Men bortom det höga tonläget finns en mer komplex och dyster bild. Enligt Joakim Palmkvist, journalist och medförfattare till boken »Maffiakrig«, är de senaste två månadernas utveckling symptom på en sjukdom. Han menar att man måste gå bakåt i historien för att förstå:

– På 1990-talet etablerade sig mc-gängen här under pågående lågkonjunktur och hög arbetslöshet. Vapeninförseln och innehavet ökade och på 2000-talet utbröt sedan en våldseskalering med grovt våld och mord bland banditer och halvbanditer. I stället för att slå varandra på käften började man skjuta varandra.

Kjell Elefalk, tidigare utvecklingsdirektör på Rikspolisstyrelsen och tillika rådgivare till Skånepolisen, bekräftar bilden och går ännu längre bakåt:

– Redan på 1890-talet var Skåne landets mest brottsutsatta område. Det var en fattig hamnstad som gick igenom en snabb industrialisering och en massa olika brottstyper förekom. Det där arvet lever kvar än i dag.

Med MC-gängen strukturerades det kriminella livet och man har märkt av en tilltagande professionalisering av brottsligheten. Palmkvist menar att det redan finns en kriminell spelplan utstakad som nya aktörer lätt kan ta sig in på. Dessutom får man inte glömma att Malmö ligger på pendelavstånd från Köpenhamn, en två-miljonstad med betydligt längre historia av organiserad brottslighet. Nu när GOB-enheter (specialister på grov organiserad brottslighet) och 30 nya patrullerande poliser kallats in tror han att de kan skaka den undre världen, men i grunden kommer inte mycket att förändras och problemen kommer inte att försvinna. Tvärtom, menar Joakim Palmkvist.

– Jag tror att det kommer att fortsätta och att det kommer att bli värre. Även i andra städer. Vi har inte sett toppen av det här än.

Orsakerna är i grunden sociala. Så länge social misär, segregering och arbetslöshet råder kommer de kriminella nätverken stadigt att rekrytera ungdomar från utsatta områden.

– Tvåhundra poliser till skulle inte göra någon skillnad, säger han.

Samtidigt tycker han att de gångna månadernas händelser får en överdriven uppmärksamhet i medierna och leder till en falsk verklighetsbeskrivning. Mängdbrott (lättare brottslighet) har minskat med runt 30 procent under 2000-talet och den allmänna brottsutsattheten i Malmö har sjunkit. Det är fakta som lätt förbigås i debatten.

Palmkvist, som själv har haft kontakt med gängmedlemmar, menar att det inte går att måla upp en entydig bild och att vissa av de här morden inte verkar ha någon gängkoppling alls:

– Det rör sig om ett par hundra personer i 20–35-årsåldern som mest sysslar med kortbedrägeri, häleri och utpressning. De ser sig i första hand som malmöbor och inte som maffiamedlemmar.

Också Gotland har drabbats av brottslingar med siktet inställt på djur. Där handlade det om grisar som försvann under julmånaden. Vakthavande befäl Björn Tannfelt på Gotlandspolisen uttryckte bekymrat: »Det verkar vara någon epidemi av julskinkor på drift.«

Antalet anmälningar om djurbrott har ökat de senaste åren. Djurens beskyddare nummer ett, den gnagarintresserade Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, har länge stridit för att få upp djurbrotten på dagordningen. I år fick det resultat – den första svenska djurpolisgruppen skapades i Stockholm, till vilken Carin Götblad, enligt citat, »har samlat de bästa poliserna«. Oklart är vilka brott som bortprioriteras, men satsningen kan behövas. För det finns ett samband mellan djurplågeri och grövre brottslighet. Djurplågartendenser är en tydlig signal om att en person kan bära på psykopatiska drag.

Djurpolissatsningen har också börjat sprida sig till resten av Sveriges polislän. Ett distrikt som ännu inte har hoppat på tåget är dock Värmland. Ett råd är att göra det. För vem vet vad kaninkidnapparen härnäst kan hitta på?

– Taxi, taxi?

– Taxi?

Till området kring torget går man dagtid för att köpa billiga grönsaker och dricka espresso på kaffebaren på hörnet. Här ligger halalköttaffären på samma gata som det autonoma kaféet, vinylskivbutiken och konstgalleriet. I småbutikernas kassor kan man be om de billiga cigaretterna, som förvaras under disken och kostar trettio kronor paketet.

Det billiga, enkla och mångkulturella livet runt Möllan, som får konstnärer, arkitekter och författare att flytta söderut, har gjort att Malmö börjat kallas Sveriges Berlin.

På kvällen äter man några av Malmös bästa middagar här, om man inte vill bli mätt på falafel för en tjuga. Man kryssar mellan drinkar på innebarerna och öl på de små, billiga indiska restaurangerna. Sedan dansar man på någon av alla klubbar i kvarteret, eller går på fest i någon av de stora sekelskiftesvåningarna. Det pågår en rörelse runt torget.

– Taxi, taxi? Taxi?

Tidigt på kvällen går det trögt för svarttaxichaufförerna, men när nattklubbarna stänger vid tretiden går bilarna österut i skytteltrafik. Fem minuters bilfärd bort ligger Norra Grängesbergsgatan, i ett industriområde ett stenkast från centrum. Här har många druckit ljumma burköl och dansat på taken. Nere i en källare fortsätter flera av Malmös klubbarrangörer att ordna fest när alkoholtillstånden inte längre gäller, men det är fortfarande många timmar kvar av natten.

Åtminstone var det så fram till i somras. Då knivhöggs dörrvakten till svartklubben på Norra Grängesbergsgatan 19 till döds, när han vägrade släppa in några män som kopplas till ett kriminellt gäng i Malmö. Det är sådant som gör att Malmö också fått öknamnet Sveriges Chicago.

Sedan mordet på en 15-årig pojke på nyårsnatten är det berättelsen om Chicago vi har hört, staden med illegala vapen och gäng, där dödsskjutningarna har flyttat ut på gatan.

När vanliga medborgare frågar vad de kan göra brukar polisen, kriminalreportrarna och politikerna peka på samma sak: Stöd inte den svarta handeln.

– Mycket av det vi ser i form av skjutningar och grova brott handlar om att skaffa sig ett våldskapital, för att bland annat freda ekonomisk verksamhet. Den vanlige malmöbon som vill komma över billiga ­cigaretter, tycker samtidigt att det grova våldet är oacceptabelt, men ser inte att de här två hänger ihop, säger Henrik Stiernblad, polischef med operativt ansvar för gängsatsningen Fokus Malmö.

Sextio procent av stadens kontrollerade butiker säljer smuggelcigaretter. Polisen vet att delar av pengarna går till organiserad brottslighet. Samma sak gäller smuggel­spriten, som körs i busslaster från Tyskland.

Vi vet inte om de senaste dödsskjutningarna i Malmö är kopplade till gängen. Men vi vet att den organiserade brottslighet som bidrar till bilden av Sveriges Chicago bland annat försörjer sig på en verksamhet som gör Malmö till Sveriges Berlin: svartklubbarna. De är populära hos den unga, kreativa befolkning som kommunen arbetar aktivt för att locka till sig.

Berlin och Chicago går hand i hand genom Malmö. Den kreativa staden förser den kriminella med pengar, som förser den kreativa med nöjen.

Solen sken lördagen den 12 mars förra året, när Malmö firade sina 300 000 invånare med tårta på Stortorget. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu var på ovanligt gott humör. Hans stad växer och lockar unga. Det är det som kännetecknar en framtidsstad, tänkte han.

Befolkningsrekordet är viktigt för Malmö. Under många år lämnade människor staden. Nu ökar befolkningen med omkring 5 000 per år, tack vare invandring, högt barnafödande och en stor inflyttning av unga.

Reepalu upprepar gång på gång berättelsen om det kreativa, unga och nya Malmö, även om han kanske inte jämför med just Berlin. Han berättar om den döende industristaden, som vände utvecklingen, byggde en bro, ett skruvat torn och en högskola och blev en kunskapsstad. Nuförtiden finns det fler industriarbetare i universitetsgrannen Lund. Malmö har återuppstått i förnyad form och alla kommunanställda har fått gå kurs för att lära sig hur historien ska berättas.

Det finns en särskild målgrupp för kommunens storytelling om kunskapsstaden. Det är den så kallade kreativa klassen. Konceptet är plockat från den amerikanske forskaren Richard Florida, vars böcker står i varje stadsbyggnadsdirektörs bokhylla.

Tanken är att kreativa människor, som arbetar inom till exempel kultur och media, bidrar med innovationstänk och drar med sig de viktiga framtidsföretagen, som garanterar staden tillväxt. För att den kreativa klassen ska komma behövs ett rikt kulturliv och trendiga bostadsområden.

Malmö har lyckats bra, säger Veselinka Möllerström, kommunikationsforskare på Lunds universitet. I hennes nya avhandling om Malmö som kunskapsstad intervjuas nyinflyttade personer ur den kreativa klassen.

– Den del av den kreativa klassen som arbetar inom kultursektorn vill gärna ha det bångstyriga som inte passar in i några mallar. Den kultur som upplevs som äkta och svårtåtkomlig har dragningskraft, säger Veselinka Möllerström.

Den kreativa klassen vill inte ha det välkammade och slätstrukna. Den är van vid att åka till Berlin på helgerna och dansa till techno till sena morgonen och många tycker att det är självklart att kunna göra samma sak i Malmö.

Det har gett ett gott underlag för stadens festfixare. Svartklubbarna finns inte bara i industriområdena. Även Lilla torg, det närmaste man kan komma ett Stureplan i Malmö, hade en svartklubb i somras. I det lokala badhuset västerut mot de finare delarna av staden har det också funnits en klubb.

– Folk, särskilt inflyttade medelklass­hipsters, älskar svartklubbar och tycker att det är exempel på ett levande nattliv. Det ger också en känsla av att man har lite bättre koll än andra, säger Mona Masri, kulturjournalist och radioprofil i Malmö.

Klubbarna hajpas även i media, Sydsvenskan har tipsat om dem. Nöjes­guiden har hyllat dem. Grammisnominerade ­Maskinen har skrivit en låt om dem.

Norra Grängesbergsgatan var ett tag även namnet på en välbesökt blogg som skildrade gatan. Malmö stad utnämnde därför hela gatan till kulturarv.

»Här huserar svartklubbar och skrotupplag, moskéer och bilhandlare. Hit flyttar invandrarföreningar, små däckfirmor och baklavabagerier. Här finns falafelvagn och lampaffär, replokaler och en livsfarlig stärkelsefabrik. Allt det där och mer därtill, i en salig blandning«, står det på kommunens hemsida.

Det var ingen slump att en dörrvakt mördades utanför den klubb som har varit en av de populäraste på Norra Grängesbergsgatan. Malmös tungt kriminella har stora intressen i klubbarna och enligt polisen blir det ofta problem i samband med festerna.

Vid Norra Grängesbergsgatan har polisen mött mord, skjutningar, människohandel, våldtäkter, misshandel och rån. Här såldes en tonårsflicka i en uppmärksammad kopplerihärva. Strax intill avslöjades en illegal fabrik som tillverkade vattenpips­tobak.

De svartklubbar som fyller dansgolven med samma gäster som de etablerade klubbarna har alla ungefär samma livs­cykel. Unga festfixare får hyra en lokal billigt, vanligtvis av en förening. Inträdet delas med den som har lokalen. De flesta drivs av möjligheten att ha fest sent. Det handlar mer om kulturen än om pengarna.

De kriminella finns oftast med på ett hörn redan från början, men det behöver inte alltid vara uppenbart för vare sig klubbarrangörer eller gäster. I takt med att klubbens populäritet ökar blir det mer intressant för de kriminella att kräva större utrymme. Det sker på olika sätt. En biffig vakt i dörren och höjda priser. Fler som kommer för knarkets skull, både säljare och köpare. Fler gangstrar som vill ha kontroll.

Plötsligt kan det bli problem om arrangörerna drar för lite folk till klubben. De får höra saker som »ni spelar en timme till«, och vill man lägga ner sin klubb blir det nobben, »ni kommer hit nästa vecka också«. Man säger inte emot. Man polisanmäler inte heller hot i samband med ett svartklubbsarrangemang man själv står bakom.

För ett par år sedan avsatte kulturnämnden en miljon kronor till ett projekt som skulle utreda den »spontana« kulturen i Malmö. Det blev skandal, på grund av projektets förslag att kommunen skulle lätta upp de strikta tillståndsreglerna. Svartklubbar beskrevs som medborgarinitiativ och kommunen borde söka upp klubbarna, ha en dialog med arrangörerna och ge tillstånd till de mer seriösa.

Oppositionen och polisen rasade. Skulle kommunen stödja kriminella?

Malmös övriga kulturliv är tillräckligt intressant för att klara sig utan svartklubbarna, tycker Katrin Stjernfeldt Jammeh, som är kommunalråd med ansvar för ­sociala frågor och brukar pekas ut som Ilmar Reepalus efterträdare.

– Jag tror att alla är hyggligt medvetna om vad som är en svartklubb. Även smuggel­cigaretterna vet man att de inte är helt legala. Men jag tror inte att man har vetat att pengarna också understödjer en grov kriminalitet som gemene malmöbo tar väldigt starkt avstånd från, säger hon.

Det finns uppenbarligen en gräns för lockelsen med det ruffa Malmö. Den gränsen är nådd, menar kulturjournalisten Mona Masri.

– Jag tror inte att man har varit medveten om allvaret i att det är maffian som finns med bakom svartklubbarna, säger hon.

Taxibilarna går inte längre lika ofta fram och tillbaka mellan Möllevången och Norra Grängesbergsgatan. De flesta av klubbarna som den kreativa klassen gillar har flyttat till nya industrilokaler. Inte på grund av polisens specialsatsning eller det nya nattliga trafikförbudet längs gatan, utan den växande obehagskänsla som kulminerade med att en dörrvakt mördades. Nu försöker klubbarrangörer att komma så långt från det kriminella som möjligt. Men de flesta räknar med att behöva fortsätta flytta runt. De svarta pengarna lockar alltid vissa typer, och inte bara dem som kommunen vill ha.

Fakta | Detta har hänt

Sedan november har fem människor skjutits till döds i Malmö. Vid tolvslaget på nyårsafton mördades en 15-årig pojke på gården utanför sina släktingars bostad. Tre dagar senare sköts en 48-årig lokal basketprofil ihjäl utanför sitt hem. Polisen i Skåne och Malmös politiker kräver hårdare straff för vapenbrott. En specialkommission, med förstärkning från Rikskriminalen, arbetar för att lösa morden.

Fakta | De kriminella nätverken

Polisen i Malmö har haft omkring 65 personer i fokus sedan gängsatsningen startade våren 2011. Flera av de kriminella nätverken är rörliga och grundar sig mer i vänskapsrelationer än medlemskap i toppstyrda gäng. Malmös kriminella tjänar pengar på bland annat kortkapning, narkotikaförsäljning, beskyddar­verksamhet, smuggelcigaretter, smuggelsprit och svartklubbar. Polisen uppskattar att det finns omkring 30 svartklubbar i Malmö, varav tio är särskilt aktiva.

Förra året beslagtogs 689 illegala vapen i Sverige, cirka 200 av dem i Skåne. I hela landet uppskattas de illegala vapnen till någonstans mellan 30 000 och 40 000. Polisen bedömer tillgången i Malmö som mycket stor.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

En ensam man i blå keps väntar vid den upplysta busskuren. Det är snart midnatt och Basi Hassan är på väg hem till Rosengård. Då smäller det. Ett bildäck? Eller en bomb? Så känner han blodet på tröjan, hur det rinner längs benet. Sedan smärtan, ett skott! Han famlar med mobilen, försöker ringa sin syster men fingrarna lyder inte. Han stapplar iväg genom de tomma gatorna, medan högerskon fylls med blod. Vid bensinstationen på Ystadsvägen – en polisbil. Basi höjer armarna och ropar. När poliserna kommer fram segnar han ner.

Han överlever, kulan har inte träffat några vitala organ. Men efter det vågar han inte gå ut när det är mörkt, han kurar hemma i lägenheten. Om nätterna har han svårt att sova. Han flydde krigets Somalia. Inte kunde han föreställa sig att han skulle bli skjuten här.

Ett par timmar före mordförsöket: en blek, mager man i sitt vardagsrum; han påminner om en fågel där han sitter böjd över sin laptop. Det är Peter Mangs, 38. Lägenheten är pedantiskt inredd. Inte ett dammkorn stör ordningen. Kuddarna med zebramotiv ligger i perfekt symmetri i den bländvita soffan. På ena väggen hänger en silvrig elbas, på den andra ett diplom – svart bälte i kampsport. I en hylla ligger en dvd – »Natural Born Killers«. På träbordet i köket, format som en elbas, står en mugg med texten »Glock«. En pistol av samma märke, en 9 mm Glock 19, ligger i det musgrå vapenskåpet i hallgarderoben.

Peter Mangs laddar upp en hemproducerad musikvideo på sitt Youtube-konto. Man ser bild efter bild på elbasar han byggt. Och hör spröda bastoner. Han spelar en ödesmättad melodi på en av sina basar. En cover på Stanley Meyers »Cavatina«, soundtracket till filmen »Deer Hunter«.

Drygt en vecka efter skottet mot Basi Hassan skjuts ytterligare en man som väntar på bussen i Malmö. Dagen därpå kallar polisen till presskonferens – en serieskytt härjar i staden. Gärningsmannen kan ligga bakom 15 skottdåd och offren är nästan uteslutande av utländsk härkomst.

– Inget ärende i hela polismyndigheten är viktigare än detta just nu, säger Per Lidehäll vid länskriminalpolisen.

Han vädjar om tips från allmänheten.

Mediebevakningen blir intensiv. Det hålls en demonstration mot våldet och bara timmar senare beskjuts en av deltagarna, skräddaren Naser Yazdanpanah, genom fönstret på sin lokal. Skottet bommar och Naser, som tror att det är en stenkastare, springer ut och konfronterar mannen. Som skallar Naser och flyr.

Paniken sprider sig. Många invandrare, men även andra malmöbor, håller sig helst inomhus. Om kvällarna är gatorna ödsliga, tomma bussar åker förbi hållplatser där ingen väntar.

Det dras paralleller till John »Lasermannen« Ausonius. Sverigedemokraterna har just kommit in i riksdagen. Finns det främlingsfientliga motiv? Är gärningsmannen rasist? Samtidigt strömmar tips in till polisen. Ett av dem bär frukt.

Så småningom grips Peter Mangs och häktas mot sitt nekande för mord och fem mordförsök. Fler brott läggs till anklagelserna och utredningen växer till en av de största sedan Palmemordet. Han har nu suttit häktad, misstänkt på sannolika skäl, i över ett år.

Det här är berättelsen om den misstänkte seriemördaren och hans värld.

Året är 1985 och Peter är 13 år. Frisyren är uppkammad och uppsynen grubblande, lite glåmig. Han går i klass 7C på Hermodsdalsskolan och betygen är bra. Fyror i det mesta, femma i musik och engelska. Klasskamrater beskriver honom efteråt som »skärpt och lite inbunden« och minns hans stolthet över släktskapet med skådespelaren Sune Mangs.

En detalj sticker ut: när Peter var ett år opererades han på lasarettet i Lund för en skallskada och två små hål borrades i hans kranium. Berättelsen om ingreppet måste ha gjort intryck, för senare kommer han att tro att det gjort honom unikt begåvad, men nu är det mest ett sätt att göra sig lite märkvärdig inför klasskamraterna.

– Jag kunde sjunga »Mangs har hål i huvet, Mangs har hål i huvet« men han sa bara nåt taskigt tillbaka och garvade. Vi skämtade ganska friskt, han blev inte stött eller så, berättar en klasskamrat.

Peter bor med sin mamma på Gånglåtsvägen 61 i Lindängen, ett miljonprojekt med gistna huskroppar från sjuttiotalet. Vardagsrummet liknar en antikaffär med porslinshundar och prydnadsföremål huller om buller på hyllorna. Peters rum är raka motsatsen, ordningsamt och välstädat. På skrivbordet – en Commodore 64, favoritspelet är Ghost n’ Goblins. Här finns också en förstärkare och en elbas, en röd Aria Pro med aktiva mickar. En present från pappan, som Peter träffar ibland på loven. Föräldrarna är skilda sedan många år, och pappan bor i Filipstad omgift med nya barn. Mamman hamnade i Malmö med Peter och den sju år äldre systern.

– Mamman jobbade som servitris, det blev många sena kvällar, berättar systerns bästa vän som minns stämningen i hemmet som »spänd«.

Storasystern tar ofta hand om Peter och syskonen står varandra nära, men hon är på väg bort.

När sjuttiotal blir åttiotal tar systerns liv en farlig vändning. Tillbaka i skolan efter sommarlovet i åttan är hon som förvandlad, minns klasskamrater. Borta är den blyga flicka som tittade ner i marken – nu har hon smink och läderväst. På kvällarna hänger den 14-åriga systern med betydligt äldre raggare. Ibland är hon ute hela nätterna, en gång försöker hon rymma till Stockholm.

Efter högstadiet börjar hon med tunga droger. Därmed försvinner den person som kanske står Peter allra närmast. 1986 är systern registrerad av myndigheterna som »utan fast hemvist«. Några år senare dyker hon upp hemma hos barndomsvännen. Systern berättar att hon vill sluta knarka och ber om att få stanna ett par dagar för att »tända av«.

– Men jag hade småbarn och sa att det inte gick, säger systerns vän i dag.

Den 2 februari 1990 går systern bort, 24 år ung. Peter Mangs, 18, ringer sin pappa som emigrerat till USA för att berätta den tunga nyheten.

– Det här var ett kolossalt slag för Peter. Hans enda viktiga vän, eller kamrat, att hon gick hädan, har pappan sagt till Expressen.

Peter Mangs lämnas själv. Ensam i världen.

En av Peters bästa vänner frågar honom om systerns död.

– Det måste ha varit tufft?

Svaret blir kort och sammanbitet:

– Det är en sorg, jag hatar henne för det.

Musik blir vägen framåt. På provspelningen till Heleneholmsgymnasiets musiklinje köar de förhoppningsfulla med sina instrument. Peter Mangs är nervös men gör intryck på juryn.

– Peter bara gick in och körde! Han var fantastiskt bra. Självklart kom han in, berättar en musiklärare.

På Heleneholm upplever Peter en lycklig och harmonisk tid. Han träffar en flickvän och lirar i ett dixieband. Under ett prov skolkar bandet och klättrar upp på taket med sina instrument. Där spelar de gladjazz medan skolgården fylls av elever och lärare. Från taket ser de att till och med rektorn står och klappar takt!

Peter lyssnar på jazz, soul och funk och utvecklas snabbt: »Extremt bra på harmonilära«, »tekniskt briljant« och »älskade elbas över allt annat«, minns lärare och elever. Men han kunde brusa upp, särskilt om en elbas hanterades ovarsamt.

– Instrumenten var heliga för Peter, säger en elev.

Redan i gymnasiet börjar han bygga elbasar. Den första han fixar till är en Sigma M Fenderkopia.

– Jag hade fått den av en hashrökande rastasnubbe som glömt den i replokalen. Peter lånade den. Sedan gick han till biblioteket, lärde sig allt om instrumentet och byggde om basen. När jag fick tillbaka den lät den superbra, säger en vän och sammanfattar:

– När Peter gick in för nåt gjorde han det till hundra procent.

Mangs har även lite udda intressen, som ockultism och auraläsning.

– Ett tag talade han mycket om en kinesisk metod för att se personlighetsdrag i folks ansikten. Han sa att hans utstående läpp tydde på att han var en aggressiv människa. Jag invände att metoden inte funkade, Peter var ju aldrig våldsam, berättar en god vän.

Efter gymnasiet fortsätter Peter på jazzinriktade folkhögskolan Fridhem i Svalöv, sedan går han en snickeriutbildning på Vingaskolan för att bli en bättre basbyggare. Vid den här tiden finns inga tecken på rasism, tvärt om. Första egna lägenheten ligger vid symbolen för mångkultur i Malmö, Möllevångstorget.

– Peter drogs med i det mångkulturella, han valde att bosätta sig på »Möllan« för han gillade det. Han lyssnade på världsmusik och spelade i ett kubanskt band ett tag. Sa han nåt om rasism så var det att folk som är rasister är idioter, säger en vän.

– Han var en bohem ut i fingerspetsarna. Några år efter gymnasiet sågs vi och jag frågade: » Har du lämnat in deklarationen?«. »Nä, vad är det?« sa han. »Deklarationen, skatten. Du måste ju lämna in en sådan«, förklarade jag. »Allt sådant kastar jag«, svarade han.

Baskarriären går så småningom i stå. De elbasar Mangs bygger är bra, men han är ingen entreprenör och lyckas inte marknadsföra dem. Han gör gästspel i olika band – bland annat Agurk Players som senare ska bli Damn!, Timbuktus kompband – men blir aldrig långvarig. Begåvningen är det inte fel på, men kanske är han lite för egensinnig för att bli framgångsrik? Det vittnar många om, men bilden är inte entydig.

– Jag tyckte helt enkelt om honom. Han var rolig och oskrytig för att vara så bra på bas, säger en musiker.

Överlag präglas Peters nittiotal av musiknördande, bohemeri och arbetslöshet.

1996 flyttar han till sin pappa i Florida, för att pröva lyckan där. Han bor i pappans villa och blir försörjd av honom, medan han »bondar med musiker« som han beskriver det för en vän han ringer från USA.

Men livet i Amerika blir en besvikelse.

– Allt där borta är plast, till och med gräsmattorna är konstgjorda, säger Peter Mangs till en vän när han återvänt till Malmö vid millennieskiftet.

Han är förändrad, upplever flera personer i hans närhet. Åren i USA har gjort honom dyster. Peter är snart 30 år och passar inte riktigt in någonstans. I en skivbutik möter han en gammal vän, en musikerkollega som gjort karriär:

– Du har ju allt, fru, barn och ett jobb du tycker om, jag har inget, säger Peter.

Efteråt uppfattar vännen Mangs som förvandlad där i början av 2000-talet. Från en glad bohem som spelar dixie och funk till en ensam kuf – bitter på människor och samhället.

– Jag tror att minnen från hans barndom kom ikapp honom trots att han sa att han inte brydde sig, säger vännen.

Med sig hem har Peter Mangs en EP – »Earthshaker« – som han spelat in i Fort Lauderdale, USA, och själv gett ut. Omslaget är rosa och pryds av en svartvit bild på Mangs. Över ett softat Tom Petty-inspirerat ljud sjunger han om längtan efter kärlek och närhet. Men där finns mörkare stråk. Han sjunger att han är ett monster: »My face is dirty, my eyes can’t see, You wash my hands, the Devils hands.«

I ett mejl från den här perioden utvecklar han sina tankar om sig själv. Han fäster stor vikt till barndomens skalloperation och menar att den gjort honom till unikt begåvad, men också främmande från andra människor.

»Jag skulle hellre kalla mig ett medvetet djur än en civiliserad människa«, skriver han.

Han tar upp basbyggarkarriären, men kan inte försörja sig på den. Vad göra? Han börjar på sjuksköterskeprogrammet hösten 2002, men hoppar av redan till våren. Han söker ett sammanhang. Blir fascinerad av våld och vapen. Går med i en skytteklubb.

Strax före jul 2002 får han vapenlicens. Han köper en tävlingspistol och det militära handeldvapnet Glock 19.

Gånglåtsvägen 46, den 16 juni 2003.

Kiarash Effatian vrider långsamt om nycklarna, öppnar dörren och blickar in i sin fars lägenhet högst upp på Gånglåtsvägen 47. Pappa Kooros är död, kroppen bortförd. »Ett naturligt dödsfall«, sa polisen när han kvitterade ut nycklarna. De hade tagit sig in på uppmaning av Kiarashs syster som oroade sig för vart pappan tagit vägen.

Från vardagsrummet kommer en underlig lukt. Där står datorerna, pappans älskade hobby. Och där – den citrongula soffan, dränkt i blod. Det har hunnit bli brunt nu, ett par dagar har gått. Kiarash sätter sig på en stol. Ser blodpölen på golvet, säkert flera liter. Han andas tungt, nu kommer tårarna. Sedan går han runt i lägenheten lite på måfå, startar datorerna och kollar i dem, tar på handtag och föremål.

Det är för mycket blod, tänker Kiarash.

När han ringer polisen och frågar om blodet får han beskedet att det är vanligt vid naturliga dödsfall. Polisens patrull på plats och läkaren som skrivit dödsattesten har helt missat att fadern skjutits. Lägenheten är en mordplats.

– Jag gick säkert runt i en timme utan att veta att jag just då förstörde viktiga bevis. Det är smärtsamt än i dag, jag är förbannad. Hur kan man i flera dagar missa att någon skjutits till döds?

Och nästa månad sker ytterligare ett mord. På samma gata, med samma vapentyp.

Gånglåtsvägen 35, den 28 juli 2003.

Farias al-Sharia, 23, får en kula i bakhuvudet utanför sin lägenhet, när han är på väg till jobbet på Swedish Match. Mördaren står och väntar bakom en blå branddörr, men när ambulansen kommer har han redan försvunnit bort över innergården, samma innergård som Peter Mangs växt upp på tjugo år tidigare.

Mordutredningarna leder ingenstans.

Peter börjar träna kampsport. Lokalen ligger ett kvarter från Gånglåtsvägen. Därinne lyser skarpa lysrör över vita väggar prydda av en koreansk flagga. Det stinker av svett. Svartklädda i en halvcirkel står Usama, Haydar och Nasrallah och ser på »Mästare Lejon«, mörkblond och brednackad, som kontrar ett utfall från en blek senig man, med en serie slag och kast. Den senige far runt som en trasdocka för att till sist landa hjälplös på mattan. Sedan är det elevernas tur att försöka.

– Skrik högre så får ni kraft! ropar den brednackade.

Den senige är Peter Mangs och »Mästare Lejon« hans barndomsvän, tillika grundaren av en koreainspirerad kampsport. Filosofin går ut på att »alltid vara ärlig, hjälpsam och visa respekt för alla människor oavsett personens ras eller kultur«. På klubben tränar ett 50-tal elever från 22 länder. Som kassör kan Mangs föra in integrationsstöd från kommunen i bokföringen. Han avancerar till instruktör med svart bälte.

– Peter hade aldrig problem att umgås med folk från andra kulturer, berättar en tränare.

På det jobb Mangs får 2004, som tandtekniskt biträde, träder emellertid en annan bild fram, Personalen lyssnar på P4 Malmöhus.

– Så fort det var nåt om Rosengård eller invandrare så reagerade Peter och kallade dem för apor. Men ingen tänkte mycket på det, han sa ofta lite konstiga saker, säger en arbetskamrat.

Peter pratar ofta om vapen och kampsport. Ett annat återkommande samtalsämne är »Lasermannen«, John Ausonius. Han har läst Gellert Tamas bok om Ausonius och rekommenderar den gång på gång till kollegerna.

– Peter beundrade Ausonius, säger arbetskamraten.

Det är svårt att få ihop bilden. Kampsportaren som flera gånger i veckan sparras med Usama, Nasrallah och Heydar – skulle han vara hatisk mot invandrare? En människa som gastar om »förortsapor« på dagarna och tränar invandrarungdomar på kvällarna måste ha en speciell kameleontisk kvalitet. Och när han väl uttrycker främlingsfientlighet är det som en brölig vardagsrasist, inte som en extrem ideolog eller fobisk hatare.

Desto större tydlighet finns det hos andra drag han utvecklar: asocialiteten och viljan att känna sig utvald. På anställningsintervjun ber han att få arbeta avskilt, med så lite kontakt som möjligt med andra. Han sköter jobbet, men beter sig excentriskt. Kommer en halvtimme före alla andra och går en halvtimme före arbetsdagens slut för att slippa möta någon i omklädningsrummet. Till en kollega lånar han ut sin favoritfilm »American Psycho«.

– Man fick en känsla av att han tyckte att han stod över oss andra. En svagt hotfull känsla som är svår att sätta fingret på. Det kändes som om det fanns en undertryckt aggression hos honom, till och med ett förakt för oss andra, att han såg sig som en övermänniska, säger en arbetskamrat.

Och så är det jakten på en diagnos.

– Han framhöll ofta att han hade Aspergers syndrom, men det blev lite konstigt när han kunde vara väldigt social ibland. Hade han inte sagt något om det hade jag inte gissat att han hade sådana problem, berättar arbetskamraten.

Peter ställer diagnos på sig själv. Han skriver på sin Youtubekanal: »Jag har Aspergers syndrom, men jag lider inte av det.«

Han köper en bostadsrätt på Korsörvägen i centrala Malmö, med pengar från pappan. På ytan verkar det som att saker och ting ordnat upp sig: jobb och lägenhet. Ändå inte.

Peter söker sig till föreningar och möten för aspergare, berättar en person som har syndromet och som träffade Mangs ofta. Det är i dessa samtalsgrupper Peter möter den man som blir hans närmaste vän, vi kan kalla honom Tomas. Det är en säregen vänskap. Deras råa jargong upprör andra aspergare. Det pratas om skämt som spårar ut och att Peter är en »känslokall psykopat«.

– Men de två passade på något märkligt sätt bra ihop. De pratade ofta om extrema saker. Tomas idol och helgon var Muhammed Khadaffi, säger deras gemensamme bekant.

Kvinnor är ett annat samtalsämne för duon. De är övertygade om det enda sättet att nå framgång där är dyra bilar och statussymboler. Peter berättar att han nu helt inriktat sig på ryskor som han fått kontakt med på nätet.

– Jag träffade honom på biblioteket en gång, då visade han bilder på en ryska som skulle komma hit. Men jag tror aldrig hon kom, säger en man med aspergers som kände Mangs.

Ett slutet nätforum för aspergare ger en inblick i Peters värld. Där skriver han om sitt hat mot psykologer och präster. Han raljerar över andra aspergare och hävdar att han tränat bort syndromets negativa sidor, som svårigheter att förstå det sociala spelet, men behållit fördelarna, sin begåvning. Han står över de andra.

En kväll sitter Peter och Tomas i baksätet på en bil på väg till en av alla aspergerträffar. Av misstag hamnar de i området Holma där många invandrare bor. Med på färden är också den gemensamme vännen.

– Jag tyckte vi skulle stanna och fråga om vägen men Peter och Tomas hetsade om att det skulle vara hotfullt med några ungdomar som stod där, att de var ute efter att slå oss på käften. De triggade i gång varandra, berättar vännen.

När mannen hörs av polisen fyra år senare återkommer utredarna till den här bilfärden. Och enligt åklagaren är det mellan Mangs bostad och Holma som Peter samma år, efter tre års uppehåll, återigen riktar sitt vapen mot en människa och trycker av.

Kroksbäcksstigen, den 28 november, 2006.

En blykula lämnar en 22-kalibers pistol med en hastighet av 300 meter i sekunden och slår in i pannbenet på en 16-årig pojke och fortsätter in i hjärnan. Pojken, som är på väg till en fotbollsträning, överlever men kulan i hans huvud kan inte avlägsnas. Efterhand bäddas den in i ett lager av ärrvävnad.

Så går två och ett halvt år. Våren 2009 meddelar Peter Mangs att han vill sluta på jobbet. Som skäl anger han att han »inte orkar med det sociala längre«. Men i stället för att säga upp sig sjukskriver han sig. När det ringer från jobbet lyfter han inte på luren utan svarar per mejl att den enda platsen han trivts på är källaren och att han nu söker »en tystare plats« för att slippa »allt ljud och tomprat«.

Kampsportsklubben har han redan släppt. Steg för steg går han mot tillvarons marginaler. Han berättar i ett mejl att han nu utreds av ett neuropsykiatriskt team för att få sin asperger bekräftad.

Fortfarande sjukskriven far han i juli på semester till Florida.

En glimrande vit Mercedes speedar längs den breda, raka motorvägen under brinnande sol. Vid ratten sitter Peter Mangs, i passagerarsätet bäste vännen Tomas. Peter skrattar bakom sina stålbågade glasögon – kanske åt ett skämt, kanske är han bara lycklig?

De kör kors och tvärs genom den amerikanska sommaren. Ser unga kroppar röra sig mellan palmerna, känner doften av tång och sälta från Atlanten. En natt stiger en plym av eld mot blåsvarta himlen – en rymdfärja har lyft från Cape Canaveral.

Mellan varven bor de hos Mangs pappa i Boca Raton, ett stormrikt kustsamhälle.

I det bildspel som Peter publicerar på Youtube målas semestern upp som en härlig roadtrip. Men man kan ana en annan resa – in i galenskap och förvirring.

Peter och »Tomas Muhammed Kadaffi« talar om seriemördare och psykopater. Peter tar också andra fotografier, inte avsedda för publicering. Bilder på Tomas i en vapenbutik. Bilder på Tomas när han skjuter med prickskyttegevär. Ett fotografi föreställer en ödla med uppfläkt buk. Reptilens blod rinner längs ett golv av sten.

Det är bilder från Peter Mangs värld, vad han ser genom sina blyertsgrå ögon.

Efter sommaren återvänder han till Malmö.

Skrävlinge kyrkoväg, den 10 oktober 2009.

Mörker höljer trädens grenverk, gravstenarna och grusgångarna som ringlar kring den gamla kyrkan. Bara det vitkalkade klocktornet är upplyst.

Alldeles nyss satt två unga människor och pratade i en vit gammal Renault på parkeringen. Nu kämpar de för livet. Hon befinner sig i passagerarsätet, skjuten i huvudet. Han är träffad i huvudet, bröstet och armen, men har ändå lyckats öppna bildörren och stappla iväg. Nu lunkar han längs cykelbanan för att hämta hjälp. Framme vid Herrgårdens bostadslängor förlorar han med-vetandet.

När Xhafer Dani, 21, vaknar ur koman en månad senare får han veta att hans vän, Trez West Persson, 20, inte överlevt. Först när polisen kört sitt huvudspår i botten – att det handlar om en kriminell uppgörelse riktad mot Xhafer Dani, som tidigare dömts för rån – väcks tanken om en ensam mördare.

Vid lucia blir den psykiatriska utredningen om Peter Mangs klar. I ett mejl uttrycker han sin belåtenhet: »Läkarna går på min linje, jag har asperger.« Men kretsarna för människor med syndromet har han redan lämnat. Han tycks hela tiden söka efter något nytt som kan bekräfta känslan av utanförskap, eller kanske ovanförskap. Att han är utvald.

Han hittar ett nytt sammanhang. En plats för människor med en världsbild som går stick i stäv med den i samhället etablerade. Han registrerar sig på Vaken.se, forum för den så kallade Sanningsrörelsen, som framför konspirationsteorier om att en mystisk elit, inte al-Qaida, låg bakom 9/11.

I sina första inlägg oskyldigförklarar Mangs terroristen Timothy James McVeigh som 1995 dödade 168 människor i ett sprängdåd i Oklahoma:

»Med stor sannolikhet samma elit-idioter som ligger bakom detta verk … Ondska kallas det visst …«

Han tycks ta till sig den paranoida rörelsens centrala begrepp NWO, eller New World Order. Tanken att världen styrs av ett hemligt, ofta judiskt, etablissemang. När han på nätet kommenterar science fiction-filmen »I Legend« med Will Smith framträder hans tankevärld:

»Den svarta vetenskapsmannen räddar världen från vitt hat och inför ett multikulturellt samhället, och filmskaparen är judisk – ren propaganda. Åt helvete med NWO.«

Peter blir aktivist. Han står på Gustav Adolfs torg i ruggigt väder och delar ut stenciler som gör reklam för ett föredrag av Niels Harrit, en av dem som ifrågasätter den vedertagna bilden av 9/11. Han är sjukskriven. Han är ensam. Han cyklar ofta omkring till synes på måfå, noterar grannar. Han övar intensivt på skjutbanan i Limhamn. Flera gånger vinner han månadstävlingarna i prickskytte.

I slutet av december får en böneledare i Jägersro splitterskador i nacken efter att skott har avlossats mot moskén. I mars 2010 sker tre mordförsök. I juni tre till.

Skotten faller allt tätare i den malmöitiska natten. Män med ursprung i Mellanöstern och Afrika är måltavlor. Flera såras allvarligt och får men för livet. På försommaren 2010 börjar polisen på allvar tro att en ensam serieskytt ligger bakom. Mordförsöken fortsätter i oktober. Malmö är en stad i skräck.

Den 6 november 2010 stormar polisen Peter Mangs lägenhet.

Hur ska vi förstå Peter Mangs? Går det att  förstå?

Ibland framstår han som helt känslokall, i andra stunder verkar han hetlevrad och svårkontrollerad. Musiken, rasismen, jakten på en diagnos, konspirationsteorierna och fixeringen vid seriemördare. Allt det formar honom, men till vad?

Mest av allt är han nog en man utan kärna. Ju längre in i hans liv man tittar, desto tommare blir det. Han vill vara Någon men har svårt att bli det. Det där tomma försöker han fylla och för varje ny fix idé glider han allt längre ut i samhällets marginaler. Till slut står han bredvid.

Den norska terroristen Anders Behring Breivik hade en galen, men ändå tydlig och ur sin synvinkel, rationell agenda. Han såg sig som en politisk soldat med uppdrag att stoppa »islamiseringen« av Europa med våld. Oavsett om Breivik är psykiskt sjuk eller inte är det tydligt vad hans handlingar är: politisk terror.

Om Peter Mangs är skyldig till det han misstänks för är motivet betydligt grumligare. Hans rasism är motsägelsefull. På jobbet kallar han Rosengårdsbor för apor, samtidigt kampsportar han i åratal med invandrarungdomar, älskar svart musik och har planscher på afrikaner i sovrummet. Man kan inte bortse från det rasistiska mönstret i dåden han misstänks för, men rasismen är inte konsekvent. När han intresserar sig för konspirationstänkande mot eliter och judar leder inte det till attacker mot synagogor eller judar.

Däremot står det klart att han vill se sig som en övermänniska. Är det där hans beundran för John Ausonius hör hemma, en fascination för den maktfullkomlige mördaren som ensam bestämmer över liv och död?

Än är det för tidigt att fullt ut förstå. Viktiga pusselbitar saknas. Och han kan vara oskyldig.

En enda klar och tydlig linje följer genom hela Peter Mangs liv. Kärleken till musiken. I låten »California« sjunger han:

»I’m on the run, almost every single day. They’re looking for a monster, gone astray.«

Efter hand lägger polisen nya misstankar till anklagelseakten. Uppemot 1 000 förhör hålls och förundersökningen sväller till över 30 000 sidor gällande tre mord och tretton mordförsök. I förhör nekar Peter Mangs till samtliga brott, men polisläckor hävdar att det finns teknisk bevisning som binder skjutningarna till hans vapen.

Under sommaren 2011 förflyttas han från Malmö till Flemingbergs häkte utanför Stockholm. Rakt nedanför kriminalvårdens förvar ligger pendeltågsstationen och varje morgon blickar Kiarash Effatian upp mot den grå häktesbyggnaden när han skyndar mot sitt arbete på Södertörns högskola. Därinne sitter mannen som misstänks för att ha mördat hans pappa.

På suddiga fotografier, publicerade i kvällspressen, syns Peter Mangs föras från och till häktningsförhandlingar omgiven av vakter. I cellen lever han ensam under strikta restriktioner, men det rapporteras att han får ha gitarr och dator. Han skriver på en bok om sitt liv.

I slutet av januari nästa år väntas åtal väckas mot honom.

Fakta | Första mordet 2003

Brotten Peter Mangs är misstänkt för, enligt åtalet.

13 juni 2003
Mord. Koroos Effatian hittas ihjälskjuten i sin lägenhet på Gångslåtsvägen 47.

28 juli 2003
Mord. Farias al-Sharia skjuts i bakhuvudet tidigt på morgonen, utanför sin lägenhet på Gånglåtsvägen 35.

28 november 2006
Mordförsök. En 16-årig pojke skjuts i huvudet när han cyklar på Kroksbäcksstigen på väg till fotbollsträning.

10 oktober 2009
Mord och mordförsök. Trez West Persson och Xhafer Dani skjuts på Skrävlinge kyrkoväg i bil. Trez West Persson dödas, vännen såras allvarligt men överlever.

23 oktober 2009
Mordförsök. En lägenhet på Hyacintgatan beskjuts. Ingen träffas.

31 december 2009
Mordförsök. Skott mot moskén i Jägersro. En böneledare såras i nacken.

31 december 2009
Mordförsök. Flera skott skjuts mot en fastighet på Hyacintgatan.

12 mars 2010.
Mordförsök. Skottlossning mot fönster på Hårds väg.

14 mars 2010.
Mordförsök. Polisstationen i Davidshall beskjuts.

16 mars 2010.
Mordförsök. Skott på Professorsgatan. Ahmed al-Hamid såras, hans kompis klarar sig med en kula genom kepsen.

19 juni 2010
Mordförsök. Lang Conteh och två vänner blir beskjutna utanför badpalatset Aq-va-kul på Regementsgatan. En man får en brännskada av en kula som strök huden.

26 juni 2010
Mordförsök. En man skjuts när han tränar på ett gym på Vendelfridsgatan i Malmö. Mannen skadas allvarligt.

27 juni 2010
Mordförsök. Chauffören Bilal Bingöl skjuts i axeln när han sitter i sin bil i Lindängen.

24 augusti 2010
Mordförsök. Younes Cheikhis gatukök på Köpenhamnsvägen beskjuts.

10 oktober 2010
Mordförsök. Basi Hassan skjuts i sidan vid busshållplats på Lönngatan.

19 oktober 2010
Mordförsök. 28-årig man skjuts vid busshållplats på Eriksfältsgatan.

23 oktober 2010
Mordförsök. Skräddaren Naser Yazdanpanah beskjuts i sin lokal på Lönngatan.

6 november 2010
Polisen stormar Peter Mangs lägenhet. Han grips och häktas senare misstänkt för ett mord och fem mordförsök.

December 2011
Peter Mangs är fortfarande häktad, nu misstänkt för tre mord och tretton mordförsök. Åtal ska väckas i slutet av januari.

Fakta | Stort journalistiskt projekt

Jesper Huor och Magnus Arvidson, medarbetare på Sveriges Radios Dokumentärredaktion, har sedan i somras granskat alla de brott som Peter Mangs är misstänkt för. De har följt i hans spår, pratat med vänner, ovänner, släktingar och vittnen. Projektet ska förutom den här artikeln mynna ut i en längre dokumentär i Sveriges Radio. Jesper Huor och Magnus Arvidson tar gärna emot tips i sitt pågående arbete på mejladress jesper.huor@sr.se och magnus.arvidson@sr.se.

Robert Halef skrev att det var hög tid för den assyrisk/syrianska gruppen att sluta med dessa inbördes stridigheter om vem som är vad. Det ­leder ingenstans, skapar i stället split och förvirring. Assyrier, syrianer eller kaldéer – samma folk, syryoye, där språket, historien och den kristna tillhörigheten förenar. Alla föll offer för turkarnas och kurdernas folkmord, seyfo, detta svärdets år 1915 då en kvarts miljon assyrier/syrianer dödades. Alla har välkomnats i Sverige, erbjudits en fristad, fått möjlighet att göra något av sina liv. Sluta tjafsa, gott folk.

– Låt historikerna ta hand om det där, säger Robert Halef i dag.

– Jag tycker vi ska försöka lösa våra problem i stället.

Problemet han skrev om i sin artikel ska avhandlas i den rättegång som snart startar i säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt. Sjutton personer i åldrarna 17–58 år sitter häktade för bland annat anstiftan och medhjälp till dubbelmordet och ett tidigare mord på spelklubben Oasen, för mordförsök, människorov, rån och utpressning. Alla häktade är syrianer. Alla bor i Södertälje. Aldrig har en liknande rättsprocess ägt rum i vårt land.

Robert Halef, småföretagare i kemtvättsbranschen som representerar ­socialdemokraterna i kommunfullmäktige och länge varit engagerad i både Syrianska föreningen och den syrisk-­ortodoxa kyrkan, skrev att det var dags för den syrianska gruppen att kraftigt markera mot dessa kriminella individer som gjort Södertälje till »en svart fläck i Sverige«, dags för fotbollsklubbarna, kyrkorna och föreningarna att utestänga dem, predika mot dem, våga diskutera problemet. Han gick så långt som att jämföra det som händer med folkmordet, seyfo.

Han tar inte tillbaka ett ord av det han skrev.

– Att förlora en ung människa i narkotikamissbruk eller kriminalitet är också ett slags seyfo. Skillnaden är att vi då var hjälplösa, maktlösa. Nu har vi någon som vill hjälpa oss. Vi har egna resurser. Vi kan göra något åt det här.

Möjligen innebar mordet på bröderna Eddie och Yaacoub Moussa att en gräns passerades. Det fick i alla fall Robert Halef att ta bladet från munnen. Det satte i gång den största polisinsats mot den här typen av brottslighet som ägt rum i Sverige, är själva kärnan i den. Närmare åttio poliser har på heltid eller deltid varit engagerade i utredningen som letts från Stockholm, i samarbete med Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och Försäkringskassan. De två kriminella nätverk som under flera år skapat stor oro i Södertälje, och till sist råkat i väpnad konflikt med varandra, har alldeles ­säkert stött på oväntat hårt motstånd, möjligtvis nått vägs ände. Förväntningarna i staden är höga.

Robert Halef hoppas naturligtvis att de skyldiga ska straffas, säger att det kommer att kännas skönt när de »sitter där, i fängelset«, säger att han redan nu känner en stor lättnad.

– Alla känner en stor lättnad.

Boel Godner säger att hon hoppas på ett avslut.

– Vi hoppas på ett avslut på den organiserade brottsligheten som ingen stad vill förknippas med. Det här är en böld som vi fått på oss. Det har hindrat oss från att få vara den fantastiska stad som vi faktiskt är.

Boel Godner är socialdemokraternas kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande, arvtagare efter Anders Lago som skapade många rubriker men lät som om han inte visste mer än vad som stod i tidningarna om vad som försiggick på nätterna i hans stad, inte ställde vassare krav än större resurser till polisen och flera jobb till ungdomen. Boel Godner vet kanske inte mer, men hon är ny på jobbet och har en lång och förhoppningsvis lyckosam process att se fram emot.

Rätte­gången beräknas pågå till mars nästa år. Den kan påverka både självbilden och andras bild av staden. Det har blivit lugnare på nätter och helger, säger de som bör veta. Det har, möjligtvis, redan påverkat brottsstatistiken. (Antalet anmälda rån, stölder, våldsbrott och fall av skadegörelse har minskat.) Hon vill inte gärna diskutera brottslighetens inverkan på Södertäljes strukturella problem – hon talar hellre om skolan och arbetslösheten – men nämner »en känsla av otrygghet« som ett av stadens problem.

– De flesta södertäljebor märker inte brottsligheten direkt, men de pratar om den. De läser om den. Det skapar en känsla av otrygghet. Alla är därför glada över polisens insats.

Den en gång så stolta industristaden Södertälje har en arbetslöshet på tio procent. Skolan rankas som en av de sämsta i landet, fick nyligen svidande kritik av Skolinspektionen som ansåg att den uppvisade »stora brister vad gäller såväl kunskapsresultatet som arbetet med en trygg miljö för alla barn och elever«. Ingenstans i Stockholmsområdet finns så många barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll. Södertälje har blivit en hårt segregerad stad. Det är i Hovsjös, Ronnas och Fornhöjdens skolor upp emot hälften av grundskoleeleverna som inte har betyg som tar dem in på gymnasiet. Här säger statistiken att knappt hälften av den vuxna befolkningen har ett jobb att gå till. Ta buss 751 från Brunnsäng till Hovsjö, det tar trettiofem ­minuter men tar dig från en värld till en annan. En promenad runt Ronna centrum ger besökaren en förståelse för varför det undervisas i sextiofem ­modersmål i stadens skolor.

Under de senaste tio åren har Södertälje­ kommun erbjudit en fristad för 8 000 flyktingar från Irakkriget.

Andra lämnar staden.

De senaste åren har årligen runt 5 000 invånare flyttat från Södertälje; många av dem av skäl som de inte gärna funderar högt ikring. Också Boel Godner vrider sig något besvärad runt frågan, säger till sist:

– En del flyttar, det är riktigt. De känner inte igen sig i Södertälje. Det är, till exempel, barnfamiljer som inte är nöjda med den skola som är. Arbetslösheten påverkar naturligtvis också.

Robert Halef är mera rak på sak.

Han berättar att när han gick i grundskolan i Ronna, det var i början av åttiotalet, fanns tjugo etniska svenskar i klassen. Bara på hans gata bodde sju av dem. När klassen träffades igen, tjugo år efter nian, bodde två av de tjugo kvar i Södertälje.

Varför hade de flyttat?

– Det är en bra fråga. En del skyller på studier, andra på jobbet och några säger som det är: att Södertälje inte är vad det var. Och det är ju sant.

I grannorten Mariefred finns en gata med unga familjer – de bygger villor där – som i folkmun kallas Nya Brunnsäng. De har kommit från Södertälje men flyttar inte långt; man flyttar till  Mariefred, till Trosa, Järna och Mölnbo, för man vill behålla kontakten med staden där man föddes och växte upp, man har vänner kvar. Många har kvar jobbet i Södertälje. Varje dag pendlar 19 000 människor in till staden, till Scania och Astra framför allt. Boel Godner drömmer om att få åtminstone några av dem att flytta hit, både för skatteintäkternas och stabilitetens skull. Avdelningscheferna, civilingenjörerna, teknikerna utgör en betydande del av denna pendlarmassa.

Också i stadsdelen Ronna hoppas man mycket på den kommande rättsprocessen. Det var här, på spelklubben Oasen, som nu stängt – en vårdcentral har flyttat in – som de tre morden ägde rum. Härifrån kommer många av dem som sägs vara med i de båda konkurrerande brottsliga nätverken X-team och Södertäljenätverket.

Roffe Mackay har vuxit upp här, bor här med hustru och barn, har gjort sig känd i staden som stridbar verksamhetsledare för Rösberga fritidsgård som öppnat och stängt. Nu håller den öppet fyra kvällar i veckan, större till ytan och fint renoverad men möjligen åter hotad: tal om »omorganisation« får även en luttrad kämpe att darra lätt.

Roffe Mackay säger att den kommande rättegången uppskattas av »alla« i Ronna, ung som gammal.

– Och den fungerar avskräckande. Det märker vi som har kontakt även med stökiga ungdomar.

För det var ju så att en stöld av en cykel eller mobiltelefon inte polisanmäldes till sist, annat än av försäkringsskäl, eftersom ingenting ändå hände. Vittnen till enklare eller grövre brott har inte vågat vittna. (De många nedlagda polisutredningarna och friande domarna, på grund av ändrade vittnesmål, vore säkert värt ett brottsförebyggande studium.) Inte ens skotten mot polishuset i Södertälje hösten 2005 blev till annat än rykande tidningsrubriker.

– Det är upp till domstolen att döma de skyldiga. Men nu händer det i alla fall något. Det verkar som om människor har vågat vittna. Det ger en annan känsla. Folk börjar få förtroende för myndigheterna, för rättsväsendet.

Det säger Roffe Mackay i Ronna som är mycket kritisk till hur polisen med dålig lokalkännedom hanterat tidigare spektakulära händelser, till exempel de upplopp i Ronna som föregick skotten mot polishuset: okänsligt, okunnigt, tafatt.

Ingen vet naturligtvis vad som händer om den kommande rättsprocessen slutar med ett fiasko.

Fakta | 17 personer häktade

Rättegången mot gruppen av personer med anknytning till de så kallade Södertäljenätverken blir en av de största svenska rättsprocesserna på senare år. I den här veckan släpps förundersökningen och hela åtalet. Rättegången, som ursprungligen skulle ha startat den 16 november, är enligt Polisen framflyttad en vecka. I skrivande stund sitter 17 personer häktade. I centrum för processen finns tre mord, alla på spelklubben Oasen i stadsdelen Ronna. Det mest kända dådet inträffade i juli 2010 då bröderna Eddie och Yaacoub Moussa sköts ihjäl, det tidigare mordet inträffade i december 2009. Dådet blev extra uppmärksammat då Eddie Moussa var en känd fotbollsspelare i föreningen Assyriska FF. Rättegången hålls i säkerhetssalen i Stockholm och kommer, förutom de målsägande, också att inbegripa ett tjugotal advokater och fyra åklagare.

Källa: Polisen, Länstidningen, DN

Senast radioprogrammet »Kaliber« belyste problemet med så kallade balkong­flickor lovade polisen bot och bättring. Ändå är det sex år senare fortfarande så att flickor som vill leva ett fritt liv i vissa patriarkala miljöer faller från balkonger eller på andra tveksamma sätt ändar sina liv. Ingen har ännu åtalats.

Redan när jag på min tid på SVT arbetade med den exceptionellt mediebevakade rättegången om mordet på Fadime sa experterna att »så här kommer inga pappor att döda sina döttrar längre«. Fadime sköts i ansiktet av sin pappa.

Med Fadime blev det tydligt för alla och envar att förekomsten av familjer som anser att dottern måste dö för att hedern ska återupprättas verkligen existerar. Det blev också tydligt för vissa av dessa familjer att det i Sverige inte spelar någon roll vad man skyller på, man blir dömd för mord även om dottern har sprungit ute om nätterna.

Minns också Pela, som mördades i Irak några år tidigare. Där avskrevs fallet i en lokal domstol efter att hennes »mödomshinna« var borta (något som överhuvudtaget inte existerar, oavsett om man har haft sex eller inte), men i Sverige dömdes två farbröder för mord.

Redan då märkte jag som journalist och debattör också att jag, som »etnisk svensk«, hade lite lättare att prata om hedersförtrycket av en enda anledning. Inte för att jag mer påläst än andra, utan för att jag var gift med en man med rötter i Iran och har två halvpersiska barn. Det var lite svårt att anklaga mig för att ha en rasistisk agenda. Men ändå är det fortfarande i något slags sverigedemokratiskt nedsmutsad gyttja vi står och stampar. Som att hedersförtryck skulle förekomma i alla utomeuropeiska familjer, vilket förstås är nonsens.

Men faktum är att polisen underlåter att ställa frågor om konstiga självmord, även i de fall då det finns anmälningar om hot, våld och beskuren frihet. För att de kan bli kallade för rasister. Av de eventuella gärningsmännen.

Så om ett gäng stökiga mc-knuttar misstänkta för våldsbrott kallar polisen för potatismos eller nazistsvin, ska man tacka för sig och åka från platsen då? För att inte stöta sig med folk? Och ingen kan väl vara så blåögd att man tror att de gärningsmän vi talar om inte är medvetna om just detta? Att det inte längre går att skjuta sin bångstyriga dotter, men att det alltid går att dra upp rasistkortet om någon börjar ställa för jobbiga frågor?

Men det konstiga är att jag under åren aldrig har stött på kvinnorna med rötter i så kallade hederskulturer som säger att det är rasistiskt att fråga.

Det är männen. Ett litet fåtal män, ska understrykas. En eller annan kvinna i deras absoluta närhet också.

Men alla invandrarkvinnor som är ­engagerade i kampen för jämlikhet mellan könen, som arbetar ideellt eller professionellt med att hjälpa utsatta flickor, och pojkar, som försöker få svenska myndigheter att förstå kraften i familjens makt – de pratar inte om rasism. Om sexism, däremot. Att det är kvinnorna som offras när männens rättigheter, oavsett kultur, ska vaktas och – Gud förbjude! – aldrig någonsin trampas på.

Det är alltid vanskligt att lägga före­teelser i vågskålar mot varandra. Men vad väger tyngst? En eller annan mans eventuellt ömma tår? Eller hundratals unga kvinnor och män som hotas och ibland till och med drivs till självmord?

Dessutom uttryckte HD oro för att bedömningen av narkotikans farlighet inte var tillräckligt vetenskaplig. Som Fokus senare berättade hade åklagarens expert Jonas Hartelius i stor utsträckning använt uppgifter från Wikipedia och Flashback när han utfört sina farlighetsbedömningar.

Enligt HD krävdes ”en radikal omläggning av domstolspraxis”. Så har det också blivit. På bara några månader har ett tiotal narkotikadömda fått sänkta straff av flera hovrätter – men också av Högsta domstolen, som tagit upp ytterligare några fall. För en kvinna i tjugoårsåldern innebar det att hennes tioåriga fängelsedom suddades ut och hon försattes på fri fot.
Men för andra är det för sent. De domar som vunnit laga kraft går inte att överklaga till Högsta domstolen. Om man haft oturen att ställas inför rätta före sommaren stod enda hoppet till regeringen och justitieminister Beatrice Ask.

Och nu har alltså regeringen kommit fram till att det inte blir någon benådning. Beslutet fattades vid ett regeringssammanträde den 29 september

Hur Beatrice Ask resonerat vill hon inte kommentera. Men i riksdagen har narkotikahärvan skapat engagemang – dock inte för de dömda. I en motion daterad 3 oktober hänvisar moderaten Margareta B Kjellin till Fokus artiklar, men vill att straffen återigen ska röra sig uppåt. ”Sänks straffskalan minskar utrymmet för vård”, skriver hon. ”Möjligheterna att förändra beteende och bryta drogmissbruk minskar.”

För 35-årige Jens, som Fokus tidigare porträtterat, blir det i så fall mycket tid för vård. Han dömdes till 4,5 års fängelse för att ha köpt centralstimulerande preparat på nätet för några tusen kronor. Som ett ödets ironi fick han nyss ett annat centralstimulerande preparat levererat till fängelset. Det var Jens läkare som skrev ut det mot hans ADHD.

– Vi förbereder inför minnesceremonin som ska hållas här i helgen. Ska förstärka marken. Inte något hemskare än så, förklarar den yngre av dem med ett skyggt leende.

Vill sedan inte prata mer.

Bakom dem breder ett norskt landskap, som hämtat ur en turistbroschyr, ut sig. Höga, skogsbeklädda berg ramar in den blänkande Tyrifjorden. Mitt i idyllen ligger Utöya. Det var precis här, bakom skogsdungen som avskärmar den gräs­beklädda parkeringen från grusplanen där arbetsfordonen kör, som Anders Behring Breivik runt halv femtiden på eftermiddagen fredagen den 22 juli parkerade sin grå Fiat Doplo. En timme tidigare hade han smällt av en 1,5 ton stor bomb i regeringskvarteren i Oslo. Klockan 17.04 visar han upp en falsk polislegitimation och stiger ombord på M/S Thorbjörn som kör över till Utöya. En och en halv timme senare är Anders Behring Breivik den värsta massmördaren i Nordens historia.

Sedan dess har Norge försökt hantera det som hände. Hittills har allt handlat om att landet ska hålla ihop och det har varit fokus på kärlek och gemenskap. Det har diskuterats vilken ton man bör ha i de politiska samtalen och om invandringskritisk retorik, liknande Fremskrittspartiets, bör tonas ned. Under kommunalvalet för några veckor sedan märktes det inte minst.

Men nu har Norge gått in i något av en ny, mer handfast, fas när det gäller hanteringen av attackerna. De juridiska och politiska processerna som ska utreda terror­attackerna och dess konsekvenser har dragits i gång. Journalister och författare har börjat kartlägga vad som verkligen hände den 22 juli. Och den samhälleliga debatten har präglats av ett allt hårdare ifrågasättande. Medierna kritiserar makten, medan befolkningen ifrågasätter medier och övriga samhällsinstitutioner. Polis och politiker får också kritik för att de inte går ut med information och för att de inte är mer ödmjuka inför att fel kan ha begåtts. Målsägandebiträdena som före­träder offren och de anhöriga tycker att Behring Breiviks försvarsstab är för snål med att lämna ut förhörsdokument. Och de anhöriga och drabbade anser att medierna visar för många bilder på Behring Breivik och har hjälpt till att sprida hans budskap.

Norges största tidning, Verdens Gang, VG, har varit en av de mest kritiserade tidningarna. Mest upprörda känslor visades när de publicerade bilder från rekonstruktionen på Utöya. Kvällstidningen har sin redaktion i regeringskvarteren och drabbades själv av bomben. Den pampiga glasfasaden har flera hål som täcks av plywoodskivor. Tidningens politiska redaktör, Hanne Skartveit, tar emot i ett kontor som fortfarande är intakt, men bara en dörr bort är fönstren krossade. Hon var själv på plats den 22 juli.

– Det var ett obeskrivligt ljud när bomben small. En helt surrealistisk känsla.

Tiden som följt sedan dess har varit det mest krävande hon upplevt som journalist. Hon är intensiv när hon talar och gestikulerar, är skarp och genomtänkt, men när Utöya kommer på tal får hon svälja hårt. Varje dag på jobbet påminns hon om det som har hänt. Dels för att glashissen upp till sjunde våningen ger ett panorama över de förstörda husen i regeringskvarteren, dels för att tidningen så här två månader efter attackerna fortfarande varje dag producerar flera sidor nyheter om attackerna och dess efterspel.

– Det är många som är förbannade på oss för vår rapportering, säger hon. Känslorna ligger utanpå kroppen hos folk nu. Det måste vi förhålla oss och ta hänsyn till. Samtidigt kan det inte styra vår rapportering.

VG har skrivit nästan 900 artiklar om terrorattentaten under de senaste två månaderna. Genom att lägga ihop dem med vad alla andra medier rapporterat i saken, plus några av de 140 000 000 träffar en sökning på Anders Behring Breivik ger på internet, så går det nu att måla upp en nästan minutiös bild av vad som hände den 22 juli.

Klockan 22.18 onsdagen den 20 juli registrerades Anders Behring Breiviks hyrda, vita skåpbil av märket Volkswagen Crafter vid vägtullstationen Ulven. Han var på väg in till Oslo från det hus på landet, Vålstua gård i Rena, som han bott i sedan maj. Målet var mammans lägenhet på Hoffsveien i stadsdelen Sköyen. Han parkerade mitt ibland lägenhetshusen i rött tegel och sov över den natten. I bilen utanför väntade 1,5 ton konstgödsel och diesel.

På förmiddagen dagen efter tog han tåget tillbaka till Rena för att hämta ytterligare en bil, en grå Fiat Doblo som han hyrt sedan september året innan. Även den körde han till Sköyen. Det här var kvarter han kände till väl. Han växte upp i området och hade även bott här tillsammans med sin mamma de senaste åren, tills han flyttade ut till Rena. Sitt första levnadsår tillbringade han däremot i London.

Den 13 februari 1979 välkomnades Anders Behring Breivik till världen av sin mamma som var sjuksköterska och pappa som var diplomat och stationerad i Storbritannien. Ett år senare skiljde sig föräldrarna och han flyttade med mamma och halvsyster till Sköyen. Mamman gifte om sig med en militärofficer och pappan med en kollega på ambassaden. Pappan hade inte särskilt god kontakt med sin son, men styv­modern ska ha kommit mycket väl överens med pojken.

Sköyen är en välmående stadsdel, strax väst om Oslo centrum. Stora villor med lummiga trädgårdar kantar de tysta gatorna. Området där Anders Behring Breivik växte upp heter Nedre Silkestrå, ett pittoreskt lägenhetsområde med trähus och gröna innegårdar. Som ung beskrivs han som en vanlig kille, lite ensam, men inte mobbad. Han tyckte om att spela basket och uppfattades som en god kamrat av klasskompisarna. Efter högstadiet kom han in på Oslo handelsgymnasium. En anrik skola där det hänger klassfoton från 1876 och oljemålningar av forna rektorer på väggarna. Arton år gammal, 1997, engagerade han sig i invandringskritiska Fremskrittspartiets ungdomsförbund.

De fick 15,3 procent av rösterna i det norska valet samma år, så ett medlemskap var inget som var särskilt uppseendeväckande. Fem år senare kandiderade han för partiet i kommunvalet, men kom inte in. Efter det tappade Anders Behring Breivik tron på demokratin och började skriva ett manifest för förändring. I nio år planerade han attackerna den 22 juli 2011 där syftet var att rädda Norge och Västeuropa från det stora hot som han anser att kulturmarxisterna, feministerna och muslimerna utgör.

På förmiddagen den 22 juli tog Anders Behring Brevik Fiaten in till centrum och parkerade den på Hammersborg torg, en parkering med ett trettiotal platser två kvarter från regeringens högkvarter. Han tog en promenad hem till Sköyen och slog sig ned vid datorn. Klockan 14.09 fick över 1 000 personer ett mejl i sin inkorg med Andrew Berwicks, den engelska versionen av Breiviks namn, manifest »2083: A European Declaration of Independence«.

Behring Breivik bytte om från sina vanliga kläder till vad som liknar en polis­utstyrsel. Mörk jacka och mörka byxor, marschkängor, skottsäker väst, hjälm med visir och ett pistolhölster där han placerade den halvautomatiska Glock han sex år tidigare skaffat licens för genom att gå med i en skytteklubb. Han gick ut till bombbilen och körde återigen in mot Oslo centrum. Strax efter klockan 15 svängde den tungt lastade skåpbilen av från en av de stora shoppinggatorna, Grensen, in på Grubbegata som leder fram till regeringens högkvarter. Bara ett tiotal meter in på gatan körde han åt sidan och stod i ett par minuter still utanför KFUM:s lokaler med varningsblinkern på. Sedan fortsatte han mot högkvarteret och parkerade tätt framför huvudingången. I huset finns bland annat statsministerns kontor. Anders Behring Breivik satt kvar i bilen ett par minuter. Antagligen antände han bomben innan han klev ut och raskt fortsatte Grubbegata fram. Klockan 15.17 fångade en av övervakningskamerorna hur han, med pistolen i hand, slängde en blick över axeln mot skåpbilen. Behring Breivik passerade brand- och räddningsverket och svängde sedan av till höger strax före Svenska kyrkan.

Här, på Hammersborg torg, väntade hans flyktbil. Med den körde han förbi polisens fackförbund och svängde väns­ter, mot körriktningen, nedför Möllergata. 15.26 smällde bomben. Den var så kraftig att hela första våningen på regeringsbyggnaden blåses ut, dieselmotorn flög brinnande upp på femte våningen och fönster krossades flera kvarter bort. Fem personer som var i närheten av bilen dog direkt.

I VG-huset stod Hanne Skartveit inne på en kollegas kontor när de plötsligt hörde smällen. Hon fattade direkt att det var en bomb och var övertygad om att det var VG som attackerats. Trots att fönstren krossats och röklukten började bli allt fränare lyckades redaktionen hålla sig skapligt lugn. En fotograf sprang ut för att ta bilder på bomben. Resten av redaktionen gick tillsammans ned för trapporna medan de hörde sirenerna tjuta. Allt kändes så overkligt. Hanne Skartveit tänkte att: »Nu har det kommit hit. Nu har terrorn kommit till Norge«. Vid huvudingången som vetter ut mot regeringsbyggnaderna var golvet helt täckt av glassplitter så de fick ta sig ut bakvägen. Som högsta chef på plats gick hon för att undersöka vad som verkligen hänt och för att erbjuda hjälp om polisen behövde någon information om VG. Hon såg en skadad kvinna ligga på gatan.

När hon kom runt hörnet på Akersgata syntes röken stiga från regeringshuset och hon förstod att det är något betydligt mer dramatiskt som har hänt. Hanne Skartveit tog kollegan som gjort henne sällskap under armen för att få stöd.

– Det här kommer vi aldrig att glömma, konstaterade hon.

Under tiden körde Breivik på småvägar västerut från Oslo centrum. Han passerade de vackra, gamla villorna på Drammensveien och fortsatte in på Hoffsveien, där hans mamma bor. Ett par hundra meter före mammans lägenhet svängde han av till vänster och körde mot ring 3 och motorvägen E18. Efter ett litet slag hade han lämnat stadsbebyggelsen bakom sig och körde på krokiga vägar genom det bergiga landskapet. Efter nästan en timme kom han till Söndserudstunneln. På andra sidan uppenbarade sig en fantastisk vy över Tyrifjorden, de lummiga bergen och mitt i det Utöya.

Runt halv fem svängde han ned på den branta grusvägen mot färjelägret. Han parkerade nere vid vattnet, lite undanskymt bakom en skogsdunge och väntade en halvtimme på att nästa båt skulle gå. 17.04 visade han upp sin falska polislegitimation och klev ombord på M/S Thorbjörn som gick i skytteltrafik till AUF:s läger.

Tjugo minuter senare kom det första larmsamtalet. En polis massakrerade människor på Utöya. Skräckslagna ungdomar ringde från sina gömställen. De såg sina vänner ligga döda i vattenbrynet, på tältplatsen, inne i caféet. Föräldrar fick samtal som var de sista de kommer att få med sina barn.

Tjugo i sex ringde Hanne Skartveits mobil. Det var en AUF:are som befann sig på fastlandet som sa att det var en polis som sköt ned ungdomar på Utöya. Hanne Skartveit, som själv varit på Utöya som ung, fick ont i magen. »Vad fan är det som händer?«, tänkte hon, men frågade:

– Är det många som skjuter? Är det någon som är skadad?

Hon skrynklade ihop ansiktet och tog sig för hjärtat när hon hörde svaret. Blundade. Hon insåg att det som höll på att hända var så mycket jävligare än en bomb i regeringskvarteret.

Tio i sex kom den första polispatrullen till färjelägret, men de hade ingen båt som kunde köra dem över.

Strax före klockan sex inkom ett samtal till polisens larmnummer.

– Ja, god dag, mitt namn är kommendör Anders Behring Breivik från den norska antikommunistiska motståndsrörelsen.

Han sa att han var på Utöya och önskade att överlämna sig till polisen. I efterhand har han sagt att han ska ha känt att det var nog nu, att han dödat tillräckligt många för att få den uppmärksamhet han var ute efter. Samtalet bröts.

I ytterligare en halvtimme fortsatte han att skjuta ungdomar. 18.27 kom ett nytt telefonsamtal från »kommendör Breivik«. Han sa att operationen var fullföljd och att det därför var acceptabelt att han nu överlämnade sig till Delta, den norska insatsstyrkan.

– Ta bara reda på vad du behöver och så ringer du upp mig på den här telefonen sedan.

När polisen försökte säga att telefonnumret inte syntes avslutade Behring Breivik med ett »kjempefint, hei«.

En minut senare hördes ropet »beväpnad polis« från poliserna som landsteg Utöya. Behring Breivik kastade direkt ifrån sig vapnet, ett halvautomatiskt Ruger M14-gevär, placerade händerna på huvudet och lade sig ned på marken. Inte ett enda skott avlossades från polisen.

I Oslo centrum är kvarteren runt regeringsbyggnaden helt avstängda den här dagen i slutet av september. Det är uppsatt träplank som är så tättspikade att det inte finns den minsta springa att kika in igenom. Akersgata och Grubbegata är avspärrade. För att anställda på finans­departementet ska kunna komma in till sina jobb måste de visa upp passerkort för en vakt och sedan gå genom en gång som avskärmas av gallerstaket fram till dörren. En medelålders kostymklädd man leder in sin cykel och låser vårdslöst fast den i gallret, precis under en bukett av gula rosor som kilats in där under dagen. Han ger inte blommorna en blick.

Efter terrorattackerna var statsministern Jens Stoltenberg snabbt ute och talade om att livet skulle fortsätta som vanligt. En hatfylld galning skulle inte få förändra det. Han mötte också mycket beundran för det sätt han valde att tackla det här på – med kärlek och ökad förståelse i stället för att ta på sig hårdhandskarna. När han talade på minnesceremonin den 21 augusti fick han en applåd som varade i över en halvminut innan han kunde börja tala. »Tillsammans vann vi mot hatet, tillsammans omfamnade vi öppenheten, toleransen och gemenskapen.« Under månaden som följde, då kommunalvalen hölls, bibehölls den respektfulla stämningen.

Den 19 september skrev Hanne Skartveit en krönika där hon menade att det nu i stället var dags att bli förbannad, dags att ställa de kritiska frågorna.

– Det har varit så mycket av de goda känslorna. Vi har gått samman och det är fint hur samhället har blivit mer enat. Men, det finns andra delar i känslospektrumet som måste ut. Jag är jävligt förbannad. Jag säger det rakt ut. Dels på Breivik, men också på de delar av beredskapen som inte fungerade.

Kritiken har än så länge främst riktats mot den norska säkerhetstjänsten, PST, och mot polisen. Det har ifrågasatts hur säkerheten kring makten kunnat vara så dålig. I tio år, sedan attackerna i USA den 11 september, har det varit diskussioner om att stänga av området framför regeringsbyggnaderna för trafik, men inget har hänt. PST fick i maj tips om att Behring Breivik köpt stora mängder konstgödsel som var en av komponenterna i bomben, men följde inte upp informationen eftersom han inte fanns i några register. De har sedan tidigare varit medvetna om att det finns problem med att upptäcka ensamma gärningsmän. I april sände NRK en tv-intervju med PST-chefen Janne Kristiansen om en ny trend av så kallade soloterrorister. Eftersom det inte är straffbart att en enskild människa planerar terrordåd är det mycket svårt att få tillstånd för övervakning, vilket hon tyckte var problematiskt.

I en rapport från 2009 konstaterades det att den norska polisen inte var tillräckligt förberedd för ett terrorangrepp, och det är något som många anser märktes den 22 juli. Anders Behring Breivik kunde massakrera ungdomar under nästan en och en halv timme innan polisen kom och stoppade honom. De hade svårt att samordna sig, det fanns få fungerande båtar som kunde ta dem ut till ön och de använde sig inte av den helikopter som stod startklar i Oslo, tänkt att användas vid precis sådana här situationer. Det här är en särskilt brännande fråga för de föräldrar vars barn var bland de sista som sköts ihjäl. Kunde de ha räddats?

Ansvarig politiker för Norges beredskap är justitieminister Knut Storberget, och Hanne Skartveit går hårt åt honom i sin krönika. Hon kräver att han måste ta sitt ansvar och svara på de frågor som finns och ifrågasätter om han bör sitta kvar på sin post. Ett par veckor senare säger Storberget i en intervju med tidningen Aftenposten att han »självklart tar ansvar både för det som fungerade och det som inte fungerade«, men att han inte tänker avgå eftersom det vore att smita från sitt ansvar. Han säger också att anledningen till att vissa frågor inte besvarats beror på att han måste ta hänsyn till polisens förundersökning och att han måste veta att han går ut med korrekt information.

Hanne Skarvtveit anser att det fortfarande är alldeles för svårt för journalister att få svar på sina frågor.

– Det har blivit allt svårare att få svar från polis och politiker. Till och med enkla frågor om hur polisen agerade när de fick meddelande om vad som pågick på Utöya hänvisas till den interna utredning som polisen håller på med eller till resultaten från 22 juli-kommissionens arbete, säger hon.

Kommissionen tillsattes den 12 augusti på uppdrag av regeringen. Ledare är advokaten Alexandra Bech Gjörv. Under sig har hon nio medarbetare som är bland annat poliser, professorer, militärer och jurister. De har mandat att undersöka hur väl rustade myndigheterna var för en sådan här attack och vad som kan förbättras för att undvika en ny. Polisen har själva en utredning kring sitt arbete. I augusti nästa år ska 22 juli-kommissionen presentera sina resultat, polisen gör det några månader tidigare.

Anders Behring Breivik har suttit isolerad i sin cell på Ila-fängelset sedan den första häktningsförhandlingen den 25 juli. Det var då han fördes till Oslo tingsrätt i en bil utan tonade rutor och bilden av den leende terroristen spreds över världens löpsedlar. Sedan dess har han inte synts till och de båda häktningsförhandlingarna som hållits har varit stängda både för press och anhöriga. Behring Breivik själv har önskat att de skulle vara öppna. Den senaste förhandlingen den 19 september skulle först vara öppen och Behring Breivik förberedde ett tal han ville hålla i rätten. Ett par dagar före förhandlingarna överklagades beslutet av polisen och mötet hölls bakom lyckta dörrar i sal 828 i Oslo tingsrätt. Åsikterna kring huruvida häktningsförhandlingarna ska vara öppna eller ej går isär. Polisen menar att de fortfarande inte helt lyckats fastställa att han inte har några medarbetare som han skulle kunna skicka hemliga meddelanden till. Pressen tycker att allt ska vara så öppet som möjligt. Målsägandebiträdena vill att de ska vara stängda, åtminstone för medierna, av hänsyn till offren och de anhöriga.

När huvudförhandlingarna drar i gång kommer de att vara öppna, det är säkert. När det sker är däremot långt i från klart. Åtal kommer att väckas allra tidigast vid årsskiftet, men eftersom det är en så enormt omfattande förundersökning är det svårt att förutsäga hur lång tid det kommer att ta. Det mest precisa som sagts om huvudförhandlingarna är att ambitionen är att genomföra dem under 2012.

Ledaren för Advokaternas förening, Berit Reiss-Andersen, hade föredragit att även häktningsförhandlingarna var öppna. Hon är själv inte inblandad i processen, förutom att hon talat mycket med utländsk media för att förklara det norska rättssystemet.

– Den vanligaste frågan är om vi verkligen varken har dödsstraff eller livstids fängelse. De tror inte det kan vara sant att den här gärningsmannen kanske inte kommer vara inlåst resten av sitt liv.

För så är det nämligen. Med den norska lagstiftningen kan Behring Breivik dömas till högst 21 års fängelse, eller möjligtvis till 30 års fängelse för brott mot mänskligheten.

– Det är klart att vår lagstiftning inte är anpassad efter något sådant här. Det är verkligen en monsterförbrytelse, säger Berit Reiss-Andersen. Och då känns 21 år som väldigt kort tid i jämförelse med vilka djupa spår det här kommer att sätta i det norska samhället under en väldigt lång tid.

En annan möjlighet är att han döms till så kallad förvaring, vilket kan motsvara ett livstidsstraff. Förvaring finns i några andra länder, bland annat i Danmark, och är ett straff som inte är tidsbestämt. I Norge förlängs straffet med upp till fem år i taget. För att dömas till förvaring krävs att det finns en risk för återfall i allvarliga brott vid frigivande. Advokaterna måste övertyga domaren att Behring Breivik om 21 år fortfarande kommer att utgöra ett hot mot det norska samhället.

– Högsta domstolen har sagt att man ska vara restriktiv med förvaring när det handlar om långa straff, för vem kan se 20 år framåt i tiden. Men samtidigt har han planerat de här attackerna under så lång tid och visat en sådan handlingskraft i att verkligen genomföra dem att det kan peka mot förvaring trots allt.

Diskussionen om hårdare straff har redan lyfts, bland annat från politiskt håll, men hur det än blir med den saken kommer Behring Breivik att dömas efter den lagstiftning som gällde när han utförde dåden.

– Vi kan inte inrätta vårt samhälle efter en despots ogärningar. Om vi omdefinierar hela vårt rättssystem efter Breivik så har han på ett sätt vunnit. Det är det som är konfliktpunkten. För de flesta är det en otänkbar tanke att han skulle vara en fri man om 21 år, men vi måste också hålla huvudet kallt och tänka på att vi har ett humant straffsystem och ett transparent samhälle. Det vill vi även ha fortsättningsvis, säger Berit Reiss-Andersen.

När huvudförhandlingarna inleds kommer de att vara lite speciella, eftersom brottmålet på många sätt redan är avgjort. Behring Breivik har erkänt att det är han som utfört dåden och det står bevisligen bortom alla tvivel. På många sätt handlar rättegången i stället om att reda ut vad det är som hänt. Det är en enorm uppgift med hittills 650 målsägande och 156 målsägandebiträden. Det blir svårt bara att hitta en lokal som kan rymma alla inblandade, plus press och berörda. En åtgärd för att förenkla hanteringen av fallet är att det utsetts representanter för bistånds­advokaterna så att alla inte behöver närvara vid varje förhandling.

Antagligen kommer skadestånds­rättegången att hållas i en separat del efter att själva straffsaken avgjorts. Då kommer varje enskilt dödsfall att undersökas.

– Det ska ske för att varje människoliv är mycket värt, säger Berit Reiss-Andersen. Vi gör inte massgravar, vi utdömer inte massdomar.

Anders Behring Breivik själv har uttalat önskemål om att dömas i militärdomstol eftersom han anser sig vara i krig med Arbeiderpartiet. Hittills är det som kommit ut om Behring Breiviks motiv främst hämtast från det manifest han skickade ut precis innan han körde iväg med bomb­bilen till regeringskvarteren. I det målas en helt egen världsbild upp, där det »nordiska« hyllas som ideal och hans attacker påstås starta ett uppror för att i stort sett ta över världen. Frågan varför han fick de här vanföreställningarna återstår däremot. Liksom om det finns några som kan betraktas som medhjälpare.

Just nu planeras över 25 böcker som på olika sätt ska behandla terrorattackerna. Två av dem håller på att skrivas av journalisten Kjetil Stormark. Han är en av Norges mest kända grävande journalister och har genom hela sin karriär skrivit om politiskt motiverat våld och terrorism. När han hörde talas om vad som hände i Norge den 22 juli stod han på en strand i Danmark och bestämde sig direkt för att lägga minst sex månader på att skriva en bok. Nu blev det två, för att han ska dela upp sitt material. Efter diskussioner med sin förläggare kom de fram till att en av böckerna ska rekonstruera händelseförloppet och den andra ska handla om Anders Behring Breivik.

– Många vill inte läsa om honom för att de menar att det är att sprida vidare hans idéer. Då var det bättre att dela upp dem.

Stormark vill verkligen försöka förstå varför Behring Breivik genomförde sina attacker. Han har fått tag i tusentals mail som gärningsmannen skickat och tagit emot under åren.

– Jag har unikt material som kan visa på hans personliga utveckling. Det kommer aldrig att vara möjligt att förstå eller försvara de handlingar Breivik har begått. Men det är viktigt för samhället att vi försöker att förstå, för att se om det finns något vi kan lära av det som skett.

Stormark vill också att böckerna ska vara en del av människors sorgearbete.

– Det har varit en del av min motivation när det gäller bok nummer ett. Med den andra boken, den om Breivik, är det viktigt att försöka förstå gärningsmannen och vilken slags kontakt han kan ha haft med andra människor.

Medan resten av Norge försöker lära sig att hantera den 22 juli sitter Anders Behring Breivik isolerad i sin cell. Han får inte tala med någon annan än sin advokat och sin psykiatriker, inte läsa några brev eller ta del av några medier. När isoleringen upphävs säger han sig vara beredd att tala med journalister eftersom han tycker det är viktigt att förklara sina motiv till terrorattackerna. VG kommer absolut att genomföra en sådan intervju om de får chansen.

– Vi skulle intervjua honom, men sedan skulle vi naturligtvis få diskutera noggrant vad som publiceras, säger Hanne Skartveit.

Generalsekreteraren för norska pressförbundet har gått ut och sagt att »man måste vara en idiot eller en moralisk blindgångare om man inte förstår att det skulle vara en extrem belastning för de anhöriga att läsa en intervju med Breivik innan rättssaken är avklarad«. Hanne Skartveit anser att det är en väldigt konstig ståndpunkt att inte vilja intervjua honom.

– Du kan inte permittera ditt journalistiska uppdrag även om det är obehagligt. Vi måste göra vårt jobb och det är klart att det finns ett journalistiskt intresse här. Jag skulle vilja läsa en intervju med Hitler. Med Usama bin Ladin. Stalin. Det är klart jag skulle vilja intervjua Behring Breivik om jag fick möjligheten.

På förmiddagen lördagen den 1 oktober är arbetsfordonen borta från färjelägret vid Utöya. 23 familjer besöker ön. Det är de som inte klarade av att vara med under den första minnesstunden en dryg månad tidigare. Måndagen efteråt, den 3 oktober, öppnas Utöya upp för media för första gången. 180 journalister fraktas över av M/S Thorbjörn och samlas i ett vitt hyrtält där en talarstol ställts upp framför sex av Arbeiderpartiets flaggor. Journalisterna uppmanas ha i åtanke att väldigt många människor tycker det är jobbigt att se för detaljerade nyheter om Utöya. Sista talaren innan journalisterna får gå runt fritt på ön är Martin Henriksen, styrelseordförande i Utöya AB. Han berättar om arbetet som påbörjats för att Utöya ska bli ännu finare och ännu bättre än tidigare.

Hittills har 32 miljoner kronor skänkts av privatpersoner, organisationer och föreningar för att Utöya återigen ska bli en plats där goda minnen skapas.

Grafik | Mördarens väg

(Klicka för att förstora)

– Det kan man inte veta eftersom det inte är utrett ännu. Men häktet i Flemingsberg har funnits i ganska många år och vad jag vet har de aldrig fått några klagomål på sina säkerhetsrutiner.

Kan det finnas andra förklaringar?

– Det som kan ha brustit är den psykiatriska kompetensen när man ska göra en bedömning av fångarna. Har man en person som är våldsbenägen måste man anpassa personaltätheten efter det och ha med en eller ett par extra gubbar.

Hur tydliga är rutinerna inom svensk fångvård?

– Jag tror att det är betydligt striktare rutiner nu än någonsin förut. Man har lagt mycket resurser både på det och på tekniska hjälpmedel. Sedan har facket kritiserat att man fokuserat för mycket på tekniken och det kan jag hålla med om. Man behöver ha så gott om personal att man lär känna fångarna och inte bara sitter och vaktar en monitor.

Hur viktig är den här personliga relationen?

– De flesta fångar är ju aldrig farliga för någon annan men när det kommer den lilla grupp som är våldsam är den personliga relationen jätteviktig. Isolering skapar otrygghet i sig och det är dåligt för både fångarna och personalen.

Är svensk fångvård mer våldsdrabbad än till exempel våra grannländers?

– Jag har ingen aning om hur det ser ut i Skandinavien, men tittar man på fattigare länder i Östeuropa ser man att de har ännu mindre kontakt mellan personal och interner. Där är fångarna i sin bur och personalen i sin. I Sverige har vi den här traditionen av en personlig relation och jag hoppas att den här händelsen inte förändrar det. Min erfarenhet är att det är lugnt på svenska häkten.

Behövs det hårdare krav på personalens utbildning?

– Dagens personal är mer välutbildad än någonsin förr. På min tid kunde personalen komma från en femårig folkskola, nu har ju alla gymnasiekompetens. Den interna utbildningen hos Kriminalvården är ganska lång och jag tycker att den verkar väl avvägd.

Vilket är det vanligaste arbetsmiljöproblemet i häkten och på anstalter?

– På ett häkte är det vanligaste problemet tristessen, det händer ju inte så mycket, kan man säga. Man har sina rutiner dag ut och dag in. Men allvarligast är trygghetsproblemen.

Är det mer personal som krävs för att öka tryggheten?

– Ja, och det ska vara rätt folk. Man behöver terapeutiska naturbegåvningar men också några som är stora och starka. I fängelser, precis som på sjukhus och andra ställen, hamnar man ibland i lägen där man helt enkelt behöver stora starka gubbar. Min erfarenhet är att de ofta är fysiskt trygga och kan sprida den tryggheten till andra.

Har du själv varit med om något hot eller en obehaglig situation i arbetet?

– Det värsta som hände mig under 28 år var när jag fick ett brev med ett vitt pulver och texten »cyankalium«. Polisen trodde inte på mig först men de skickade det på analys och det visade sig vara just cyankalium. Det finns så mycket människor som sitter och hatar, men nu gör de ju det på nätet  i stället.

Kommer vi att se mer våld i svenska häkten och fängelser i framtiden?

– Jag tror att fängelserna avspeglar vad som händer i samhället. När vi får fler trasiga människor som gått igenom fattigdom och diskriminering kommer de också in i fängelserna. Det beror alldeles på hur samhället tar hand om sina barn, för det är där det börjar. Fängel­serna är ett mått på samhällets kulturnivå. Det sa redan Dostojevskij, och det tror jag på.

Detta har hänt

I måndags överfölls en 24-årig vårdare på häktet i Flemingsberg av en intagen man. I samband med rastning misshandlades vårdaren så svårt med en batong att hon senare avled. Hon var ensam när hon tog emot mannen och en utredning om tjänstefel har inletts. Förundersökning om mord har inletts mot den 28-årige mannen som sedan tidigare är misstänkt för bland annat mordförsök.