– Jag har precis meddelat statsministern att jag begär mitt entledigande som statsråd av privata skäl med omedelbar verkan. Det finns tre skäl till det, och de tre skälen heter XX, YY och ZZ. Det är mina tre barn som har fått betala priset av min offentlighet, sade Litto­rin då.

Han hänvisade till den vårdnadstvist med sin tidigare fru som han är inblandad i. Innan han klev på planet till Gotland kom han från en förhandling i tingsrätten.

Ett par dagar senare publicerade Aftonbladet uppgifter om att det kunde ha funnits andra skäl till avgången. Littorin skulle år 2006 ha köpt sex vid ett tillfälle. Sven Otto Littorin har förnekat det påstådda sexköpet. Därefter har nästan hela debatten handlat om Aftonbladets publicering. Den förklaring till avgången som han själv hänvisade till, tvisten med sin tidigare fru, har hamnat helt i bakgrunden.

Denna vårdnadskonflikt är dock inte någon ordinär historia, utan en explosiv rättstvist med stämningar och motstämningar, grova anklagelser och mångmiljonkrav. I härvan har Littorin dragit in en tidigare dömd ekobrottsling, som nyligen åter åtalats för grov ekonomisk brottslighet. Littorins tidigare svärfar, en veteran inom svenskt näringsliv, har också blandats in i striden.

Flera röster inifrån den borgerliga alliansen vittnar om att konflikten hade varit föremål för diskussion på hög nivå under månaderna fram till Littorins avgång. Den här typen av smutsig rättstvist för en ledande regeringsmedlem är det sista en statsminister vill ha i en jämn valrörelse.

Det gäller heller inte vem som helst. Sven Otto Littorin utgjorde tillsammans med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg den trio som gjorde om moderaterna och som i praktiken vann valet åt de borgerliga. Som arbetsmarknadsminister stod han för den jobbpolitik som har varit kärnan i regeringens politik de senaste fyra åren.

Konflikten berör också moderattoppen privat. Sven Otto Littorins nuvarande fästmö är pressekreterare hos partisekreteraren Per Schlingmann. Samtidigt uppges hans exfru ha kvar vänskapsband med personer i samma kretsar.

Paret Littorin separerade redan före valet 2006, men formellt var inte skilsmässan klar förrän sommaren 2008. Då hade Sven Otto Littorin redan offentliggjort sin nya relation i Expressen.

Exmakarna har hela tiden haft gemensam vårdnad och barnen har bott växelvis hos föräldrarna. Hans exfru har gjort karriär som partner på ett riskkapitalbolag i Stockholm, en tjänst hon nyligen lämnade.

Någon gång under våren 2009 skar det sig totalt mellan parterna. I efterhand går det urskilja ett bråk om barnens skolgång som särskilt betydelsefull.

Av de tre barnen gick (och går) den äldsta på internatskola. Littorins exfru ville nu att även mellanbarnet skulle skrivas in på samma skola. Enligt en kopia av ett e-postbrev som lämnats in till tingsrätten förklarade Sven Otto Littorin att han bara kunde godkänna detta om parterna samtidigt nådde en uppgörelse om underhållet för barnen. Den yngste sonen hade under våren börjat bo merparten av tiden hos sin mamma. Ett av skälen var Sven Otto Littorins ökade arbetsbörda.

Den juridiska konflikten inleddes på allvar med att Littorins exfru i juli 2009 lämnade in en stämning med krav på ensam vårdnad om mellanbarnet, i syfte att kunna bestämma om skolgången. Stämningen uppmärksammades inte i medierna och drogs snart tillbaka. Parterna enades i stället om att barnet skulle skrivas in på internatskolan vid höstterminens start.

I början av oktober återkom dock Littorins exfru med en ny stämning, denna gång med ekonomiska krav. Enligt nättidningen Politikerbloggen låg det totala kravet på 1,8 miljoner kronor eller drygt 37 000 kronor i månaden. I summan ingick kostnaderna för internatskolan samt barnpassning genom Hemfrid för att exfrun skulle kunna fortsätta att sköta sitt arbete.

I Sven Otto Littorins första svaromål bestred han underhållsskyldighet för de två äldsta barnen. Han bekräftade samtidigt att hans arbetsbörda under hösten gjorde att han inte kunde ha ansvar för den yngsta sonen. Han erbjöd sig att i stället betala ett underhållsbidrag på 2 486 kronor per månad.

Littorin drog nu också in sin tidigare svärfar i den ekonomiska tvisten. Enligt inlagan till tingsrätten har denne, en känd profil i svensk industri, åtagit sig att betala alla barnens skolkostnader. Exfrun svarade med att skicka in kontoutdrag som visar att Sven Otto Littorin tidigare betalat 2 500 kronor per månad till sin tidigare svärfar som delkompensation för skolkostnaderna. Inbetalningarna är märkta med ministerns smeknamn, »FR TOTTO«.

Så långt hade detta kunnat vara en någorlunda ordinär ekonomisk strid mellan två exmakar. Men våren 2010, samtidigt som valrörelsen började komma i gång på allvar, tog Sven Otto Littorin tvisten till en ny nivå.

I april var ett möte i rätten inplanerat. Men bara några dagar före utsatt tid lämnade han in en separat stämning mot sin exfru. I denna begärde han ensam vårdnad om den yngste sonen. Motiveringen: exfrun har en relation med en affärsman som tidigare dömts för ekobrott och som är föremål för nya brottsmisstankar.

»Att låta en nio-årig pojke växa upp i en miljö där det figurerar en person som är misstänkt, eller i vart fall sökt för diverse grova brott, är högst olämpligt och kan inte anses vara en god hemmiljö«, skrev hans juridiska ombud.

Enligt stämningen ska Sven Otto Litto­rin ha begärt att alla kontakter mellan barnen och affärsmannen ska upphöra, något som dock inte hade skett. Stämningen fick exfrun att för första gången kommentera tvisten offentligt. I en intervju med Expressen beskrev hon vårdnadskravet som en hämnd för hennes ekonomiska krav.

– Ja. Det är min uppfattning att han inte är orolig för sina barns hemmiljö.

Relationen med affärsmannen var ock­så över, meddelade hon. När Expressen talade med honom visade denne förvåning över arbetsmarknadsministerns utspel.

– Han har känt till att jag träffat [exfrun] under två år. Då undrar jag varför man precis några dagar före en förhandling anser att jag är en säkerhetsrisk för barnet. Då borde jag ha varit det hela tiden, sa han.

Det var ingen nyhet för den moderata partiledningen vem exfrun umgicks med. Enligt upp­­­gifter till Fokus försökte flera personer att varna partiledningen för affärsmannens historia redan innan tvisten nådde medierna hösten 2009.

Fokus har frågat moderatledningen om det under hösten 2009 eller 2010 fram till avgången förekommit någon diskussion om vårdnadstvisten i moderaternas partiledning eller bland de högsta tjänstemännen. Och om denna grupp informerades om tvisten av Sven Otto Littorin.

– Det enkla svaret är att vi inte kommenterar eventuella interna processer eller möten, svarar moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson via e-post.

Vem är då denne affärsman som exfrun umgåtts med? För bara några år sedan beskrev han sig själv som »en av landets förmögnare personer« och huserade på ett flott kontor på Arsenalsgatan i centrala Stockholm. Den som söker efter hans affärsmässiga framgångar finner dock få spår. Desto större avtryck har han satt i olika domstolar.

Redan år 1992 dömdes han i hovrätten för bland annat grovt bedrägeri till två års fängelse och näringsförbud. I början av 2000-talet dök affärsmannen återigen upp på myndigheternas radar. Antalet konkursakter gällande bolag som han varit inblandad i ökade snabbt i antal. Konkursförvaltarna reagerade på flera tveksamheter i bolagen.

Därefter har han upptaxerats av Skatteverket och blivit föremål för en förundersökning hos Ekobrottsmyndigheten. Samtidigt har han brottats med accelererande ekonomiska problem. I november 2009 försattes han i personlig konkurs med skulder på över 2,5 miljoner kronor.

I juni i år åtalades han på tio punkter för flera fall av grovt bedrägeri och grovt bokföringsbrott. Han misstänks bland annat ha lurat en kvinna på 1 miljon kronor. I samma process åtalades han för att ha medverkat till att blåsa upp balansräkningarna i olika bolag med flera hundra miljoner kronor genom falska värderingar. I förhör med affärsmannen, som nättidningen Realtid har granskat, nekar han till samtliga brottsanklagelser och hävdar att hans roll i härvan är perifer.

Vid sidan av kontroversen kring affärsmannen, accelererade själva vårdnadstvisten under sommaren 2010. I en ny inlaga den 15 juni avfärdade exfrun Sven Otto Littorins påstående om att hon skulle vara olämplig som vårdnadshavare. I stället begärde hon ensam vårdnad om den yngste sonen.

Den 6 juli hölls ett första möte i vårdnadsärendet i tingsrätten. Det enda parterna kunde enas om var att de skulle försöka få i gång ett samtal med professionell hjälp. Då återstod mindre än ett dygn av Sven Otto Littorins ministerkarriär.

Debatten efteråt har huvudsakligen gällt Aftonbladets uppgifter om det påstådda sexköpet. Oavsett de uppgifterna, är det högst sannolikt att vårdnadstvistens omfattning faktiskt varit en viktig orsak till avgången. Dels på grund av den psykiska press Littorin och hans familj varit utsatt för till följd av den, dels för det infekterade nyhetsflöde som en sådan rättshärva innebär för både en regering och ett politiskt parti i en valrörelse, där detaljer ur privatlivet blir vapen som används i offentligheten. Redan före Visby hade han blivit en politisk risk för regeringen.

Littorins beslut att lämna regeringen har också påverkat positionerna i den juridiska tvisten. Som offentlig person var varje ny runda en pressande faktor. Detta är inte längre något som motparten kan utnyttja.

»Eftersom Sven Otto Littorins arbetssituation har förändrats, har han också goda möjligheter att vara en närvarande förälder, vilket han önskar«, meddelade hans juridiska ombud i den senaste inlagan till tingsrätten.

Någon enkel lösning på konflikten verkar inte finnas. Den 16 juli lämnade exfrun in ytterligare en stämning där hon krävde ensam vårdnad om de två äldsta barnen. Detta för att säkerställa deras fortsatta skolgång på internatskolan. Sven Otto Littorin har dock bytt fot och förespråkar nu gemensam vårdnad samt att barnen går i en skola i Stockholmsområdet.

Fakta | Utdragen tvist

16 juli 2010 Littorins exfru lämnar in en stämning mot Sven Otto Littorin och kräver ensam vårdnad om de två äldsta barnen.

7 juli 2010 Sven Otto Littorin avgår som arbets­marknads­minister, Aftonbladet pub­licerar en artikel om att Littorin kan ha begått brott som renderar fängelse.

6 juli 2010 Aftonbladet konfronterar Littorin med uppgifter om att han köpt sex 2006.

6 juli 2010 Första mötet mellan exmakarna Littorin i tingsrätten.

2009 Den juridiska konflikten inleds med att Littorins exfru lämnar in en stämning­s­ansökan mot honom.

2008 Skilsmässan formellt klar.

2006 Paret Littorin separerar, före valet.

Det säger något om hur brännande Julian Assange är just nu. Mannen bakom kontroversiella sajten Wikileaks var i Sverige för att skriva avtal med svenska Piratpartiet och starta företag. Dagarna innan hade den kringresande australiensaren dessutom kungjort att han ämnar slå sig ner här. Allt för att låta Wikileaks politiska sprängstoff skyddas av den svenska grundlagen.

För internet har Sverige kommit att bli vad Schweiz är för bankerna. Här kan omstridda digitala dokument och uppgifter förvaras tryggt. Vår grundlagsskyddade yttrandefrihet, tryckfrihet, meddelarskydd och källskydd är världsunika.

Men ett litet land som härbärgerar känslig information riskerar alltid att utsättas för diplomatiska så väl som politiska framstötar. När den hemliga så kallade scientologbibeln 1996 lämnades in till riksdagen – för övrigt av mannen som i dag äger domänen wikileaks.se – och blev offentlig handling reagerade amerikanska intressen omedelbart. Dåvarande justitieminister Laila Freivalds menade att »viss störning i de bilaterala förbindelserna mellan Sverige och USA« uppstått.

Tio år senare stormade femtio poliser företaget PRQ:s serverhall och beslagtog deras datorer. Målet var att sätta stopp för The Pirate Bay, enligt uppgift efter att Sverige fått påhälsning av amerikanska lobbyister. Men anledningen uppgavs inte bara av ekonomisk, politiska påtryckningar från Ryssland lär också ha spelat in. I samma serverhall fanns också den fysiska delen av tjetjenska rebellernas kavkazcenter.com.

PRQ är åter aktuellt eftersom det är där Wikileaks databas ligger. Här finns miljontals sidor komprometterande material, bland annat om amerikanernas verksamhet i Irak och Afghanistan. USA har öppet krävt att Wikileaks ska tystas eller åtminstone dra tillbaka avslöjanden. Efter påstötningar från Australien och Sydafrika har Wikileaks själva känt sig tvingade att hänvisa till det svenska förbudet att efterforska källor.

Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, ser i Sveriges nya roll som frizon för information en uppenbar parallell till vad som hände i inledningen av andra världskriget. Sverige fick då vid flera tillfällen påhälsning av tyska representanter som upplyste regeringen om att svenska tidningar skrivit ofördelaktigt om Tredje riket och att Sverige skulle se till att göra något åt saken. En rekordsnabb utredning kom fram till att grundlagen var tvungen att rundas. Lösningen blev en fullmaktslagstiftning – som i sig stred mot rättsstatens grundprinciper.

– Det skulle inte vara uppenbart synligt att man gav efter för utländska påtryckningar, man kunde ge sken av laglighet, säger Wilhelm Agrell.

När alltmer kontroversiellt material i dag lockas till Sverige bäddar det för att såväl subtila som direkta påtryckningar ökar. Något som svenska myndigheter är ganska oförberedda på, enligt Agrell. Man vet inte vem som ska hantera situationen, vem som är ansvarig eller vilken politisk linje som ska följas.

Vår lagstiftning är dessutom anpassad till en nationell informationsmiljö, och den juridiska eftersläpningen på området tycker han är oroväckande.

– Lagstiftarna har knappt upptäckt internet än, säger Agrell.

När mäktiga stater i dag trycker på lilla Sverige att lämna ut, stänga ner eller överhuvudtaget påverka vad som publiceras riskerar historien från 1939 att upprepas.

– Det är precis så man kommer agera igen, man definierar det som liggande utanför grundlagens skydd, säger Wilhelm Agrell.

Det som gör Sverige så attraktivt för kontroversiella sajter är hur lagstiftningen inom yttrandefrihetsområdet är konstruerad. Den är på detaljnivå reglerad i grundlagen. Det skiljer oss från andra länder där frågan till största del avhandlas utanför grundlagen.
Den svenska konstruktionen gör det krångligt att jämka samman med EU. Redan under förra regeringen tillsattes en Tryck- och yttrandefrihetskommitté för att se över grundlagen på det området. Utredningen lades ner, men nuvarande regering öppnade en ny och just nu sitter förre justitiekansler Göran Lambertz och ser över eventuella förändringar.

Yttrandefrihetsexperten Anders R Olsson är orolig för att det skulle innebära en inskränkning i tryckfriheten.

– Det går inte att behålla det starka ordet om man radikalt ändrar lagstiftningen och gör den mer internationell. Utredningarna är ett uppenbart tecken på att Sveriges ledande skikt uppfattar det svenska systemet som väldigt jobbigt att försvara, säger han.

Den svenska särställningen som det fria ordets försvarare har dock redan naggats i kanten av EG-rätten. Framför allt har inställningen till offentlighetsprincipen påverkats, konstaterar Olsson.

Även om den svenska lagen är generös så är den mer komplicerad än man kanske tror. Det menar Daniel Westman, jurist och forskare inom rättsinformatik vid Stockholms universitet, som följt turerna kring Wikileaks.

– De hade uppenbarligen missuppfattat en del. Det gäller att hålla reda på undantagen, inte bara huvudreglerna, säger han.

Men just nu har Julian Assange annat att tänka på. Åklagare beslöt i onsdags att inleda en förundersökning mot honom för ofredande.

Svenska Piratpartiet fortsätter sitt samarbete med Wikileaks och inom kort ska organisationens servrar vara på plats hos partiet, redo att förse världen med nya avslöjande dokument.

Professor emerita Madeleine Leijonhufvud är en av dem som uttalat sig om fallet. Här är en tio frågor-intervju med henne som gjordes i början av sommaren.

Skandalen med kosttillskottet Fortodol, som i Sverige orsakat fyra fall av leversvikt varav ett dödsfall, skrev Fokus om i vintras, i reportaget Mirakel för miljarder. Läkemedelsverket varnade för preparatet som innehöll en i Sverige förbjuden läkemedelssubstans och polisanmälde företaget Hela Pharma i Falköping. Nu har kammaråklagare Karin Lundström-Kron i Skövde beslutat att lägga ned förundersökningen mot Hela Pharma eftersom det saknas bevis för att företaget brutit mot läkemedelslagen, skriver Dagens Medicin.

Läs en längre artikel om den nedlagda undersökningen på Realtid.se

– Det är förstås ingen enkel sak. De försök som har gjorts att förklara Göran Lindbergs beteende handlar om att han är en dubbelnatur. Även om inte psykologi är mitt expertområde så tycker jag att vi kan dra en viktig lärdom av detta, nämligen att den här sortens brottslighet kan förekomma även där man minst anar det.

Hur då?

– Vi har alla en bild av hur en våldtäktsman är, ser ut och uppför sig. Det finns ett motstånd hos alla – även hos dem som är satta att utreda brott – att vanliga, skötsamma personer skulle kunna begå sexuella övergrepp.

Hur kunde det gå så långt innan någon reagerade?

– Det är ju väldigt förvånande att han har kunnat dölja detta. Han lär ha haft kontakt med ganska många män och kvinnor på olika håll i landet och om någon av dem förstod vem han var är det märkligt att de inte anmälde det – fast det handlar förstås om att dölja egen brottslighet. Men han tycks ha varit en psykopat med god förmåga att manipulera folk. Med tanke på hans arbete är det ännu värre.

Hur menar du?

– Jo, det är förstås viktigt att en person som utreder brott har förmågan att känna empati och sätta sig in i hur andra känner – det hade inte Göran Lindberg. Inom rättsväsendet ska inte fel personer kunna hamna på så tunga poster.

Tänker du på någon sorts screening, eller hur skulle det gå till?

– Ja, man borde i alla fall försöka få en djupare psykologisk förståelse för folk i de här positionerna. Jag vet inte hur psykologisk profilering fungerar men vid chefsrekrytering kan man ibland bortse från saker som hade kunnat upptäckas. Man kan ha i åtanke att personer i chefspositioner oftare än folk i allmänhet faktiskt är psykopater.

Göran Lindberg har gett uttryck för en mer liberal inställning till sexköp, att det inte borde vara förbjudet. Hur går det ihop med rättsskipning och brottsbekämpande verksamhet?

– Det är en grundförutsättning att en brottsutredare själv är lojal med sin uppgift. Men det är en hel del män inom rättsväsendet som ifrågasätter förbudet mot sexköp. Jag tycker att man ska respektera demokratiskt fattade beslut. Vi har till exempel en märklig situation där en domare i Högsta domstolen är fälld för sexköp och ändå får behålla sin tjänst.

Vad innebär det för allmänhetens förtroende för rättsväsendet?

– Det är klart att det undergräver förtroendet. Därför är det extra viktigt att ingen ska kunna få intrycket att Göran Lindberg inte skulle behandlas som vem som helst.

Hur ser du på de beslut som fattats av åklagare och domstol när det gäller sekretess och lyckta dörrar?

– Det var viktigt att häva delar av sekretessen – det hade annars kunnat göda den misstro som redan finns. Åklagarens beslut att sekretessbelägga hela utredningen var väl att ta i. Det känns som ett utslag av det obehag som många män känner inför sexualbrott – det är en massa snusk som inte ska ut i offentlighetens ljus.

Vad tror du kommer att hända med polisens jämställdhetsarbete nu?

– Jag hoppas att det pågår ett intensivt jämställdhetsarbete. Polishögskolan har fått en kvinnlig rektor som nog ser över var arbetet kan förstärkas och det antas allt fler kvinnor till polisutbildningen. All forskning visar att en jämn könsfördelning leder till bättre verksamhet på alla områden.

Kommer den här processen att förändra synen på sexualbrott?

– Kanske kan det bidra till att allmänheten ser vilken form av utnyttjande sexualbrott handlar om – det är inte kul, det finns ingen glans över detta.

Detta har hänt

I veckan inleddes rättegången mot förre länspolismästaren Göran Lindberg som står åtalad på 23 punkter, bland annat för en grov våldtäkt, tre våldtäkter och tio fall av koppleri. Göran Lindberg var tidigare länspolismästare i Uppsala och rektor vid Polishögskolan i Solna.

Läs även Anders Sundelins porträtt av Göran Lindberg.

Anders Sundelins porträtt av Göran Lindberg visar en polischef som under karriären var både hatad och dyrkad.

Så sa Carl Bildt i en intervju med Fokus i mars 2007. Det var ingen underdrift. I samma tidning, ett halvår före valet, hade han kritiserat de nya moderaternas skattepolitik och inställning i arbetsrättsfrågan.

Det blev då uppenbart att den borgerliga hjälten från regeringen 1991–1994 utgjorde ett inrikespolitiskt problem för Fredrik Reinfeldt. När Bildt ändå togs in i regeringen hölls han helt utanför inrikespolitiken.

Bildt har hållit sig på utrikesmattan.

I utrikespolitiken har han fortsatt med sin raka linje. Han bestämmer sig för vad som var sant och rätt, ofta med begränsad input från medarbetarna i Arvfurstens palats, och sedan kör han på det. Som i konflikten i Georgien där han retade gallfeber på ryssarna. Eller i Palestinafrågan där han har retat gallfeber på Israelvännerna.

Nu är samma rättframhet åter på väg att göra Carl Bildt till ett inrikespolitiskt problem för Reinfeldt. När Bildt år 2000 satte sig i styrelsen för dåvarande Lundin Oil bestämde han sig för att bolaget bidrog mer till lösningen än till problemet, och har sedan hållit fast vid den ståndpunkten.

Fram till nu har kritiken inte fäst, hjälpt av hans notoriskt skickliga talekonst. Men i och med förundersökningen har problemet lyfts till en ny nivå.

Till att börja med vrids ett effektivt vapen ur händerna på de borgerliga. Alliansen har hittills lyft utrikespolitiken till en blockskiljande fråga för att sätta fokus på vänsterpartiets radikalitet. Socialdemokraternas utrikestalesman har haft svårt att ta sig in i grälen mellan regeringen och vänstern. Och när han väl gjort det – vägt lätt mot Bildts tyngd och popularitet.

Den här gången har vänstern ett helt annat verktyg. Att kunna säga att motståndarnas starkaste utrikesprofil är misstänkt (om än indirekt) för folkrättsbrott är ett svar som alltid biter.

Förundersökningen blir därmed också ett problem pr-mässigt. Tidigare har Sudanfrågan efter hastiga uppblossanden alltid lagt sig. Om förundersökningen pågår under hela valrörelsen, vilket är sannolikt, kommer Bildt vid varje givet tillfälle där han vill prata utrikespolitik riskera att tvingas svara på frågor om Sudan. Det är denna typ av budskapsförlamning som får politiker att avgå, även för småsaker som skolk från tv-licensen.

Moderaternas svar på kraven från vänster om avgång eller time out är att misstankarna inte är riktade mot Carl Bildt. Som vi visar i artikeln intill är det heller inte troligt att han enligt svensk lag kan påföras ansvar ens för ett oomtvistligt ansvar i bolaget. Det bästa för vänstern är att hoppas på att utredningen drar ut på tiden. Men nog är ambitionen hos åklagaren att undersöka hur långt ett sådant ansvar kan sträckas. Även till styrelsemedlemmar.

Frågan är om statsministern vill fortsätta ägna värdefull medietid under resten av valrörelsen att diskutera den frågan. Särskilt om utrikesministern fortsätter att hålla sin raka linje.

Ett femtiotal frivilligorganisationer, under paraplyet Ecos, hade valt platsen för att presentera rapporten de jobbat med i åratal. I centrum stod den svenske utrikesministern Carl Bildt, tidigare styrelseledamot i oljebolaget som granskades. Han nämndes bara på ett fåtal ställen i rapporten, men i rubrikerna hamnade han ändå.

Själv lät Carl Bildt anklagelserna rinna av sig.

– Debatt i da capo, konstaterade han lakoniskt på sin blogg.

Bildts engagemang i Lundin Oil har ifrågasatts ända sedan år 2000, då han satte sig i styrelsen. Men i själva verket var verksamheten i Sudan anledningen till att han alls gick in i bolaget.

Råvarufamiljen Lundin har aldrig varit rädd för att verka i gråzoner. Grundaren Adolf Lundin grävde bokstavligen guld i Sydafrika under apartheidåren då FN bestämt avrådde från allt samröre.

– Jag förstår inte det svenska raseriet mot detta vackra land, sa han när kritikens isvindar ven hårt i mitten av 1980-talet.

När han i samma veva gick in med gruvföretaget Teke Mining i det krigshärjade Kongo svarade FN med att svartlista företaget. Adolf Lundin slog återigen ifrån sig och hänvisade till sitt favoritordspråk: When the going gets tough, the tough get going, och fortsatte göra affärer.

År 1997 skrevs kontrakt i Sudan, mitt under ett av de blodigaste inbördeskrigen i modern tid. Ofattbara två miljoner människor uppskattas ha fått sätta livet till innan fredsavtal kunde undertecknas 2005.

Men när Adolf Lundin förhandlade med president Omar al-Bashir (den enda sittande statschef som Internationella brottmålsdomstolen anklagat för folkmord) och lade vantarna på Block 5a i södra Sudan rasade strider fortfarande för fullt. Fram till sin död hösten 2006 hävdade han envist att bolaget tog »Sudan ur misären«.

Carl Bildt visste alltså mycket väl vilket bolag han valde att gå in i. Efter valförlusten 1998 lämnade han partipolitiken. En tung näringslivsentré skulle ta honom vidare i karriären och Bildt var dessutom nyfiken på Sudan. Han ville sätta sig in i problematiken, berättade han i en intervju. Han tyckte det var märkligt att det inte förekom någon fredsprocess. Han såg oljan i syd som ett verktyg för fred.

Men många höjde på ögonbrynen över hur Carl Bildt valde att förena uppdraget med rollen som FN:s särskilda sändebud på Balkan, men han bestämde sig för att det han såg var bra. Eller som han själv uttryckte det i slutet av 2002 apropå sitt engagemang i oljebolaget:
– Man måste göra sin egen bedömning av vad som är rätt och fel, sedan får man stå för det.

Vad är det då exakt som Carl Bildt anklagas för?

Såvitt Fokus kan se finns inga uppgifter om att Lundin Oil eller någon av deras anställda själv har begått några våldshandlingar. Kritiken har hela tiden varit att bolaget genom sitt intima samarbete hjälpt den krigförande regeringen. Den regering som utan tvekan har begått grova krigsförbrytelser.

Frågan gäller hur medvetna Lundin Oil och dess styrelse var om de övergrepp som skedde i deras koncession, och när i så fall fick de den vetskapen. Och vad bolaget då gjorde.

I Ecos rapport anklagas Lundin Oil, nuvarande Lundin Petroleum, tillsammans med två andra oljebolag, för att ha bidragit till att kriget eskalerade. Som direkta förövare pekas visserligen Sudans armé ut eftersom de hade i uppdrag av regeringen att ta kontroll över det oljerika området. Även de beväpnade motståndarna i södra landsänden, SPLM, sägs bära skuld för övergrepp.

Ecos hävdar att Lundinkonsortiet genom sitt kontrakt med regeringen också bär ett ansvar och därför kan vara delaktiga i krigsbrott och medverkan till brott mot mänskligheten.

Ecos uppmanar nu Sverige att reda ut om Lundin Oil har respekterat humanitära rättigheter när de ingick avtal med Sudans regering eftersom de borde ha varit medvetna om övergreppen. För även om ett eventuellt brott har begåtts utomlands är Sverige skyldig att utreda anklagelserna. Det förklarar Jonas Ebbesson, professor i miljörätt vid Stockholms universitet. Bolaget har sitt säte i Stockholm. Blir det åtal är det vd, styrelseledamöter och platschefer som kan ställas till svars.

– Att inte göra något kan också vara brottsligt. Om man till exempel inte aktivt tagit ställning mot det som hänt kan det ses som medverkan, säger Jonas Ebbesson.

De övergrepp som rapporten beskriver ska ha ägt rum 1997–2003. Frilansjournalisten Kerstin Lundell, författare till »Affärer i blod och olja«, en bok om Lundinkonsortiets verksamhet i Sudan, har sin teori om varför de misstänkta övergreppen inte utreds förrän nu.

– Den första stormen kring Lundin i Sudan krockade med både elfte september, tvillingtornen i USA 2001, och mordet på Anna Lindh 2003, säger hon.

Händelserna i Block 5a försvann därmed in i den afrikanska medieskuggan igen. Den här gången är Kerstin Lundell dock övertygad om att det blir en rättegång.

– Bara tidslinjen i sig är helt klart besvärande för Lundin, säger Kerstin Lundell.

Första steget i en juridisk prövning är redan taget. Åklagare Magnus Elving vid Internationella åklagarkammaren har fått in en anmälan och tittar just nu på ärendet. Han säger till Fokus att han nästa vecka tar beslut om han ska inleda en förundersökning mot Lundin inom detta relativt nya juridiska område där det bara finns en fällande dom, det är den mot Jackie Arklöv.

I väntan på utredningen fortsätter Lundin Petroleum att driva sitt bolag. De internationella satsningarna i mindre stabila regioner växer. I höstas gick Lundin Petroleum in som delfinansiär via ett kanadeniskt bolag för att leta olja i Irak.

Skottlossning på öppen gata i Sverige sker väldigt sällan. I Malmö har det under det senaste året inträffat vid upprepade tillfällen och staden har mer än någon annan kommit att förknippas med grova, gängrelaterade våldsbrott.

Här brottas polisen med åtminstone en handfull mer eller mindre uttalade gängbildningar som skiljer sig från de traditionella mc-gängen.
Den nya generationens kriminella gäng har lösare, mer flexibel struktur, ofta med rötter i andra länder. Hit hör till exempel den danska importen Black Cobras som tagit sig hit via Malmö och etablerat sig norrut i landet. I Malmö finns också vad polisen kallar K- och M-falangen, grupperingar kring en eller ett par centrala figurer där lojalitet, heder och respekt är kittet.

Mats Attin, kriminalkommissarie och inre befäl vid Malmöpolisen, tycker att den stora skillnaden i Malmö i dag jämfört med tidigare är att folk som känner sig hotade bär med sig vapen – ofta skjutvapen.

– Folk har alltid bråkat. Men på grund av konflikter i omvärlden, till exempel i forna Jugoslavien, finns det numera massa vapen i omlopp. Så länge som det svenska rättsväsendet inte ser mer allvarligt på detta kommer förekomsten och användningen av vapen bara att öka, säger han.

Så varför just Malmö? Närheten till kontinenten och Danmark brukar slentrianmässigt framföras som en förklaring. Men Malmö utmärks av flera andra saker. För det första finns socialt utsatta bostadsområden, som Rosengård, nära stadskärnan.

– Områden med många unga och barn, många med låg socioekonomisk status, är ett problem. Det genererar brott var området än ligger, men i Malmö blir det extra synligt eftersom områdena ligger mitt i stan, säger kriminologen Robert Andersson vid Växjö universitet.

För det andra handlar det om självuppfattning. Enligt Robert Andersson ryms våldsbrottsligheten fortfarande inom den normala variationen. Under en tjugoårsperiod har Skåne län enligt statistik från Brottsförebyggande rådet legat konstant på mellan två och tre anmälningar för dödligt våld per 100 000 invånare, vilket kan jämföras med Göteborg som haft samma siffror eller Stockholm som legat på mellan tre och fyra anmälningar. Robert Andersson menar att det i stället är den mediala bilden av Malmö som avviker – och den känsla det har gett.

– Skåningarna är rädda. Genomgående för alla trygghetsundersökningar är att folk i Skåne upplever att de lever i en våldsam miljö – vilket inte är sant, säger han.

Blodigt år i Malmö

Under det senaste året har flera mord och mord­försök i Malmö satts i samband med gäng.

14 augusti 2009
Den yngre av bröderna som polisen anser är centrala i M-falangen skjuts till döds. 24-åring från K-falangen åtalad.

10 oktober 2009
En 20-årig kvinna och en 22-årig man skjuts. Kvinnan dör, medan mannen, med kopplingar till gängbrotts­lighet, klarar sig trots skott i huvudet.

6 december 2009
47-årig man skjuts ihjäl vid en gångtunnel. Pappan till den utpekade ledaren för K-falangen har varit häktad, är nu fri, men ännu misstänkt.

31 januari 2010
K-ledarens storebror skjuts ihjäl på Stortorget i Malmö. Två centrala män i M-falangen har suttit häktade efter att ha pekats ut av ett vittne.

17 mars 2010
En 21-åring blir beskjuten i sin bil. Troligen har skytten tagit fel, för han avbryter attacken när han fått syn på 21-åringens ansikte.

17 april 2010
En 24-åring i M-falangen skjuts ner, men överlever.

4 maj 2010
En hagelsvärm avlossas mot en lägenhetsdörr i centrala Malmö. Skottet knyts av polisen till Black Cobra.

28 maj 2010
En 33-åring, vittne i rättegången mot en ledande medlem i gänget Black Cobra, skjuts i benen.

9 juni 2010
Två personer skjuts vid ett växlingskontor i vad som misstänks vara en uppgörelse med koppling till Black Cobras. Senare samma kväll skjuts ytterligare en person. Tre personer häktade: en 42-åring som sköt, en 29-åring och en 22-åring misstänkta för grovt olaga tvång. Dessutom ligger en person svårt skadad på sjukhus misstänkt för grovt olaga tvång.

16 juni 2010
En person skottskadas i centrala Malmö.

»De kunde storma in i vårt hus mitt i natten och släpa ut min pappa.«

»En julafton kom polisen nio gånger.«

Berättelser om polisbrutalitet och rättsövergrepp tillhör Nordirlands egen folklore. Särskilt bland provinsens katoliker. Under 1970-talet internerades närmare 2 000 personer i fängelser och militäranläggningar. Nio av tio var katoliker. Den som togs i förvar kunde förbli inlåst i flera år med endast ett dokument som grund, där man förklarades misstänkt för inblandning i gerillaverksamhet.

Inte sällan fanns det fog för misstankarna. Men det är inte poängen i en rättsstat.

Från lastbilsflaket ska parlamentarikern och medborgarrättsaktivisten Bernadette Devlin just börja tala till demonstranterna. Sorlet börjar lägga sig. Skrik, skratt, hejrop till någon man känner. Då och då en spontan »We shall overcome«.

Plötsligt, en annan sorts skrik i myllret: Hallå, kan någon ringa ambulans?!!

En annan sorts smällar. Låter inte som batonger eller gummikulor, de vanliga ljuden.

Journalist med bandspelaren på: Det där är skarpt … De skjuter skarpt!

I den brittiska arméns högkvarter i Nordirland hade general sir Robert Ford noga planlagt hur man skulle stoppa den av myndigheterna förbjudna demonstrationen, och samtidigt kunna arrestera så många av »Derrys unga huliganer« som möjligt. »DYH« var generalens beteckning på det han ansåg vara unga uppviglare, som i samarbete med IRA organiserade dagliga kravaller i syfte att hålla armén borta från sina kvarter. Som högste befäl för landstyrkorna i Nordirland, bestämde sig Ford för att hans operation krävde förstärkning i form av fallskärmsjägarbataljonen 1 Para, arméns främsta elitsoldater.

Derrys nye polischef Frank Lagan, själv katolik och tillsatt för att förbättra polisens skamfilade rykte i staden, hade försökt övertala demonstrationsledningen att hålla marschen borta från centrum, där den garanterat skulle stoppas med militärt våld. Detta hade han lyckats med. Tåget med lastbilen i spetsen hade i stället vänt in mot Rossville Street i den katolska stadsdelen Bogside.

Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen när fallskärmsjägarna körde in bland demonstranterna.

Tretton människor sköts ihjäl, en fjortonde dog senare av sina skador. Inga vapen hittades vid de döda kropparna.

Två och en halv månad senare lämnade lord Chief Justice Widgery, en hög brittisk domare, sin rapport om händelsen. Han fastslog att soldaterna upplevt sig angripna, och därmed skjutit i självförsvar. Han tillade också att även om de döda var obeväpnade då de sköts, kunde man »mycket väl misstänka« att de tidigare under dagen kastat bomber eller på annat sätt provocerat soldaterna. Efter blodsöndagen i Derry upplöstes Nordirlands självstyre och London tog över administrationen av provinsen. De närmaste trettio åren förblev lord Widgerys rapport, med sina anklagelser mot de dödade demonstranterna, slutordet om Bloody Sunday.

En ny oberoende utredning lät vänta på sig. Men år 1998 tog Tony Blair, då nytillträdd premiärminister, upp familjernas vädjan och de nya förhören satte i gång kort därefter. Under kommande år hördes omkring tvåtusen vittnen och utredningen har kostat över 190 miljoner pund, något som gång på gång mött kritik från olika håll. Till exempel flyttades hela proceduren från Nordirland till London då det var dags att förhöra soldaterna.

Yngst bland dem som dog den 30 januari 1972 var Michael Gerald Kelly. Hans storebror John var den som fick följa med till sjukhuset och identifiera kroppen.

– Läkarna bad mig uppge Michaels ålder. Jag sa sexton, och fick sedan hejda mig. Han hade just fyllt sjutton. Michael hade aldrig gått i ett demonstrationståg och min mamma ville förbjuda honom. Men till sist gav hon med sig.

John Kelly är också den som lett familjernas kamp för en oberoende utredning av händelserna under Bloody Sunday.

– Min mamma dog innan utredningen var färdig. Jag ljög på hennes dödsbädd och sa att Michaels namn var rentvått. I dag vet folk vad som hände på gatorna i Derry, men officiellt anses Michael och de andra som dog fortfarande vara revolver- och bombmän. Och det kan vi inte acceptera.

Den 15 juni 2010 anländer lord Saville, den brittiske laglord som lett den nya utredningen, till stadshuset i Derry för att lägga fram sin slutrapport om Bloody Sunday. De anhöriga kommer att vara där, så även världspressen och representanter för den brittiska regeringen och armén. Alla väntar de på sanningen, och alla hoppas de att detta verkligen blir slutordet.

Men de vet också att det sällan blir som man hoppats. Det är ju Nordirland.

Thella Johnsons dokumentär »Sunday Bloody Sunday« sänds i Sveriges Radios P3 söndagen den 25 juli kl. 18.03.

Fakta | Nordirland
Irland delades efter självständighetskriget mot britterna 1922. Nordirland blev en självstyrande provins i Storbritannien. Den katolska minoriteten hölls i utanförskap genom bostadssegregation och manipulation av valkretsar. Vid varje val vann det protestantledda Unionistpartiet flest mandat, även i städer med katolsk majoritet. Efter Bloody Sunday 1972 upplöstes det lokala styret och Nordirland fick ett nytt proportionellt valsystem. 1998 slöts ett fredsavtal för Nord­irland. Samma år inleddes den nya utredningen kring Bloody Sunday.