Det var inte heller för att byggnaden en gång kallades Skatteskrapan. Tommy Waidelich var noga med att inskärpa det. Det var helt enkelt, sa skuggfinans­ministern, en spännande miljö.

Kanske kunde han även ha talat om ljus och luft, om transparens och rymd. För de kommande veckorna skulle konflikterna i socialdemokratin blottläggas på ett sätt som det här partiet sällan varit med om. Aldrig förr hade socialdemokraternas interna kalkylblad tröskats i medierna.

Lite öppenhet var ju tanken. Det var därför man samlats här i dag: bland politikerna fanns finanslandstingsrådet i opposition Helene Hellmark Knutsson och trafikutskottets ordförande Anders Ygeman. Men där stod också två inbjudna ekonomer – en från bankerna, en från akademin – som skulle få ge sin syn på socialdemokraternas järnvägspengar, storstadssatsningar och bostadsplaner.

Redan det här mötet på 25:e våningen signalerade ett avsteg från hur social­demokraterna brukar värka fram ekonomisk politik. Så här gick det inte till när Göran Persson, som en kanin ur en hatt, drog fram maxtaxan inför valet 1998. Så här gick det inte till när Gunnar Sträng enväldigt ifrågasatte Astrid Lindgrens räknekunskaper.

Det här var kanske det lyssnande, lyhörda partiet som Håkan Juholt hade pratat om.

Det gick som man kunde tro: ekonomi­professorn Harry Flam ifrågasatte genast varför socialdemokraterna inte slopade hyresregleringen om de nu ville ha fler bostäder. Och Nordeas chefekonom Annika Winsth efterlyste en bättre berättelse från partiet. Fast sammankomsten var ändå »modig« som Winsth senare uttryckte det.

Men det skulle inte ens dröja en vecka innan s-ledningen fick känna på baksidan av den nya öppenheten.

När utkastet till socialdemokraternas skuggbudget skickades ut till riksdags­ledamöterna muttrades det en hel del: ersättningen från a-kassan skulle vara kvar på regeringens låga nivåer, avgiften till samma kassa skulle visserligen sänkas, men inte lika mycket som partiet tidigare föreslagit – och rut-avdraget fick vara kvar.

Det får muttras i det socialdemokratiska partiet. Bara det görs inför idel socialdemokratiska öron. Men på onsdagen den 28 september kunde SVT:s »Rapport« läsa upp ett internt brev från gruppledaren Carina Moberg i vilket skuggbudgeten sågades jäms med fotknölarna.

Det mest intressanta med händelsen var kanske inte konflikten om själva budgeten, utan det faktum att ett brev inom den absoluta ledningen läckte till pressen. Enligt Katarina Barrling Hermansson, statsvetare inriktad på partikulturer, har det historiskt sett inte läckt mycket från socialdemokraterna.

– Det har funnits en mycket stark lojalitet inom partiet. Andra partier har ju, inte helt utan avund, anklagat socialdemokrater för att vara röstboskap.

De senaste åren tycks något ha hänt. Avpolletteringen av Mona Sahlin är ett exempel, Thomas Bodströms bokskrivande ett annat, tillsättningsprocessen av Håkan Juholt ett tredje – möjligen bevittnar vi en partilojalitet i upplösning till förmån för en helt ny kultur där inre kritik luftas i offentligheten. Barrling Hermansson spårar orsaken till socialdemokraternas ovana vid att sitta i opposition.

– Inom partiet finns en idé om att man ska vara som en riktigt stor familj. Men det är en organisationsform som är lättare att hantera i regeringsställning och den makt som kommer av det. När inre stridigheter uppstår, när allt inte är frid och fröjd, har socialdemokraterna svårt att hantera dem. Sådana här situationer är enklare för moderaterna, med sin mer hierarkiska struktur.

Hur just skuggbudgetbråket kom till finns det två versioner av inom socialdemokraterna. Den första – och den som partiledningen vill förmedla – är att det aldrig var ett bråk. Siffrorna var enligt Håkan Juholt »huller om buller« och när ledningen till sist föll till föga om a-kassan var det inte ett bakslag. Det hade ju aldrig varit ett förslag.

Den andra versionen går ut på att det är svårt att få plats med satsningar på både tågtrafik och a-kassa med det begränsade reformutrymme som finns.

– Vill man presentera en politik som är offensiv kanske man inte kan lägga en höjning av a-kassan som tar det mesta av det. Så jag förstår varför man kände att man behövde vänta med a-kassan. Men kanske har man låst in sig i uttalanden om att det inte finns behov av att höja skatterna, säger Dany Kessel, som undervisar i nationalekonomi på Stockholms universitet och sitter i socialdemokratiska studentförbundets styrelse.

Till saken hör också att riksdagskansliet är underbemannat. Flera social­demokratiska ekonomer vittnar om att utredningskraften försvunnit, att de som sitter och räknar på skuggbudgeten helt enkelt är för få och att Håkan Juholt inte har lyckats med några prestigevärvningar; det finns ingen tung nationalekonom i hans lag.

Även manfallet är en katalysator för auktoritetens sönderfall, tror Katarina Barrling Hermansson.

– När krubban är tom biter hästarna varandra. Det är en sak att lyssna in när man har resurserna på sin sida. Nu har man inte det. Mycket av det som social­demokraterna nu diskuterar hade säkert lösts på tjänstemannanivå förr.

Partiet fick till sist sin skuggbudget. Rut- och rot-avdragen halverades och taken i a-kassan och sjukförsäkringen höjdes. Det blev även pengar över till både tunnelbana och järnväg. Partiledningen försökte under onsdagen också släta över det uppkomna bråket. Men Katarina Barrling Hermansson tror att strider inom partiet kommer att bli vanligare. Det kommer att dröja »väldigt, väldigt länge« innan partiet trivs i oppositionsrollen. Om ens någonsin.

– Socialdemokraterna är ett parti som skriver statsbudgetar, inte skuggbudgetar.

Fakta | Skuggbudgeten

I onsdags presenterades socialdemokraternas skuggbudget. Jämfört med regeringens budget spenderar socialdemokraterna cirka 20 miljarder kronor mer, men tar också in lika mycket i olika avgifts- och skattehöjningar.

Ger mer intäkter (i urval):
•Neddragning av jobbskatteavdraget som börjar vid inkomster på 600 000 kronor per år.
•Återinförd skatt på handelsgödsel.
•Höjd alkoholskatt. Motsvarar cirka fyra kronor för en flaska vin.
•Nej till sänkt restaurangmoms.
•Vägslitageavgift (gick tidigare under namnet kilometerskatt) för tunga fordon.

Ger större utgifter (i urval):
•Tak för avgiften till a-kassan, så att ingen betalar mer än 120 kronor per månad.
•Skattesänkning för pensionärer.
•Höjd sjukförsäkring till 8,5 basbelopp 2013 och till 80 procent av inkomsten under hela sjukdomsperioden.
•Mer pengar till polisen och Skatteverket för att bekämpa skatte­brott, organiserad brottslighet och bidragsbrott.
•Fri entré på statliga museer.
•Satsningar på järnväg och tunnelbana.

– Vi har inte gått med på något. Vi har bara förtydligat att vi inte kommer att använda riksdagens instrument för att fälla regeringen på grund av ett förslag som vi egentligen tycker är bra.

Tidigare har ni motiverat en sänkning av restaurangmomsen med att man samtidigt skulle höja miljöskatter, varför försökte ni inte att få igenom det?

– Skulle vi ha spelat övertaktiskt hade vi kanske kunnat göra det, men jag är glad att vi inte är ett sådant parti. Det hade blivit väldigt konstigt om vi försökte att bakbinda regeringen genom att stoppa ett förslag som vi har med i vårt eget valmanifest. Det är också viktigt att påpeka att vi inte har fört några budgetdiskussioner med regeringen.

I en debattartikel i DN har du och Gustav Fridolin sagt att ni är villiga att samarbeta med regeringen inom infrastruktur, utbildning och bostäder. Varför tog ni inte upp ert viktigaste område – miljöpolitik?

– De konkreta infrastruktur- och bostadssatsningar vi nämnde var om energi­effektivisering. I det breda miljö­arbetet står vi så långt ifrån varandra att det inte finns några möjligheter att samarbeta.

Ni vill satsa 1,8 miljarder kronor på en total omställning till förnybar energi tills 2030. Varför valde ni att presentera det just nu?

– Efter att regeringen presenterat sin budget tyckte vi det var angeläget att få upp debatten om energiomställning redan nu, innan vi lägger fram hela vår budgetmotion. I regeringens budget lös det här området helt med sin frånvaro.

Var det bristande stöd i riksdagen som fick regeringen att backa från sitt femte jobbskatte­avdrag?

– Det har det spekulerats om. Jag kan bara säga att jag är glad att de backade för det var ett dåligt förslag.

I »Ekots« lördagsintervju sa Per Bolund, er nya ekonomiska talesperson, att han på lång sikt är för platt skatt. Är du det?

– Det var inte vad han sa. Han har fört ett resonemang kring om miljöskatter skulle vara ett progressivt sätt att bedriva skattepolitik. Jag för inget resonemang kring platt skatt och jag känner mig trygg med att Per Bolund tydligt står bakom en fördelningspolitik.

Han sa också att det var »dumt att i det här läget utesluta några uppgörelser« med regeringen. Finns det något du kan tänka dig att inte göra upp med regeringen om?

– Ja, i alla frågor där de inte är beredda att ta ansvar för den långsiktiga utvecklingen. Sedan är det, precis som jag tror att Per Bolund menade, svårt att utesluta specifika frågor. Vi vet inte vad de kommer att presentera under de närmsta tre åren och i enstaka frågor kan det komma sig att vi gör samma analys. Men vi fokuserar på att lägga upp en oppositionspolitik som vi kan genomföra efter nästa val.

Peter Eriksson sa före valet att det är bättre med en majoritetsregering än att miljöpartiet är ett stödparti. Gäller det fortfarande?

– Ja, det gör det. Vi går inte in i några budgetförhandlingar som stöd till regeringen. Det är stor skillnad mot att meddela att vi inte kommer att fälla förslaget om restaurangmomsen.

Era väljare svarar i opinionsmätningar att de står mer till vänster än till höger och du gick hårt åt moderaterna i både ditt tal på kongressen då du valdes till språkrör och i ditt tal i Almedalen. Blir det inte en svekdebatt om ni gör upp för ofta med regeringen?

– Jag tror att det står väldigt klart för våra väljare att vi vill få till en starkt förändrad politik för att driva på en strukturomvandling för hållbar energiutveckling. Vi är tydliga med konkreta förslag på hur det kan göras och kan några av dem genomföras före 2014 så tror jag att våra väljare är med på det.

Om kristdemokraterna skulle sparkas ut ur regeringen och miljöpartiet plockas in skulle regeringen ha majoritet i riksdagen. Vad säger du om det?

– Det är en hypotetisk fråga. Det får du fråga Fredrik Reinfeldt om. Det kan jag inte säga något om.

Detta har hänt

Miljöpartiet, med språkröret Åsa Romson, har den senaste tiden öppnat upp alltmer för ett samarbete med alliansen, bland annat genom att samtycka till veckans budgetförslag om sänkt restaurangmoms.

Så ser världen ut när finansministern talar veckorna före höstbudgeten. Kanske säger språket också något om politiken.

När Anders Borg för åtta år sedan var färsk chefekonom på det parti som då fortfarande kallade sig moderata samlingspartiet skrev han en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt. Han ville beskriva en ny linje. En finanspolitik som kombinerade vänsterns John Maynard Keynes med högerns Milton Friedman.

Borg ansåg att det var »dags att göra upp med den keynesfobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer« och att »regeringar med svagt parlamentariskt underlag, något som varit vanligt i Sverige, ökar risken för att nödvändiga åtgärder vidtas för sent och i för ringa omfattning«.

Det kan vara värt att påminna om det den här veckan.

Då som nu vill Borg iklädda sig rollen av keynesian. På Harpsund förra fredagen sa han:

– Vi gör nu det som Keynes skulle ha rekommenderat.

Det vållade visst huvudbry.

Beskedet att budgetutrymmet krympt från 30 till 15 miljarder och regeringen ska hålla igen i dåliga tider klingade nämligen inte av Keynes. Keynesianer vill ju att staten ska satsa sig igenom sämre tider, medan det är monetarister som förordar en stram finanspolitik.

Så vilken ekonomisk skola – om någon – följer egentligen Anders Borg?

– Jag hade faktiskt tänkt skriva en artikel som skulle heta Upp-och-ner-vända-världen, säger Hans Tson Söderström, professor vid Handelshögskolan, när han ska svara på frågan.

– Om man tittar på hur Borg uttryckt sig inför den här budgeten är han inte keynesian. Att strama åt när det ser sämre ut var ju något man höll på med på 20-talet, före Keynes.

Nu är Hans Tson Söderström inte en kritiker från vänster. Han var tvärtom med och utformade normpolitiken på 90-talet, med budgetregler och inflationsmål som byggde på monetaristiska tankar. Ändå tycker han att regeringen borde spendera snarare än spara.

– Att väljarna belönar en statsfinansiell ansvarskänsla är väl bra, men det vi diskuterar nu är en helt annan sak. Statsskulden är nere på så låga nivåer nu.

Likt många ekonomer vill han se skattesänkningar. Inte nödvändigtvis jobbskatteavdrag, men slopad värnskatt, lägre småföretagarbeskattning, krympta arbetsgivaravgifter. Och han betonar riskerna med att snåla. I nyhetsbrev till placerare på valutamarknaden, berättar han, talar man om Sverige som ett nytt Schweiz, där starka statsfinanser stärker valutan så att exporten avstannar.

Borg är alltså inte keynesian. Men är han för den sakens skull monetarist? Nej, säger professor Eva Mörk vid Uppsala universitet:

– Han tror ju på att stimulera ekonomin och pläderar för Keynes. Men är samtidigt inte beredd att göra det Keynes säger, nämligen skuldsätta sig i sådana här tider.

Hon vill också se satsningar och betonar att det blir rätt sådana. Sänkt restaurangmoms, som det talats mycket om, tvivlar hon på. Infrastruktur är viktigare.

En tredje professor, Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning, rycker på axlarna när de fem miljarder som regeringen i veckan annonserade till järnvägar och vägar kommer på tal:

– Ofta är det för lite och försent när det kommer till infrastruktur med den här regeringen.

Hans scenario är att den stora tillväxten av jobb bara kan ske i storstadsområden och att det är brist på kommunikationer och boenden som står i vägen för en lägre arbetslöshet.

– Vågar man inte ta i frågan om en fungerande hyresmarknad klarar man inte jobben, säger han.

Själva grundfrågan, den om vilken ekonomisk tradition Borg stöder sig på, har han ett helt annat svar på.

– Borg har snarare käpphästar. En är att statsskulden hela tiden ska minska. En annan är att det ska löna sig att arbeta. De käpphästarna styr väldigt mycket.

Tar man in Borgs bakgrund är det kanske lättare att förstå hans betoning på starka statsfinanser. Han satt som ung rådgivare i Bildt-regeringen när ekonomin kollapsade på 1990-talet.

– Jag skulle säga att han i hög grad är en moralist. Han har blivit sina egna käpphästars fånge och kan inte frigöra sig från dem. Han har inte klarat av att gå vidare och ta itu med de frågor som nu är viktigast, säger Magnus Henrekson.

Varken keynesian eller monetarist, således. Snarare moralist. Eller kanske politiker.

I en bil nere i Skåne sitter ekonomen, författaren, före detta socialdemokratiska rådgivaren och tidigare arbetskamraten med Borg på SEB – Klas Eklund – och skrattar åt frågan:

– Vilken ekonomisk skola Borg tillhör? Gunnar Strängs! Rikshushållarskolan, den som startades av Gustav Vasa, hade sina främsta praktiker i Gunnar Sträng och Göran Persson. Borg försöker klämma sig in som nummer fyra i den skaran.

I rikshushållarskolan finns plats för lite keynesianism, men inte så mycket mer. Det är politiska överväganden – stöd från folket i opinion och parlament – som styr.

– Vill Borg vara Sträng måste han först visa att han är rikshushållare, att han håller emot, emot, emot. Sedan kommer det nog ett paket ändå.

Vad Eklund vill få fram är att Borg är mer politiker än ekonom. Ska man förstå Borg kanske man ska titta mer på hans politiska språk.

I USA brukar konservativa politiker beskriva ekonomin som en kropp. En kropp som i hög grad är självreglerande, har ett immunförsvar och endast behöver omsorg i fall av akut sjukdom. Matas kroppen med feta stimulanser blir det frosseri. Bland progressiva politiker är bilen favoritmetaforen. Den kan vara på rätt eller fel väg, gasa eller bromsa och få motorstopp. Någon måste hålla i ratten och ibland behöver man tanka med stimulanser.

Men vad säger oss Anders Borgs noggrant utmejslade, finslipade och under lång tid konsekvent inhamrade väder-metaforer?

Jo, att det inte går att styra ekonomin.

Vädret finns oavsett människan. Det är kaotiskt och amoraliskt; på samma gång hänsynslöst och frikostigt. Det ger och det tar. Det följer en kosmisk logik vars hemligheter ligger långt utom räckhåll för dödliga. Men det går att göra hyfsat vederhäftiga femdygnsprognoser, eller åtminstone endygnsprognoser.

En finansministers roll blir i den logiken att hålla utkik efter lågt flygande svalor och vid behov bygga skyddsvallar. Och sedan, när väderomslaget är nära, uppmana väljarna att klä sig rätt. Svenskarna har ju redan lärt sig på dagis att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder.

Som politiker gäller det att ta patent på rejäla regnställ. Då vinner man förtroende. Och val.

Så kan man också betrakta Anders Borgs ekonomiska skola.

Fakta | Två veckor till budget

Regeringen förhandlar just nu sin höstbudget. Den ska presenteras för riksdagen den 20 september.

Problemet med ett sådant språkbruk är att det går emot all den ekonomiska vetenskap som finans-ministern annars brukar tala sig varm för.

Självklart är det bra med starka stats-finanser, men givet att man tycker det finns egentligen bara två skolor. Den ena tycker att vi ska föra samma finanspolitik oberoende av konjunktur och låta Riksbanken ta hand om konjunktursvängningar. Den andra tycker att även statsbudgeten ska bidra till att dämpa upp- och nedgångarna, men över tiden vara i balans eller på plus.

Båda är motsatsen till reformutrymmesretoriken: enligt den saknas det ju i dåliga tider »utrymme« och då stramar regeringen åt, medan goda tider ökar »utrymmet« för skattesänkningar eller mer utgifter. På ren nationalekonomisvenska kallas detta en procyklisk politik, att förstärka i stället för att dämpa konjunktursvängningarna.

Särskilt allvarligt har det blivit just nu, när tre faktorer samverkat.

1. Finansdepartementet har överraskats av skuldkrisens effekter och hastigt fått skriva om den lycko-kalkyl man lade i våras, plötsligt finns inget »utrymme« alls kvar.

2. Socialdemokraterna bedriver indirekt samverkan med sverigedemokraterna för att blockera regeringens skatteförslag, främst jobbskatteavdragen. Miljöpartiets nya osäkra ledning vågar samtidigt inte samarbeta om skatterna, än mindre regeringssamverka.

3. Moderaterna, i synnerhet finansdepartementet, har slut på idéer.

Den sammantagna effekten har blivit en nästan total handlingsförlamning inför krisen. När tillväxtutsikterna mer än halverats är det enda man komma på att dra tillbaka jobbskatteavdraget. Det är på ett sätt bra, då avdragets effekt klingat av och det inte har stöd i riksdagen. Men man har inte förmått ersätta jobbskatte-avdragets 17 miljarder med något annat, utan mer än halverar »reformutrymmet« från 30 till 10–15 miljarder. Som nationalekonomen Andreas Bergh påpekat motiverades jobbskatte-avdraget förut med att konjunkturen behövde stimuleras. Nu när det plötsligt blivit mycket sämre tider motiveras tillbaka-dragandet av förslaget med att konjunkturen kräver det.

Det lilla man håller fast vid är den mycket ineffektiva restaurang-momssänkningen och det minimum av tågsatsningar som ändå var akuta. Båda har det gemensamt att de har stöd i riksdagen av miljöpartiet, så att regeringen slipper visa att man är i minoritet. Summan är en åtstramning på över 15 miljarder.

När en rad ekonomer försynt påpekat att finansministern för en gång skull har helt fel har svaret blivit att vi måste värna om statsfinanserna i tider av »skuldstorm«.

Frågan är bara mot vem Sverige ska värnas. Av 27 medlemsländer i EU har Sverige, enligt prognosen, starkast budget-ställning näst (tills nyligen krisdrabbade) Ungern. Enligt OECD är Sverige och Luxemburg de enda medlemsländer som 2012 kommer att ha väldiga konjunkturjusterade budgetöverskott – det år då tillväxten dippar mest, enligt finansdepartementet. Och då hade OECD inte räknat med den senaste åtstramningen.

Eftersom även den svenska penningpolitiken tillhör världens mest hökaktiga just nu är risken att spekulanterna flyr kronan liten. Risken är i så fall större att de som flyr skuldkaoset i Europa och USA  köper kronor och driver upp kursen mer än vad som är motiverat av handeln – att kronan blir den nya schweizerfrancen.

Det betyder inte att man likt Juholt och Waidelich ska öppna upp plånboken till permanenta offentliga utgifter för att snabbt hinna ikapp Europa i underskott. Men det som varit så uppmuntrande 2010–2011 är att sysselsättningen återhämtat sig rejält efter krisen. Fram tills nu trodde Anders Borg att den trenden skulle fortsätta av sig själv. Nu vet vi att det inte blir så. Det behövs därför »utrymme« för att uppmuntra före-tagen att fortsätta våga anställa, gärna kraftiga tillfälliga arbetsgivaravgiftssänkningar för företag med under 50 anställda, som står för det mesta av sysselsättningsökningen. En mer defensiv, men på sikt nödvändig åtgärd, är att sätta många unga arbetslösa i skolbänken för att öka deras kvalifikationer. Det är förslag miljöpartiet skulle få svårt att blockera.

Dessutom är det ett ypperligt tillfälle att lösa det som fungerar dåligt på svensk arbetsmarknad: de upptrissade ingångs-lönerna som enligt beräkningar gör att tiotusentals arbetslösa inte kan anställas. Arbetsrättsreglerna som leder till att arbetsgivare i onödan ut-lasar tiotusentals anställda. De reformerna kostar ingenting annat än politiskt mod.

***

För övrigt sysselsätter nog Saab numera många fler journalister än bilarbetare.

Men vid horisonten hopar sig de mörka molnen kring jobbskatteavdraget. Den värsta kritiken kommer inte längre från Juholt utan från allianssystrarna och marknadsorienterade ekonomiprofessorer som Magnus Henrekson och Pontus Braunerhielm. Intellektuellt närmar sig jobbskatteavdraget vägs ände.

Det har alltid varit svårt för Fredrik Reinfeldt att mer exakt förklara hur det skapar så många jobb. Varken regeringens eller andras beräkningar visar på hundratusentals utan snarare tiotusentals vunna jobb – inte på långt när nog att få en miljon i utanförskap tillbaka i arbete.

Det finns ett svagt och ett starkt argument för jobbskatteavdraget.

Det svaga argumentet är det som moderaterna alltid föredragit, skattekilsargumentet, att jobbskatteavdraget ökar skillnaden mellan att gå på bidrag och att jobba. Det har gått hem bland arbetande väljare som upplevt hur bidragsberoende grannar haft det lika bra som, eller bättre än, de själva.

Men under de fyra borgerliga åren har det argumentet underminerats. Den globala högkonjunkturen har förbytts i finanskris och alliansen har skärpt bidragssystemen. I dag finns redan ett blytungt tryck att gå från bidrag till jobb, det behövs ingen extra morot i form av nya »steg« i jobbskatteavdraget. Dessutom visar mätningar att inte ens hälften av svenskarna vet att jobbskatteavdraget existerar, än mindre hur det fungerar. Då är det svårt att se att det styr deras beslut så hårt som finansdepartementet räknar med.

Det starkare argumentet för jobbskatteavdraget är att det håller igen lönerna. Om facket genom sin makt på arbetsmarknaden kan tvinga upp lönerna, i synnerhet lägstalönerna, över den nivå där utbud och efterfrågan möter varandra, blir det färre jobb och arbetslöshet. När jobbskatteavdraget ger mer kvar i plånboken så kan det mildra lönekraven och fler kan anställas. Även på individnivå kan »reservationslönen«, den lägsta lön man är beredd att jobba för, vara lägre.

Detta argument har dock moderaterna skytt som pesten. Dels därför att de då utmålas som »lönesänkarparti« av s och LO, dels därför att det går emot deras heliga ko om den »svenska modellen«, där parterna ska göra upp på arbetsmarknaden utan att politikerna lägger sig i, utan att minsta kommatecken ändras i arbetsmarknadslagarna från 70-talet. Det är bara de allra senaste månaderna som Borg vågat nämna att ingångslönerna har effekt på arbetslösheten.

Det är synd, eftersom det är just när politikerna kopplar skattesänkningarna till lönebildningen som jobbeffekten blir som störst. Det är precis så, genom att med skattesänkningar till lågavlönade som morot tvinga mäktiga fack till återhållsamhet med lönerna, som Nederländerna nådde sin rekordlåga arbetslöshet.

Det rakaste alternativet till jobbskatteavdraget är att sänka arbetsgivaravgifterna. I nästan alla enkäter är det företagarnas förstaval för att kunna anställa fler.

Anders Borg brukar hävda att dessa företagare har fel. Det nationalekonomiska argumentet mot dem är att lönerna kommer stiga tillbaka till sin gamla jämviktsnivå och äta upp hela sänkningen av jobbskatten.

Men i praktiken kan det gå flera år mellan att arbetsgivaravgiften sänks och nästa lönebildningsrunda. Under mellantiden har sänkt arbetsgivaravgift en omedelbar jobbeffekt. Det kan avgöra hur många som efter finanskrisen hinner dras ur långtidsarbetslöshet och utanförskap innan nästa kris kommer. Dessutom finns tecken på att arbetsgivaravgifterna driver företag till att investera i kapital i stället för ny arbetskraft.

En gång i tiden brukade generationen kring Reinfeldt göra sig lustig över dåvarande partiledaren Carl Bildts »enda väg«. Frågan är hur pass enkelspårig den nya generationen själv hunnit bli efter bara en mandatperiod.

***

För övrigt har Energimarknadsinspektionen (EI) återigen missförstått sitt uppdrag när man sagt att nätmonopolens avgifter är för låga. EI är ingen Riksbank som kan ge en oberoende expertbedömning kring en variabel. EI är medborgarnas försvar mot privata monopol. Inspektionen kan anse att investeringarna och leveranstryggheten är för dålig, men aldrig att priset ska vara högre.

Då var utspelen veckorna innan en bättre värdemätare på var regeringen står. I den ena kärnfrågan efter den andra har regeringen gått ut offentligt och deklarerat den egna politikens misslyckanden och därefter lovat förändringar. Mönstret är lika tydligt som talande.

»Allt har inte blivit bra och enskilda personer har kommit i kläm«, förklarade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och presenterade en rad justeringar i de nya sjukförsäkringsreglerna.

– Vi har ett sedan många år eftersatt underhålls– och driftsbehov, sa statsminister Fredrik Reinfeldt samtidigt som han sparkade SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn och gav 800 miljoner kronor mer i järnvägsunderhåll.

– Luckor i lagstiftningen har gjort att friskolor kan strunta i att ha bibliotek, studievägledning och skolsköterskor, sa utbildningsminister Jan Björklund och medgav att regeringen haft en naiv syn på vinster i friskolor. Ett par veckor senare gjorde han det igen när han meddelade att löftet om flexibel skolstart, som alliansen gick till val på 2010, skulle skrotas innan den ens hunnit införas.

Antingen kan man tolka dessa utspel som att regeringen tvingas backa, vilket många bedömare gjorde. Eller så kan man se det som att regeringen och moderaterna lyckas sätta agendan och des­armera oppositionen utan att själva behöva presentera en ny politik. För tittar man närmare på det politiska innehållet bakom utspelen är det svårt att påstå att regeringen backar.

Sjukförsäkringsreformen ligger i grunden fast, med samma bortre tidsgräns eller utförsäkring som kritikerna kallar det, även efter de utannonserade korrigeringarna. Likaså är 800 miljoner kronor långt ifrån de 2 till 3 miljarder kronor som Trafikverket beräknar att det behövs per år för att få ordning på det bristande underhållet av järnvägsnätet. Och skolan kommer även efter Björklunds utspel att genomgå »de mest reformintensiva åren i svensk utbildningshistoria«, som regeringen själv beskriver 2011 och 2012.

Det är med andra ord mer symbolpolitik än en verklig omprövning av den egna politiken.

– Viljan att ompröva de gamla moderaternas politik var fundamental. Viljan att ompröva och se problem med den egna politiken har inte varit lika stor, det sker bara under galgen, säger Roger Mörtvik som är samhällspolitisk chef på TCO.

Men varför gör regeringen då en stor medial sak av den egna politikens tillkortakommanden när de leder i opinionen och inte verkar ha några planer på att ändra politisk färdriktning?

– Jag tror att det är en medveten strategi där man försöker genomdriva stora systemreformer och förändringar och sedan backar man lite grann för att visa att man ändå är lyhörd, säger Roger Mörtvik.

Alltså: två steg framåt, ett steg bakåt. Det är i den takten nya moderaterna dansar. Om det ser ut som om regeringen backar så är det bara för att den tar sats. På så sätt kan alliansen driva igenom sin politik och samtidigt framstå som pragmatiska och självkritiska i väljarnas ögon, lyder analysen.

Det kan framstå som en underlig eller till och med kontraproduktiv metod att kritisera sina egna reformer, men det fungerar, det menar statsvetaren och pr-konsulten Svend Dahl.

– Socialdemokraterna har lyckats i snart hundra år att både regera och ha demonstrationer mot sig själva på första maj. Visst är det ett konststycke, men konstigare saker har hänt i politiken. Än så långe fungerar det för Fredrik Reinfeldt att upprätthålla den här bilden av sig själv som den lyssnande statsmannen, säger Dahl.

Att utspelen kommer just nu har sina förklaringar, utöver att det är vårbudgettider. Den ena orsaken stavas socialdemokraterna, vars interna partiledarstrider har tagit allt fokus från den sakpolitiska debatten i Sverige i ett halvårs tid.

– Vi har inte haft en ordentlig opposition sedan valet, vilket har varit en exceptionell fas och väldigt bekvämt för regeringen. De har kunnat göra absolut ingenting. Plötsligt, efter att Håkan Juholt valdes till socialdemokratisk partiledare, har regeringen behövt visa någon form av initiativkraft, säger Svend Dahl.

För regeringen kom socialdemokraternas kris lägligt. Efter valsegern 2006 hade alliansen en lång lista över reformer som de hade bråttom att bocka av: jobbskatteavdraget, a-kassan, sjukförsäkringen, fastighetsskatten, skolan. Nu, efter valet 2010, är reformerna genomförda och allianspartierna har inte lyckas komma överens om ett nytt reformprogram liknande uppgörelsen i Bankeryd 2005.

– Man var så inriktad på att vinna valet 2010 så det fanns ingen ordentlig policydiskussion om vad man ville göra. Det viktiga var bara att vinna valet, säger Svend Dahl.

Och det syntes när Anders Borg presenterade vårbudgeten i onsdags. Högen med reformpengar – i storleksordningen 25 miljarder kronor – är högre än vad listan på reformer är lång. Listan är inte längre än att regeringen räknar med att kunna genomföra i princip alla vallöften för mandatperioden redan i höst, om inte de ekonomiska förutsättningarna skulle förändras drastiskt.

Det blir ett femte jobbskatteavdrag, sänkt skatt för pensionärer, sänkt restaurangmoms och höjd skatt på tobak och alkohol. Kanske blir det lite regelförenklingar för företagen. Sedan är det slut med visionerna, annat än ytterligare steg i jobbskatteavdraget, vilket Fredrik Reinfeldt redan har börjat tala om.

Men vad gör det när socialdemokraterna inte klarar av att dansa i regeringens takt?

Två steg framåt, ett steg bakåt.

Utifrån sett såg det ut som om dessa arbetsgrupper hade gjort jobbet.

Ulla Andersson visste bättre.

Fem månader tidigare hade en dold grupp skapats kring henne och elva andra personer. Denna grupp, vars namn skiftat men enklast benämns budgetgruppen, hade egentligen bestämt allt.

I Gävle var det svalt denna sista april. Fyra grader och nordostlig vind. Ulla Andersson hade byggt sin politiska bas här: 16 år i förskolan, 15 i kommunfullmäktige. Rikspolitiken hade hon bara hållit på med i fyra år – både journalister och politiska motståndare hade lett snett när hon debuterat i riksdagens ekonomiska debatt. Hon hade fortfarande låtit som en dagisfröken då.

Nu hade hon blivit en av oppositionens mest inflytelserika politiker. Sex veckors förhandlingar på socialdemokraternas riksdagskansli var över.

När hon klev ner på perrongen kom hon att titta på sina skor. Hjärnan kunde inte koppla synintrycket. Vad har jag på mig? Hon lät blicken röra sig ner mot skorna en gång till. Jo, hon hade sett rätt.

Hon hade två olika sorters skor på sig.

På höger fot en svart känga med skarp spets, på vänster en med rund.

I en hel dag hade hon gått med två sorters skor på sig utan att märka det, så trött var hon.

Krasch
En måndag i juni 2008 lämnade Lars Ohly, Ulla Andersson och Alice Åström socialdemokraternas kursgård Bommersvik per bil. Vänsterpartisterna hade mycket att tala om under de sex, sju milen till Stockholm. Snart enades de kring samma känsla: socialdemokraterna och miljöpartiet vill inte ha med oss.

Kvar på Bommersvik drog Mona Sahlins förhandlingsgrupp en liknande slutsats: vänstern vill inte.

Så hade det rödgröna trepartisamarbetet kunnat sluta – innan det kommit i gång.

Egentligen börjar historien i januari 2008 när Thomas Östros utsågs till skuggfinansminister. Sakpolitiskt var utnämningen inte revolutionerande – Östros kan precis som företrädaren Pär Nuder klassas som högersosse – men på andra sätt var det starten på något nytt. Maktspelaren Nuder som de miljöpartistiska språkrören retat sig så mycket på åkte ut. In kom Östros, hemma­hörande i Uppsala. En torr ekonom som inte bara kunde mäta akademiska erfarenheter med Anders Borg och vinna, utan också vara studentikos­ i förhandlingsrummet. En karismatisk skojare som de grönas Mikaela Valtersson hade uppskattat när de båda bråkat om skol­politiken under regeringen Persson.

Några månader senare utsåg Mona Sahlin en ny gruppledare i riksdagen – Sven Erik Österberg. Tidigare skogsarbetare och facklig ombudsman i Fagersta. Han hade inte bara järnkoll på landets kommunalråd, han personifierade också det fackliga engagemang som vänsterpartiet tycker är så viktigt.

Försommaren 2008 var den social­demokratiska topptrion formerad: Sahlin, Östros, Österberg.

I juni det året hölls så mötet mellan oppositionens partiledare på kursgården Bommersvik. Både Östros och Österberg var med. Målet var att komma överens om hur man skulle samarbeta, men resultatet blev det motsatta.

Thomas Östros höll monolog om budget­principerna, i ett lite aggressivt tonläge, tyckte Lars Ohly, som tillsammans med Ulla Andersson försökte leda in samtalet på politiska reformer. Det var som förgjort. Utgiftstak, överskottsmål och inflationsmål var allt socialdemo­kraterna ville prata om.

– Accepterar ni budgetprinciperna? upprepade Östros.

Lars Ohly tyckte situationen var surrealistisk. Varför inte först diskutera vilken välfärdspolitik ett rödgrönt alternativ skulle stå för?

Miljöpartiets språkrör lät Östros och Sahlin sköta det mesta av snacket, och när möteshelgen gick mot sitt slut stod det klart att trepartisamarbetet hade kraschat. Misstänksamheten var för stor, ­vänsterpartiet hängdes av, satte sig i ­bilarna och åkte hem.

I oktober 2008 kallade Wetterstrand och Eriksson till presskonferens och deklarerade att de två partierna skulle inleda ett samarbete som skulle sträcka sig åtminstone fram till år 2020.

Sedan följde mandatperiodens mest berömda omsvängning. LO-styrelsen och socialdemokraternas verkställande utskott hade trott att det var en intention att fortsätta prata med miljöpartiet som Sahlin hade informerat dem om, inte ett beslut som skulle gälla i tolv år.

Mindre än en vecka senare var vänsterpartiet med igen. Ohly sa att han kunde kompromissa om budgetreglerna, men att varken han eller hans parti egentligen hade bytt ståndpunkt.

Den rödgröna röran var total. Tvåparti­samarbetet hade blivit en trepartikoalition, fast ingen egentligen hade velat det. Sämre start kunde Sahlins regeringsunderlag knappast få.

Strul
För den som stod bredvid och försökte förstå vad allting handlade om den där hösten framstod det lätt som att det var ett bråk om budgetreglerna. Men så enkelt var det nog inte.

Reglerna styr reformutrymmet, alltså hur mycket pengar en regering kan lägga på utgifter. I grunden handlade oenigheten om vilka satsningar man ville göra eller ansåg helt nödvändiga.

Partiledarna har sedan strulet på hösten 2008 betonat hur lika analys man gör av samhällsproblemen, men den som skrapar på ytan ser snart stora skillnader i sakpolitiken. Vilket blev helt uppenbart när det andra försöket att få i gång ett samarbete skulle sjösättas den andra helgen i februari 2009, också denna gång på Bommersvik.

De fyra partiledarna promenerade mellan björkarna ner mot sjön Yngern. Mona Sahlin och Peter Eriksson gick i mitten, Maria Wetterstrand till höger och Lars Ohly till vänster. Små gröna gräspartier stack upp mellan snöflingorna som låg på marken. Is på sjön.

När de vände sig om sken den låga solen dem rakt i ansiktet.

– Det känns historiskt och märkvärdigt, försökte Sahlin övertyga det eftersläpande pressuppbådet.

Men trots att Mona Sahlin hade med sig 30 av socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets mest framstående politiker gick det inte särskilt bra att hitta ens stolpar till en gemensam politik.

I uppgörelsen mellan de tre partierna hade man skrivit in att man före valet skulle lämna besked om skattepolitiken »i alla dess väsentliga delar«. Grunden för detta arbete skulle fem stycken arbetsgrupper göra.

Men först hade själva sammansättningen av arbetsgrupperna försenats sex veckor och nu när de väl var på plats visste egentligen ingen av deltagarna vad det var som de faktiskt skulle göra.

Medan partiledarna promenerade runt framför kamerorna satt grupperna utspridda i olika rum på kursgården.

– Vi konstaterade att vi hade ganska vaga beskrivningar av vad vi skulle uppnå, säger en av deltagarna efteråt.

Det fanns ingen tidsplan, ingen lista på vilka frågor som skulle behandlas eller ens någon tydlig avgränsning av vilken fråga som tillhörde vilken grupp.

I två dagar satt politikerna där utan direktiv och pratade med varandra. De kunde konstatera att det fanns väsentliga sakpolitiska skillnader i avgörande frågor: försvaret, jämställdheten, vapenindustrin, EU, euron, skatterna, skolan, kärnkraften, a-kassan, Nato-samarbete och arbetsrätten.

På måndagsmorgonen skulle de rödgröna partiledarna medverka i Sveriges Radio för att sammanfatta helgen, men tekniken strulade så det sköts upp till »Lunchekot«. Inte heller då gick det att genomföra.

Helgen på Bommersvik förblev okommenterad. Kanske var det lika bra.

Veto
Mikaela Valtersson pratar oerhört rappt. För en bredare allmänhet är hon inte särskilt känd, men i det nya miljöpartiet utgör hon en av de viktigaste stommarna. Hon vill inte bli kallad höger, men gärna liberal. Hon spås bli Maria Wetterstrands efterträdare, och har ett kännetecken framför andra: högt tempo.

Sensommaren 2009 träffades de tre ekonomisk-politiska talspersonerna – Östros, Valtersson och Andersson – för att börja diskutera en gemensam budget våren 2010. Redan här fanns alltså en parallell process till arbetsgrupperna.

På ett möte på fackliga kursgården Rönneberga på Lidingö den 24–25 augusti diskuterade de ekonomisk-politiska talespersonerna skatter och hur arbetet skulle tas vidare.

Målet var, enligt flera källor, att komma överens om skattenivåer redan samma höst. Socialdemokraterna och miljöpartiet drev detta upplägg, som alltså innebar att man slog fast intäktssidan innan man började diskutera utgifterna.

Men vänsterpartiet vägrade att göra upp om skatterna separat.

I bakgrunden fanns det gamla bråket om budgetreglerna. Vänsterpartiet tog inte konsekvenserna i praktiken. Men motsättningarna handlade lika mycket om partikultur. Där miljöpartisterna och socialdemokraterna var snabbfotade var vänsterpartisterna långsamma.

Miljöpartiet har en tradition av att makt är något farligt. Uppdragen är tidsbegränsade och ska delas mellan två personer. Partiets styrelse har en svag roll, snarare har riksdagsgruppen den avgörande beslutsmakten. Samtidigt har partiet lätt att ta till informella beslutsvägar. Genom en samarbetsgrupp – där språkrören, gruppledarna i riksdagen och två representanter från partistyrelsen sitter – har de gröna kunnat förankra snabba beslut mot de röda.

Socialdemokraterna å sin sida har ett arv av folkrörelseparti, men agerar efter stora medlemstapp mer som en professionell bolagsorganisation. Partistyrelsen är gigantisk – med massor av adjungerande – och den avgörande makten ligger högre upp i pyramiden, i det verkställande utskottet eller hos partiledarens närmaste krets. Mona Sahlins rådgivare Stefan Stern är viktig, liksom den ekonomiskpolitiska talespersonen.

– Jag har ju till stor del följt den social­demokratiska traditionen. I den ingår att man har ett mycket starkt mandat som förhandlare. Jag har fått ett mycket starkt mandat av Mona Sahlin, säger Thomas Östros.

Vänsterpartiet däremot sjunger den långsamma förankringens lov. Här är det inte bara ett verkställande utskott som ska ställa sig bakom alla detaljer i politiken och eventuella uppgörelser, utan också en stingslig partistyrelse. Plus riksdagsgrupp och en delegation av distriktsordföranden. Under samarbetsresans gång har partistyrelsen, enligt Fokus källor, flera gånger dragit i bromsen och motsatt sig delegering till Lars Ohly och Ulla Andersson.

Genom denna senfärdighet vann vänsterpartiet striden på Rönneberga. Av den storslagna planen att kunna leverera besked om skatterna redan till hösten bidde ingenting. Arbetet mellan de ekonomisk-politiska talespersonerna gick i stå.

Det var först i december, den första advent, som de tre partierna kom igång med arbetet att få ihop den ekonomiska politiken.
Här, på ett nytt möte på Bommersvik, skapades budgetgruppen, den som skulle lösa alla knutar.

Vänsterpartiet ville att gruppen skulle bestå av tre politiker från varje parti, socialdemokraterna nöjde sig med en. Kompromissen blev två förtroendevalda och två tjänstemän från varje parti, sammanlagt tolv personer:

Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Sebastian de Toro och Torbjörn Hållö från socialdemokraterna.

Mikaela Valtersson, Per Bolund, Fredrik Lann och Anna Linell från miljöpartiet.

Ulla Andersson, Alice Åström, Sofia Johansson och Mikael von Knorring från vänsterpartiet.

Det var de som skulle skapa det rödgröna alternativet i 2010 års val.

Haveri
Utåt var det som om mötena på Rönneberga och Bommersvik den hösten aldrig hade ägt rum. Allt handlade om de fem officiella arbetsgrupperna. Men där var resultatet klent.

Ta skolpolitiken; från början visste de tre partierna att den splittrade dem. Ändå fick skolan ingen egen grupp, utan placerades i välfärdsgruppen, som också skulle hantera all vård. Det första välfärdsgruppen i sin tur gjorde var att konstatera att den varken hade tid eller möjlighet att komma fram med några lösningar kring skolpolitiken.

Så på sommaren 2009 bildades helt plötsligt ändå en skolgrupp, som när den skulle rapportera till välfärdsgruppen ett halvår senare inte hade kommit fram till någonting.

– Det var väldigt futtigt, säger en person som läst pappret.

Någon slutrapport har skolgruppen fortfarande inte levererat i maj 2010.

Två av arbetsgrupperna var tyngre än de andra: jobbgruppen och välfärdsgruppen.

I jobbgruppen handlade förhandlingarna framför allt om näringspolitiken och vad man skulle göra med a-kassan efter regeringens reformer. Men i praktiken kom jobbgruppen mest att fungera som en diskussionsklubb som tog fram underlag till de ekonomisk-politiska talespersonerna och senare budgetgruppen.

Välfärdsgruppen lyckades lite bättre, och enades till exempel om sjukförsäkringen.

I december 2009 fattade den borgerliga riksdagen beslut om att införa det sista steget i den nya sjukförsäkringen, vilket innebar att 15 000 personer blev utförsäkrade redan till årsskiftet. De rödgröna behövde komma med ett alternativ – snabbt.

Redan på sommaren hade välfärdsgruppen formulerat ett första förslag. Nu plockades det upp igen och förhandlades färdigt. Den 19 januari presenterade Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly på DN:s debattsida hur sjukförsäkringen skulle reformeras om oppositionen vann valet i höst: en takhöjning och slopad bort­re tidsgräns.

Men vid sidan av sjukförsäkringen gick det trögt också i välfärdsgruppen. Ambitionen att göra upp om föräldraförsäkringen kraschade.
Den stora knäckfrågan blev kvoteringen, vilket kan tyckas märkligt, eftersom alla tre partier är för kvotering.

Socialdemokraterna vill på sikt dela försäkringen lika mellan föräldrarna och Sahlin har pläderat för en tredelning som första steg. Vänsterpartiet vill dela lika direkt. Miljöpartiet vill ha en tredelning, men med en förlängning av hela försäkringstiden.

När de nu skulle enas var det inte alls så enkelt som det såg ut på pappret, vilket är illustrerande för politiska förhandlingar. Miljöpartiet drev nämligen, enligt Fokus källor, på för sitt förslag om barntid – det vill säga ekonomisk ersättning till småbarnsföräldrar som går ner i arbetstid. Partiet prioriterade barntid före ytterligare kvotering.

Efter långa förhandlingar låg det ett färdigt förslag på bordet: höjt tak, införande av barntid och två nya så kallade pappamånader till de två som redan finns i dag.

Men vänsterpartiets verkställande utskott sa nej till den uppgörelsen. För att ta sig ur de låsta positionerna kopplades partiledarna in. Plötsligt gick socialdemokraterna med på en tredelning under nästa mandatperiod. Lars Ohly, uppbackad av sitt verkställande utskott, ska då ha sagt ja – bara för att få besked från sin partistyrelse att förslaget inte var tillräckligt radikalt. Och samtidigt hade Wetterstrand och Eriksson, å sin sida, också sagt nej.

Där ligger frågan fortfarande.

Det finns fler exempel på arbetsgruppernas ineffektivitet. I gruppen för storstadens utmaningar fastnade man på kommunernas ansvar vid flyktingmottagande. I klimatgruppen ägnade man sig mest åt att ta fram underlag. I arbetsgruppen för utrikes- och försvarspolitik föll allting på den svenska truppnärvaron i Afghanistan.

Den 15 februari i år – ett datum som utåt varit hemligt – presenterade arbetsgrupperna resultatet av sitt arbete för budgetgruppen. Då blev det uppenbart att flera av grupperna hade misslyckats kapitalt. Budgetgruppen fick i princip börja om från början.

Omstart
När Ulla Andersson en vintrig fredag tidigare i år stod framför partistyrelsen och talade om de kommande budgetförhandlingarna visade hon en power-point-bild där partiets prioriteringar till förhandlingarna var uppställda: »Jobben, arbetslöshetsförsäkringen, socialförsäkringen, kommunerna«.

Partiets Jenny Lindahl Persson tog en bild där hela listan syntes och lade upp den på twitter. Något som miljöpartiets Mikaela Valtersson snabbt såg.

– Vi bara, thank you, som Valtersson säger efteråt.

Miljöpartiet, och kanske också socialdemokraterna, hade alltså god koll på hur vänsterpartiets ingångsbud skulle se ut. Men allra först handlade mötena om att bekanta sig med varandra.

Thomas Östros, Mikaela Valtersson och Ulla Andersson kände varandra ganska bra vid det här laget. Valtersson hade dessutom budgetförhandlat med Sven-Erik Österberg under regeringen Persson, precis som Alice Åström.

Internt i vänsterpartiet har Åström ifrågasatts – »på väg ut«, lyder partikamraters omdöme – men hon har en erfarenhet som få vänsterpartister kan konkurrera med: 16 år i riksdagen, fyra år som gruppledare, vice partiledare och lång förhandlingsvana.

En som inte lever på gamla meriter är miljöpartisten Per Bolund, den sjätte förtroendevalde i gruppen. För en bredare allmänhet är Bolund ganska okänd, men som närings- och energipolitisk talesperson har han fått en nyckelroll i det nya miljöpartiet. Basketentusiasten Bolund kombinerar biologexamen med kostym, slips och en näringspolitik som fått pris av Företagarna.

Under förra mandatperioden hade han rollen som en av miljöpartiets tjänstemän på det socialdemokratiska näringsdepartementet, precis som en Fredrik Lann den miljöpartistiska tjänsteman som tillsammans med kollegan Anna Linell tog plats i budgetgruppen.

Även bland de andra tjänstemännen fanns tidigare regeringserfarenhet. Sebastian de Toro är en av alla gamla studenter från Handelshögskolan som nu befolkar socialdemokraternas kansli. Under förra mandatperioden var han sakkunnig åt finansminister Pär Nuder. Han och Torbjörn Hållö – gammal ­s-student från Göteborg – hamnade nu i budgetgruppen.

Från vänsterpartiet var i första hand Sofia Johansson med. Johansson har tidigare varit tjänsteman åt riksdagsledamoten Kalle Larsson och betraktas som en central person med ett samlande uppdrag i vänsterpartiets arbete. Hon flankerades i första hand av Mikael von Knorring, upplyft tjänsteman från Jenny Lindahl Perssons Ung vänster-generation, välkänd för sitt flitiga insändarskrivande.

Den första gången hela gruppen samlades var i januari på socialdemokraternas riksdagskansli. Thomas Östros intog direkt en position i mitten på bordet. Det fanns ingen dagordning, ingen talarlista och det fördes inget protokoll. Så förblev också ordningen ända fram till maj.

De första mötena var uppsluppna. Någon gång i februari, mars började gruppen skissa upp huvudpunkter och arbetsrubriker för den kommande motionen. Man sorterade också ut konfliktfrågor som inte påverkade budgeten och skrev in datum för konkreta förhandlingar.

Redan i mars hade förväntningarna på oppositionens budgetmotion vuxit sig ­gigantiska. Alla partiledarna hänvisade till den 3 maj när de fick frågor om sak­politiska tvister. Journalisterna väntade sig en motsvarighet till den borgerliga uppgörelse i Bankeryd 2005.

Då hade de borgerliga partierna förvånat ett stort medieuppbåd med att långt före valdagen enas om en tvåårig politik kring skatter, a-kassa och sjukförsäkring. Beskedet hade varit avgörande för bilden av alliansen som regeringsduglig.

Budgetgruppen började bocka av konfliktytorna tematiskt, till exempel ägnade man en dag åt skatterna. Här skiljde de sig inte bara i nivåer utan också i profil, alltså vilka skatter som de ville finansiera sina reformer med.

Miljöpartiet ville ha låga företagsskatter men helst också låga inkomstskatter. Partiet hade finansierat sina egna motioner med höga miljöskatter.

Socialdemokraterna hade tvärtom använt företagsskatter som finansieringsmodell i sina tidigare motioner. Särskilt socialdemokraterna hade haft svårt att acceptera höga miljöskatter, inte så mycket för att »klimatosmart« beteende inte är bra att beskatta, som för bristen på rättvisa effekter. Högre bensinskatt slår hårt snett över landet och ofta hårt mot grupper som har svaga inkomster. Social­demokraterna är, särskilt sedan förra valet, ett parti med väljare i småstäder och på landsbygden.

Vänsterpartiet hade haft höga skatter på det mesta, men det främsta problemet var inkomstskatterna. Partiet ville inte acceptera något av de förvärvsavdrag som den borgerliga regeringen infört under mandatperioden, tvärtemot socialdemokraterna och miljöpartiet. I höstbudgeten 2009 ville vänsterpartiet höja skatter med 47 miljarder, socialdemokraterna med 20 och miljöpartiet med 17.

Efter skatterna gick gruppen över till utgiftssidan och försökte gå igenom sjukförsäkring och a-kassa.

Kring sjukförsäkringen fanns en uppgörelse från arbetsgruppen, men den skulle ju finansieras, vilket ledde diskussionen tillbaka till intäktssidan och skatterna.

– Intäktssidan var hela tiden det svåraste att komma överens om, säger Mikaela Valtersson.

Men också a-kassan splittrade de tre partierna, som alla kritiserat regeringens arbetsmarknadspolitik.

Socialdemokraterna ville höja ersättningen, höja taken, sänka avgifterna.

– Ingen skulle få för sig att vi inte skulle prioritera a-kassan, som Thomas Östros uttrycker det.

Vänsterpartiet ville också höja ersättningen, höja taken och sänka avgifterna.

Miljöpartiet ville inte lägga lika mycket pengar på a-kassan som de andra två partierna. I stället ville de gröna göra om hela försäkringssystemet och ha en obligatorisk a-kassa, vilket de andra två vägrade.

Det var alltså inte i några småfrågor som de tre partierna var oense. Samtidigt låste sig inget av partierna vid tidigare ståndpunkter, enligt dem som Fokus intervjuat. Utgångsbuden i förhandlingarna var inte kopior på tidigare budgetmotioner.

Ta a-kassan; där hade miljöpartiet långsamt närmat sig de röda under ett och ett halvt års tid. Partiet hade redan accepterat inkomstbortfallsprincipen och luckrat upp viljan att höja golven istället för taken. Och Mikaela Valtersson säger att partiet förslag om obligatorisk a-kassa inte ens fanns med i utgångsbudet:

– När vi gick in i förhandlingarna trodde vi aldrig att de andra skulle acceptera en sådan sak som obligatorisk a-kassa. Vi hade inte med det i vårt utgångsbud. Lite arbete får man göra på hemmaplan också.

På samma sätt räknade vänsterpartiet aldrig med att få igenom sina höga skatte­nivåer.

– Det var ju uppenbart från början. Vi behövde förflytta oss. De två andra hade en modell när det gällde inkomstskatterna och vi hade en annan, säger Ulla Andersson.

Utrymme
Onsdagen den 31 mars flög regeringens fyra partiledare till Sturup och satte sig på en buss till Malmö central. Efter att ha inspekterat citytunnelbygget presenterade de sin nya långtidsplan för infrastrukturen i Sverige fram till 2021.

Med detta besked satte regeringen inte bara press på oppositionen, rent tidsmässigt blev infrastrukturplanen som ett krokben i budgetgruppens förhandlingar. Eller en spark i baken.

De rödgröna blev nu piskade att lämna sitt motförslag den 21 april, och eftersom infrastruktursatsningar kostar mycket pengar behövde det mesta i budgeten vara klart för att man skulle kunna säga något om vägarna och järnvägarna.

Plötsligt befann sig budgetgruppen i reella förhandlingar.

– Vi var ju tvungna att skaffa pengar till infrastruktursatsningarna. Det gjorde att vi fick mer av förhandlingar, för när man börjar siffersätta det ena så måste man också siffersätta det andra, säger Alice Åström.

I två hela dagar talade de enbart om infra­strukturen. Höghastighetståg ställdes mot vägar, en liten grupp sakkunniga jobbade parallellt med detaljerna, och budgetgruppen bråkade om finansieringen.

Efter påsk skruvades tempot upp ytterligare. De inbokade dagarna räckte inte till. De sågs nästan varje dag och efter varje möte väntade arbete på respektive partikansli inför nästa dags förhandling.

Lördagen den 10 april skrev Anna Linell, miljöpartiets tjänsteman, entusiastiskt på Facebook:

»Igår kom jag på ett fantastiskt förslag om hur alla kan få allt. Lanserar det på söndag!«

Och Mikaela Valtersson svarade:

»Jag kan ej vänta till söndag med denna revolutionerande lösning.«

Någon revolutionerande lösning kom inte.

Förhandlingarna satt fast.

Ett avgörande problem var att de inte visste hur mycket pengar de kunde spendera. Det spelade ingen roll hur mycket vänsterpartisterna skrek om behovet i välfärden eller miljöpartisterna ropade på miljösatsningar – socialdemokraterna hade bestämt att man skulle följa regeringens syn på reformutrymmet.

– Ingen skulle kunna klistra på oss att vi slarvar mer med finanserna mer än regeringen gör, säger Sven-Erik Österberg.

Det blev knappast enklare när Anders Borg väl presenterade sin budget den 15 april. Finansdepartementet hade räknat med ett mindre reformutrymme än Konjunkturinstitutet. Alltså kunde de rödgröna bråka om vilket som skulle gälla. Flera i budgetgruppen förvånades över hur tunn Borgs budget var.

– Pengar till kommunerna var en sådan fråga som vi trodde att regeringen skulle lägga i budgeten, vilket de inte gjorde, säger Österberg.
De rödgröna tvingades prioritera ännu hårdare i sina utgifter. Budgetgruppen hade nu bara sex dagar på sig innan svaret på infrastrukturplanen skulle levereras.

Nu träffades de nästan uteslutande på socialdemokraternas kansli, men någon större ordning på diskussionerna blev det inte. Om en person inledde med fyrtio minuters samtal om taket i a-kassan kunde denna avbrytas av någon som ville prata om stödet till ensamstående föräldrar. Buden böljade fram och tillbaka.

Enligt Fokus källor ville socialdemokraterna och miljöpartiet ett tag inte ha några skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare alls under hela mandatperioden. Miljöpartiet slogs för flygskatter, men fick lägga sig. Vänsterpartiet, helt inriktat på utgiftssidan, pläderade först för döva öron när de pratade om pengar till hyresrätter.

Ett skämt från de röriga dagarna blev bestående. Om och om igen envisades Ulla Andersson med att säga »sänkt skatt för föräldralösa«, fast hon menade sänkt skatt för föräldralediga. Vilket de andra förhandlarna hade väldigt kul åt.

Förlikning
Till fredagen den 23 april utlyste de rödgröna ett stort antal presskonferenser runt om i landet. Planen var att de skulle presentera sin infrastrukturpolitik – som en del av hela budgetuppgörelsen. Men upplägget sprack, de tre partierna tvingades ställa in alltihop; budgetgruppen hade inte kommit överens.

Onsdagen den 21 april hade de visserligen fått ihop ett svar på regeringens infrastrukturplan, men förutom kravet på folkomröstning om Förbifart Stockholm saknades konkretion. Eftersom de stora frågorna skatterna, a-kassan och pengar till kommuner och landsting – fortfarande var olösta kunde de inte säga något exakt om infrastrukturen.

De hade jobbat i fem månader, men var fortfarande inte eniga.

På torsdagen den 22 april träffades budgetgruppen. Flera av dem som Fokus har talat med säger att ingenting egentligen var färdigt när mötet avslutades. Kvar var, till exempel: förmögenhetsskatten, enligt Per Bolund, stöd till ensamstående kvinnor, enligt Alice Åström, a-kassan, inkomstskatter och kommunpengarna, enligt flera i gruppen.

– Man kan inte diskutera fråga för fråga, för då hamnar man utanför rinken. Man har ju ett tabellverk där man räknar och ändrar man något där så får det konsekvenser på nedersta raden, som Sven-Erik Österberg uttrycker det efteråt.

– Det gäller att få till det tryck som krävs för att man ska kunna avsluta förhandlingen, man måste få till det där trycket, säger Thomas Östros.

Allt låg alltså på bordet och partierna försökte spela ut varandra. En källa beskriver till exempel att miljöpartiet plötsligt kastade in frågan om obligatorisk a-kassa under de sista dagarnas förhandlingar, alltså samma förslag som Mikaela Valtersson hävdar aldrig betraktades som realistiskt att få igenom.

– Det fanns ju gånger när man kände att nu har jag ingen större lust att prata med de där andra överhuvudtaget något mer, för att man var så irriterad, säger Alice Åström.

– Alla som har jobbat med detta har en egenskap som är jobbig men nödvändig: de är fruktansvärt envisa, säger Mona Sahlin.

På fredag förmiddag den 23 april skrev Mikaela Valtersson på Facebook: »vet att en mur bara är en bro på högkant«. Hon visste också att den här dagen var de tvungna att bli klara – det skulle ta minst en vecka att skriva alla texter och låta riksdagens utredningstjänst räkna på effekten av siffrorna.

Men nu kom inte budgetgruppen längre. Partiledarna kallades in.

Sedan det rödgröna samarbetet började hade partiledarna träffats en gång i veckan, varje tisdag. Men tillsammans med de ekonomisk-politiska talespersonerna hade de sedan en tid också haft längre möten på kvällstid en gång i månaden. Vid ett sådant möte hade de diskuterat möjligheten att lämna varsin egen budget, bredvid den gemensamma. Så här långt in i förhandlingarna fanns dock inte den lösningen kvar.

I stället blev det ett avgörande möte med partiledarna, språkrören och representanter från budgetgruppen denna fredag. Med i rummet var också Mona Sahlins rådgivare Stefan Stern, medan Sven-Erik Österberg och Per Bolund ställdes utanför.

På det här mötet blev budgeten till slut klar. Tabellerna låstes. Den rödgröna ekonomiska politiken efter en valvinst spikades.

På lördagen den 24 april godkände vänster­partiets partistyrelse uppgörelsen. På måndagen den 26 april sa en extrainkallad grön riksdagsgrupp ja.

Men för budgetgruppen återstod en veckas lika hårt skrivarbete. Till datorerna, skriva, mejla utkast, ändra och bråka. Socialdemokraterna kallade in föräldralediga budgetchefen Emma Lennartsson för att hålla ordning på arbetet. Mikaela Valtersson skrev skämtsamt på Facebook: »Ser Fredrik Lann goes sosse«. Och när veckan till slut var över tog Ulla Andersson tåget hem till Gävle – i två olika sorters skor. Medan Mona Sahlin och Lars Ohly förstamajtalade putsade tjänstemännen på de sista texterna.

Vägen till det färdiga beslutet påminner om de borgerligas under förra mandatperioden. Först en uppgörelse om kärnkraften. Sedan harvande i arbetsgrupper innan en budgetgrupp och partiledare lade fast linjen kring skatter och socialförsäkringar. Enda skillnaden är att de rödgröna, till skillnad från alliansen, faktiskt kunde enas om en enda budgetmotion på våren före valet.

I efterhand kan två linjer skönjas i förhandlingarna.

Dels två-mot-en-regeln. När två partier har haft liknande åsikter har den tredje och avvikande fått ge sig – till exempel gäller det att införa en ny förmögenhetskatt.

Samtidigt betonar flera av de intervjuade att den regeln inte gällt slaviskt, det avvikande partiet har kunnat vinna om det lyckats bevisa att just den aktuella frågan är tillräckligt viktig för partiet.

Dels regeln om socialdemokraternas allsmäktighet. Partiet är fortfarande oerhört mycket större än de två andra och har kunnat spela ut de båda småpartierna mot varandra. Det är socialdemokraterna som portionerar ut framgångar som pengar till kommuner till vänsterpartiet och sänkta arbetsgivaravgifter till miljöpartiet. Allting med klassisk socialdemokratisk väljartaktisk måttlighet.

Resultatet liknar mest av allt en förlikning.

– Resonemanget vi har fört har varit: vi tre tillsammans ska övertyga en väljargrupp som är ungefär hälften av dem som får lägga sin röst. Då är det viktigt att den politik vi lägger inte får skrämma bort den väljargruppen, utan politiken måste locka minst 50 procent, säger Sven-Erik Österberg.

Fest
Måndagen den 3 maj 2010 presenterade företrädare för de tre rödgröna partierna för första gången i historien en gemensam budget. I riksdagens pressrum trängdes journalisterna, satte sig på golvet när stolarna tog slut.

Ulla Andersson, som bara sett budgeten i form av lösa utskrivna sidor, gjorde intervjuer på löpande band. Svettig och slutkörd fick hon svårt att genomföra en intervju på engelska.

– Jag som knappt kan engelska när jag är förberedd, hur hade reportern trott att jag skulle kunna prata engelska nu.

Samma kväll träffades hela budgetgruppen i de nu välbekanta rummen på socialdemokraternas riksdagskansli. Där dukades det upp italiensk buffé och vin. Thomas Östros fortsatte dra sina skämt. Äntligen var de överens.

Artikeln bygger på intervjuer med de sex förtroendevalda förhandlarna. Vidare har Lars Ohly och Mona Sahlin intervjuats, liksom ett tjugotal andra politiker och tjänstemän i de tre partierna. Delar av texten, särskilt partiet om turerna under 2008, bygger också på tidigare artiklar Fokus har publicerat.

Mona Sahlin och Maria Wetterstrand var lika kritiska men med mer subtilt anslag. Inte bara retoriskt utan även politiskt är det Lars Ohly som sticker ut hakan med oroande spenderbrallor och generösare budget. Får mig osökt att tänka på mupparnas klassiska Manamanah. Så, är Ohly oppositionens Animal?

Sverige, som tillhör landets största biståndsgivare, borde bry sig, tänkte hon.

Sommaren gick och uppgifterna gnagde i hennes huvud. Som moderat ogillade hon att skattepengar slösades bort. Som gammal revisor störde hon sig på att det fifflades med siffrorna. Speciellt när det rörde sig om pengar hon själv ansvarade för.

Sedan hon tillträtt hade hon kört en stenhård nolltolerans mot korruption.

Men kunde det verkligen vara biståndsministerns uppgift att avslöja sitt eget misslyckande?

Hon bollade idén fram och tillbaka med sina rådgivare. Till slut, när frustrationen blivit för stor, bestämde hon sig för att göra ett utspel.

En desillusionerad biståndsminister mötte pressen.

– Jag tvivlar på att det går att genomföra en nolltolerans mot korruption i de länder där svenska biståndet verkar. Dessa länder genomsyras av korruption, sa Gunilla Carlsson.

Så ställde hon frågan, och besvarade den själv: Kan biståndet vara en del av problemet?

– I en del fall tror jag att det finns risk att biståndet kan leda till att korruptionen ökar, sa hon.

Ovanliga ord för att komma från en svensk biståndsminister. Men så är hon inte heller en vanlig biståndsminister.

Sverige har aldrig tidigare haft en moderat biståndsminister. Tvärtom har moderaternas biståndskritiska linje alltid spelat en marginell roll i svensk biståndspolitik, där övriga borgerliga partierna haft mer gemensamt med vänstern än med moderaterna.

Med det i baktanke gick socialdemokraternas biståndspolitiske talesperson Kent Härstedt snabbt till angrepp: inget kunde passa biståndsministerns agenda bättre än en korruptionsskandal. Bara genom att misskreditera biståndet kan hon skära ner på det.

Så var inte fallet, försäkrade Carlsson. Hon hade ingen dold agenda. Hon hade heller inga svar på hur bistånd i en korrupt värld ska utformas.

I stället bad hon få återkomma om hundra dagar. Då skulle generaldirektör Gunilla Törnqvist vid Institutet för utveckling av internationellt utvecklingsarbete, Sadev, ha tittat närmare på frågan.

Det är med just sådana svar, och en tillspetsad retorik, som hon retar upp biståndssfären.

– Det är ett debattklimat där man hela tiden har känslan att hon ifrågasätter biståndet som sådant. Det finns en negativ underton. Man får inte några raka besked. Det går väldigt mycket ryktesspridning, säger Afrikagruppernas kanslichef Gabi Björsson.

Också hon är orolig för det svenska biståndets framtid.

Biståndsbibeln
1962 var en milstolpe. För första gången presenterade regeringen en proposition om statligt utvecklingsbistånd. Den kom senare att kallas den svenska biståndsbibeln och slog fast ett antal officiella motiv, som i stort sett ser likadana ut än i dag: tillväxt, utjämning, oberoende och demokratisering. Regeringen inrättade också Nämnden för internationellt bistånd, Nib, som tre år senare ersattes av Sida.

Tidigare hade biståndet varit en marginell fråga i budgetsammanhang. Sådant bedrevs mest av missionärer och folkrörelser.

Nu växte det statliga biståndet för varje år.

Moderniseringsteorin härskade. Enligt den var fattiga länder fattiga därför att de saknade investeringar. De hade lågt inhemskt sparande och små exportintäkter. Därför behövdes bistånd i form av kapital som kunde öka investeringskvoten.

Walt Rostow var det stora namnet. I en skrift med undertiteln »Ett antikommunistiskt manifest« framförde han tanken på att utvecklingen var indelad i fem olika stadier. Fattiga länder var helt enkelt inte lika utvecklade som de rika. Och bara med deras hjälp skulle de kunna nå ett stadium där tillväxten kunde bli självgenererande.

FN hade deklarerat 60-talet som »utvecklingens årtionde«. Optimismen var stor.

För svensk del bestod biståndet till en början av yrkesskolor i Etiopien, Pakistan och Liberia, där byggteknik och gruvarbete lärdes ut.

Det var här, i det svenska biståndets barndom, som Gunilla Carlsson föddes. Den 11 maj 1963 i skånska Höör. Föräldrarna var centerpartister.

Tio år senare flyttade familjen till slätten utanför Vadstena i Östergötland för att ta över den gamla föräldragården.

Då hade den svenska biståndspolitiken redan hunnit genomgå en förvandling. Med 68-vänstern kom kritiken mot att utveckling likställdes med ekonomisk tillväxt. I stället började bistånd diskuteras mer i termer av resursfördelning. Det viktiga var att biståndet riktades direkt till de mest utsatta.

Antalet svenska biståndsländer sköt också i höjden, trots principer om att koncentrera resurserna. Laos, Kambodja och Vietnamn fick stöd under kriget mot USA. Likaså vänsterregeringarna i Chile och Nicaragua. Och en rad befrielserörelser och nyss självständiga stater i södra Afrika hamnade på utbetalningslistorna.

Om inte Sverige stöttade dem skulle Sovjetunionen göra det, och därmed vinna inflytande, löd det pragmatiska argumentet. Men mest talades det om solidaritet. ANC i Sydafrika var flaggskeppet.

Biståndet blev inrikespolitik. På 70-talet hade varje parti sitt eget favorit­biståndsland. Folkpartiet föredrog Zambia. Socialdemokraterna Tanzania. Vänsterpartiet, som då fortfarande betecknade sig kommunisterna, gillade Vietnam.

Moderaterna, som Gunilla Carlsson snart skulle engagera sig i, saknade emellertid ett favoritland. De hade inte mycket till övers för biståndspolitik över huvud taget. Eller som moderatledaren Gösta Boman uttryckte det i Dagens industri 1979:

– I soliga länder behöver man inte vår typ av dyra hus. Där kan man leva i plåtskjul och plocka bananer från träden.

Östgötagänget
Det var systern som drog in henne i Moderata ungdomsförbundet, Muf. Hon hade nästan gått ut gymnasiet i Motala då, där hon var elevrådsordförande tillsammans med Alexander Bard, sedermera debattör, författare och musikproducent.

– Jag kom verkligen som en rudis från landet som inte hade läst allt och inte kände alla och mötte då dessa giganter, säger Gunilla Carlsson.

Giganterna i Muf Östergötland var Totto, som redan hade gjort karriär i Moderat skolungdom, och så lillpojken Anders, alltid med en bok under armen.
Två decennier senare höll de fortfarande ihop: arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och finansminister Anders Borg.

Det var där – i Muf Östergötland på åttiotalet – som underlaget till de nya moderaterna skapades.

De hade ingen enhetlig politisk linje. Åsikterna spretade. Debatterna var livliga. I ena hörnet extremliberalen Borg, som alltid drog argumenten till sin yttersta spets. Som den gången när han vid en diskussion om kärnvapen kom till slutsatsen att, jo visst borde privatpersoner ha rätt att äga kärnvapen.
Gunilla Carlsson var mer pragmatiskt lagd.

– Gunilla hade redan då uppfattningen att marknaden inte löser allting. Det fanns ibland folk inom ungdomsförbundet – om man nu kallar dem nyliberaler eller libertarianer – som hade en övertro på marknaden. Men det hade aldrig Gunilla, säger Linköpings kommunalråd Paul Lindvall, som satt i samma distriktsstyrelse.

– Vi var besjälade av en idé om att vi skulle kunna göra skillnad, att vi genom vårt politiska arbete skulle kunna påverka. Vi ville förändra, säger Norrköpings oppositionsråd Jörgen Rundgren, som då var ordförande i Muf Östergötland.

Inte bara Sverige skulle förändras, utan också moderaterna och Muf. Inget var heligt.

De var knappast prototypen av en ungmoderat, någon av dem. Gunilla Carlsson försökte i början. Vid sitt första torgmöte hängde hon mammas pärlhalsband runt halsen. Och när hon åkte på sin första Muf-stämma köpte hon en likadan jeanskjol som Muf-ordförande Bea – sedermera justitieminister Beatrice Ask – hade.

Hon ville leva upp till förväntningarna. Se ut som en riktig moderat.

– Jag är otroligt glad att det är lättare att vara moderat i dag, säger Carlsson.

Gunilla Carlsson klättrade snabbt. Snart satt hon i Mufs förbundsstyrelse, med uppdrag att vara fadder åt Muf Stockholm.

Där fanns en duktig ordförande vid namn Fredrik Reinfeldt. Två år yngre än Gunilla. Också han ville förändra partiet.

Från den stunden var de ett radarpar. Hon gick före och öppnade dörrarna. Han fick stå i rampljuset.

Första, och förmodligen tuffaste, striden tillsammans var »slaget i Lycksele« 1992. På Hotel Lappland skulle år av interna stridigheter inom Muf avgöras. Fredrik Reinfeldt stod mot den sittande ordföranden Ulf Kristersson, i dag socialborgarråd i Stockholm. Reinfeldt avgick med segern, med blott tre rösters marginal.

Carlsson var då den enda han verkligen kunde lita på. Hon fick bli vice Muf-ordförande.

2003 var det dags igen. Moderatledaren Bo Lundgrens dagar var räknade. Reinfeldt, som länge varit utfryst inom partiet av Carl Bildts »bunkergäng«, stod till sist kvar som enda möjliga efterträdare. Förste vice ordförande i partiet hette Gunilla Carlsson.

Men det var Carlsson som först hade kommit in i partistyrelsen och lett partiets EMU-valkampanj. Det var hon som det hade spekulerades om som partiledare redan när Carl Bildt avgick 1999. Och det var hon som värvade de nya moderaternas kärntrupp, hennes gamla kompisar Borg och Littorin, till den moderata partitoppen.

Inte Reinfeldt.

Ändå var det han som blev partiledare.

Hon var minst lika omtyckt inom partiet, både bland gamla och nya moderater, men hade en verklig svaghet: sju år i Europaparlamentet. Väljarna visste knappt vem hon var. Förankringen i inrikespolitiken var för svag.

Enprocentsmålet
En procent av Sveriges bruttonationalinkomst, BNI ska gå till internationellt bistånd. Enprocentmålet, som det kallas, fastställdes av riksdagen 1968.
Ursprungligen var det Kyrkornas världsråd som kom med kravet i slutet på femtiotalet. Siffran byggde inte på någon speciell uträkning, utan passade bra i syfte att samla opinion för att rika länder skulle öka sitt bistånd. FN slog senare fast att varje i-land borde ge 0,7 procent av BNI i bistånd. En linje som EU anslöt sig till.

Allt sedan dess har biståndsframgångar oftast diskuterats i termer av utgifter – inte utifrån resultat.

Ingen svensk biståndsminister har tidigare ifrågasatt målet, även om det inte alltid har uppnåtts i praktiken. Efter Kalla kriget trodde många bedömare att biståndet i världen skulle öka, minskade militärresurser skulle frigöra resurser. Det blev tvärtom, även i Sverige. Givarländerna hade inte längre samma starka geopolitiska intressen.

Som mest sjönk Sveriges bistånd till 0,7 av BNI 1996, det dåvarande biståndsminister Pierre Schori tidigare hade kallat »skammens gräns«.
Sedan dess har biståndet ökat igen. Väl uppe i 1,0 procent av BNI har det fortsatt öka i pengar för varje år på grund av tillväxten.

2008 slog Sverige till och med världsrekord, eftersom budgeten spikades före finanskrisen. På tre år har Gunilla Carlsson delat ut omkring 100 miljarder kronor. Eller 93 miljoner kronor per dag.

Men förra måndagen förändrades läget i Anders Borgs budget. Ekonomin har krympt och då minskar biståndet. Med 2,5 miljarder kronor på ett år, från 33,9 till 31,4 miljarder.
Gunilla Carlsson är ändå inte nöjd, hon gillar inte enprocentmålet som alliansen har enats om att behålla mandatperioden ut.

– Att jag har synpunkter på enprocentsmålet, det är alla väldigt medvetna om. Men det är en diskussion som vi får fortsätta ta, säger hon.
Ett konstigt resonemang, tycker Fredrik Segerfeldt, som har lett tankesmedjan Timbros granskning av Sveriges bistånd.

– Det blir ganska lustigt när hon gör uttalanden i media där hon säger att hon inte tror på enprocentsmålet samtidigt som hon upprätthåller det, säger Segerfeldt.

Sedan Gunilla Carlsson blev biståndsminister säger hon inte längre öppet att hon vill minska biståndet. Numera talar hon om att fokusera på resultat i stället för på volym. Men i motionerna hon skrev när hon satt i opposition står det svart på vitt: biståndet bör sänkas.

I hennes sista biståndsmotion, från hösten 2005, föreslår hon 6,3 miljarder kronor mindre i bistånd än vad den social­demokratiska regeringens anslag låg på. Då skulle Sverige fortfarande leva upp till FN:s mål. Det är en linje som moderaterna varit ensamma om att driva i riksdagen sedan Ny demokrati åkte ur 1994.

Carlsson säger själv att hon har »ett kritiskt förhållningssätt till biståndet«.

– Det är inte bistånd och bidragsberoende som skapar utveckling, säger hon.

Här syns den ena sidan av hennes kritik: bistånd är inte lösningen på världens orättvisor. Endast marknadsekonomi kan skapa varaktig utveckling.

Men den andra sidan av hennes kritik har hon tonat ner sedan hon blev biståndsminister: att det är biståndet i sig som är problemet.

Sådant antyds bara, som när hon avslöjade korruptionsskandalen i Zambia. Innan hon blev minister kunde hon skriva saker som:

»Det finns en stor och besvärande mörk sida av biståndet. Sverige har medansvar för att vissa afrikanska länder inte utvecklas.«

Eller:

»Erfarenheten visar tyvärr att vanstyrda länder som fått omfattande bistånd under lång tid blivit fattigare.«

Fungibilitet kallas det på fackspråk. Även om biståndet går till behjärtansvärda ändamål som sjukvård och skolor, lyder analysen, så frigör det resurser som mottagarregeringen kan använda till krig och förtryck. Bistånd stärker därmed korrupta regimer.

Som minister är hon inte lika frispråkig.

– Gunilla Carlsson befinner sig i en situation där hon har ett korstryck på sig. Hon har den politiska oppositionen i riksdagen och samarbetspartierna i alliansen att hantera. Och så har hon starka krafter i sitt eget parti som skulle vilja gå mycket radikalare fram i att skära ner och ta bort enprocentsmålet, säger forskaren Bertil Odén.

Kulturrevolution?
Vissa säger att det var ödets ironi som gjorde Gunilla Carlsson till biståndsminister. Hon, som gjorde karriär på att motsätta sig regionalpolitik och propagera för skattesänkningar, ska nu bedriva fördelningspolitik i global skala.

Andra säger att det var Carl Bildt som var orsaken.

När Gunilla Carlsson återvände till Sverige efter sju år i Europaparlamentet var det för att bli minister vid en eventuell borgerlig valseger. Hon utnämndes till moderaternas talesperson i utrikesfrågor.

Men så dök Carl Bildt upp. Plötsligt var rollen som utrikesminister upptagen. Kvar fanns posten som biståndsminister.

Hon framhåller gärna att hon på dessa tre år har genomfört de största förändringarna av svensk biståndspolitik sedan staten började organisera u-hjälp på sextiotalet.

Bland det första hon gjorde var att skära ner antalet biståndsländer: från 70 till 33. Gamla samarbetsländer som Kina, Vietnamn, Nicaragua och Sydafrika försvann.

En biståndsminister borde kunna räkna upp alla länder som Sverige ger bistånd till om hon så väcks mitt i natten, motiverade Carlsson beslutet då.

I dag erkänner hon att hon fortfarande inte kan rabbla alla länder. Inte heller har hon hunnit besöka dem alla.

– Jag tror att vi behöver snäva in ytterligare, säger hon.

Hennes andra stora reformområde, det hon är mest stolt över, talar hon om i termer av en kulturrevolution. Att hon inte bara har ansvar gentemot världens fattiga, utan också mot svenska skattebetalare.

– Biståndet har levt i sin egen lilla bubbla. Förmår vi inte förnya och kvalitetssäkra biståndet, så kan vi inte fortsätta som vi har gjort hittills, säger hon.
I våras skulle den svenska allmänheten få veta hur det gick för deras biståndspengar. För första gången överlämnade regeringen en skrivelse om biståndets resultat till riksdagen. Gunilla Carlsson hade velat göra en ceremoni av det, som när finansminister Anders Borg vandrar med budgeten från Rosenbad till riksdagshuset. Nu blev det inte så, vilket kanske var bra, för alla var inte lika imponerade.

Bertil Odén, forskare och författare till boken »Biståndets idéhistoria«, hade förväntat sig betydligt mer av innehållet.

– Den här regeringen betonar ofta resultatinriktning och effektivitet. Och det finns mycket att göra där. Därför blev jag mycket besviken när jag läste resultatskrivelsen som presenterades för riksdagen i maj i år, säger han.

Enligt Odén skiljer sig inte skrivelsen nämnvärt från de dokument som Sida har publicerat regelbundet.

– Det är fortfarande mycket generellt. Jag trodde att de hade hunnit längre, säger han.

Inte heller landfokuseringen – där antalet biståndsländer halverades – var speciellt revolutionerande, menar Bertil Odén. En sådan utveckling pågår i de flesta givarländer och stöds av biståndsorganisationerna. Även Gunilla Carlssons företrädare, socialdemokraten Carin Jämtin, hade sådana planer.

Men det finns en verklig kulturrevolution bortom enprocentsmål, färre mottagarländer och mjäkiga utvärderingar. Sedan Gunnila Carlssons tillträde har bistånd, själva begreppet, fått en ny innebörd.

Först och främst genom ett ökat fokus på demokrati och mänskliga rättigheter.

– Regeringen prioriterar de politiska och medborgerliga rättigheterna, medan de glömmer de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det är allvarligt, särskilt om man ser det utifrån ett utvecklingsperspektiv, där bistånd till stor del handlar om att förverkliga ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, alltså rätten till hälsa, rätten till vatten, rätten till utbildning, säger Kenneth Hermele på Forum Syd, som samlar svenska biståndsorganisationer.

Det är ingen miss, menar Gunilla Carlsson, det är ett medvetet val, bort från en socialdemokratisk biståndspolitik.

– Vi måste stå upp för friheten, inte bara för födan, säger hon.

Som ett eko från åttiotalets Östergötland.

Genvägen
Utåt kan det se ut som om Gunilla Carlsson sitter på en statsrådspost hon egentligen inte hade tänkt sig, i en alliansregering där det är hon mot resten. En bistånds­minister med nya, radikala idéer – i strid med traditionell svensk biståndspolitik – men som är oförmögen att genomföra dem.

Men hon har funnit en annan väg för att genomföra förändringarna och det är där den verkliga revolutionen inom biståndspolitiken ägt rum.

I stället för att slopa enprocentsmålet så har hon helt enkelt ändrat innebörden av begreppet bistånd. Precis som hennes gamla Muf-kompisar redan har gjort på sina politikområden. Som när Reinfeldt talar om moderaterna som »det nya arbetarpartiet«, när Borg talar om »arbetslinjen« eller när Littorin hyllar »den svenska modellen«.

Gamla begrepp. Nytt innehåll. De nya moderaternas strategi.

Mest kontroversiellt, och här har Gunilla Carlsson inte riktigt lyckats än, är att få räkna in vissa militära utgifter som bistånd. Sådant som ökar säkerheten i fattiga länder. På ett OECD-möte lyfte Sverige frågan om att vidga biståndskriterierna.

– Civila och militära insatser måste gå hand i hand, sa Carlsson.

Bara USA och Kanada backade upp henne. Andra länder framhöll att en sådan omdefiniering skulle gröpa ur redan små biståndsbudgetar. Och svenska biståndsorganisationer – som känner att den ökade sammanblandningen av militära och humanitära insatser hotar biståndsarbetarnas säkerhet – protesterade.

Men på andra områden har strategin rönt framgångar. Många av Sveriges ökade biståndsmiljarder har de senaste åren gått till delvis andra saker än vad Gunilla Carlssons föregångare klassade som bistånd. Och vad OECD:s biståndsorgan DAC – den stora auktoriteten på området – klassar som bistånd.

Svenska biståndspengar har med de nya moderaterna gått till flyktingmottagande av asylsökande i Sverige, till svenska ambassader utomlands och exportkrediter till svenska storföretag.

Biståndsbudgeten har också fått finansiera internationella skuldavskrivningar, utsläppsminskningar utanför Sveriges gränser och reformarbete för att EU-anpassa länder i Östeuropa.

Senaste moderata förslaget är att utbilda svenska poliser för internationella insatser med hjälp av biståndspengar.

Allt bygger på en egenpåhittad, och högst inofficiell, regel. Eftersom Sverige ger en procent av BNI i bistånd istället för FN:s föreslagna 0,7 procent, borde Sverige kunna strunta i gamla konventioner för de sista tre tiondelarna av pengarna, resonerar Gunilla Carlsson.

Med den motiveringen har hon förändrat begreppet bistånd. Och än har inte de hundra dagarna – den tidsfrist Carlsson satte upp efter korruptionsskandalen i Zambia – löpt ut.

Fortfarande finns det tid för fler reformer.

Men sedan, är det inte dags för henne att ta steget ut ur Fredrik Reinfeldts skugga? Kanske leda hela de nya moderaterna. Hon som fått spela andrafiol sedan ungdomsåren.

– Min filosofi i politiken är att man står till förfogande, sedan när man får förtroende så gör man det som anförtros. Men jag kommer aldrig att kunna ikläda mig rollen som trovärdig statsministerkandidat. No way, säger Carlsson.

Hon har suttit längre än någon annan i moderaternas partiledning. Det börjar räcka.

Hetaste ryktet just nu är att det är hon som kommer efterträda Margot Wallström som svensk EU-kommissionär.

Snart, säger hon, är dags för nya generationer att börja fundera på hur formationerna efter Reinfeldt ska se ut.

Östgötagänget har redan lyckats.

I regeringsförklaringen hade han talat om ansvar. 18 gånger hade han nämnt just det ordet. Ansvar inför 2010.

Året då nya moderaterna ska bevisa att de är historiska och lyckas bli omvalda. Året då Fredrik Reinfeldt fyller 45. Då hans dröm om ett Sverige med 45 procents skattetryck ska bli verklighet.

Under mandatperioden har bilden klarnat, de nya moderaterna kompromissar aldrig om sänkta skatter. Den här gången tog det bara nio dagar för resten av alliansen att acceptera ytterligare ett jobbskatte­avdrag, enligt TT. Reinfeldts heliga ko heter sänkt skatt.

Fram till nu har nya moderaterna försvarat skattelättnaderna genom ett hårt grepp om kassakistan. De tre allianspartierna har hållits korta. De två första jobbskatteavdragen var fullt finansierade. Och det finns ingen i svensk politik som betonar vikten av balans och sparsamhet så hårt som Reinfeldt-Borg-Schlingmann.

Men mellan retoriken och verkligheten uppenbarar sig nu en glipa.

För pappersbunten som finansministern ska leverera till riksdagen på måndag är en valbudget. Hittills utlovade reformer pekar på att statens kostnader ska öka med uppåt 35 miljarder. Pengarna ska regna över landet.

Ekonomer och bedömare anser att regeringen har tagit i mer än nödvändigt. Hushållen – som man hoppas ska sätta fart på Sveriges ekonomi – har redan fått sina plånböcker fyllda genom sänkta skatter och låga räntor. Konjunkturen kräver inte de stora satsningarna.

Men det gör valet.

På moderaternas partistämma för några veckor sedan höll Fredrik Reinfeldt ett historiskt tal. Ett tal som handlade om moderaterna som det statsbärande, ansvarstagande, pragmatiska partiet.

Även här anas en glipa mellan retoriken och verkligheten. För hur går kompromissvilligheten ihop med de nya moderaternas envisa – närmast dogmatiska – syn på skattesänkningar?

Med årets budget visar Fredrik Reinfeldt att han är en lika god skattesänkare som Bo Lundgren. Den förre moderatledaren hånades för sitt löfte 2002 om 130 miljarder i skattesänkningar under en mandatperiod. Fredrik Reinfeldt har snart genomfört den politiken. Hittills har de nya moderaterna sänkt skatten med omkring 70 miljarder.

Det är ungefär dubbelt så mycket som Fredrik Reinfeldt lovade i valrörelsen 2006. Dessutom har de sammantaget gynnat de välbärgade mest.
De nya moderaterna har justerat partiets skattepolitik, men inte inriktningen och målet. Linjen lyder fortfarande: lägre skatt befriar människan.

I sitt sommartal i Vaxholm betonade Fredrik Reinfeldt detta när han stolt deklarerade att vårdbiträdet och metallaren snart har fått en hel månadslön i sänkt skatt under mandatperioden.

– En hel månadslön. Man ska inte underskatta hur det kommer att förändra Sverige, sa statsministern.

Fredrik Reinfeldt står i den meningen fast vid sina ungdomstankar om svenskarna som ett bidragsberoende – sovande – folk. Då krävde han en väckarklocka som skrällde »systemskifte!«. Nu vill han morna medborgarna med en mjuk signal, snoozande och envis.

I somras hade den moderata partiledningen sin första Harpsundssittning om valstrategin.

– Val, har Fredrik Reinfeldt sagt, handlar om partier som tycker olika och har konflikter.

Och skatteområdet är ett av de allt färre där det fortfarande finns djupa och tydliga skillnader mellan blocken.

2010 kommer arbetslösheten ha vuxit ytterligare – bedömare talar om en ungdomsarbetslöshet på över 30 procent – och blir valrörelsen framtidsinriktad borde den handla om hur partierna ska hantera läget 2011, då prognosmakarna spår stigande räntor, knappa löneökningar och ännu högre arbetslöshet att vänta. Och därmed mindre intäkter till det offentliga.

Det kluriga i moderaternas arbetslinje är att påvisa att den skapar så mycket pengar som välfärden – eller dess »kärna« – kräver. Med 45 procents skattetryck blir välfärden sämre än i dag, säger socialdemokraterna.

Moderaterna spelar högt med sin skatte­dogmatism. De har mycket att vinna på ett val som handlar om skatter, men lika mycket att förlora om de inte kan bevisa att de är ansvarsfulla. Och det kan vara svårt när man väl har dragit på sig spenderbyxorna.