I veckan började Pensionsmyndigheten skicka ut årsbeskeden för den allmänna pensionen. Nytt för i år – vilket inte lär muntra upp folk – är att myndigheten redovisar en »alternativ pensionsålder«: så länge måste du arbeta för att få ut samma procentuella andel av din slutliga lön i pension som 65-åringarna fick som gick i pension 1995.

Exempel: är man född 1954 måste man arbeta tills man är 67 år, är man född 1970 behöver man arbeta tills man är 68 år och för personer födda 1995 krävs det arbete tills man är 68 år och 10 månader. Om man vill få samma ekonomiska standard som tidigare generationer, det vill säga.

Sedan pensionsreformen 1994 är pensionens storlek kopplad till den förväntade livslängden; desto längre vi lever, ju mindre blir månadsutbetalningarna. Och vi lever bara längre och längre. För att pensionerna inte ska urholkas när befolkningen åldras måste den faktiska pensionsåldern öka med ett par månader per år.

Detta har svenskarna inte förstått, bekymrar sig Pensionsmyndigheten. Många lever fortfarande i tron att 65 år är den officiella pensionsåldern, trots att det inte längre finns någon sådan gräns. I praktiken är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige till och med lägre än så – 63 år.

Uppmaningen från staten är nu tydlig: vi måste jobba längre, annars kollapsar systemet. Frågan står högst upp på dagordningen i en rad skuldtyngda länder där skenande pensionskostnader är en stor orsak till underskotten i statsfinanserna. Grekland, Italien, Spanien, Frankrike,Tyskland, Irland, Island, USA, Japan, Australien och Turkiet står alla på listan över länder som har fattat beslut om att höja pensions­åldern på senare tid.

I Sverige låter debatten likadan. Många satte säkert kaffet i vrångstrupen när statsminister Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter i veckan talade om ett arbetsliv som sträcker sig till 75 års ålder. Hans socialförsäkringsminister Ulf Kristersson var lika bestämd när han i samma tidning för ett tag sedan sa:

– Vi menar allvar med att vi tänker höja pensionsåldrarna, det finns ingen återvändo.

Det är svårt att inte tro dem när man ser hur många instanser som just nu bereder frågan.

Dels den parlamentariska pensionsgruppen där regeringspartierna förhandlar med socialdemokraterna, dels en statlig utredning »om översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv« som ska vara klar den 1 april 2013. Sedan har vi regeringens nytillsatta Framtidskommission – ledd av statsministern själv – som ska ta sig an »den demografiska utmaningen« och komma med förslag senast i mars 2013.

Ovanpå det har vi veckans toppmöte i Stockholm – Northern Future Forum – där Fredrik Reinfeldt mötte statsministrarna från Norden, Baltikum och Storbritannien för att diskutera »hur vi får äldre att stanna kvar längre på arbetsmarknaden«.

Men måste vi verkligen jobba längre?

En ny rapport ger oss kanske anledning att omvärdera själva grundfrågan. Internationella valutafonden, IMF, har med hjälp av data från bland andra OECD, ILO, Eurostat och Världsbanken beräknat hur pensionskostnaderna utvecklas i olika länder. De har även gjort så kallade »stresstester« för att undersöka ländernas demografiska och makroekonomiska förutsättningar.

Resultatet ser mörkt ut för de allra flesta stater. Kostnaderna fortsätter att stiga – i länder som Norge, Finland, Belgien, Nederländerna och Schweiz med över två procentenheter av BNP de kommande två decennierna – och stora pensionsreformer behöver genomföras.

Sverige är ett stort undantag. Vi tillhör inte de länder som IMF-ekonomerna anser behöver höja sin pensionsålder, vare sig för att klara statsfinanserna eller välfärden. Med dagens pensionsålder kommer utgifterna, trots det faktum att svenskarna lever allt längre, i själva verket att minska. Fram till 2030 med en procentenhet av BNP, mellan 2030 och 2050 med ytterligare 0,7 procentenheter.

Huvudförklaringen ligger i det svenska pensionssystemet, som är uppbyggt så att när samma kaka ska räcka över fler år blir bitarna mindre. I motsats till Syd­europa där man i stället bakar nya kakor för lånade pengar. Så i och med att svenska pensionärer lever längre kommer månadsutbetalningarna – relativt sett – att minska.

Det demografiska samhällsproblemet omvandlas på så sätt till ett individuellt bekymmer, där var och en måste trygga sin egen framtid, klagar kritikerna. Fast som utgiftsbroms fungerar det utmärkt.

Bara två andra industriländer har en lika positiv prognos över kostnadsutvecklingen – Italien, där man precis har chockhöjt pensionsåldern, och Danmark, där man har indexerat pensionsåldern så att den ökar automatiskt i takt med att danskarna lever längre.

Inget av detta behöver genomföras i Sverige. Systemet tycks vara robust som det är.

Ändå visar orangea kuvertet siffror som säger att vi måste jobba allt längre – hur hänger det ihop?

Granskar man Pensionsmyndighetens siffror närmare visar prognoserna över inkomstpensionen tecken på att vara grovt underskattade. Inte nog med att varken tjänstepensionen eller eventuellt privat pensionssparande är inräknade, prognoserna bygger även på en framtida tillväxt på noll procent.

Skulle ett sådant scenario bli verklighet skulle pensionerna vara det minsta bekymret – företag skulle gå konkurs på löpande band och arbetslösheten skulle skena. Tack och lov är det svårt att hitta någon som tror på den utvecklingen, inte ens Pensionsmyndigheten. Anledningen till att myndigheten ändå räknar utan tillväxt och inflation i sina prognoser är strikt pedagogisk.

– Skulle vi anta ett par procents tillväxt per år så skulle de flesta som är unga i dag få en pension som är högre än den lön de har i dag. Resultaten skulle bli väldigt svårtydda och svårförståeliga om man angav dem i ett framtida pris- och löneläge. Så det är för att göra det lite enklare att jämföra med den lön man har i dag, säger Arne Paulsson som är pensionsexpert på Pensionsmyndigheten.

Priset för att förenkla är att summorna med all sannolikhet blir lägre än vad det verkliga utfallet kommer att bli, även om man tar hänsyn till inflationen. Fråga vilken ekonom som helst: i det långa loppet kommer ökningen av BNP att överstiga inflationen. Det är denna reala tillväxt som Pensionsmyndigheten bortser från i sina uträkningar. Därav lägre pensionsprognoser.

Risken kvarstår visserligen att vi – relativt sett – får mindre pengar i allmän pension jämfört med tidigare generationer, men inte alls så låga summor som det orangea kuvertet visar.

Chansen är även stor att den nya »alternativa pensionsåldern« – som talar om hur länge du måste jobba för att få samma pension som tidigare generationer – inte stämmer. Siffran är bara ett genomsnitt, och tar inte hänsyn till hur många år du jobbat eller när du haft dina bästa inkomstår, sådant som i verkligheten bestämmer hur hög din pension blir.

Som Arne Paulsson på Pensionsmyndigheten uttrycker det:

– Det är ingen exakt vetenskap, det handlar mer om ett ge folk ett riktmärke.

Precis som Fredrik Reinfeldt gjorde när han talade om att arbeta tills man är 75.

De gifte sig för tolv år sedan. Har två barn: Simon, femton år, och Emma, tolv. De åker på semester en gång per år, har en sommarstuga på lagom reseavstånd från villan i Leksand och i övrigt ett ganska ordinärt konsumtionsmönster: Maria och Mikael brukar dela på en flaska vin till helgen och familjen äter minst ett kilo godis i veckan. Barnen har varsitt rum och egna mobiltelefoner.

Förutom att Maria och Mikael ibland har det lite svårt att sova om nätterna mår familjen Johansson i det stora hela bra. Mycket bra. Ekonomiskt har de så att de klarar sig: hon tjänar 23 300 kronor i månaden, han 32 000. Det blir pengar över när räkningarna är betalda. Vardagarna rullar på med tv-kvällar och idrottsträningar.

Hade det inte varit för den där ekonomiska krisen nere på kontinenten hade de egentligen inte haft något att klaga på. Men nu ligger de på kvällarna och vrider sig i sina sängar, oroliga för vad som ska hända med privatekonomin.

De är gamla nog att minnas 1990-talskrisen. Hur hushållen fick ta smällen. Hur en halv miljon svenskar varslades från sina jobb och barnfamiljer fick se ett decennium av ekonomisk standardökning raderas på några år.

Till saken hör att Maria och Mikael båda röstade ja till EU i mitten på 1990-talet men nej till EMU nio år senare. Och glada är de för det. De förstår bara inte: Varför ska vi betala euroländernas nota? Svenska folket valde ju att stå utanför valutasamarbetet, tänker de, vi borde inte straffas med lågkonjunktur för skuldländernas vanskötsel.

En invändning som måhända har moralisk bäring men likväl väger lätt i en globaliserad ekonomi där banker och stater lånar kors och tvärs av varandra och svensk industri är lika beroende av utländska marknader som av inhemska konsumenter. Sanningen är den att Sverige inte bara köper billiga produkter från Asien, vi importerar även ekonomiska kriser. Och krisernas Europa är utan jämförelse vår största importmarknad.

Förr eller senare kommer eurokrisen att dra med sig den svenska konjunkturen i fallet. Maria och Mikael behöver ingen examen i nationalekonomi för att se sambanden, vem som helst kan känna hur det hänger i luften. Det är bara en fråga om tid.

Familjen Johansson letar ängsligt efter minsta tecken: Är lågkonjunkturen här nu? Stirrar de mot marknaden ser de att Stockholmsbörsen föll med 17 procent förra året. Det brukar vara ett förebud om vart realekonomin är på väg.

Börsras innebär även att hushållens finansiella tillgångar – medianvärdet är runt 70 000 kronor per person i Sverige – tappar i värde. Under 2011 minskade de svenska hushållens finansiella förmögenhet med så mycket som 350 miljarder kronor, enligt en beräkning från Nordea.

För familjen Johansson var det dock ingen större förlust. Förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade, över två miljoner svenskar saknar exempelvis helt finansiella tillgångar, och Johanssons tillhör majoriteten som inte har några större summor placerade i aktier.

För dem liksom för de flesta är bostaden – i familjen Johanssons fall en villa med ett taxeringsvärde på 1 325 000 kronor – den största investeringen och därmed den viktigaste tillgången. Bostäderna utgör 70 procent av svenskarnas tillgångar och är alltså de som på pappret avgör om hushållen är rika eller fattiga. Och de senaste månaderna har priserna på både småhus och bostadsrätter sjunkit över hela landet.

Denna fatala mix av europeisk skuldkris, fallande börser och vikande bostadsmarknad har skrämt upp de svenska hushållen. Statistiken visar att hushållen just nu håller hårt i sina pengar och hellre sparar än konsumerar.

– De har dragit ner på sin konsumtion. Det har märkts sedan i somras, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet (KI).

Nu handlar allt om psykologi och rädslan för vad som komma skall. Planerade inköp och investeringar skjuts på framtiden. Familjen Johansson har en silvergrå Volvo med tretton år på nacken som förmodligen börjar krångla vid det här laget, men att köpa en ny är det inte frågan om.

– Hushållen har blivit betydligt mer försiktiga och avstår från att shoppa. Det är som om hushållen väntar på Katrina eller Per eller Gudrun, säger SEB:s privatekonom Gunilla Nyström när hon ska beskriva stämningsläget i svensk ekonomi.

Hushållens psykologiska krisberedskap inför den kommande stormen går att mäta. KI gör det i sin konjunkturbarometer, och utfallet visar att de svenska hushållen bara har varit så här pessimistiska om framtiden en gång de senaste femton åren – och det var under finanskrisen 2008–2009. Kurvan över hushållens syn på ekonomin i Sverige faller nu som en sten.

Många är rädda för samma sak som Maria och Mikael: Tänk om vi förlorar våra jobb? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra och spara pengarna på hög, speciellt som a-kassan inte är vad den en gång var. Rationellt ur ett individuellt perspektiv. Men sett från en samhällsekonomisk horisont är det just hushållens återhållsamma konsumtion som blir den spik i kistan som till sist omvandlar eurokrisen till en svensk lågkonjunktur.

Myndighetsekonomerna är säkra på sin sak. I den senaste prognosen från KI – som trots allt bygger på att eurokrisen snart mattas av – förväntas den svenska ekonomin knappt växa något alls i år. Bara 0,6 procent. Varuexporten beräknas till och med minska. Bankekonomerna säger detsamma: stagnation väntar. Som alltid kommer det att synas i arbetslösheten, som, enligt prognosmakarna, snart börjar stiga för att nästa år återigen nå över åttaprocentsstrecket.

Välkommen till lågkonjunkturen, familjen Johansson!

När vi ändå talar om familjen Johansson i Leksand finns det en sak man bör känna till. Familjen Johansson är inte som andra familjer. Eller rättare sagt, de är väldigt mycket som andra familjer. Familjen Johansson är nämligen den svenska genomsnittsfamiljen, medelsvensson, uträknat av Statistiska centralbyrån. Så i någon mening är de du.

Nu kommer kanske oroskänslorna smygande och många tänker förmodligen som Maria och Mikael: Kommer lågkonjunkturen att göra oss fattigare?

Egentligen är farhågorna inte helt logiska: ingen av faktorerna som just nu pekar nedåt – skuldkrisen, börsraset eller den svala bostadsmarknaden – har ju en direkt inverkan på familjen Johanssons hushållskassa.

Så det anmärkningsvärda svaret på frågan är sannolikt: Nej.

En ekonomisk nedgång behöver inte betyda ekonomisk nedgång för hushållen. Inte den här gången. Det svenska medelhushållet kommer förmodligen inte att förlora på krisen utan tvärtom få mer pengar i plånboken de närmaste åren. Trots krisen, och tack vare krisen.

Låt oss börja med förutsättningarna. Hushållen står i dag mer stabila än någonsin.

– Utgångspunkten är otroligt bra. Om man tittar tio år tillbaka så har löntagarhushållen haft en otrolig utveckling. Vi har inte haft så god utveckling av standarden i mannaminne, där hushållen har fått så mycket mer pengar att köpa för, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 19 procent. Hushållen har heller aldrig haft så mycket pengar över som nu, enligt uträkningar från Institutet för privatekonomi, som visar hur mycket hushållen har kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda.

Sedan har vi krisen.

– Vi är mer optimistiska än vid finanskrisen 2008. Då var vi på toppen av en högkonjunktur. Nu är det inte så troligt att ekonomin kan falla så mycket. Så nu blir nergången mycket mindre, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Han ser en relativt mild ekonomisk avmattning framför sig. Varslen beräknas bli betydligt färre, och arbetslösheten stiger inte lika mycket den här gången. Företagen med sämst ekonomi gick i konkurs redan i finanskrisen. Resten av bolagen genomförde rationaliseringar och räknar nu – enligt enkätundersökningar – med en kortvarig svacka och kommer därför att minska sin produktion och försöka övervintra lågkonjunkturen utan personalminskningar.

Därför kommer inte lika många – så länge de har fasta anställningar som Maria och Mikael – att mista sina jobb. Och det största ekonomiska hotet mot hushållen är alltid risken att mista sin inkomst.

– Egentligen behöver vi inte vara så oroliga. Vi behöver inte ha en negativ bild och ta ut arbetslöshet i förskott, säger Ylva Yngveson på Swedbank.

För många finns det tvärtom anledning att känna tillförsikt. En kris kommer sällan ensam; dystra siffror betyder också krispolitik. För att få fart på ekonomin sänks räntan. Denna gång räknar bedömarna med att Riksbanken sänker reporäntan med sammanlagt en procentenhet.

Betänk då att svenska hushåll har över 2 000 miljarder kronor i bolån. I praktiken innebär det flera tusenlappar mindre i ränteutgifter per år för hushåll som familjen Johansson. Boendekostnaderna är den enskilt största konsumtionsutgiften, som står för i snitt omkring 30 procent av hushållens totala utgifter. I takt med att bostadspriserna, och därmed skulderna, har skjutit i höjden har hushållen blivit alltmer beroende av låga räntor.

På 40 år har hushållens skulder ökat med hisnande 3 323 procent. Även med hänsyn till inflationen så har skulderna sjufaldigats, vilket är dubbelt så mycket som hushållens disponibla inkomst har ökat under samma period.

Förr hade hushållen mer i inkomst än i skulder. År 2000 hade det vänt och hushållens skulder motsvarade då 105 procent av deras disponibla inkomst, i dag är den siffran 160 procent. Samma sak om man ställer skulderna i relation till landets samlade produktion: från mindre än hälften av BNP i mitten av 1990-talet till 83 procent 2010.

Sänkt ränta betyder kanske lite för fyrtiotalister som knappt har några lån kvar, men desto mer för den tredjedel av låntagarna som har en belåningsgrad på över 80 procent av värdet på sin bostad.

– Eftersom bostadspriserna är så mycket högre i storstadsområdena så är det barnfamiljer i storstäderna som har de största bostadslånen. Så lägre ränte­utgifter är något som i första hand gynnar dessa grupper, säger Gunilla Nyström på SEB.

Frågan är hur många av dessa som skulle få hushållsbudgeten att gå ihop om räntorna i stället blev tvåsiffriga. Som de var så sent som på 1990-talet. Vissa som har köpt sin bostad till de senaste årens höga priser kan säkert få problem redan vid normala räntenivåer runt sex procent. De behöver kriser som denna för att ekonomin ska gå runt.

Om de får behålla jobben, det vill säga. Då väntar dessutom ännu en fördelaktig utveckling i krisens spår: Löneökningar!

I mitten av december 2011 slöt fack och arbetsgivare i industrin ett nytt avtal som omfattar en halv miljon arbetare och tjänstemän. Vilket i slutändan beräknas ge löneökningar på strax över fyra procent för Mikael och andra industrianställda i år, och fungera som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Under året ska 2,8 miljoner löntagare – bland annat i kommuner, stat, detaljhandel och hotell- och restaurangbransch – omförhandla sina löner.

Sammanlagt beräknar KI att lönerna i näringslivet kommer att öka med 3,3 procent. Och det i kristider – som medför en annan sak: Låg inflation!

Inflationen väntas ligga under Riksbankens mål om två procent under hela perioden fram till 2016. Eftersom efterfrågan sjunker har handeln svårt att föra över prisökningar på konsumenterna. Regeringens sänkning av restaurangmomsen stärker den tendensen. Pengarna behåller sitt värde och löneökningarna, säger prognoserna, blir till reallöneökningar genom hela krisen. Alltså ökad köpkraft för hushållen.

En korrelation som inte alls är självklar: under praktiskt taget hela 1970– och 1980-talen åts de höga löneökningarna upp av den lika höga inflationen. Men inte nu, nu ser det ut att bli pengar över hemma hos familjen Johansson i Leksand.

– De som inte förlorar jobbet får både löneökning, låg inflation och lägre räntor, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Och konstaterar:

– Medianhushållet får det klart bättre.

Konjunkturinstitutet har så klart räknat på det. Uträkningarna visar att hushållens disponibla inkomst – summan av alla inkomster minus skatter och avgifter – kommer att stiga med 3,4 procent i år. Med en inflation på 0,8 procent blir det en real disponibelinkomstökning med 2,5 procent. Det anmärkningsvärda är att detta sker i ett läge där ekonomin i stort inte växer.

Redan nu kan man konstatera att hushållens disponibelinkomster ökade mer orosåret 2011 än under de två föregående åren.

Statistiska centralbyrån, SCB, har på Fokus uppdrag kört de senaste prognoserna från bland andra KI, Försäkringskassan och Ekonomistyrningsverket i sin simuleringsmodell Fasit för att räkna ut hur disponibelinkomsterna – inklusive kapitalvinster – utvecklas för olika inkomstgrupper mellan 2011 och 2012. Resultatet, om man delar in befolkningen i tio grupper efter inkomst, är att samtliga inkomstgrupper, från de rikaste till de fattigaste, får ökad real disponibelinkomst 2012 jämfört med 2011. Trots kraftig tillväxt förra året och knappt någon förväntad tillväxt alls i år.

I kronor räknat rör det sig om mellan 2 800 kronor och 4 400 kronor mer per år för ett hushåll med två vuxna som familjen Johansson.

Siffrorna dras ned något av att det utlovade femte jobbskatteavdraget som har skjutits på obestämbar framtid, och kommunalskatten i år har höjts med i snitt fem öre per hundralapp.

I ärlighetens namn måste man påpeka att det, åtminstone relativt sett, även finns förlorare. Den tiondel av befolkningen med allra högst inkomster får den minsta ökningen både i kronor och procent räknat, enligt beräkningen i Fasit. Bara 0,2 procent mer. De fem rikaste procenten får till och med 200 kronor mindre i plånboken. Börsras och minskade kapitalvinster är huvudförklaringen.

Samtidigt vet vi sedan tidigare konjunkturnedgångar, bland annat från finanskrisen 2008, att även de med minst inkomster får betala ett högt pris. Av en lika självklar anledning:

– Den som förlorar jobbet är den verkliga förloraren, som SEB:s Gunilla Nyström uttrycker det.

Tiondelen av befolkningen med minst inkomster har heller sällan stora bostadslån och kan därför inte dra nytta av den låga krisräntan.

– Det verkar som om de som förlorar på en kris finns både i botten och i toppen av fördelningskurvan. Sammantaget tar de effekterna ut varandra, vilket gör att inkomstskillnaderna inte ökar, säger Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.

Exempelvis var det så efter finanskrisen 2008, visar forskningen. Om beräkningarna i Fasit besannas kommer till och med inkomstskillnaderna i Sverige att minska något denna gång.

Så resultatet: ett lite jämlikare samhälle med lite rikare invånare. På grund av en lågkonjunktur. Det låter som en dröm. Men för den stora majoriteten av hushåll i Sverige, de som brukar kallas den breda medelklassen i städerna, de som moderaterna på senare år har lyckats vinna över från socialdemokraterna, ser det ut att bli verklighet.

– Genomsnittshushållet som får behålla sina jobb och får del av räntesänkningarna kan vara fullständigt lugna, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea.

Hennes kollega på Swedbank, Ylva Yngveson, instämmer:

– Så länge man har jobbet kvar så ser det inte så mörkt ut. Det gör det inte, säger hon.

Här bör man komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att hushållet medelsvensson alltid kommer stärkt ur en ekonomisk kris. Snarare är det ett undantag. Vilket kanske säger att det inte bara är krisen i sig utan minst lika mycket den politiska hanteringen av krisen som avgör hur de ekonomiska kostnaderna i samhället fördelas.

– Ser man på hur typhushållet påverkades efter 1990-talskrisen, då fick hushållen bära otroligt mycket av sänkta bidrag och höjda skatter. Det var en väldig nedgång i standarden för hushållen. Det ser vi inte nu, det är en jättestor skillnad, säger Ylva Yngveson.

På grund av starka offentliga finanserna ser vi inga stora sparpaket denna gång, så familjen Johansson kan sova i lugna och ro. På sin höjd bekymra sig över frågor som: Vad ska vi göra med våra nyvunna pengar?

Förmodligen gör de som alla andra just nu, stoppar pengarna i madrassen. Förra årets svaga konsumtion kommer, enligt prognosmakarna på KI, att följas upp av en blygsam konsumtionstillväxt på en procent i år. Vad det betyder är att hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Aldrig förr har hushållen haft så mycket pengar undanlagda.

Och snart kommer de att inse det också. Om eurokrisen nere på kontinenten dessutom lugnar ner sig har hushållen ett uppdämt behov av inköp som med lätthet kan fylla en hel shoppinglista.

Familjen Johansson behöver en ny bil. Simon ska börja gymnasiet – statistiken säger samhällsprogrammet – och Emma på högstadiet, hon är i den åldern svenska barn brukar få sin första dator.

Ponera att andra familjer gör likadant. Börjar handla igen. Då har lågkonjunkturen snart vänt i högkonjunktur. Scenariot är mer än ett önsketänkande.

KI:s prognos säger att lågkonjunkturen 2012 kommer att följas av en konjunkturuppgång 2013–2016. Och det intressanta är att dess motor inte – som i vanliga fall – är exportindustrin, utan just de svenska hushållen. Som väntas öka sin konsumtion betydligt mer än deras disponibelinkomster ökar. Vilket de har råd med tack vare dagens konjunktursvacka. Så ser krisens dynamik ut. Från Grekland till Leksand.

Hos familjen Johansson har man all anledning att fira: Tack för lågkonjunkturen!

Det förändrar ändå inte så mycket i sak, liksom.

Sverige fixar ju redan de där tuffare budgetreglerna och några böter kan vi inte betala så länge vi inte är ett euroland. Och det där med inflytande – är det så mycket att bråka om? Lite hårdraget kan man ju konstatera att redan nu, som icke-euroland, har vi ändå inte varit inbjudna till de innersta kretsarna. Så något direkt inflytande förloras alltså inte. Vi har aldrig haft det. Däremot bygger överenskommelser i eurosammanhang indirekt redan på relationer och konstellationer mellan länder både innanför och utanför eurozonen.

När Fredrik Reinfeldt i början av veckan tog planet hem från Bryssel och EU:s toppmöte var det med lätt bagage. Efter Håkan Juholts sorti hade det inte tagit många dagar för regeringen att inför resan göra upp med socialdemokraterna om villkoren, vilka välvilligt kan beskrivas som rätt tama. Som om det mest var för syns skull. Liknande piruetter genomfördes i de flesta av länderna utanför euron inför toppmötet.

Resultatet blev att alla åkte hem rätt nöjda, vilket i EU-sammanhang ofta är en kraftfull signal om att överenskommelsen egentligen inte betyder något. Eller väldigt lite.

Paktens krav på hårdare budgetdisciplin låter ju rimliga med tanke på de haverier vi nu ser i framför allt Grekland, men också på väg i Portugal, Spanien och Italien. Angela Merkel har framhållit Tyskland som det lysande föredömet på hur man fixade sin kris i samband med det kostsamma tyska enandet. Och Sverige (främst via Göran Persson, ivrigt påhejad av Anders Borg) har ju slagit sig för bröstet och pekat på den strama 90-talslinjen.

Men allihop verkar ha glömt bort hur stor roll den robusta exportefterfrågan spelade för att komma på fötter igen. De offentliga utgifterna kunde dras åt utan att riskera folkets ursinniga protester på gatorna.

När nu de krisande länderna avkrävs åtstramningar fast minus en extern efterfrågan som hjälpmotor blir det svårt att upprepa det tyska eller svenska tricket. Enorma nedskärningar i ett läge då hela ekonomin är gravt tilltufsad riskerar att i stället driva ekonomin än djupare ner. Erkki Tuomioja, finsk utrikesminister, uttryckte häromdagen sin skeptiska hållning till pakten: »Överenskommelsen är i bästa fall onödig och i värsta fall skadlig.«

När vi nu ändå hör EU-ledarna börja gå från att betona åtstramningar i var och varannan mening till att mumla fram saker som tillväxt och konkurrenskraft är det nog väl sent påtänkt. 2012 beskrivs som förlorat men hade inte behövt vara det om EU-topparna lyckats hålla två saker i luften samtidigt. Ni vet. Det går inte att bromsa sig uppför en backe.

Så. Frågan är väl vad man ska ha en pakt till som det å ena sidan axelrycks åt (framför allt i de länder som likt Sverige inte har euro), å andra sidan är starkt ifrågasatt för sina kontraproduktiva effekter.

Här finns säkert lika många svar som politiska kulörer. Oavsett dessa är det svårt att släppa tanken om att pakten är en eftergift till Tyskland. Ska landet vara berett att fortsätta agera kassör i eurokrisen behövdes ett disciplinerat regelverk. I alla fall på pappret.

I lagom uppknäppta och diskret pastellfärgade skjortor meddelade då vd Conni Jonsson och hans närmaste män att bolaget ska sluta att förvalta sina fonder på mer skattevänliga ställen, som de brittiska kanalöarna. Men innan man kom till skott och släppte denna nyhet inför en hyfsat stor reporterskara höll ledningen en lång utläggning om hur mycket risk­kapital och dess bolag har betytt och betyder för Sverige, och för tillväxten.

Att sparka på en riskkapitalist under det senaste halvåret har väl inte direkt upprört någon. Snarare tvärtom. Hejarop har inte saknats. Anders Borg & co har kunnat håva in riktigt lättplockade politiska poäng när de hotat med vissa lag- och regeljusteringar. Skatteverket har fått råg i ryggen och upptaxerat en rad av de mest namnkunniga riskkapitalisterna. Bland annat har Björn Savén, IK och Harald Mix, Altor, fått skatten uppskruvad med 934 respektive 252 miljoner kronor.

Pr-konsulter måste ha vädrat morgonluft. Riskkapitalisternas behov av en rejäl renomméförhöjare har varit akut efter en höst där riskkapitalbolag i allmänhet och Carema i synnerhet har piskats hårt. EQT snappade läget.

Riskkapital är onekligen ett viktigt smörjmedel i en väl fungerande ekonomi, inget snack om det. Frågan är snarare hur bolagen agerar. Kritiken har riktat in sig på hur vinstdelningen beskattats och hur man via skatteparadis har klarat sig undan svensk bolagsskatt. EQT insåg förmodligen att i farans riktning låg både tuffare lagstiftning och ett än mer tilltufsat rykte som kan vara en nackdel även i politiska sammanhang. Goda tips kom säkert också inifrån. Per Nuder, s-märkt tidigare statsråd, är numera rådgivare åt EQT.

Det finns också en uppenbar risk för att det kan blir svårare att locka kapital till EQT:s riskkapitalfonder. Eftersom dessa fonder bland annat har försetts med kapital från AP-fonderna, som ju är lika med statliga svenska pensionspengar, kan det bli politiskt omöjligt för AP-fonderna att placera medel i riskkapitalfonderna. Svenska pensionsmiljarder i skatteparadis är kanske inte den mest lättsmälta karamellen? Riskerna blev helt enkelt affärskritiska.

Rädda det rykte som räddas kan, resonerade nog EQT och formerade en ny och mer aptitlig inriktning. Och hoppades på att resten av branschen skulle haka på. Eller som Conni Jonsson uttryckte det: »Många tycker nog att det är bra att EQT tar risken, sedan får vi se hur skiten funkar.«

Frågan är bara hur avgörande denna kursändring är i praktiken. Det EQT gör är att dra bort förvaltningen av sina fonder från Guernsey och i stället förvalta dem i de europeiska länder de är etablerade i och betala skatt där. Men i Sverige lär vi inte få se några EQT-förvaltade fonder i första taget.

Framför allt beror det på att det fortfarande saknas klara regler och lagar när det gäller hur och var fonderna ska beskattas och om man ska se på avkastningen som inkomst av tjänst eller kapital. Menar riskkapitalisterna och pekar på investerarnas ovilja att finnas i Sverige. I stället efterlyser EQT och kollegorna i riskkapitalbranschen långsiktighet, förutsägbarhet och tydlighet runt beskattningen.

Så vad allt handlar om är kanske lite gammal hederlig kohandel. Vi (risk­kapitalisterna) visar vår goda vilja, slutar upp med provocerande skatteplanering och uttrycker en vilja att någon gång i framtiden placera fonderna i Sverige om ni (lagstiftare och myndigheter) fortsätter ösa in pengar och ger oss tydligare ramar. Deal?

Andreas Kindahl, senior analytiker på kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s Stockholmskontor, tar ett djupt andetag och berättar att fyra av fem telefonsamtal han får är »tuffa samtal« från besvikna kunder, missnöjda med betygen hans företag gett dem. Och att myndigheternas krav på kreditvärderingsbolagen har drivits till sin spets det senaste året.

Det är knäpptyst i lokalerna. Från marknadschefens kontorsrum pockar en affisch från Moderna museets Andy Warhol-utställning på uppmärksamhet. »All is pretty« står det, med stora svarta bokstäver. Det känns som en blinkning från ett företag som i stort sett dagligen bespottas av Europas samlade politikerkår.

Kritiken mot kreditvärderingsinstituten är inte ny. I samband med finanskrisen 2008 handlade det om att de tre stora amerikanska instituten med global räckvidd – Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s – var för långsamma. De ansågs inte kunna förutse ekonomiska kriser, bara förvärra dem när krisen redan var ett faktum. Bolagen anklagades dessutom för dålig transparens, både när det gäller arbetsmetoder och vinstredovisning. Dessutom ansågs bolagen vara opålitliga, eftersom de tjänar pengar på de kunder som de ska bedöma kritiskt. Instituten beskylldes till och med för att ha utlöst finanskrisen i USA 2008, genom att ha drivit upp betygen på de bolånebaserade obligationer i USA som plötsligt kollapsade. Nobelpristagaren Paul Krugmans dom var stenhård. »Ett djupt korrumperat system«, skrev han, »fast ett system som ser värdigt och respektabelt ut på ytan.«

Sedan dess har tonläget vridits upp flera varv till. Nu handlar kritiken snarast om att kreditvärderingsinstituten är för snabba med sina bedömningar. Och om att instituten i princip har fått monopol på sanningen om det ekonomiska tillståndet i världen. Ledande europeiska politiker är rasande efter den senaste veckans nedgraderingar. I fredags sänktes Frankrikes och åtta andra euroländers betyg. I måndags hände samma sak med EU:s räddningsfond EFSF. Vissa menar att Europa är utsatt för en amerikansk komplott. Syftet? Att förgöra euron. I veckan sa till exempel Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble att kreditvärderingsinstituten »inte förstår EU:s krisstrategi«, medan landets ekonomiminister hävdade att »euron attackeras« av de amerikanska instituten. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle och eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker kräver att Europa bildar sitt eget kreditvärderingsinstitut för att stävja den amerikanska dominansen.

Ingen ifrågasätter kreditvärderarnas makt. »Om vi förlorar trippel-A:t är jag död«, ska Nicholas Sarkozy, Frankrikes löst sittande president, till exempel ha sagt till allierade i december. Den franska regeringen höll också en presskonferens om nedgraderingen från AAA till AA+, en ytterst marginell förändring, flera timmar innan Standard & Poor’s ens hade meddelat sitt beslut.

Rädslan för kreditvärderingsinstitutens domslut märks även på andra sätt. Anders Kindahl berättar hur flera av Standard & Poor’s europeiska kontor, bland annat i Italien och Frankrike, har utsatts för »gryningsräder« av dessa länders motsvarigheter till Finansinspektionen. Myndigheterna är helt enkelt livrädda för kreditvärderingsinstituten – som med rätta har kallats världsekonomins dolda makthavare.

Samtidigt fylls dagstidningarnas nyhetssidor av svårtolkad information om bokstavsbetyg och kreditrisk på värdepapper. Världen brinner, ekonomin håller på att kantra. Politikerna jagar en gemensam fiende. I kreditvärderingsinstituten – kaxiga, privatägda bolag som inte bara har fräckheten att tvåla till demokratiskt valda regeringar, utan anses ha makten att kasta hela nationer på soptippen – verkar man ha funnit ett tacksamt mål.

Det är tidig morgon i Cambridge, Massachusetts. Bo Becker, forskare i finansiell ekonomi på prestigefyllda Harvard Business School och författare till flera studier om kreditbetyg, suckar högljutt.

– Man kan tycka lite synd om ratingbolagen just nu. De får mycket uppmärksamhet, men det är inte deras fel att det är kris i Europa.

Flera experter som Fokus talat med menar att kreditvärderingsinstitutens graderingar av euroområdets länder har fått mer uppmärksamhet än de förtjänar. Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s bedömningar skiljer sig i grunden inte från andras kvalificerade gissningar. Att samla in och publicera information om tillståndet för olika låntagare är i grunden varken kontroversiellt eller svårbegripligt. Att ha god kreditvärdighet är lika viktigt för företag och nationer som för privatpersoner som vill köpa en bostadsätt. Så långt är systemet busenkelt.

– Alla som är lika gamla som jag och har upplevt det gamla betygssystemet förstår att tre stora A:n är något väldigt, väldigt bra. Det finns nog en förståelse för skalan som sådan, säger Thomas Pousette, chefsekonom på SBAB.

De tre globala instituten har lång erfarenhet av kreditvärdering. John Moody började betygsätta järnvägsbolag efter betygssystemet AAA (»extremt stark« betalningsförmåga) till D (»default«, inställd betalningsförmåga) redan 1909. När verksamheten växte kom den att innefatta även andra branscher. Standard & Poor’s har anor från 1860, då Henry Varnum Poor gav ut en bok med affärsinformation om järnvägsbolag.

I dag tjänar instituten mest pengar på sina granskningar av företag och så kallade strukturerade produkter. Medier och politiker riktar desto oftare in sig på bolagens granskning av nationer, en verksamhet som har ökat i betydelse i takt med att förtroendet för statsobligationer minskat. Samtidigt säger bolagen aldrig vilken obligation som är köpvärd eller inte. Det är inte deras uppgift.

– De här instituten är budbärare, de granskar det finansiella systemet. Resultaten går kanske inte alltid politikernas väg, men man kan inte skjuta budbäraren eller skylla på meteorologen för att det regnar, säger Pär Magnusson, chefsekonom på Royal Bank of Scotland.

Ändå står det bortom allt rimligt tvivel att kreditvärderingsinstituten har stor makt. Paradoxalt nog har de fått den till skänks av samma svavelosande politiker som sågar deras bedömningar i parlamentssalar och tv-soffor över hela Europa. Förklaringen är enkel. Flera europeiska och nationella lagar och förordningar reglerar att investerare inte får handla med obligationer som har »skräpstatus«, det vill säga allt under betyget BBB-. Det handlar förstås om att begränsa risktagandet i europeiska banker, men genom att politikerna skriver in kreditvärderingsinstitutens betyg i lagstiftningen legitimerar de bolagens verksamhet. Bo Becker exemplifierar:

– Angela Merkel klagade på Moody’s när Grekland nedgraderades, men anledningen till att Grekland nedvärderats är att landet inte kan betala av sin statsskuld. I efterhand framstår nedgraderingarna av Grekland som rimliga, och den tyska kritiken som överdriven. Att nedgraderingar ställer till problem beror på att europeiska politiker har skrivit in regleringar baserade på kreditvärdering i EU:s gemensamma regelverk.

Samtidigt menar flera bedömare att kreditvärderingsinstitutens sänkningar egentligen inte spelar så stor roll för priset på obligationer. Handeln med amerikanska värdepapper ökade till exempel efter att USA:s kreditvärdighet sänktes i höstas. Och i tisdags lyckades den spanska regeringen låna 4,88 miljarder euro i obligationer, trots att landet nedvärderats några dagar tidigare.

Varför blir då politikerna så sura över betygen? För Riksgäldens skuldförvaltningschef Thomas Olofsson, som betalar Standard & Poor’s för att göra enskilda granskningar av varje lån myndigheten ger ut, är förklaringen enkel:

– Det är samma sak som om någon skulle säga till dig att du inte är lika snygg som Brad Pitt. Det är klart att ingen vill höra det. Det är inte svårt att förstå.

Riksgälden betraktar kreditvärderingen som en tjänst som Sverige behöver. Att skapa ett nytt europeiskt kreditvärderingsinstitut, något som flera tunga europeiska politiker förespråkar, ger Thomas Olofsson däremot inte mycket för.

– Jag är väldigt kritisk till att ha en statlig eller överstatlig institution. Det skulle bli trovärdighetsproblem direkt. Vi behöver få ner den här övertron på kreditvärdering, snarare än att gå åt andra hållet.

I konferensrummet på Standard & Poor’s Stockholmskontor, ett stenkast från Stureplan i Stockholm, visar Andreas Kindahl broschyr efter broschyr med invecklade grafer och kurvor som ska förklara vad han och de cirka 30 kollegorna egentligen gör på dagarna. Standard & Poor’s är stolta över sin »oberoende analys«, men samtidigt säger Andreas Kindahl att det inte är »sunt« när myndigheter och stora investerare, som pensions– och försäkringsbolag, lägger för mycket fokus på just kreditvärdering.

– Vi vill bistå investerare, men vi är bara en del av pusslet. Vår bedömning ska alltid bara utgöra en del av deras beslut. Många ålägger oss makt, men vi bedömer bara risken för att investerarna inte ska få tillbaka sina lån i tid.

Den vanligaste kritiken mot kreditvärderingsinstituten, att de finansieras av dem de ska granska, avfärdar Andreas Kindahl med en axelryckning. Hela affärsmodellen bygger på att de gissar rätt. »Vi lever på vårt rykte«, säger han och tar ännu en tugga av sin ostmacka.

Samtidigt fortsätter spelet som paradoxalt nog, på lite sikt, gör alla till vinnare. Politikerna har fått en perfekt syndabock för sina egna tillkortakommanden. Och kreditvärderingsinstituten, de som lever på sitt rykte, stärker sin position ytterligare. För vem vågar fnysa åt tre bokstäver som är avgörande för den franske presidentens öde?

Fakta | Kreditvärdering

Kreditvärdighet definieras som en persons, ett företags eller ett lands förmåga att betala sina skulder. Bedömningarna görs av kreditvärderingsinstitut, som graderar länder enligt en betygsskala där AAA är bäst och C sämst. Om ett land får D, »default«, anses det helt ha förlorat sin betalningsförmåga.

Institutens bedömningar är ofta avgörande för vilka räntor som sätts på marknaden för statsobligationer. Ett lägre betyg genererar högre ränta, vilket kan bidra till att stater får svårare att låna pengar.

– Jobben blir en stor fråga. Vi ser hur arbetslösheten ökar och hur ökningen fortsätter under året.

De senaste siffrorna visar att arbetslösheten sjunker…

– Jo, men alla prognoser visar att arbetslösheten kommer att stiga fram till 2013. Vid sidan av jobben blir utbildningen den stora frågan. Vi talar då om hela frågans vidd; från den växande skolsegregationen, att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund får allt större betydelse för barnens skolresultat, via vinstuttagen i skolsektorn och lärarnas villkor till situationen inom universitet och högskolor.

Så jobben och skolan är det som kommer att dominera svensk inrikespolitik 2012?

– De frågorna kommer att kompletteras med den folkliga vreden kring det faktum att politiken inte förhindrar stora vinstuttag i den skattefinansierade välfärdssektorn. Krav kommer att ställas på alla riksdagspartier att säkra så att de skattepengar vi sätter av för äldreomsorg, sjukvård och skola går till just det.

Fredrik Reinfeldt kommer att jaga dig i regeringsfrågan ända till september 2014, med vem ska du regera?

– Beskedet är att socialdemokraterna är ett sam-arbetsparti. Det är allmänt känt att jag som partiledare och hela mitt parti har opinionsmässig motvind just nu, å andra sidan visar den senaste väljarbarometern från SCB att bara tre av allianspartierna är riksdagspartier. Det är för tidigt att under det här året diskutera hur en kommande regering ska se ut. Hela 2012 och 2013 kommer att handla om sakpolitik.

Men hur går dina tankar i regeringsfrågan, en av de viktigaste frågorna för svenska väljare.

– Först och främst; diskussionen är för tidigt väckt. Ser vi tillbaka kan vi konstatera att 2006 blev ett »time for a change-val« och att 2010 blev ett regeringsalternativsval – det är få väljare som kommer ihåg vilka de politiska valfrågorna var då. Jag tror att 2014 blir ett val av den typ som vi varit vana vid tidigare, ett politiskt val som kommer att handla om vilka partier som står upp för en fungerande välfärdssektor, som klarar jobben och pensionerna.

Men regeringsfrågan har ju varit dominerande ända sedan enkammarriksdagen infördes, varför skulle det bli annorlunda 2014?

– Det är klart att regeringsfrågan är tung, men 2010 handlade allt om regeringsfrågan och det kommer inte att hända 2014. Vi ska komma ihåg att vid det valet så är det uppemot 900 000 medborgare i vårt land som går och röstar för första gången och som aldrig har upplevt något annat än en moderatledd regering. Det bäddar för sakpolitisk debatt.

Hur påverkar krisen den svenska ekonomin under 2012?

– Vi ska vara förberedda på att de stödåtgärder som nu görs inte är tillräckliga. Vi ska rusta oss för att ansträngningarna som görs inte räcker till – och att vi redan under våren får ett försämrat läge. Vi är extremt beroende av vår export till euroländerna, bromsar de länderna in så kommer det att drabba oss väldigt hårt.

Vad innebär det?

– Det är allvarligt och kommer att få konsekvenser för svensk tillväxt om detta inträffar, då måste det finnas en beredskap. Men vi har ett bra utgångsläge med ordning och reda i vår ekonomi, vi har betalat av otroligt mycket av vår statsskuld, vi har ett finanspolitiskt ramverk som partierna har en samsyn kring och som har fungerat väl under lång tid. Vi har ett gynnsamt läge för att komma ur krisen bättre rustade än många andra länder i Europa om vi gör rätt saker. Som att investera i utbildning, forskning, teknisk utveckling och infrastruktur.

Men du nämnde just att exporten drabbas, att tillväxten drabbas – då minskar väl också utrymmet för reformer?

– Det kommer sannolikt att kunna påverkas också, och därför får vi diskutera vilka metoder vi ska använda för att möjliggöra investeringar och satsningar framöver.

Innebär det att den socialdemokratiska politiken måste anpassas till den här situationen?

– Det är klart att den måste anpassas efter situationen, det måste all politik göra.

Så en del av de reformer som du har talat om kan komma att läggas på is.

– Nej, det tror jag inte, här handlar det om styrning väldigt mycket. Ta investeringarnas andel av BNP; hade vi legat kvar på 1970 års nivå hade vi haft nästan 50 miljarder mer per år att använda till investeringar som rustar oss för morgondagen. Vi har i stället valt att stimulera privat konsumtion – men jobbskatte-avdragen rustar oss inte, restaurangmomssänkningen rustar oss inte, rot och rut rustar oss inte. Vi har en väldig tyngdpunktsförskjutning kring att använda det utrymme som kan finnas till konsumtion. Vi njuter av konsumtion i dag, men vi rustar oss inte för våra barns och barnbarns välfärd.

Med den situation som du målar upp; har vi råd med sänkt pensionärsskatt, utrotad barnfattigdom och andra saker som du har talat om då?

– Ja, det har vi. Men inget av detta görs i ett alexanderhugg. Barnfattigdomen kräver ett omfattande arbete och det handlar om politisk vilja …

Och om en kostnad på mellan 15–17 miljarder.

– Ja, men har vi kunnat sänka skatter för 120 miljarder ska vi nog klara det. Jag har noterat att statsministern förnekar att vi har någon barnfattigdom i Sverige, det är väldigt provocerande när det finns ungefär 220000 barn i vårt land som lever i fattiga familjer. Men det är klart att det går att utrota barnfattigdomen om man vill.

Håller du med om att det kan låta motsägelsefullt att å ena sidan måla upp en dyster bild av verkligheten och å andra sidan säga att vi ändå har råd med stora och dyra satsningar.

– Jo, men då vänder vi på det och säger: vi har ju råd med att sätta fem miljarder kronor på att få fram något tusental jobb på krogen genom sänkt restaurangmoms, vi har råd med stora jobbskatteavdrag, vi har till och med råd att ge miljonärer jobbskatteavdrag och vi har råd med att bygga om våra hem för hundratusen om året som staten är med och finansierar. Vi har råd med väldigt många saker och det är klart att jag vill lägga tak på rut och rot, jag säger nej till sänkt restaurangmoms, jag säger nej till jobbskatteavdrag för miljonärer och jag vill i stället använda de pengarna till att rusta oss så att vi kommer ut ur risken starkare än andra.

Du aviserar alltså skattehöjningar; restaurang-momsen ska höjas och delar av jobbskatteavdraget ska bort.

– Att säga nej till en skattesänkning har i dagens -politiska klimat blivit det samma som att säga ja till en skattehöjning, det ställer jag inte upp på.

Men är du beredd att lägga sådana förslag?

– Restaurangmomsen är en felaktig reform, ja. Vi måste självfallet ha en skattepolitik som syftar till tillväxt, stärka landet långsiktigt, välfärdens finansiering. Och det som bekymrar mig mycket just nu när vi sitter här du och jag, det är att Sverige är ett land där staten minskar alltmer av sitt åtagande och lägger över ansvaret på kommunerna. Inom kort kommer nu listan på alla de kommuner som tvingas höja skatterna, det blir en moderat skattechock som för med sig ett ojämlikare samhälle.

Har du avgett något nyårslöfte?

– Ja, ett politiskt nyårslöfte; att utmana de starka intressen som försvarar marknadens försök att förvandla oss till kunder i stället för att se oss som medborgare i ett samhälle.

Hur ser dina förhoppningar ut inför det nya året?

– Att det blir utrymme för mer politiska samtal. För mig handlar politik om värderingar och ideologi, därför tycker jag om att prata med Göran Hägglund. Han är en person som jag ofta inte är överens med, men som i alla sammanhang pratar om värderingar och ideologi. Det högaktar jag.

Vilka är de viktigaste lärdomarna som du tar med dig från 2011 in i det nya året?

– Det är otroligt många. Jag tror att det är få medborgare kanske som har lärt sig så mycket som jag har gjort på alla nivåer under det gångna året. Det viktigaste är uthållighet, övertygelse och lugn. I den för mig mest turbulenta perioden hade vi en partiledardebatt där jag var lugn fast det var ett ganska tufft läge. Jag har visat den gångna hösten att jag klarar en storm, att jag står i en storm. Jag måste nu visa att jag har en färdriktning i politiken och att jag inte behöver definiera problemen och i samma mening presentera lösningen. Jag kan ta tid på mig.

Är det en annan Håkan Juholt som leder socialdemokraterna 2012 än den som ledde partiet 2011?

– Det är en helt annan Håkan Juholt som kommer ut ur den turbulenta perioden. Ingen som inte själv har varit i en sådan kris vet hur mycket man förändras – jag har förändrats som människa men jag har också hittat ytterligare en nivå av styrka och lugn som jag inte visste att jag hade. Jag har kommit ut ur krisen som en annan människa, jag är mer ödmjuk men jag är också säkrare.

Hur kan du vara säkrare efter att ha blivit ifrågasatt och hudflängd?

– Jag är säkrare därför att jag har svårt att föreställa mig en politisk situation som är mer besvärlig än den jag varit med om. Jag får söka rejält för att hitta samtalspartners som gått igenom något liknande och som jag kan utbyta erfarenheter med.

Är det kris i socialdemokraterna så här i inledningen av 2012?

– Ja, det är det. I den meningen att människor undrar om vi som parti och jag som partiledare orkar, vill och kan – om vi räcker till. Under min turné i 24 län, med fler än 50 större framträdanden under två -månader, har jag mött så många människor som vill att vi ska prestera bättre. Krisen är att vi inte förmår att prestera bättre.

En del anser att det är den värsta krisen i partiets historia, håller du med om det?

– Det går inte att jämföra. Jag kommer ihåg när Ingvar Carlsson kom och gick på stoppaketet 1990, eller när Göran Persson var fullkomligt uträknad. Det är klart att det går upp och ner för socialdemokraterna, men politiskt är vi inte sargade. Vi är inte sargade politiskt, men vi har en förtroendekris som till en del beror på att vi har varit utanför regeringsställning under en lång period.

Jag talade nyligen med Jan Nygren, tidigare s-minister, som poängterade att socialdemokraternas kris började för flera år sedan och att valet av dig till partiordförande var ett symptom på den krisen – att du inte hade blivit vald om det inte varit kris i partiet.

– Ja, det kan jag mycket väl tänka mig. Samtidigt har jag stor respekt för partiets val. Man gjorde inte någon fokusgrupp eller anställde någon som skulle styla mig, det var partiets val.

Hade du blivit vald av partiet om det inte varit kris?

– Jag tror att jag blev vald för att jag var parti-medlemmarnas och partiorganisationens kandidat. Och jag känner efter att ha rest runt nu att jag är ord-förande för hela det socialdemokratiska partiet och min uppgift är ju att också få andra att tycka om den -socialdemokratiska politiken. Mitt mandat som social-demokraternas ordförande känner jag väldigt, väldigt starkt. Samtidigt är min uppgift att vinna val, därför räcker det inte att vara respekterad och omtyckt av partimedlemmarna.

Känner du att det faktum att du var kompromisskandidat har gått ut över din auktoritet eller ditt ledarskap?

– Nej, det har ju inte det. Och det fantastiska var att jag inte var någon kompromisskandidat, det säger jag inte bara för att förneka det. Det fanns säkert en eller två som skulle ha kunnat bli socialdemokraternas ordförande om de hade varit intresserade, men det var de inte. De andra kandidaterna blev prövade av valberedningen men var inte tillräckligt attraktiva och därför valde partiet den som fick medlemmarnas stöd.

Har du själv någon gång under det gångna året tvivlat på din förmåga att gå i land med uppdraget?

– När jag fick frågan av valberedningen, när jag förstod att de övervägde mig, då tvivlade jag starkt på min förmåga. Det har jag också gett uttryck för. Men när de sa att vi väljer bort de andra kandidaterna, vi vill ha dig, så meddelade jag att då ska jag göra det bra. Då ska jag ge er tid, energi och kraft så att jag lyfter mitt parti och det gjorde jag under ett halvår lite drygt. Över kongresstalet, Almedalen, sommartalet i Västertorp och budgetarbetet – efter det var vi uppe på 35 procent. Under den tiden tvivlade jag inte någon gång på min ideologiska övertygelse eller på min förmåga. Sedan kom den enorma turbulens där många saker blandades; mina tillkortakommanden, mina felaktigheter, men också alldeles uppenbart en del av ett inbördeskrig i mitt eget parti. Och i ett läge uppstod ett tillstånd där alla fick tycka och säga precis vad som helst om mig. Jag var i princip fredlös.

Det kan man väl inte vara opåverkad av?

– I det ögonblicket, och här kommer svaret på din fråga; i det ögonblicket bestämde jag mig för att: ja, jag är ju kvar. Alltså det fick den reaktionen; jag stannar kvar. Jag går väl inte i ett drev.

Men du kan väl ändå ha tvivlat på din förmåga?

– Nej, då samlade jag kraft. Jag har lyft upp partiet till denna nivå, jag har presenterat en politisk linje som medborgarna börjar tycka om och som väcker nyfikenhet. Jag utmanar Fredrik Reinfeldt och vi är åter det största politiska partiet. Nej, jag ska inte gå på denna fråga där det målas upp att jag är en bedragare för att två räkningar av 758 är felaktigt ifyllda möjligen. Nej aldrig, och där fick jag en styrka i att jag är rätt person och jag ska stå upp.

Så trots att du hade tvivlat på din förmåga innan så tvivlade du aldrig under krisen när du var som mest ifrågasatt?

– Nej.

Det låter paradoxalt.

– Ja, ja. Men jag ska också säga att jag hittade ett djup till, jag hittade en inre styrka som jag i februari, mars inte hade en aning om att jag hade. Jag har pratat med en del företagsledare om detta, också med ledande idrottsmän, väldigt ledande idrottsmän. -Tidigare tyckte jag att det var lite otäckt när någon skrev en kritisk insändare om mig i Oskarshamnsnyheterna, då ville jag svara på den snabbt, rätta till eftersom det var lite läskigt att gå på Domus och känna att någon kanske läst den där insändaren. Jag fick ett helt annat perspektiv på det politiska uppdraget och jag kände: nej, jag är faktiskt starkare än vad jag trodde.

Har du läst allt, tagit del av allt som rapporterats om dig i medierna?

– Nej, det har jag inte gjort.

Valde du bort tidningarna under någon period?

– Jag försökte följa till en början, men sedan valde jag bort när rapporteringen tappade alla proportioner – det gjorde för ont. Sedan var det ett läge där min yngste son läste allting så vi fick koppla bort honom elektroniskt. Han läste kommentatorsfält och annat på nätet, det tog honom hårt.

Det måste ha tagit dig hårt också?

– Ja, det gjorde det. Att jag inte kunde fungera som pappa tog mig hårt. Jag försökte göra allt för att fungera som människa och som partiordförande men jag kunde inte fungera som pappa under några veckor och till slut kom pojkarna upp till mig. Det var inte jag som kunde åka till dem, utan de tog tåg upp till mig och flyttade in.

När du talar om dina barn låter det som att du har betalat ett för högt pris.

– Nej, jag vet om att det är på det här sättet. Men jag är överraskad över att jag hade den nivån i mig själv och jag tror faktiskt att det var många som var förvånade över att jag genomförde den omtalade onsdagsdebatten på det sätt jag gjorde. Det var ett uttryck för att jag hade den nivån som jag inte trodde att jag hade.

Är du en politikens John McEnroe, som tar fram dina effektivaste sidor när du är som mest trängd.

– Ja, jag har aldrig funkat riktigt bra i medvind. När jag satt i försvarsberedningen var det alltid roligast när UD ville lägga ner oss, försvarsdepartementet ville lägga ner oss, försvarsministern ville lägga ner oss och utrikesministern ville lägga ner oss – då var det roligast att arbeta och göra upp med de andra partierna. Så det ligger kanske någonting i din jämförelse.

Intervjun med Håkan Juholt gjordes före hans uttalanden under Folk & försvars konferens i Sälen.

Läs mer: I morgondagens tidning berättar Torbjörn Nilsson om socialdemokraternas kris i reportaget »Så avsätts en partiledare«.

Enligt Skatteverket har cheferna inte redovisat pengar de plockat ut för så kallat »carried interest«, en sorts bonus inom riskkapitalbolagen som delas ut vid en lyckad affär. Skatteverket menar nu att det ska beskattas som arbetsinkomst.

Tvister om vad som ska räknas som ­arbetsinkomst och vad som ska räknas som ­kapitalinkomst är vanliga. För hög­inkomsttagare gör det stor skillnad. Skatte­satsen för kapitalinkomst ligger på 25 procent, för lön 55 procent. Det utgör många miljoners differens i skattekostnad. Generellt sett finns det många sätt för skatte­betalare att tolka skattelagstiftningen.

– Absolut finns det delar som skulle behöva tydliggöras mer. Men vi försöker också att informera om våra ställnings­taganden på vår hemsida och i diskussioner med skatterådgivare, säger Margareta Nyström, verksamhetsutvecklare och beställare av de insatser som granskar skatte­upplägg.

Höginkomsttagare vet naturligtvis att ett medvetet skattearbete kan spara dem miljoner och det är vanligt att ta hjälp av skattekonsulter hos banker eller revisions- och konsultföretag. Världens största revisionsbolag är Pwc. De bistår både företag och privatpersoner för att minska deras skattekostnader.

– Alla drivs av att göra rätt. Men olika handlingsalternativ inom de givna ramar som finns kan ge olika skattemässiga utfall, säger Roger Gavelin, partner vid skatte­avdelningen på Pwc.

Han betonar att de naturligtvis följer alla regler som finns, men menar att man ska vara medveten om att skrivna regler kan tolkas på olika sätt.

– Av medierapporteringen är det lätt att tro att all skattehantering är något lömskt. Men när det finns olika sätt att göra rätt, varför inte välja dem som är mest gynnsamma, säger Roger Gavelin.

Problemet med de mest gynnsamma sätten är att även om det inte strider mot lagen att nyttja dem så är de ofta inte vad lagstiftarna hade i åtanke när de skrev lagen. Det ligger i Skatteverkets uppgift att upptäcka just de här luckorna.

– Mycket av vårt arbete sker retroaktivt, men vi försöker att upptäcka upplägg tidigare nu. Det är något vi arbetar väldigt aktivt med, för att minska processer och merarbete både för oss och för företagen, säger Margareta Nyström på Skatteverket.

Under 2011 har fokus legat på att granska bonusar och incitamentsprogram för personer på ledande positioner och ­kapitalstarka personer, och att granska dem som bosatt sig utomlands. Just att nyttja internationella skatteregler har traditionellt sett varit ett populärt sätt att undvika svensk skatt. Enligt bedömningar från Skatteverket handlar det om 46 miljarder skattekronor som försvinner utomlands varje år, ungefär en tredjedel av det totala skattefelet.

Det kan då till exempel vara att personer skrivit sig utomlands trots att de bor i Sverige, eller att de fördelar tillgångar till utländska stiftelser där pengarna i själva verket går till grundaren, och att placera tillgångar i skatteparadis som Jersey och Schweiz för att slippa betala skatt på dem. Under 2011 har dock informationsutbytesavtal skrivits under med 36 skatteparadis, vilket minskat möjligheten att gömma undan pengar i andra länder. Däremot finns fortfarande möjligheten att teckna personal­optioner, betala ut styrelsearvoden till utländska dotterbolag och ha olika pensionsförsäkringsupplägg. Även om Skatteverket förhindrar existerande upplägg, så dyker det alltid upp nya sätt.

– Det handlar om förändringar av upplägg, inte helt nya. Vi har nu börjat sortera in beslut kring identifierade upplägg i en katalog för att lättare och tydligare kunna jämföra dem och upptäcka förändringar, säger Margareta Nyström.

I det aktuella fallet med »carried interest« i IK Investment är det heller inte helt klart hur de ska beskattas. Ett liknande fall togs upp redan 2010 med ett annat stort riskkapitalbolag, Nordic Capital. Då beslutade skattenämnden delvis i favör för bolaget. Carried interest skulle beskattas som kapitalinkomst, inte arbetsinkomst. Skatteverket överklagade och fallet ligger nu hos förvaltningsrätten där inget beslut ännu tagits.

– En skillnad mot IK Investment är att de inte har redovisat inkomsterna från carried interest överhuvudtaget, säger Göran Haglund, regionsamordnare för riskkapital­bolagsgranskningen i Stockholm.

Den här gången höll också skattenämnden med Skatteverket.

– När det gäller IK Investment handlar det primärt om att inkomsterna från carried interest ska beskattas här i Sverige, säger Göran Haglund.

Miljarderna ska betalas in senast 26 januari, men IK Investment har sagt att de kommer att överklaga kraven. Enligt Göran Haglund är reglerna i det här fallet inte otydliga.

– Det grundläggande är att man skiljer på arbetsinkomster och kapitalinkomster. Ersättning för arbetsprestationer ska beskattas som lön. Skatteverkets bedömning är att carried interest är en ersättning för det arbete som de anställda i IK Investment har utfört.

Fakta | Ola Rollén

Vd för det svenska bolaget Hexagon AB som nu krävs på 35 miljoner i skatt. Enligt Skatteverket bor Rollén i Sverige och är vd för ett svenskt företag, medan Rollén menar att han är bosatt i Storbritannien och har ingått två anställningsavtal med ett Hexagonbolag i Storbritannien och ett i Hongkong. Genom att lönen betalats ut via Hongkong har det blivit helt skattefria pengar.

Fakta | Björn Savén

Grundaren av Sveriges första riskkapitalbolag IK Investment har upptaxerats med nära två miljarder kronor. Björn Savén själv ska betala 875 miljoner kronor i skatt. Anledningen är att han fått så kallade carried interest-inkomster, vilket är en sorts vinstutdelning vid lyckade affärer.

För sällan har väl så många pannveck skrynklats ihop som när läget för 2012 skulle beskrivas. Tysklands Angela Merkel krängde visserligen på sig sin allra mest guldglänsande kavaj men hennes budskap matchade inte alls den glittrande nyårsstassen. Budskapet var: »Det måste bli värre innan det kan bli bättre. Och även om 2011 var svart så blir 2012 ännu sämre.«

Hon fick medhåll direkt från franska parhästen Nicolas Sarkozy. De närmast tävlade om vem som kunde låta mest pessimistisk.

Utan tvivel har de två lyckats inpränta bilden av ett extremt krisläge noga hos varenda EU-ledare som i slutet av denna månad samlas för att diskutera det fördrag om budgetstabilitet som nu knådas fram för att bli tillräckligt lättuggat för att accepteras. Den 1 mars är tänkt att bli dagen då de 17 euroländerna säger ja till tilläggen i fördraget. Då väntas också alla EU-länder, minus Storbritannien, hänga på.

Fram till de två EU-toppmötena krävs en del fotarbete av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy för att lirka, locka och tvinga med alla.

Huvudpersonerna själva, Merkel och Sarkozy, möts nu i snitt var tionde dag. Hittills har allt verkat hänga på om de kan samsas och få till en kraftfull plan för att baxa euron upp på banan igen.

Grundtanken i fördraget är att straffa länder som inte tillräckligt snabbt minskar skulderna, och ge de länder som ingår i fördraget mindre utrymme att avvika i sin ekonomiska politik. Enligt det senaste utkastet, som cirkulerade under denna vecka, ska det riktas sanktioner mot de länder med en statsskuld över 60 procent av BNP som misslyckas med att minska skulden över den nivån med fem procent per år. Dessutom kan länder med ett budget­underskott över tre procent av BNP också räkna med repressalier.

Och att paret har jobbat på bilden av ett enat radarpar är det väl ingen som har missat. De till synes välvilliga kindpussarna, det kärvänliga klämmandet på varand­ras överarmar, leendena i samförstånd – allt har bidragit till att mejsla fram en bild av en lika maktstinn som målinriktad duo som har läget under kontroll och kraften att kunna genomföra det som krävs.

Men är Merkozy så samspelta och eniga som de gärna vill uppfattas? Faktum är att det fortfarande finns en del fundamentala skillnader som allt kindpussande och klämmande inte har lyckats sudda ut.

Fransmännen tror, till exempel, stenhårt på att det är ECB, Europeiska centralbanken, som ska agera som »lender of last resort« (ger lån när ingen annan vill), medan tyskarna tror att det upplägget bara uppmuntrar till vårdslöst hanterande av utgifter igen. Denna vattendelare pratar de helst inte högt om.

Dessutom förespråkar Sarkozy med en högoktanig frenesi en skatt på finansiella transaktioner. Merkel har inte alls varit lika entusiastisk men fick nu i veckan – för husfridens skull – gå Sarkozy till mötes och säga att hon personligen kunde tänka sig ett sådant upplägg trots att delar av hennes regering säger blankt nej. På EU-toppmötet i mars hoppas de att ett förslag finns klart även om detta inslag var en av orsakerna till att britterna gick i taket på decembermötet och bromsade en EU-uppgörelse.

En annan del i förslaget som ska diskuteras den 30 januari är vilka EU-institutioner som ska genomdriva och hålla efter de nya, stränga budgetreglerna. Här finns en hel del utrymme för olika åsikter mellan de båda.

Och samtidigt som Merkozy putsar på fasaden för att upprätthålla skenet av total enighet dundrar krisen på i en alltmer accelererande fart, något som ställer krav på ett snabbt och resolut agerande. Detta utsätter de två ledarnas sammanhållning för extrema prövningar och gör att varumärket Merkozys livslängd kan bli lika intensivt som kort.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

De unga männen (för det brukar vara mest män) är studenter från Handelshögskolan i Stockholm. De äldre är anställda på Deutsche Banks Stockholmskontor. Orsaken till ynglingarnas närvaro är bankens rekryteringskväll »Spring Internship Event«. Eller som det står i inbjudan på studentkårens hemsida: »join us at one of the events below and find out what a career at Deutsche Bank is really like«.

Den utannonserade kvällen står i bjärt kontrast till affärstidningars rubriker de här dagarna. »Nattsvart läge för banker«, var till exempel rubriken i DI förra veckan, efter nyheten att Carnegie är på väg att säga upp 100 av 850 anställda. Veckan innan hade samma tidning en artikel om att alla svenska fondkommissionärer går med förlust. Under hösten har också de fyra storbankerna aviserat personalneddragningar.

Detta alltså i ett Sverige vars finansbransch hittills tillhör de minst drabbade av skuldkrisen. Banker i Europa och USA har den senaste tiden offentliggjort personalminskningar på totalt 100 000, enligt en sammanställning från CNBC.

Blodbadet är inte konstigt. Under de senaste decennierna har finansindustrin vuxit sig allt större. I USA stod till exempel branschen 2007 för över 40 procent av storföretagens totala vinster. När skuldbubblan spricker är det naturligt att de som blåst upp den drabbas.

På en mer filosofisk nivå har slutsatsen vuxit fram, även hos djupt marknads­liberala personer (som Anders Borg), att finansmarknaden – tvärtemot sitt syfte, att minska risken i ekonomin – i stället utgör dess största hot. Får nu då bank­sektorn till slut betala notan för att den har skickat västvärlden in i sin värsta kris i modern tid? Och står vi inför en mycket mindre och mer konservativ finansbransch?

Svaret på de frågorna är nog två rungande nej.

Det är här de illasittande kavajerna kommer in. Deutsche Banks kväll är inget särfall. Den 10 november höll Handels studentkår rekryteringsdagen »Focus on Finance« med 13 närvarande banker och finansföretag. Ingen skuldkris där inte.

Anledningen till att jag kan uttala mig så självsäkert om ynglingarna och kavajerna, redan innan träffen har inträffat, är att jag själv var en av dem. Jag började på Handels hösten 1992. Då hade de svenska bankerna skickat Sverige in i sin värsta finanskris i historien, räntan var 500 procent och alla trodde att finansbranschen var död.

Så blev det inte. I stället dröjde det bara något år innan bankerna var tillbaka. Och vi drog på oss våra kavajer och nylonslipsar, frekventerade rekryteringskvällar med gratisvin och bufféer dignande av parmaskinka och skaldjur.

Resten av 1990- och 2000-talet blev sedan en enda stor bröllopsfest för banker och handelsstudenter. Se bara på den

gallup över var de nyutexaminerade hamnar på sitt första jobb, som skolan gör varje år. Listan för dem som gick ut 2010 toppades av »Investment banking«. Tvåa var »Finance/banking other«. Totalt gick 30 procent av studenterna på Sveriges tyngsta ekonomiskola direkt till finansbranschen. Detta bara ett drygt år efter Lehman Brothers krasch.

Mönstret går igen. Finansbranschen växer, krisar och ifrågasätts – men kommer ändå tillbaka, i mer eller mindre samma välskräddade och illa fungerande kostym som tidigare. Sanningen är den att finansindustrin är ett så starkt särintresse, med så djupa försänkningar i såväl akademi som politik, att den nog aldrig kommer att gå igenom en sådan strukturomvandling som samhället egentligen behöver.