Tidigare tillverkades det mesta av bensinen i svenska tankar av råolja från Nordsjön, men nu är det »nog ganska nära 50–50« med Ryssland. Det är budskapet från Ulf Svahn. Han är vd för branschföreningen, som nyligen tog hänsyn till förnybara bränslen i namnet och numera heter Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet.

Det var länge sedan den svenska bensinen kom från Mellanöstern. 2001 är det senaste året då Saudiarabien syns i Statistiska centralbyråns statistik för olje-importen. Kuwait har ingen notering alls i den statistik som går tillbaka till 1995.

Men varken statistikmyndigheten, branschföreningen eller någon annan vet exakt varifrån bensinen kommer. Ulf Svahn säger att ingen myndighet kräver att företagen ska hålla reda på strömmarna, och företagen själva har inget intresse. För dem är det bensin. Så länge bensinen uppfyller EU:s och Sveriges krav på olika kvaliteter så spelar det ingen roll varifrån den har kommit.

För dem som, mot bakgrund av vad som händer politiskt i världen, vill – eller vill undvika att – handla bensin från ett visst landområde, är alltså möjligheterna små.

Det enklaste sättet att tänka sig bensinmarknaden är att betrakta Sveriges lager som en enda stor tank. Alla bolag häller sin bensin i tanken och alla hämtar ur tanken och kör ut till sina mackar.

Tanken består i verkligheten av depåer runt om i Sverige. Förr hade bolagen sina egna depåer, men nu samarbetar de. Preem, som tidigare hette OK Petroleum, hade omkring 25 depåer på 1980-talet. Nu har bolaget bara sex. Bolagen lastar och lossar hos varandra för att spara på transporterna.

Själva bensinen är alltså inget som mack-kedjorna kan konkurrera med. I allmänhet är det samma soppa i alla pumpar och priserna är ganska lika. I stället får mackarna konkurrera med läget, öppettiderna, maten och toaletterna. Design är också viktigt.

Om man försöker reda ut varifrån de fyra stora svenska oljebolagen hämtar sin bensin, finns ändå några grova siffror.

Branschettan Statoil säljer 35 procent av bensinen i Sverige. Där ingår Jet-mackarna. Bensinen kommer från Statoils raffinaderi i Danmark som hämtar råoljan från Nordsjön. Men Statoil köper också bensin från andra raffinaderier, bland annat från bensinkonkurrenten Preems raffinaderier på västkusten, enligt uppgift till Fokus.

Näst störst är OKQ8, med 29 procent av marknaden. Bolaget köper hälften av sin bensin från det finländska oljebolaget Nestes raffinaderier i Finland, som tar 70 procent av råoljan från Ryssland. År 2003 var andelen endast 35 procent. OKQ8 säljer den finländska bensinen i östra Sverige och i Norrland. Den andra hälften kommer från Preems raffinaderier och går till mackarna i väst och syd.

St1 är trea, med 21 procent av marknaden. I den andelen ingår mackarna i Shellkedjan. Bensinen kommer från bolagets raffinaderi i Göteborg, som tidigare bar Shells namn. Råoljan kommer mest från Nordsjön, men St1 tog också in olja från Libyen tidigare i år, när den arabiska revolutionsvåren just hade kommit i gång. Men det har inget med politik att göra, enligt St1:s vd Jonas Sidenå.

Preem är minst av de stora, med 13 procent av marknaden. Men bolaget är också störst och då gäller det raffinaderierna, i Göteborg och Lysekil. Bolaget – ägt av den saudiske Mohammed al-Amoudi – svarar för 80 procent av raffinaderikapaciteten i Sverige. Hälften av Sveriges bensin kommer från Preem, uppskattar bolaget. Två tredjedelar av Preems bensin och andra produkter går på export. USA har underskott på bensin och köper från Europa.

60 procent av råoljan till Preems båda raffinaderier kommer från Ryssland, det allra mesta av resten kommer från Nordsjön.

Det blir mycket uppskattningar, men det finns i alla fall en hård siffra som visar hur flödet ökar från källorna i Ryssland. Under de första åtta månaderna i år sålde ryssarna 6,4 miljoner ton råolja till Sverige. Under motsvarande tid för två år sedan var det 4,2 miljoner ton, en ökning med hälften. Ungefär en tredjedel av råoljan blir bensin.

Importökningen beror på att Preem har börjat köpa mer från Ryssland. Preem har byggt om raffinaderiet i Lysekil för ett par miljarder kronor för att kunna använda enbart Rysslands högsvavliga olja. Raffinaderiet tar bort svavlet från oljan och säljer det till kemiindustrin. Den lågsvavliga oljan från Nordsjön behövs inte.

Det som ger avkastning på investeringen i Lysekil är att den ryska oljan kostar mindre än oljan från Nordsjön. Många raffinaderier behöver lågsvavlig olja. När utvinningen krymper i Nordsjön, stiger priset på den oljan.

Leif Nilsson, oljehandlarveteran hos Preem, förklarar det enkelt:

– Det är kombinationen pris och värde.

Inköpsbesluten bygger på hur mycket av olika petroleumprodukter som raffinaderiet kan sortera fram ur just den kvalitet av råolja som är till salu och hur mycket bolaget för tillfället kan ta betalt för produkterna. Det är det som jämförs med priset.

De kolatomer som rinner ned i bensintankarna i Sverige kommer alltså från växtplankton från de hav som låg där Sibirien och Nordsjön nu ligger. Några kolatomer kommer också från veteax i Sverige, från sockerrör i Brasilien eller från majskolvar i USA. Framöver kommer det kanske också atomer från nyfällda tallar och från slaktrester.

Allt detta blir etanol som man blandar i bensinen. Nya EU-regler gör det möjligt att fördubbla andelen etanol i vanlig bensin från 5 till 10 procent. För en sådan ökning skulle det gå åt lika mycket etanol som nu tankas i Sveriges etanolbilar.

Men det trasslar med skatten. Branschföreningens vd Ulf Svahn säger att skattereglerna skulle göra den nya etanolbensinen dyrare och därmed kommersiellt omöjlig. Han tror att skatteknuten blir löst kanske till nästa höst eller till våren 2013. Men även om det i framtiden blir mer miljövänligt i bensinblandningen, är det alltså långt till möjligheten att tanka bilen med garanterat Krav- och Rättvisemärkt bensin.

Olofsson hade en bekymmersam fråga hon måste dryfta med statsministern. Det gällde Sveriges största företagsaffär genom tiderna. Statliga Vattenfall hade lagt ett bud på holländska Nuon och prissumman var över 100 miljarder kronor. Skulle regeringen godkänna köpet?

Näringsministerns relation till Vattenfall var inte den bästa. Ett år tidigare hade Maud Olofsson sagt nej när bolaget ville köpa gamla kärnkraftverk från British Energy i England. En av hennes tjänstemän på ägarenheten hade varnat för att prislappen på Nuon var alldeles för hög. Men Maud Olofsson tyckte inte att hon kunde gå emot bolaget igen.

Och Fredrik Reinfeldt och de andra parti­ledarna hade inga invändningar; »finns ej skäl att säga nej till affären«, var den korta noteringen i diariet dagen därpå.

Nuonaffären blev kulmen på Vattenfalls Europaäventyr som på dryga tio år förvandlade det forna statliga affärsverket till ett av Europas största energibolag. I dag, två och ett halvt år senare, är Vattenfall ett bolag under hård press. Motgångarna har avlöst varandra. Expansionen har avbrutits och tillgångar säljs ut på löpande band för att rädda den raserade ekonomin. Under andra kvartalet i år rapporterade bolaget till och med en förlust med 3 miljarder, och när resultatet för nio månader redovisades i förra veckan hade omsättningen sjunkit kraftigt och vinsten nästan halverats. På bara två år har statens vinstrikaste bolag blivit en krishärd. Hur står det egentligen till med Vattenfall?

När Lars G Josefsson år 2000 fick jobbet som Vattenfalls vd hade hans företrädare Carl-Erik Nyquist redan köpt 25 procent i Hamburgs energibolag HEW. Det var Eon som tvingades sälja när avregleringarna i Tyskland inleddes.

– Det är rätt att gå in i Europa, men hur man ska tjäna pengar har jag ingen aning om, kommenterade Nyquist till sin efterträdare när han lämnade över.

För de tyska politikerna som ville ha en konkurrent passade Vattenfall utmärkt. Ett bolag från Sverige och dessutom med svenska staten som ägare gav den trygghet och stabilitet de ville ha. Att Lars G ­Josefsson dessutom pratade flytande tyska var en stor fördel när han skulle komma på god fot med tyska lokalpolitiker.

I början av 2000-talet köpte Lars G Josefsson tyska ­energibolag på löpande band. Det var brunkolsgruvor och kolkraftverk i östra Tyskland, energibolag i Berlin och Hamburg, och dessutom andelar i ett antal av Tysklands äldsta kärnkraftverk. Därefter fortsatte uppköpen i Polen, Danmark, Belgien, Finland och även i Storbritannien, där det till slut blev en satsning på vindkraft.

Till en början var Europa­satsningen framgångsrik. Vattenfall växte så det knakade och drog in tiotals miljarder till statskassan. Det var den socialdemokratiska regeringen som hade gett grönt ljus för Europa­investeringarna och Göran Persson gav Vattenfallsdirektörerna fritt spelrum. Men i takt med att fler kolkraftverk köptes växte också kritiken hemma i Sverige. Vid bolagsstämman 2005 infördes därför en portal­paragraf i bolagsordningen: »Bolaget ska inom ramen för kravet på affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning.«

Kritikerna i riksdagen ville att Vattenfall skulle ta vinsterna och investera dem i förnyelsebar vindkraft hemma i Sverige. Men Lars G Josefsson visste bättre. Han ansåg att Vattenfall mycket väl kunde satsa i gammal kolkraft, eftersom bolaget samtidigt utvecklade en ny teknik, CCS kallad. Genom Carbon Capture and Storage – »kolinfångande och lagrande« – skulle man kunna ta hand om kol­dioxidutsläppen och pumpa ner dem under jord. Med CCS som garant för att kolkraften skulle bli miljövänlig fortsatte Josefsson att åka skytteltrafik till Europa för att köpa bolag.

Den ekonomiska boomen på 2000-­talet gjorde att energipriserna steg och gav stora inkomster till energibolagen. Handeln med utsläppsrätter fick elpriset att stiga ytterligare, och eftersom Vattenfall har stora mängder fossilfri vattenkraft och kärnkraft som inte kräver några utsläppsrätter, kunde bolaget ta in rejäla övervinster.

Vid finanskrisen hösten 2008 rasade dock energipriserna och dessutom sjönk elförbrukningen i Europa med tio procent. Det var första gången på många decennier som elkonsumtionen minskade och det innebar radikalt nya förutsättningar för energi­branschen. Vattenfall fortsatte ändå sin tillväxtstrategi. Hösten 2008 köptes 18 procent i den polska kolkraftproducenten Enea, och några månader senare stod alltså holländska Nuon på tur – för rekordpriset 104 miljarder kronor.

Också Nuon var ett fossildominerat energibolag, men med mer gas än kol. Anläggningarna var ålderstigna och en fjärdedel skulle behöva skrotas efter 2015. Det bokförda värdet på Nuons anläggningar var inte högre än 57 miljarder kronor, och resten av köpeskillingen, 47 miljarder, fick därför bokföras i balansräkningen som »goodwill« – en »immateriell« tillgång, utan säljbart värde.

I bokslutet motiverade Lars G Josefsson goodwillposten med »förväntade ökade intäkter från energihandel och liknande verksamhet samt framtida kund­relationer«. Så länge Vattenfall fortsatte att expandera kunde denna jättelika goodwillpost säkerligen hanteras och sakta skrivas av mot framtida vinster. Men om Vattenfall i stället tvingades krympa verksamheten och dra sig ur marknader skulle värdet på posten sjunka drastiskt och tvinga fram stora nedskrivningar.

Dessutom hade Vattenfall fördubblat sin skuldsättning för att finansiera Nuon-köpet. Vattenfall tog stora lån mitt under brinnande finanskris, vilket bara var möjligt med staten som garant. Följden blev ändå att Standard & Poor’s under 2009 sänkte utsikterna för Vattenfalls kreditbetyg från stabila till negativa. De ekonomiska problemen tornade upp sig och plötsligt hade Vattenfalls expansiva strategi blivit en återvändsgränd. Radikala besparingar infördes och nyinvesteringarna drogs ner till ett minimum.

Samtidigt hade Vattenfall blivit en av de största miljöbovarna i Europa vad gäller koldioxidutsläpp. Köpet av Nuon ökade utsläppen till 91 miljoner ton koldioxid per år, nästan dubbelt så mycket som Sveriges totala utsläppsmängd. Lars Josefsson hade satsat allt på att utsläppen skulle lösas med CCS. Men än så länge var tekniken bara på experimentstadiet, och dessutom skulle det krävas miljardinvesteringar för att få den på plats. Pengar som Vattenfall inte längre hade. Nu, vid årsskiftet 2009/2010, riskerade bolaget i stället sitta fast med alldeles för många kolkraftverk och alldeles för höga utsläpp. Den situationen skulle bli ohållbar, om inte förr så från 2013 då Vattenfall inte längre skulle få 65 procent av sina utsläppsrätter gratis.

Hösten 2009 växte kritiken mot Vattenfall upp till orkanstyrka. Uppgifter framkom att bolaget var på väg att sälja det fasta el­nätet i Sverige, trots att ägarna staten motsatt sig det. Det var uppenbart att näringsdepartementet inte hade någon kontroll över bolaget. Våren 2010 fick Lars G Josefsson lämna sin post. Han ersattes av norrmannen Öystein Löseth, som kommit in i bolaget från Nuon. En tid därefter fick även ordföranden Lars Westerberg gå, efter att det framkommit att han gett en fallskärm till ­Josefsson – trots att denne formellt sett aldrig fått sparken.

Sent omsider kom näringsdepartementet även med en ny formulering till bolags­ordningen; Vattenfall skulle nu vara » ett av de företag som leder utvecklingen mot miljömässigt hållbar energiproduktion«.

Efter valet 2010 flyttade förvaltningen av de statliga företagen till finansdepartementet, vilket innebär att det numera är finansmarknadsminister Peter Norman som ansvarar för Vattenfall. Men den energi­politiska styrningen har knappast blivit tydligare.

Den nya strategi som Öystein ­Löseth infört innebär dock en omsvängning. Två mål tycks nu vara överordnade. Vatten­fall ska återta sin roll som kassa­ko till statskassan även om kravet på avkastning är sänkt. ­Bolaget ska också klara de miljö­mål som EU ställt upp för 2020. Koldioxid­utsläppen ska därför sänkas till 65 miljoner ton fram till 2020. Just nu ligger Vattenfall långt efter sina konkurrenter i Europa. I genomsnitt släpper de europeiska energibolagen i dag ut 350 gram koldioxid per producerad kilowattimme, men Vattenfall släpper ut 450 gram.

Hur Vattenfall ska komma ur sitt kolberoende och satsa på mer förnyelse­bar energi när man dessutom måste banta investeringsbudgeten, det är frågan. Så sent som i förra veckan sänktes investeringsplanerna ytterligare med 15 miljarder och ligger nu på 150 miljarder för perioden 2012–2016.

Expansionen i Europa har avbrutits och Vattenfall lämnar ett antal av de marknader bolaget nyss gett sig in i. Anläggningarna i Polen, Danmark och Finland är redan sålda eller till försäljning. I Belgien säljer Vattenfall den belgiska delen av Nuon. Det är bara Sverige, Tyskland och Holland som fortfarande ska vara kvar som Vattenfalls »kärnmarknader«. Den stora frågan är dock vad som nu ska hända i Tyskland sedan den tyska regeringen bestämt att på tio år avveckla kärnkraften.

Öystein Löseth som själv åker Vasaloppet gör gärna jämförelser med skidåkning (Vattenfall sponsrar svenska skidlands­laget). Löseth är en drygt femtioårig norrman som kommit in i det svenska Stockholmsetablissemanget. Härom veckan umgicks han med Carl-Henric Svanberg, BP:s styrelseordförande, och tillsammans med Vattenfalls nya styrelseordförande Lars G Nordström är han regelbundet uppe på finansdepartementet och träffar Peter Norman och dennes statssekreterare Erik Thedéen. Och alla tycks förstå hans sjungande norska.

– Målet att nå ner till 65 miljoner ton koldioxid till 2020 är vårt överordnade mål, säger han när vi pratas vid efter en folktom presskonferens där Fokus utsända är de enda närvarande. Samma morgon har euroländerna presenterat ett nytt krispaket och Ericsson sålt sina mobiltelefoner.

Löseth berättar att det är han själv som satt upp målet 65 miljoner ton och att det i första hand dikteras av merkostnaden på dryga 7 miljarder kronor som det från 2013 kommer att kosta att köpa alla utsläppsrätter Vattenfall behöver.

– Vi kan bli tvungna att stänga eller sälja ett par kolkraftverk i Tyskland för att nå våra utsläppsmål. Om verken är lönsamma försöker vi sälja dem, om de är olönsamma lägger vi dem i malpåse, säger han.

Kärnkraftsbeslutet i Tyskland innebär att anläggningarna i Brunsbüttel och Krümmel läggs ner permanent, vilket gav Vattenfall en extra förlust på 10 miljarder i somras. Avvecklingen av kärnkraft är en komplicerad process och därför är det inte uteslutet att det kommer mer kostnader längre fram. Vattenfall undersöker möjligheterna att driva skadeståndsprocess mot den tyska staten.

Men om kärnkraften inte blivit någon lyckad affär i Tyskland så hoppas Öystein Löseth nu på brunkolen, som utgör lejon­parten av Vattenfalls tyska kolkraftsanläggningar. Brunkolsverken i östra Tyskland kommer att bli än viktigare när kärnkraften ska avvecklas.

– Brunkolen behövs för att ge Tyskland baskraft, säger Öystein Löseth.

Brunkol, lignit, är en sämre energikälla än stenkol. Endast en tredjedel av energin tas till vara, resten försvinner när vattnet tas bort. Koldioxidutsläppen är dessutom högre, ett ton brunkol ger ett ton koldioxid vid förbränning. Vattenfalls brunkolsgruvor producerar i dag 60 ton, vilket innebär att nästan hela koldioxidmålet fylls upp av bara brunkol, om CCS-tekniken inte blir verklighet. Det lokala politiska motståndet mot att pumpa ner koldioxid under mark är dock kompakt och Vattenfall har därför fått lägga sina CCS-planer på hyllan.

Tyskland kommer nu att alltmer gå över till förnybar energi. Det kan mycket väl innebära att också kolkraftverken får stå tillbaka, tror Sven Teske från Greenpeace International i Tyskland.

– Vattenfalls investeringar i stora kolkraftverk kan komma att bli olönsamma om de kopplas bort när elbehovet täcks av vindkraft som är billigare att producera, säger Sven Teske.

De verk han framför allt syftar på är Boxberg och Moorburg där Vattenfall nu investerar 40 miljarder, en tredjedel av hela sin investeringsbudget. Verken har dessutom blivit flera år försenade och är antagligen redan förlustprojekt som Vattenfall bygger färdigt i brist på bättre alternativ.

– Vattenfall i Tyskland har ingen strategi för att satsa på förnybart, säger Sven Teske.

– En hel del vindkraftssatsningar har gjorts i östra Tyskland men Vattenfall har inte varit med. Eon är mer framme nu, Vattenfall tycks bara sitta och vänta.

Tysklands totala omsvängning har satt den svenska energijätten, med en så stor kolkraftsnärvaro i landet, i en prekär situation. Och bidrar även till politiska problem för bolaget på hemmaplan.

– Det är viktigt att Sverige hänger med Tyskland, det är ett tillfälle som vi inte får missa, säger socialdemokraternas näringspolitiske talesman Lars Johansson.

– Vi vill att Vattenfall ska vara ett näringspolitiskt instrument för energiomställningen.

Eva Flyborg från folkpartiet ser dock förändringarna i Tyskland från ett annat perspektiv.

– Om Tyskland lägger ner sin kärnkraft ger det oss en utmärkt möjlighet, säger hon.

– Om vi bygger ny kärnkraft kan vi exportera kärnkraftsel till Tyskland.

Kärnkraften är fortfarande den främsta huvudvärken i svensk energipolitik. Och frågan är naturligtvis vilken väg Vattenfall väljer, och om politikerna kommer att kunna styra.

Ett antal av Sveriges storföretag inom basindustrin under namnet Industrikraft AB har i flera år tryckt på för att få i gång bygget av en ny reaktor i Sverige. Vattenfall och Industrikraft har haft ett gemensamt samarbetsprojekt och vd:n Mats Gustavsson och pr-konsulten Niklas Nordström har även besökt närings­departementet för att få i gång en kampanj. Diverse möten var också planerade, men så kom olyckan i ­Fukushima i Japan den 11 mars i år och allt ställdes in. Några månader senare drog sig Vattenfall ur samarbetet eftersom ledingen inte hittat de rätta kommersiella förutsättningarna.

Frågan är naturligtvis vem som ska ta risken vid en sådan jätteinvestering på 50–70 miljarder kronor (prislappen på den finska reaktorn beräknas bli 70 miljarder). Och går det att få lönsamhet? Uppenbarligen är åsikterna delade om detta.

– Räknar vi på den kapacitet som i dag byggs eller planeras i Norden så kommer vi att få ett elöverskott på 40–50 TWh i början på 2020-talet. Samtidigt ser vi ingen ökning av elanvändningen. Sedan elförbrukningen gick ner tio procent hösten 2008 har den inte kommit tillbaka. Vi tror att det kommer att dröja fram till 2020, säger Öystein Löseth.

Han är osäker på om det är lönsamt att bygga ny kärnkraft.

– Det är det vi nu ska ta reda på genom den analys vi satt i gång. Vi måste veta vad det kostar i Sverige, och innan vi kommer fram till ett investeringsbeslut så kan det ta upp till tio år. Först då kan vi säga om det är lönsamt.

Vattenfall investerar under perioden 2004–2014 cirka 50 miljarder kronor i effekt­höjning i befintlig kärnkraft i Sverige. Därmed förlängs drifttiden med ­ytterligare femton år, och innan dess är det därför inte troligt att någon ny reaktor byggs i Sverige.

– Om det ska byggas ny kärnkraft i ­Sverige så ska vi vara med, säger Löseth.

Men Mats Gustavsson på Industrikraft är inte nöjd:

– Ena dagen säger Vattenfall att de vill bygga, nästa dag vill de inte vara med, suckar han. Vi jobbar fortfarande för att bygga en reaktor i Sverige, men vi tycker att det är fel att låsa frågan till de nuvarande ägarna.

Folkpartiledaren Jan Björklund har inte varit sen att kritisera Vattenfall för oligopolfasoner. I somras slapp det även ur honom att energiöverenskommelsen borde omförhandlas för att få in nya ­aktörer på nya platser. Men det tog han sedan tillbaka. Eva Flyborg tycker ändå att förändringar behövs.

– Den nya centerledningen behöver väl lite tid, men eftersom verkligheten förändras behöver vi också ändra överenskommelser som inte längre håller, säger hon.

Mats Gustavsson vill också ändra på det beslut som är fattat:

– Vi vill inte riva upp energiöverenskommelsen utan bara göra smärre justeringar.

Uppgörelsen bygger dock på att en eventuell ny reaktor måste ersätta en redan befintlig. Hur en ny reaktor ska kunna startas utan att blanda in de nuvarande ägarna är därför svårt att förstå.

Antagligen kommer allt landa i frågan om subventioner. Riksdagsbeslutet att tillåta ny kärnkraft var nämligen villkorat med att investeringen ska ske utan statliga subventioner. Regeringen har lovat komma tillbaka till riksdagen med en precisering av vad man anser vara subventioner till kärnkraft.

– Vi jobbar med frågan men jag kan inte säga när vi är klara, säger Daniel Johansson, centerpartistisk statssekreterare på närings­departementet.

Han utesluter att kärnkraften ska kunna få kreditgarantier eller skattelättnader som i Finland. Men frågan om det obegränsade skadeståndsansvaret vid olyckor skjuter han över på miljödeparte­mentet. Olyckan i Fukushima uppskattas kosta mer än 1 000 miljarder kronor, vilket de japanska skattebetalarna får betala. I Sverige är kärnkraftsföretagens skadeståndsansvar begränsade till 12 miljarder kronor. Resten av risken tas av statskassan. Är det en subvention? Daniel Johansson vill inte ge något svar:

– Vi kommer att precisera dessa frågor när vi återkommer till riksdagen.

Vilken väg kommer Vattenfall att gå? Förutom en havsbaserad vindpark tillsammans med Stadwerke München i Nordsjön har Vattenfall inte gjort några investeringar i vindkraft på land i Tyskland. Totalt ska företaget satsa 26 miljarder på vindkraft fram till 2015, en siffra som kan dras ner nu när investeringsbudgeten krymper ytterligare. Investeringarna i den fossil­beroende kraftproduktionen är fortfarande totalt dominerande, men Öystein Löseth lovar att den fossilbaserade kraften ska ner till 30 procent redan 2015. För att nå dit finns antagligen ingen annan väg än en massiv utförsäljning av de kraftverk Lars G Josefsson en gång köpte.

Den ansvariga ministern Peter Norman vill inte svara på hur Vattenfall ska bli »ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion«. Frågan hamnar i stället på ordföranden Lars G Nordströms bord. Han har, trots sina 68 år, nyligen entusiastiskt tagit sig an jobbet i problemtyngda Vattenfall. Han var senast vd i svensk-danska Posten, och tidigare ledde han framgångsrikt Nordea under många år. Där fick han dock kritik från Greenpeace för att banken lånade ut pengar till finsk kärnkraft.

Han vill inte själv betrakta sig som någon kärnkraftsvän utan värdesätter att Vattenfall arbetar med inte mindre än sex energislag (biobränsle, vindkraft, naturgas, vattenkraft, kärnkraft, kolkraft). Men när det gäller stoppet av kärnkraften i Tyskland är han bestämd.

– Tyskland är en rättsstat. Vattenfall måste stänga sina anläggningar, och därmed lider vi ekonomisk skada. Därför undersöker vi nu möjligheterna att få kompensation, och jag utgår ifrån att det är möjligt.

I Tyskland har Vattenfall ett obegränsat skadeståndsansvar vid en eventuell kärnkraftsolycka, och genom ett avtal mellan dotterbolaget och Vattenfall har även ­moderbolaget detta obegränsade ansvar. Vill Vattenfall ta bort detta avtal?

– Det är klart vi vill, och vi arbetar med hur det ska gå till. Jag kan tänka mig att vi lägger ihop denna fråga med kravet på skadestånd av tyska staten alla sakerna hänger ju ihop«.

Vattenfall har nästan bara kolkraft kvar i Tyskland. Lars G Nordström medger att bolaget måste investera mer i förnybara energikällor i landet.

– Jo, vi måste göra nåt mer i Tyskland, annars uppfyller vi inte vår målsättning att bli ledande i omställningen till förnybart.

Enligt Lars G Norström är det inte ens säkert att bolaget blir kvar i Tyskland.

– När betingelserna ändras måste man naturligtvis fundera på om vi ska vara kvar i området. Det hänger på om vi kan hitta fortsatt lönsamhet. Tyskland är mycket svårare än man tror. Detta inte sagt för att förringa mina företrädare, men hur många svenska storföretag har egentligen tjänat bra med pengar i Tyskland?

Vattenfall har faktiskt gjort stora vins­ter där. Men den tiden är över, det säger Nordström själv.

– Jag tror att guldåren är över, och det gäller inte specifikt Vattenfall utan hela branschen. Energiföretagen tjänade mycket pengar i mitten av 2000-talet. Men nu har flera av energijättarna tappat halva sitt börsvärde, inte minst i Tyskland. Fukushimaolyckan i Japan är naturligtvis en orsak.

I veckan aviserade regeringen att Vattenfall och de andra statliga bolagen att de får sänkta avkastningskrav. Lars G Nordström anser att det befintliga målet var orealistiskt.

– Hur många bolag levererar i dag 15 procent avkastning på eget kapital? Det är inte många.

Frågan är då om det går att tjäna pengar om alla sänker sin energiförbrukning.

– Energieffektivisering är vi gärna med på. Faktum är att den traditionella modellen för tillväxt inte längre fungerar, eftersom tillväxten avstannar så fort energipriserna stiger. Då blir energieffektivisering viktigt inte bara för Greenpeace och miljörörelsen. Utifrån hårda kommersiella villkor måste vi bli effektivare för att vi ska få tillväxt.

Lars G Nordström säger sig inte veta exakt varför samtalen med industrin om ny kärnkraft avbröts.

– Det var före min tid, men vad jag har hört rådde oenighet om de kommersiella villkoren. Vattenfall kan inte heller vara det enda energiföretaget i ett sådant konsortium. Vi har inte råd att investera själva. Men Vattenfall vill gärna ha i gång en ny dialog med näringslivet.

– Kanske måste vi lyssna bättre än förra gången, och det kanske industrin också måste göra.

En faktor som kan ändra regeringens styrning av Vattenfall är den utredning som Nordströms förre chef på Nordea­, Hans Dalborg, just nu håller på med. En uppgift gör gällande att staten vill lägga bolagen i ett investmentbolag utanför riksdagens kontroll. Det skulle i så fall kunna innebära att den politiska drivkraften för att bolaget ska ställa om till en miljömässigt hållbar produktion minskar i stället för att öka.

Men enligt Lars G Nordström är det inte på agendan.

– Nej, riksdagens inflytande över de statliga bolagen kommer inte att förändras. Men vi får väl se vad utredningen kommer fram till. Den ska vara klar i början av nästa år.

Under tiden får Vattenfall fortsätta att hantera sina många krishärdar.

Skulderna och räntekostnaderna för felköpet Nuon. En finansiell situation som gör det hart när omöjligt att genomföra tillräckliga investeringar i både nya och befintliga anläggningar. De eskalerande kostnaderna i EU för koldioxiutsläppen. Fortsatta eventuella utgifter för den avvecklade kärnkraften i Tyskland. Liksom rävsaxen, både med politiker och stor­företagsledare, när det gäller den svenska kärnkraften.

Det var länge sedan, men Gettys ord har länge fungerat som en sammanfattning för den olje- och gruv­industri som världsekonomin är så beroende av.

I efterkrigstidens Stockholm, långt från dåtidens borrtorn och gasflammor, fanns det en tonåring som lyssnade till Gettys karga beskrivning. I förorten Äppelviken plöjde Adolf H Lundin flera böcker om denne världens rikaste man, men också om andra oljeentreprenörer. Det var berättelser om förmögenheter. Oljeförmögenheter. Men också berättelser om smutsiga affärer, juridiska balansgångar och etiska övertramp. »Landets största skurkar«, hade president Theodore Roosevelt kallat oljemiljonärerna.

John D Rockefeller, Henry Flagler och Henry Rogers – Adolf Lundin ville veta allt om oljemännen.

Han ville bli en av dem.

Det är svårt att hitta ett oljebolag utan klibbiga händer. Shell, BP, Exxon Mobil, Elf – alla har de skapat svarta rubriker i den ofta hänsynslösa jakt som oljeletande innebär.

Men få av dem har i så stor utsträckning haft risktagande som bärande affärsidé. Inte på samma sätt som Lundingruppen, som nu är en av Sveriges högst värderade bolagssfärer med ett sammanlagt börsvärde på över 85 miljarder kronor. Lundinfamiljens ägarandel, via olika stiftelser, uppgår till 18,8 miljarder.

Mest lukrativa har företagsförsäljningarna varit. De senaste åren har man sålt Tanganyika Oil till Sinopec, Red Back Mining till Kinross och Alumbrera-fyndigheten till Rio Algom och North Limited – samtliga till ett pris som är minst tio gånger högre än vad Lundingruppen själva lagt in i bolagen.

Men i takt med framgångarna har medie­uppmärksamheten vuxit. Och det har slungat in Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som tidigare satt i styrelserna för gruppens bolag Lundin Petroleum och Vostok Nafta, i en allvarlig förtroendekris.

Men vår historia om Lundinföretagen har inte hunnit fram till Carl Bildt än. För än så länge är Adolf Lundin en romantiserande tonåring, Nordsjön inte mer än ett kallt hav och Skandinavien en vit fläck på oljekartan.

Men Lundin har bestämt sig. Han ska bli en oljeman. På Kungliga Tekniska Högskolan läser han till bergsingenjör och efter examen och intensivt jobb­sökande per brev får han napp hos oljebolaget Shell.

Hans första jobb i Colombia går inget vidare. Flera misslyckade provborrningar ger honom öknamnet Saltvatten-Lundin och Adolf kommer hem med inget mer än en papegoja. Till hans stora glädje kan fågeln säga meningen »Jag har en grön uniform men jag är liberal«. Papegojan delar därmed Lundins politiska uppfattning: Lundin har i tal senare hyllat Margaret Thatchers och Ronald Reagans »suveräna agerande under 1980-talet«. Lundin har även donerat över en halv miljon kronor i dagens penningvärde till Reagans presidentkampanj.

De första borrningarna må ha misslyckats, men under sina första stapplande år i arbetslivet lyckas Adolf Lundin bygga upp ett ansenligt kontaktnät i det svenska näringslivet. Han gifter sig med Eva Wehtje, barnbarn till cementkungen Ernst Wehtje, han arbetar en tid för Axel och Bo Ax:son Johnson och får starka band till Wallenbergfamiljen genom Evas systers äktenskap med Marc Wallenberg. Adolf Lundin omnämns till och med som ett slags mentor åt Marcus »Husky« Wallenberg.

I slutet av 1960-talet kommer till slut de ekonomiska framgångarna. Efter att ha blivit ett namn i kanadensiska aktiemäklarkretsar lyckas han 1969 göra ett riktigt klipp genom aktier i bolaget AEX, som hittar stora fyndigheter av bly, koppar och zink.

Nu har han ett startkapital. Och tre år senare kommer ett tillfälle där Adolf för första gången kan utnyttja sin vilja att balansera på den juridiska och etiska gränsen, att kasta av sig den där fromsintheten som Getty talat om.

Utanför Qatars kust i Persiska viken får Lundin och hans medhjälpare nys om ett lovande fält. De börjar förhandla med emiren av Qatar och parterna verkar överens. Ändå händer ingenting, tills Adolf Lundin förstår att emiren väntar sig en muta. När Adolf frågar sin advokat i New York om han får sticka till emiren pengar får advokaten ett vredesutbrott. Någon muta får han absolut inte ge.

Då bestämmer sig Adolf för att ingå ett vad med emiren: en miljon dollar på att det regnar i morgon.

»Något regn föll förstås inte, men vi var båda nöjda ändå«, berättar Adolf Lundin i sin auktoriserade biografi av journalisten (numera Lundinanställde) Robert Eriksson. »Emiren fick en miljon dollar och jag fick min första oljekoncession«.

Adolf Lundin hade blivit en oljeman.

Han hittar ingen olja i fältet – däremot gas. Mycket gas. Lundins område utanför Qatar visar sig vara det största gasfältet utanför den kommunistiska världen. Adolf säljer med stor vinst och bygger vidare på sitt imperium. Ändå dröjer det över tio år innan svenska medier får upp ögonen för den svenske entreprenören.

Arkivens första klipp är från mars 1984. I ett kort telegram från Associated Press och Dow Jones, återgivet i Dagens Industri, berättas att »den svenske affärsmannen« Adolf Lundin fått tillstånd att leta olja i Oman.

Apartheidregimens Sydafrika och Mobutus Kongo följer. Listan över verksamhetsländer ser snart ut som en kopia av de listor som utrikesdepartementet utfärdar över platser som inte bör besökas.

Än i dag är riskvilligheten och det till synes skamlösa samarbetet med diktaturer bärande i Lundinföretagen. Adolf Lundin brukade själv använda uttrycket »When the going gets tough, the tough get going«. På bolagens hemsidor och i utskick till aktieägarna sammanfattas affärsidén med »No guts no glory«. Gruppens nisch verkar vara att överstiga de hinder som andra företag av olika anledningar inte vågar forcera. Därmed blir man ensam om mycket olja, gas och mineraler.

»Det främsta hindret för utvecklingen av nya tillgångar är inte geologi«, skriver energiexperten Daniel Yergin, författare till oljeboken »The Prize« från 1991, »utan vad som händer ovanför marken«.

Och Lundinföretagen förstår vad som händer ovanför marken. I årsredovisningen för 1998 beskriver Adolf Lundin företaget som en motsvarighet till militärvärldens »superrörliga attackenheter«.

Lönsamheten är hög. Vinsten på investerat kapital uppgår stundtals till flera hundra procent och Adolf Lundin blir hjälteförklarad av en lojal skara svenska investerare som blir allt rikare.

Fördelen gentemot oljejättarna är tydlig: Lundin är snabbare och inte lika tyngt av etiska krav. De amerikanska företagen, säger Adolf, är »slavar« under olika människorätts- och miljöorganisationer.

Det är den här företagskulturen Carl Bildt träder in i år 2000.

Carl Bildt och Adolf Lundin träffas i Genève när Bildt är stationerad där på grund av sina uppdrag på Balkan. Bildt känner Adolfs bror – den militäre spionen Bertil – sedan tidigare, och tycke uppstår när han träffar den i staden verksamme Adolf.

Varför Lundingruppen vill få in Bildt är inte så underligt. Internationella kontakter är hårdvaluta i oljevärlden och den förre statsministerns »geopolitiska blick« nämns också som en anledning.

Varför Bildt vill in i Lundingruppen är svårare att svara på. Sfärens rykte kan inte vara en hemlighet för honom. Kanske lockas han av spänningen, kanske lockas han av pengarna, kanske tror han inte att han kommer att arbeta som svensk politiker igen.

Lundingruppen kör på i samma spår med Bildt ombord. I oktober 2002 hamnar gruppen på en svart lista över företag som FN anser håller på att plundra Kongo på sina naturtillgångar. Adolf Lundin svarar att »det hade varit värre om vi inte stått med där« eftersom listan är »nästan som att läsa en who’s who in mining.«

Samtidigt pågår en generationsväxling i sfären. Under de här åren flyttas makten i företagen gradvis över till sönerna Ian och Lukas. När Adolf börjar behandlas för leukemi 2003 frånträder han de flesta av sina uppdrag. Ordförandeposten i Vostok Nafta är det enda han hänger kvar i till sin död i september 2006.

Bara en månad senare läser den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt upp ett oväntat namn i riksdagens talarstol. Den förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt har tilldelats en andra akt i den svenska politiken. Nu som utrikesminister.

Bildts samröre med Lundin blir en följetong utan slut. Runt honom faller andra ministrar för svart hemhjälp, obetalda tv-licenser och påstådda sexköp. Men varken Bildts optioner, en utredning om eventuella folkrättsbrott begångna i Sudan eller de två tillfångatagna journalisterna i Etiopien tycks kunna peta bort honom från Arvfurstens palats.

Det är ett problem för Bildt, men ett än större problem för Lundingruppen. Bildt jobbar ju inte kvar för oss, utbrister företagens talespersoner gång på gång.

Det är förgäves. Lundinföretagen har tack vare Carl Bildts mediala dragningskraft för evigt fått rollen som det svenska näringslivets svarta får. Det spelar ingen roll att Lundin Petroleum så sent som i veckan hittade ett oljefält som kommer att flöda i 50 år – i stabila, demokratiska Norge av alla ställen. Detta i en tid då allt större del av gruppens intäkter kommer från länder som just Norge, Malaysia och Nederländerna.

På ett sätt är det ironiskt. Lundinsfären har i decennier kommit helskinnade genom märkliga ersättningar, svartlistningar och samröre med diktatorer.

Men det var först när man hamnade i samma strålkastarljus som Carl Bildt som det blev riktigt allvarligt.

Läs mer: intervju med Ian Lundin

Fakta | Lundins två kriser

Internationella åklagar­kammaren utreder om någon svensk medborgare kan ha gjort sig skyldig till folkrättsbrott i Sudan, där ett Lundinbolag tidigare ägde oljetillgångar. Åklagaren har inte ens nämnt att det är Lundinbolaget som utreds, men att utredningen startade på grund av en rapport som kritiserade ett Lundinbolag.

De svenska fängslade frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ska ha varit i sydöstra Etiopien bland annat för att undersöka Lundingruppens intressen. Africa Oil bedriver just nu prospektering efter olja och gas i området, där det i praktiken råder inbördeskrig mot statsledningen.

Fakta | Lundingruppen

Energi
Shamaran Petroleum
Letar olja i Kurdistan.
Börsvärde: 1 695 mkr.
Ägarandel: 18,7%.

Lundin Petroleum
Utvinner olja och gas, samt prospekterar, i Kongo, Frankrike, Indonesien, Irland, Malaysia, Nederländerna, Norge, Ryssland, Tunisien och Vietnam.
Börsvärde: 45 000 mkr.
Ägarandel: 30%.

Blackpearl Resources
Letar och utvinner olja i Kanada.
Börsvärde: 8 150 mkr.
Ägarandel: 8,1%.

Africa Oil
Letar olja i Kenya, Etiopien, Mali och Somalia via delägande i Horn Petroleum.
Börsvärde: 1 956 mkr.
Ägarandel: 7%.

Horn Petroleum
Letar olja och gas i Somalia.
Börsvärde: 489 mkr.
Ägarandel: 7,3%.

Denison Mines
Bryter och letar efter uran i Kanada, Zambia och Mongoliet.
Börsvärde: 3 130 mkr.
Ägarandel: 9,1%.

Etrion Corp
Driver solenergiparker i Italien
Börsvärde: 750 mkr.
Ägarandel: 24,6%.

Vostok Nafta
Investmentbolag som investerar bland annat i jordbruksmark och olja i Ryssland och dess grannländer.
Börsvärde: 2 600 mkr.
Ägarandel: 27,7%.

Gruvor
Atacama Minerals
Bryter jod, svavel och nitrat i norra Chile.
Börsvärde: 554 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Ngex Resources
Letar guld och koppar i Kanada, Argentina, Chile, Eritrea och Kongo.
Börsvärde: 2 478 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Fortress Minerals
Prospekteringsbolag Har tidigare letat guld i Ryssland.
Börsvärde: 398 mkr.
Ägarandel: 39%.

Lucara Diamond
Letar och bryter diamanter i Botswana och Leshoto.
Börsvärde: 1 989 mkr.
Ägarandel: 16%.

Lundin Mining
Bryter koppar, zink, bly och nickel i Sverige, Portugal, Spanien och Irland, samt koppar och kobolt i Kongo.
Börsvärde: 16 300 mkr.
Ägarandel: 11,5%.

Bolagens totala börsvärde: 85 488 mkr.
Värde Lundins ägarandel: 18 769 mkr.

Siffrorna är i några fall omräknade från kanadadollar, enligt kursen 6,52. Ägarandelen är Lundin-stiftelsernas. Innehåller inte ev. privat ägande av enskilda familjemedlemmar, som dock ska vara »maximalt någon tiondel«.

Källa: Lundingruppen.

– Jag följer det inte personligen, men jag hör så klart att det varit en hel del negativ uppmärksamhet i media. Just nu är jag mest fokuserad på Lundin Petroleums succé i Norge. Det fynd vi har gjort där kommer att flytta vårt företag till en helt ny kategori, från ett mellanstort till ett stort oljeföretag.

Hur ser ni på att göra affärer med regimer av den typ som finns i Etiopien?

– Vår syn är ganska enkel. Först och främst tittar vi på de tekniska förutsättningarna, sedan på hur omgivningen är. Vi försöker ha en positiv inverkan där vi är verksamma, vi arbetar alltid med samhällsuppbyggnad på lokal nivå och försöker bidra till att skapa en fredlig närmiljö.

Har ni då försökt hjälpa de fängslade svenskarna genom era kontakter?

– Det är ingenting vi kan påverka. Folk tror ibland att vi är väldigt inflytelserika, men vi är egentligen bara ingenjörer. Det här är ett känsligt ämne, inte minst eftersom det handlar om nationell säkerhet och rubriceras som terrorism. Så det här bör skötas mellan de berörda regeringarna. Men personligen hoppas jag givetvis att de båda ska släppas fria.

Varför ville dåvarande Lundin Oil ha med Carl Bildt i styrelsen?

– Han tillförde en ny vinkel, ett globalt perspektiv som vi inte hade förut. Han var en väldigt användbar styrelsemedlem och gav oss vägvisning. Vilken styrelse som helst behöver en sådan person, och särskilt ett företag som Lundin Petroleum.

Har ni hört något från åklagaren i utredningen om folkrättsbrott i Sudan?

– Ingenting alls. Vi har hört rykten om en förundersökning, men vi har inte blivit kontaktade. Skulle vi bli det kommer vi att vara helt öppna och totalt samarbetsvilliga.

Läs mer: Lundins – oljekungar i etikens gränsland

Med katastrofen i Fukushima i färskt minne, med stigande oljepriser och en hårdnande kamp om det svarta guldet, med klimatförändringar och global uppvärmning, har jakten på framtidens energi blivit alltmer intensiv. Sverige använder sig till 50 procent av fossila bränslen, de flesta länder har en betydligt högre andel än så.

Just nu, i Cadarache i södra Frankrike, byggs världens största tokamak – det ryska namnet på denna typ av ringformade, magnetiska behållare som producerar fusionskraft. Den kallas för Iter, en förkortning för International Thermonuclear Experimental Reactor.

Det första experimentet väntas genomföras i november 2019. Iter bygger nämligen på ett samarbete mellan sju parter, där EU och Japan tar det största ansvaret. Olika delar till tokamaken produceras runt om i världen, för att sedan fraktas till Frankrike där de monteras på plats.

Fusionskraft handlar i likhet med kärnkraft om att utvinna energi ur atomkärnor. Den stora fördelen är dock att det inte blir något långlivat radioaktivt avfall kvar att ta hand om. Metoden bygger på samma energiprincip som i solen och stjärnorna, att små atomkärnor smälter samman och blir tyngre kärnor. Den nya kärnan väger mind-re än de ursprungliga kärnorna gjorde tillsammans och det är denna mellanskillnad i massa som  blir till energi.

Fusionskraftverken använder sig av två typer av bränsle som det råder så gott som obegränsad tillgång till. Dels deuterium som finns i vanligt havsvatten, dels tritium som tillverkas av metallen litium. Och det krävs extremt små mängder. Ett tiotal gram av vardera substans skulle täcka en människas elförbrukning under en hel livstid.

En tank med havsvatten motsvarar 250 tankar med olja på sammanlagt 320 000 ton, och kan förse tre miljoner hushåll med varmvatten, enligt Michel Claessens, kommunikationsansvarig på Iter.

Målet för projektet är att lyckas producera tio gånger så mycket energi som det går åt för att värma upp reaktorn till 150 miljoner grader. Men ännu har ingen fusionsreaktor i världen ens lyckats producera mer energi än vad som går åt för att skapa de enorma temperaturer som krävs. Jet i Storbritannien har nästan lyckats, men har ännu en bit kvar.

– När den sätts i gång så drar den fyra procent av landets elförbrukning, så det gäller att inte köra den mitt under en köldknäpp eller när England spelar final i fotbolls-VM, säger Michel Claessens.

Fusionsenergin föddes när människan började förstå hur solen fungerar. De första experimenten utfördes under 1940-talet, bland annat i andra världskrigets Tyskland. Under 1950-talet tog tekniken fart i Europa, USA och Ryssland. 1958 hölls den första konferensen anordnad av FN där de olika länderna presenterade sin fusionsforskning och hemlighetsstämplen togs bort. Sedan dess ordnas en FN-konferens vartannat år för att följa upp utvecklingen inom fusionsforskningen.

De vetenskapliga modellerna tyder på att fusionstekniken verkligen fungerar, men problemet hittills har varit att reaktorerna helt enkelt är för små för att kunna producera tillräckligt mycket energi. Och det enda sättet att ta reda på om det fungerar är att bygga en jätteanläggning och prova sig fram för att se om det i praktiken är en ekonomiskt konkurrenskraftig energiform.

Det avgörande är framförallt om det går att åstadkomma tillräckligt stora och starka magnetfält som stänger inne plasmat och hindrar det från att komma i kontakt med de mer värmekänsliga väggarna i tokamaken. Om slitaget på materialet visar sig ske snabbt så kan tekniken bli alldeles för kostsam.

Det pågår också en kapplöpning inom själva fusionstekniken där två metoder konkurrerar, magnetisk inneslutning, den metod som Iter bygger på, och tröghetsinneslutning. I den senare belyses en millimeterstor kula av fruset deuterium tritium med hundratals starka lasrar så att den komprimeras ungefär 2 000 gånger och värms upp till omkring 50 miljoner grader. Stora forskningsanläggningar för denna metod finns bland annat i Kalifornien, Frankrike och i Japan. Problemet med tröghetsinneslutning är att lasrarna drar stora mängder energi och att kompressionen kräver stor precision.

En variant av den magnetiska inneslutningen kallas för stellarator och den största byggs nu i Tyskland. Den påminner om en tokamak men är skruvad till formen. Den har en hel del tekniska fördelar men dess nackdel är att den är betydligt svårare att både bygga och förstå, enligt Torbjörn Hellsten, professor i teoretisk fusionsplasmafysik vid KTH i Stockholm.

Om allt går enligt plan och Iter:s tokamak producerar energi i överskott så finns det ändå inget sätt att ta tillvara den producerade energin. Det har helt enkelt bedömts vara alltför dyrt och därför ska Iter enbart fungera som en forskningsanläggning som ska rivas när testerna är slutförda.

Trots att fusionsenergi enligt forskarna har potential att bli en energikälla som i framtiden kan ersätta dagens smutsiga fossila bränslen så jublar inte miljörörelsen. Tvärtom så hörs nu högljudda protester mot hela Iter-projektet och krav på att det läggs ned. Argumenten är till viss del samma som de emot kärnkraft; fusionskraften hävdas vara alltför osäker med sitt radioaktiva material samtidigt som de potentiella riskerna vid ett haveri är för stora. Miljarderna bör i stället satsas på förnyelsebara energikällor som vind, våg och solkraft, hävdar bland andra Greenpeace och den franska miljörörelsen.

Det är argument som forskarna själva har svårt att förstå. Ett worst case-scenario är att tritium läcker ut. Men tritium späds snabbt ut till låga nivåer och har en halveringstid på bara elva år. Dessutom är mängden tritium i plasmat relativt liten då själva plasmat är 500 000 gånger tunnare än vanlig luft.

– Efter 100 år så är radioaktiviteten till och med mind-re än den som du får från ett kolkraftverk. Det som hände i Fukushima skulle aldrig kunna ske i en fusionsreaktor. Vid en olycka så slocknar allt på en gång och radioaktiviteten klingar snabbt av, säger Torbjörn Hellsten.

Men skepsisen är stor, och många tror helt enkelt inte att tekniken fungerar.

– Det är extremt dyrt och kommer förmodligen inte att leda någonvart, säger Frankrikes förra miljöminister, miljöpartisten Yves Cochet.

Iter får även hård kritik från både kärnkraftskramare och vissa forskare. »Lägg pengarna på att förbättra säkerhet och utveckling inom kärnkraften«, är ett vanligt argument. Och Pierre-Giles de Gennesden, fransk Nobelpristagare i fysik, har liknat projektet vid en vacker, men fullkomligt orealistisk, tanke.

Inte ens de som arbetar med Iter säger sig vara hundra procent säkra på att tokamaken verkligen kommer att leva upp till förväntningarna. Michel Claessens och Torbjörn Hellsten är visserligen optimistiska, men poängterar att garantier saknas.

Och trots att miljard efter miljard redan plöjts ner i Iter-projektet är det inte helt säkert att det verkligen blir av. I enlighet med fransk lag kräver alla satsningar av denna typ att allmänheten får lov att säga sitt. Mellan den 15 juni och 20 juli pågår denna medborgarnas utfrågningsperiod  runt Cadarache i Provence. Då får vem som helst, oavsett hemvist eller nationalitet, möjlighet att på plats ställa frågor och komma med synpunkter till de franska myndigheterna, som enligt lag är skyldiga att utvärdera medborgarnas farhågor och komma med rekommendationer till regeringen om huruvida projektet bör drivas vidare eller stoppas helt.

Samtidigt har EU redan långt gångna planer för nästa generations fusionsreaktor, med en kapacitet som är tre gånger högre än Iter. Projekteringen av demonstrationsreaktorn Demo är redan i full gång och planen är att år 2030 sätta igång bygget. Storleken? Den ska rymma mellan 1 000 och 3 500 kvadratmeter plasma, att jämföra med Iter:s 800.

Kostnaden? Det är det ännu ingen som vågar tänka på.

***

Fakta | Iter

Så funkar det:
Iter bygger på magnetisk inneslutning av deuterium – som finns i vanligt havsvatten – och tritium – som tillverkas av metallen litium. För att atomkärnorna inte ska stöta bort varandra utan smälta samman krävs en mycket hög hastighet, det vill säga hög temperatur. När bränslet hettas upp till över 100 miljoner grader bildar fusionsbränslet ett plasma, en joniserad gas, där elektronerna inte längre är bundna till atomkärnorna. Detta sker genom uppvärmning i ett ringformat magnetfält, som till viss del bygger på samma teknik som den i en mikrovågsugn. När de olika partiklarna kolliderar med bränslet i inneslutningen smälter atomkärnorna samman och blir till energi.

***

Fakta | Iter-projektet i siffror

23 000 ton: Så mycket kommer tokamaken att väga. Det är lika mycket
som tre Eiffeltorn.
32 miljarder: Den uppskattade kostnaden i euro för hela Iter-projektet, inklusive nedmontering. EU står för 45 procent av kostnaden.
1 000 000: Så många komponenter kommer maskinen att bestå av.
840 m2: Så mycket plasma kommer Iters tokamak att innehålla. Det är drygt åtta gånger mer än dagens största maskiner av samma slag.
360 000 ton : Vikten på den jordbävningsskyddande grund, bestående av 500 betongkolonner, som byggs under tokamaken.
7: Antalet medlemmar som bidrar med forskning och tillverkning av Iter. EU, Japan, USA, Ryssland, Sydkorea, Kina och Indien.
150 miljoner: Så många grader kommer plasman att bli. Det är tio gånger
varmare än solens kärna.
61 meter: Så hög blir Iters tokamak över marken. Plus 13 meter
som byggs under jord.
180 hektar: Ytan på hela området där Iter byggs. Det blir Europas
till ytan största forskningsanläggning.

Tyskland var på väg att avskaffa skatten på kärnkraft när förbundskansler Angela Merkel i stället i veckan meddelade att landets 17 kärnkraftsreaktorer ska avvecklas till år 2022. Hädanefter ska det satsas på förnybar energi.

Sol- och vindkraftbolagen jublade, men det gjorde även ryska gasbolag.

I Rosenbad hörs miljöminister Andreas Carlgren muttra. Avståndet mellan Tyskland och Sverige är litet. Även här finns kritiken mot kärnkraften, och ett miljöparti som går kraftigt framåt. Just som Carlgrens centerparti efter decennier av motstånd lärt sig att leva med reaktorerna.

I ett annat hörn av världen förklarar samtidigt Saudiarabiens prins Al-Waleed bin Talal – världens 26:e rikaste person enligt, Forbes – att han vill se oljepriset (hans inkomstkälla!) sjunka:

– Vi vill inte att väst letar efter alternativ, för det är upp-enbart att ju mer priset på olja stiger, ju större incitament har de att leta efter alternativ.

När gamla sanningar inte längre gäller letar aktörerna desperat efter nya positioner.

Den vind som kärnkraften hade i sin rygg tack vare klimatalarmet mojnade i samma sekund som den japanska marken började skaka.

I veckan röstade riks­dagen åter om uranbrytning i Sverige. Uran är oumbärlig i kärnkraftproduktionen men trots att ämnet finns i Sverige importeras det på grund av den skada på miljön som ­uranbrytningen innebär.

Vissa råvaror biter sig fast i kraftproduktionen trots folkligt motstånd, medan andra har förtvivlat svårt att slå sig in på marknaden.

Häromveckan, till exempel, hade Newsweek en artikel om skiffergas och andra okonventionella energikällor. Det finns, åtminstone i forskar­världen, alternativ till olja och uran.

Det just nu hetaste drömämnet heter torium. Döpt efter den nordiska guden Tor pekas det ut som lösningen på alla kraftproblem. Men trots att nobelpristagaren Carlo Rubbia vid det europeiska kärnforskningscentret hävdar att den billiga, rena och säkra metallen lätt skulle kunna ersätta uran i kärnkraftsproduktionen har torium förblivit ett wild card i energipolitiken.

Det är udda, eftersom torium är ett mycket vanligt förekommande ämne, enligt forskarna. Särskilt uppe hos oss i norr. Får den än så länge toriumsvaga lobbyn som den vill kan alltså nya moln torna upp sig för de samer som i veckan firade segern i renbetesmålet i Högsta domstolen.

Om markägarna var beredda att riskera fyra miljoner i rättegångskostnader för markytan i Norrbotten får samerna hoppas att ingen tipsar dem om att det kan finnas torium under den.

Jurij Andrejev cyklar hem i den ljumma försommarnatten. När han somnat händer det som inte får hända. Testkörningen av reaktor 4 går överstyr och världens största kärnkraftsolycka är ett faktum.

– Jag trodde först inte det var sant. Kvällen efter åkte jag dit och såg röken och förödelsen. Jag blev livrädd. Jag jobbade kvar i tre år med att bygga sarkofagen för att täcka över reaktorn. Jag såg det som min plikt, berättar Jurij Andrejev när Fokus träffar honom på ett slitet kontor i Kiev.

Bakom högar av papper och dokument lever Jurij Andrejev fortfarande med Tjernobyl. Dag som natt. Han är ordförande för en av de många organisationer som kämpar för ersättningar för Tjernobyls offer.

En kamp som aldrig tar slut, menar han. Olyckan har inte bara fångat Jurij Andrejev. Den är som ett öppet sår i Ukraina. Nu planerar landet att bygga 22 nya reaktorer.

Energodar. Dryga 60 mil söder om Kiev är det helt andra tongångar. Här där den mäktiga floden Dnjepr närmar sig Svarta havet ligger Energodar med 60 000 invånare, hjärtat av Ukrainas kärnkraftsindustri. Resan hit är en resa från kärnkraftens sovjetiska historia präglad på människor som Jurij Andrejev. Till kärnkraftens ukrainska framtid. Och den spirar av optimism.

– Du hittar knappt en enda människa i staden som är mot kärnkraft, säger Jaroslav Kliukin, som ansvarar för alla utländska besök på Energodars kärnkraftverk, som ägs och drivs av det statliga Energoatom.

På 70-talet fanns här bara en enda lång buskageprydd sandbank. På ett par år byggdes sedan en sovjetisk »bruksort« med långa rader av grå åttavåningshus, som får det svenska miljonprogrammet att framstå som småmysigt. Här skulle arbetarna i kärnkraftverket och det stora kolkraftverk, som också skulle byggas, bo.

Staden hade inte ens ett namn från början. En tävling utlystes bland de första invånarna och en 12-årig pojke vann med »Energodar« som betyder »Energistaden«. I Energodar finns egentligen ingenting som är värt ett besök. Förutom kolkraftverket med sina 7 000 anställda och så stadens stolthet, kärnkraftverket med 11 000 anställda.

En halvmil utanför Energodars centrum tornar sex rödbruna kolosser upp sig. Det är sex reaktorer på vardera 1 000 megawatts effekt.

Det är Europas största kärnkraftverk och det tredje största i världen. Jaroslav Kliukin säger att vi är de första svenska journalisterna som varit här. Säkerhetskontrollen som möter oss är minutiös. Arlanda gånger fem.

Det första vi ser bredvid de enorma reaktorbyggnaderna är ett märkligt bevattningssystem på gräsmattorna.

Jaroslav Kliukin förklarar:

– Det brukar vara 35 grader varmt här på sommaren. Om vi inte vattnar blir det som en ökenstorm så fort det blåser.

Nu blåser det bara iskalla vindar från stäppen när vi lotsas in i reaktorbyggnad nummer sex. Det är den nyaste reaktorn, byggd 1995. De fem andra byggdes under sovjettiden på 1980-talet. Alla sex är tryckvattenreaktorer, till skillnad mot grafittekniken som användes i Tjernobyl.

I dag anser det internationella atomorganet IAEA att kärnkraftverket i Energodar håller måttet. Annat var det när Sovjetunionen föll.

Då var verket en tickande bomb. Underhållet var eftersatt och den ukrainska staten hade ont om pengar. Det fanns långt gångna planer på att stänga. Men till och med det hade varit för dyrt.

Då sträckte USA ut en hjälpande hand. USA skrev snabbt ett avtal med Ukraina om att hjälpa till ekonomiskt. Men inte utan motprestation. Ukraina förband sig att kärnkraften i landet enbart skulle användas för fredliga ändamål.

Några kärnvapen hade Ukraina varken då eller nu. När landet blev självständigt 1991 lämnade de över all kärnvapenutrustning som fanns till Ryssland. Kärnkraften, då tolv reaktorer, behöll man självklart.

Det amerikanska energidepartementet, DOE, stöttar fortfarande Energodar både med teknisk kompetens och med pengar, liksom IAEA, det internationella atomenergiorganet.

– Så fort vi ska föra bort det använda kärnbränslet och fylla på med nytt övervakas hela proceduren noggrant av IAEA, säger Sergej Maslow, chef för bränslelagringen, när han visar oss det stora utomhusområde där det använda bränslet lagras i gigantiska cementcylindrar.

Här ska det vara i minst 100 år innan det ska slutförvaras. Var är inte på något sätt bestämt.

Även om USA och Europeiska investeringsbanken gett fördelaktiga lån för Ukrainas kärnkraft har Ryssland blivit den största och viktigaste samarbetspartnern.

Sedan Viktor Janukovitj blev president förra året har Ukrainas relationer med Ryssland förbättrats. Ett långsiktigt gasavtal har skrivits på. Även ett för kärnkraften.

En stor del, 85 procent, av de 35 miljarder kronor som det kostar att bygga klart två reaktorer i kärnkraftverket i Chmelnytskyj i västra Ukraina, finansieras med ryska lån. Endast 15 procent kommer från ukrainska staten. Rosatom, ryska statens kärnkraftsbolag, har erbjudit Energoatom ett 25-årigt avtal för att köpa kärnbränsle. Om Energoatom nappar har Rosatom lovat sju miljarder kronor i rabatt. Ryssland vill även starta ett gemensamt bolag för att utvinna mer av de stora uranfyndigheter, Europas största, som finns i Ukraina.

Dagens ukrainska energipolitik är långtifrån vad den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko eftersträvade. De ville bort från ändlösa konflikter om gas och oljepriser med Ryssland. Ukraina skulle klara sin egen energiförsörjning. Men nu ska deras beslut genomföras med hjälp av storebror i öst.

– Men frågan är om ens de ryska pengarna räcker för hela utbyggnaden. Det handlar om enorma pengar, säger Sergej Maslow.

Ukraina tillhör de länder som drabbades hårdast i Europa av finanskrisen 2008. Året efter rasade bruttonationalprodukten med över 15 procent och drygt 25 procent av befolkningen lever i dag i fattigdom.

En del av dem är medlemmar i Atomarbetarförbundet, som huserar i det stora fackföreningshuset vid Maidan, frihetstorget, i hjärtat av Kiev. I en mörk korridor hittar vi till slut Vasyl Struk, ordförande för det 80 000 medlemmar starka förbundet.

Precis som de flesta ukrainare har han en koppling till Tjernobylolyckan.

Han föddes i byn Ljubljanka, en och en halv mil från Tjernobyl, och jobbade på kärnkraftverket till Lenins minne, som Tjernobylverket officiellt hette.

– Jag var där i elva år, som ingenjör. Jag var med i räddningsarbetet efter olyckan och glömmer det aldrig. Tjernobyl är ett trauma för hela det ukrainska folket. Jag vet inte hur många begravningar jag varit med på som på ett eller annat sätt hänger ihop med olyckan. Betydligt fler än antalet dop, säger han.

Efter Sovjetunionens fall har historien om Tjernobyl delvis skrivits om. Det imponerande Tjernobylmuseet i Kiev visar effektfullt med hjälp av två tidningsklipp Sovjetunionens syn. Medan New York Times förstasida pryds av katastrofrubriker finns en minimal notis i Pravda om ett tillbud i Tjernobyls kärnkraftverk, som »nu är avvärjt«.

Men fortfarande hyllas de drygt 500 000 militärer, brandmän, tekniker och andra, som var med under det flera år långa räddnings- och saneringsarbetet, som hjältar som ställde upp frivilligt för sitt land.

– Visst, vi gjorde en viktig insats. Men historieböckerna ljuger när de säger att vi ställde upp av fri vilja. Vi hade inget val, säger Vasyl Struk.

Trots att han sett baksidan av kärnkraften är han ingen motståndare. Tvärtom. Han tycker det är bra att landet ska satsa mer på kärnkraft. Han ser kolkraften som en större miljöbov.

– Vi måste ha energi. Och vad ska vi annars ha än kärnkraft? Det är dags att lägga historien åt sidan. För det fanns ett liv före Tjernobyl och nu bygger vi ett liv efter, säger han.

Vasyl Struk är långt ifrån ensam i sin kärnkraftsoptimism. Även om en majoritet av ukrainarna är negativa till kärnkraften, 67 procent enligt en undersökning av brittiska BBC för några år sedan, finns det inget kraftfullt motstånd. Miljö- och antikärnkraftsgrupperna är både ovana att driva opinion och saknar ekonomiska muskler. De organisationer som jobbar för upprättelse och ersättningar för Tjernobyls offer, som den som Jurij Andrejev representerar, är betydligt starkare och mer högljudda.

Den 26 april hålls den årliga minneshögtiden i Tjernobyl. President Viktor Janukovitj kommer sannolikt att vara där. Han har flera gånger sagt att Ukraina inte klarar sig utan den nya kärnkraften.

Men samtidigt har han enorma problem med den gamla, med Tjernobyl. Det gigantiska stålskal, 260 meter långt, 150 meter brett och 110 meter högt, som ska byggas över den havererade reaktorn för att undvika mer radioaktivt läckage, har försenats och fördyrats.

De 12 miljarder kronor en rad länder bidragit med, bland annat Sverige, räcker inte.

– Tjernobyl är fortfarande ett hot mot världen. Bygget av stålskalet för att »stänga« Tjernobyl har försenats 8,5 år och vi saknar 400 miljoner euro (ca 3,5 miljarder kronor). Vi behöver er hjälp, sa Janukovitj när han deltog på World Economic Forum i Davos i vintras.

Den 20–22 april, dagarna före 25-årsminnet av olyckan, kommer Viktor Janukovitj att återigen att ta upp faran med ett läckande Tjernobyl. Då hålls i Kiev konferensen »Säkerhet för framtiden« med fokus på Tjernobyl. Dit kommer bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, och Thorbjörn Jagland, Europarådets sekreterare.

Janukovitj kommer att prata säkerhet. Men framförallt om det som krävs för att en gång för alla göra Tjernobyl så säkert det går. Pengar. Mycket pengar.

Fakta | Ukraina

Invånare: 45 miljoner.

Huvudstad: Kiev, 4,5 milj inv.

Kärnkraftens andel: Liksom Sverige får Ukraina närmare 50 procent av sin energi från kärnkraft (81,9 TWh. Sverige drygt 60 TWh).

Annan energi: Kol, 21 procent, gas, 20 procent, vatten, sju procent.

1977 Den första reaktorn invigs i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen.

1986 Olyckan i Tjernobyl.

1991 Några månader efter Ukrainas självständighet utbryter en brand i en av Tjernobyls reaktorer som då fortfarande är i drift. Reaktorn stängs och parlamentet beslutar att inga fler kärnkraftverk ska byggas.

1993 En inhemsk energikris gör att kärnkraftsbeslutet rivs upp. Nu är det öppet för nya reaktorer.

2000 Efter starka internationella påtryckningar stängs den sista reaktorn i Tjernobyl.

2006 Den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Janukovitj beslutar att 22 nya reaktorer ska byggas fram till 2030. Huvudargumentet är att Ukraina ska slippa vara beroende av rysk gas och olja.

»Det är förmodligen värre än Tjernobyl«

1. Är händelserna i Japan att jämföra med Tjernobylkatastrofen?

– Det är förmodligen värre än Tjernobyl. Flera kärnkraftverk har drabbats, de ligger i mer tätbefolkade områden, är äldre och har därmed samlat på sig en större mängd radioaktiva produkter. Enligt min bedömning så var katastrofen redan förra fredagen en sjua på den sjugradiga skalan.

2. Reaktorerna slogs ju av direkt efter jordbävningen, varför uppstår problemen så långt efteråt?

– De japanska myndigheterna är restriktiva med att lämna ut information vilket försvårar en exakt analys. Men med tanke på att kärnkraftverken var konstruerade för att klara skalv på 8,2 på Richterskalan och det aktuella skalvet mätte 9 så kan jag tänka mig att stora skador uppstått redan efter det första skalvet, före tsunamin.

3. Det ska finnas flera säkerhetssystem, men om alla är beroende av el så är det väl att betrakta som ett enda och ganska sårbart system?

– Jo, elberoendet gör det till ett sårbart system. Det värsta tänkbara vore om snabbstoppssystemet inte fungerar eftersom det är det som stoppar kärnklyvningen. Det näst värsta är om elen fallerar, vilket alltså varit fallet i Japan.

4. Nu handlar det om att kyla av reaktorerna med vanligt vatten. Det låter ju inte så oerhört komplicerat?

– Det stora problemet är att få in vattnet. Det kräver enorma pumpar som drivs av el. Man kan räkna med att pumpar och rör är söndersprängda i de aktuella anläggningarna. Att spruta in havsvatten för att kyla ner reaktorerna är en ren panikåtgärd.

5. Många har nog haft en bild av att en härdsmälta innebär en total katastrof. Är det så?

– Enligt min bedömning handlar det inte om en partiell, utan om en total härdsmälta. Och det är en katastrof.

6. Hur kan vi veta att de rapporter som kommer från japanska myndigheter stämmer?

– Jag kan bara ana att de inte är helt sanningsenliga. Efter en jättelik vätgasexplosion kan man inte säga att det kanske blir en härdsmälta. Den inträffade först och ligger bakom själva explosionen.

7. Strålning ger ju ofta skador på längre sikt, hur lång tid tar det innan människor blir sjuka?

– Ingen dör direkt, men de som drabbats av akuta strålskador kan komma att dö om några veckor.

8. Olika länder verkar göra olika bedömningar av säkerhetsläget i de egna kärnkraftverken. Tyskland har stängt sina äldre verk, men inte Sverige. Hur ser du på det?

– Lobbyismen är starkare i Sverige. I Tyskland är mediegranskningen mer kritisk och miljörörelsen har större inflytande.

9. Hur ser du på risken att ekonomiska hänsyn får styra när länder gör bedömningar av om verk ska stängas eller inte?

– Jag vill påstå att det nästan uteslutande handlar om ekonomi. Väljarna vill ha billig el och politikerna vill vinna val. Ekonomin har fått alldeles för stort inflytande i den svenska kärnkraftsdebatten.

10. Hur oberoende av kärnkraftsindustrin står forskningen?

– Kärnkraftsbranschen är extremt lobbystyrd, i likhet med vapenbranschen och oljebranschen. Samtidigt har det inte byggts några nya kärnkraftverk i Europa sedan 1980-talet, vilket gör att kompetensen håller på att försvinna.

Georgia Destouni, professor i hydrologi vid Stockholms universitet
och medlem av Kungliga Vetenskapakademiens energiutskott.

»Jag litar på Japans ­myndigheter«

1. Är händelserna i Japan att jämföra med Tjernobylkatastrofen?

– Nej, i Tjernobyl handlade det om en total härdsmälta, här handlar det om en partiell. Likheterna är större med Harrisburgolyckan 1979. Till skillnad från i Tjernobyl så är problemen och effekterna i Japan lokala.

2. Reaktorerna slogs ju av direkt efter jordbävningen, varför uppstår problemen så långt efteråt?

– Kylan behövs även efter det att reaktorerna slagits av, värmen fortsätter att alstras. Material i det omgivande skalet började smälta och gav upphov till explosion. De vanliga systemen för el- och vattentillförsel slogs ut, och de behövs för att säkra kylningen.

3. Det ska finnas flera säkerhetssystem, men om alla är beroende av el så är det väl att betrakta som ett enda och ganska sårbart system?

– Kärnkraften står för en tredjedel av Japans elkraft och trots att några kärnkraftverk ligger nere så finns det andra som fungerar. Det finns också generatorer som kan driva pumpar på annat än el, och nu kämpar man med att pumpa in havsvatten.

4. Nu handlar det om att kyla av reaktorerna med vanligt vatten. Det låter ju inte så oerhört komplicerat?

– Utmaningen är att man måste ha ständig cirkulation på vattnet och tillräckligt med vatten för att hela tiden hålla bränsle­stavarna täckta.

5. Många har nog haft en bild av att en härdsmälta innebär en total katastrof. Är det så?

– I Tjernobyl inträffade en explosionsartad brand då spridningen av radioaktivt material skedde snabbt och över stor yta. Men det var en total härdsmälta, vilket inte är fallet i Japan.

6. Hur kan vi veta att de rapporter som kommer från japanska myndigheter stämmer?

– Jag litar på de japanska myndigheterna. Det är ett öppet och demokratiskt land och inget tyder på att de försöker undanhålla information.

7. Strålning ger ju ofta skador på längre sikt, hur lång tid tar det innan människor blir sjuka?

– En dos på 1 000 millisivert börjar påverka hälsan.

8. Olika länder verkar göra olika bedömningar av säkerhetsläget i de egna kärnkraftverken. Tyskland vill stänga sju äldre kärnktraftverk, men inte Sverige. Hur ser du på det?

– Jag tror att det är en fråga om att svara mot den tyska folkopinionen. Tysklands reaktion är lite konstig med tanke på att det handlar om en exceptionell händelse i Japan som borde ha mindre relevans för tyska kärnkraftverk. EU ska nu reda ut vilka lärdomar som europeiska kärnkraftverk kan dra av händelserna i Japan.

9. Hur ser du på risken att ekonomiska hänsyn får styra när länder gör bedömningar av om verk ska stängas eller inte?

– Jag har svårt att tro att ekonomiska hänsyn tillåts styra. Flera faktorer spelar in, inte minst säkerheten.

10. Hur oberoende av kärnkraftsindustrin står forskningen?

– Den är inte mer beroende av industrin än andra branscher, som exempelvis medicin- och läkemedelsbranschen. Snarare tvärtom, inom kärnkraften fungerar myndigheterna som en vakthund mot industrin i större utsträckning än inom andra områden.

Jag måste vända om och nästan gnugga mig i ögonen för att tro på det jag just ser. Samtidigt som landet genomgår en kris av bibliska proportioner sitter fru Tanaka hos frissan. Papiljotterna i grönt och gult är ordentligt ditsatta med gummisnoddar. Själv läser hon en veckotidningsartikel om bästa sättet att bli av med några kilon innan strandsäsongen börjar.

Fru Tanaka är långt ifrån ensam om att inte drabbas av panik i den rådande situationen. Det japanska utrikesdepartementet kallar till presskonferens för att meddela hur allvarligt man ser på läget i Mellanöstern, i synnerhet de israeliska bosättningarna i de ockuperade områdena.

Samtidigt som myndigheterna i tv uppmanar folk att hålla dörrar och fönster stängda och se till att skyla sig ordentligt om man absolut måste gå ut så råder någon slags kollektiv inställning att bita ihop och rida ut stormen. Japaner är, om inte vana, så i alla fall förberedda på att Moder Natur inte nödvändigtvis är vänligt inställd i alla lägen.

Som ett tecken på allvaret i situationen gick kejsar Akihito själv ut i direktsändning på onsdagen för att visa folket sitt stöd.

»Vi kan bara hoppas att vi med gemensamma ansträngningar ska ta oss igenom detta. Tusentals människor har dött eller skadats, miljoner drabbats på sätt som är omöjliga att föreställa sig.«

Man får gå tillbaka till de sista dagarna av andra världskriget för att finna liknande uttalanden. Mitt i allt detta finns en inställning att man måste hjälpa varandra. »Ta hand om er och gör ert yttersta, tillsammans kommer vi att övervinna det som just nu verkar totalt hopplöst och utan tröst«, avslutade kejsaren sitt tal.

Ryuhei Sato, guvernör i Fukushima län, betonade att katastrofen inte är en lokal, eller ens regional angelägenhet.

»Hela Japan måste samlas om vi ska ta oss igenom denna katastrof.«

Samtidigt som räddningsmanskap började nå fram till de värst drabbade områdena, dök nya allvarliga problem upp. Främst vädermässigt, där ett kraftigt snöfall drog in och temperaturen föll under nollstrecket på flera platser. I normala fall är snö inga problem, men för folk som levt under de mest primitiva av omständigheter i snart en vecka, är det ytterst allvarligt. Maten är slut. Det är minusgrader och det finns varken elektricitet eller toaletter.

Det är för tidigt att börja utkräva ansvar, men det råder inga tvivel om att Japan behöver ompröva sin energipolitik i framtiden. Kärnkraftskatastrofen har satt fingret på det problematiska i att en jordbävningsdrabbad nation satsar så hårt på kärnkraft.

Händelserna i Fukushima är inte någon isolerad företeelse. De japanska kraftbolagen har en solkig historia. Det har fuskats med inspektioner och mer än en gång har kraftbolagens företrädare avslöjats som regelrätta lögnare. Det största kraftbolaget, Tepco – Tokyo Electric Power – har grovt åsidosatt det som brukar beskrivas som god företagskultur. Ledningen har ljugit och tafsat på sanningen mer än en gång.

Redan nu står det klart att premiärministern Naoto Kan kommer att ställa cheferna till svars. Information har inte gått ut enligt reglerna.
Ett särskilt svårt dilemma, i synnerhet med tanke på den senaste utvecklingen, är Tepco:s satsning på så kallad brider-teknik. Tekniken innebär att man använder plutonium som bränsle i en process som, under ideala omständigheter, genererar mer bränsle än den gör av med. I teorin innebär det att det går att uppnå drömmen om en evighetsmaskin, men realiteten har visat sig betydligt svårare att hantera. Projektet, som ännu så länge består av en försöksreaktor »Monju«, belägen i Fukui län på den japanska västkusten, har varit olycksdrabbat sedan starten på 1980-talet. Ett rejält haveri inträffade 1995 och sedan blev reaktorn stående ändå till i fjol då den drogs i gång igen. Men ganska snart inträffade nya problem. Reaktorhärden tändes inte som den skulle och när den gjorde det så slutade kylsystemet att fungera. Tekniken är på experimentstadiet, men Tepco behandlade den med myndigheternas goda minne som om den var färdig.

Samma problem går att spåra i upparbetningsanläggningen i Rokkasho i norra Japan, inte långt ifrån jordbävningsområdet. Anläggningen var kontroversiell när den klubbades igenom i början på 1990-talet, men då hävdade politikerna att Japan inte hade något annat val än att satsa på en egen kärnkraftscykel (från uranbrytning till avfallshantering). Att i längden förlita sig på att skicka kärnbränsle utomlands för upparbetning vore alltför riskabelt. Men då kommer man till nästa fråga. Vad finns det för alternativ? Landet saknar i stort sett egna energiresurser. Det finns kolfyndigheter, men brytningen är smutsig och dyr. Kolbrytning i större skala har inte skett i Japan sedan slutet på 1960-talet. Att den skulle återupptas får betraktas som ytterst osannolikt.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av katastrofen är svåra att överblicka. Tiotusentals människor är döda och skadade, byar och städer har sköljts bort eller pulveriserats. Den materiella omfattningen av skadorna är av en dimension som knappast har skådats i västvärlden annat än i krig.

Japan kommer självklart att resa sig, precis som tidigare då krig och katastrofer slagit till. Lägets allvar är tydligt efter bara en blick på raden av bistra politiker som med premiärminister Kan i spetsen framträder i media. Kombinationen av en tsunami av historiska dimensioner och den omfattande kärnkraftsolyckan är ny, och skadan är större än vad någon varit beredd på eller kunnat överblicka. Det har funnits kalkyler och beredskap som ingen annanstans, ändå trodde ingen riktigt att detta var möjligt. Kanske för att man aldrig kan planera för den verkliga katastrofen.

Det kan te sig som en verklighetsfrämmande teater när politiker tar på sig blåställ och står med svettiga pannor framför TV-kamerorna. Beslutsamheten ska man dock inte missta sig på. Ansvar utkrävs alltid i Japan. Om det är chefen för Tepco eller den japanske premiärministern som får gå, går inte att säga i nuläget. Kanske är det främst en kosmetisk operation som handlar om att visa handlingskraft, men det är en nödvändig del i den politiska dramaturgin.

Inte heller ska man underskatta offerviljan hos den disciplinerade befolkningen. Samtidigt som världens media på onsdagen publicerade uppgifter om höga halter av radioaktivitet och nödvändiga massevakueringar gick japanska kärntekniker in i själva reaktorbyggnaderna, det som nu återstår av dem. Under några timmar, när strålningen var som värst, lämnade de haveriplatsen. Men de var snart tillbaka igen med vattenslangar, spadar och vad som nu råkade stå till buds för att få fram vatten att kyla bränslestavarna med.

1995 lade den stora Hanshinjordbävningen hamnstaden Kobe i ruiner. Kobe hade fram till dess ansetts som en relativt säker stad. Inte alls belägen i ett riskområde och kanske var det därför som förstörelsen blev så massiv. Ingen var förberedd. Motorvägar rasade, hus föll ihop och drygt 6 000 människor dog. Skalvet inträffade den 17 januari mitt i den bittraste vinterkylan. Ändå lyckades stadens ledning på kort tid samla nationen till en räddningsinsats i nivå med det som just nu sker i Fukushima. På några veckor var tåg och vägar återställda i brukbart skick. Skolorna öppnade och efter någon månad fanns en halv miljon nödbostäder på plats. Det var kallt, vidrigt och stundtals helt outhärdligt, men det fanns ingen tvekan om att alla verkligen ville hjälpa till.

Jag var själv på plats när skolbarn delade ut filtar och förnödenheter i parkerna i Kobe. Människor delade med sig till behövande av kläder, filtar och mat. Även maffian tog sin chans. Ett av de större gangstersyndikaten berättar än i dag gärna om hur det inte tog mer än några timmar innan de började dela ut matpaket. Med risbollar och lite sjögräs deltog de i frivilligarbetet, som för att demonstrera att de är en integrerad del av samhället.

Plundringar, som ofta drabbar framför allt fattigare länder vid naturkatastrofer, skedde inte alls i Kobe, och det är heller inget som myndigheterna varnar för i Fukushima. Att slå mynt av en naturkatastrof på det sättet tycks helt enkelt inte finnas i folks medvetande. Det vi bevittnade i Kobe var att befolkningen kom samman kring ett gemensamt mål – att göra katastrofen hanterbar och uthärdlig.

Sett med andra världskrigets fasor i backspegeln så finns i Japan mer än i de flesta andra länder en beredskap att hantera katastrofer. I Sverige kan man jaga upp sig över att SJ:s tåg står stilla – i Japan rasar 50 mil av banvallen samman och flera tåg sköljs ut i havet.

I Fukushima är hjälpinsatserna igång i stor skala. Från hela Japan kommer erbjudanden om hjälp. De som har släktingar eller bekanta på andra håll är redan på väg dit, men det stora flertalet har förstås ingenstans att ta vägen utan måste försöka klara sig bäst de kan.

Det som skiljer räddningsinsatsen nu från den för 16 år sedan är att aktionerna kommit igång snabbare och på en större skala. Militär har satts in i arbetet, samtidigt har de japanska myndigheterna varit betydligt snabbare att acceptera hjälp från omvärlden. Sökhundar och läkare är på plats, stöd kommer från länder som Laos och Kambodja såväl som EU.

Vid skalvet i Kobe var militären förhindrad att delta på grund av att lagen inte tillät att soldater användes i samhällstjänst inom landets gränser. (På samma sätt som svensk militär inte fått utföra polisarbete sedan strejken i Ådalen då fem personer sköts till döds av militär.) Den lagen har nu ändrats och militären kunde omedelbart sättas in i områdena runt de drabbade kärnkraftverken.

Det som ligger myndigheterna i fatet just nu är att dess företrädare vid tidigare olyckor varit ovarsamma i sitt förhållande till sanningen. Haveriet i »Monju«-reaktorn, där ett rör med flytande natrium som används för kylningen brast, följdes 1999 av en allvarlig incident vid en atomkraftsanläggning i Tokaimura. På grund av oaktsamhet hos personalen uppstod där ett kritiskt läge med en kärnreaktion som var utom kontroll. Det rörde sig om en experimentell process som hade pågått i flera år. Enklast kan det förklaras med att de inblandade personerna, av leda eller vad det nu kan ha varit, blev oförsiktiga. Den kontrollerade reaktionen blev, på grund av alltför snabb tillförsel av bränsle, okontrollerad. När felet upptäcktes var det för sent. Kärnreaktionen var i gång.

Tre arbetare avled senare i strålsjuka efter att ha utsatts för stråldoser högt över de rådande gränsvärdena. Problemet den gången var att de ansvariga avvaktade i det längsta med att evakuera och informera de anställda om vad som höll på att hända.

Den här gången är situationen annorlunda. Evakueringsinstruktionerna gick ut tämligen omgående och det sker också en löpande uppdatering av strålningen, dels runt Fukushima, men också i Tokyo och andra större städer. Den kritik som kan riktas mot myndigheterna är att informationen är otillräcklig och i vissa fall motsägelsefull.

När det gäller förnödenheter är situationen mycket allvarlig, framför allt saknas färskvaror och bränsle. Mjölk, ägg och bröd går inte att få tag i. Vatten går att handla men är begränsat till två liter per person och dag. Bensinstationerna låter ingen handla mer än tio liter bensin per köptillfälle – vill man ha mer får man åka runt till flera mackar.

De som kunde har rest ifrån de värst drabbade områdena. Men många andra väntar, som fru Tanaka i Tokyo, på att allt ska återgå till vardagen. De litar på myndigheterna. Och myndigheterna kan inte gå ut med en generell uppmaning om massevakuering. För vart skulle folk i så fall ta vägen?

Efterskalven rullar ännu över landet, och invånarna väntar på att de ska passera.

Tokyo, liksom resten av Japan, rustar nu för en lång och arbetsam återuppbyggnadsperiod.

Fakta | Japan

Huvudstad: Tokyo.
Statsskick: Monarki och parlamentariskt styre.
Kejsare: Akihito.
Premiärminister: Naoto Kan (Democratic Party of Japan).
Area: 377 944 km2.
Vatten: 0.8 % av ytan.
Befolkning: (2004) 127 miljoner.
BNP: 33 828 dollar per capita, 24:e högst i världen (uppskattning 2010).

Utsatt land
Japan är till ytan en femtedel mindre än Sverige, men med en betydligt mer dramatisk natur. Varje år sker cirka 1 500 jordskalv och redan före den nuvarande katastrofen hade landet drabbats av 400 tsunamier. Tropiska orkaner är också vanligt förekommande och som om det inte var nog finns även 40 aktiva vulkaner som i flera fall ligger nära stora städer.

Tidigare kärnkrafts­olyckor i Japan
1995 Försöksreaktorn »Monju« i Tsuruga har varit olycksdrabbad sedan starten. Ett stort haveri inträffade 1995 och den har varit vilande ända till i fjol.

1999 Två personer dödades när arbetare vid uranbearbetninsanläggningen i Tokaimura av misstag tillförde för mycket uran i en beredningstank.

2004 Fem personer dog och ytterligare ett tiotal skadades efter en ångexplosion vid kärnkraftsverket i Mihama.