Det var övertydligt vad han försökte göra. Spela martyr.

Kristdemokraterna är ett parti grundat på en kristdemokratisk ideologi, ett värderingsburet parti med en stor dos konservatism. Att Göran Hägglund vill föra ut en politik formad på detta tankegods är inget konstigt, inte heller att han vill ha ett samtal om etikens utveckling i landet.

Men så som han nu formulerar sig är det inte detta som är målet. Han söker inte en eftertänksam dialog, han vill ha feta rubriker. Vilket han också har fått. Så antydningarna om att vara tystad faller på sin egen orimlighet.

Det Göran Hägglund gör är att han jagar 00-talets största politiska trend: kraften i antietablissemanget.

Inte under något tidigare decennium har det funnits en sådan grogrund att starta framgångsrika partier med motiveringen att de etablerade partierna inte lyssnar på folket eller följer med i utvecklingen.

Från EMU-valet 2003, över junilistans makalösa succé i EU-valet 2004 till piratpartiets nästan lika framgångsrika genomslag fem år senare. Från sverigedemokraternas små landvinningar i början på decenniet till deras stabila läge på över fyra procent i mätningarna. Från folkpartiets retoriska kravliberalism 2002 över den borgerliga regeringens problem med FRA-frågan till kristdemokraterna nu.

Alla har de kapitaliserat en påstådd klyfta mellan folket och ett politiskt och kulturellt etablissemang.

Denna klyfta existera men frågan är om den är utformad så som Göran Hägglund nu vill göra gällande? Eller om hans försökt att tydliggöra denna klyfta mest handlar om att vidga den och utnyttja kraften i att kunna bli en del av det ”vi” som utgör ”vanliga människor” mot ett ”dom” som består av etablerade politiker.

I sin nya bok om Dansk Folkeparti beskriver journalisten Lena Sundström hur kampen mot etablissemanget har ersatt tidigare politiska konflikter, och hur Pia Kjersgaard skickligt utnyttjat detta. Samma fenomen har vi under 00-talet sett i Sverige, om än under andra former.

Få politiker har varit så glada som Nils Lundgren den dag i valrörelsen 2004 när han fick veta att SVT inte skulle låta junilistan vara med i den avslutande partiledardebatten. Då visste Nils Lundgren att junilistans kunde ta på sig offerrollen, säga att de var nedtystade av etablissemanget.

Det är exakt det som många andra gjort under 00-talet. Det är exakt det som Göran Hägglund håller på med nu. Han behöver göra det. Åtminstone är det så hans strateger tycks ha tolkat opinionsmätningarna.

Särskilt intressant är det förstås att detta sker samtidigt som diskussionen om hur medier ska förhålla sig till sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt pressas av Mona Sahlin för att han inte gett något besked om hur han ska förhålla sig till ett sverigedemokratiskt parti i riksdagen, och Reinfeldt pressar tillbaka.

Det rör på sig, men vilket mål alla inblandade parterna har är ännu oklart.

Men det var något som skavde där på Fokus och Gullers och Synovates gemensamma seminarium. Det handlar om psykologi, eller på nätspråk, fömågan att ge beröm och entusiasmera.

Seminariet frågade: Hur mycket Obama blir nästa års riksdagsvalsrörelse? I vilken grad kan svenska partier få människor som inte är medlemmar att på något sätt visa upp, marknadsföra och plädera för sitt val av parti? I vilken grad kan man frigöra stora mängder gratisarbetare genom sociala medier?

Inte så hög, visade Synovates nya siffror.

Men potentialen finns, svarade de två större partierna.

Titta bara på oss, sköt Rick Falkvinge från piraterna in.

Det kändes lite märkligt. För teorin om hur man rekryterar medhjälpare genom sociala medier är ju att det ska vara ett nöje att delta. Man ger människor uppmärksamhet, ser dem och får dem på så sätt att känna lust att jobba. Entusiasmen föds genom ödmjukheten. Sharing is caring.

Därför var det lustigt hur seminariet utvecklade sig.

Rick Falkvinge kunde inte dölja sin självgodhet när han rabblade siffror om hur mycket piraterna dominerade nätet veckorna före valet. Han lyckades inte vara ödmjuk. Tvärtom hade han mycket svårt att lära sig att inte le efter varje replik han sagt som han själv uppenbarligen tyckte var genial.

Pär Henriksson däremot körde på den vanliga taktiken från det moderata kommunikationsrummet. Berömma alla andra. Vara snäll storasyster som smeker ens huvud. Lyssnande, ständigt nickande med huvudet när de andra talar, jag hör dig, jag hör dig, jag hör dig.

Med denna ödmjukhetens vi-vill-visa-jättetydligt-att-vi-vill-släppa-in-dig-och-alla-andra-i-samtalet-strategi pratade han på och lyckades till och med säga:

”Jag är mer imponerad av det Rick Falkvinge och hans parti gjorde än det som Obama gjorde”.

Och där satt Falkvinge. Och såg malligare ut än han någonsin har gjort.

Någonstans på vattnet mellan Slussen i Stockholm och skärgårdsidyllen Vaxholm hade Mary X Jensen närmat sig Fredrik Reinfeldt. Statsministern skulle snart hålla sommartal. Moderatbloggaren Jensen, som skriver på MinaModerataKarameller, bad om en hälsning och fick en. Sekunder senare skickade hon sitt twitterinlägg.

»Nördarna på ön« var de hundratals datorentusiaster som samtidigt befann sig på Tjärö i Blekinge för att diskutera sociala medier. Hälsningen skickades vidare och snart hade den nått tusentals personer.

– Då förstår man vilket genomslag internet har, säger Jensen som arbetat i it-branschen sedan åttiotalet.

– Vi som är online förstår det. Men de andra förstår inte. Tyvärr är det de andra som sitter och bestämmer, säger hon.

Jensen är kritisk till hur moderaterna, liksom resten av de etablerade partierna, har hanterat frågor kring internet och den personliga integriteten. Först FRA-lagen, sedan Ipred. Då är det inte konstigt att piratpartiet fick sådana framgångar i Europaparlamentsvalet, anser hon.

7,1 procent av väljarna i Sverige valde att rösta på piratpartiet. 225 915 personer. Bland förstagångsväljarna, de mellan 18 och 21 år, blev piratpartiet största partiet med 24 procents stöd. I åldersgruppen 22 till 30 år fick de 17 procent av rösterna. Det var mer än vad moderaterna fick.

Moderaterna gjorde ett med deras mått mätt dåligt val. De hamnade på 18,8 procent, mer än sju procentenheter lägre än vid riksdagsvalet 2006 och endast marginellt bättre än i förra EU-valet.

Resultatet berodde visserligen inte på att piratpartiet tog deras väljare, enligt SVT:s valundersökning. Men valet synliggjorde moderaternas stora problem just nu: att locka de unga väljarna. Starkast stöd fick partiet i gruppen 65 år och äldre. Och inget parti var lika dåligt på att mobilisera sin egna väljare. Bara 60 procent av dem som sade sig vara moderater röstade på partiet.

Har valresultat och framgången för piratpartiet lett till att moderaterna börjat ompröva sin politik?

Mary X Jensen är väldigt tveksam.

– Jag tror inte att man lärde sig något av det här. Och jag hyser inga stora hopp om att det ska bli någon förändring inför nästa val.

Därför har hon nu bestämt att själv kandidera för moderaterna i riksdagsvalet 2010 och driva integritetsfrågor.

Moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman är desto mer övertygad om att EU-valet kommer att få konsekvenser.

– Det är klart att det finns en ödmjukhet i partiet inför det bistra faktumet att det går dåligt för oss bland unga männi­skor. Det gör givetvis att man lyssnar mer på oss nu än när vi framförde kritik tidigare, säger han.

Wykman talar inte längre om att avgå, som han gjorde för att protestera mot FRA-lagen för ett år sedan.

– Jag är övertygad om att moderaterna kommer förbättra sig. Sedan måste vi i Moderata ungdomsförbundet ta strid för att den bättringen blir tillräckligt stor och tydlig för väljarna, säger han.

Än så länge har det inte synts några konkreta tecken på en omsvängning inom moderaterna. Reinfeldt valde i sitt sommartal förra helgen att tala om annat. På moderaternas arbetsstämma i Västerås som pågår just nu diskuteras varken internet eller övervakning. Och partisekreterare Per Schlingmann vill inte uttala sig innan moderaternas eftervalsanalys, som leds av [[Tobias Tobé]], presenteras någon gång i höst.

Riksdagsledamoten Karl Sigfrid är den moderat som tydligast profilerat sig som motståndare till partiets ståndpunkter om fildelning och FRA-lagen.

– Jag tror inte att det kommer bli några omsvängningar direkt. Och jag vet inte själv om jag skulle förespråka det heller. Åtminstone inte några snabba omsvängningar, för jag tror inte någon skulle uppfatta det som seriöst.

Sigfrid hoppas i stället att partiet kan arbeta fram en ny politik för personlig integritet, snarare än att riva upp redan beslutade lagar. Men att vinna ungdomars förtroende kommer att ta tid.

– Det kommer inte gå snabbt. Och självklart kommer vi att mötas med en misstro till att börja med, säger Sigfrid.

– Vi kommer inte att vara det parti som har störst förtroende i de här frågorna i valet 2010. Men vi kan kanske komma så långt att människor som i övrigt tror på arbetslinjen och de kärnfrågor där moderaterna redan i dag är starka, att de åtminstone inte låter sig avskräckas på grund av internetpolitiken.

Bambuserströmmen nedan innehåller paneldebatten mellan Veronica Palm (s), Lars Lindblad (m) och Rickard Falkvinge (pp), och spelades in av Stefan Flod från Ung pirat. Modererar debatten gör Fokus chefredaktör Karin Pettersson.

EU-valet – och sen då?

Varför gick det som det gick i Europavalet och vilka slutsatser kan man dra inför riksdagsvalet 2010? Nicklas Källebring på Synovate presenterar nya siffror. Deltar gör bland annat Piratpartiets Rick Falkvinge.

Tid: Tisdag 30/6 13-14.15
Plats: Högskolan, sal E22, Visby

Uppdatering: Video från debatten kan ses här.

Hon är 21 år, hennes enda inkomst är studiestöd och hennes politiska hemvist är den utomparlamentariska vänstern. En Attac-medlem som studerar handelsrätt och spanska i Lund. Genombrottet kom på Youtube, där hon blev känd för sin extrema hockeyfrilla och sitt sätt att vinna debatter mot etablerade politiker – alltid rappare och mer påläst än sina debattanter.

Båda är de piratpartister. Christian Engström och Amelia Andersdotter.

Snart kan de sitta i Bryssel tillsammans, som två av Europaparlamentets mest påpassade ledamöter. Engström har redan sin plats säkrad i och med piratpartiets valframgång med 7,1 procent av rösterna i EU-valet. Han fick flest personkryss – och stod även överst på piratpartiets valsedel – vilket gör att han får partiets enda mandat.

Skulle dessutom Lissabonfördraget godkännas – vilket är EU:s plan för hösten – uppstår en paradoxal situation. Piratpartiet, som har motståndet mot Lissa­bonfördraget som en av sina få politiska ställningstaganden utanför internetpolitiken, får då ytterligare ett mandat, när antalet svenska Europaparlamentariker utökas från 18 till 20. Den platsen går då till Amelia Andersdotter – som skulle bli den yngsta i Europaparlamentet hittills.

– Det blir ett plåster på såret. Men vi är fortfarande starka motståndare till Lissabonfördraget. Vi kan inte sälja ut demokratin i Europa bara för att få in en person till. Det är ingen proportion mellan de två vågskålarna, säger Engström, som fortfarande hoppas att Lissabonfördraget inte går igenom.

I snart en vecka har han varit en av Europas mest eftersökta personer, trots att det tyska piratpartiet faktiskt fick 15 000 röster mer än det svenska. Men det var bara det svenska piratpartiet som kom in i Europaparlamentet. Tyskarna fick nöja sig med ett resultat på 0,9 procent.

All uppståndelse har gjort att Engström inte haft tid att börja leta bostad i Bryssel eller ens satt sig in i när arbetet sätter i gång.

– Det vet jag faktiskt inte. Jag vet inte hur det fungerar rent praktiskt. Men det börjar väl hända saker rätt snart har jag förstått det som, men jag har jättedålig pejl på detaljerna.

Amelia Andersdotter har hunnit konstatera att en eventuell plats i parlamentet skulle innebära att hon får en lön som är mer än tio gånger så hög som en utbetalning från CSN.

– Det skulle väl vara bra. Då kan jag betala av mina studieskulder, säger hon.

Först måste piratpartiet dock förhandla om en plats i en partigrupp. Helst vill de tillhöra den liberala eller den gröna gruppen, eftersom de anses stå dem närmast i integritetsfrågor.
Amelia Andersdotter våndas lite inför att behöva rösta med liberalerna.

– Stundtals skulle det vara svårt. Men jag har lagt mina vänsteråsikter åt sidan för att bedriva informationspolitik. Och jag var medveten om att det kunde bli så här ända från början. Så det är inte så att någon har lurat mig eller att jag kommer att vara illojal mot partiet eller mina väljare.

Borta är den korta beiga jackan och den ovårdade skäggstubben. Irans president är smal, har en livfull blick och en noggrant kammad vänsterbena. Han ser ut att samla tankarna under den högläsning ur Koranen som inleder presskonferensen.

En vas med gula liljor och violetta irisar lyser upp rummet, bakom honom pryder en stor iransk flagga väggen. Till höger om sig har han ett stort porträtt av Ayatollah Khomeini, den 30-årsjubilerande islamiska revolutionens fader. På sin vänstra sida har han porträttet av Irans nuvarande högste andliga och politiska ledare, imam Ali Khamenei.

Att ta sig in i hjärtat av det iranska maktcentrat, mitt i centrala Teheran, innebär noggranna säkerhetskontroller. De imposanta byggnaderna ligger i slutet av en lång allé, kantad av stora plataner. Vid ingången väntar poliser, både manliga och kvinnliga, på att kroppsvisitera besökarna.

Fredagen den 12 juni röstar Irans befolkning om vem som ska bli landets nästa president. Ahmadinejad hoppas förstås få fortsatt förtroende att leda landet i fyra år till, precis som hans två senaste företrädare gjort. Två mandatperioder är maximum för en iransk president.

Men populisten och provokatören Ahmadinejad är väl medveten om att han inte älskas av alla, vare sig i Iran eller i omvärlden. Hans envisa arbete med Irans uran­anrikningsprogram, vilket kan leda till att landet får kapacitet att tillverka en atombomb, de hätska utfallen mot Israel och avfärdandet av Förintelsen som »en myt«, oroar och väcker ilska. Mahmoud Ahmadinejad har blivit ett av USA:s och Europas största orosmoment och en mardröm för de arabiska grannländerna – framför­allt Gulfstaterna. När Barack Obama vid sitt tal i Kairo i förra veckan sträckte ut en hand till den muslimska världen och talade om en nystart för relationen så dröjde det bara ett par dagar innan Ahmadinejad på nytt avfärdade Förintelsen. Obama, tagen efter sitt besök i Buchenwald, uppmanade sin iranska motpart att besöka koncentrationlägret.

22-åriga juridikstudenten Shanaz hoppas att den iranska utrikespolitiken kommer att ändras efter valet.

– Det här valet är ett kritiskt ögonblick för Iran, vi har hela världen emot oss. Vår utrikespolitik måste förändras innan Ahmadinejad drar in oss i ett krig. Nu hoppas jag att vi ska lyckas rösta bort honom, säger Shanaz.

Hon och hennes väninna är med på det första kampanjmötet för den person som är den främsta utmanaren till presidentposten. Mir-Hussein Mousavi är en politisk veteran: premiärminister under 1980-talet, sekulariserad och företrädare för den islamistiska vänstern.

Efter tjugo år i total skugga har han nu klivit fram igen. För bara ett par månader sedan var det ingen i den yngre generationen som visste vem han var. Nu är »den gröna vågen«, islams symbolfärg grönt är även Mousavis, stark och vid officiella framträdanden bär han en tunn, grön halsduk. Nu syns hans två meter höga valaffischer överallt. Inte konstigt att hans plötsliga offensiv oroar den politiska ledningen i landet.

Den här kvällen i slutet av maj har mellan 15 000 och 17 000 anhängare samlats på fotbollsstadion Azadi i huvudstaden. Bänkarna är nära att brista under tyngden. Publiken består framför allt av ungdomar, många är kvinnor. Huvudpersonen själv, Mir-Hussein Mousavi, är inte närvarande. Men det är hans hustru, klädd i en illrosa dräkt och en svart huvudduk. Statsvetaren Zahra Rahnavard var rektor för kvinnouniversitetet Al-Zahra i Teheran mellan 1998 och 2006, innan president Ahmadinejad såg till att hon sparkades. Anledningen var att hon bjudit in nobelpristagaren och fredsaktivisten Shirin Ebadi.

Men den största stjärnan den här majkvällen i Teheran är ändå expresidenten Mohammed Khatami. När han avgick 2005, efter åtta år vid makten, var det folkliga stödet för honom i botten – han hade svikit dem som trodde att han skulle kunna reformera och modernisera Iran. Efter fyra år med Mahmoud Ahmadinejad vid rodret är Khatami åter på banan och mer populär än någonsin. Opinionsundersökningar visar att han skulle få omkring 70 procent av rösterna om han varit en av kandidaterna i presidentvalet. När han anländer till fotbollsstadion för att visa sitt stöd för Mousavi kokar publiken.

– Det är inte så mycket det att iranierna älskar Mousavi som att de avskyr Ahmadinejad, kommenterar en professor i statsvetenskap.

Och Mousavi har stöd från mäktiga delar av det politiska etablissemanget. Förutom Khatami så har den allsmäktige Ali Akbar Rafsanjani, även han före detta president och dessutom stenrik affärsman, beslutat sig för att stödja utmanaren. Han är ledare för den konservativa klan som vill få bort Mahmoud Ahmadinejad och ställer därför sin förmögenhet till förfogande för Mousavis kampanj. Med sådana vänner är det lätt att inse att de övriga presidentkandidaterna halkar ohjälpligt efter i opinionsmätningarna.

Många iranier har tröttnat på president Ahmadinejads förmåga att hamna i bråk med resten av världen. Det tvingar Iran, den mångtusenåriga civilisationen som dess invånare är så stolta över, att söka allierade som Hugo Chávez, Hamid Karzai och Kim Jong-Il. Teherans borgarklass talar om Ahmadinejad med avsmak i rösten, skäms över mannen som kom från ingenstans och nu drar deras älskade land i smutsen genom att göra sig själv till åtlöje. De förmögna, de intellektuella, affärseliten och en stor del av den iranska medelklassen har dessutom tröttnat på presidentens slösaktighet med intäkterna från landets svarta guld, oljan.

– Jag ska se till att de som aldrig fått ta del av oljepengarna nu ska få göra det, lovade Mahmoud Ahmadinejad samma dag som han valdes till president.

Ahmadinejad föddes den 28 oktober 1956 i en fattig familj i staden Aradan, 90 kilometer sydöst om Teheran, och har alltid framställt sig själv som de svagas beskyddare. Den svåra barndomen väckte en stark revanschlust och han har framgångsrikt odlat bilden av sig själv som en man av folket, en hängiven muslim som lyckats ta sig fram tack vare den islamiska revolutionen. Han organiserade upproret mot shahen på det universitet där han studerade som ung, och när Ayatollah Khomeini återvände till Teheran efter revolutionen 1979 så var Ahmadinejad en av revolutionens väktare och ingick i Pasdaran, den ideologiska armén. Under kriget mot Irak ingick han i elitstyrkan och med ekonomiskt och politiskt stöd från Pasdaran valdes han så till Teherans borgmästare 2003. Bara två år senare blev han landets president.

Mahmoud Ahmadinejad har delat landet i två läger. Hans anhängare, som till stor utsträckning består av mindre bemedlade och landsbygdsbefolkning, hävdar att han har ökat de fattigas köpkraft. Under fyra år har han faktiskt drivit en politik som gjort livet drägligare för många iranier: ökat pensionerna med 30 procent, byggt billiga bostäder och underlättat för småföretagare att få banklån. Samtidigt anklagas han av motståndarna för att fullständigt ha tömt statskassan i sin populistiska iver.

– En vän som är tandläkare fick 100 miljoner touman (omkring 100 000 kronor) i bidrag för att renovera sin mottagning. Han använde pengarna för att köpa en ny lägenhet, andra köper nya bilar för de statliga bidragen, berättar en anonym iransk journalist.

Så har inflationen också stigit med 30 procent och nu har många småföretagare fått det svårt att gå runt. På ett universitetsområde i huvudstaden har studenterna till och med skickat tillbaka studie­bidraget på motsvarande 500 kronor för att protestera mot den oansvariga statliga bidragspolitiken. Högre upp i statsapparaten är det också oroligt sedan Ahmadinejad beslutat sig för att lägga ner eller göra om ett dussin ministerier och departement. Ministrar och höga tjänstemän har avskedats och ersatts med nära vänner till presidenten. Också bland Irans högsta religiösa ledning muttras det bekymrat. Han anklagas för att vara alltför radikal och sekulär, som när han 2005 tillät kvinnor att delta i sportevenemang.

Den islamiska republiken Irans femte president är i mångas ögon ett mysterium. Nu undrar en hel värld om han, trots stödet från Ali Khamenei, Psadaran och landets säkerhetstjänst kan förlora presidentvalet. Och om han nu skulle förlora, kan Iran då förändras?

Översättning och bearbetning: Anna Ritter

Vilken betydelse har presidentvalet för Irans relation till omvärlden?
– Mousavi har sagt att han inte tänker ge upp Irans urananrikningsprogram om han vinner, däremot vill han bevisa för omvärlden att det inte har militära syften. Han går till val på att förbättra de diplomatiska relationerna och bygga upp landets raserade förtroende. Ahmadinejads aggressiva retorik mot Israel är i själva verket riktad mot arabvärlden, han försöker med alla medel vända deras folk mot sina egna ledare genom att framställa dem som svaga och Israel­vänliga.
– Israels ledning hoppas å sin sida att Ahmadinejad blir återvald: hans antisemitiska attacker har gjort det enklare för Israel att mobilisera både USA och arabländerna mot Iran. USA har medvetet inte uttalat stöd för någon kandidat för att inte förstöra dennes chans att vinna, som skedde i Palestina när Hamas vann stort efter att USA fördömt dem som terrororganisation.

Hur demokratiskt är Iran?
– Det iranska valsystemet har enorma brister och det är ingen full demokrati. Endast fyra kandidater av fler än 400 tilläts ställa upp i presidentvalet. Men jämför man med övriga Mellanöstern så framstår ju Iran som ett demokratiskt föregångsland.

Falkvinge vet egentligen vad han ska ha: en whiskybiff. Medium. Med extra pepparsås och extra potatis. Och en stor öl till det, så att han sover gott på nattåget till Umeå.

Men sms:et fångar allt intresse och servitrisen får vänta. Snart tittar han upp, alldeles upprymd. Han skulle så gärna vilja berätta innehållet, men får inte.

– Du kommer att förstå precis vad jag fick reda på när du ser rubrikerna i morgon.

Med sikte mot Bryssel
Knappt två timmar tidigare hade Rick Falkvinge masat sig fram genom myllret av resenärer på Stockholms centralstation. Med den ena handen släpade han på en stor, tung resväska som med vita bokstäver deklarerade »Falkvinge – Sweden«. I den andra höll han sin minilaptop – partiets högkvarter – som han alltid bär med sig och som ständigt är uppkopplad.

Hade det inte varit för den lila jackan med »Piratpartiet – partiledare« tryckt över ryggen hade knappt någon lagt märke till honom. Men nu syntes han. Också pikétröjan sa partiledare. »Limited edition«, enligt Falkvinge.

Det var onsdagen den 20 maj. Två och en halv vecka kvar till Europaparlamentsvalet. Första dagen det gick att förtidsrösta.

På Centralen möttes Falkvinge av ett tiotal partivänner – nästan alla unga män – som ville rösta tillsammans med sin partiledare innan han begav sig ut på valturné.

– Ok, nu får du visa hur man gör, sa en kille med en Star Trek-knapp på t-shirten, ivrigt fingrandes på sitt röstkort.

Falkvinge, bekväm i sin ledarroll, greppade tag i en valsedel. Han förundrades över att partinamnet syntes så tydligt, mycket tydligare än på de andra partiernas valsedlar. I versionen han hade skickat in till valmyndigheten hade texten varit mindre. Men tydligen fick man inte ha partisymboler på valsedlarna, så i stället hade de förstorat upp namnet.

Inte honom emot.

Det dröjde inte många minuter efter att piraterna hade röstat innan Falkvinge hunnit slänga upp ett inlägg på sin blogg. »Nu har jag röstat!«, »det var en tokskön stämning!«. Några timmar senare fanns ögonblicket förevigat på Youtube.

Men då var Falkvinge redan i sin liggvagn. Nio stopp på nio dagar väntade. Strategin hade han klart för sig.

– Nu satsar vi på lågt hängande frukt. Nu handlar det om att få de som tycker som oss att gå och rösta.

Runt 100 000 röster skulle det krävas om valdeltagandet blir lika lågt som i förra EU-valet.  Skulle piratpartiet ta sig in i Europaparlamentet – skulle partiet över huvud taget överleva – var det nu det gällde.

Lite som i Wargames: en datanörd med möjlighet att göra något stort. Förändra världen, som Falkvinge uttryckte det.

Första generationens datanörd
En vinterdag 1972 föddes Dick Greger Augustsson, han som 34 år senare skulle bilda piratpartiet. Då under namnet Rick Falkvinge.

Dick växte upp i Ruddalen i Göteborg, bredvid fotbollsklubben Västra Frölundas hemmaarena. »Preppdalen« kallades det i folkmun, eftersom alla Prippsanställda bodde där. Också Dick hade släkt som jobbat inom bryggerinäringen sedan generationer tillbaka.

Så länge han kan minnas har han varit teknikintresserad. Eller datanörd – från den allra första generationen. Fick en Vic-20 – den första riktiga hemdatorn – av föräldrarna i början på 1980-talet. Snart kom Commodore 64 och han bytte upp sig.

Två saker fascinerade Dick mer än allt annat med datorer. Å ena sidan att de gick att plocka isär och modellera efter eget sinne. Å andra sidan deras förmåga att kopiera. På skolgården bytte han disketter med kompisarna. Sedan kom kopieringsfester, där deltagarna tog med sig sina dato­rer och delade med sig av spel, program och bilder.

Han fann en enorm frihet i datorerna; ingen begränsning, ingen censur. Och då hade internet ännu inte slagit igenom.

Men det fanns också en annan drivkraft hos Dick som efterhand kom att ta över: entreprenörskapet. 16 år gammal – så ung man fick vara – startade han sitt första före­tag: Infoteknik. En krånglig process visade det sig. Överförmyndaren i Bohuslän behövde skriva under och en irriterad tjänsteman på skattemyndigheten skulle godkänna.

Dicks idé var att datorisera informationsflödena hos företag som fortfarande hanterade överfulla pärmar och högar med pappersblanketter. Behovet var enormt.

På eftermiddagarna, när skolan var slut för dagen, satt han i kundmöten. På kvällarna skrev han datorprogram.

Han var 18 år när han för första gången anställde en person. Kanske kunde han bli så där rik som han drömde om, som Bill Gates.

Under några år såg det bra ut, företaget växte. När han var på toppen pendlade han mellan tre kontor – i Göteborg, Strömsund och Kalmar – och hade fem anställda. Han var under 26 så han kunde flyga billigt på stand by-biljett.

Men det fanns ett problem: företaget gjorde inga vinster. Det spelade ingen roll att Dick arbetade minst 90 timmar i veckan. Företaget gick runt, men inte mer.

Och problemet låg hos Dick. Han hade den tekniska kunskapen. Han hade ledaregenskaperna, de hade han lärt sig under officersutbildningen i lumpen. »Det är fortfarande den bästa utbildning jag har fått alla kategorier« (civilingenjörsutbildningen på Chalmers slutförde han aldrig).

Han var till och med en bra säljare.

Akilleshälen var att han inte kunde ta betalt. Som förhandlare var han värdelös.

Så en dag gav han upp. De anställda fick ta över företaget. Dick lämnade Göteborg för Stockholm.

Året var dock 1998 och it-bubblan syntes hittills bara från sin blänkande insida. Jonas Birgersson var fortfarande »Bredbandsjesus« med hela svenska folket.

Det var en tid och plats som gjord för Dick Augustsson. Han kunde välja och vraka bland jobben. Han valde företaget Sendit, som tog fram teknik för mobilt internet. Inom några månader blev företaget uppköpt av Microsoft för mångmiljonbelopp.

Som många andra företag i branschen överlevde Sendit inte it-kraschen, utan gick omkull 2002.

Under några år harvade Dick runt i Stockholm bland olika jobb.

När tanken på att bilda ett piratparti första gången slog honom – hösten 2005 – hette han inte längre Dick Augustsson. Han hade länge velat byta förnamn. På fester dök det alltid upp någon halvberusad person som skulle tala engelska och göra sig rolig över hans förnamn.

»Redan indianerna döpte sina krigare efter deras mest framstående egenskaper«, brukande han svara. Det fick tyst på dem.

»Sedan dök moralismen upp bland dem som skrev mjukvara«, som han säger. Plötslig fick han inte använda sitt riktiga förnamn på nätet. Inte när han registrerade websidor eller användarkonton på forum. Namnet ströks till och med ur mejl han skickade.

Det blev droppen. Och skulle han ändå byta förnamn kunde han lika gärna passa på att byta efternamn också. Han ville ha något unikt, ett namn som sa något om honom.

Fåglar hade alltid fängslat honom, deras överblick högt uppe i skyn, deras kontroll över situationen. Deras frihet.

Det blev Richard Falkvinge. Snart kallade han sig Rick. Utomlands lade han till Falcon Wing, men gav upp det efter ett tag: »det blev så jävla löjligt«.

Ärkefienden Bodström
Hela jul- och nyårsledigheten hade gått åt till att snickra ihop hemsidan. Han hade ringt till valmyndigheten för att ta reda på vad som krävdes för att starta ett parti. Lika krångligt som när han som 16-årig skulle starta företag, visade det sig. 1 500 signaturer krävdes.

»Gällde elektroniska signaturer?«, frågade Falkvinge. Ingen kunde svara.

Han hade skrivit ihop något som liknade ett partiprogram på en servett under en lunch på McDonalds. Upphovsrätten, patenträtten och varumärkesskyddet skulle avskaffas. Justitieminister Thomas Bodström – som fick en egen avdelning i programmet – skulle på sin höjd få sälja korv utanför riksdagshuset.

Än i dag är Bodström fiende nummer ett.

– Övervakningssamhället kallas Bodströmsamhället här i Sverige och det är inte utan anledning. Bodström är den mest repressiva politiker som vi haft och fortfarande har. Beatrice Ask går med på allting, inte för att hon vill driva frågorna utan för att hon inte förstår dem. Thomas Bodström driver frågorna för att han förstår dem och har valt sida. Det är en helt annan sak, säger Falkvinge.

Fildelningsfrågan hade varit högt uppe på dagordningen hela det året – 2005 – mycket tack vare tankesmedjan Piratbyrån, som Falkvinge beundrade stort. På nätet hördes dock fler och fler röster som efterlyste ett politiskt parti som drev frågan.

För Falkvinge var det självklart att fildelningen skulle vara tillåtet, detta var ju något han själv hade sysslat med i över 20 år. Dessutom såg entreprenören i honom internetpolitiken som en ödesfråga för Sverige som it-nation.

Och politikerna förstod den inte. Men han skulle få dem att lyssna.

– Man kan inte få politikerna att fatta utan att göra det personligt för dem. Och det enda som finns att utmana i deras privatliv är deras jobb. Man måste sikta direkt mot deras maktbas och hota att ta deras jobb ifrån dem.

På kvällen den första januari 2006 slängde han upp hemsidan, nämnde den en gång i en chattkanal och gick sedan till jobbet som avdelningschef på forskningsföretaget Cypak dagen efter.

Piratpartiet var bildat.

– Att det var jag som startade piratpartiet var en ren slump. Tiden var mogen. Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det.

Han kan fortfarande inte riktigt förstå det som sedan hände. Redan första dagen var det nybildade partiet en stor nyhet och hemsidan hade fått 1 200 namnunder­skrifter. Andra dagen plockades nyheten upp av europeiska medier. Tredje dagen såg Falkvinge en bild av sig själv i en pakistansk tidning. Då hade tre miljoner människor från hela världen besökt hemsidan.

Också valmyndigheten hade sett nyheten och mindes då samtalet från Falkvinge. Frågan skickades vidare till justitiedepartementet. Svaret gladde inte Falkvinge. Namnunderskrifter i digital form räknades inte.

Han hade nu två månader på sig att få ihop de 1 500 namnunderskrifterna om piratpartiet skulle få ställa upp i riksdagsvalet senare på hösten. Ett parti som ännu varken hade en organisation eller ens några medlemmar.

– Allt handlar om att kommunicera en vision, ett brinn, till människor som vill vara med och hjälpa till, oavsett om de får lön i ett företag eller om de inte får det i ett parti. Allting handlar om ledarskap, säger Falkvinge.

Uppgiften slukade all tid. Falkvinge gick till banken och fick ett lån på ett sexsiffrigt belopp. Han sa att det var till ett »projekt«. Därefter sa han upp sig från sitt jobb.

Tre år senare var lånet som Falkvinge levt på slut. Banken vägrade ge mer krediter. Han vände sig till medlemmarna och bad om gåvor. Fick han 20 000 kronor i månaden skulle han slippa tänka på mat och hyra. Och så kunde partiet kringgå det här med arbetsgivaravgift och skatt.
– Nu har jag åtminstone så att jag inte störtar mot marken utan seglar långsamt ner. Jag har så att jag klarar mig till valet och det är det viktigaste. Bortom valet ändras allt, säger Falkvinge.

Under piratpartiets första kaotiska månader fram till riksdagsvalet 2006 fungerade Falkvinges fyrarummare i Sollentuna som en improviserad partilokal. Okända människor som ville vara med och bygga ett parti sov på golvet.

Det där med att få ihop signaturer visade sig inte vara något problem, intresset för det nya partiet var stort. När så polisen gjorde razzia mot fildelningssajten Pirate Bay den sista dagen i maj 2006, knappt fyra månader före valet, såg det ljust ut för piratpartiet. Bättre reklam kunde de inte köpa för pengar. På en vecka tredubblades medlemsantalet.

På valdagen 2006 hade de 9 000 medlemmar. Mer än miljöpartiet. Enligt Falkvinges matematik borde piratpartiet ha tagit sig över 4-procentsspärren. Det hade räckt med att en femtedel av Sveriges alla fildelare röstade på dem.

Valresultatet kom som en chock. 34 918 röster. 0,63 procent.

– På valnatten kändes det som om det var över, säger Falkvinge.

Kapitalistisk nätkommunist
Dagen efter kom nyheten – den som fått Rick Falkvinge att tänka på annat än sin whiskybiff: piratpartiet är enligt den senaste opinionsmätningen Sveriges tredje största parti med 7,9 procents väljarstöd inför EU-valet. Två och ett halvt år har passerat sedan valnederlaget och partiet är i allra hösta grad fortfarande levande. Inte minst tack vare FRA-lagen, Ipred, Pirate Bay-domen och EU:s telekomdirektiv som har följt efter varandra det senaste halvåret.

Inom några veckor har fyra opinionsföretag, i en rad undersökningar, placerat piratpartiet över 4-procentsspärren. Med god marginal.

Och redan nu står det klart vilken som blir den kanske största konsekvensen av pirateffekten i EU-valet 2009, oavsett om piratpartiet tar sig in i Europaparlamentet eller inte. Partiet har tagit all uppmärksamheten från sverigedemokraterna. I medielogiken finns det tydligen bara plats för ett utmanarparti.

– Vi dödade sverigedemokraterna. När första opinionsundersökningen inför EU-valet kom, då dödade vi dem, säger Falkvinge belåtet.

– Personligen tycker jag det är väldigt trevligt. De har en fruktansvärd människo­syn som är vår raka politiska motsats. Vi har orden mångfald och öppenhet i första meningen i vårt partiprogram, det har inte sverigedemokraterna precis.

Sedan första opinionsmätningen inför EU-valet kom i slutet av april – då piratpartiet fick 5,1 procent – har partiet inte längre betraktats som ett Kalle Anka-parti. De etablerade partierna kan inte längre ignorera dem. Det misstaget, som de gjorde med junilistan i förra EU-valet, vill de inte göra om.

Plötsligt talar de alla om integritet.

– Gammelpartierna försöker prata våra frågor. De använder nästan rätt ord, de får dem nästan i rätt ordning, men de saknar all form av trovärdighet. De förstår inte nätet, säger Falkvinge.

Men att piratpartiet är att räkna med märks inte så mycket i att de andra partierna försöker låta som piratpartiet, som att de talar om dem.

Piratpartiets medlemmar är inte riktiga medlemmar, sägs det, eftersom partiet saknar medlemsavgift. Dessutom är de nästan uteslutande män.

Falkvinges svar är att piratpartiets har fler kvinnliga medlemmar än feministiskt initiativ. Och partipolitiskt medlemskap, säger han, borde inte vara en fråga om privatekonomi.

Mest av allt har de övriga partierna kritiserat piraternas politik – eller snarare brist på sådan. Att piratpartiet saknar politik på de flesta sakområden är uppen­bart. Samtidigt döljer beteckningen enfrågeparti lätt att piratpartiet har utvecklat en heltäckande politik kring informationssamhällets nya frågor, medan det är ett område där konkurrenterna fortfarande famlar.

Mycket har hänt med partiprogrammet sedan Falkvinge kladdade ner den första versionen på en McDonaldsservett. Å ena sidan har denna process skett öppet på internet, där alla kunnat delta. Samtidigt har strukturer saknats, vilket fått medlemmar att anklaga Falkvinge för toppstyre.

I det nya programmet ska upphovsrätten inte längre avskaffas, utan »balanseras«. I praktiken innebär det att skyddstiden för ett konstnärligt verk kortas till fem år, samtidigt som all icke-kommersiell fildelning tillåts.

Viktigast av allt är fortfarande kritiken mot övervakningssamhället, även om Bodström är borta ur programmet. Hellre att några brottslingar går fria än att privat­livet kränks, resonerar Falkvinge.

Enligt piratpartiets vågmästarstrategi i Europaparlamentet kommer de att förhandla med dels den liberala och dels den gröna gruppen om de väljs in. Den grupp som bäst tillgodoser deras frågor får deras röster i alla de frågor där piratpartiet saknar politiskt ställningstagande. Oavsett vad den enskilda piratledamoten har för personliga åsikter i frågan.

Kristdemokraternas förstanamn på valsedeln Ella Bohlin tolkar detta som att piratpartiet skulle rösta för legalisering av prostitution. Fjärdenamnet på centerpartiets valsedel Marie Wickberg anser att en piratpartistisk parlamentsledamot inte borde få full lön eftersom de inte skulle ta ställning i alla frågor. Socialdemokratiska EU-parlamentarikern Anna Hedh menar att piratpartiet bara bryr sig om att skydda sitt eget privatliv, men struntar i palestiniernas.

Från högerhåll beskylls piratpartiet för att vara vänster, från vänsterhåll kallas de höger. Falkvinge hymlar inte med sin bakgrund i Moderata ungdomsförbundet, även om han säger att det berodde mer på festerna än på politiken. Själv stod han längre höger ut på skalan.

– Moderaterna är inte så renodlat kapitalistiskt som jag tycker om. De är någon slags halvmjäkiga socialliberaler, säger Falkvinge.

– Jag kallar mig ultrakapitalist och det var så jag kom in på de här frågorna.

Men piratpartiet är på intet sätt ett högerparti, menar Falkvinge. På sätt och vis kan han till och med tala om att piratpartiet slåss för en form av digital kommunism, där alla får bidra efter förmåga och där resultatet fördelas efter behov.

Grundtanken är emellertid att höger-vänsterskala blivit förlegad. Striden står nu om medborgarnas rättigheter – den absolut viktigaste frågan, enligt piratpartiet.

– Viktigare än vård, skola, omsorg, kärnkraft, försvarspolitik och skit som de har pratat om i 40 år, säger Falkvinge.

Och han menar vad han säger. Historikern och bloggaren Rasmus Fleischer, som var med och grundade Piratbyrån, är övertygad om det.

– För Rick Falkvinge är det här så viktigt, stort och historiskt att jag tror han helt uppriktigt har lämnat de eventuella högerpolitiska drivkrafter han tidigare hade bakom sig, säger Fleischer.

– Han ser verkligen piratpartiet som en historisk rörelse som är i analogi med arbetarrörelsens, miljörörelsens och gayrörelsens framväxt. Det är inte bara retorik, så tror jag faktiskt han tänker.

Pirate Bays Peter Sunde Kolmisoppi, som liksom Fleischer aldrig hade hört talas om Falkvinge innan han startade piratpartiet, instämmer.

– Han brinner så otroligt mycket för de saker han sysslar med. Det är få andra personer som har brunnit så mycket för de här sakerna. Det är få människor som har brunnit så mycket för någonting, skulle jag vilja säga.

Personlig vendetta
Åtta dagar kvar till EU-valet. Lila fanor vajar i luften. Ett hundratal pirater har samlats utanför Kungliga slottet i Stockholm.

Efter några oerfarna talare greppar Rick Falkvinge tag i mikrofonen.

– Vi är fria medborgare och vi kräver den respekt vi förtjänar. Om en vecka skriver vi politisk världshistoria, säger han och rösten ekar mot riksdagshuset.

Han har blivit en fullblodspolitiker. Någon återvändo finns inte. Han har gett upp både karriär och privatliv.

Om några dagar avgörs det om han också ska få en fast inkomst. Helst vill han stanna hemma och förbereda det stora slaget – riksdagsvalet 2010. En framgång i EU-valet skulle bli en perfekt språngbräda.

Skulle han ändå bli inkryssad från sin sjätteplats på valsedeln, så åker han till Bryssel i några månader för att bygga upp ett aktivistnätverk och lämnar sedan sin plats. Det finns andra, yngre personer i partiet som kan bedriva det långsiktiga arbetet med att skapa en kulturell allemansrätt i Europa och världen, tycker han.

För Falkvinge handlar det fortfarande om att rädda Sverige. Och om en personlig vendetta mot politiker som inte förstår.

Mer ur reportaget: Fyra av tio kommer rösta, Doldisar toppar partitestet