Att Ungern skulle stå inför sådana anklagelser kunde få förutspå vid EU:s utvidgning 2004 och 2007. Bulgariens och Rumäniens demokratiska problem kommer knappast som någon överraskning, men Ungern sågs som ett av de länder som skulle integreras enklast.

– Ungern var efter murens fall ett av föregångsländerna för utvecklingen av marknadsekonomi och demokrati, säger Andreas Bågenholm, statsvetare vid Göte­borgs universitet med Östeuropa som specialitet.

Men demokratin har klart försämrats i Ungern sedan EU-tillträdet. I stället har demokratin i Estland, Lettland, Slovenien och Polen utvecklats starkast.

– Polen har haft en otroligt stark tillväxt i flera år. Landet genomförde tidigt grundläggande reformer som gett resultat, säger Jakub Swiecicki, östeuropeisk expert vid Utrikespolitiska institutet.

I Polen sattes demokratin verkligen på prov under 2010. Den 10 april kraschade ett plan vid Smolensks flygplats i västra Ryssland. Bland de 96 döda fanns Polens president, hans hustru och flera högt uppsatta militärer. Det som riskerade att utlösa en politisk kris blev i stället ett bevis för att Polens demokrati cementerats. I juni hölls ett nytt presidentval.

Slovenien var redan från början det rikaste och mest välmående landet, vilket de har lyckats hålla i. De baltiska staterna drabbades hårt av den ekonomiska krisen, men tog sig igenom den med kraftiga besparingar. Fortfarande finns vissa problem med korruption, men länderna har också en ganska hög internetpenetration bland befolkningen, och särskilt i Lettland har så kallade »whistleblower«-sajter, liknande Wikileaks, fått stort genomslag.

I Ungern har utvecklingen alltså gått åt rakt motsatt håll. Efter murens fall gick omdaningen mot marknadsekonomi och demokrati smidigt. Utländska investerare sökte sig till landet och de första fria valen genomfördes 1990. De, precis som Estland, Polen, Tjeckien och Slovenien, inledde förhandlingar med EU utan att behöva genomföra några reformer innan. Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Slovakien fick alla krav de var tvungna att uppfylla innan diskussionerna kunde börja.

Ungerns socialistiska parti hade länge makten, men 2009 blev premiärministern inspelad när han sa att han ljugit om landets ekonomi för att vinna valet. Gatorna fylldes av förbannade medborgare. Vid valet 2010 var socialistpartiet utspelat, det nationalkonservativa partiet Fidesz vann tre-fjärdedelar av platserna i parlamentet.

– Det är den högsta röstandel som ett parti fått vid ett demokratiskt val under efterkrigstiden. Tidigare misskötsel från den korrupta regeringen var det som bäddade för en så enorm seger, säger Andreas Bågenholm.

Också det extremnationalistiska partiet Jobbik, som använt hård retorik mot Ungerns romska minoritet, gjorde ett mycket bra val. Fidesz har genom sin stora majoritet möjligheten att på egen hand driva igenom lagförändringar, till och med grundlagsändringar.

Den möjligheten har de tagit till vara på. Sedan maj 2010 har de bland annat försvagat rättssystemet, avskaffat Budgetary Council vars uppgift var att oberoende granska landets budget, förändrat val­lagarna till fördel för sittande partier, samt klubbat igenom en ny medielag som gör att alla medier måste söka tillstånd vart femte år. Enligt rapporten ­»Nations in Transit 2011«, av den oberoende organisationen för demokrati Freedom House, har landet fått sämre demokratibetyg inom områdena­ civil­samhälle, oberoende media, demokratiskt styre, rättssystemets oberoende och korruption.

Landets bristande demokrati och ekonomiska kris avspeglar sig också på medborgarnas tro på demokratiskt styre. Mellan 2006 och 2010 har förtroendet för demokratin sjunkit i nästan alla de nya EU-länderna, näst mest i Ungern. Det visar en ny rapport från European Bank for Reconstruction and Development. Bulgarien var det enda nya EU-landet där förtroendet inte sjunkit, men där var förtroendet väldigt lågt från början.

Bulgarien och Rumänien är de två fattigaste länderna i EU, och också de som precis som Ungern har mer rejäla demokratiska problem. De blev EU-medlemmar först 2007, eftersom de var tvungna att visa resultat av det arbete de genomförde mot korruption och organiserad brottslighet.

– Rumäniens och Bulgariens medlemskap har många i efterhand sett som ett misstag. Det gick för snabbt. De skulle ha behövt komma i mål med sitt arbete innan de blev medlemmar. Nu finns det inte längre några påtryckningsmedel, säger Andreas Bågenholm.

Länderna har haft fortsatta problem. Båda klassas som semi-konsoliderade demokratier av Freedom House, mycket på grund av den höga graden korruption.

I Rumänien finns dessutom stora brister inom medielandskapet. Mediemakten är koncentrerad till tre män. Alla har tydliga politiska intressen, två av dem var tidigare medlemmar av rumänska säkerhetspolisen Securitate, alla tre har åtalats för pengatvätt och en av dem för att ha organiserat ett kriminellt gäng.

I Bulgarien är hot och våld mot journalister vanligt. En dödades under sändning med ett hammarslag mot huvudet. Under förra året ökade också de nationalistiska strömningarna. Det högerextrema riksdagspartiet Ataka organiserade flera våldsamma demonstrationer riktade mot muslimer och romer.

Samtidigt måste man ha perspektivet att det bara gått drygt tjugo år sedan de nya EU-medlemmarna påbörjade sitt demokratiseringsarbete. Rumänien och Bulgarien hade det hårdaste kommunistiska styret, och många av politikerna satt kvar vid makten även efter murens fall. Det är inte konstigt att deras utveckling gått långsammare. Att Ungern gått tillbaka de senaste fem åren var mer överraskande.

– Möjligtvis hade man kunnat se att det finns en viss nationalistisk tradition i landet, säger Andreas Bågenholm.

EU:s kritik tror han riskerar att bara underblåsa de här strömningarna än mer.

– Det komplicerade är att utomståendes kritik kan användas som bevis för att alla andra är emot oss och på så sätt bekräfta de nationella krafterna. Jag tror att EU måste gå fram försiktigt för att inte folket ska sluta upp än mer kring den sittande ­regeringen.

Fakta | Kritik mot nya lagar

EU-kommissionen har inlett en process för att granska om Ungerns nya konstitution bryter mot EU:s lagar. Den nya konstitutionen inskränker centralbankens makt, tvingar äldre domare att lämna sina ämbeten och minskar oberoendet för datagranskningsinspektionen.

Det har hörts röster, bland annat från Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, att Ungern kan berövas sin rösträtt i EU.

Från veckans finansministermöte kom också en formell varning att Fidesz inte jobbat tillräckligt effektivt för att minska Ungerns budgetunderskott.

För sällan har väl så många pannveck skrynklats ihop som när läget för 2012 skulle beskrivas. Tysklands Angela Merkel krängde visserligen på sig sin allra mest guldglänsande kavaj men hennes budskap matchade inte alls den glittrande nyårsstassen. Budskapet var: »Det måste bli värre innan det kan bli bättre. Och även om 2011 var svart så blir 2012 ännu sämre.«

Hon fick medhåll direkt från franska parhästen Nicolas Sarkozy. De närmast tävlade om vem som kunde låta mest pessimistisk.

Utan tvivel har de två lyckats inpränta bilden av ett extremt krisläge noga hos varenda EU-ledare som i slutet av denna månad samlas för att diskutera det fördrag om budgetstabilitet som nu knådas fram för att bli tillräckligt lättuggat för att accepteras. Den 1 mars är tänkt att bli dagen då de 17 euroländerna säger ja till tilläggen i fördraget. Då väntas också alla EU-länder, minus Storbritannien, hänga på.

Fram till de två EU-toppmötena krävs en del fotarbete av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy för att lirka, locka och tvinga med alla.

Huvudpersonerna själva, Merkel och Sarkozy, möts nu i snitt var tionde dag. Hittills har allt verkat hänga på om de kan samsas och få till en kraftfull plan för att baxa euron upp på banan igen.

Grundtanken i fördraget är att straffa länder som inte tillräckligt snabbt minskar skulderna, och ge de länder som ingår i fördraget mindre utrymme att avvika i sin ekonomiska politik. Enligt det senaste utkastet, som cirkulerade under denna vecka, ska det riktas sanktioner mot de länder med en statsskuld över 60 procent av BNP som misslyckas med att minska skulden över den nivån med fem procent per år. Dessutom kan länder med ett budget­underskott över tre procent av BNP också räkna med repressalier.

Och att paret har jobbat på bilden av ett enat radarpar är det väl ingen som har missat. De till synes välvilliga kindpussarna, det kärvänliga klämmandet på varand­ras överarmar, leendena i samförstånd – allt har bidragit till att mejsla fram en bild av en lika maktstinn som målinriktad duo som har läget under kontroll och kraften att kunna genomföra det som krävs.

Men är Merkozy så samspelta och eniga som de gärna vill uppfattas? Faktum är att det fortfarande finns en del fundamentala skillnader som allt kindpussande och klämmande inte har lyckats sudda ut.

Fransmännen tror, till exempel, stenhårt på att det är ECB, Europeiska centralbanken, som ska agera som »lender of last resort« (ger lån när ingen annan vill), medan tyskarna tror att det upplägget bara uppmuntrar till vårdslöst hanterande av utgifter igen. Denna vattendelare pratar de helst inte högt om.

Dessutom förespråkar Sarkozy med en högoktanig frenesi en skatt på finansiella transaktioner. Merkel har inte alls varit lika entusiastisk men fick nu i veckan – för husfridens skull – gå Sarkozy till mötes och säga att hon personligen kunde tänka sig ett sådant upplägg trots att delar av hennes regering säger blankt nej. På EU-toppmötet i mars hoppas de att ett förslag finns klart även om detta inslag var en av orsakerna till att britterna gick i taket på decembermötet och bromsade en EU-uppgörelse.

En annan del i förslaget som ska diskuteras den 30 januari är vilka EU-institutioner som ska genomdriva och hålla efter de nya, stränga budgetreglerna. Här finns en hel del utrymme för olika åsikter mellan de båda.

Och samtidigt som Merkozy putsar på fasaden för att upprätthålla skenet av total enighet dundrar krisen på i en alltmer accelererande fart, något som ställer krav på ett snabbt och resolut agerande. Detta utsätter de två ledarnas sammanhållning för extrema prövningar och gör att varumärket Merkozys livslängd kan bli lika intensivt som kort.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

Inget fick lämnas åt slumpen, oavsett vem som vann valet skulle lagen vara väl förankrad.

Det lagförslag Peter Liese hade med sig hade sprängkraft. För första gången någonsin skulle det internationella flyget tvingas betala för sina växthusgasutsläpp, i alla fall de plan som landade eller lyfte från EU-mark. Liese var nöjd när han återvände till EU-parlamentet, där han var ansvarig för att driva lagförslaget i hamn. Alla tre presidentkandidaterna hade gett sitt stöd till idén att införa handel med utsläppsrätter för flygtrafiken. Det här var ett halvår efter att Al Gore mottagit Nobels fredspris för att ha fört upp klimatfrågan på agendan hos världens ledare. I november 2008 valdes Barack Obama, som ett år senare själv skulle motta fredspriset, till president, och EU-parlamentet antog flyglagen.

Nu, när lagen ska träda i kraft den 1 januari, och ledarna för de stora länderna möts i Durban, är tongångarna helt andra. Klimatdebatten har tystnat och Barack Obama har gjort helt om i frågan.

Ursprunget till konflikten står att finna i flygbranschen. I december 2009, samtidigt som FN:s klimatsamtal havererade på toppmötet i Köpenhamn, lämnade tre amerikanska flygbolag och USA:s flygbranschorganisation Air Transport Association in en anmälan till EU-domstolen. De hävdar, med stöd av Obama-administrationen, att flyglagen strider mot internationella överenskommelser. De påpekar att Kyotoprotokollet från 1997 ålagt ICAO, FN-organet för flygkraft, att reglera och minska flygbranschens utsläpp. EU:s egna initiativ skulle därför strida mot Kyotoprotokollet.

Enligt EU och klimatorganisationer har ICAO dock inte gjort några konkreta framsteg i att reglera eller minska flygets utsläpp. EU gick därför vidare på egen väg, vilket skakade om flygbranschen. Sedan Chicagokonventionen 1944 har den internationella flygtrafiken inte betalat en krona i vare sig moms eller bränsleskatt – en enorm konkurrensfördel gentemot andra transportmedel, och en förklaring till varför flyg ofta är det billigaste sättet att resa.

Rättstvisten i EU-domstolen mellan EU och de amerikanska flygbolagen ser ut att sluta till unionens fördel. Den 6 oktober gav domstolen i ett preliminärt besked ett starkt stöd för EU:s rätt att reglera utsläpp på sitt territorium och de amerikanska flygbolagen väntas förlora tvisten när domstolen fattar sitt slutgiltiga beslut kring årsskiftet. När den insikten grep flygbolagen blev frågan politisk, och några veckor senare antog det amerikanska representanthuset ett lagförslag som gör det olagligt för amerikanska flygbolag att följa EU:s nya lag.

– Om lagen blir verklighet skulle den försätta de amerikanska flygbolagen i en väldigt konstig sits, säger Gabriel Sanchez, forskare vid International Aviation Law Institute på De Paul-universitetet. Han följer konflikten på nära håll och menar att ett handelskrig riskerar att bryta ut mellan USA och EU om inte någon av parterna backar.

– Representanthuset spelar ett djärvt spel, och testar verkligen EU, som har sagt att företag som inte följer lagen kommer att bannlysas från EU:s flygplatser.

Gabriel Sanchez tror dock inte att det är flygbolagen som driver på USA:s motstånd längre.

– Nu vill flygbolagen mest bli av med problemet innan det börjar påverka deras affärer negativt. Det är den amerikanska regeringen som inte vill att EU reglerar och avgiftsbelägger amerikanska flygbolag. Nu väntar alla för att se vilken press USA, och kanske även Kina, kommer att lägga på EU.

Samma oro finns i Europa. Redan i maj skickade chefen för det brittiska flygbolaget Virgin Atlantic, tillsammans med chefen för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus, ett brev till EU där de skrev att »det vore galenskap att riskera vedergällning« från aktörer som Kina. »Tidigare erfarenheter … har visat att de inte är rädda att ta till hämndåtgärder. Europeiska flygbolag och Airbus är troliga måltavlor. … Vi har inte råd med en handelskonflikt av denna magnitud«. Strax därefter rappor­terade Financial Times att Kina ställt in en Airbusorder värd över 20 miljarder kronor.

Under hösten har USA mobiliserat ett motstånd mot lagen. Obama-administrationen skickade den 29 september en delegation till New Delhi för att samla motståndarna. Indien ledde sedan Kina, USA och 23 andra länder i en kampanj som den 2 november resulterade i att FN-organet ICAO antog ett uttalande där man uppmanade EU att avstå från att avgiftsbelägga utländska flygbolag. En tydlig markering.

Inför Durban samlades sedan tillväxtgiganterna i BASIC-gruppen – Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina – till ett gemensamt uttalande där de anklagade EU och dess »unilaterala åtgärder« för att hota FN:s klimatsamtal.

För utvecklingsländerna står viktiga principer på spel. Enligt FN:s klimatkonvention ska rika länder – som skapat mer växthusgaser och åtnjutit frukterna av en fossilbränsledriven tillväxt – ta ett större ansvar för klimatkrisen än fattigare länder.

EU:s flyglag är regional, och gäller flygbolag, inte länder, men för regeringarna i Kina, Indien och andra länder som nu har en enorm tillväxt, är principen om deras mindre omfattande klimatansvar livsviktig – och ett av de största hoten mot den principen är just nu EU.

Enligt prognoser (se källor nedan) kommer EU:s flyglag leda till att flygtrafiken genom EU fram till 2020 betalar mellan 1,2–4,5 eurocent per liter bensin. Bilar och lastbilar i EU betalar upp till 40 gånger mer i bensinskatt.

Flygbolaget SAS beräknar att kostnaden, omräknat till pris per resa och passagerare, kommer att bli i genomsnitt 5–10 kronor.

– Kostnaderna i utsläppshandeln är väldigt väldigt små jämfört med andra handelsflöden, säger Lars Andersen Resare, miljöchef på SAS.

– Säg att kineserna kommer betala 100 miljoner kronor per år, och samtidigt kommer låta bli att köpa flygplan i Europa för 40 miljarder kronor.

I en sådan situation är SAS oroligt för att EU kommer att vika sig och göra undantag för länder utanför EU, vilket skulle innebära konkurrensnackdelar för det skandinaviska flygbolaget.

– I så fall måste man ju ta bort det för oss också, så att inte vi behöver betala.

För flygbranschen handlar striden om EU-lagen om att den inte ska ge vissa flygbolag konkurrensfördelar, men flygbranschen vill också behålla sin gemensamma ekonomiska fördel gentemot andra transportmedel. För enskilda stater handlar konflikten om mer än vem som ska betala vad för växthusgasutsläppen; EU:s flyglag har hamnat i centrum för kampen mellan existerande och blivande stormakter om hur maktbalansen ska se ut.

EU-parlamentarikern Peter Liese menar att USA och Kina attackerar EU för att de tror att de kan splittra medlemsländerna. Ingen EU-stat har ännu öppet krävt att man ska backa från lagen. Men Liese hör allt fler informella röster från medlemsstater, och i korridorerna i Durban: »Ska vi köpa oss tid, skjuta fram startdatumet för flyglagens införande, eller göra undantag för utländska bolag?«

Om konflikten kring EU:s flyglag någonsin hade klimatkampen som en komponent så tycks den ha försvunnit, även för EU. Nu handlar det för unionen om att välja: riskera handelskrig med en eller båda av världens två största ekonomier, eller befästa omvärldens bild av EU som en svag politisk aktör.

Källor: »Transport Impacts on Atmosphere and Climate: Aviation« i Atmospheric Environment, av D.S. Lee m.fl. (Pew Center), IATA, IMF och Världsbanken (Rapport 2011: »Market-Based Instruments for International Aviation and Shipping as a Source of Climate Finance«), organisationen Transport & Environment.

Angela Merkel mötte Nicolas Sarkozy i Élyséepalatset, de njöt av den kulinariska sidan av Paris, och de kom ut med en gemensam plan för att räd­da ­euron: Skriv om fördraget!

Därmed var agendan satt redan innan Europas ledare skulle sätta sig vid förhandlingsbordet. Som så många gånger tidigare i historien.

Redan i det papper där idén om en ­europeisk union först formulerades – Schumandeklarationen från maj 1950 – står det svart på vitt:

»Enandet av Europas nationer kräver att den långvariga motsättningen mellan Frankrike och Tyskland undanröjs. Varje åtgärd som vidtas måste i första hand avse dessa två länder.«

När projektet med en gemensam europeisk valuta fastslogs, för exakt 20 år ­sedan, var det under ett frukostmöte mellan den tyska förbundskanslern Helmut Kohl och den franska presidenten François Mitterrand i en stenvilla i holländska Maastricht.

Denna gång föll ödet på Merkel och Sarkozy. Eller Merkozy som den dynamiska duon kallas i pressen. Likt många superhjältar vilar något schizofrent över Merkozy. En personlighetsklyvning som lätt döljs bakom deras samstämmiga vision om »ett nytt Europa«.

Å ena sidan har vi en stressad och pressad Nicolas Sarkoy. Som ser sitt land som offer för den oreglerade globala finansmarknaden. Som vet att Frankrike står näst på tur att förlora sitt högsta AAA-kreditbetyg, och nu desperat försöker förhindra att landet hamnar i samma situation som Grekland och Italien.

För Sarkozy är kampen personlig. I april nästa år är det presidentval i Frankrike och han har varken råd med en recession på hemmaplan eller de impopulära åtstramningspaket som marknaden vill se.

Å andra sidan har vi en bestämd Angela Merkel. Som inte tänker kasta mer pengar på oansvariga problemländer eller ge sitt tysta medgivande till Europeiska centralbanken, ECB, att starta sedelpressarna, så länge hon inte får mandat att omforma Europasamarbetet. Trots omgivningens panik råder ett märkligt lugn i Berlin, rapporterar tidningen Der Spiegel. Tyska folket känner knappt av den ekonomiska oron och två tredjedelar av väljarna stödjer Merkels krishantering.

Linjen är tydlig: ingen europeisk solidaritet utan nationellt ansvar. För Merkel innebär det att hela unionen ska underkasta sig budgetdisciplin enligt tysk modell – där regler följs, politiken övervakas och överträdelser bestraffas.

Då behöver det nödvändigtvis inte vara negativt att tidningen The Economist skriver att det bara återstår veckor innan euron kollapsar om inget drastiskt görs. Eller att till och med EU:s egna representanter, som ekonomikommissionären Olli Rehn, säger att krisen måste lösas inom tio dagar. Tidigare var det onämnbart, nu talas det öppet om eurons kollaps.

– Man kan notera att även Berlin har tagit orden i sin mun. Men om det är ett sätt att skapa ett externt tryck på andra länder för att snabbare driva igenom förändringar låter jag vara osagt, säger Henrik Sikström, som är utredare på Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

Finanstidningen Financial Times är mindre diplomatiska när de beskriver Tysklands strategi med orden: »Endast genom att låta länder dingla över avgrunden kommer de att förstå behovet av reform.«

Och skrämseltaktiken tycks fungera. Inför valet mellan ett ekonomiskt sammanbrott eller ökad överstatlighet verkar de flesta länder böja sig. Det muttras på toppmötena om den »tyska inflexibiliteten«, men, som Polens utrikesminister Radek Silkorski uttrycker det: ett paralyserat Tyskland skrämmer i dag mer än ett mäktigt Tyskland.

Frankrike, som normalt fungerar som motvikt, har i dagsläget inte mycket att sätta emot. I den situation Nicolas Sarkozy befinner sig är han beredd till stora eftergifter – till och med att acceptera den förhatliga europeiska överstatligheten – så länge krisen hålls på en armlängds avstånd från den franska gränsen och han fortfarande får framstå som (en av) Europas härförare.

Merkozy-överenskommelsen skedde på fransk mark, men innehållet var helt klart tyskt.

– Den tyska finanspolitiska modellen kommer att bli modellen för Europa. Och det är helt naturligt. Den europeiska penningpolitiken i ECB är en kopia av Bundesbanks låginflationspolitik. Och bedriver man en tysk penningpolitik måste man kombinera det med en tysk finanspolitik. Den insikten håller nu Tyskland på att driva igenom i Europa, säger Lars Jonung, som är ordförande i Finanspolitiska rådet och i tio år var forskningsrådgivare åt EU-kommissionen i Bryssel.

När Angela Merkel står i Bundesdagen och säger att »vi är i början av att skapa en finanspolitisk union i Europa« så är det Tysklands eget politiska system hon har som mall – en federalism styrd av regler och fristående institutioner som begränsar politikernas makt. Vilket står i skarp kontrast till den politiska elitklubb som Sarkozy vill ha. Helst av allt vill Merkel att Europeiska kommissionen ska få vetorätt över nationella budgetar och att länder som bryter mot budgetreglerna ska kunna dras inför EU-domstolen.

Vissa säger att detta är starten för Europas förenta stater. Ord som ingen politiker med självbevarelsedrift har tagit i sin mun sedan Storbritanniens legendariska premiär­minister Winston Churchill gjorde det ett år efter krigsslutet.

Jämförelsen med USA är egentligen inte så dum.

Det fanns nämligen en tid när Nordamerika bestod av stater med egna valutor, egna skattesystem och egna arméer. Den federala regeringen i vad som skulle bli Amerikans förenta stater var i huvudsak begränsad till att bedriva utrikespolitik och ingå handelsavtal. Förhållandena kom dock att ändras med det amerikanska frihetskriget 1775–1783. Kriget gav upphov till stora skulder, och den federala regeringen – som saknade möjligheten att ta upp egna skatte­inkomster – tvingades snart ställa in sina betalningar.

Uppdraget att få den nya republiken på fötter gick till Alexander Hamilton, USA:s första finansminister. Steg för steg lade han, som senare skulle dö i en duell med vicepresidenten Aaron Burr och till sist hamna på 10-dollarsedlarna, grunderna för en gemensam finanspolitik. Han inrättade en centralbank som fick monopol på sedelutgivning, precis som skedde i eurozonen 200 år senare. Han lånade upp pengar genom att ge ut statsobligationer och finansierade räntorna och amorteringarna med tullavgifter och skatter, inte helt olikt de euroobligationer som diskuteras i dag.

Det dröjde dock till ännu en ekonomisk kris, den stora depressionen på 1930-talet, innan USA:s federala finanspolitik som vi känner den i dag växte fram. De enskilda staterna klarade inte av att hantera den kraftiga konjunkturnedgången på egen hand och president Franklin D. Roosevelt lanserade reformprogrammet »New Deal«, som påtagligt utökade den federala regeringens roll i ekonomin. På staternas bekostnad.

Före krisen hade regeringen haft som princip att gå med överskott i statsbudgeten i fredstid, för att betala av på sina skulder, och låna pengar när krig bröt ut. Nu började de i stället betrakta statsskulden som ett makroekonomiskt verktyg. Utgifterna fick skena, för att få fart på ekonomin, och acceptansen för underskott i tider av recession blev dominerande.

Utvecklingen är inte unik för USA. Samma mönster går igen hos i stort sett alla federala statsbildningar. Vid stora ekonomiska kriser utökar den centrala regeringen sina finanspolitiska befogenheter – för att sedan behålla den nyvunna makten. Likadant har i olika perioder skett i länder som Kanada, Brasilien, Argentina och Tyskland.

I Europa hade rörelsen redan påbörjats innan Merkozy lanserade sitt förslag till en finanspolitisk union för Europa. Bara året efter finanskrisen 2008 genomgick EU mer ekonomisk integration än under hela eurons historia dessförinnan, som ECB:s Erkki Liikanen har formulerat det. Allt från räddningsfonden till det så kallade sexpacket – sex lagar som nyligen antogs för att stärka övervakningen av euroländernas ekonomi – har cementerat den tendensen.

Det pågående toppmötet i Bryssel – det fjärde krismötet i år – kommer att visa hur mycket av sin suveränitet länderna är beredda att ge upp. Går det att kringgå krångliga fördragsförändringar som snarare brukar ta tio år än tio dagar att ratificera?

Kommer förändringarna att omfatta EU:s 27 medlemsländer – som Tyskland vill – eller bara eurons 17, som Frankrike föredrar för att på så sätt hålla rivalen Storbritannien utanför?

Det kommer att bli ett köpslående. Men en sak är säker:

– Färdriktningen är utstakad. Exakt vilken juridisk fördragsdräkt som används för att stötta upp det här får vi se. Det är en öppen fråga. Men det är klart att Tyskland får ett starkare politiskt inflytande i och med att den tyska finanspolitiska modellen är den som stått emot de ekonomiska störningarna bäst, säger Lars Jonung.

Vilket är precis vad Berlin vill. Belåtenheten går knappast att uttrycka tydligare än vad gruppledaren för Angela Merkels konservativa kristdemokrater nyligen gjorde när han stolt deklarerade:

– Nu talar Europa tyska.

Fakta | Tre dagar av förhandlingar

Veckan innan helgens toppmöte har kantats av överenskommelser, hot och nya förslag.

Måndag 5/11
Angela Merkels och Nicolas Sarkozys gemensamma förslag inför fredagens topp­möte presenteras. Det innehåller bland annat att automatiska sanktioner ska sättas in mot euroländer som har ett budgetunderskott överstigande
3 procent av BNP.

Tisdag 6/11
Kreditvärderingsföretaget Standard & Poor’s hotar att sänka kreditbetyget för eurozonens krisfond EFSF. Samtidigt hålls ett möte mellan USA:s och Tysklands finansministrar, ECB-chefen och Bundesbankschefen. Det spekuleras i att USA:s centralbank tillsammans med eurozonens centralbanker och IMF ska vara redo att bidra med 100 miljarder euro till en krisfond.

Onsdag 7/11
Enligt uppgifter till Financial Times är ett förslag inför fredagen att euro­zonens nuvarande krisfond EFSF blir kvar när den nya krisfonden, ESM, införs i juli 2012. Det skulle fördubbla eurozonens räddningskraft. I Marseille hålls ett möte med toppolitiker från Europas borgerliga partier inför fredagen.

Ingen vill skapa panik, men ändå måste vi ju veta: Vilka konsekvenser får det för Sverige och Europa om eurozonen splittras?

»En gigantisk finansiell chockvåg, med bankrusningar, företagskonkurser och återupprättade valuta- och gränskontroller mellan Europas länder«, förmodar tidskriften Economist, som i likhet med nobelpristagaren Nouriel Roubini och EU-kommissionens ordförande José ­Manuel Barroso skildrat valutaunioniens domedag i svepande termer.

Den schweiziska investmentbanken UBS har däremot vågat sig på en numerär analys. I en rapport från september hävdar bankens ekonomer att det skulle kosta en skuldtyngd ekonomi som väljer att gå ur eurozonen mellan 9 500 och 11 500 euro per invånare under det första året. Det motsvarar 40–50 procent av landets BNP. Effekten för medborgarna blir då högre arbetslöshet, höjda skatter och försämrad köpkraft gentemot utlandet. Efter den initiala smällen kommer ytterligare 4 000 euro per person under ett antal år där­efter.

Om Italien valde att återinföra sin gamla valuta, skulle värdet på alla finansiella tillgångar i landet från en stund till en annan uttryckas i lira. Konkret skulle det ske genom att parlamentet klubbar igenom en ny lag som föreskriver liran som betalningsmedel och fastställer vilket värde den ska ha gentemot euron vid omvandlingsögonblicket. Kort därefter skulle den flytande växelkursen sänka värdet på liran mot euron, troligen med 40–50 procent.

»I det läget vore en statsbankrutt närmast oundviklig, antingen genom att statsskulden omvandlas till lira och därmed skrivs ner så mycket att det i utländska investerares ögon motsvarade en konkurs. Eller genom att statsskulden, om man beslutat att den ska fortsätta vara denominerad i euro, skulle bli obetalbar för en lira-baserad ekonomi«, skriver UBS.

Resultatet av dessa scenarier skiljer sig inte avsevärt från resultatet av en bankrutt inom ramen för euron. Den stora skillnaden är att med en ny inhemsk valuta skulle många företag dras med i konkursvirveln. Upplåningsförmågan skulle sjunka (man brukar räkna med att kapitalkostnaden är minst lika hög för företag i ett land som räntan på statsskulden), och skulder i utlandet skulle bli svåra att betala i en ny devalverad valuta.

Ett mer demonliknande problem är frågan vilka tillgångar som borde omvandlas till en ny valuta. Bara italienska medborgares? Hur blir det med utlänningar som har eurokonton i landet?

»En förnuftig medborgare skulle i det läget ta ut sina pengar från banken, packa dem i en väska och bege sig till närmaste gränsövergång – om inte regeringen stängt dem. Då skulle den förnuftige i stället gräva ner resväskan i trädgården. Det enda sättet att undvika detta är att stänga hela banksystemet«, skriver UBS ekonomer.

Om i stället en stark ekonomi som Tyskland väljer att lämna euron, förutser UBS en kostnad av 6 000–8 000 euro per invånare under utträdesåret, och runt 4 000 euro under påföljande år. Det motsvarar »bara« 20–25 procent av landets BNP. Det blir ingen statsbankrutt, i stället står kredit­förluster, samt minskad handel och export för de största kostnaderna.

Försäkringsjätten Allianz har också tittat på fallet Tyskland, men tar sin utgångspunkt i att ett antal skuldtyngda länder bryter sig ur samarbetet och lämnar en kärntrupp av starka ekonomier kvar, vars valuta då stärks ohälsosamt mycket.

»Ekonomin skulle krympa knappt fyra procentenheter under det första året, framför allt drivet av en 15-procentig minskning av exporten«, skriver Allianz ekonomer, som också räknat ut att antalet arbetslösa skulle stiga med en miljon personer.

Som svensk återstår dock den viktigaste frågan – hur ser effekterna ut för EU-länder utanför euron?

Storbritanniens ekonomi skulle bara backa en halv procent, enligt tankesmedjan Centre for Economics and Business Research. Med en släng av landets traditionella euroskepticism förutspår man att tillväxten inom en 30-månadersperiod skulle vara lika stark som om valutasamarbetet var oförändrat. Inte mycket skulle gå förlorat.

Men landets regering pratar öppet, från åskådarplats utanför eurogruppen, om möjligheten att det kan bli värre än så. Näringslivsminister Vince Cable har enligt tidningen Guardian sagt att brittiska ­finansdepartementet både gör beredskapsplaner och räknar på effekterna av ett »Armageddon«.

– Vi måste ta itu med verkligheten så som den ser ut, säger han.

Trots att svenska politiker likaledes borde kunna ta bladet från munnen är de mer försiktiga.

I budgetprognosen från september beskriver finansdepartementet ett scenario som antar fördjupade problem i euroområdets banksystem. Det är en skolboksbeskrivning av en negativ konjunkturspiral men berör inga explicta kostnader för en splittring. Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson menar att det vore ren spekulation att ta fram sådana siffror. De scenarion som presenterats av andra tar bara utvalda effekter i beaktande, säger han, men håller med om att storleksordningen tre procents negativ tillväxt vid en splittring kan vara i rätt härad.

De mekanismer som skulle sättas i rörelse av en eurosplittring är det mindre tabu att resonera kring. Hansson anser att det avgörande är huruvida ett land lämnar unionen under ordnade former, med euroinstitutionernas hjälp och stöd, eller om man plötsligt ställer in betalningarna.

– Det har skett förut, bland annat i Argentina. Då försöker man kontrollera förloppet genom att införa kapitalregleringar och förbjuda uttag ur banker från och med en viss tidpunkt. Därmed köper man sig tid att förhandla med långivare och inte minst kan banksystemet fortsätta fungera. Därmed köper man sig tid att förhandla med långivare och banksystemet kan fortsätta fungera. Skulle en splittring däremot utlösas av en politisk låsning, till exempel att ECB plötsligt slutar stödköpa italienska statspapper, kan effekterna bli mycket allvarligare. Räntan skjuter i höjden och landet blir betalningsoförmöget så snart det är dags att förnya lån som förfaller. Det skulle kunna frysa banksystemet helt. I ett ordnat scenario tror jag euroländerna kan hantera kreditförlusterna i banksystemet, ett lamslaget betalningsväsen vore mycket svårare, säger Jesper Hansson.

En närmare titt i den europeiska kristall­kulan än så tycks ingen kunna erbjuda just nu, och osäkerheten består. Kanske är det med tanke på denna livets oberäkneliga sida som Der Spiegel kan rapportera att det finns 13 miljarder D-mark gömda i tyska myntsamlingar och madrasser.

Fakta | Strider mot konstitutionen

Att bryta upp valutaunionen, som designats som ­oåterkallelig, strider mot den europeiska konstitutionen.

Lissabonavtalet har en artikel som gör det möjligt att lämna EU (art. 50), vilket enligt vissa tolkningar öppnar för en väg att också gå ur valutaunionen. Rent tekniskt skulle fördraget dock behöva omförhandlas.

Inte heller kan en nation uteslutas, enligt Lissabonavtalet. För att det ska ske måste Maastrichtfördraget omförhandlas, med alla 27 EU-medlemmar i enhällighet.

Källa: USB

Så krass var Sony Kapoors analys av läget i eurozonens skuldkris när Fokus talade med honom i veckan.

Kapoor är grundare av Londonbaserade tankesmedjan Re-Define. Tillsammans med ekonomer som nobelpristagaren Chrisopher Sims och Citigroups chefekonom Willem Buiter, har Kapoor under en längre tid argumenterat för att ECB är alldeles för passivt. Genom att vara en »lender of last resort« – en reservationslös skuldgarant som kan trycka egna pengar – är banken den enda institution som har möjlighet att betvinga osäkerheten.

– Ju mer högljutt och entydigt en centralbank talar om att den tar på sig skuldansvaret, desto mindre pengar tvingas den i allmänhet lägga bakom orden. ECB har hittills gjort tvärt om och stödköpt stats­obligationer, men samtidigt sagt att man gjort det ogärna och att man inte kommer att fortsätta. När alla äntligen börjar inse att ECB borde byta strategi kan det redan vara för sent.

Att Kapoor låter desperat beror på att det efterlängtade tredje räddningspaket som lades fram för två veckor sedan inte blev mer än ännu en vitlök hängd ovanför valutaområdets dörr. En besvärjelse som håller finanskaos på armslängds avstånd, men som inte gör slut på besten en gång för alla. Visst försökte euroledarna ta i – ett erbjudande till fordringsägarna om 50 procents nedskrivning av grekiska skulder, 106 miljarder euro till banksystemet, och räddningsfonden EFSF:s garantikraft uppväxlad till en biljon euro. Ända har det inte varit nog.

Regeringsomvandlingen i Grekland och Berlusconis utannonserade avgång har visserligen tolkats som små ljuspunkter. Men strax efter varje nyhet har marknaden åter handlat upp räntorna på de drabbade staternas skulder. Budskapet är tydligt: fortfarande saknas den åtgärd från eurozonens ledare som en gång för alla övertygar alla om att problemen hanteras.

Så länge den inte presenteras, blir det bara dyrare för de drabbade staterna när de måste låna. Och behovet är stort. Bara fram till slutet av april nästa år förfaller italienska skulder till ett värde av nära 125 miljarder euro, som måste täckas av nya lån. Den totala lånesumma som Spanien och Italien måste lägga om före slutet av år 2012 uppgår till dryga 400 miljarder euro, enligt tidningen Economist. Räntorna för Italien ligger i dag på över 7 procent. En nivå som om den består med stor sannolikhet kommer att försätta landet i en ond räntecirkel där man måste låna för att betala räntorna. Vilket försämrar statsfinanserna ytterligare och gör det ännu dyrare att låna.

Räddningsfonden EFSF är skapad för att hjälpa euroländerna att låna billigare, genom olika former av garantier. Men EFSF har i dag bara har runt 250 miljarder euro kvar att spendera när de pengar som redan lovats bort har betalats ut, enligt Kapoor. För att den biljonsumma man talar om i det senaste räddningspaketet ska materialiseras, krävs först att länder som Kina och Brasilien visar sig villiga att investera. Dessutom är de nya medlen bara tänkta att utgöra partiella lånegarantier, ett slags »sköld«. Som det ser ut uppfattar marknaden EFSF som gravt otillräcklig.

– ECB är den enda institutionen som har »fire-power« att trycka ner räntorna. En stor del av kraften är psykologisk – investerare kalkylerar med värdet av alla sedlar som centralbanken förväntas trycka de närmaste tusen åren. Om förtroendet för valutan som sådan undermineras, till exempel på grund av oförsiktiga uttalanden från Merkel och andra, så försvinner den psykologiska effekten omedelbart, säger Sony Kapoor.

Professor Paul De Grauw vid Leuven- universitetet i Belgien, jämför med Storbritannien.

– De betalar en lägre ränta på sin statsskuld än Spanien, trots att finanserna är i sämre skick. Förklaringen är att den som lånar ut pengar till England vet att i värsta fall kommer Bank of England alltid att skjuta till medel. Skulderna är i den meningen säkra. Enskilda nationer i en valutaunion däremot, lånar ut pengar i en valuta de inte har kontroll över och kan därmed inte garantera tillbakabetalningen, säger De Grauwe, som varnar för dominoeffekter utan en centralbank i ryggen.

– ECB:s ovilja att ta på sig skuldansvaret är den absolut viktigaste förklaringen till varför spridningseffekter på eurozonens obligationsmarknader inte har kunnat stoppas. Räddningsfonden EFSF är ett dåligt surrogat som varken har tillräckliga medel eller ett fungerande styre, säger han.

För mer långsiktiga krisinsatser må EFSF fungera bra, men för att direkt motverka obligationsmarknadernas snabba rörelser menar både Kapoor och De Grauw att bara ECB är kraftfullt nog. Med rätt mandat i ryggen (och en ideologisk omvändelse av bankens styrande »inflationshökar«) skulle den kunna agera som en nationell centralbank vars ekonomi hamnat i kris i stället för att tvehågset »dutta runt« som de gör nu med enklare återköpslån, så kallade repokontrakt.

Men den typ av åtgärder som nu efterfrågas innebär också en ökning av penningmängden, vilket innebär risk för inflation.

Professor Paul De Grauw avfärdar dock helt inflationen som argument mot ökad ECB-inblandning. Han hävdar att dagens banksystem törstar efter säkerhet och kommer att hålla hårt i pengarna. Då sipprar inte den extra likviditeten ut i det allmänna omloppet och höjer konsumentpriserna och inflationen.

Ekonomerna vid ECB däremot, tillsammans med Tysklands politiker, är mycket rädda för vad en aktiv centralbank kan ställa till med i form av både inflation och eroderat förtroende för bankens självständighet. De å sin sida finner stöd i historiska skeenden, som hyperinflationen under Weimarrepubliken 1919-1933.

Alltför generösa räddningsaktioner från ECB kan också uppmuntra till framtida vårdslöshet, samt det faktum att medlemsländerna blir gemensamt ansvariga för valutazonens skulder. Hittills har de argumenten varit tillräckliga för att förbjuda ECB att göra mer omfattande interventioner på marknaden.

Möjligheten att göra stödköp med så kallade repokontrakt har man däremot utnyttjat under krisen, fram till i dag i storleksordningen 183 miljarder euro. Av dessa beräknas 45 miljarder bestå av grekiska skuldpapper, medan över 100 miljarder, som köpts sedan augusti, skulle motsvaras av italienska och spanska obligationer, enligt International Business Times.

– Det är omfattande köp, men eftersom ECB envist hävdar att de är kortfristiga och att de helst vill stoppa programmet, underminerars effekten av dem alltmer, säger Sony Kapoor.

De senaste dagarna har det dock skett en svängning i attityden till en ECB-lösning bland flera euroländers politiker. Dock inte i Tyskland. Financial Times citerar en diplomat som säger att ECB inte kommer att få en utökad roll med mindre än att tyskarna släpas in sparkande och skrikande till förhandlingsbordet.

Sony Kapoor håller med.

– Jag tror det starka motståndet beror på att tyska företag och konsumenter helt enkelt inte känt smärtan av krisen på hemmaplan, säger han.

Med unionens största ekonomi sittande på bakhasorna kan en väg framåt vara att placera EFSF mellan ECB och medlemsstaterna. ECB skulle på så vis garantera EFSF:s skulder, medan fonden får ökade medel och trovärdighet att agera.

Men frågan är om man har tid att fila på en diplomatisk lösning som passar alla. Och om inte den också uppfattas som ännu en otillräcklig halvmessyr. Kanske tvingas den nytillträdde ECB-presidenteten Mario Draghi lägga om kursen mycket snarare än så. I ett öppet brev skriver ekonomen Martin Wolf i Financial Times:

»Jag är ledsen, Mario, men du står i valet mellan att tillfredsställa de monetära hökarna och att rädda eurozonen. Välj det senare. Förklara varför du gör det valet. Och kom ihåg att lyckan belönar de modiga.«

Läs mer om eurokrisen och de svenska krisexperterna i Fokus på fredag.

Idén fick genomslag världen över, långt upp i EU-toppen. Garantikonstruktionen var också en del av det avtal som presenterades på torsdagsmorgonen. Men idén var inte ny. I september 2010 lanserades den i en rapport till Europaparlamentet. Den som knäckt konceptet var inte någon vithårig ekonomiprofessor, utan den 37-årige chefen för den Londonbaserade tankesmedjan Re Define, Sony Kapoor.

Kapoor har blivit något av eurokrisens orakel nummer 1. Tidningar som Financial Times, Wall Street Journal eller Bloombergs skriver knappt en rad om krisen utan ett uttalande från Kapoor. Fokus refererade till honom så sent som i förra numret.

Under flera år har Sony Kapoor kritiserat finansvärlden och västvärldens stater för hanteringen av skuldkrisen. Även om Re Defines utgångspunkt är uttalat politiskt oberoende, beskrivs den ofta som »vänster« då kritiken av finansmarknaden ofta sammanfaller med den gruppen. I somras var Kapoor till exempel i Almedalen, inbjuden av vänsterförlaget Arenagruppen.

Det som gör Sony Kapoor så effektiv är inte bara kvaliteten i hans förslag. Den indienfödde Kapoors egen historia är liksom designad för budskapet han nu hamrar in. Fram till något år in på 2000-talet jobbade han på finansmarknaden. Bland hans arbetsgivare då fanns en institution som skulle gå till historien, investmentbanken Lehman Brothers. Han har berättat att han som nyanställd på Lehman blivit erbjuden ett lönekonto på skatteparadiset Cayman-öarna. Efter Lehman gick han vidare till energiföretaget Aquila där han handlade med finansiella instrument.

Därefter tog samvetet över. I mitten av 00-talet började Kapoor arbeta som rådgivare till fackföreningar och välgörenhetsorganisationer. Främst handlade det då om skatter och om skuldavskrivning, men ambitionen att reformera finansbranschen har funnits där hela tiden.

I januari 2008 grundade han tankesmedjan Re Define. Sedan finanskrisen slog till med full kraft senare samma år har han haft fullt upp.

– Jag såg hur lite folk kunde om finansmarknaden och att det knappt fanns oberoende expertis på området. Jag startade Re Define för att öka allmänhetens kunskaper och för att erbjuda oberoende expertis utan intressekonflikter till beslutsfattare, säger Kapoor till Fokus.

De senaste åren har regeringar över hela världen bjudit in honom. 2008 var han till exempel rådgivare åt det norska utrikesdepartementet. Och nu senast var han inbjuden av EU-parlamentet.

I den senaste krisen har Sony Kapoor krävt mer omfattande åtgärder av de europeiska ledarna för att lösa krisen. Han kräver bland annat att EFSF måste tillåtas ta större risk, och även investera direkt i banker.

Han förordar fortfarande en garantilösning för EFSF, men Allianz variant på hans eget förlag sågade han i onsdags i en debattartikel i tyska Financial Times.

»Allianz har med finansiell ingenjörskonst dragit iväg med vårt förslag till [alltför] aggressiva nivåer«, skrev han.

Enligt Kapoor klarar EFSF med en begränsad garanti kanske att hantera Grekland, Irland och Portugal. Men inte Spanien och Italien, som han kallar för »stormens öga«. Han argumenterar i stället för att Europeiska centralbanken, ECB, måste få en långt större roll i räddningsaktionen. En åtgärd som han dock beskriver som »tabu« i dag bland politikerna.

Följ Sony Kapoors blogg på www.re-define.org.

Kapoor sågar EU-avtalet

I onsdags möttes eurolän­dernas ledare – återigen – i Bryssel för att enas om ett paket om hur skuldkrisen i Europa ska lösas. På agendan stod frågan om hur mycket eget kapital bankerna måste ta in, hur stödfonden EFSF ska få agera, hur stor nedskrivning av Greklands statsskuld EU ska rekommendera, samt vilka framtida krav som ska resas på de länder som får ta del av eventuellt stöd. Tidigt på torsdagsmorgonen enades euroländerna till slut om ett avtal. Läs här om hur avtalet blev.

Sony Kapoor skickade ut en pressrelease med kommentarer till avtalet klockan 05.30 på torsdagsmorgonen, där han beskriver avtalet som en besvikelse, »underwhelming«.

»Ännu en gång har god nationalekonomi blivit offret för dålig politik. EU-ledarna behövde dra en kanin ur hatten. Dom misslyckades«, skriver han.

Men vi tar det från början.

Våren 2010. Efterhand som Grekland avslöjades med budgetfusk och fastighetsbubblan på Irland sprack blottlades europrojektets svagaste punkt: den gemensamma valutan hade inte kommit med en gemensam verktygslåda att ta fram den dagen det ena landets kris blev allas problem.

Snart hade Italien, Spanien och Portugal hamnat i samma svårigheter. Stats­finanserna visade på underskott, marknaden ville inte låna dem pengar – annat än till skyhöga räntor – och statsskulderna växte.

EU hade inte mycket att svara med. Ingen bankakut som kunde hindra krisen från att sprida sig till finansmarknaden. Ingen finansminister som kunde bedriva en gemensam europeisk finanspolitik för att stabilisera den vikande konjunkturen.

Sedan situationen blev akut har krishanteringen bestått av i huvudsak två delar. Dels Europeiska centralbanken, ECB, som tänjt på juridiken och stödköpt statsobligationer från krisdrabbade länder för att pressa ner deras lånekostnader. Dels direkta stödpaket till Grekland, Irland och Portugal – med finansieringshjälp av Internationella valutafonden, IMF, och kopplade till krav på reformer.

Åtgärderna har tillfälligt lindrat bekymren men inte inneburit några långsiktiga lösningar. Tvärtom finns det flera tecken på att läget just nu håller på att förvärras. Spanien och finansjätten UBS har precis fått sina kreditbetyg sänkta, och Frankrike kan vara näst på tur, varnar kreditvärderingsinstitutet Moody’s. Dessutom förväntas Grekland, som inte klarar att nå de uppsatta målen, tvingas till skuldnedskrivningar vilken dag som helst. Vilket skulle leda till stora förluster för både europeiska banker och centralbanker som sitter på grekiska stats­papper.

Uppspelet inför helgens EU-toppmöte har därför präglats av en kollektiv känsla av desperation, hopp och den bestämda uppfattningen att någonting måste göras.

Frankrikes finansminister François Baroin har kallat mötet för »avgörande«. Storbritanniens finansminister George Osborne har sagt att han förväntar sig »en imponerande uppsättning åtgärder«. Och i slutkommunikén från förra helgens G20-möte i Paris mellan finansministrar och centralbankschefer kunde man läsa att de »ser fram emot utfallet av EU-toppmötet den 23 oktober för att beslutsamt hantera de nuvarande utmaningarna genom en heltäckande plan«.

I centrum för denna heltäckande plan står stödfonden European Financial Stability Facility, EFSF. Eller rättare sagt bolaget EFSF – registrerat som “société anonyme« under luxemburgsk lag – vars aktieägare består av euroländerna. Före­taget bildades 7 juni 2010 och har ett dussin­tal anställda.

Verksamheten har hittills bestått av att låna ut pengar till krisdrabbade länder – pengar som EFSF genererat genom att ge ut obligationer som i sin tur garanteras av euroländerna.

Proceduren har varit krånglig, långsam och ineffektiv. Den maximala utlåningskapaciteten på 440 miljarder euro har klarat av att täcka svarta hål hos småländer som Grekland, Irland och Portugal, men är långt ifrån tillräcklig ifall Italiens eller Spaniens ekonomi skulle falla samman.

Nu ska stödfonden bli större och mer flexibel. Och om allt går enligt planen ska denna räddningsaktion inte kosta euroländerna ett enda cent.

Idén kommer ursprungligen från Sony Kapoor, vd på tankesmedjan Redefine och tidigare investment banker på Lehman Brothers: tanken är att i stället för att ge ut obligationer och sedan låna ut pengarna ska EFSF:s aktieägare – euroländerna – garantera värdet på de statsobligationer som de krisdrabbade länderna själva ger ut upp till en viss nivå. Spekulationerna säger att det handlar om någonstans mellan 20 och 40 procent.

Den som drivit förslaget hårdast inför EU-toppmötet är tyska försäkringsjätten Allianz, som för övrigt råkar vara ägare till amerikanska Pimco som förvaltar världens största fond för statspapper.

Vad handlarna – och EU-ledarna – hoppas på är att om stora starka Tyskland och andra euroländer med högsta kreditbetyg backar upp krisländerna kommer marknaden att lugna ner sig och återfå förtroendet igen. En strategi som hämtad ur ett parti schack: det är inte draget i sig utan vetskapen om vad som väntar i nästa drag som avgör ur motspelaren agerar.

Smart men riskfyllt. Problemet är att en garanti just bara är ord. Om marknaden inte tror på dem blir de verkningslösa. Och vad händer då, om exempelvis Italien – världens tredje största obligationsmarknad – måste ställa in sina betalningar. Är då Tyskland, för att inte säga länder som Malta och Cypern, beredda att betala gigantiska belopp för att Italien inte klarat av att hushålla med sina resurser?

När allt kommer till kritan handlar statsskulder lika mycket om viljan att betala som möjligheten att betala.

Fakta | Mötet

EU-toppmötet pågår mellan 21–23 oktober.

Fredag: Euroländernas finansministrar slutförhandlar om nytt stödpaket till Grekland.
Lördag: EU:s stats- och regeringschefer diskuterar förslag om hur det ekonomiska samarbetet ska fördjupas.
Söndag: Euroländerna fattar de avgörande besluten om hur krisen i euroområdet ska hanteras.

Men 2011 har diktatorns bubbla spruckit. Ryssarna har tröttnat på att subventionera Lukasjenko och höjt

priset på gasen. Handelsunderskotten skenar, industrin går i stå, landet skuldsätter sig massivt. Den vitryska rubelns konstgjort höga kurs har fått panik­devalveras i maj sedan importvaror sinat. Lukasjenko har bisarrt nog meddelat att rubeln ska devalveras och kursen släppas fri inom några veckor, oklart hur. Protester har under sommaren blossat upp igen och åter slagits ned brutalt. Sveriges främsta expert på vitrysk ekonomi,

Jesper Roine på SITE-institutet, konstaterar att Lukasjenko nu är helt beroende av pengar utifrån.

Vad gör EU åt allt detta? Bojkott? Frysta tillgångar? Stöd till oppositionen? Löfte om EU-medlemskap den dag Vitryssland blir fritt?

Vi har fryst de bankkonton Lukasjenko och hans närmaste har i EU. Men annars sitter IMF som bäst och förhandlar om ett nödlån för att rädda förtryckarna i Minsk. Valutafondens klagomål handlar främst om regimens usla ekonomiska politik. Inga ultimatum har ställts om demokrati eller pressfrihet.

Men Vitryssland är kanske inte ens det största som händer just nu i Europas hjärta. I ett land åtta gånger så stort som Libyen håller en historisk frihetsrevolution på att vändas till förtryck, utan att mötas med så mycket som en axelryckning av EU. 2004 inspirerades demokratikämpar världen över av den orangea revolutionen i Ukraina. Miljondemonstrationer stoppade den kriminellt belastade premiär­ministern Viktor Janukovitj från att fuska sig till presidentposten. EU hade ett ögonblick av fulländad »soft power« när en handfull EU-ledare reste till Kiev och utan tillstymmelse till vapenskrammel övertalade regimen att släppa makten.

Men efter fem år av käbbel bland Ukrainas demokrater vann Janukovitj i fjol knappt det nya presidentvalet. Därefter har tumskruvarna börjat dras åt. Statstelevisionen hyllar åter landets vise ledare. Journalister hotas. Lokalvalen manipulerades. Samtidigt som kriget rasade som värst i Libyen satte en ukrainsk domstol oppositionsledaren Julia Tymosjenko i häkte för mycket dubiösa anklagelser om maktmissbruk kring ett gasavtal. Som en spöklik repris av Putins nedmontering av friheten i Ryssland.

Det finns fortfarande hopp. Janukovitjs parti har kollapsat i opinionsmätningarna sedan ekonomin gått i stå. Men det är bara relevant om demokratin tillåts överleva och för det behövs tryck från EU.

I stället förpassas Ukraina till notisspalterna när eurokrisen slukar all energi. Redan före Janukovitjs återkomst gjorde EU-ledare helt klart för ukrainarna att något EU-medlemskap skulle det inte

bli under deras livstid. Övriga ekonomiska samarbeten är heller inte förankrade i krav på en ukrainsk rättsstat. Janukovitj kan nu i stället välja ett frihandelsavtal med Ryssland och Kazakstan. I ryggen har han förra årets stödpaket på 15 miljarder dollar från IMF. Och nästa år kan han stoltsera som värd för fotbolls-EM tillsammans med

Polen. De incitament som en gång fanns för Ukraina att hålla kursen mot EU-­inträde har tagits bort.

Många varnar för att ett splittrat EU, utan folkligt mandat för utrikespolitiken, blir kraftlöst inför kriser i vårt närområde. Men då har det ofta handlat om hur vi saknat USA:s militärmakt. Det kan också vara så enkelt att vi inte klarar av att hantera mer än en kris i taget.

Martin Ådahl är chef för de liberala tankesmedjan Fores.