Att Ungern skulle stå inför sådana anklagelser kunde få förutspå vid EU:s utvidgning 2004 och 2007. Bulgariens och Rumäniens demokratiska problem kommer knappast som någon överraskning, men Ungern sågs som ett av de länder som skulle integreras enklast.

– Ungern var efter murens fall ett av föregångsländerna för utvecklingen av marknadsekonomi och demokrati, säger Andreas Bågenholm, statsvetare vid Göte­borgs universitet med Östeuropa som specialitet.

Men demokratin har klart försämrats i Ungern sedan EU-tillträdet. I stället har demokratin i Estland, Lettland, Slovenien och Polen utvecklats starkast.

– Polen har haft en otroligt stark tillväxt i flera år. Landet genomförde tidigt grundläggande reformer som gett resultat, säger Jakub Swiecicki, östeuropeisk expert vid Utrikespolitiska institutet.

I Polen sattes demokratin verkligen på prov under 2010. Den 10 april kraschade ett plan vid Smolensks flygplats i västra Ryssland. Bland de 96 döda fanns Polens president, hans hustru och flera högt uppsatta militärer. Det som riskerade att utlösa en politisk kris blev i stället ett bevis för att Polens demokrati cementerats. I juni hölls ett nytt presidentval.

Slovenien var redan från början det rikaste och mest välmående landet, vilket de har lyckats hålla i. De baltiska staterna drabbades hårt av den ekonomiska krisen, men tog sig igenom den med kraftiga besparingar. Fortfarande finns vissa problem med korruption, men länderna har också en ganska hög internetpenetration bland befolkningen, och särskilt i Lettland har så kallade »whistleblower«-sajter, liknande Wikileaks, fått stort genomslag.

I Ungern har utvecklingen alltså gått åt rakt motsatt håll. Efter murens fall gick omdaningen mot marknadsekonomi och demokrati smidigt. Utländska investerare sökte sig till landet och de första fria valen genomfördes 1990. De, precis som Estland, Polen, Tjeckien och Slovenien, inledde förhandlingar med EU utan att behöva genomföra några reformer innan. Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Slovakien fick alla krav de var tvungna att uppfylla innan diskussionerna kunde börja.

Ungerns socialistiska parti hade länge makten, men 2009 blev premiärministern inspelad när han sa att han ljugit om landets ekonomi för att vinna valet. Gatorna fylldes av förbannade medborgare. Vid valet 2010 var socialistpartiet utspelat, det nationalkonservativa partiet Fidesz vann tre-fjärdedelar av platserna i parlamentet.

– Det är den högsta röstandel som ett parti fått vid ett demokratiskt val under efterkrigstiden. Tidigare misskötsel från den korrupta regeringen var det som bäddade för en så enorm seger, säger Andreas Bågenholm.

Också det extremnationalistiska partiet Jobbik, som använt hård retorik mot Ungerns romska minoritet, gjorde ett mycket bra val. Fidesz har genom sin stora majoritet möjligheten att på egen hand driva igenom lagförändringar, till och med grundlagsändringar.

Den möjligheten har de tagit till vara på. Sedan maj 2010 har de bland annat försvagat rättssystemet, avskaffat Budgetary Council vars uppgift var att oberoende granska landets budget, förändrat val­lagarna till fördel för sittande partier, samt klubbat igenom en ny medielag som gör att alla medier måste söka tillstånd vart femte år. Enligt rapporten ­»Nations in Transit 2011«, av den oberoende organisationen för demokrati Freedom House, har landet fått sämre demokratibetyg inom områdena­ civil­samhälle, oberoende media, demokratiskt styre, rättssystemets oberoende och korruption.

Landets bristande demokrati och ekonomiska kris avspeglar sig också på medborgarnas tro på demokratiskt styre. Mellan 2006 och 2010 har förtroendet för demokratin sjunkit i nästan alla de nya EU-länderna, näst mest i Ungern. Det visar en ny rapport från European Bank for Reconstruction and Development. Bulgarien var det enda nya EU-landet där förtroendet inte sjunkit, men där var förtroendet väldigt lågt från början.

Bulgarien och Rumänien är de två fattigaste länderna i EU, och också de som precis som Ungern har mer rejäla demokratiska problem. De blev EU-medlemmar först 2007, eftersom de var tvungna att visa resultat av det arbete de genomförde mot korruption och organiserad brottslighet.

– Rumäniens och Bulgariens medlemskap har många i efterhand sett som ett misstag. Det gick för snabbt. De skulle ha behövt komma i mål med sitt arbete innan de blev medlemmar. Nu finns det inte längre några påtryckningsmedel, säger Andreas Bågenholm.

Länderna har haft fortsatta problem. Båda klassas som semi-konsoliderade demokratier av Freedom House, mycket på grund av den höga graden korruption.

I Rumänien finns dessutom stora brister inom medielandskapet. Mediemakten är koncentrerad till tre män. Alla har tydliga politiska intressen, två av dem var tidigare medlemmar av rumänska säkerhetspolisen Securitate, alla tre har åtalats för pengatvätt och en av dem för att ha organiserat ett kriminellt gäng.

I Bulgarien är hot och våld mot journalister vanligt. En dödades under sändning med ett hammarslag mot huvudet. Under förra året ökade också de nationalistiska strömningarna. Det högerextrema riksdagspartiet Ataka organiserade flera våldsamma demonstrationer riktade mot muslimer och romer.

Samtidigt måste man ha perspektivet att det bara gått drygt tjugo år sedan de nya EU-medlemmarna påbörjade sitt demokratiseringsarbete. Rumänien och Bulgarien hade det hårdaste kommunistiska styret, och många av politikerna satt kvar vid makten även efter murens fall. Det är inte konstigt att deras utveckling gått långsammare. Att Ungern gått tillbaka de senaste fem åren var mer överraskande.

– Möjligtvis hade man kunnat se att det finns en viss nationalistisk tradition i landet, säger Andreas Bågenholm.

EU:s kritik tror han riskerar att bara underblåsa de här strömningarna än mer.

– Det komplicerade är att utomståendes kritik kan användas som bevis för att alla andra är emot oss och på så sätt bekräfta de nationella krafterna. Jag tror att EU måste gå fram försiktigt för att inte folket ska sluta upp än mer kring den sittande ­regeringen.

Fakta | Kritik mot nya lagar

EU-kommissionen har inlett en process för att granska om Ungerns nya konstitution bryter mot EU:s lagar. Den nya konstitutionen inskränker centralbankens makt, tvingar äldre domare att lämna sina ämbeten och minskar oberoendet för datagranskningsinspektionen.

Det har hörts röster, bland annat från Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, att Ungern kan berövas sin rösträtt i EU.

Från veckans finansministermöte kom också en formell varning att Fidesz inte jobbat tillräckligt effektivt för att minska Ungerns budgetunderskott.

Enligt vittnen var det inte bara besättningen som lät överlevnadsinstinkten ta över. Det finns människor som i prövande stunder väljer den mest smärtfria och egoistiska vägen, och så finns det de som plötsligt aktiverar en slags slumrande inre kärna av rent och skärt mod – ofta till deras egen förvåning. Raoul Wallenberg hör till den senare kategorin. Han var ung, uttråkad och missnöjd med sin karriär när han accepterade UD:s specialuppdrag som humanitär attaché i Budapest, konstaterar hans levnadstecknare Ingrid Carlberg i DN Bok (120116). Få fantasier kan ha varit längre från Raoul Wallenbergs sinne sommaren 1944 än att det en dag skulle resas minnesmärken till hans ära på så vitt skilda platser som Australien, Chile och Ryssland. Det var först när jag upptäckte hans träd vid Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem i vuxen ålder som jag förstod vidden av hans gärning – och det tragiska i att vi på hemmaplan nonchalerat den i exempelvis skolundervisningen. Det försöker Sverige nu rätta till i och med det officiella Raoul Wallenberg-året 2012, som markerar 100 år sedan hans födelse. Samtidigt hotas demokratin åter i Budapest.

Denna gång tar sig hotet andra uttryck än de fasansfulla scener som utspelade sig vid floden Donaus stränder under pilkorsarnas styre. Den tidigare liberale premiärministern Viktor Orbán har sedan hans konservativa parti Fidesz vann en jordskredsseger våren 2010 genomfört en veritabel mörkblå revolution. Med två tredjedelars majoritet i parlamentet har han genomdrivit lagar utan att ta hänsyn till krångliga demokratiska principer. Medierna tvekar att rapportera om regeringskritiska protester, eller vinklar bevakningen så att demonstranterna framstår i dålig dager. Försvinner Orbán från makten, menar bedömare i Ungern, finns ingen i det egna partiet som kan ta över. Så fullkomligt har han knutit makten till sin egen person. Det är därför oppositionen fruktar den nya vallag som nyligen godkänts av parlamentet. Lagen kan väsentligt försvåra oppositionens möjligheter att kasta ut regeringspartiet. Det påminner inte så lite om Putins tricks för att klamra sig fast vid makten.

I bakgrunden hetsar nyfascistiska Jobbik (just nu med 22 procent av stödet hos bestämda väljare) mot romer, judar och oliktänkande. Det är inte pensionerade pilkorsare som fascineras av partiets kompromisslösa budskap. Unga, ofta välutbildade ungrare, ovanligt många av dem kvinnor för att vara ultranationalistiska sammanhang, ser Jobbik som landets framtidshopp. Deras massmöten påminner om scenen i filmen »Cabaret«, där rosenkindade tyskar reser sig upp en efter en och stämmer upp i »Tomorrow Belongs to Me«. Viktor Orbáns nya öknamn bland den minskande skara som vågar visa sitt missnöje är talande: Viktator. Jobbik har ett eget öknamn för Budapest: Judapest. Den nya grundlag som trädde i kraft vid årsskiftet inleds med: »Gud, välsigna ungrare« och fortsätter med korstågsnostalgi över Storungern. Vem säger ifrån inför denna galenskap?

I veckan har det hetat att EU nu tar i med hårdhandskarna mot Ungern men deras spelutrymme är begränsat. Kraftfulla verktyg för att agera mot demokratins nedmontering saknas, även om EU kan ge smäll på fingrarna inom vissa frågor. I fallet Ungern de nya lagar som bland annat hotar centralbankens oberoende (lyder inte ungrarna kan de förlora välbehövliga EU-lån). Viktor Orbáns närmaste, som utrikesminister János Martonyi, var en gång män med självrespekt. I dag lyder de blint sin ledare och försvarar mot bättre vetande hans politik. Det är inte svårt att föreställa sig hur de skulle bete sig på ett sjunkande skepp. Václav Havels död i december blev extra tragisk av gapet mellan hans livsgärning och dagens karriärpolitiker. Vad Europa behöver 2012 är en person av Raoul Wallenbergs kaliber, någon som inte sticker i första livbåten utan följer sin inre kompass.

För övrigt är kritiken mot så kallad tyst diplomati naiv; endast misslyckandena blir ju kända utåt. Wallenberg visade att okonventionella metoder kan göra skillnad.

I ett hörn stod en gammal TV-apparat, där president Vaclav Havel gav en längre intervju. Jag kan inte mer än något enstaka ord tjeckiska och förstod inte vad han sa, men kroppsspråket gick inte att ta miste på. Han såg precis ut som man förväntar sig av en skygg och nervös författare eller poet, lite darrig, lite stakande, väldigt försiktig och omtänksam i hela sin framtoning. Som jag minns det, men det kan vara fel, kedjerökte han genom hela intervjun. Jag tänkte: hur ska det gå?

Bara några månader tidigare hade folket genom fredliga massprotester fällt en skoningslöst totalitär (om än inte särskilt blodtörstig) regim. Det är lite svårt att tro idag, när turisterna väller fram över Karlbron i Prag och in i de flotta butikerna och caféerna, när tjeckiska politiker högljutt protesterar mot Bryssel, att detta för bara tjugo år sedan var Östeuropas mest grådaskiga, kuvade, detaljreglerade, kompakt planekonomiska land. 1990 var 90 procent av ekonomin statsägd och planekonomiskt styrd. De oliktänkandes varje telefonsamtal och rörelse följdes av Säkerhetspolisens StB:s hejdukar.

Allt detta låg nu i denne lågmälde mans händer. Sammetsrevolutionens slagord var ”Havel na Hrad!”, ”Havel till Slottet”, Slottet på kullen ovanför Prag var presidentpalatset där den brutale Husak regerat. Hösten 1989 flyttade Havel från fängelset där han satts efter en demontration till att bli folkledare till att väljas till landets högste ledare.

Mycket blev inte heller så lyckat. Medan Havel ineffektivt försökte skapa förbrödring mellan de båda folken, tjecker och slovaker, så drev den burduse slovakiske nationalisten och ex-boxaren Vladimir Meciar snabbt sin landsända ut ur Tjeckoslovakien. Havel fick väljas om till tjeckisk president istället.

Tjeckien, före andra världskriget Europas rikaste och mest tekniskt avancerade nation, förebilden för den tyska industrin, blev aldrig riktigt lika dynamiskt efter murens fall som exempelvis fattiga Polen eller Baltikum. Reformerna drog ut på tiden och mycket av traditionerna från före kriget återupplivades aldrig. Havel var ointresserad av ekonomi och makten i landet gled ganska snart över till den sluge och betydligt mindre trivsamme finansministern Vaclav Klaus, som till slut blev Havels efterträdare som president. Klaus kom att projecera en helt annan bild av Tjeckien; EU-skeptisk, surt konservativt småborgerlig.

Men jag minns än idag hur den medelålders kontoristen i kontoret tittade på Havel på TV:n den där kalla dagen i Plzen.

- Javisst, sa hon, på knackig engelska, han ser inte ut som en president, kanske är han inte det egentligen heller, men han är så mycket bättre än man kan förstå.

Havel var symbolen för allt det bästa i Tjeckien, och i hela Östeuropa. Bildningen, det fullständigt naturligt filosofiska och intellektuella anslaget, en alldeles överväldigande känsla av civilisation som inga brutala och förgrovade kommunister kunde banka ur tjeckerna och östeuropéerna. Nationalismen och alla de känslokalla hatiska instinkterna som maffiastyret och angiverisamhälle odlat hos folket kom att sluka delar av Östeuropa; inte minst Balkan och Ryssland. Men i det gamla Centraleuropa segrade ändå kulturen, tack vare ledare som Havel.

Varför behövde regimen slänga en pjäsförfattare och filosofiskt lagd borgarson i fängelse trots att han inte organiserade någon? Därför att det Havel skrev en dag skulle komma att störta dem.

Charta 77, den lilla dissidentgrupp som Havel var med om att skapa 1977 blev grunden för folkrörelsen Medborgarforum som blev regeringsparti 1989, och som var grunden för återupplivandet av både socialdemokrater, höger och liberaler som styrt landet sedan befrielsen.

Havel var egentligen vänster och lite skeptisk till kapitalismen. Han bjöd in rockband till presidentslottet och åkte rullskridskor i korridorerna. När hans folkkära fru Olga dog gifte han om sig med en tjugo år yngre blond skådespelerska. Han levde helt enkelt som en tjeckisk kulturstjärna.

Men som kultiverad person var han samtidigt alltid mycket rimlig. Han upprepade att Tjeckien måste bli ett vanligt, tråkigt land där folk inte behövde bry sig om politikerna. Han kom lite motvilligt att presidera över en av de mest marknadsliberala omvälvningarna i landets historia. Med den genomgode Havel som förespråkare kunde inte de mest cyniska politikerna inom EU eller NATO neka östeuropéerna medlemskap. De nya medlemsländerna, med Havel som moralisk ledstjärna, kom i sin tur att bli engagerade för de förtryckta i andra diktaturer i Europa, och längre bort.

Det finaste han skrev handlade om sanningen. Han beskrev hur lögnen upprätthålls, sällan med våld och mord, oftast bara med antydningar om dina och dina barns karriärmöjligheter och ställning, små byråkratiska nålstick. Men hur än lögnen odlas, upprepas och bevakas, så kommer alltid behovet av sanning finnas kvar i våra hjärtan. Och när väl sanningen sägs av någon, när vi slutar vara rädda och ser varandra, så kan hela systemet raseras över en natt.

Sannolikt har några av de som nu störtat diktaturerna i Arabvärlden läst Havel, säkert har Moncef Marzouki, den intellektuelle neurologen som just blivit Tunisiens förste demokratiske president, gjort det. Ännu fler borde göra det. Om ni kan, sök upp någon av hans böcker eller skrifter, på antikvariat eller på nätet. Orden står sig lika starka idag som de gjorde då, november 1989.

Extremhögerns guldläge har inte försämrats sedan dess. Två av de mest framgångsrika nationalistledarna i Europa, Sannfinländarnas Timo Soini och Front Nationals Marine Le Pen, har siktena inställda på presidentämbetet 2012. Marine Le Pen kräver att Frankrike lämnar eurosamarbetet och återgår till purfranska franc. Någon plan för hur Front National tänker rädda ekonomin vill hon inte presentera förrän i januari. Ändå är en av fem fransmän beredda att ge henne nyckeln till Élyséepalatset.

Främlingsfientliga partier har i åratal målat upp en skräckbild av det politiska etablissemangets inkompetens. När den bilden plötsligt tycks stämma överens med verkligheten är det inte konstigt att deras trovärdighet skjuter i höjden.

Även nationalistiska – men inte höger­extrema – Sannfinländarna har fått vatten på sin kvarn av eurokrisen. En helt ny, ­populistisk EU-kritisk rörelse har uppstått och debattklimatet har blivit mer aggressivt. Det menar Markku Heikkilä, chef för vetenskapskommunikation vid Arktiska centret på Lapplands universitet i en artikel på de nordiska ländernas gemensamma sajt Norden.org. Sannfinländarna påminner lite om sverige­demokraternas kusiner från landet. Råa uttalanden om homosexuella, invandrare och muslimer haglar fritt. Ändå är de långt mer framgångsrika än sverigedemokraterna. Den senaste mätningen gör dem till landets största parti med omkring 22 procent av väljarstödet.

Förutom att hålla ett vakande öga på högerpopulisternas utnyttjande av eurokrisen, är det värt att rikta blicken mot den mer tystlåtna, icke-demokratiska extremhögern. Den må inte vara lika synlig – och har ofta ingen önskan om att vara det – men har en stark närvaro i många människors vardag. Sakta men säkert har nynazister i exempelvis Tyskland och nyfascister i Italien etablerat sig som samhällets stöttepelare. I områden som övergetts av de etablerade politikerna erbjuder extremhögern barnpassning och sunda fritidsaktiviteter. Föräldrar som inte tidigare haft rasistiska sympatier uppskattar det stöd som kommunen borde erbjuda men dragit in.

Dessa insatser sker förstås inte utan en bakomliggande politisk agenda. Det nyfascistiska och, tyvärr, nyskapande nätverket Casa Pound tillhör den italienska så kallade »sociala högern«. De har bland annat öppnat kulturcentrum i flera italienska städer, arrangerar allt från föreläsningar till fotbollsträning och erbjuder bostäder och advokathjälp till utsatta italienare. Europeiska aktivister, som svenska Nordisk Ungdom, vallfärdar till Casa Pounds huvudkontor i Rom för att suga upp kunskap som kan implementeras i de egna hemländerna.

Indoktrineringen tar sig både öppna former – en vit makt-konsert som enda fredagsnöje när fritidsgården slagit igen – och mer sofistikerade sådana, som försiktiga samtal om invandring med föräldrar som är tacksamma för all hjälp de kan få med barnomsorg. I delar av östra Tyskland är nynazistiska NPD:s valarbetare ofta de enda som ids tapetsera samhällena med valaffischer. 1990-talets skinnskallar har vuxit upp och bildat familj. Vissa kvinnor har utbildat sig till lärare och dagisfröknar i syfte att indoktrinera en ny generation tyskar. På somrarna skickas barnen till historierevisionistiska läger.

För säkerhetspolisen i öst har extremhögern länge varit ett större problem än islamistisk extremism. Men det är först efter den senaste månadens omskakande avslöjande av nazistcellen NSU och dess mångåriga terrorkampanj som frågan klättrat på regeringens agenda. Och fortfarande saknas politisk vilja att ta itu med de socioekonomiska orsaker som, snarare än rashat, ofta ligger bakom extremhög­erns rekryteringsframgångar.

Politiker och lokala myndigheter får inte lämna marginaliserade unga i sticket. Organiserade krafter står beredda att vända deras desillusion till extrempolitiskt engagemang, i värsta fall fanatism. Rasismen och nationalismens rötter sträcker sig djupare ned i den europeiska myllan än den vackra tanken om ett enat Europa.

För övrigt anser rättspsykiatrikerna att Anders Behring Breivik befinner sig i sitt eget vanföreställningsuniversum. Är han schizofren, som de hävdar, bör han få vård. Men många vanföreställningar delar han med tusentals norrmän. Är de galna? Det blir svårt att döma terrorister om deras ideologier sjukdomsklassas.

Nej, de smäller till med det som får alla Brysselbor med dräkt och slips att desperat ropa på domaren. Hallå! Ska verkligen folket få säga sitt?

Det fina med Europasamarbetet är att det vilar på en föreställning om demokrati. Och även om Grekland alltsedan delningen av Alexanders imperium saknat ekonomisk och militär styrka så sitter nationen ändå på ett historiskt trumfkort – grekerna lärde oss andra demokrati. Vilket medför en viss svårighet att – som Poseidon en gång mot Atens kvinnor – förvägra dem rösträtten.

Naturligtvis är Grekland av i dag ett sjukt land. Enligt den före detta chefen för premiär­ministerns ekonomideparte­ment, professor Polemarchakis, finns till exempel fler Porsche Cayenne registrerade i landet än det finns skattebetalare som redovisar mer än 50 000 euro i årsinkomst. Och ja, Grekland har ingått avtal med övriga euroländer. Men innebär det också att det är rimligt att kommissionärerna och byråkraterna och regeringscheferna och hela världskonjunkturen får akuta stressmagar vid en antydan om att grekiska män och kvinnor ska få rösta?

I sådana fall har ju Grekland hux flux fått den makt som Alexander en gång gav nationen. Och se hur det gick.

Även om många svenska dagstidningar skriver mycket bra om krisen, är det lite tunt om exakta angivelser om vad som skickat Dexia in i problemen just dessa dagar. Alla beskriver bankens tillgångar i grekiska statspapper, men utseendet på bankens lånebok borde inte ha varit någon nyhet. Så varför kris just nu och inte för två veckor sedan?

I utländsk press framgår lite tydligare vad det handlar om. Den utlösande händelsen verkar ha varit att kreditvärderingsinstitutet Moody’s i början av veckan satte banken på en lista för potentiell nedgradering. Enligt Businessweek.com var det inte främst tillgångarna i bankens balansräkning som var det mest akuta, utan bekymmer med det man kallar för likviditet.

Enligt magasinet skrev Moodys att Dexia möter ”oro om en fortsatt försämring i gruppens likviditetsposition i ljuset av försämrade finansieringsmöjligheter på den bredare marknaden”.

Med likviditeten – ”funding” kallad på finanssvengelseka – menas en banks dagliga återfinansiering på de internationella kreditmarknaderna. Banker förnyar lån varje dag på marknaden, något som normalt fungerar utan problem. Men som kan, mer eller mindre över natten börja kärva. Så var fallet 2008, och det är oron också nu.

Det är ett dubbelverkande gift som drabbar bankerna i sådana kriser. Mängden tillgängligt kapital på marknaden minskar då alla blir rädda. De banker som bedöms ha sämst tillgångar kan då plötsligt få väldigt svårt att återfinansiera sig. Det verkar vara det som man nu är orolig för när det gäller Dexia.

Bankens innehav av grekiska statspapper är följaktligen i sig inte den akut utlösande orsaken, utan vilket rykte det ger banken på funding-marknaden. Det ska understrykas att innehaven är ett jätteproblem, och om Grekland tvingas till en skuldnedskrivning tvingas varje bank som har sådana papper att direkt ta en förlust på dem. Vilket kan leda till behov av att ta in nytt eget kapital från ägarna.

Men det är alltså inte det som händer först – som skapar den ”kris” vi nu ser utspelar sig på marknaden.

När Dexia fick räddas förra gången skrev jag denna artikel som också redogjorde för skillnaderna mellan kris i likviditet och i värdet på tillgångarna, det man kallar för solvens.

Frågan om likviditet kontra solvens är nog viktig för att förstå finansminister Anders Borgs oro för de svenska bankerna. Även om dessa, såvitt vi vet, inte har tillgångsproblem liknande de som Dexia verkar ha, måste de finansiera sig på samma marknad. Förra gången, hösten 2008, hade flera banker på den svenska marknaden vissa dagar stora problem med fundingen.

De svenska bankerna har alla tidigare tydligt sagt, i bland annat Dagens Industri, att de nu inte upplever några problem med återfinansieringen, och klarar sig länge även om det skulle sina på kapitalmarknaden. Som Nordea till nyhetsbyrån Direkt häromdagen.

Alla följer nog ändå utvecklingen för Dexia och de andra ytterst noggrant.

Skillnaden mellan likviditet och solvens brukar oftast liknas med sjukdomstermer. En cancer (grekiska statspapper) kan man botas ifrån. Men finns ingen luft att andas med (likviditeten) kan döden komma fort.

Med katastrofen i Fukushima i färskt minne, med stigande oljepriser och en hårdnande kamp om det svarta guldet, med klimatförändringar och global uppvärmning, har jakten på framtidens energi blivit alltmer intensiv. Sverige använder sig till 50 procent av fossila bränslen, de flesta länder har en betydligt högre andel än så.

Just nu, i Cadarache i södra Frankrike, byggs världens största tokamak – det ryska namnet på denna typ av ringformade, magnetiska behållare som producerar fusionskraft. Den kallas för Iter, en förkortning för International Thermonuclear Experimental Reactor.

Det första experimentet väntas genomföras i november 2019. Iter bygger nämligen på ett samarbete mellan sju parter, där EU och Japan tar det största ansvaret. Olika delar till tokamaken produceras runt om i världen, för att sedan fraktas till Frankrike där de monteras på plats.

Fusionskraft handlar i likhet med kärnkraft om att utvinna energi ur atomkärnor. Den stora fördelen är dock att det inte blir något långlivat radioaktivt avfall kvar att ta hand om. Metoden bygger på samma energiprincip som i solen och stjärnorna, att små atomkärnor smälter samman och blir tyngre kärnor. Den nya kärnan väger mind-re än de ursprungliga kärnorna gjorde tillsammans och det är denna mellanskillnad i massa som  blir till energi.

Fusionskraftverken använder sig av två typer av bränsle som det råder så gott som obegränsad tillgång till. Dels deuterium som finns i vanligt havsvatten, dels tritium som tillverkas av metallen litium. Och det krävs extremt små mängder. Ett tiotal gram av vardera substans skulle täcka en människas elförbrukning under en hel livstid.

En tank med havsvatten motsvarar 250 tankar med olja på sammanlagt 320 000 ton, och kan förse tre miljoner hushåll med varmvatten, enligt Michel Claessens, kommunikationsansvarig på Iter.

Målet för projektet är att lyckas producera tio gånger så mycket energi som det går åt för att värma upp reaktorn till 150 miljoner grader. Men ännu har ingen fusionsreaktor i världen ens lyckats producera mer energi än vad som går åt för att skapa de enorma temperaturer som krävs. Jet i Storbritannien har nästan lyckats, men har ännu en bit kvar.

– När den sätts i gång så drar den fyra procent av landets elförbrukning, så det gäller att inte köra den mitt under en köldknäpp eller när England spelar final i fotbolls-VM, säger Michel Claessens.

Fusionsenergin föddes när människan började förstå hur solen fungerar. De första experimenten utfördes under 1940-talet, bland annat i andra världskrigets Tyskland. Under 1950-talet tog tekniken fart i Europa, USA och Ryssland. 1958 hölls den första konferensen anordnad av FN där de olika länderna presenterade sin fusionsforskning och hemlighetsstämplen togs bort. Sedan dess ordnas en FN-konferens vartannat år för att följa upp utvecklingen inom fusionsforskningen.

De vetenskapliga modellerna tyder på att fusionstekniken verkligen fungerar, men problemet hittills har varit att reaktorerna helt enkelt är för små för att kunna producera tillräckligt mycket energi. Och det enda sättet att ta reda på om det fungerar är att bygga en jätteanläggning och prova sig fram för att se om det i praktiken är en ekonomiskt konkurrenskraftig energiform.

Det avgörande är framförallt om det går att åstadkomma tillräckligt stora och starka magnetfält som stänger inne plasmat och hindrar det från att komma i kontakt med de mer värmekänsliga väggarna i tokamaken. Om slitaget på materialet visar sig ske snabbt så kan tekniken bli alldeles för kostsam.

Det pågår också en kapplöpning inom själva fusionstekniken där två metoder konkurrerar, magnetisk inneslutning, den metod som Iter bygger på, och tröghetsinneslutning. I den senare belyses en millimeterstor kula av fruset deuterium tritium med hundratals starka lasrar så att den komprimeras ungefär 2 000 gånger och värms upp till omkring 50 miljoner grader. Stora forskningsanläggningar för denna metod finns bland annat i Kalifornien, Frankrike och i Japan. Problemet med tröghetsinneslutning är att lasrarna drar stora mängder energi och att kompressionen kräver stor precision.

En variant av den magnetiska inneslutningen kallas för stellarator och den största byggs nu i Tyskland. Den påminner om en tokamak men är skruvad till formen. Den har en hel del tekniska fördelar men dess nackdel är att den är betydligt svårare att både bygga och förstå, enligt Torbjörn Hellsten, professor i teoretisk fusionsplasmafysik vid KTH i Stockholm.

Om allt går enligt plan och Iter:s tokamak producerar energi i överskott så finns det ändå inget sätt att ta tillvara den producerade energin. Det har helt enkelt bedömts vara alltför dyrt och därför ska Iter enbart fungera som en forskningsanläggning som ska rivas när testerna är slutförda.

Trots att fusionsenergi enligt forskarna har potential att bli en energikälla som i framtiden kan ersätta dagens smutsiga fossila bränslen så jublar inte miljörörelsen. Tvärtom så hörs nu högljudda protester mot hela Iter-projektet och krav på att det läggs ned. Argumenten är till viss del samma som de emot kärnkraft; fusionskraften hävdas vara alltför osäker med sitt radioaktiva material samtidigt som de potentiella riskerna vid ett haveri är för stora. Miljarderna bör i stället satsas på förnyelsebara energikällor som vind, våg och solkraft, hävdar bland andra Greenpeace och den franska miljörörelsen.

Det är argument som forskarna själva har svårt att förstå. Ett worst case-scenario är att tritium läcker ut. Men tritium späds snabbt ut till låga nivåer och har en halveringstid på bara elva år. Dessutom är mängden tritium i plasmat relativt liten då själva plasmat är 500 000 gånger tunnare än vanlig luft.

– Efter 100 år så är radioaktiviteten till och med mind-re än den som du får från ett kolkraftverk. Det som hände i Fukushima skulle aldrig kunna ske i en fusionsreaktor. Vid en olycka så slocknar allt på en gång och radioaktiviteten klingar snabbt av, säger Torbjörn Hellsten.

Men skepsisen är stor, och många tror helt enkelt inte att tekniken fungerar.

– Det är extremt dyrt och kommer förmodligen inte att leda någonvart, säger Frankrikes förra miljöminister, miljöpartisten Yves Cochet.

Iter får även hård kritik från både kärnkraftskramare och vissa forskare. »Lägg pengarna på att förbättra säkerhet och utveckling inom kärnkraften«, är ett vanligt argument. Och Pierre-Giles de Gennesden, fransk Nobelpristagare i fysik, har liknat projektet vid en vacker, men fullkomligt orealistisk, tanke.

Inte ens de som arbetar med Iter säger sig vara hundra procent säkra på att tokamaken verkligen kommer att leva upp till förväntningarna. Michel Claessens och Torbjörn Hellsten är visserligen optimistiska, men poängterar att garantier saknas.

Och trots att miljard efter miljard redan plöjts ner i Iter-projektet är det inte helt säkert att det verkligen blir av. I enlighet med fransk lag kräver alla satsningar av denna typ att allmänheten får lov att säga sitt. Mellan den 15 juni och 20 juli pågår denna medborgarnas utfrågningsperiod  runt Cadarache i Provence. Då får vem som helst, oavsett hemvist eller nationalitet, möjlighet att på plats ställa frågor och komma med synpunkter till de franska myndigheterna, som enligt lag är skyldiga att utvärdera medborgarnas farhågor och komma med rekommendationer till regeringen om huruvida projektet bör drivas vidare eller stoppas helt.

Samtidigt har EU redan långt gångna planer för nästa generations fusionsreaktor, med en kapacitet som är tre gånger högre än Iter. Projekteringen av demonstrationsreaktorn Demo är redan i full gång och planen är att år 2030 sätta igång bygget. Storleken? Den ska rymma mellan 1 000 och 3 500 kvadratmeter plasma, att jämföra med Iter:s 800.

Kostnaden? Det är det ännu ingen som vågar tänka på.

***

Fakta | Iter

Så funkar det:
Iter bygger på magnetisk inneslutning av deuterium – som finns i vanligt havsvatten – och tritium – som tillverkas av metallen litium. För att atomkärnorna inte ska stöta bort varandra utan smälta samman krävs en mycket hög hastighet, det vill säga hög temperatur. När bränslet hettas upp till över 100 miljoner grader bildar fusionsbränslet ett plasma, en joniserad gas, där elektronerna inte längre är bundna till atomkärnorna. Detta sker genom uppvärmning i ett ringformat magnetfält, som till viss del bygger på samma teknik som den i en mikrovågsugn. När de olika partiklarna kolliderar med bränslet i inneslutningen smälter atomkärnorna samman och blir till energi.

***

Fakta | Iter-projektet i siffror

23 000 ton: Så mycket kommer tokamaken att väga. Det är lika mycket
som tre Eiffeltorn.
32 miljarder: Den uppskattade kostnaden i euro för hela Iter-projektet, inklusive nedmontering. EU står för 45 procent av kostnaden.
1 000 000: Så många komponenter kommer maskinen att bestå av.
840 m2: Så mycket plasma kommer Iters tokamak att innehålla. Det är drygt åtta gånger mer än dagens största maskiner av samma slag.
360 000 ton : Vikten på den jordbävningsskyddande grund, bestående av 500 betongkolonner, som byggs under tokamaken.
7: Antalet medlemmar som bidrar med forskning och tillverkning av Iter. EU, Japan, USA, Ryssland, Sydkorea, Kina och Indien.
150 miljoner: Så många grader kommer plasman att bli. Det är tio gånger
varmare än solens kärna.
61 meter: Så hög blir Iters tokamak över marken. Plus 13 meter
som byggs under jord.
180 hektar: Ytan på hela området där Iter byggs. Det blir Europas
till ytan största forskningsanläggning.

Den 23-åriga grekiska arki­tek­turstudenten Maria skrek ut sin desperation i Svenska Dagbladet i förra veckan. Utropet sammanfattar hennes landsmäns övertygelse att det måste finns en annan väg ut ur krisen än det svidande åtstramningspaket landet blivit ålagt av Internationella valutafonden (IMF) och Europeiska centralbanken (ECB) tillsammans med EU-kommissionen.

Några alternativ presenterade varken hon eller någon av hennes meddemonstranter.

Men finns det något alter­nativ? Skulle Greklands sparpaket ha kunnat utformas på något sätt som ledde till färre protester? Hur stora frihetsgrader har finansminister Evangelos Venizelos i sitt uppdrag att stärka budgeten med 28 miljarder euro, och genomföra privatiseringar på ytterligare 50 miljarder?

Klart står att landet behöver likvida medel utifrån. Om inte IMF och de andra före mitten av juli går med på att släppa till 12 miljarder euro i utbetalningar kan inte Grekland betala sina räntor på statsskulden. Tumskruvarna vreds åt i måndags när euroländernas finansministrar beslutade att hålla tillbaka utbetalningen i väntan på att grekiska politiker förbinder sig att genomföra sparåtgärderna trots de folkliga protesterna.

En sänkning av budgetunderskottet med 15 procentenheter är vad trojkan kräver, men är det verkligen bra för ekonomin att strama åt så mycket?

– Besparingarnas omfattning baseras på IMF:s uträkningar av vad Grekland måste göra för att klara finansieringen på såväl kort som lång sikt, givet den hjälp utifrån som man kommit överens om. Det handlar inte om något ideologiskt val mellan stimulans eller åtstramning just nu. Jag tror inte någon anser att Grekland borde bedriva en expansiv politik i det här läget, säger Jens Henriksson, vd för Stockholmsbörsen och tidigare Sveriges representant i IMF.

Om storleken på Greklands sparpaket är nödvändig ur likviditetssynpunkt, hur ser det då ut med det finansiella och ideologiska spelrummet?

Något ABC för hantering av eroderade statsfinanser finns inte, som Henriksson uttrycker det, men ett och annat anser han ändå att man lärt sig av forskning på tidigare kriser, bland annat i Sverige och Lettland. Till exempel att ett land kan behöva gå igenom en fas av negativ tillväxt för att kurvan ska vända uppåt snabbare. Och att förtroende är det viktigaste kapitalet, snarare än exakta budgetnivåer.

– Sänkta statliga utgifter framstår som ett mer effektivt sätt att uppnå stabilitet än att öka skatteinkomsterna. Särskilt gäller det om en vänsterregering går emot sina kärnväljare och genomför sådana åtgärder. För högerregeringar gäller det motsatta, skattehöjningar är att föredra, säger Henriksson som arbetade tillsammans med Göran Persson under 1990-talskrisen i Sverige.

Det skulle innebära att Greklands socialistiska regering har dubbla skäl att visa sig tuffa på utgiftssidan, något som understryks av marknadernas agerande hittills. Sedan ett år tillbaka har ECB:s räddningsaktioner underminerats av höga marknadsräntor och ökat behov av likviditet. Det är landets politiska »eftergiftskultur«, med Europas lägsta skatteinkomster i förhållande till BNP, som både finansaktörerna och ECB med flera vill se snabb ändring av: 29 procent jämfört med Sveriges 46 procent, enligt OECD 2009. Eftersom Greklands skattesatser redan ligger i linje med övriga Europa framgår tydligt att indrivningen är ett omfattande problem.

Institutionella reformer blir därmed avgörande, men upprättandet av ett nytt socialt kontrakt där alla tar sitt skatteansvar är en långvarig process. Därför kräver EU att Grekland parallellt vidtar ett helt batteri av kortsiktiga åtgärder, på inkomstsidan främst privatiseringar och momshöjningar – av ekonomer betraktade som en av de mest effektiva skatterna – samt på utgiftssidan nedskärningar av antalet offentligt anställda, pensionsreformer och avregleringar på arbetsmarknaden.

Som mottagare i ett IMF-program är stödet alltid avhängigt vissa reformkrav, men i Greklands fall är det främst EU som dikterar handlingsplanen.

– Jag satt i IMF:s styrelse när vi tog beslut om att upphöra med att ställa detaljerade krav på hur länder i kris väljer att städa upp sina finanser. EU däremot definierar långa kravlistor, vilket är ett uttryck för deras bristande förtroende. Den som står i skuld är inte fri, utan makten överförs från de nationellt folkvalda till andra länder och de finansiella marknaderna, säger Henriksson.

Resultatet av det massiva sparprogram som ligger på bordet är att samtliga intressegrupper inom den vita delen av Greklands ekonomi kommer att behöva stryka på foten, restaurangägare likväl som vårdbiträden.

Även det svenska sparpaketet på 1990-talet var designat för att vila på alla medborgares axlar, med nationell uppslutning bakom krispolitiken till följd. I Grekland gör den stora oredovisade ekonomin hela skillnaden för beredskapen att acceptera en svångrem. Realekonomiskt ropar de protesterande i Aten förgäves efter en annan väg. Men kanske skulle de lugnas av Jens Henrikssons erfarenhet:

– Att städa finanser är mer en konst än en vetenskap, men Sveriges erfarenheter visar att det kan göras utan att man i grunden behöver ändra välfärdsmodellen.

Runt om i Europa är bilden likartad. Just när de flesta länder mödosamt arbetat sig ur finanskrisen, har i stället statsskuldskrisen, med sitt epicenter i Grekland, lagt sig som en våt filt över det makroekonomiska landskapet.

Kapitalmarknadernas antagande är just nu att en grekisk konkurs är sannolik. Investerare som köper landets stats­obligationer kräver i skrivande stund runt 17 procent i ränta som kompensation för risken att få en »haircut«, det vill säga förlora en del av kapitalet. Motsvarande ränta för svenska statsobligationer ligger på mindre än 3 procent.

Det är inget vidare betyg för de omfattande räddningspaket som det europeiska etablissemanget tillsammans med Internationella valutafonden tråcklat ihop. Sedan dolda svagheter i de grekiska statsfinanserna uppdagades förra vintern har GIP-länderna (Grekland, Irland och Portugal) totalt utlovats drygt 300 miljarder euro i stöd, vilket motsvarar 2,4 procent av eurozonens sammanlagda BNP.

Till dessa direkta budgetstöttor kan läggas stödköp från Europeiska centralbanken (ECB) av GIP-länders statsobligationer, samt så kallade livlinor (kontant lån utan redovisad säkerhet) från nationella centralbanker runt om i Europa. Totalt uppskattar tankesmedjan Bruegel åtgärderna till 340 miljarder euro, vilket skulle innebära att krisen hittills krävt löften om hjälpinsatser som motsvarar fem procent av eurozonens BNP.

Varför fortsätter nationella centralbanker, ECB och IMF att pumpa in pengar månad efter månad, trots att marknaderna i princip dömt ut Greklands chanser att betala tillbaka sina skulder? Om Grekland varit ett företag skulle investerarna ha slängt in handduken för länge sedan.

– Kruxet är att en nation inte upphör att existera även om den går i konkurs, eftersom territoriet finns kvar. En stat kan fortsätta ta ut skatter av medborgarna, vilket gör att fordringsägarna tänker annorlunda än när det handlar om företag. Beredskapen att hålla kvar vissa lån är mycket större när man vet att låntagaren lever vidare och kommer att generera inkomster, säger Karel Lannoo på tankesmedjan Centre for European Policy Studies.

Med de ekonomiska övervägandena blandas tunga politiska argument för att hålla Grekland under armarna. En konkurs skulle vara ett djupt dolkhugg i valutaunionens unga kropp, med svåra följder för Bryssels integrationsplaner och för eurosamarbetets framtida trovärdighet.

Under det senaste året har en allt större och hårdare knut snurrats av dessa olika ekonomiska, inrikespolitiska och eurocentriska agendor. Med resultatet att marknaden säger en sak, medan euroetablissemanget agerar som om sanningen vore en annan.

Den dragkamp som visat sig mest kritisk står mellan Tysklands regering, som vill snabba på en omstrukturering av grekiska skulder, och ECB som motsätter sig allt som kan liknas vid en konkurs. En omstrukturering kan nämligen sägas vara detsamma som en kontrollerad konkurs, eftersom man accepterar att Grekland inte är till fullo betalningsdugligt. Utifrån det träffas uppgörelser mellan ägarna av grekiska statsobligationer som resulterar i att skulden skrivs ner eller lånen förlängs. Kreditvärderingsinstitutet Moody’s har varit tydligt med att alla slags överenskommelser som inte är helt frivilliga kommer att klassas som en konkurs, vilken benämning de inblandade än väljer. Önskan att undvika det hotfulla b-ordet (bankruptcy) märks i floran av alternativa termer. »Omprofilering« (ett nyuppfunnet ord för förlängning av obligationers löptid), »roll-over« (där investerare går med på att köpa nya statsobligationer i det ögonblick deras gamla löper ut), och »credit event« (när en konkurs utlöser utbetalningar av till exempel försäkringar mot kreditförluster) är de vanligaste.

Tysklands frustration över den linje av åtstramning och räddningspaket som ECB och övriga europolitiker hittills drivit, består i att EU:s starkaste ekonomi tror sig behöva svälja en större förlust om osäkerheten på marknaden kvarstår och Grekland sent omsider ändå faller, trots dyra stödinsatser. Utöver ett stort direkt ägande av grekisk skuld, genom både centralbanken Bundesbank och kommersiella banker, står Tyskland för 30 procent av ECB:s kapital, och sannolikt uppemot 40 procent av dess potentiella förluster.

Framför fortsatt osäkerhet föredrar Tyskland därför en omgående och långsiktig omstrukturering, där kreditgivarna förlänger löptiden på sina skuldpapper ända till sju år. Förlusterna skulle förvisso bli betydande, men den beska medicinen delas åtminstone mellan Bundesbank (det vill säga skattebetalarna) och privata långivare i hela Europa, som banker, investmentbanker och försäkringsbolag.

Men ECB vill inte höra talas om en omstrukturering som hotar euroområdets image. På sin höjd kan man se tecken på att de skulle acceptera att investerarna förpliktigar sig att ersätta de obligationer som löper ut mot nya med kort löptid. Det är en lösning som Frankrikes banker i dagarna signalerat att de också skulle kunna svälja.

I sin roll bör ECB motsätta sig en grekisk konkurs i syfte att upprätthålla förtroendet hos investerarna i euroområdet. Men det har även spekulerats mycket i om ECB:s motstånd mot konkurs bottnar i dess egen sårbarhet, och risken för en euro-kollaps. Enligt reglerna bär dock unionens centralbank själv bara åtta procent av förlusterna och skjuter över resten till de nationella centralbankerna. Inte ens en förlust av hela skuldportföljen skulle bringa ECB på knä, enligt Financial Times.

Ett vidare skäl till ECB:s motstånd är att man inte tror sig kunna kontrollera förloppet i en eventuell omstrukturering.

– Om Grekland skulle förklaras i konkurs vore ECB inte längre tillåtet att tillhandahålla likviditet (pengar) mot grekiska statsobligationer som säkerhet. Det skulle betyda kollaps för det grekiska banksystemet, säger Zsolt Darvas på Bruegel.

Sannolikt skulle ECB därför strunta i regelboken om den situationen uppstod. Enligt Darvas har man nämligen lärt sig att fortsatt stöd till bankerna i en konkurs är A och O i en nationell skuldavskrivning.

– Efter Argentinas konkurs 2002 tog det bara tre år innan landet var på banan igen, medan det till exempel efter rubelkraschen i Ryssland 1998 tog mycket längre tid, säger han.

De sista veckorna har ECB kritiserats för ha bidragit till krisen genom sina så kallade Target2-konton. Centralbankerna har försörjt kommersiella banker och låtit dem bygga upp en skuld. På så sätt har ländernas problem kunnat döljas. Ett mycket destabliserande agerande, enligt tyske ekonomen Hans Werner Sinn, som först nyligen, på en ekonomisk konferens i München, i detalj avslöjade hur Target2-depåerna använts.

Utöver Tysklands kampanj för en snar omstrukturering, kan även andra händelser hota ECB:s inslagna väg. En områdeschef på en stor investmentbank i London säger:

– En snabb konkurs kan utlösas av inrikespolitiska strider eller sociala protester i Grekland. Om grekiska politiker gör myteri och inte accepterar de förelagda åtstramningarna så skulle IMF frysa sina stödpengar. Landet skulle tvingas ställa in betalningarna och börja trycka drachmer för att till exempel betala de statligt anställda.

En sådan konkurs skulle per definition betyda att Grekland stiger ur valutaunionen eftersom det innebär att landet vänder ECB och IMF ryggen och öppnar upp en egen enskild ekonomi igen. En risk som Londonbankiren säger »inte är försumbar«, men marknaden kalkylerar med att risken är rätt liten. Ännu lägre förmodas risken vara för någon form av större splittring av euroområdet. Faktum är att samtliga personer som Fokus talat med avfärdar rykten om en »sydeuro«, »junkeuro«, eller »D-markens återtåg« som ointressanta scenarion.

– Kanske får man en annan uppfattning i media och från folket på gatan, men Europas elit har en tydlig agenda om att integrera Europa ännu mer och skapa en fiskal union med Tyskland i ledningen. Därför pushar de så hårt för en lösning som håller Grekland inom samarbetet. Det är en tes som stöds av de långtgående förslagen på fördjupat samarbete som låg på bordet när EU:s finansministrar hade toppmöte i tisdags, säger bankiren.

Oavsett vilket scenario som kommer att utspela sig, hur stor är den här krisen jämfört med oljekris, dotcom-krasch och finanskris?

– Den direkta exponeringen mot skulderna är ganska liten. Utanför de stora centralbankerna handlar det om 50–60 miljader euro. Få spekulerar egentligen i det. Det samlade värdet av handeln med Credit Default Swaps (ett slags kapitalförsäkring mot konkurs) uppgår till runt 3,5 miljarder euro, vilket motsvarar mindre än en procent av Greklands skuld, säger Darvas på Bruegel.

Men i den analysen ingår inte eventuella spridningseffekter. Skulle Irland och Portugal behöva räddas i sin helhet tillsammans med Grekland, uppgår den samlade skuldförlusten till knappt 900 miljarder, eller drygt sju procent av euroområdets BNP. Faller även Spanien och Italien så börjar det handla om härdsmälta (34 procent).

– De som talar om smittorisk har historien på sin sida. Behovet av att snurra ihop räddningspaket för Irland och Portugal talar sitt tydliga språk. Utifrån ett spridningsscenario skulle detta kunna bli den största krisen på årtionden, säger den anonyma bankiren.

Det kunde vara ett eko från etablissemanget i Bryssel, men i finansvärlden är han en ganska ensam röst. Många närmast fnyser åt uppståndelsen.

– Ingen bryr sig, säger en riskkapitalist i Berlin.

– EU kommer aldrig att låta Grekland falla, säger en kapitalförvaltare i London.

Eirik Winter på Citi är mer nyanserad, men budskapet är i princip detsamma.

– Jorden fortsätter att snurra. Så många underliggande faktorer talar för en stärkt tillväxt snarare än kris. Företagen går med vinst, det görs många affärer och fusioner, och tillgången på likviditet och kapital är god. Sverige ligger förstås särskilt bra till, utanför euron, säger han.

I linje med Winters uttalanden väntar sig Citis ekonomer en stark global tillväxttakt, på 3,5–4 procent per år de kommande två åren. Man talar om stigande investeringar, sjunkande energikostnader och fler jobb.

Varför hämmas tillväxten fortfarande av krisen, om den nu är så begränsad?

– Man har helt enkelt inte varit tillräckligt proaktiv utan sparkat tomburken framför sig på gatan. Situationen behandlas som ett kortsiktigt likviditetsproblem och allt drar ut på tiden. Rykten hinner skapas och utrymme finns för snabba stålar oavsett vad man än satsar på, säger Winter.

De närmaste veckorna och månaderna blir avgörande, både på den politiska och ekonomiska arenan.

– Alla kommer att sitta som klistrade vid de månatliga siffrorna från Grekland. Håller de budgetmålen? Kommer de i gång med privatiseringen? Goda nyheter skulle kunna vända spiralen ganska plötsligt om fåren i marknadsflocken byter riktning, säger en annan bankir.

Men inte ens om det går bättre än väntat kan skattebetalarna utanför Grekland vara helt lugna. För dem skiljer sig de olika scenariona åt främst genom vilken form den obönhörliga räkningen tar: som räddningspaket, nedskrivningar av centralbankernas tillgångar, eller genom valutakursförluster och lägre tillväxt.

En explosion à la Lehman behöver man kanske inte heller vänta sig. Den kom mycket mer oväntat, och ovetskapen om var skulderna låg utlöste en förödande panik. I stället konstaterar Zsolt Darvas på Bruegel:

– Det första årtiondet med euron har varit en dyr läroperiod i ämnet valutasamarbete. Men så länge inte Italien dras in står Europa kvar.

Fakta | Fem scenarier för Greklands framtid

(Klicka på bilden för att förstora)

Grekland. Medan IMF och ECB agerar kör i en grekisk ekonomisk tragedi råkar jag befinna mig på stipendievistelse i Svenska Huset i Kavála, i den nordöstra delen av landet – en plats för forskare och författare och andra av de på en gång priviligierade och utsatta yrkesgrupper som samhället brukar ge almosor med ena handen och örfilar med andra. Fordom donerat av något så allmännyttigt som Svenska Tobaks­bolaget.

Jag försöker alltså skriva. Och om inte skriva så åtminstone läsa. Jag läser till exempel Sofokles »Antigone« i Hjalmar Gullbergs översättning, detta evigt aktuella drama om konflikten mellan samhälle och samvete. Mynt hade på Sofokles tid ganska nyligen införts i Grekland, och jag fäster mig vid ett litet utbrott som Thebes härskare Kreon har i dramat, där han ger uttryck för den konservativa synen på pengars omvandlande kraft:

Det värsta påfund som i samhällslivet
på jorden kommit upp är penningen.
Den välter städer kull och jagar folket
från hus och hem. Den undervisar skickligt
i konsten att förvandla hedersmän
till usla verktyg åt det snöda guldet.
Den leder människor på brottets bana
och lär dem skändlighet av alla slag.

Vilket förstås är sant alltihop, om än inte hela sanningen. Pengar är så för­rädiskt abstrakta. Centmynten som tynger min plånbok säger mig inget om eurons eller Europas framtid.

Emellertid ska domens dag komma »som en tjuv om natten«, om man får tro vad Paulus skrev i sitt första brev till församlingen i Thessaloniki. Det vill säga utan varning för dem som inte är vakna. När jag på väg hit övernattade på ett billigt hotell i Thessaloniki fanns det åtskilligt som kunde hålla en vaken: trafiken, grannarnas högljudda sexliv… Men bortsett från vad jag hör om Lars von Trier och någon pastor i USA få tecken på apokalyps.

Här förfaller och byggs hus med till synes ungefär samma hastighet. Timjan blommar. Kyrkklockorna ringer. Trädgårdens skator och magra gatukatter är inbegripna i ett evigt högljutt krig där ingendera verkar göra några nämnvärda framsteg. Grönsaksbilar passerar med sina högtalarutrop: »Tomater, gurkor, aubergine, potatis…« Jag lever på färska grönsaker, kaffe och billig retsina – oklart om detta bör betraktas som ett nedskalat program eller en stimulansåtgärd – men finner det enklare att handla allt på den lokala filialen av multinationella Carrefour.

Vad händer egentligen? Om jag inte ser något spår alls av den grekiska ekonomiska krisen, så måste det vara för att jag inte vet var jag ska titta. Är jag för nära eller för långt ifrån? Var kan jag egentligen få tag på senaste numret av The Economist i den här stan?

Men jag gitter inte forska i saken. Sätter mig på terrassen igen med ett glas vin och en bok i stället. Tittar ut över havet som glittrar på samma sätt som på Paulus tid eller Sofokles eller Kreons. Skjuter, precis som resten av världen brukar göra, upp världens alla problem till senare och domens eventuella dag till tidigast i morgon.