De gifte sig för tolv år sedan. Har två barn: Simon, femton år, och Emma, tolv. De åker på semester en gång per år, har en sommarstuga på lagom reseavstånd från villan i Leksand och i övrigt ett ganska ordinärt konsumtionsmönster: Maria och Mikael brukar dela på en flaska vin till helgen och familjen äter minst ett kilo godis i veckan. Barnen har varsitt rum och egna mobiltelefoner.

Förutom att Maria och Mikael ibland har det lite svårt att sova om nätterna mår familjen Johansson i det stora hela bra. Mycket bra. Ekonomiskt har de så att de klarar sig: hon tjänar 23 300 kronor i månaden, han 32 000. Det blir pengar över när räkningarna är betalda. Vardagarna rullar på med tv-kvällar och idrottsträningar.

Hade det inte varit för den där ekonomiska krisen nere på kontinenten hade de egentligen inte haft något att klaga på. Men nu ligger de på kvällarna och vrider sig i sina sängar, oroliga för vad som ska hända med privatekonomin.

De är gamla nog att minnas 1990-talskrisen. Hur hushållen fick ta smällen. Hur en halv miljon svenskar varslades från sina jobb och barnfamiljer fick se ett decennium av ekonomisk standardökning raderas på några år.

Till saken hör att Maria och Mikael båda röstade ja till EU i mitten på 1990-talet men nej till EMU nio år senare. Och glada är de för det. De förstår bara inte: Varför ska vi betala euroländernas nota? Svenska folket valde ju att stå utanför valutasamarbetet, tänker de, vi borde inte straffas med lågkonjunktur för skuldländernas vanskötsel.

En invändning som måhända har moralisk bäring men likväl väger lätt i en globaliserad ekonomi där banker och stater lånar kors och tvärs av varandra och svensk industri är lika beroende av utländska marknader som av inhemska konsumenter. Sanningen är den att Sverige inte bara köper billiga produkter från Asien, vi importerar även ekonomiska kriser. Och krisernas Europa är utan jämförelse vår största importmarknad.

Förr eller senare kommer eurokrisen att dra med sig den svenska konjunkturen i fallet. Maria och Mikael behöver ingen examen i nationalekonomi för att se sambanden, vem som helst kan känna hur det hänger i luften. Det är bara en fråga om tid.

Familjen Johansson letar ängsligt efter minsta tecken: Är lågkonjunkturen här nu? Stirrar de mot marknaden ser de att Stockholmsbörsen föll med 17 procent förra året. Det brukar vara ett förebud om vart realekonomin är på väg.

Börsras innebär även att hushållens finansiella tillgångar – medianvärdet är runt 70 000 kronor per person i Sverige – tappar i värde. Under 2011 minskade de svenska hushållens finansiella förmögenhet med så mycket som 350 miljarder kronor, enligt en beräkning från Nordea.

För familjen Johansson var det dock ingen större förlust. Förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade, över två miljoner svenskar saknar exempelvis helt finansiella tillgångar, och Johanssons tillhör majoriteten som inte har några större summor placerade i aktier.

För dem liksom för de flesta är bostaden – i familjen Johanssons fall en villa med ett taxeringsvärde på 1 325 000 kronor – den största investeringen och därmed den viktigaste tillgången. Bostäderna utgör 70 procent av svenskarnas tillgångar och är alltså de som på pappret avgör om hushållen är rika eller fattiga. Och de senaste månaderna har priserna på både småhus och bostadsrätter sjunkit över hela landet.

Denna fatala mix av europeisk skuldkris, fallande börser och vikande bostadsmarknad har skrämt upp de svenska hushållen. Statistiken visar att hushållen just nu håller hårt i sina pengar och hellre sparar än konsumerar.

– De har dragit ner på sin konsumtion. Det har märkts sedan i somras, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet (KI).

Nu handlar allt om psykologi och rädslan för vad som komma skall. Planerade inköp och investeringar skjuts på framtiden. Familjen Johansson har en silvergrå Volvo med tretton år på nacken som förmodligen börjar krångla vid det här laget, men att köpa en ny är det inte frågan om.

– Hushållen har blivit betydligt mer försiktiga och avstår från att shoppa. Det är som om hushållen väntar på Katrina eller Per eller Gudrun, säger SEB:s privatekonom Gunilla Nyström när hon ska beskriva stämningsläget i svensk ekonomi.

Hushållens psykologiska krisberedskap inför den kommande stormen går att mäta. KI gör det i sin konjunkturbarometer, och utfallet visar att de svenska hushållen bara har varit så här pessimistiska om framtiden en gång de senaste femton åren – och det var under finanskrisen 2008–2009. Kurvan över hushållens syn på ekonomin i Sverige faller nu som en sten.

Många är rädda för samma sak som Maria och Mikael: Tänk om vi förlorar våra jobb? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra och spara pengarna på hög, speciellt som a-kassan inte är vad den en gång var. Rationellt ur ett individuellt perspektiv. Men sett från en samhällsekonomisk horisont är det just hushållens återhållsamma konsumtion som blir den spik i kistan som till sist omvandlar eurokrisen till en svensk lågkonjunktur.

Myndighetsekonomerna är säkra på sin sak. I den senaste prognosen från KI – som trots allt bygger på att eurokrisen snart mattas av – förväntas den svenska ekonomin knappt växa något alls i år. Bara 0,6 procent. Varuexporten beräknas till och med minska. Bankekonomerna säger detsamma: stagnation väntar. Som alltid kommer det att synas i arbetslösheten, som, enligt prognosmakarna, snart börjar stiga för att nästa år återigen nå över åttaprocentsstrecket.

Välkommen till lågkonjunkturen, familjen Johansson!

När vi ändå talar om familjen Johansson i Leksand finns det en sak man bör känna till. Familjen Johansson är inte som andra familjer. Eller rättare sagt, de är väldigt mycket som andra familjer. Familjen Johansson är nämligen den svenska genomsnittsfamiljen, medelsvensson, uträknat av Statistiska centralbyrån. Så i någon mening är de du.

Nu kommer kanske oroskänslorna smygande och många tänker förmodligen som Maria och Mikael: Kommer lågkonjunkturen att göra oss fattigare?

Egentligen är farhågorna inte helt logiska: ingen av faktorerna som just nu pekar nedåt – skuldkrisen, börsraset eller den svala bostadsmarknaden – har ju en direkt inverkan på familjen Johanssons hushållskassa.

Så det anmärkningsvärda svaret på frågan är sannolikt: Nej.

En ekonomisk nedgång behöver inte betyda ekonomisk nedgång för hushållen. Inte den här gången. Det svenska medelhushållet kommer förmodligen inte att förlora på krisen utan tvärtom få mer pengar i plånboken de närmaste åren. Trots krisen, och tack vare krisen.

Låt oss börja med förutsättningarna. Hushållen står i dag mer stabila än någonsin.

– Utgångspunkten är otroligt bra. Om man tittar tio år tillbaka så har löntagarhushållen haft en otrolig utveckling. Vi har inte haft så god utveckling av standarden i mannaminne, där hushållen har fått så mycket mer pengar att köpa för, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 19 procent. Hushållen har heller aldrig haft så mycket pengar över som nu, enligt uträkningar från Institutet för privatekonomi, som visar hur mycket hushållen har kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda.

Sedan har vi krisen.

– Vi är mer optimistiska än vid finanskrisen 2008. Då var vi på toppen av en högkonjunktur. Nu är det inte så troligt att ekonomin kan falla så mycket. Så nu blir nergången mycket mindre, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Han ser en relativt mild ekonomisk avmattning framför sig. Varslen beräknas bli betydligt färre, och arbetslösheten stiger inte lika mycket den här gången. Företagen med sämst ekonomi gick i konkurs redan i finanskrisen. Resten av bolagen genomförde rationaliseringar och räknar nu – enligt enkätundersökningar – med en kortvarig svacka och kommer därför att minska sin produktion och försöka övervintra lågkonjunkturen utan personalminskningar.

Därför kommer inte lika många – så länge de har fasta anställningar som Maria och Mikael – att mista sina jobb. Och det största ekonomiska hotet mot hushållen är alltid risken att mista sin inkomst.

– Egentligen behöver vi inte vara så oroliga. Vi behöver inte ha en negativ bild och ta ut arbetslöshet i förskott, säger Ylva Yngveson på Swedbank.

För många finns det tvärtom anledning att känna tillförsikt. En kris kommer sällan ensam; dystra siffror betyder också krispolitik. För att få fart på ekonomin sänks räntan. Denna gång räknar bedömarna med att Riksbanken sänker reporäntan med sammanlagt en procentenhet.

Betänk då att svenska hushåll har över 2 000 miljarder kronor i bolån. I praktiken innebär det flera tusenlappar mindre i ränteutgifter per år för hushåll som familjen Johansson. Boendekostnaderna är den enskilt största konsumtionsutgiften, som står för i snitt omkring 30 procent av hushållens totala utgifter. I takt med att bostadspriserna, och därmed skulderna, har skjutit i höjden har hushållen blivit alltmer beroende av låga räntor.

På 40 år har hushållens skulder ökat med hisnande 3 323 procent. Även med hänsyn till inflationen så har skulderna sjufaldigats, vilket är dubbelt så mycket som hushållens disponibla inkomst har ökat under samma period.

Förr hade hushållen mer i inkomst än i skulder. År 2000 hade det vänt och hushållens skulder motsvarade då 105 procent av deras disponibla inkomst, i dag är den siffran 160 procent. Samma sak om man ställer skulderna i relation till landets samlade produktion: från mindre än hälften av BNP i mitten av 1990-talet till 83 procent 2010.

Sänkt ränta betyder kanske lite för fyrtiotalister som knappt har några lån kvar, men desto mer för den tredjedel av låntagarna som har en belåningsgrad på över 80 procent av värdet på sin bostad.

– Eftersom bostadspriserna är så mycket högre i storstadsområdena så är det barnfamiljer i storstäderna som har de största bostadslånen. Så lägre ränte­utgifter är något som i första hand gynnar dessa grupper, säger Gunilla Nyström på SEB.

Frågan är hur många av dessa som skulle få hushållsbudgeten att gå ihop om räntorna i stället blev tvåsiffriga. Som de var så sent som på 1990-talet. Vissa som har köpt sin bostad till de senaste årens höga priser kan säkert få problem redan vid normala räntenivåer runt sex procent. De behöver kriser som denna för att ekonomin ska gå runt.

Om de får behålla jobben, det vill säga. Då väntar dessutom ännu en fördelaktig utveckling i krisens spår: Löneökningar!

I mitten av december 2011 slöt fack och arbetsgivare i industrin ett nytt avtal som omfattar en halv miljon arbetare och tjänstemän. Vilket i slutändan beräknas ge löneökningar på strax över fyra procent för Mikael och andra industrianställda i år, och fungera som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Under året ska 2,8 miljoner löntagare – bland annat i kommuner, stat, detaljhandel och hotell- och restaurangbransch – omförhandla sina löner.

Sammanlagt beräknar KI att lönerna i näringslivet kommer att öka med 3,3 procent. Och det i kristider – som medför en annan sak: Låg inflation!

Inflationen väntas ligga under Riksbankens mål om två procent under hela perioden fram till 2016. Eftersom efterfrågan sjunker har handeln svårt att föra över prisökningar på konsumenterna. Regeringens sänkning av restaurangmomsen stärker den tendensen. Pengarna behåller sitt värde och löneökningarna, säger prognoserna, blir till reallöneökningar genom hela krisen. Alltså ökad köpkraft för hushållen.

En korrelation som inte alls är självklar: under praktiskt taget hela 1970– och 1980-talen åts de höga löneökningarna upp av den lika höga inflationen. Men inte nu, nu ser det ut att bli pengar över hemma hos familjen Johansson i Leksand.

– De som inte förlorar jobbet får både löneökning, låg inflation och lägre räntor, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Och konstaterar:

– Medianhushållet får det klart bättre.

Konjunkturinstitutet har så klart räknat på det. Uträkningarna visar att hushållens disponibla inkomst – summan av alla inkomster minus skatter och avgifter – kommer att stiga med 3,4 procent i år. Med en inflation på 0,8 procent blir det en real disponibelinkomstökning med 2,5 procent. Det anmärkningsvärda är att detta sker i ett läge där ekonomin i stort inte växer.

Redan nu kan man konstatera att hushållens disponibelinkomster ökade mer orosåret 2011 än under de två föregående åren.

Statistiska centralbyrån, SCB, har på Fokus uppdrag kört de senaste prognoserna från bland andra KI, Försäkringskassan och Ekonomistyrningsverket i sin simuleringsmodell Fasit för att räkna ut hur disponibelinkomsterna – inklusive kapitalvinster – utvecklas för olika inkomstgrupper mellan 2011 och 2012. Resultatet, om man delar in befolkningen i tio grupper efter inkomst, är att samtliga inkomstgrupper, från de rikaste till de fattigaste, får ökad real disponibelinkomst 2012 jämfört med 2011. Trots kraftig tillväxt förra året och knappt någon förväntad tillväxt alls i år.

I kronor räknat rör det sig om mellan 2 800 kronor och 4 400 kronor mer per år för ett hushåll med två vuxna som familjen Johansson.

Siffrorna dras ned något av att det utlovade femte jobbskatteavdraget som har skjutits på obestämbar framtid, och kommunalskatten i år har höjts med i snitt fem öre per hundralapp.

I ärlighetens namn måste man påpeka att det, åtminstone relativt sett, även finns förlorare. Den tiondel av befolkningen med allra högst inkomster får den minsta ökningen både i kronor och procent räknat, enligt beräkningen i Fasit. Bara 0,2 procent mer. De fem rikaste procenten får till och med 200 kronor mindre i plånboken. Börsras och minskade kapitalvinster är huvudförklaringen.

Samtidigt vet vi sedan tidigare konjunkturnedgångar, bland annat från finanskrisen 2008, att även de med minst inkomster får betala ett högt pris. Av en lika självklar anledning:

– Den som förlorar jobbet är den verkliga förloraren, som SEB:s Gunilla Nyström uttrycker det.

Tiondelen av befolkningen med minst inkomster har heller sällan stora bostadslån och kan därför inte dra nytta av den låga krisräntan.

– Det verkar som om de som förlorar på en kris finns både i botten och i toppen av fördelningskurvan. Sammantaget tar de effekterna ut varandra, vilket gör att inkomstskillnaderna inte ökar, säger Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.

Exempelvis var det så efter finanskrisen 2008, visar forskningen. Om beräkningarna i Fasit besannas kommer till och med inkomstskillnaderna i Sverige att minska något denna gång.

Så resultatet: ett lite jämlikare samhälle med lite rikare invånare. På grund av en lågkonjunktur. Det låter som en dröm. Men för den stora majoriteten av hushåll i Sverige, de som brukar kallas den breda medelklassen i städerna, de som moderaterna på senare år har lyckats vinna över från socialdemokraterna, ser det ut att bli verklighet.

– Genomsnittshushållet som får behålla sina jobb och får del av räntesänkningarna kan vara fullständigt lugna, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea.

Hennes kollega på Swedbank, Ylva Yngveson, instämmer:

– Så länge man har jobbet kvar så ser det inte så mörkt ut. Det gör det inte, säger hon.

Här bör man komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att hushållet medelsvensson alltid kommer stärkt ur en ekonomisk kris. Snarare är det ett undantag. Vilket kanske säger att det inte bara är krisen i sig utan minst lika mycket den politiska hanteringen av krisen som avgör hur de ekonomiska kostnaderna i samhället fördelas.

– Ser man på hur typhushållet påverkades efter 1990-talskrisen, då fick hushållen bära otroligt mycket av sänkta bidrag och höjda skatter. Det var en väldig nedgång i standarden för hushållen. Det ser vi inte nu, det är en jättestor skillnad, säger Ylva Yngveson.

På grund av starka offentliga finanserna ser vi inga stora sparpaket denna gång, så familjen Johansson kan sova i lugna och ro. På sin höjd bekymra sig över frågor som: Vad ska vi göra med våra nyvunna pengar?

Förmodligen gör de som alla andra just nu, stoppar pengarna i madrassen. Förra årets svaga konsumtion kommer, enligt prognosmakarna på KI, att följas upp av en blygsam konsumtionstillväxt på en procent i år. Vad det betyder är att hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Aldrig förr har hushållen haft så mycket pengar undanlagda.

Och snart kommer de att inse det också. Om eurokrisen nere på kontinenten dessutom lugnar ner sig har hushållen ett uppdämt behov av inköp som med lätthet kan fylla en hel shoppinglista.

Familjen Johansson behöver en ny bil. Simon ska börja gymnasiet – statistiken säger samhällsprogrammet – och Emma på högstadiet, hon är i den åldern svenska barn brukar få sin första dator.

Ponera att andra familjer gör likadant. Börjar handla igen. Då har lågkonjunkturen snart vänt i högkonjunktur. Scenariot är mer än ett önsketänkande.

KI:s prognos säger att lågkonjunkturen 2012 kommer att följas av en konjunkturuppgång 2013–2016. Och det intressanta är att dess motor inte – som i vanliga fall – är exportindustrin, utan just de svenska hushållen. Som väntas öka sin konsumtion betydligt mer än deras disponibelinkomster ökar. Vilket de har råd med tack vare dagens konjunktursvacka. Så ser krisens dynamik ut. Från Grekland till Leksand.

Hos familjen Johansson har man all anledning att fira: Tack för lågkonjunkturen!

Trettio år senare ligger Felicia Feldts »Felicia försvann« på bokdiskarna. I en av bokens starkaste scener: En mormor släpar sin treåriga dotterdotter i håret över gräsmattan och skriker åt henne. Hennes dotter, flickans mor, blir stel i hela kroppen och kan inget göra för att gripa in. Den vuxna kvinnan stelnar precis på samma sätt som hon gjorde som barn. Mönstret går inte att bryta.

Världen kryllar av olyckliga barndomar, av ungar som bär skadorna av sin uppväxt med sig långt in i vuxenlivet. Litteraturen dignar därför följdriktigt av minnen – uppdiktade och sanna – av föräldrar som fallerat, från Strindberg till Knausgård.

Den här sortens böcker blir alltid omdiskuterade. Men aldrig är bismaken så fadd och giftig som när föräldrar som vigt sitt liv åt barn och barnuppfostran avslöjas. När de gör karriär på att berätta för andra hur de ska uppfostra sina barn, men visar sig vara dåliga föräldrar i sina egna barns ögon, blir fallet hårt och brutalt.

Hur hårt kommer Anna Wahlgrens fall att bli? För det är om henne, den kända barnuppfostransikonen, »Felicia försvann« handlar. Om hon som gett flera generationer föräldrar »Barnaboken« (1983) som bibel och rättesnöre, och som på senare år lanserat sin kontroversiella sova hela natten-kur. Självutnämnd expert på barn och deras fostran, och nu i sin egen dotters bok omskriven som den värsta mor man överhuvudtaget kan tänka sig. Hur ska vi, vi som inte varit där, förhålla oss till allt detta?

Grundregeln måste vara att alltid ta ett utsatt barns berättelse på allvar. Och i sin bok målar Felicia Feldt (efternamnet är en pseudonym) upp en mamma som sliter den offentliga bilden av Anna Wahlgren i stycken. »Felicia försvann« är en roman, men det är också Felicia Feldts egen berättelse, hennes sanning. Här finns, förutom en utpräglat litterär stil, visserligen passager som andas fiktion – som exempelvis den fantasi om moderns begravning som avslutar boken. Syskonens namn är utbytta, liksom pappans och alla styvpappornas. Anna Wahlgren nämns inte heller en enda gång vid namn. Konsekvent kallas hon genom hela boken för mamma – en skorrande ironi givet hur det framgår att hon vansköter sin roll.

Har man rätt att skriva vad som helst om sin mamma? Det svar som Wahlgren själv gav Felicia, då dottern var upprörd över att hon hade gett ut en avslöjande och privat självbiografi, talar sitt tydliga språk: »Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Det här är ju mina upplevelser.«

Anna Wahlgren är inte ensam bland kända barnuppfostrare och barnkulturpersonligheter om att ha haft (eller ha blivit anklagade för att ha) problem med sitt eget föräldraskap. Redan upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau levde paradoxen: 1762 gav han ut sin »Émile, eller om uppfostran« – men sina egna barn hade han skickat bort direkt efter födseln. Och medan Nalle Puh-författaren AA Milne kritiserades av sonen Christopher Robin för att ha exploaterat hans barndom i sina böcker, har den danske psykologen och barnuppfostransexperten Jesper Juul själv tillstått att han inte lyckades med sitt föräldraskap när sonen var liten – för att ta några disparata exempel.

Jan Myrdals bok utkom medan Alva och Gunnar Myrdal fortfarande levde, och skildrar en uppväxt långt ifrån den folkhemska idyll och det barnens och familjens väl som föräldrarna gjort sig kända för att förespråka – inte minst i det klassiska verket »Kris i befolkningsfrågan« (1934). »Barndom« är en svidande uppgörelse med en mor och en far som alltid prioriterade framgång utanför hemmet före den lille son som de lämnade kvar hos släktingar och hembiträden. En iskall Alva och en närmast tyrannisk Gunnar träder fram ur sonens minnesbank.

»Jag vet att ingen växer upp i samma familj, alla bröder och systrar har en egen bild«, sjunger Eva Dahlgren i låten »Sand«. Och man bör hålla i minnet att »Felicia försvann« är Felicia Feldts berättelse, inte hela syskonskarans. En av de saker som plågar både den unga och den vuxna Felicia är också hur syskonen tystar ner hennes kritik och tar mamman i försvar. Av rädsla? Eller för att de faktiskt har en annan upplevelse? Det går inte att säga.

Som läsare är det likväl svårt att värja sig mot innehållet i boken. För om Felicia Feldts berättelse så bara stämmer till en tiondel är den ändå förfärlig. Familjens ständiga flyttar, spritfester i hemmet med vuxna som ligger med varandra i barnens åsyn, sexuella närmanden mot döttrarna av mer eller mindre okända karlar, mammas alkoholmissbruk, fysisk och psykisk misshandel, en lång sjukhusvistelse på grund av undernäring till följd av en kost med bränd mat och mögligt bröd. Listan kan göras längre, men är knappast nödvändigt.

»Felicia försvann« är tillägnad författarens pappa. Han var frånvarande större delen av hennes uppväxt, av beskrivningarna i boken att döma. Det skulle vara lätt att svinga slagträt och fråga sig varför det fortfarande är lättare att förlåta den far som inte var där än den mor som var där men misslyckades. Att undra varför dåliga mödrar får oss att vända oss emot kvinnor (»jag avskyr kvinnor«, skriver Feldt på ett ställe i boken), medan bristfälliga fäder bara tycks göra att vi längtar än mer efter dem? Kvinnoförakt tycks vara den klassiska responsen på dåliga mödrar – eller på dåliga föräldrar överhuvud­taget. Jan Myrdal har aldrig kunnat fördra blondiner, eftersom Alva var blond. Någon aversion mot män med Gunnars särdrag vittnar han däremot inte om.

Men är det något Felicia Feldt visar med sin bok är det hur mycket mer skada en (makt)missbrukande förälder vållar sitt barn, än en som inte är där alls. Oändliga terapisessioner, djupa depressioner och misslyckade kärleksrelationer kantar den vuxna Felicias liv. Hon brottas med sin kvinnlighet, klipper av sig håret och längtar efter snyggare former om vartannat. Hon gillar inte kvinnor, och hon tycker inte om sig själv. Mamma har skrämt henne så till den grad att hon vigt en orimligt stor del av sitt liv åt att försöka rädda män från elaka, farliga kvinnor – sig själv inräknad.

Verkar det överdrivet? Kanske är det just i det där överdrivna, orimliga och lite löjliga det blir som allra tydligast. Barn­domen kommer efter, den sipprar in överallt och hela tiden. Skammen dröjer sig kvar.

Fakta | Fler föräldrauppgörelser

Andra kända föräldrar som nagelfarits litterärt:

Alva och Gunnar Myrdal
Jan Myrdal hymlade aldrig om vilka som var de skräckinjagande huvudpersonerna i »Barndom« (1982).

PG och Christina Gyllenhammar
Cecilia von Krusenstjernas »En spricka i kristallen« (2005) gav en inblick i överklassens familjetrauman.

Stig »Slas« Claesson
Sonen Nils Claesson berättade i »Blåbärs-maskinen« (2009) om hur nära och kära blev konstnärligt bränsle

Kerstin Thorvall
I sonen Hans Falks »Uppväxt« (2010) var modern en självupptagen, oförutsägbar bomb.

På gång: I maj ger Per Wästbergs dotter Johanna Ekström ut »Om man håller sig i solen«. Uppgörelse utlovas i baksidestexten.

Det är så märkligt lugnt i hennes blick och småpratet är vardagligt.

Stämningen över kafébordet är en skarp kontrast till det som råder i boken. »Felicia försvann« handlar om ett liv till stora delar i kaos. Den handlar om depressioner och konflikter, övergrepp och alkoholism. Felicia, jaget i boken, genomlever större delen av sin barndom i rädsla.

Den skrämmande, hotande, oberäkneliga centralpersonen i berättelsen är Anna Wahlgren. Felicias mor och Sveriges mesta Mamma.

Varför har du valt att ge ut den här boken?

– Min mamma har haft ensamrätt på den offentliga arenan i fyra decennier. Hon har lånat av våra liv i flera av sina böcker, tagit sig den rätten. Barnets röst behöver också höras för att det ska bli någon form av balans.

– Jag har också känt mig misslyckad för att jag inte kan förlåta och gå vidare. Men till slut har jag accepterat att jag är skitförbannad.

Trots de hårda formuleringarna är tonen lugn och genomtänkt. Felicia har gått i terapi i många år, bearbetat och diskuterat. Hon har lärt sig leva med besvikelsen på sin mor utan att den är ständigt närvarande.

– Vi bröt egentligen för tio år sedan, även om vi försökt prata emellanåt. Det har inte gått bra och nu är min lindring att jag slutat hoppas på något annat. Och i mitt övriga liv, mitt vuxna liv, har jag det väldigt bra.

Det har inte varit enkelt där heller. Liksom sin mamma fick Felicia barn tidigt och även Felicias barn har olika pappor. Först för två år sedan kände hon sig »klar« med sig själv. Depressionerna bekämpades, en ny man, relationer som fungerar.

Du tar livet av din mamma i boken …

– Ja, det slutar med en begravning, och på sätt och vis är nog hela projektet en begravning. Det är också en återkommande tanke hos många; vad händer om mina föräldrar dör? Men annars är allt i boken min berättelse om sådant som har hänt.

Tycker du att sveket är större för att Anna Wahlgren har funnits i offentligheten, som barnuppfostrare?

– Jag tror att om hon inte hade varit expert, så hade hon varit en jävla skitmamma som många andra. Jag kanske hade varit arg och inte velat träffa henne. Men det där glappet som finns hos henne nu kommer jag aldrig att acceptera! Jag kommer aldrig att ursäkta det. Jag ställer inte upp på det.

Plötsligt är lugnet rubbat. Felicia lutar sig framåt och blossar upp i en vrede som fortfarande brinner. Frustrationen över att få sin egen historia förfalskad i media om och om igen, har varit en ständig plåga. »Moraliskt svårsmält«, sammanfattar hon.

Är det här en hämnd?

– Nej, ska man hämnas tror jag att en bok är fel sätt. Min förhoppning är att andra ska kunna känna igen sig och se att det går att leva utan att försonas.

Du är 44 år, varför har det tagit så lång tid för din uppgörelse?

– Om man växer upp med en miss­brukande förälder saknar man något att ta spjärn emot och tydliga konturer. Jag har försökt skapa det med hjälp av andra personer, försökt förstå vad som är fel och vad jag saknar. Det här är ett massivt generationsarbete. Jag tror att det hade gått lättare om någon vuxen hade kunnat bekräfta att det som pågick inte var rätt. Om någon hade kunnat föra barnets talan. Men det fanns ingen sådan.

Vilken roll spelade alkoholen?

– När allt det här gränslösa skedde var det på grund av alkoholen. Allt var liksom marinerat i den, folk som var hos oss och hon själv. Och vi var som ett stort cirkussällskap, åtta syskon, utlämnade till en enda person. Vi gick inte på dagis och vi flyttade ständigt, så vi var helt hänvisade till hur hon mådde. Jag upplever att vi också fick en stark sammanhållning av det.

Du beskriver på olika ställen i boken en förlamande rädsla?

– Ja, jag har varit väldigt rädd för min mamma väldigt, väldigt länge. Men nu är jag inte det längre. Jag är starkare och tryggare och det värsta har redan hänt. Det kan inte bli värre än det redan är i min relation till min mamma.

Var din pappa helt frånvarande under uppväxten?

– Ja, men nu är han helt och hållet närvarande. Han kom när jag var 40 år och sa: Nu är jag här och jag kommer aldrig att gå igen. Då fick jag regrediera och bli omhändertagen, vilket också var ett sätt att bli vuxen. Vi ringer till varandra nästan varje dag.

Fanns det alls någon ideologi i er uppfostran?

– Absolut. Den starkaste idén från »Barna­boken« fanns också i verkligheten, den handlar om flockmentaliteten. Människan ska bete sig som de andra flock­medlemmarna annars åker hon ut i kylan och får veta att beteendet inte är accepterat. Vi hade mobbingdagar, när alla skulle vara taskiga mot en person och mamma bestämde ibland att vi inte skulle prata med ett av syskonen, som hade gjort något fel.

– Jag har också gjort så mot mina två äldsta barn, som jag fick tidigt. Jag kan se den där rädslan hos dem, de lärde sig vad de inte skulle göra för då blev mamma arg. De var rädda för att jag inte skulle älska dem. Precis så agerade mamma hemma, helt i konsekvens med sin ideologi.

»Felicia försvann« utkommer den 21 januari på Weyler förlag.

Anna Wahlgrens kommentar:
»Felicia är 44 år gammal. Många medel­ålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt.

Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer.«

Läs mer: Så faller en ikon

Aldrig är bismaken så giftig som när föräldrar som vigt sitt liv åt barnuppfostran avslöjas.
I morgondagens tidning kan du läsa Therese Erikssons analys av boken.

Till ackompanjemang av franska sånger i nyöppnade Stationen i Uppsala gamla stationshus får jag höra att inkomstskatten är för hög och att småföretagarna dignar under orimliga villkor. De nya moderaterna är en sorts smygsossar och hennes egen partiledare Göran Hägglunds ledarskap är inte vatten värt.

Familjen är det fundament som samhället måste vila på. Ebba Busch tror inte på särskilt många lyckliga skilsmässor. Det borde gå att få hjälp för att hålla ihop krisande äktenskap.

Det är inte så konstigt att de som ser en förflackning i borgerligheten gillar det hon säger. Exempelvis skribenterna på Svenska Dagbladets ledarsida som slöt upp när Ebba Busch var »frihetsgeneral« och organiserade kristdemokratiska ungdomsförbundets »frihetsdagar« i Uppsala förra helgen.

Ebba Busch är med sina 24 år Sveriges yngsta kommunalråd och ansvarar för äldreomsorgen i Uppsala som omsätter 1,8 miljarder på ett år. Får man tro henne själv går det bra. Självförtroende saknas inte.

Hon är uppvuxen i ett frireligiöst hem. Gick i Livets Ords grundskola, men lämnade sedan församlingen.

Efter gymnasiet har hon inte hunnit med så mycket mer studier. Yrkeserfarenheten består, utöver politisk sekreterare såväl i Bryssel som i Uppsala, av fasadmålning under fem somrar. Själv säger hon att det mer eller mindre var en slump att det blev kristdemokraterna och inte moderaterna. Visserligen hade hon under högstadiet gjort praktik i riksdagen hos kd:s lokala riksdagsman Mikael Oscarsson »eftersom pappa kände honom«. Men det var tyska CDU som inspirerade till partivalet.

– Till skillnad från moderaterna drivs CDU av värderingar.

Att det blev politik överhuvudtaget har kristdemokraterna Ylva Johansson (s) att tacka för.

Ebba Busch blev förbannad när hon skulle välja skola och Johansson som skolminister ­argumenterade mot friskolor.

– Om det finns människor som är duktiga på att driva en skola och eleverna lär sig det de ska, varför ska de inte få göra det? säger Ebba Busch retoriskt.

Hon gör ofta så, svarar med en motfråga. Dock inte när hon ska förklara varför kristdemokraterna bör byta ut Göran Hägglund mot Mats Odell som partiledare och varför hon kandiderar som Odells vice ordförande. Det handlar om att få ett ledarskap som enar de kristdemokratiska traditionerna, vilket hon inte anser att Göran Hägglunds ledarskap gör.

Hon exemplifierar med abortlagstiftningen där kd borde driva frågan om det är rimligt med aborter i 21:a och 22:a veckan när fostret med dagens metoder kan överleva om det föds. Hon berättar också målande om hur Göran Hägglund måste tvingas av den övriga partiledningen att agera publikt. Exempelvis när Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, fick verkställande utskottet att besluta att kd offentligt skulle kräva sänkt skatt för pensionärer. Göran Hägglund ville helst ligga lågt.

– Vi har ett ledarskap i dag som sticker huvudet i sanden i abortfrågan och som helst inte vill driva opinion eftersom det inte blir lika trevligt då när man ska träffa de andra partiledarna.

– Göran Hägglund byter ideligen politiska slogans som inte inger förtroende. Varför? Det beror på att han inte är övertygad själv om varför kristdemokraterna behövs.

Med Mats Odell skulle det bli helt annorlunda, menar Ebba Busch.

– Han har mycket mindre beröringsskräck med partiets historia och kan ena de olika traditionerna.

Ebba Busch vill se en renässans för klassiska kristdemokratiska krav och en betydligt djärvare borgerlig politik. Ett parti som ställer sig på folkets sida mot den klåfingriga statsmakten.

– Hittills har vi rattat på valfrihetskranarna inom ett befintligt socialistiskt system. Vi har inte vågat rycka i ramarna därför att Schlingmann tror att vi då inte är pragmatiska nog att kunna vinna val. Men vi kan mycket väl förlora om vi inte går ett steg längre och myndigförklarar medborgarna.

Hon tycker att det finns ett medborgarförakt bland politikerna. Ett sätt att bryta det vore att gå vidare med checkar à la skolpengen. Åldringar ska kunna handla den omsorg de vill ha och familjer som vill ta hand om sina barn själva ska få lika mycket som det kostar att ha barnen på dagis minus förskolans overheadkostnader.

Att de politiska motståndarna omedelbart skulle säga att resultatet blir att kvinnorna tvingas återvända till spisen bekymrar henne inte.

– Om det resulterar i det, vad är problemet? Barnen får en god uppväxt. Kvinnan har valt det, hon kunde ha jobbat om hon ville. Så länge som vi lever numera måste hon ändå jobba till hon är 70. Då kan hon toppa sin karriär i slutet.«

»Vår nya folksjukdom« – som rubrikerna lyder – har onekligen hamnat i mediernas strålkastarljus hösten 2011. Men paradoxalt nog sker det i en tid då barnlöshetskurvan är på väg neråt.

– Åldern för när kvinnor skaffar barn har stagnerat de senaste åren. Samtidigt finns en ökad medvetenhet om alla hjälpmedel som har kommit. Så vi förväntar oss att barn­lösheten kommer att gå ner, den kommer faktiskt att vara lägre nästa år än i år, säger Lotta Persson, demograf på SCB.

Just nu ligger barnlösheten mellan 13 och 14 procent – så stor andel av kvinnorna har med SCB-språk »avslutat sina barnafödande åldrar« utan att få barn. Det är nära 1940-talets rekordlåga nivåer då endast 12 procent av kvinnorna förblev barnlösa.

Siffrorna är också långt från 1800-talets nivåer, då mellan 20 och 25 procent av kvinnorna aldrig skaffade barn. På den tiden förblev många kvinnor ogifta, och barnafödande utanför äktenskapet var ännu ovanligt.

– Många hade många barn, och många var barnlösa, säger Lotta Persson.

På den tiden man inte kunde göra något åt barnlösheten debatterades inte saken så mycket offentligt. För vissa ofrivilligt barnlösa var det inte bara sorgligt utan till och med skamligt.

Ett sekel senare innebär infertilitet så betydande psykologiska, sociala och sexuella problem att det ofta framkallar en psykisk kris. Studier tyder också på att det finns ett samband mellan barnlöshet och depressioner.

Driften att skaffa barn syns tydligast i statistiken över genomförda behandlingar. Sedan det första provrörsbarnet föddes 1982 i Göteborg har antalet provrörsbefruktningar exploderat. År 2008 genomfördes 13  408 fullständiga behandlingar, vilket senare resulterade i 3 438 barn. Det kan jämföras med de 3 000 försök som gjordes 1991.

Kostnaden för de här försöken har till stor del legat på de blivande föräldrarna. När riksdagen har placerat sjukdomar i olika prioriteringsgrupper har infertilitet hamnat i den lägsta, minst prioriterade gruppen. Som en följd har landstingen utarbetat olika regler som ofta innebär väntetider, övre åldersgränser och ett maximalt antal försök. Därför vänder sig många barnlösa till privatkliniker, där ett försök kostar cirka 30 000 kronor. Men mycket pekar mot att samhället kommer att ta över en större del av kostnaden i framtiden. De senaste åren har det producerats en hel del forskning som visar att det vore en vinstaffär för staten att betala för alla hugade provrörsföräldrar.

Det är en tråd som tagits upp av den skånske landstingspolitikern och folkpartisten Gilbert Tribo. »En lyckad behandling«, resonerar han, »resulterar i en ny individ och således också en ny skattebetalare.« Därför borde staten ta över ansvaret för IVF-behandlingarna.

– Det är en nationell angelägenhet att det föds fler barn. Och det är ju ändå staten som gör att kvinnor väntar med att skaffa barn, eftersom vi utformat föräldra­försäkringar och annat så att det blir mycket mer ekonomiskt att vara äldre.

Hans landsting står för tre försök per par. Det enda föräldrarna behöver betala är den vanliga patientavgiften. Och ju fler som genomgår behandling, desto fler får upp ögonen för metoderna, säger Tribo.

– Jag tror att det inte är lika skamfyllt längre. Det är därför vi har börjat tala så mycket om det här. Och det har i sin tur en opinionsbildande effekt.

Ökningen av provrörsbarnen hör delvis samman med att antalet adoptioner – den traditionella lösningen för barnlösa par – har gått ner kraftigt. Till och med augusti i år har endast 325 adoptivbarn kommit till Sverige. Bakgrunden till det är dels att länder som tidigare skickat barn till Sverige, som Kina, Sydkorea och Indien, har fått växande medelklasser.

Men det beror också på att svenska adoptivföräldrar fått konkurrens.

– Människor i fler länder i Europa har blivit intresserade av att adoptera. Italien och Spanien är länder som historiskt sett inte adopterat så många utländska barn tidigare, men som nu gör det, säger Lena Ingvarsdotter-Persson på Myndigheten för internationella adoptionsfrågor.

Samtidigt som det blivit svårare att adoptera har vetenskapen utvecklat nya möjligheter. Det senaste, och mest kontroversiella, sättet att skaffa barn är genom surrogatmammor. Det är en metod som än så länge är olaglig i Sverige, men som ändå används genom att svenska par anlitar surrogatmammor utomlands.

Även om antalet barn som föds på det här sättet är litet har det gett upphov till en het debatt. S-riksdagskvinnan Carina Hägg har kallat det en »form av människohandel«.

Det amerikanska företaget Circle Surrogacy har förmedlat surrogatmammor åt ett tiotal svenska par om året under ett par år. Vd:n John Weltman berättar att diskussionen i Sverige påminner om hur debatten gick i USA för tjugo år sedan.

– Då var det ganska stigmatiserande att använda sig av en surrogatmamma. Men efterhand har debatten mer handlat om hur det görs.

Anledningen till att frågan är så laddad är att det finns en otroligt stark och högljudd grupp som driver på, och gör det på ett sätt som får varje skeptiker att framstå som hjärtlös och alltigenom ond. Det finns en massa argument emot att ge dessa personer en klumpsumma:

- dels alla de juridiska argument som framförts

- dels frågan om varför just den här gruppen ska ersättas, det finns trots allt en rad grupper som kan tänkas förtjäna ersättning för lidande på grund av beslut fattade av stat eller myndigheter

- dels frågan om dagens politiker ska sona forna politiska beslut såsom Malin Siwe idag tar upp i Fokus

- dels om inte pegnarna kan göra större nytta på annat sätt

För borde man inte tänka på dagens utsatta barn. Och här kommer den största kommunikationsmissen av alla: Regeringen kommer med all sannolikhet att presentera en ny barnskyddslag med åtgärder som kommer att kosta stora pengar men förhoppningsvis ha stor betydelse för alla barn som idag lever under svåra omständigheter i sina familjer eller i samhällets vård. Den utredningen hängde länge samman med vanvårdsutredningen men nu verkar den ha fallit i glömska och chansen att presentera de två besluten i ett sammanhang är uppenbarligen borta.

Det hade varit modigt och galant att säga: Vi beklagar djupt vad barn utsattes för av samhället under 1900-talet. Därför väljer vi att satsa stort på dagens barn och unga för att kunna lova att detta aldrig ska hända igen.

Eller vad säger Pär Schlingmann?

Men du tror väl inte på allvar att detta är de enda två tillstånden i en människas liv och tillvaro, att det är så förenklat och svartvitt? Att alla äktenskap är lyckliga, lika lite som att alla som skiljer sig är det?

De senaste veckornas debatt om skilsmässor och människor som bryter upp från dåliga relationer har varit intressant på många sätt. Redan när jag och min medredaktör Maria Sveland för drygt ett år sedan började skissa på en antologi så kände vi på oss att en sådan bok skulle väcka heta känslor, och just därför behövdes. För att citera Nina Björk (DN 8/9) så är det märkligaste med boken »Happy, Happy – en bok om skilsmässa« »att den inte redan är skriven«.

Om jag, som är skild, berättar för någon som är genuint lycklig i sin relation att allt som följer i spåren av en separation inte är elände och misär, så upplever inte jag att den personen blir vare sig särskilt provocerad eller ens »inspirerad« att gå över till den andra sidan. Han eller hon trivs ju, och så långt är alla nöjda.

Men att säga till någon som av olika anledningar djupt inombords vet att relationen de lever i inte är bra – vare sig för honom, henne eller de barn som tvingas leva med iskyla, gräl eller brist på kärlek – då händer något annat.

Antingen blir man just lockad av att det faktiskt finns en annan tillvaro, som kanske inte per automatik är slutet på livet. Inte för att det är någon dans eller någon lång solig chartersemester att skilja sig, som en del kritiker verkar tro, men för att det kan komma Något Gott ur det dåliga.

En manlig reporter sa att han gillade boken, men att han »nog inte ville att hans fru ska läsa den«.

Eller också blir man skrämd, förbannad och drar det kort man alltid spelar ut mot kvinnor som vill diskutera familjepolitik: man insinuerar att de är dåliga mammor. Egoistiska. Omogna. Att de skiljer sig »för lätt«, trots att jag inte känner någon som inte har våndats i många månader, ibland i flera år innan steget tas.

Att stå utanför och påstå att folk »ger upp utan att anstränga sig« är att spotta på alla de par som har kämpat i terapi, gett förhållandet ständigt nya chanser och som ändå inser att kärleken inte gick att rädda.

Jag kan bara beklaga att det finns så många där ute som är så tveksamma kring basen i sin relation – känslorna, kärleken, respekten – att de blir rädda och arga av debatten som nu böljar. Som på allvar tycker att äktenskapet, inte kärleken, ska försvaras i alla lägen. Eller som på allvar menar att man inte ska gifta sig alls om man inte är säker på att man vill dö med personen man äktar (Natalia Kazmierska, Aftonbladet 8/9).

I en krönika i samma tidning påpekar Sanna Lundell (26/8) att skilsmässor »faktiskt kan vara jättesorgligt«, som om någon har påstått motsatsen? Det kan också vara »jättesorgligt« att växa upp i en familj där mamman eller pappan missbrukar kokain, är otrogna, inte pratar och inte tar i varandra.

Jag har gott om lyckliga par i min närhet. För deras skull är jag väldigt glad, det behöver väl inte sägas? Men det märkliga är att ingen av dessa tycker att det är förskräckligt att säga rakt ut att det finns barn som mår bättre av att föräldrar delar på sig. Likaväl som att det finns barn som mår bättre av att flytta om de inte trivs i skolan, medan andra mår dåligt av för många flyttar. Att ingen utifrån kan säga kategoriskt att alla skilsmässor är dåliga för barnen. Ska det vara så kontroversiellt år 2011, i Sverige?

År 2002 kom Mats Jonssons själv-biografiska serieroman, som utspelar sig i rökdimmorna på Filmhusets lunchrestaurang, i studentrummets skräpiga hångeltillvaro och på indiepopsöder-krogen Hannas i Stockholm. I ett enda slag gjorde den honom till 90-talets och Expressen Fredag-generationens mest träffsäkra uttolkare. Och överstepräst bland alla de indiepoppare, rockkids, synthare och gothare som då befolkade östra och mellersta Södermalm.

Med lite åldersdistans blir Mats Jonssons sardoniska vardagsbetraktelser än bättre, än festligare, märker jag vid en omläsning av »Hey Princess« (aktuell som nyutgåva, Galago). Stadiet »ung, pank, olyckligt kär och obscent självupptagen« är sedan länge passé, nu återstår bara igenkänningen, inte skammen.

Att »Hey Princess« släpps på nytt har med den fristående uppföljaren att göra, »Mats kamp«. I den har Mats blivit 28, flyttat ihop med sin kärlek Victoria och håller på att växa upp, något. Men han plågas av tanken på att vara en föredetting. I en serieruta hytter Mats med näven framför nyöppnade restaurangen »A la Turka« som flyttat in där Hannas tidigare låg: »Och just när jag ritade en generationsroman om indiekulturen, så dog den!«

Mats Jonssons underfundighet och träffsäkerhet är intakt. I alla fall nästan. Mats kamp är, liksom Knausgårds, en kamp om det där så uttjatade att få vardagen att gå ihop som småbarnsförälder. Mats blir nämligen pappa, till Ellen. Och där någonstans blir teckningarna emellanåt för slitna: de sömnlösa nätterna, relationsbråken, dagishämtningarna …

Fast så plötsligt, mitt i allt det där, bränner samhällskritiken till – livet på föräldrakooperativet »Tok-klok« är en uppvisning av konsumtionssamhällets mesta förlorare: barnen. Som skolas till statustänkande och loja värderingar.

I »Mats kamp« blottas föräldraskapets riktigt svåra utmaning: att inte tappa det mentala greppet. Att inte ge vika för uppförandekodex och duktighetshets. Och att inte tappa orden. Att berätta om den glädje ett barn ger en, utan att falla ner i schablonen, och förminska både sig själv och sitt barn, går det överhuvudtaget?

Det är som om Mats Jonsson, tids nog, inser sin begränsning och i stället för att brista ut i en kärleksbalad till sin dotter, avslutar med en svart, värdig serieruta. Och ordet: »Tack«.

»Mats kamp« och nyutgåvan av »Hey Princess« ges ut på Galago förlag.

De hade tvekat i ett par år, testat att bo isär två gånger, aldrig riktigt känt fast mark i det där nya. Och där i bakhuvudet fanns ständigt oron över hur Morris – deras fyraårige son – skulle ta det.

Men så gjorde de det. Tog steget. Flyttade isär.

Och Morris blev – lugnare.

– Han hade nog känt av stämningen, utan att vi hade märkt det. Han kände nog på sig att någonting hela tiden var på gång. Sedan försvann det, berättar Robert.

Efter att papperna var påskrivna och flytten gjord rullade alla praktiska grejer på ganska snabbt. Att det skulle bli någonting annat än delad vårdnad var aldrig uppe till diskussion.

– Jag är ju själv skilsmässobarn så jag hade en väldigt klar bild av hur jag ville att det skulle funka för mitt barn. Mina föräldrar har alltid haft en bra kontakt och jag känner att jag hade en lycklig barndom trots att de inte bodde ihop.

Däremot tog det längre tid för Robert att anpassa sig till det nya.

– Man är så van vid att se sig själv genom en annan att det var svårt för mig att definiera om mig själv som en helt egen person. När man dessutom har barn ihop tar det nog längre tid.

Till slut gick även det. Robert har nu en ny fru, Morris har fått tre halvsyskon och med nästan tio års perspektiv kan Robert se flera fördelar med att det blev som det blev.

– När det bara var jag och Morris under lång tid kom vi väldigt nära varandra, det blir annorlunda när man bara är två. Och eftersom jag bara haft honom halva tiden har jag alltid försökt prioritera den tid jag haft med honom. Så jag tror nog att vi har en bättre relation än vad vi hade haft om jag fortfarande hade levt med hans mamma. Men det har ju varit jobbigt att sakna honom halva tiden.

Att skilja sig har blivit en del av livet i Sverige; under 2010 separerade 46 806 äkta makar. Det är något färre än hälften så många som gifte sig samma år, och då räknas inte sammanboende föräldrar – en grupp med ännu högre benägenhet att gå skilda vägar – in i statistiken.

Så det är ett tecken i tiden att det i dagarna kommer ut en bok som inte ämnar vända utvecklingen – utan förstärka den. I antologin »Happy Happy« skriver tio kända kvinnor om hur separationen stärkte dem och gjorde deras liv bättre.

– Jag tror att folk går omkring och dras med dåliga förhållanden av rädsla för att bryta upp Det handlar om rädsla för ensamheten, ekonomin, skulden gentemot barnen, omgivningens reaktioner, helt enkelt rädsla inför den stora förändring som skilsmässa innebär, berättar författaren Maria Sveland.

Hon är en av bokens redaktörer, själv nyskild och vill med antologin »stärka alla som skilt sig« och – kanske något mer kontroversiellt – »få alla dem som inte skilt sig att bli sugna«.

– Vi vill ta bort laddningen i en skilsmässa och se det mer som en utveckling än som ett misslyckande, berättar Maria Sveland.

Det är kanske ingen slump att det är kvinnor som ligger bakom antologin. Enligt en undersökning som refereras i den amerikanska tidskriften Psychology Today är det den kvinnliga parten som är drivande i 73 procent av skilsmässorna i USA. Och även svensk forskning stöder bilden av att kvinnor har mindre att förlora på att bryta upp. En studie från Linköpings universitet avslöjade under 1990-talet att män i allmänhet mådde sämre, hade sämre hälsa och inte lika bra kontakt med sina vänner efter skilsmässan.

Maria Sveland har tidigare skrivit om svårigheten att skapa jämställda hem i den omtalade boken »Bitterfittan«. När hon väl skilde sig var det som att mycket löstes automatiskt: delad vårdnad, delat ansvar, utan någon diskussion.

– Det går att uppnå total jämställdhet i hemmet, men i praktiken är det väldigt få som lyckas med det. Männen är helt enkelt de som tjänar på att vara gifta. Och kvinnor är de som vinner på att skilja sig.

Att separation är en väg till kvinnlig frigörelse är egentligen inget nytt. Forskaren Per Simonsson vid Stockholms universitet skrev sin avhandling i ekonomisk historia om maktförhållanden i svenska hem under 1900-talet och kom fram till att bara möjligheten att skilja sig kunde göra underverk för balansen i hemmet.

– Ett reellt hot om skilsmässa har länge varit ett effektivt vapen för kvinnor i förhandlingar med sina män, säger han.

Svenska myndigheter har räknat spruckna giftermål sedan 1831. Det året tog endast 95 par steget, och ända in i början av 1900-talet var skilsmässorna ännu en marginell företeelse i samhället. Först 1917 bröts 1 000-vallen och därefter ökade de i snabb takt.

För varje hämsko som tagits bort har uppbrotten blivit fler: sociala normer, juridiska hinder, religion – i stort sett varje del av samhället har gradvis blivit mer tillåtande.

Till och med lättja verkar ha spelat en stor roll. När kravet på betänketid för makar utan barn – ett till synes litet hinder – slopades 1974 resulterade det i en störtflod av nya skilsmässor det året.

Men den viktigaste faktorn har varit ekonomin. När kvinnor gjort bedömningen att de kunnat hitta ett lönearbete och sluppit vara beroende av sina makar har de haft lättare att prova sina vingar.

– Ett provocerande men ändå väldigt sant svar till varför folk skiljer sig är »för att man har råd«. Folk skiljer sig mycket mindre när man inte är lika säker på att klara sig ekonomiskt på egen hand. Det gäller ju än i dag, även om det blivit svårare att forska om de senaste decennierna när man inte behövt ange skäl till skilsmässan, säger Per Simonsson.

I vår del av världen gick faktiskt äktenskapets begränsningar tidigt upp för många människor som inte ens gjort sig erfarenheten. Av de kvinnor i Västeuropa som föddes 1880 valde 10 procent att inte gifta sig – en anmärkningsvärt högre siffra jämfört med  resten av världen – och i norra Europa var samma siffra 20 procent. De som gifte sig här var dessutom äldre än på andra håll.

»Att inte gifta sig fungerade som en viktig fertilitetskontroll«, skrev den franske forskaren Patrick Festy i en genomgång från 1980.

När preventivmedel och aborter blev vanligare försvann den här anledningen till att inte gifta sig. Av de västeuropeiska kvinnor som föddes 1940 ingick över 95 procent äktenskap någon gång i livet.

Så när antalet skilsmässor skjuter i höjden beror det inte bara på att en högre andel par skiljer sig. Det beror också på att fler svenskar gifter sig och på att befolkningen ökar. Hur vanligt det är att par delar på sig är därför en fråga som inte har ett enda svar.

Demografer pratar gärna om skilsmässofrekvens. Och med det måttet ser det betydligt hoppfullare ut för de svenskar som i alla fall har som inledande ambition att vara ihop med någon livet ut: av de kvinnor som är mellan 30 och 60 år och någon gång har varit gifta är bara 22,2 procent skilda i dag. Utbildning, samhällsklass och var i Sverige man bor spelar dessutom stor roll. Om man bor i Malmö är »skilsmässorisken« 27 procent, i värmländska Hammarö bara 17 procent.

– Skilsmässa har länge varit ett urbant medelklassfenomen, och är det än i dag, säger Per Simonsson.

I år väntas antalet nyskilda i Sverige bli cirka 50 000. Det är alldeles för många, anser familjeterapeuten Madeleine Cocozza som även hon är aktuell med en bok i ämnet. I »Familjebygget« försöker hon förmå par att inte skilja sig alltför lättvindigt.

– Färre och färre har inställningen att ett förhållande ska hålla livet ut. Andra intressen går ofta före. Det sker alldeles för många uppbrott av skäl som man behöver göra något åt.

Enligt henne handlar det inte om att reparera skadliga relationer, utan att få framför allt unga par att inse värdet i en långsiktig och kärleksfull relation.

– Förr i tiden fanns det många äldre par i människors närhet. De kunde berätta att det går upp och ner i förhållanden, att man ibland upplever kärlekstorka och att man måste arbeta på en relation. Nuförtiden är det som att man bara ser på utfallet av en relation, inte vad man själv stoppar in i den, säger Madeleine Cocozza.

Hon kallar sig själv för »familjeambassadör« och tror att många par skulle må bra av att föreställa sig vad som kommer efter en skilsmässa.

– Många skapar ju ändå nya relationer, med styvföräldrar och bonusbarn och så vidare. Det är också komplicerat och jag tror att den massmediala bilden av det är något förenklad. Vi måste fråga oss vad det är vi skapar i stället.

Madeleine Cocozza menar att det i dagens samhälle finns värden som hotar och utmanar familjens existens. Ett uttryck för sådana värden torde onekligen vara en antologi som uppmuntrar till skilsmässa. Och inte helt oväntat vänder sig Maria Sveland mot beskrivningen att svenska par skiljer sig för snabbt.

– Jag tycker tvärtom. Folk håller ihop alldeles för länge och in absurdum, för att vi växer upp med berättelser som pådyvlar oss att tvåsamhet är den rätta vägen.

En av de berättelserna finns i världens mest lästa bok. »Det är icke gott att mannen är allena. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves,« säger Gud i Bibelns Första Mosebok. Resten är känt: han tar ett av Adams revben och skapar en kvinna, Eva.

Hur Eva uppfattar att vara »åt honom en hjälp« framgår inte riktigt. Men att tvåsamheten länge varit norm och målet i allt från sagor till Hollywoodfilmer – från »Törnrosa« till »Pretty Woman« – är ingen överdrift. Till och med västvärldens mest kända singelepos, tv-serien »Sex and The City«, slutade i giftermål för huvudpersonen.

Men kanske är det naturligt? Kanske har vi alla de här berättelserna för att det ändå är mest praktiskt att leva tillsammans? En av många teorier om varför människan åtminstone försöker leva i par handlar om att våra hjärnor till skillnad från andra djur varit så avancerade, och därför krävt så mycket föda, att det behövts två föräldrar för att samla ihop tillräckligt mycket mat. En annan går ut på att en man har större chans att sprida sina gener om han fokuserar på att ta hand om sina barn, i stället för att hela tiden leta nya kvinnor. Därför skulle vi alltså vara »ämnade« att leva ihop.

Det finns dåligt empiriskt stöd för de här teorierna. Men de återberättas ändå – kanske för att de handlar om just tvåsamhet.

Klart är att det ännu finns många rudiment kvar i både lagstiftning och sociala spelregler som avslöjar vår syn på hur vuxna människor borde leva. Par som har barn och vill skiljas utsätts för en obligatorisk betänketid på sex månader innan makarna kan få en dom på äktenskapsskillnad, som om det vore självklart att det är bättre att ha föräldrar som lever ihop.

Men är det det?

Hur skilsmässor påverkar barn är en fråga som sysselsatt forskningen i snart ett halvsekel. Under lång tid ansågs det oomtvistat att skilsmässor ledde till att barn, och särskilt pojkar, blev stökiga och bråkiga. När föräldrar på 1950-talet höll ihop »för barnens skull« var det ett skäl som ingen skulle få för sig att ifrågasätta.

Men 1968 gjorde psykologen och Berkeleyforskaren Jack Block något som ingen annan hade gjort förut: han samlade ihop över hundra treåringar på amerikanska västkusten och studerade deras beteende och deras familjer under lång tid.

Den första undersökningen genomförde han 1968. Året efter träffade han dem igen, och året efter det, och vid sju års ålder, elva års ålder, som fjortonåringar, artonåringar, tjugotreåringar och till sist vid trettiotvå års ålder.

När Block presenterade sin första studie vände han upp och ner på den invanda bilden. Blocks resultat visade visserligen att många av de barn som hade skilda föräldrar också haft vissa problem – av varierande grad – i livet. Men de här barnen hade också uppvisat vissa antisociala tendenser långt före skilsmässan.

Det kunde till och med vara så att barnens agerande i hemmet var en bidragande orsak till skilsmässorna, att den stress det innebär att exempelvis ha ett barn med vissa aggressivitetsproblem leder till slitningar och i förlängningen skilsmässa. Men själva skilsmässan i sig, ansåg Block, var inte anledningen till att barnen hade det jobbigt.

Den här undersökningen hade sina brister. Erfarenheterna av hundra amerikanska barn går inte att applicera på miljontals andra i olika världsdelar. Men under de senaste decennierna verkar forskningen ha rört sig mot ett slags konsensus om att skilsmässor – om de sköts snyggt – inte ska behöva äventyra barns psykiska hälsa.

En svensk undersökning som presenterades 2009 gick igenom samtliga skilsmässor under ett år i Linköpings kommun under 1980-talet och tog reda på vad som hänt med de inblandade barnen nu när de blivit vuxna. Resultatet var att skilsmässobarnen inte mådde sämre än den kontrollgrupp som valts ut från samma kommun.

Enda undantaget var de flickor som vid sina föräldrars separation varit mellan 7 och 12 år gamla. Det stämmer överens med annan forskning som visat att flickor i de tidiga tonåren löper större risk än pojkar att drabbas av depression i samband med negativa livshändelser.

Men för de övriga skilsmässobarnen är resultaten snarare upplyftande. Trots att de varit med om fler omvälvande livshändelser, som flyttningar, sämre ekonomi och konflikter mellan föräldrarna, mår de i slutänden lika bra som sina jämnåriga i intakta familjer.

För Robert Bratt är oron inte lika stark längre.

– Det var ju alltid det man tänkte på i början, hur Morris skulle ta det. Och när jag träffade min nya fru var jag såklart rädd för hur det skulle gå. Men jag tror nästan att det bara har blivit bättre nu, vi har en mycket tydligare vardag och mer rutiner. Det hade vi inte på samma sätt när det bara var vi två.

Mycket tror han beror på att han och hans ex alltid försökt ha en dialog, alltid haft som ambition att förankra idéer om allt från dataspelsregler till läggningstider.

– Det kan ju vara opraktiskt ibland. För varje beslut någon tar om Morris påverkas fyra vuxna personer, eftersom Morris mamma också träffat en ny kille. Men jag tror att det är skönt för barnen att inte ha två skilda världar, utan en gemensam.

Det verkar som att ännu ett hinder håller på att ryka.

Historien om de svenska skilsmässorna handlar till stor del om att anledningar till att inte skilja sig försvinner. Det var längesedan en annalkande social skam var en rationell anledning till att hålla ihop.

Och nu verkar alltså inte ens barnargumentet hålla särskilt väl.

Men forskaren Per Simonsson tror att det än idag finns ett par barriärer för svenskar i skiljastankar.

– I dag finns ekonomiska, men framför allt sociala hinder kvar. Jag tror att samhället än i dag har en idé om att kärnfamiljen är det självklara valet för hur man bör organisera sitt liv. Man blir väldigt uppfostrad i den tanken. Tanken att bryta mot det här är än så länge ett stort steg.

Det här är två höga trösklar, menar han. Men även de lär sjunka – i takt med ekonomisk utveckling och mer tillåtande sociala normer.

Frågan är hur långt det går. Kanske finns det snart bara en typ av gifta par kvar – de som av någon anledning fortfarande trivs ihop.

»Vi bor nära varandra för Morris skull«

Robert Bratt, 34. Pappa till Morris, 13, och Benjamin, 1,5. Skilde sig 2002 och har sedan dess haft Morris hos sig varannan vecka.

– Det har fungerat bra. En fördel har varit att vi för Morris skull sett till att bo hyggligt nära varandra hela tiden, även när vi flyttat.

Eftersom både Robert och Morris mamma själva växte upp med skilda föräldrar var han aldrig särskilt orolig för sonens skull.

– Jag kan egentligen inte minnas något annat än att mina föräldrar varit skilda så jag hade en ganska klar bild av vad det skulle innebära.

Blev det som du tänkt dig?

– Ja, på det stora hela stämmer det med min bild.

Text: Tobias Edlund

»Att skilja sig är att tänka på barnen«

Maria Sveland, 36. Mamma till Leo, 8, och Max, 5. Skilde sig 2010, och har de båda sönerna varannan vecka.

– Det är intressant med all skräckpropaganda om att en skilsmässa är fruktansvärd för barnen. Att skilja sig är verkligen att tänka på barnen, tycker jag. Hellre det än att de får bo med en mamma och pappa som inte tycker om varandra.

Blev det som du tänkt dig?

– Jag har egentligen alltid sett skilsmässa som ett vägval man kan göra i en relation, så jag har aldrig varit rädd för det. Det blev faktiskt ännu bättre än jag trodde och har frigjort mycket tid och energi. Eftersom jag vet att mina barn har världens bästa pappa kan jag jobba på och sedan vara full med energi när de kommer tillbaka.

Text: Tobias Edlund

»Vi firar fortfarande födelsedagar ihop«

Emma Källgren, 38. Mamma till Rasmus, 11, Stina, 6, och Havanna, 3. Skild sedan ett drygt år tillbaka. Har barnen hos sig på fasta vardagar och varannan helg, en hel vecka utan dem vore för länge.

– Barnen och jag är så tajta så jag var inte orolig för att tappa kontakten men man vill ju ha de nära fysiskt – lukta och känna dem.

Att inte ha familj alla dagar i veckan gör enligt henne att man hinner med mer umgänge med andra.

– Man fyller ledig tid med trevliga saker som träning och att vara med kompisar, och det är ju mysigt. Men det är ju inte förstavalet. Förstavalet är att vara med barnen.

Blev det som du tänkt dig?

– Man kan inte riktigt förstå vad det innebär när man inte är där, men jag är glad över att det fungerat så bra mellan barnens pappa och mig. Vi firar till exempel fortfarande födelsedagar ihop. 

Text: Tobias Edlund

»Det blev aldrig kamp om barnen.«

Jenny Svanelid, 33. Mamma till Saga, 8, Hannes, 6 och Alva, 18 månader. Skilde sig 2008 och har nu delad vårdnad, där barnen är hos vardera föräldern som längst fem dagar.

– Vi kände att en vecka skulle vara för lång tid utan barnen. Det är också bra för att man får en tätare kontakt med skolan.

Hon upplever inte att hon fått en sämre kontakt med barnen efter skilsmässan.

– Den stora sorgen med att separera är ju att man inte får träffa sina barn lika mycket, men det var vår ambition att sätta deras behov främst.

Blev det som du tänkt dig?

– Det är så svårt att föreställa sig innan. Men vi har alltid tänkt att utgå från barnen och det tycker jag att vi lyckats med. Det har aldrig blivit någon kamp om dem.

Text: Tobias Edlund

Fakta | Udda skilsmässofaktorer

Döttrar
I flera länder märks en underlig detalj i skilsmässostatistiken: par som får en dotter skiljer sig oftare. Enligt en studie från UCLA är skilsmässorisken 5 procent högre för dem som har en flicka i stället för en pojke, och har man tre döttrar är skilsmässorisken 10 procent högre. Forskare tror att det hänger samman med att ogifta par som väntar en son av någon anledning är mer benägna att gifta sig. En annan teori baseras på att det oftast är upp till kvinnan i ett förhållande att bryta upp. Och att leva frånskild med en dotter är för många kvinnor mer tilltalande än att leva frånskild med en son.

Sport i stan
Skilsmässor är vanligare i USA än i de flesta andra länder – ett ämne som sysselsätter forskningen. En studie från Denver University visade häromåret att skilsmässor är mer sällsynta i städer med ett basebollag i Major League. Efter att Denverlaget Colorado Rockies börjat spela i högsta serien gick antalet skilsmässor ner med 20 procent på tio år i staden.

Internet?
Då och då rapporteras det i medier om att internet, och i synnerhet Facebook, är en katalysator för skilsmässor. Detta eftersom det bland annat ska ha blivit lättare att hitta gamla pojk- och flickvänner samt nya partners via sociala nätverk.
Den teorin har dock litet vetenskapligt stöd. I flera länder har skilsmässorna minskat under samma tid som internetanvändandet exploderat.

Frågan blottlade två skilda publicistiska linjer, efter att hovet gick ut med uppgiften för en  vecka sedan.

Svenska Dagbladet hade ämnet över hela förstasidan, med rubriken »Nu vänder livet blad«. På insidan fanns tre sidor, där huvudnumret var en krönika med rubriken »Som de måste ha väntat«.

Dagens Nyheter ägnade en liten ruta åt nyheten på­ ­»ettan«, och bara en sida.

– Vi fick beskedet från chefredaktören [Gunilla Herlitz] att graviditeten skulle ligga på sidan tio, berättade DN:s nyhetschef Maria Ringborg för tidningen Journalisten.

– En nyhet av begränsat real­politiskt intresse, sa hennes kollega Anders Olsson

i Sveriges Radios »Medierna«.

Strikt tolkat har ju DN rätt. En kronprinsessa saknar helt en formell roll enligt grundlagen. Den enda i hovet som tilldelas några sysslor av regeringsformen är regenten (och då inte mer än en handfull). Kronprinsessan får makt först när hennes far dör (eller abdikerar). Och hennes framtida barn om och när samma öde drabbar Victoria.

När blir då det? SCB har för Fokus räkning räknat ut medel­livslängden för en man född 1945 (kungen) och en kvinna född 1977 (kronprinsessan). Det skulle i så fall innebära att denna nästa Bernadotte skulle beträda tronen först år 2063. Tidigast, är det säkrast att tillägga. SCB:s siffror anger ju bara medellivslängd.

Så långt formell makt. Hovets informella inflytande är ju långt starkare, inte minst via massmedierna. Om de – vi – nu väljer att publicera förstås.