I »Vår rättmätiga plats«, utgiven nu till 90-årsjubileet av kvinnors rösträtt, tecknar Barbro Hedvall ett rappt porträtt av Tamm, Hesselgren och deras medkämpar. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, bildades 1903. Den 12 september 1921 var deras kamp definitivt i mål. Då kunde kvinnor för första gången rösta i allmänna val till Sveriges riksdag.

Under Hedvalls penna träder bilden fram av en idog organisation för borgerskapets kvinnor, som genom alla år höll benhårt på en vårdad profil. De brittiska suffragetterna var ena polen. LKPR den andra.

De senare, får man intrycket av, tycks nästan ha satt en ära i att försöka skapa samförstånd, på ett sätt som påminner mer om moderna pr-byråer än suffragetternas våldsamma metoder.

Men de personliga insatserna var enorma. Ta bara Ronnebys Augusta Tonning, aktivisten som år efter år red kors och tvärs över Blekinge på sin häst Rösträttskampen. Rösträttskampen – kan det finnas någon staty i mer akut väntan på att bli uppförd?

Jag kan bara minnas ett riktigt bråk som jag i vuxen ålder har haft med mina föräldrar. Det var pingst. Friska vindar. Allt det. Mamma och jag satt på färjan på väg ut till Aspö när det tog fyr. »Skämtar du?« frågade jag. »Gör du?«, svarade hon. Jag hade just berättat att ett kompispar till mig fått sitt andra barn. Det äldsta, två år eller så, fortsatte på dagis några timmar varje dag. »Tycker du att det är rätt?« hade hon frågat mig. »Ska inte han få vara hemma med sin mamma han också?«

Det förvånade mig, verkligen. Inte minst eftersom det omöjliga i att få barnomsorg i Göteborg alltid har varit en viktig del i mina föräldrars privata historieskrivning över varför de, 28 år gamla, flyttade med oss till en småländsk bruksort där de knappt kände någon.

Dagis var något deras generation tillskansade sig. Barnomsorg, och rätten till heltidsarbete, var två av 70-talets stora kvinnofrågor. För mig har det varit självklart.

Rösträtten är symbolisk. Så pass att kvinnor med stor politisk spännvidd, från konservativa till socialdemokrater, kunde hålla ihop under 20 år av segdraget kampanjarbete. En så bred enighet förutsätter en grundläggande orättvisa.

Men inte ens detta var alla kvinnors organisation. Det var borgerskapets. Länge drev LKPR inte kravet på en allmän och lika rösträtt. De jobbade för rösträtt på samma villkor som män. Ända tills arbetar­rörelsen och de liberala 1909 drev igenom allmän rösträtt för män innebar det alltså röst efter plånbok.

Barbro Hedvall karaktäriserar tre generationer bland rösträttskämparna. Grundarna, födda på 1850-talet. De var med om att (ogifta) kvinnor blev myndiga, de var de första som fått studera och bedriva näringsverksamhet i nämnvärd mening. Nästa generation, Studentskorna, var de första som utnyttjade dessa nyvunna rättigheter i större omfattning: »Den första befriade kvinnogenerationen i Sverige.« Och så var det den yngsta gruppen, Pennskaften, namngivna efter Elin Wägners generations­roman. Födda på 1880-talet och så klara över sin rätt att »de inte ens kunde fördjupa sig i argumentationen hos motståndarna, ja, knappast ens ta den på allvar«.

Jag föddes hundra år senare, 1981. 1981 hade svenska kvinnor fått rösta i 60 år. 60 år! Det är inte ens ett liv. 1921 upphävdes även lagen om att kvinnor skulle vara oskulder vid giftermålet. Vidare. 1935: Lika folkpension för båda könen. 1938: Preventivmedel tillåts. 1962: Straffrättsligt skydd mot våldtäkt inom äktenskapet. 1965: Särskilda (lägre) kvinnolöner slopas. 1971: Särbeskattning i stället för sambeskattning. 1975: Fri abort. 1975. Herregud, det är sex år innan jag föds.

För min generation, kalla oss tredje vågen-feminister eller Fittstim-generationen, har kampen i hög grad handlat om att utvidga den kvinnliga modellen. Om rätten att få bete sig. Om rätten att verkligen höja sin röst. Det är en annan frihet än den politiska, även om de båda givetvis samverkar.

LKPR villkorade inte bara sitt mål, utan även sig själva. Argumentationen var av särartsmodell. Det (fredliga, moderliga) kvinnliga lynnet skulle komplettera (lugna) det manliga inom politiken. »Kvinnor skulle ha rösträtt i sin egenskap av kvinnor. [...] De skulle tillgodose frågor som försummades av de manliga beslutsfattarna«, skriver Hedvall. Särartslinjen fördröjde deras framgång, eftersom det var en hållning som drev på för kvinnlig rösträtt inte som en medborgerlig rättighet, utan som en form av särintresse. »Och sådana kan ignoreras. [... ] Särartslinjen har haft ett långt liv i svensk politik, alldeles för långt. Den ställde kvinnor i vänteläge redan för hundra år sedan, och märkligt nog står de till en del kvar där ännu«, konstaterar Hedvall.

Sedligheten var strikt inom rörelsen. Särskilt den äldre generationen gjorde allt för att distansera sig från den brännande sexualfrågan. Sexualmoralen skulle inte utmanas. Profilen var omdömesgill, kontrollerad, kvinnlig. Kort hår och byxor var uteslutet. »Det var en hederssak för rösträttskvinnorna att aldrig ge hugg på sig genom ett uppträdande, som i något avseende kunde kallas okvinnligt, allra minst i fråga om toaletten«, citeras en aktivist i »Vår rättmätiga plats«.

Just som jag ska skriva denna text får jag ett mejl. Det gäller citat för en forskningsstudie om restaurangkritik där jag medverkat som krogkritiker. »Jag vill inte vara den som äter sallad, jag vill också bli full och härja«, ser jag mig säga.

Är detta vad jag vill? Bli full och härja? Det är inte utan att journalisten Ann Charlott Altstadt, som i Aftonbladet nyligen gjorde ner hela min generation, inte bara som den minst samhällskritiska någonsin, utan också som »helt blåst«, får vatten på sin kvarn.

Nå. Det handlar ju nu inte om att jag längtar efter att däcka offentligt, utan om rörelseutrymme.

Det är samma glapp mellan den uppbyggliga kvinnorollen och de friheter som är självklara för män som driver på och ger luft åt mycket ny pop, som görs av kvinnor och vars credo är att baksmälla är ett billigt pris att betala för en kul kväll. Det är kvinnor som härjar, utan minsta spår av kris eller tragik (ett annars vanligt ok som läggs på kvinnor som inte bryr sig om var läppstiftet sitter) och i klartext uttrycker vad Cyndi Lauper konstaterade, 30 år tidigare. Det tydligast profilerade partysvinet är Katy Perry (»I Kissed a Girl«, »Last Friday Night«) men Pink, Nicki Minaj, Katy B och Lady Gaga är också där, mitt i fyllan, utan nycklar, eventuellt med någon att gå hem med, men helt säkert på topplistorna. Dansmusikduon Rebecca & Fiona, humorditon Kakan & Julia, och den vid första anblicken sockersöta könsrockartisten Lilla Lovis är några svenska exempel på artister som beslutsamt går in för att ha kul.

Det är en kamp om könsrollerna, men särartslinjen har inte ebbat ut. Den håller fortfarande ett grepp som ibland är så invant att man inte ser det. 90 år efter det att kvinnorna i LKPR gick över sina toaletter för att förekomma nidtecknare och meningsmotståndare är den sociala konstruktion av kvinnlighet de tryckte på fortfarande en faktor. »Jag vet exakt varför jag har långt hår numera: Vill inte att någon ska misstänka att jag är okvinnlig«, skrev journalisten Natalia Kazmierska på Twitter i början av året, efter en lång diskussion om poängen med långt hår. Börjar man tänka på det är det just så banalt.

Rösträttskvinnorna argumenterade för att de behövdes, som kvinnor. Motståndarsidans främsta motargument gjorde gällande »statens väl«. De som var utan egenintresse var bäst lämpade att tillgodose staten. De utan egenintresse var, ja, män med mycket pengar.

LKPR hade mycket att kämpa mot, men det hade de i alla fall: fördelen av en tydligt definierad motståndare. Det var dessa män till höger, som in i det sista vägrade ge tappt, men som också gjorde det möjligt att hålla ihop så många, under så många år.

Vilket är det motsvarande argumentet i dag? När det gäller svaga gruppers ställning gentemot de som har fördelarna i det samhälle som är? »Statens väl«? Snarare »marknadens väl«. Marknaden – som ruvar som bakomliggande förklaring till en politik som ökar klassklyftor och monterar ner det gemensamma – är en diffus motståndare. Det är svårt att stämma möte med marknaden.

Allt ser annorlunda ut. Men inte bara på motståndarsidan. Kampen för frihet, jämlikhet och medborgerliga rättigheter har ju många fler ansikten, och möjliga röster, i dag än för 90 år sedan.

Och där kan de kanske ses som lite sedelärande ändå, LKPR. I detta att de inte var mer heliga och mindre egoistiska än några andra. De började med sitt eget inflytande som mål. Även om detta begränsade engagemang till slut gjorde att fördämningen brast till förmån för alla.

Barbro Hedvalls »Vår rättmätiga plats« ges ut på Bonnier Fakta.

Hon föddes 1932 i Stockholm. Pappa Vilhelm var en lovande dramatiker med succéromanen »Raskens« bland meriterna. Riktigt hur stor han skulle bli stod ännu i stjärnorna. Detta var före nationaleposet om »Utvandrarna«, före femtiotalets rättsrötedebatter, då Vilhelm Moberg blev sin egen tribun.

Dottern påverkades nog av miljön. Patos med mjölk var stående efterrätt. Hennes utgångspunkt måste ha liknat Ingrid Segerstedt-Wibergs, ett annat bråkigt samvete, i den föregående generationen. Det är inte lätt att vara en stor mans lilla dotter.

Liksom Ingrid Segerstedt sökte Eva Moberg längs kvinnolinjerna, och såg sina föregångare bland de radikala feministiska fritänkarna på Fogelstad och Kvinnliga medborgarskolan. Också Eva Moberg skrev om dem, och gjorde som ung journalist den allra sista intervjun med pionjären, den stridbara läkaren Ada Nilsson. Det finns ett underbart fotografi där den drygt nittioåriga Ada Nilsson lägger patience, och plirar under hucklet, som en liten häxa ur en forntida folksaga. Eva Moberg sitter bredvid och strålar, mörk och snygg och kattglasögonögd, som ur en film av Godard.

Det var ju sextiotal, och Eva Moberg hade just gjort skandal med artikeln »Kvinnans villkorliga frigivning« (ur »Unga liberaler«, 1961).

Denna klockrena analys av maktrelationen mellan könen i det moderna industrisamhället väckte gallskrik från alla håll. Moberg ville offra barnen, krossa kärnfamiljen och utrota hemmafruarna! I själva verket är uppsatsen en redig plädering mot »kvinnans dubbla roller« som blivit två bojor, både i karriären och i den personliga utvecklingen.

I stället bör man tala om en männi­skoroll, för både män och kvinnor. I människorollen ingår att vårda och fostra barnen. Pojkarna ska också ha hemkunskap i skolan och ta ansvar i hemmet. Och kvinnorna måste ta större ansvar för sitt eget liv.

Artikeln var så radikal i sin tid, därför att den ifrågasatte att det mätta, självgoda Sverige med alla sina stiliga reformer redan var det realiserade lyckoriket. Kvinnorna hade knappt kommit halvvägs, menade Eva Moberg, och retade därigenom upp sossarna också. Hon hade förebådat Grupp 8.

En som såg den unga lykttänderskan var konstnären Siri Derkert, som prompt ristade in Eva Moberg i betongen på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Där står hennes namn, i sällskap med Fogelstadkvinnorna, Elin Wägner och Ada Nilsson, och Simone de Beauvoir.

Eva Moberg gjorde en innehållsrik karriär som journalist, tv-filmare, dramatiker och barnboksförfattare. Hon var redaktör för Fredrika Bremerförbundets Hertha, kulturredaktör på Tidningen Vi, och jobbade mycket för Sveriges Television, ofta tillsammans med maken Gottfried Grafström.

På åttio- och nittiotalen var Dagens Nyheter hennes tribun. Hennes krönikor lästes och fick känslorna att svalla. Hennes åsikter om kärnkraft – där hon förblev en Kassandra – kärnvapen och miljön låg i tiden. Hennes rättskänsla tvingade henne att ta risker, och hon fick mothugg. Bland alla fina utmärkelser fick hon rentav 1999 ta emot nidpriset »Årets förvillare«, från föreningen Vetenskap och Folkbildning. Hon påstås ha varit vetenskapsfientlig och ha skrivit förstående om telepati och healing och annat inom new age.

En hårdragning från de goda rationalisterna. Men hon hade verkligen ifrågasatt naturvetenskapen som vår tids gud, där själva begreppet »forskningen« har blivit en mystifikation. Priset resulterade i en bitande krönika.

Eva Moberg var en färgstark och modig röst från nittonhundratalet, vilket bekräftas i antologin »Prima materia« (2003). Hennes bestående bidrag är att hon utvecklade den feministiska debatten med en existentiell dimension. Här är ett bra citat av Eva Moberg:

»Manlighet är det som kan göra en kvinna knäsvag utan våld.«

Ulrika Knutson, kulturjournalist

Björnen: »Nä, det har jag aldrig känt nåt behov av.«

Replikväxlingen är hämtad från Sara Granérs seriealbum »Med vänlig hälsning« (Galago förlag, 2010).

Sara Granér, född 1980, debuterade med albumet »Det är bara lite aids« (2008, Galago förlag) som rosades av kritikerna och blev en försäljningsframgång.

Hon blev snabbt en av de mest uppmärksammade i en ny generation kvinnliga satiriska serietecknare. Nina Hemmingson, Liv Strömqvist och Nanna Johansson är några av de andra. Blicken både för det vardagsnära och för samhällets orättvisor är gemensam.

Granér har gjort sig känd för sina expressiva och humoristiska ensidesteckningar. Hon målar upp scener där människoliknande djur – hund, gris, björn och panda – brottas med varandra eller samhället.

Bilderna osar av aggressivitet. Själv är hon lågmäld och vänlig när vi möts högst upp i Kulturhuset i Stockholm över en sallad. Granér är i staden för att vara med på en internationell seriefestival.

Hemma i Malmö är hon aktiv i det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget som hon startade 2005 tillsammans med några andra serietecknare. De hade lärt känna varandra på Kvarnby folkhögskola och bestämde sig för att samarbeta i stället för att konkurrera.

– Individuell konkurrens bygger vidare på myten om det ensamma geniet som opererar ensam, vilket alltid är en man. Vi vill bryta mot det genom ett tydligt samarbete med varandra. Vi ritar serier tillsammans eller var för sig. Vi ser inte på vårt material som heligt, säger hon.

Samtidigt är ni olika personer som ger ut egna album och konkurrerar om rampljuset.

– Kanske. Men jag vet inte varför man ska se det så. Det händer att vi gör samma typ av teckningar eller använder samma tema. Men vad gör det? Går det bra för en av oss så är det bra för hela Dotterbolaget.

Albumet »Med vänlig hälsning« ligger på lunchbordet. Vi bläddrar fram till en färgstark teckning med rubriken »Det här skämtet är baserat på statistik från Statistiska centralbyrån«. Två handjur sitter på varsin sida om fika­bordet.

Hane ett: Visste du att kvinnor bara utför 5 procent av alla rån, 9 procent av all skadegörelse, 11 procent av all misshandel och 10 procent av alla olaga hot?

Hane två: Ja jag säger då det: Allt måste man göra själv!

Vi skrattar.

– »Allt måste man göra själv« är ett slags uttryck eller en inställning som man ofta hör. Jag gillar att vrida och vända på talesätt och våra gemensamma referenser, säger Granér.

Hon är storkonsument av nyheter och lyssnar ofta på Sveriges Radios P1 när hon tecknar i ateljén.

Vilken aktuell händelse i samhället upprör dig just nu?

– Det var till exempel jätteprovocerande att många blev så jublande glada över att Usama bin Ladin mördades av amerikanska soldater i stället för att ge honom en demokratisk rättegång!

Av den nyheten gjorde hon en skämtteckning i nyhetstidningen ETC, där hon är återkommande tecknare.

Granér är uppvuxen i Lund i medelklassmiljö. Pappan är lärare i etik på polishögskolan i Växjö och mamman är grundskolelärare i Malmö. Sedan några år tillbaka bor Granér i ett »mindre kollektiv« med två vänner i en lägenhet stadsdelen »Möllan« (Möllevången) i Malmö.

Det som lockade med serietecknande var enkelheten i formen. Det öppna utrymmet känns kreativt, säger hon. Det märks när man bläddrar i hennes två album: lappar, vykort, olika sorters bilder och längre texter.

Man kan skämta om allt, säger hon. Bara resultatet blir bra. Det finns ingen företeelse eller något tema som hon skulle välja bort att beskriva. Ofta är det feministiska perspektivet i centrum.

Var ser du feminismen uttryckt i dag på ett bra sätt?

– Det måste vara att Dotterbolaget nu har filialer i Göteborg, Malmö, Umeå och Stockholm. Verksamheten går ut på att praktisera systerskap, störta patriarkatet och skapa fantastisk konst. Snart kommer vi att göra det överallt!

Är du snabb på att reagera på orättvisor i din vardag?

– Ja, men det fordrar att man är förberedd och har diskuterat motstrategier med andra. Jag vet en fotograf som brukade fota män med mobilen som antastade henne verbalt i det offentliga rummet. Till exempel ett foto av en man just i det ögonblicket han väser något åt henne i en mörk gränd. Sedan gjorde hon en utställning av bilderna. Att fota den man upplever sig antastad av är ett bra sätt att rubba maktbalansen. Jag har själv gjort det.

Granér jobbar på ett nytt seriealbum. Den här gången vill hon gräva djupare och arbeta med ett specifikt tema. Vilket tema det blir är ännu en öppen fråga. Men genren blir densamma, säger hon.

Salladen är uppäten. Vi bläddrar en sista gång:

Gråtande gris med barnvagn säger till urinerande björn: Kan du sluta kissa på mitt barn!

Björnen: Även om jag inte delar din uppfattning är jag beredd att dö för din rätt att få uttrycka den.

400 biljetter till feministteoretikern Judith Butlers föreläsning i Stockholm den 24 maj släpptes i december och tog slut på en dag. 100 personer står på kölistan och arrangören Nobelmuseet har inte varit med om maken. Olov Amelin, chef på museet, berättar att han legat på i flera år för att få hit henne.

Det säger något om vilken ikon Judith Butler har blivit. Inte minst med tanke på hur ljumt hon en gång togs emot i Sverige.

Judith Butler föddes 1956 och växte upp i en trist och förutsägbar miljö i Cleveland, Ohio – den del av USA som akademikerna på öst- och västkusten snobbigt kallar »fly-over-states« för dess outsägliga tråkighet.

Familjen var ortodoxt judisk och som liten gick Judith Butler i judisk skola, men etablerade sig tidigt som en orädd kritiker av alla auktoriteter. Till slut fick hon gå obs-klass i etik hos rabbin för att hon var så bråkig.

Något bättre hade inte kunnat hända – där lärde hon sig diskutera. Kant, Hegel och Spinoza fick hon på köpet. Så småningom fortsatte hennes intellektuella resa på toppuniversiteten Yale och Berkeley.

Butler var 34 år när hon 1990 vände upp och ner på både den politiska kvinnorörelsen och den teoretiska feminismen med genombrottsboken »Gender Trouble«.

Feministerna hade då levt länge på Simone de Beauvoirs uppdelning av ett biologiskt kön och ett socialt genus – »man föds inte till kvinna, man blir det«. Men Butler gick ett steg längre. Hon kritiserade uppdelningen och ifrågasatte om det fanns något kön överhuvudtaget, utom det som är socialt konstruerat. Och hävdade att detta kön gestaltas, om och om igen. På en mängd olika sätt, till en mängd olika kön.

Butler gjorde ordet »blir« viktigare än ordet »kvinna«.

»Gender Trouble« sålde i över 100 000 exemplar. Snart kallades hon en av vår samtids största tänkare. Påverkade de flesta humanistiska discipliner. Höjdes till stratosfärisk berömmelse. I USA, i Tyskland, i många andra länder. Men inte i Sverige.

Tvärtom är det slående hur lång tid det tog innan Butlers tankar etablerades i Sverige.

Sara Edenheim, doktor i historia vid Umeå universitet, som studerat det svenska mottagandet av Butler, anser att det präglades av tystnad och skeptiska invändningar. De akademiska verk som nämnde Butler ägnade sig mest åt att kritisera henne.

– Paradoxalt nog var det inget stort genomslag. Få har använt henne till annat än att studera dragqueens, vilket jag tycker är olyckligt, säger Edenheim.

Att genomslaget gick så trögt just i Sverige har åtminstone två orsaker.

En var dominansen av psykoanalytiskt inspirerade feminister på universiteten. Idolerna skulle vara franska – Jacques Lacan och Julia Kristeva. En amerikansk poststrukturalist som ville slänga ut »kvinnan« eller »modern« hade inte en chans.

En annan förklaring är politiska sinkaduser. Susan Faludis »Backlash« kom 1991 och fick – till skillnad från »Gender Trouble« – omedelbart genomslag i Sverige, bland annat eftersom den sammanföll med att andelen kvinnor i riksdagen sjönk i valet samma år. Larmet gick. Stödstrumporna bildades för att bryta mans­överrepresentationen. Halva makten, hela lönen!

Mona Sahlin och socialdemokratin sög hungrigt i sig idéerna. Varannan damernas! blev deras stridsrop. Men i detta fanns ju också tankefiguren att kvinnor spelar roll just för att de är kvinnor, besitter unika erfarenheter och därför måste representeras.

Inte mycket Butler-tankar alltså.

En brytpunkt i debatten var journalisten Nina Björks bok »Under det rosa täcket«, som kom 1996 och i mycket byggde på Butler. Boken blev en generationsformande storsäljare. Ändå nappade inte svenskarna helt på teorierna.

Judith Butler skrev själv att hennes viktigaste poäng var att bryta samhällets, men också feminismens, sätt att stänga ute homosexuella. Hennes 90-talsverk kan förenklat sammanfattas i idén om queer, som Butler inte myntade men kom att ge ny innebörd. Från början hade queer varit ett nedsättande ord för feminina homosexuella män, en svensk term vore »fjolla«, men nu plockades det upp som ett starkt positivt värdeord.

Exakt vad som är queer var lika svårt att definiera då som nu – och det är själva poängen. Queer är det som är bortom normen om heterosexualitet.

Butler menade att kvinnorörelsen kört fast i idén om att riktiga kvinnor existerar och måste kompenseras och kompletteras tills de blir en sorts män – som om inte män också var en påhittad kategori. Alla murar som fängslade folk i förutbestämda identiteter borde rivas. Lesbiska, bögar, transsexuella – alla skulle med!

Tanken att könet hela tiden konstrueras i en slags social teater tydliggörs, enligt Butler, bäst av fenomenet dragqueen. Denna glamourösa varelse blev lika central i hennes teoribygge som arbetaren varit för Karl Marx.

Men att bli superkändis är att missförstås. När Butler till slut snappades upp av svenskar var det i en förenklad form, där tjusiga transvestiter och det teatrala fick stort utrymme.

Utslängd från makten 1995 vidgade Mona Sahlin cirklarna och fördjupade sina kontakter och sympatier med andra marginaliserade, till exempel hbt-personer (homo, bi- och transsexuella) som inte blivit sedda av vare sig psykoanalytikerna, Susan Faludi eller – låt oss vara ärliga – Stödstrumporna.

1998 deltog Sahlin i Europridefirandet i Rålambshovsparken. Samma år kom filmen »Fucking Åmål« om kärleksrelationen mellan två tjejer, och utställningen »Ecce Homo«, fotografen Elisabeth Olsson-Wallins omstridda foton i Uppsala domkyrka. I riksdagen bildade den nyvalde ledamoten Tasso Stafilidis (v) en hbt-grupp för att driva frågor om lika rättigheter.

Året därpå hölls den första riktiga Prideparaden i Stockholm – och Sahlin var tillbaka i regeringen.  Pride! Vilken fest, vilken show – och vilka sprakande bilder att fylla tidningarna med. Och vilken tacksam scen för att leka med könsidentiteter.

– 1998 var paradigmbrytande. Inte i mina vildaste drömmar hade jag kunnat tro att så mycket skulle kunna förändras, att vi i Hbt-rörelsen skulle vara så framgångsrika, säger professorn i genusvetenskap Tiina Rosenberg i dag.

Efter millennieskiftet spreds hbt-politiken, med inspiration från Butler, snabbt i den offentliga debatten. 2005 kom en mer sammanhållen översättning av Butlers texter, sammanställda och introducerade av just teatervetaren Rosenberg, som samma år var inblandad i de medialt uppmärksammade konflikterna i nystartade feministiskt initiativ – bråk som delvis präglades av Rosenbergs vurm för Butlers tankar och feministveteranen Ebba Witt-Brattströms motstånd mot dem.

I dag, två årtionden efter »Gender Trouble«, använder allt från moderater till vänsterpartister hbt-rörelsens tankar. Och när riksdagen lade ner sin hbt-grupp i höstas var skälet att den inte längre behövdes, eftersom de politiska partierna numera har egna arbetsgrupper för frågorna. Äktenskapen har gjorts könsneutrala och adoptionsreglerna har ändrats. Häromveckan anmälde kristdemokraterna i Stockholm sin medverkan i årets Pride-festival, för första gången.

– För oss handlar det om att föra dialog och vara på plats. Vi har ett förtroende att vinna, säger Caroline Szyber (kd).

Tiina Rosenberg:

– Om vi tittar på rättighetslagstiftningen har det gått fort. Rörelsen har gått in i de olika politiska partierna och fått lobbygrupper, och många har fått synlighet som artister, konstnärer, intellektuella, offentliga personer. Det har hänt otroligt mycket i Sverige på kort tid.

Är det då Butler som har segrat? Har hon orsakat hbt-frågornas genombrott ungefär som Voltaire och Rousseau i någon mening orsakade franska revolutionen?

Nja. Å ena sidan har normkritik börjat diskuteras bland feminister, å andra sidan har politiken inte tagit till sig så mycket av de djupare tankarna.

– Det var ju inte precis så att det refererades till Judith Butler i riksdagsdebatterna, säger Tasso Staffilidis.

Centerpartiets Fredrick Federley:

– Hittills har HBT-politiken handlat om erkännande och lika rättigheter för människor med olika sexuell läggning. Men i queerbegreppet ligger ju att man inte vill klassificera sig. Det är inte på det sättet som den politiska debatten har förts i Sverige. Kanske kan det bli så framöver.

Tiina Rosenberg igen:

– Visst var Butler en viktig inspiratör. Men jag vill verkligen understryka att det inte var meningen att normkritiken, själva queertanken, skulle bli hbt-politik. Nu blev det hbt-politik eftersom det fanns problem som inte var lösta.

Det ironiska är alltså att stora delar av det genomslag Butler har haft på svensk politik i själva verket inte bygger så mycket på Butler. Ta Mona Sahlin, som på många sätt blev hbt-rörelsens inofficiella partiledare. Hon, och flera med henne, praktiserade ett slags light-version av Butler.

De snåriga texterna förenklades eller missförstods och blev en del av det som kallas identitetspolitik, en politik som handlar om att erkänna minoriteter och deras rättigheter, med mer fokus på kulturella och symboliska orättvisor  än på ekonomiska – och som Butler faktiskt har kritiserat.

Hon ville ju inte bara utmana heteronormen, utan också får folk att inse att de sociala konstruktionerna hela tiden utesluter människor. Och att våra idéer och föreställningar styr, inte den fysiska verkligheten.

Teorier som inte är alldeles lätta att driva praktiskt.

– Om äktenskapet är den mest etablerade samlevnadsformen, då ska det vara lika för alla. Att i stället driva ett queerperspektiv – »man ska inte ha äktenskap alls« – har inte varit en framkomlig väg. Man måste vara realistisk, säger Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL.

Det fascinerande med den förenklade versionen av Butler är att den ändå skapade så mycket bråk. Över de gräl som präglat vänstern i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet de senaste åren svävar Butlers osaliga ande.

Redan när Butler lanserade sina tankar kritiserades hon för bristande klassperspektiv. Om man bara ser till individers rättigheter, vad händer då med kollektivet? Och med de ekonomiska realiteterna? Den halva lönen?

Även om Sahlin kanske inte förläste sig på Butler, var det just den kritiken hon angreps med internt. Hennes motståndare var den klassiska vänster som ogillade ambitionerna att se orättvisor bortom klassbegreppet. Sahlins engagemang för hbt-frågorna och identitetspolitiken kom att bidra till hennes fall.

På det sättet har Judith Butler, på de slingriga och ironiska vägar historien ofta tar, spelat roll i svensk politik.

Fakta | Butlers böcker

Judith Butlers klassiska verk är de tidiga böckerna: »Gender Trouble« (1990), »Bodies That Matter« (1993) och i viss mån de något senare »Excitable Speech« (1997) och »Undoing Gender« (2004).

Den första svenska översättningen av en Butler-text gjordes till litteraturvetaren Lisbeths Larssons bok »Feminismer« 1996. Antologin »Könet brinner!« av teatervetaren Tiina Rosenberg kom ut 2005. Först efter det översattes två av klassikerna: »Genus ogjort« (2006) och »Genustrubbel« (2007).

Publiken skrattar och Steinem kommenterar betydelsen av att glädjas i en plågad värld. »Skratt är den enda fria känslan. Till och med kärlek kan tvingas fram hos en som är isolerad och beroende.« Hon pekar på två mikrofoner framställda för publikfrågor. »Vi får försöka bryta det här hierarkiska upplägget med en panel på scenen och en passiv publik. Hierarkier är byggda på patriarkat, och patriarkat fungerar ingenstans i världen längre. Vi får låtsas att vi sitter i en cirkel.«

En obruten ideologisk tradition kopplar detta auditorium till New Yorks Citys Town Hall år 1971, där Norman Mailer försvarade »Könets fånge« mot arga, roliga intellektuella feminister med Germaine Greer i spetsen. Jag misstänker att många ansikten ur den briljanta debattdokumentären »Town Bloody Hall« skulle gå att känna igen i publiken i dag. De är äldre nu och klädda i de kulturmäktigas uniformer: kulörta power suits, svart minimalism, scarves.

Många yngre feminister i rummet är också profilerade. Andra har, som jag, sett en tidningsnotis och bara vandrat in.

Elizabeth A Sackler-centret för feministisk konst på Brooklyn Museum firar sin fyraårsdag med ett panelsamtal om sexuellt våld mot kvinnor i krigstid. Redaktörerna för en färsk antologi, »Sexual Violence Against Jewish Women During the Holocaust«, berättar att deras ämne länge varit tabu inom akademin. Nazisternas sexbrott dokumenterades inte av dem själva, sex mellan »arier« och judar var ju olagligt. Att förövarna också inkluderade nazisternas lokala allierade, män som gömde judar på flykt, judiska makthavare och till och med medfångar har gjort brotten ännu svårare att vittna om. Först nu börjar forskningen komma ikapp.

En bild tonar fram av en giftig dynamik mellan två separata skamkulturer – anklagandet och utpekandet av offer för sexbrott, samt de komplexa skuldkänslorna hos dem som överlevt folkmord. Talare ser samma mönster i Rwanda, Jugoslavien, Kongo. Det tog lång tid att få in sexbrott i åtalen i de internationella domstolarna, berättar en jurist. Genombrotten har tyvärr heller inte alltid hjälpt offren, som i praktiken kanske hellre såg miljonerna öronmärkta för rättvisa investerade i fredsåtgärder och skolor. Kulturen av att straffa även offer som juridiskt har fått rätt är svårbruten, i Rwanda precis som i Sverige.

I USA är feminismen en hotad marginalrörelse, men precis som hos oss tjafsas det där en hel del mellan generationerna. Även jag ler lite nostalgiskt åt Steinems övertygelse att det kvinnliga essentiellt trivs bättre i cirklar än rektanglar – för feminister i min generation är könen sällan bara två stycken eller entydigt olika. Men det betyder inte att jag tycker att andravågs­feministerna är ute och cyklar. Bevisligen är det också fruktbart att ställa kategoriska frågor som huruvida den kvinnliga upplevelsen av en viss konflikt skiljer sig från den manliga. Eller att göra en läsning av världshistorien med sexuella rättigheter i fokus.

Mitt amerikabrev får avslutas med följande insikter: att kvinnohistoria är livsviktig för vår förståelse av samtiden. Och att befrielsen inte är nära, trots att tiden är mogen, den är knappt synlig vid horisonten. Vi måste lyfta blicken.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig exakt hur trivsam den här upplevelsen av osynlighet är. Som kvinna fasar jag för den, jag har alltid trivts bäst i centrum. Gillar att ta plats, vara rösten som man lyssnar på. Men det här … Är annorlunda. Jag lutar mig bakåt, det känns rätt. Tystnar. Lyssnar. Jag kunde ha somnat, så avspänd känner jag mig. Ohotad.

Jag ska göra ett reportage om dragkings för programmet »Frank« som sändes i P3 på den tiden. Vi avslutade intervjun med att mecka lite med mitt kön. På med rödblond skäggstubb, kamma håret bakåt, linda brösten tajt mot kroppen. Jag blev hemskt besviken när jag såg min spegelbild. Har alltid närt en bild av min kropps ofrånkomliga tjusighet, om den skulle ha blivit en mans. Icke så. Efter förvandlingen ser jag ut som en bondtölp. Kepsen är grädden på moset över mitt infantila, breda smil. Inget leende med tänder längre.

Efter en stund händer flera saker, eller egentligen händer en sak: Jag håller igen. Mina långa ben och armar som vanligtvis förstärker varje ord med en yvig dans slappnar av och blir stilla. Mitt ansikte blir avvaktande. I stället för att bekräfta och hålla med bjuder jag på en enstaka nick. Jag spelar naturligtvis ut alla mina fantasier om snubbar och klichéer om maskulina män jag plockat upp under 90-talet, bara att det här inte känns som spel. Jag känner avslappningen i kroppen. Jag har inte längre behov av att visa hur jag håller med. När jag stod på busshållsplatsen var jag beredd på att människor skulle reagera över att jag var utklädd, att det skulle bli generad tystnad, sökande blickar eller muntra utrop. Det händer inte. Och jag inser vad det är som är annorlunda, och att känslan är en av de mest berusande jag upplevt, om det inte vore för att den bestod i något väldigt stillsamt, nästan omhändertagande och tryggt: jag är inte den som ska betraktas.

En mer sinister form av osynlighet tas upp i den nyutkomna avhandlingen »Att vara som/den ›en‹ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en transkontext« av Ulrica Engdahl.

Där problematiseras vår vana att beskriva världen utifrån en binär könstillhörighet. Två motpoler som attraheras av varandras skillnader, som man kanske kan byta mellan, eller överskrida, men trots det fastnar i antingen det ena eller det andra. Engdahl argumenterar för vikten av att i stället prata om könsvariationer. Ett mönster som går att variera i det oändliga precis som i ett kalejdoskop. Det är en tilltalande modell som rimmar med mina erfarenheter, lika lekfulla, sprungna ur nyfikenhet som påminner om min barndom innan kön blev något som skavde mig.

Jag tycker om att glida på skalan. Mina kläder har alltid varit en utklädningslåda som uppfinner prinsessor, drottningar, erövrare och rebeller. Jag har haft lekens privilegium. Att sminka på mig en mustasch till innebandyn eller dyka upp i peruk på jobbet har inte kostat mig särskilt mycket. Det var inget jag intellektualiserade över, eftersom det sprang ur förändringslust. Jag har sluppit aggressiva hot, äcklade röster, genomträngande blickar som kräver en förklaring. Min erfarenhet av att glida genom variationsmönstret har fyllt mig av känslan att jag nästan stått över mitt kön, i stället för att leva under det. Friheten över att få definiera mig själv.

Betalat för en binär könsuppdelning har jag naturligtvis gjort, men mina sår kommer i stället från den tiden jag led av en oönskad androgynitet. För små bröst för att betraktas som en riktig kvinna. För lång för att passera som en sexuell aktör. Hur många sår bär vi inte alla av att bli uppfattade som för lite man, eller för mycket eller för lite kvinna? För smal kropp, för stor kropp, för mycket eller lite hår, och på fel ställen. En kropp som antyder för mycket pondus, skörhet, rädsla, osäkerhet eller aggressivitet.

»Min kropp är en bur som hindrar mig från att dansa med den jag älskar.« I somras kom låten »My Body is a Cage« att betyda mycket för mig. Inte för att jag delar den smärta som många transpersoner upplever i ett samhälle som tvingar oss att välja mellan man eller kvinna, eller jo, just därför. Därför att polariseringen kommer att tvinga mig att försöka leva upp till den perfekta kvinnan, och för att det kommer göra ont varje gång jag misslyckas. Jag tror inte jag har träffat någon människa som inte kan relatera till den här smärtan. Så det är intressant att vi samtidigt väldigt lättvindigt avfärdar kampen för ett samhälle och språk som inte diskriminerar transpersoner.

Det är lätt att göra sig lustig över nya språkförslag till att ersätta han, hon och man med hen och en, och honom och henne med henom. Själv ryggade jag tillbaka vid första anblicken eftersom det påminde mig om det dialektala oskicket att förkönliga ting som till exempel, en stol: »Kan du flytta na under bordet!« Språkdiskussionen har framförts som bevis för att genusdebatten än en gång spårat ur och blivit för smal.

Jag skulle vilja vända på det. Jag är övertygad om att det är en hemskt mycket bredare fråga. I sin introduktion till avhandlingen skriver Engdahl: »Rättvisa är sällan något som kan adderas, den förändring som rättvisa kräver innebär ofta ändrade vanor, levnadssätt, attityder och uttryck.« Det är naturligtvis sant. Ändå tror jag att just att addera en möjlighet är knäckfrågan. Både språkligt, och kanske viktigare, i vårt sätt att ta emot andra människors uttryck och vår egen lust att glida från skalan av två motpoler och i stället lägga till ett eget mönster.

»Det som är betydelsefullt är relationen mellan möjligheten att passera och vara begriplig som människa. För att se personen i en människa måste vi känna igenom henom. Obegripligheten innebär ett förfrämligande, människan förfrämligas och avhumaniseras genom avståndet till andra och till normaliteten.« Skriver Engdahl, det där är sant. Jag har upplevt förfrämligandet, och det har du också. Verklighetens folk finns inte, det här handlar om oss.

Sonja Schwarzenberger är programledare och frilansjournalist, och tills nyligen chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.

Hen, hin, hän?

Språkrådet tycker inte att det är en »god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser kon­s­tigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.«
Källa: »Frågelådan«, Språkrådet

»Burlesque« passerar förvisso galant med två kvinnor i bärande huvudroller. Men det handlar egentligen om så mycket mer än att klara testet. Det är bara en ögonöppnare.

Vi kan titta på årets Oscarsfilmer. Även om den flerfaldigt nominerade »The King’s Speech« passerar testet då den innehåller en kort perifer diskussion mellan kungens fru och dotter om en leksakshäst, och även om huvudkaraktären Ree i fadersdramat »Winter’s Bone« pratar ett par gånger med sin mor och syster, så framträder en tydlig trend.

Vi kan också vända på resonemanget. Hur svårt är det att hitta en film där två namngivna män pratar med varandra om något annat än en kvinna?

Den amerikanska före detta manusförfattaren Jennifer Kesler opponerade sig mot att hennes kvinnliga roller och deras diskussioner allt som oftast var tvungna att strykas. Svaret hon fick från branschfolk var helt enkelt att publiken inte vill lyssna på en massa kvinnor som pratar om sådant som kvinnor pratar om.

Ekvationen anses enkel. En film där män pratar med män om sådant som män pratar om, ses av båda könen. Motsatsen ses bara av kvinnor, och därmed tappas halva publiken. Så ser synen på publiken ut i Hollywood, den industri som formar större delen av västvärldens kulturdiskurs.

Men där har de missuppfattat något, menar Jennifer Kesler på sin blogg. Vad publiken inte vill se är en irrelevant diskussion mellan två underutvecklade rollfigurer som inte har något att göra med filmens handling. Kruxet är att majoriteten bärande roller är just »den vita mannen«, som resten ska förhålla sig till.

Ytterligare ett problem ligger i den slutsats Jane Magnusson formulerade i sin recension: att man för att göra en Hollywoodfilm som klarar Bechdel-testet också måste göra »vissa eftergifter«. I »Burlesque« stavas de raffset.

Hollywoods syn kan komma att straffa sig i längden. Även om det fortfarande finns män – och kvinnor – som helst ser att den kvinnliga rollfiguren håller tyst och ser snygg ut, utgör de trots allt en minskande grupp.

Lär dig mer om »The Bechdel Test« här.

Men nu har något hänt. Jag kallas inte hora längre, inte ens av de mest aggressiva männen på nätet. Jag kan inte säga att jag saknar det, men jag inser att det har att göra med min ålder.

En kvinna som närmar sig fyrtio antas av någon anledning inte ha samma hotfulla eller utlevande sexualitet, kanske. För ingen kan ju påstå att jag tar mindre plats, privat eller offentligt, nu jämfört med när jag var yngre.

En enda gång har jag kallats hora det senaste året, och då var det av en kvinna. Och då för att det alltid är ­lättare att utse kvinnan till hora än att kalla mannen för bock.

Men för att citera Erica Jong på Bokmässan i höstas, så antas kvinnor över fyrtio inte ha något sexliv, och om de ändå har det så är det inget som någon längre vill höra talas om. Horor är vi när vi är yngre, således.

Nu blir jag i stället kallad moral­kärring. Och det kan väl kanske ses som en utveckling. Eller ett slags backlash, jag har inte riktigt bestämt mig.

Två gånger har det hänt i den offentliga debatten det gångna året, när jag har talat om sexuella övergrepp som befunnit sig i den numera så omtalade »gråzonen« för vad som är brottsligt eller ej.

Att ifrågasätta mäns rätt att förnedra kvinnor är tydligen att moralisera. Att upplysa om att också bland de sexual­brott som är svåra eller omöjliga att bevisa finns det offer, det är att mästra. Och att berätta om anala våldtäkter och de betydligt större skador som blir av detta våld, det är tydligen att vara sexual­fientlig (eller var det homofob?).

Och detta trots att jag gång på gång önskar alla frivilliga utövare av alla ­sorters sex lycka till i sängkammaren.

Men en sak gör jag aldrig, aldrig någonsin: viker från den plats jag anser vara självklar – nämligen vid de utsattas sida. Fortsätter att höra dem vars röster är så svaga att de knappt viskar längre, de som ingen längre lyssnar eller tror på.

Då är jag gärna moralkärringen.

Och sen var det surtanten. Detta eller hon »som inte fått k*k på länge« (vad nu det har med saken att göra). Eller »manshataren«.

Hur kan det fortfarande vara så insnöat i debatten att när min författarkollega Maria Sveland skriver en roman om incest så handlar nästan varenda intervju om huruvida hon »tycker att män är djur«? Men när GW Perssons senaste handlar om en man som våldtar och dödar ett barn, så får han mest frågor om hur mycket han tjänar?

Varför frågar ingen våra manliga författare om de hatar män, eftersom var och varenda deckare handlar om just män som skändar och dödar kvinnor? Tycker Nesser att män är apor? Vill Mons Kallentoft låsa in alla människor med snopp mellan benen? Finns det inga bra män, Lasse Wierup?

Och för min egen del – trots att jag ägnat merparten av mitt yrkesliv åt att berätta om störd manlig sexualitet – så antas jag ändå tycka illa om allt som har med män att göra. Jag kan säga att jag tycker mer och mer om bra män, ju mer jag fördjupar mig i ämnet dåliga män.

Det är bara så förbannat synd att så många av de män som kallar sig goda, ändå är så tysta.

Tänk om de goda männen kunde börja höja sina röster för att höras, tillsammans med alla oss andra horor, moralkärringar och surtanter. Då kanske det kunde börja hända grejer.

Läs gärna Jenny Dambergs artikel du med, och bidra med dina synpunkter.

Uppdatering: På Taffel har nu Lisa Förare Winbladh Patrik Kull skrivit ett försoningsinlägg om »Kroppcakes«. Han skriver: »Jag ger er världens första kroppcake, en mix av svensk mattradition, grisfett och ett, i jämförelse skrattretande, försök till en cupcakeestetik«.

»Vi skulle sitta ner i en ring, alla andra mammor och jag. Jag kände att det var nedvärderande«, förklarade den norske författaren lugnt.
Ett sus gick genom den genusskolade publiken.

Ett par timmar senare, några stenkast därifrån, talade Erica Jong om att kvinnor måste befrias från ett totalt ansvar för barnen, och göra dem till en viktig del också i andra människors liv – pappornas till exempel.

I veckan som gick var det Karl Ove och Erica för hela slanten. Karl Ove Knausgårds romansvit »Min kamp« hade länge legat och tuggat i nyhetsflödet likt en hungrig piraya, och fick nu total medie­fångst. Erica Jong, som på 1970-talet skrev feministbibeln »Rädd att flyga«, var återigen på blågul mark, dubbelt aktuell med en nyutgåva av sin »bibel« och med memoarboken »Förföra demonen«.

Och nu stod de där, på var sin sida av feministstaketet.

I alla fall om man utgår från det som tycks vara Knausgårds biologism – kvinnor tycker om barn för att de är ­kvinnor, män vill göra karriär för att de är män. Ungefär så. Men till skillnad från Annika Persson har jag väldigt svårt att känna upprördhet över manligt stenålderstänk. Knausgård säger att han vill ta sina känslor och sin manlighet på allvar. Undersöka olika tillstånd. Vara ärlig med hur han känner. Låt honom!
Erica Jong beskriver feminismen som en rörelse som dyker upp, och driver på utvecklingen, för att sedan försvinna igen. Och att den, i likhet med demokratin, måste återvinnas gång på gång. Så hur vore det då om vi tog vara på tiden lite bättre och ibland tillät oss strunta i de män som uppenbarligen inte vill fatta galoppen. Det finns viktigare slag att vinna. Till exempel att fortsätta att göra det som Erica Jong i »Förföra demonen« så stolt säger att hon och sjuttiotalistfeministerna gjorde för sina döttrar:

»Vi fyllde deras huvuden med kvinnliga gudinnor, kvinnliga poeter och kvinnors historia. Poängen är att vi lärde dem att älska sig själva.«

Erica Jongs »Förföra demonen«, nyutgåvan av »Rädd att flyga« (övers. Annika Preis) och Knausgårds »Min kamp« (övers. Rebecca Alsberg) ges alla ut på Norstedts.