Bekräftelsen kom på andra sätt. Som regissör belönades han med två Guldbaggar, den första 1970 för långfilmsdebuten »Misshandlingen« – ett passionerat inlägg i mentalvårdsdebatten – och den andre 2001 för »Min mamma hade fjorton barn«.

Kollegorna beskriver »Lasse« som en påhittig och skicklig personinstruktör, speciellt under perioden för Slas-filmatiseringarna »Vem älskar Yngve Frej?« (1973), »På palmblad och rosor« (1976) och »Henrietta« (1983). De talar om en man som inte var rädd för att låta saker verka i tystnaden. Som hade ett eget tempo. Skådespelaren Janne »Loffe« Carlsson minns med värme ett telefonsamtal till filmfotografen Lasse Björne som Lars-Lennart Forsberg inledde på följande sätt:

»Ah, tjenare … (tystnad) De e Lasse …

»Ja tjenare. Hur står det till?«

»… Forsberg.«

Han började sin karriär på Konstfack, men efter en tid som teckningslärare tog filmintresset över. Debuten »Misshandlingen« följdes av en lång rad dokumentärer, filmer och serier för tv. Och inte minst ett fruktbart samarbete med Stig »Slas« Claesson som inte begränsades till vita duken utan även yttrade sig i ett antal resedokumentärer. De förstod varandra och verkade i samma anda, vilket hjälpte Lasse Forsberg att bildsätta Slas speciella lakoniska prosa.

I den okonventionella och på sin tid kontroversiella adventskalendern »Broster, Broster« (en ordkombination av bror och syster) från 1971, attackerade Forsberg köphysteri och miljöförstöring.

Inspelningsarbetet var tungt, på grund av tidspress i kombination med författaren Göran Tunströms manusskrivkramp. För att inspirera honom inredde Lasse Forsberg ett skrivrum pyntat med juldekorationer och pepparkakor men Göran Tunström svarade med att hoppa ut genom fönstret. Efter det frågade Lasse Forsberg producenten om han fick börja skriva själv. Resultatet blev SVT:s mest omstridda julkalender någonsin. Serien kallades »blasfemisk« av vissa kristna, »borgerligt dravel« av vänstermänniskor, »vänstervriden« av Svensson – och helt underbar av fansen.

Mångsidigheten var ett av filmarens signum. Utöver regiarbetet producerade och klippte han nästan allt själv – och stod ofta även för fotot och musiken. Han var ytterst noggrann med budgeten – vissa tyckte att han höll för hårt i pengarna – och hans kompromisslöshet kring sin vision kunde ibland vara svår för omgivningen.

Men som vän var han lika generös som trofast – och bjöd på allt från egenskrivna födelsedagsverser till skickligt gitarr- och dragspelande. En gång kompade han Janne »Loffe« Karlsson i den Hansson & Karlsson-deriverade konstellationen Forsberg & Karlsson, men framför allt kunde han sin Taube.

Som det elfte barnet i Stockholms största syskonskara ordnade han stora soppkalas med syskonen så länge han bodde i Stockholm. De äldsta höll inte med om skildringen av deras föräldrar i »Min mamma hade fjorton barn«, men Lasse var noga med att poängtera att det enbart var hans bild han redogjorde för.

Han fortsatte att skildra föräldra-barn-relationer i »Störst av allt« med Frida Hallgren och Sven Wollter (2005). Själv hade han fem barn med tre kvinnor.

På äldre dagar gjorde han en intressant helomvändning i sin syn på Kuba, och ställde i dokumentären »Havet har inget minne« (2002) sin ungdoms välkomnande av Castro mot verklighetens kranka blekhet. Filmen väckte stor debatt på Göteborgs filmfestival.

De sista åren tillbringades i Löderup på Österlen. Cancerdiagnosen kom hösten 2011. Trots det och sin höga ålder, arbetade han in i det sista med dokumentärfilmen »Pensionärerna« för SVT.

Nanushka Yeaman, Kulturjournalist

Den största. De säger det som om det gällde Muhammad Ali. De säger det inte för att markera gentemot andra premiärministrar i allmänhet – Thatcher jämförs aldrig med någonting »i allmänhet« – utan för att förtydliga att hon var större än Churchill. För att inte tala om alla andra ledare genom tiderna utanför de brittiska öarna. Nej, för anhängarna tronar Thatcher ensam där uppe. Den som älskar Thatcher ser inga andra; det är en ytterst monogam besatthet.

Är det en blind kärlek? Det är påfallande hur åsikterna går i sär om kvinnans utseende. Belackarna, som till exempel den gamla Labourledaren Niel Kinnock, har sagt sig »rysa« inför hennes uppenbarelse. Nära medarbetare och andra män vars mer eller mindre motvilliga respekt hon vann uttrycker sig i stället ungefär som François Mitterand, som mumlade att hon hade »Caligulas ögon och Marilyn Monroes läppar«.

Ibland är det med Thatcher och bildade britter som med urbana amerikaner och countrymusik. Säger man till fel New York-bo att man älskar country möts man av blickar som om man just bedyrat sin kärlek till reklamjinglar för Kentucky Fried Chicken; förklarar man för fel britt att man beundrade Thatcher när man såg henne på tv under uppväxten utsätts man närmast för hot om våld. Med sina många och djupt rotade klasskoder är britterna förstås bättre på att genomskåda hennes successiva förvandlingar, från grosshandlardotter och lantis till drottninglik härskare. För många britter, inte minst på högerkanten, är och förblir hon ett slags högoktanigare Maud Olofsson – en ettrig uppkomling i avsaknad av bildning, finess och diskretion. Där vi svenskar kanske hör en BBC-engelska vacker som en gnistrande vintergryning hör många britter bara en inskränkt tjatkärring från landet.

Läser man redogörelser av dem som arbetade under henne (ingen arbetade »med« henne) framträder också bilden av en storpolitikens Steve Jobs. En tvättäkta nörd som någonstans under tonåren började rusta sig mot hela världen och mer eller mindre valde att bli obstinat, elak och envis – egentligen omöjlig att ha i ledande ställning. Fast naturligtvis ännu värre att ha någon annanstans.

Det är egentligen förvånansvärt få folkvalda ledare som med rätta beskrivs som »konfrontationspolitiker«. Olof Palme hade, precis som Thatcher, en förmåga att fullkomligt välta omkull den lyssnare som höll med om det som sas medan andra fylldes av mer och mer ogillande för vare stavelse. De allra flesta, däribland så vitt skilda politiker som Tony Blair, Angela Merkel, Hillary Clinton och Göran Persson, bemödade sig i grund och botten om att nå ut och övertyga åtminstone några från motståndarlägret. Det ligger ju i ­demokratins och röstmaximeringens natur. Intressant med Thatcher är att hon röstmaximerade genom att stryka mothårs. Stora delar av arbetarklassen röstade på henne av personliga skäl, av skäl som hade med karaktär och trovärdighet att göra. De visste att premiärministern menade varje ord hon yttrade. Tidigare och senare har borgerliga företrädare alltid argumenterat utefter att det de vill göra kanske kan tyckas märkligt och känslokallt men att det är ett nödvändigt ont. Thatcher såg inget ont i det hon ville göra. Hon såg det som ett nödvändigt gott. Hon stod för sina övertygelser, och inte nog med det: hon låtsades aldrig att hon inte ville pulvrisera motståndarna. Ord som »tränga tillbaka«, »slå undan«, till och med »krossa« förekom ständigt i hennes tal. Så förlorade hon efter att ha blivit Tory-ledare heller aldrig ett val. Självförtroende inger förtroende.

Hur gör man en film om denna människa? Hur gör man överhuvudtaget film om ett helt liv? De flesta livsödesfilmer har en avslagen känsla som påminner om gamla tiders tv-produktioner. De blir en historie­lektion varvad med amatörpsykologiska betraktelser. Först när filmskaparen lyckas göra ett bra urval – lyckas välja bort saker, inte minst – kan det bli riktigt bra. Man måste ta en viss dramatisk situation till utgångspunkt. Det duger inte att börja från början med de obligatoriska uppväxtscenerna och sedan tugga sig igenom höjdpunkter och katastrofer. Eller?

I »Järnladyn« uppfinner manusförfattaren Abi Morgan och regissören Phyllida Lloyd det klassiska receptet på nytt. Nuläget i berättelsen är Thatchers ålderdom. I den första scenen irrar en halvdement, bräcklig liten Thatcher omkring i en närbutik. Lokalen drunknar i någon syd­asiatisk rapmusik och lysrören skänker alltihop en air av råkallt bårhus. Thatcher tar sig fram till kassan och möts av en irriterad svart man som suckar över hennes ostadighet när han ska förbi henne. Hon förfärar sig över mjölkpriset. Hon betalar.

Scenen är fruktansvärt effektiv. Det beror förstås på att vi vet att den anonyma tanten i affären en gång var världens mäktigaste kvinna. Vi vet det, men kunderna och expediten har inte tid att känna igen henne. En kort stund senare etableras än en gång hur vilse Thatcher blivit i vår tid när hennes assistents mobiltelefon dränker ett helt rum med sin skvalande musiksignal. Thatcher stirrar på den larmande tingesten men vägrar att säga något; vägrar att bekräfta assistentens fördomar. Den som en gång lett ett helt folk har ingen lust att ertappas som eftersläntrare.

Genom tillbakablickar får vi sedan följa Thatchers karriär och livsval. I vanliga fall skulle jag ha svårt för ett sådant upplägg; det är uttjatat och långtifrån det mest effektiva sättet att bygga upp en berättelse som inte får tappa i fart. Men Phyllida Lloyd har en så osviklig känsla för det sant dramatiska att hon väver ihop alltsammans i ett aldrig avstannande mäktigt hjul, där vart och ett av naven blir olika teman som ständigt upprepas och förstärks. Bombdådet mot de konservativas partikongress i Brighton där Thatcher och hennes make nästan strök med; hennes framträdanden under de gladiatorspelsartade Prime Minister’s Question-stunderna i parlamentet; hennes beslut att ge order om sänkningen av det argentinska örlogsfartyget Belgrano; en bilfärd där ursinnigt fackföreningsfolk bankar på rutorna och vrålar att hon är ett monster, ett monster, ett monster!

Att Lloyd har sin bakgrund inom opera och musikal är en sällsam lyckträff: hon vet hur man sliter tag i våra känslor och stegvis för oss exakt dit hon vill. Klippningen är lika skicklig, och inte minst användandet av dokumentära bilder har aldrig varit bättre. Musiksättningen, i all sin variation från Thomas Newmans nyskrivna, nyktra alster till rasande punklåtar, tar verkligen andan ur en. Detta är filmen Lloyd sattes till världen för att göra.

Och då har jag inte ens nämnt Meryl Streep. Förmodligen beror det på att hennes förvandling är så total att man närmast glömmer bort hennes existens. Förr har jag alltid nickat pliktskyldigt när någon påtalat Streeps fantastiska karriär, men fortsättningsvis blir det jag som leder hyllningskören. Prestationen förtas inte det minsta av att hon verkar ha haft riktigt roligt under arbetet, snarare tvärtom. Streep har släppt in Thatchers ande och låtit sig hänföras av kvinnans elaka charm och eleganta okuvlighet. Mot slutet av filmen, när Thatcher befinner sig på en bankett medan hennes parlamentariker drar i gång den i alla bemärkelser blodfattiga statskuppen, är det som om symbiosen mellan Thatcher och drottning Elisabeth I blir fullkomlig. Hon glider fram genom salarna likt ett evigt drottningväsen som aldrig, aldrig kan besegras, vad än medelmåttorna företar sig. Och i stället för att bedrövas av kontrasten när vi återvänder till nuets Thatcher, ensam och skröplig vid sin diskbänk, överrumplas vi helt och hållet av den skönhet som kan uppstå av en enda människas livslånga trots.

Somliga lär hata filmen. De kommer hävda att Lloyd förhärligar en makthungrig, känslokall och fanatisk människa och glömmer offren för hennes politik. Men det enda filmen förhärligar är dramatiken och storslagenheten i varje människas liv. Den tar inte ställning för eller emot Thatchers gärning; den gestaltar hennes liv, hennes ensamhet, hennes skräck och kärlek.

Margaret Thatcher fortsätter att fascinera och Phyllida Lloyds mästerverk lär inte mildra vår besatthet av denna folkvalda envåldshärskare, denna inkonsekventa tvärsäkerhetsmaskin, denna konservativa traditionskrossare, denna kallblodiga idealist, denna majestätiska haterska. Om det finns en saknad efter henne måste den också bero på vår vanföreställning om kalla krigets 1980-tal som en enklare, svartvitare och därmed tryggare tid. Vi har en människa att tacka mer än någon annan för den inbillningen, och vi glömmer henne aldrig.

»Järnladyn«, med Maryl Streep i huvudrollen, har premiär den 3 februari.

Här kan du läsa en Intervju med manusförfattaren bakom »Järnladyn«.

Fakta | Andra Thatcherskildringar

Filmer och tv:
»The Long Walk to Finchley« (2008) BBC-serie om Thatchers väg till makten. Följdes av »Margaret« (2009) som handlar om de sista åren och slutet av karriären.

»Tracking Down Maggie: The Unofficial Biography of Margaret Thatcher« (1994). Vass dokumentär av Nick Broomfield som jagar Thatcher, men aldrig får tag ihenne.

»The Falklands Play« (1986), BBC-drama som inte sändes förrän 2002 eftersom det ansågs för känsligt genom sin pro-Thatcher-bild.

»Splitting image«, brittisk tv-satir med dockor. Thatcher-dockan hade en av huvudrollerna genom hela 1980-talet.

Låtar:
Elton John: »Merry Christmas Maggie Thatcher« (»We all celebrate today ’cause it’s one day closer to your death«).
Morrisey: »Margaret On The Guillotine«.
Sinéad O’Connor: »Black Boys On Mopeds« (»England’s the home of police who kill black boys on mopeds«).

Barnen Jesse, 9, och Mabel, 7, har förändrat hennes författande.

– Det är ingen som berättar att när du blir mamma tar du dina mest sårbara sidor, dina nojor, och ger dem ben och näring. Monstret under min säng just nu är det stora, plötsliga och obegripliga. Som terrordåd, tsunamin i Thailand och jordbävningen i Japan. Inget har varit lika svårt att skaka av sig som den research jag gjorde för min tsunamifilm »Tsunami: The Aftermath«.

Abi Morgan, sedan tidigare mest känd för filmatiseringen av Monica Alis »Brick lane« och tv-serier som »Sex Traffic« och »Royal Wedding«, kallas »Mrs British Screenwriter« i brittiska tidningar. Hon växte upp i en Labourfamilj där Margaret Thatcher var monstret. Hon kunde på nära håll se hur Thatchers nedskärningar påverkade allt från Gulbenkian Theatre i Newcastle, där pappa var chef, till gruvsamhällen i barndomens Stoke-on-Trent.

– Mamma var skådespelere. Hon föraktade verkligen Thatcher, säger Morgan.

Nu har Abi Morgan gjort filmen »Järnladyn«, men hon betraktar den inte som i första hand politisk.

– Det är en studie i makt. Hade jag skrivit en politisk film hade jag haft med fler åsikter. Det intressanta var att titta på hur det påverkar en människa att ha så mycket makt och sedan förlora den.

– Thatcher trodde aldrig på samförstånd och att leda från en stor folkmassa. Jag tror att det gjorde henne otroligt ensam. Jag tror inte, som det ofta sägs, att hon bara hade en massa knähundar omkring sig. Det var i själva verket ingen som hade ork eller förmåga att hålla hennes höga tempo. Hon var unik. Det var därför det till sist krävdes ett helt kabinett för att avsätta henne.

– Att skriva en film om Thatcher var som att försöka tvinga ned en överviktig kvinna i en korsett. Om jag hade kunnat, hade jag haft mycket mer om gruvstrejken, konflikten i Nordirland, och om relationen med Ronald Reagan och Michail Gorbatjov.

Varför görs det inte fler politiska filmer?

– Jag tror att det finns en hunger bland biobesökarna för politiska dramer, men problemet är att Hollywood-cheferna oroar sig för mycket för vad den amerikanska mellanvästern ska tycka.

Biltrafiken får Morgan att utbrista ett kort »fucketyfuck«.

Vad gillar du själv för politisk film?

– Aaron Sorkins »Vita huset« är en ständig smärta i mitt hjärta. Det är jobbigt att inse hur mycket bättre han är än oss andra. Steve McQueens »Hunger« om Bobby Sands hungerstrejk är en annan film jag älskar.

Du är just nu aktuell med Steve McQueens och Michael Fassbenders Venedigvinnare »Shame«, en film om sexmissbruk som också kan betraktas som politisk och samhällsskildrande.

– Ja, på det sättet att det personliga är politiskt. Det är framför allt en film om jakten på närhet. Ett problem i dagens samhälle är att män och kvinnor sätter olika pris på sex. Det beror till stor del på att män får sin sexutbildning genom pornografi. Kvinnor får den genom romantik. Den konflikten står sedan i kontrast till att män blir precis lika förkrossade som kvinnor av att vara ensamma.

Morgan stannar bilen. Hon är framme.

– Jag älskar att skriva manus. Det är lite som att ständigt hålla på med sudoku. ­Ibland går det inte, men ibland är det så kul att man vill ha en hel sudokubok.

Någonstans går dock en gräns för hur mycket man kan lura sig själv och sin omgivning. Den gräns där illusionen upphör att fungera och i stället bara utstrålar illusion. Den gräns där man bör erkänna sitt nederlag och gå vidare. På fel sida om den gränsen ligger Nordkorea, detta oändligt fascinerande land som varje år ger upphov till otaliga böcker och filmer som med skräckblandad förtjusning försöker tränga in i den slutna statens skruvade psyke.

Nyligen utkom Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportagebok »Alla monster måste dö«, som betraktar landet utifrån en statligt organiserad gruppresas perspektiv. Nästa vecka kommer Lovisa Lamms bok »Ambassaden i paradiset«, som fokuserar på Sveriges västvärlds­unika diplomatiska närvaro i Pyongyang.

Och i helgen har dokumentären »Maneuvers in the Dark« premiär på Göteborgs filmfestival. Filmen följer tre unga reklamkillar från Stockholm i deras försök att tillverka dyra design-jeans i landet. Med ett stort mått naivitet, självrättfärdighet och ambition övertygar de sig själva, investerare och återförsäljare om att projektet både är kommersiellt gångbart och socialt önskvärt. Visst är det problematiskt att samarbeta med en diktatur, men att bryta isen borde i grunden vara positivt. Genom att göra affärer i landet hoppas de kunna införa begrepp som corporate social responsibility, code of ethics samt kollektivavtal.

Precis som Nordkorea självt börjar Noko-jeans, som de kallar sig, med berättelsen. Produkten är sekundär. Låtsas tills man lyckas.

Ingen i floden av skildringar av landet har egentligen lyckats knäcka Nordkorea-koden. All analys sker på distans och har sin utgångspunkt i vad regimen försöker projicera. I dess till vanställdhet plastik­opererade ansikte utåt.

En klinisk diagnos av Nordkorea blir därför något i stil med schizotypal personlighetsstörning. Ett tillstånd som omfattar: en felaktig självbild som tar sig uttryck i extrem utseendefixering och social fobi, tron på magi, ett metaforiskt och sirligt språkbruk som ter sig väldigt udda utan att vara helt osammanhängande, samt förekomsten av oprovocerade utbrott av kraftiga vanföreställningar som går ut på att alla är ute efter att skada en.

Noko-jeans försök att etablera en terapeutisk relation för att reducera Nordkoreas sociala isolering leder till förödmjukelse. Från svenska medier och fackförbund är kritiken skoningslös. Hur kan man veta att jeansen inte tillverkats av svältande slavar? Varför skulle någon vilja investera i en stat vars enda intresse verkar vara koncentrationsläger, vapen och massgymnastik? Återförsäljaren fegar ur av kritiken och jeansen ligger osålda i en källare.

Men historien slutar inte där, vid den gräns där verkligheten kommer ikapp berättelsen. Tre unga reklamkillar bankas skoningslöst till politisk mognad, tänker »hur fan tänkte vi?«, och går vidare med andra saker, berikade med erfarenheter vi andra aldrig kommer att få chansen att göra.

I Nordkorea fortsätter troligtvis allt som vanligt.

»Maneuvers in the Dark« har premiär på Göteborgs filmfestival som pågår den här veckan.

Men nej. Assi är palestinier och Jasmin är israel. Trubbel.

De kan inte bo i Israel, eftersom Israel har infört lagar som förbjuder palestinier att leva där. Jasmin klassas själv som ett samhällshot, en potentiell »naiv terrorist« som skulle kunna utnyttjas av sin man.

I Palestina blir paret så trakasserade av myndigheterna att de inte vågar stanna kvar. Den sociala domen är utan nåd, alla vet att Assi har »förstört sitt liv genom att gifta sig med en judinna«.

Jasmins mamma är född i Tyskland, så Jasmin reser dit för att söka medborgarskap till sig och sin make. Assi väntar på turistvisum, och efter hundra sorger och elva bedrövelser kommer han flygande.

Paret tror att de hamnat i friheten. Men nej. Jasmin nekas medborgarskap, eftersom ett sådant skulle leda till att Tyskland får en palestinier på halsen. Assi kan inte arbeta, inte försörja sig, inte andas.

Det går ett år i limbo. Assi är en skugga av sitt forna jag, han talar om att hoppa framför tåget. Jasmin är maniskt positiv med mörknande ringar runt ögonen.

Att inte vara önskad. Att inte vara inkluderad. Att inte ha en tillhörighet. Vilken kärlek övervinner det motståndet?

Den svenska filmvåren lovar gott och öppnar tankeväckande med dokumentären »Love During Wartime« av Gabriella Bier. Utanförskapets mekanismer blir så nästan övertydliga att de kräver ett ifrågasättande. Mer än om Israel och Palestina handlar filmen om alla de enskilda öden som ligger inbakade i uppgiften att 260 000 flyktingar varje år anländer till Europa.

Assi och Jasmin tror inte att det ska bli enkelt. Men de kan heller inte förutse sårbarheten när alla vänder dem ryggen. Ingen vill ha dem. De överlever, men de lyckas inte leva. Utanförskapet är en stark kraft.

Också vi och vår stat praktiserar samma maktmedel. De 30 000 asylsökande som kommer hit varje år får vanligtvis vänta 5 månader, men om pappren är i oordning kan det ta ett år med besked. Då är handläggningstiderna ändå halverade. Under tiden får de asylsökande inte arbeta (om de inte beviljas undantag från arbetstillstånd) och kan därmed inte ta makten över sin situation. Efter väntetiden landar i omkring 70 procent av fallen ett nej vid första prövningen. De där månaderna i bidande är en långsam tid. Den som kanske får stanna kan ha blivit mer eller mindre slarvsylta vid det laget.

Gruppens lockelse är ingen nyhet för någon, den påverkar våra liv från första dagisdagen. Men berättelsen om Assi och Jasmin tränger in och kräver svar. Varför begränsar vi varandras möjligheter? Varför stänger vi Europa? Varför bryter vi ned människor i stället för att bygga upp dem?

För Assi och Jasmin ser det mörkt ut efter ett år i Tyskland. Men så kommer vändningen. Assi får en oväntad inbjudan och paret är plötsligt önskade, en tillgång. Assi ler, Jasmin slappnar av, familjen får smaka tillhörighetens varma sötma. Några år finns en plats för dem där de kan växa. En stund får de vara med.

»Love During Wartime« visas i Stockholm, Göteborg och Malmö och kommer under våren på SVT.

Kvinnan bakom alla mord och annat elände heter Cilla Börjlind och är manusförfattare. Tillsammans med maken Rolf Börjlind utgör hon svensk kriminalfilms hemligaste stjärnpar.

I julhelgen kommer deras dramatisering av Arne Dahl-deckaren »Misterioso«. Och nästa höst blir de riktiga författare.

Det är tisdag på restaurang Pelikan på Blekingegatan, en av Stockholms äldsta krogar. Cilla Börjlind har knappt hämtat sig efter en vecka med feber och hosta. Sjalen är virad tre varv kring halsen.

– Jag är jättenöjd med att inte stå i rampljuset. Det är bara om en film blir dålig som man uppmärksammar manuset – genom att skälla ut det. Blir filmen bra, hyllar man regissör och skådespelare, säger Cilla Börjlind.

Hon skrattar.

– Fast riktigt så illa är det inte. Vi har fått vår beskärda del av beröm också.

Tillsammans med maken har hon skrivit manus till 26 Beckfilmer. Karaktärerna är hämtade från Sjöwall & Wahlöös deckarklassiker, men historierna är nya.

Nu har Börjlinds dramatiserat fem av Arne Dahls (pseudonym för författaren Jan Arnald) elva böcker om A-gruppen; »Rikspolisens specialenhet för våldsbrott av internationell art«.

– Det var historien om A-gruppens ­karaktärer som gjorde att vi hakade på . Det är bra karaktärer som man får följa även på ett privat plan, säger Cilla Börjlind.

Vad är det som fascinerar med kriminalgenren?

– Jag vill lösa gåtan! När vi skrev serierna »Graven« 2004 och »Morden« 2009 direkt för SVT, så utgick vi från en situation: Vad händer om någon hittar en massgrav i Sverige? Men vi hade inte löst gåtan själva. Det gjorde vi medan vi skrev. Det är ett roligt sätt att jobba på!

Makarna Börjlind bor och arbetar i en röd villa i Nacka. De skriver hela dagen, på var sin sida om skrivbordet. När det var som mest hektiskt skrev de åtta Beckmanus parallellt. När manus ett var färdigt, var man halvvägs in i manus två, och hade nyss påbörjat manus tre. Samtalet om idéerna, uppslagen, pågår även på gymmet och vid middagsbordet. Parets 17-åriga dotter tycker det är »halvkul«, säger Cilla Börjlind.

Blir ni inte trötta på varandra?

– Nej, faktiskt inte. Jag kan inte tänka mig något annat än att vi skulle jobba ihop. Och vi är nästan aldrig oense om någonting. Låter det tråkigt?

Hon skrattar.

Cilla Börjlind, född 1961, växte upp i Sollen­tuna, mamma var hemmafru och pappa ingenjör. Hon utbildade sig till tv-scripta, och blev så småningom manus­redaktör på »Rederiet«. Under inspelningarna av humorserien »Lorry«, i slutet av 80-talet, träffade hon Rolf Börjlind, en av Lorry- författarna.

Rolf Börjlind hade skrivit några Beck-manus när Cilla Börjlind sa upp sig från SVT och de började jobba tillsammans.

– Jag har lärt mig mycket av Rolf, han har ett väldigt bra språk och är en driven manusförfattare.

Även framgångsrika manusförfattare är ofta doldisar. Varför?

– Att skriva manus har alltid haft lägre rang än att skriva romaner vilket anses finare. Riktiga författare skriver böcker, inte manus. Men jag tror det håller på att ändra sig. Dramatikerförbundet kämpar för detta, att höja statusen för manusförfattare.

Hur står sig svensk kriminalfilm i världen?

– Bra, mycket är mer välgjort än vad som görs ute i Europa. Och danskarna är duktiga. Kriminalserien »Brottet«, som det också gjorts en amerikansk remake på, var oerhört bra.

Privat är Cilla Börjlind blödig, låser ytterdörren när hon sitter ensam på övervåningen och skriver. Hon mår illa när hon läser i morgontidningen om barn och djur som far illa, men som manusförfattare vet hon hur ­effektivt det är att slå an de strängarna.

Vilka uppslag går bort?

– Vi hade en historia om en skolmassaker, men vi la ner den. Man vet aldrig vilka som i värsta fall kan inspireras. En gång skrev vi ett Beckmanus om en polisskjutning, det var före morden i Malexander, det var obehagligt.

Men nu blir det inga fler Beckmanus signerade paret Börjlind, och Arne Dahls återstående fem böcker om A-gruppen får också nya manusförfattare.

Författarduon har skrivit kontrakt med Norstedts om att ge ut tre kriminalromaner, den första kommer ut hösten 2012.

Författarna Alexander och Alexandra Ahndoril, Michael Hjort och Hans Rosenfeldt, med flera, får alltså ge plats för ännu en duo på den svenska deckarhimlen.

– Det finns enorma fördelar med att skriva tillsammans. Att ha någon att rådfråga är otroligt värdefullt, säger Cilla Börjlind.

Trots att privatliv och jobb glider samman plockar hon hellre svamp än går på bio när hon är ledig. På tv är det skidskytte som gäller, och i somras provade hon själv på i Torsby-tunneln. Det gick över förväntan – bommade bara två av 40 skott.

I jul knäcker hon nötter vid granen. Kanske blir det också en och annan deckar­gåta vid tangentbordet.

Lolo Amble

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

Hur mycket kunde du om Sherlock Holmes?

– Jag är väldigt familjär med honom, och jag har sett den förra filmen med Robert i huvudrollen. Men jag har inte läst några av böckerna. Jag läste inte så mycket böcker när jag var liten, jag ägnade mig åt andra saker.

Berätta om Sim, som du spelar i filmen.

– Hon är en zigenarkvinna som Sherlock Holmes möter i London. Det blir ett väldigt intensivt och dramatiskt möte. Senare möts de igen och slår sig samman i jakten på skurken professor Moriarty.

Gjorde du mycket research?

– Jag kom in i filmen med kort varsel, så jag hann till exempel inte med att tillbringa tid i ett zigenarläger, vilket jag hade velat. Men jag jobbade med en kvinna som heter Zita Kovac som har levt med zigenare i Transsylvanien. Hon satte mig in i språket, så jag lärde mig tala lite romani. Och jag lärde mig att sjunga och att dansa traditionella zigenar­danser.

Du brukar ju träna hårt, tvingades du upphöra med det nu?

– Ja, filmen utspelas ju i det sena 1800-talet och en zigenarkvinna från den tiden tränar inte. Så jag slutade träna, jag blev mjukare i kroppen, mer feminin. Det är svårt att inte få träna, jag har svårt att sitta stilla. Men jag måste ju anpassa min kost och min träning efter de roller jag gör.

Är det skillnad mellan att göra film i Sverige och utomlands?

– Jag blev väldigt förvånad. Jag trodde jag skulle kliva in i en stor Hollywood­fabrik utan frihet. Men det här kändes mera som en indie-film. Vi satt varje dag – Robert, Jude, regissören Guy Ritchie och jag – i Roberts trailer och gick igenom manuset och ändrade repliker. Det var väldigt intimt, nästan som en familjeproduktion. Det var ju en uppföljning, de hade jobbat ihop tidigare, men de öppnade famnen för mig.

Du gick direkt från »Sherlock Holmes« till Ridley Scotts »Prometheus«?

– Det var inte ens en dag emellan. Jag började träna fem dagar i veckan för Ridleys film. Folk som ska skickas ut i rymden måste ju vara vältränade.

Ja, det är ju en rymdhistoria som är inspirerad av klassikern »Alien« från 1979. Gillar du science fiction?

– Inte i allmänhet. Men jag älskar filmer utan gränser, och i de flesta science fiction-filmer är det ju så. Det är väldigt befriande. Samtidigt lider många science fiction-filmer av att det tekniska tar över. Så är det inte hos Ridley. Han använder sig av en fiktiv sci fi-värld, men det handlar om människor.

Drar du och ex-maken Ola i gång med filmen om Anita Lindblom och Bosse Högberg snart?

– Vi har varit tvungna att skjuta på den. Det gick inte att få ihop mitt och Olas scheman i början av året. Så jag kommer att göra två andra filmer först. Den ena är thrillern »Dead Man Down« där jag spelar mot Colin Farrell. Den andra filmen kan jag inte tala om än.

Var kommer du att bo framöver?

– Jag filmar ju mycket utomlands och tillbringar mindre och mindre tid i Sverige. Jag kommer alltid att ha en fot här, men jag ska köpa ett hus i London och bo där.

På en skala från ett till tio; hur nyfiken är du på att se filmen »The Girl with the Dragon Tattoo« med Rooney Mara som Salander?

– Jag tänker inte så mycket på det. Jag vill absolut se den, jag har stor respekt för regissören David Fincher, men jag känner mig mätt på den historien nu.

Ett världsnamn

Rollen som Lisbeth Salander i de svenska »Millennium«-filmerna gjorde Noomi Rapace till ett världsnamn – och till en eftersökt skådespelare.

Nu kommer det första resultatet av hennes internationella karriär. »Sherlock Holmes 2: A Game of Shadows« har premiär den 15 december.

Nu sitter han längst in i hörnet på en lunchrestaurang ovanpå anrika Östermalmshallen i Stockholm och försöker sortera i röran av rätter på tallriken, som knappt syns under all mat. Det var precis av den anledningen Zanyar Adami ville träffas här.

– Det är något särskilt med att komma till ett ställe där det är ett sådant överflöd av allt. Jag blir lycklig bara av tanken, säger han.

Zanyar Adami trivs i de här kvarteren. Själv bor han med fru och två barn i förorten Bredäng söder om Stockholm, men under en period hade Gringo-redaktionen kontor på Östermalm. De brukade kalla det ett »omvänt integrationsprojekt«.

Zanyar skrattar en del men ger ett allvarligt intryck. Han talar så tyst att jag oroar mig för att rösten på inspelningen ska dränkas i sorlet från saluhallens besökare. Han ursäktar sig också för att han inte är lika »snärtig« som han brukade vara. Som journalist vet han vad redaktörerna helst vill ha: saftiga, rubrikvänliga one-liners. Men Zanyar Adami vill bara vara ärlig.

– Egentligen vill jag ju ha mer fokus på frågorna än på mig själv. Men jag förstår ju att det är en väldigt personlig film, att det är det alla vill prata om.

I höstas debuterade Zanyar Adami med den uppmärksammade dokumentärfilmen »Gerillasonen«, en rörande berättelse om en öm men bräcklig far och son-relation. I huvudrollerna som sig själva: blödarsjuke Zanyar, som skickas ensam till Sverige när han är fem år gammal. Som nu ska bli pappa för första gången och så gärna vill förstå hur föräldrarna tänkte. Och pappa Taher, före detta gerillakrigare i iranska Kurdistan, som fängslas och torteras och anländer till Sverige med resten av familjen ett år efter sonen. Som nu jobbar långa pass som taxichaufför, vägrar prata om det förflutna och får hjärtattack på kuppen.

»Gerillasonen« ger ett mikroperspektiv på den så mycket större frågan om alla dessa ensamkommande flyktingbarn – och vad vi ska göra med dem. Målgruppen? Dels »västvärlden« (ja, Zanyar Adami säger faktiskt så, men skrattar hjärtligt efteråt), dels den egna familjen. »Gerillasonen« är helt enkelt ett försök till för­soningsprocess framför öppen ridå. Zanyar frågar och frågar sin pappa men får aldrig några riktiga svar. Deras relation förbättras, men det förlösande klimaxet uteblir.

– Jag har aldrig fått ihop bilden av pappa. Hur kan man vara gerillakrigare och samtidigt vara världens mjukaste man? Det han blev utsatt för har varit en stor sorg i min familjs liv. På det viset är den här filmen en upprättelse för honom. Pappa blev fängslad och torterad för att han kämpade för yttrandefrihet. Även om han inte säger mycket får han berätta sin historia.

Man glömmer lätt att Zanyar Adami bara är 30 år gammal. Han är nästan färdigutbildad ingenjör – en »duktiga killen-grej«, kallar han den parentesen i livet. Han vann Stora journalistpriset 2005, har varit inblandad i ett otal tidnings-, bok- och filmprojekt och är flitigt anlitad som föreläsare.

Du är bara ett år äldre än jag, man får ju ångest!

– Hahaha!

Var kommer din drivkraft ifrån?

– Alltså, jag är så trött på bilden av flyktingar som offer. Jag ser det som en styrka och ett hjältemod att fly. Det är därifrån jag hämtar allt mitt självförtroende och all min kraft. Det är klart att jag har mina i-landsproblem, jag blir också sur när Ipaden inte fungerar. Men när man har varit nära att dö så många gånger som jag har varit tar man inte livet för givet.

Många av Zanyar Adamis texter och krönikor handlar om att leva i ett slags ingenmansland. Att vara arbetarklass i hjärtat men medelklass i hjärnan. Att vara blatte men känna sig som svenne. Rollerna krockar och präglar allt han gör. Inte minst chefredaktörskapet för Gringo, en tidning som uppmärksammades och hyllades brett men kraschlandade med konkurs 2007

– Jag smekte etablissemanget på kinden med ena handen och örfilade det med den andra, sammanfattar han tiden med Gringo.

Nu intar han en mindre konfrontativ roll. Zanyar Adami har lämnat systemkritiken till förmån för de personliga berättelserna. Han måttar upp 30 centimeter mellan handflatorna för att illustrera mängden hotbrev som landade på hans skrivbord under Gringo-tiden. Zanyar Adami blev paranoid och tvingades titta över axeln på tunnelbanan. Det var knappt värt det. Nu är han dessutom föräldraledig på halvtid. Kampen får helt enkelt ta lite längre tid:

– Det gick lite för bra, lite för fort, för mig. En av de främsta lärdomarna jag drog från Gringo var att hybris är bra, men att det måste få ta tid. Eftersom jag har den här krigsbakgrunden var jag länge övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde 25, men sedan jag fick barn försöker jag tänka mer långsiktigt. Jag vill ju ha barnbarnsbarn!

Ett tag såg det faktiskt ut som om Fredriksson skulle bli accepterad av det litterära etablissemanget. Vid sidan av de kommersiella framgångarna fick hon ett visst kritikererkännande, men under nittiotalet svängde pendeln tillbaka igen. Kvaliteten på de romaner Marianne Fredriksson fortsatte att spruta ur sig sjönk, och alltså dalade hennes litterära stjärna. Nu kan det vara dags för revansch.

Tidningsdrottningen, som blev en av Sveriges bäst säljande romanförfattare men aldrig någonsin accepterad av etablissemanget, ler säkert i sin himmel åt att filmatiseringen av hennes mest hyllade bok »Simon och ekarna« snart går upp på biograferna. Även den numera pensionerade Bengt Nordin, Mariannes litteräre agent och personlige vän, glädjer sig:

– Jag hoppas att det leder till att Marianne får upprättelse. Hennes böcker borde kunna läsas i många generationer och om det kan komma fler filmatiseringar med återutgivningar i bokform som en följd av detta, så tror jag att hon har chansen att bli en ny Selma Lagerlöf.

Det är svenska Lisa Ohlin som regisserar »Simon och ekarna« men denna kvalitetsproduktion har sedan länge varit en europisk angelägenhet med finansiärer från en rad länder – vilket fick den först tillfrågade regissören Björn Runge att i vredesmod säga upp sig.

– För många kockar, var Runges kommentar till avhoppet.

För att förstå vem Marianne Fredriksson var och vilken ställning hon hade i svensk offentlighet, kan man jämföra med en nutida framgångsrik chefredaktör som Amelia Adamo. Säg att Adamo helt plötsligt – på toppen av sin karriär – hade gått igenom en livskris, börjat i terapi och satt i gång med att skriva skönlitteratur, så begriper ni hur jag menar. Något kan det säkert förklara varför domen över Marianne Fredriksson blev så hård – radikala karriärbyten är inget som brukar uppskattas i Sverige, särskilt inte om karriärbytaren blir framgångsrik i sin nya roll.

– Marianne förstod aldrig hur det kunde vara en sådan stor skillnad på kritiken i Sverige jämfört med i utlandet, säger Bengt Nordin. Hennes egen tes var att i utlandet recenserades berättelserna men i Sverige försökte man sig på att även bedöma vad författaren egentligen ville säga. Och att mycket av vad hon skrev ansågs »flummigt« här hemma. Jag håller med och tror dessutom att hennes enorma framgångar på den tiden inte alltid sågs med blida ögon.

Marianne Fredriksson växte upp i Göte­borg, och glömde aldrig de socialdemokratiska värderingar hon fick i sig med modersmjölken. På kvällstidningen GT blev hon under sextiotalet journalist och när ryktet om vilken nyfiken och orädd reporter hon var nådde Stockholm rekryterades hon blixtsnabbt av Åhlén & Åkerlund. Hon skulle rycka upp specialtidningen Allt i Hemmet. Precis som Adamo visste hon vad som låg i tiden och vad som sålde, och kunde därför skissa fram Vi Föräldrar, den nyskapande tidning som profiterade på den unga generationens osäkerhet inför barnafödande och föräldraskap.

När legendaren Buster von Platen skulle ge nytt liv åt Svenska Dagbladet 1974, ville han ha med sig Fredriksson. På den tiden tyckte hon, enligt mångårige kollegan Erik Sidenbladh, att nyhetsjournalistik var det tråkigaste som fanns. Så Marianne Fredriksson blev tvungen att uppfinna en alldeles egen genre. Idag-sidan såg dagens ljus. Så där väldigt många efterföljare fick den inte på studs, men nu efteråt ser vi att den har förändrat redaktionernas sätt att tänka och fungera. Journalistik om psykologi och existentiella frågor som tidigare fanns ute i marginalen, får plötsligt hela uppslag.

Mycket har skrivits om Marianne Fredrikssons livskris – och om den terapeut som öppnade hennes ögon för new age och alternativt tänkande. Hon vidhöll alltid att första romanen, »Evas bok«, kom till henne under meditation. I början av åttiotalet ökade intresset för new age, samtidigt som skepsisen mot »flumimporten« från USA fortfarande var stark. Sjuttiotalet hade präglats av en politiserad och förnufts­baserad kultur, och litteraturkritikerna var strikta marxister, allergiska mot allt känslopjunk. I detta klimat började Fredriksson intressera sig för bibliska berättelser och antika myter, sådant som hade varit tabu tidigare.

Kanske var det just därför hon fick ett så stort genombrott. Hennes böcker slog en bräsch i muren av rationell tråkighet – när hon författade och kvinnor läste, så skapade de tillsammans något som smakade förbjuden frukt. Hon diktade fritt ur hjärtat, som det brukar heta, utan att bry sig om litterära konventioner. På ett okomplicerat och föga politiskt korrekt vis gestaltade hon typiskt kvinnliga erfarenheter som misshandel, våldtäkt och utomäktenskapliga födslar. Det fanns inga ämnen hon var för fin för att ta i. Samtidigt kunde en kvinnlig läsekrets uppskatta att hon till skillnad från spektakulära författare som Jackie Collins använde ett vårdat språk och avhöll sig från detaljerade samlagsbeskrivningar. Anständiga äldre damer behövde inte skämmas över att ha en Fredriksson liggande på nattduksbordet.

På nittiotalet började Marianne Fredrikssons romaner att få en räckvidd långt utanför Sveriges gränser. I början var det dock ganska besvärligt att sälja henne till utlandet, berättar Bengt Nordin. Några böcker hade utkommit i de nordiska länderna men utan försäljningsframgångar.

– Vi lyckades, efter enormt många refuseringar från andra bokförlag i Tyskland, hitta ett stort förlag som också ville satsa på hennes bok »Anna, Hanna och Johanna«. Vi sålde rättigheterna redan 1995 men det dröjde till mars 1997 innan boken var översatt och utgiven. Jag glömmer aldrig den glädje vi kände när boken i maj 1997 gick in på Der Spiegels tio-i-topplista. Där låg den kvar på förstaplats i över ett och ett halvt år. Dessutom innehade hon andraplatsen under en del av samma period med »Simon och ekarna«.

När Tyskland väl fick upp ögonen för Marianne Fredriksson blev det inledningen till en ovanligt intensiv kärlekshistoria. En svensk-tysk kritiker som vill vara anonym säger att den tyska framgången kan ha haft att göra med att Fredriksson på ett ofarligt sätt hanterade saker som hade varit tabu i landet efter andra världskriget: skuldfrågorna, våld mot kvinnor, släktband och relationer mellan svenskar och judar. Filmatiseringen av »Simon och ekarna« är som ett mikrokosmos där hela den tyska krigs- och efterkrigshistorien ryms – fast berättad och återgiven från en trygg plats, nämligen det oskuldsfulla, neutrala Sverige.

– Jag tror att det stämmer, säger Bengt Nordin. Inte minst när det gäller just »Simon och ekarna«. Men framför allt fick vi höra att i Tyskland fanns det ingen författare som skrev som Marianne. Den berättartraditionen saknades. På någon av de sista Frankfurt-bokmässorna jag besökte, när svenska deckarförfattare hade fått uppmärksamhet och var populära, sa en av de stora utländska förläggarna till mig: Men mest av allt söker vi efter en ny Marianne Fredriksson!

Det kan verka lite märkligt att den eftertänksamma Marianne Fredrikssons bortgång skulle orsaka en av de mest pikanta skandalerna i svensk litteraturhistoria. Innan hon avled 2007 ändrade nämligen Marianne Fredriksson sitt testamente så att all kvarlåtenskap, förutom 100 000 kronor till organisationen »Läkare utan gränser«, tillföll hennes assistent och trädgårdsmästare Samuel Reyes. De två döttrarna blev av naturliga skäl upprörda och försökte få testamentet ogiltigförklarat i tingsrätten, grundat på att ett av testamentets vittnen inte varit medveten om vilken typ av handling som skrevs under. Men tingsrätten gick emot döttrarna som alltså i princip blev arvslösa.

– Jag beklagar att det blev så, säger Bengt Nordin. Inte för att hennes personliga assistent fick del av hennes tillgångar, eftersom jag vet hur mycket han betytt för henne. Utan för att hon på slutet tappade kontakten med sina döttrar.

»Skandalen« kastar en viss skugga över ett författarskap som i övrigt gick i ljusets och tröstens tecken, och som fortsätter att framstå som unikt. Svensk underhållningslitteratur som numera domineras av deckare verkar helt enkelt inte kunna få fram någon ny Marianne Fredriksson.

Hon fortsätter att vara en ensam stjärna och inspiratör, inte minst för alla i den blomstrande feelgood-branschen. Och det är kanske där, bland bästsäljande författare som immunologen Sanna Ehdin och självkänsla-nu-experten Mia Törnblom, man hittar Marianne Fredrikssons riktiga arvtagerskor.