De gifte sig för tolv år sedan. Har två barn: Simon, femton år, och Emma, tolv. De åker på semester en gång per år, har en sommarstuga på lagom reseavstånd från villan i Leksand och i övrigt ett ganska ordinärt konsumtionsmönster: Maria och Mikael brukar dela på en flaska vin till helgen och familjen äter minst ett kilo godis i veckan. Barnen har varsitt rum och egna mobiltelefoner.

Förutom att Maria och Mikael ibland har det lite svårt att sova om nätterna mår familjen Johansson i det stora hela bra. Mycket bra. Ekonomiskt har de så att de klarar sig: hon tjänar 23 300 kronor i månaden, han 32 000. Det blir pengar över när räkningarna är betalda. Vardagarna rullar på med tv-kvällar och idrottsträningar.

Hade det inte varit för den där ekonomiska krisen nere på kontinenten hade de egentligen inte haft något att klaga på. Men nu ligger de på kvällarna och vrider sig i sina sängar, oroliga för vad som ska hända med privatekonomin.

De är gamla nog att minnas 1990-talskrisen. Hur hushållen fick ta smällen. Hur en halv miljon svenskar varslades från sina jobb och barnfamiljer fick se ett decennium av ekonomisk standardökning raderas på några år.

Till saken hör att Maria och Mikael båda röstade ja till EU i mitten på 1990-talet men nej till EMU nio år senare. Och glada är de för det. De förstår bara inte: Varför ska vi betala euroländernas nota? Svenska folket valde ju att stå utanför valutasamarbetet, tänker de, vi borde inte straffas med lågkonjunktur för skuldländernas vanskötsel.

En invändning som måhända har moralisk bäring men likväl väger lätt i en globaliserad ekonomi där banker och stater lånar kors och tvärs av varandra och svensk industri är lika beroende av utländska marknader som av inhemska konsumenter. Sanningen är den att Sverige inte bara köper billiga produkter från Asien, vi importerar även ekonomiska kriser. Och krisernas Europa är utan jämförelse vår största importmarknad.

Förr eller senare kommer eurokrisen att dra med sig den svenska konjunkturen i fallet. Maria och Mikael behöver ingen examen i nationalekonomi för att se sambanden, vem som helst kan känna hur det hänger i luften. Det är bara en fråga om tid.

Familjen Johansson letar ängsligt efter minsta tecken: Är lågkonjunkturen här nu? Stirrar de mot marknaden ser de att Stockholmsbörsen föll med 17 procent förra året. Det brukar vara ett förebud om vart realekonomin är på väg.

Börsras innebär även att hushållens finansiella tillgångar – medianvärdet är runt 70 000 kronor per person i Sverige – tappar i värde. Under 2011 minskade de svenska hushållens finansiella förmögenhet med så mycket som 350 miljarder kronor, enligt en beräkning från Nordea.

För familjen Johansson var det dock ingen större förlust. Förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade, över två miljoner svenskar saknar exempelvis helt finansiella tillgångar, och Johanssons tillhör majoriteten som inte har några större summor placerade i aktier.

För dem liksom för de flesta är bostaden – i familjen Johanssons fall en villa med ett taxeringsvärde på 1 325 000 kronor – den största investeringen och därmed den viktigaste tillgången. Bostäderna utgör 70 procent av svenskarnas tillgångar och är alltså de som på pappret avgör om hushållen är rika eller fattiga. Och de senaste månaderna har priserna på både småhus och bostadsrätter sjunkit över hela landet.

Denna fatala mix av europeisk skuldkris, fallande börser och vikande bostadsmarknad har skrämt upp de svenska hushållen. Statistiken visar att hushållen just nu håller hårt i sina pengar och hellre sparar än konsumerar.

– De har dragit ner på sin konsumtion. Det har märkts sedan i somras, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet (KI).

Nu handlar allt om psykologi och rädslan för vad som komma skall. Planerade inköp och investeringar skjuts på framtiden. Familjen Johansson har en silvergrå Volvo med tretton år på nacken som förmodligen börjar krångla vid det här laget, men att köpa en ny är det inte frågan om.

– Hushållen har blivit betydligt mer försiktiga och avstår från att shoppa. Det är som om hushållen väntar på Katrina eller Per eller Gudrun, säger SEB:s privatekonom Gunilla Nyström när hon ska beskriva stämningsläget i svensk ekonomi.

Hushållens psykologiska krisberedskap inför den kommande stormen går att mäta. KI gör det i sin konjunkturbarometer, och utfallet visar att de svenska hushållen bara har varit så här pessimistiska om framtiden en gång de senaste femton åren – och det var under finanskrisen 2008–2009. Kurvan över hushållens syn på ekonomin i Sverige faller nu som en sten.

Många är rädda för samma sak som Maria och Mikael: Tänk om vi förlorar våra jobb? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra och spara pengarna på hög, speciellt som a-kassan inte är vad den en gång var. Rationellt ur ett individuellt perspektiv. Men sett från en samhällsekonomisk horisont är det just hushållens återhållsamma konsumtion som blir den spik i kistan som till sist omvandlar eurokrisen till en svensk lågkonjunktur.

Myndighetsekonomerna är säkra på sin sak. I den senaste prognosen från KI – som trots allt bygger på att eurokrisen snart mattas av – förväntas den svenska ekonomin knappt växa något alls i år. Bara 0,6 procent. Varuexporten beräknas till och med minska. Bankekonomerna säger detsamma: stagnation väntar. Som alltid kommer det att synas i arbetslösheten, som, enligt prognosmakarna, snart börjar stiga för att nästa år återigen nå över åttaprocentsstrecket.

Välkommen till lågkonjunkturen, familjen Johansson!

När vi ändå talar om familjen Johansson i Leksand finns det en sak man bör känna till. Familjen Johansson är inte som andra familjer. Eller rättare sagt, de är väldigt mycket som andra familjer. Familjen Johansson är nämligen den svenska genomsnittsfamiljen, medelsvensson, uträknat av Statistiska centralbyrån. Så i någon mening är de du.

Nu kommer kanske oroskänslorna smygande och många tänker förmodligen som Maria och Mikael: Kommer lågkonjunkturen att göra oss fattigare?

Egentligen är farhågorna inte helt logiska: ingen av faktorerna som just nu pekar nedåt – skuldkrisen, börsraset eller den svala bostadsmarknaden – har ju en direkt inverkan på familjen Johanssons hushållskassa.

Så det anmärkningsvärda svaret på frågan är sannolikt: Nej.

En ekonomisk nedgång behöver inte betyda ekonomisk nedgång för hushållen. Inte den här gången. Det svenska medelhushållet kommer förmodligen inte att förlora på krisen utan tvärtom få mer pengar i plånboken de närmaste åren. Trots krisen, och tack vare krisen.

Låt oss börja med förutsättningarna. Hushållen står i dag mer stabila än någonsin.

– Utgångspunkten är otroligt bra. Om man tittar tio år tillbaka så har löntagarhushållen haft en otrolig utveckling. Vi har inte haft så god utveckling av standarden i mannaminne, där hushållen har fått så mycket mer pengar att köpa för, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 19 procent. Hushållen har heller aldrig haft så mycket pengar över som nu, enligt uträkningar från Institutet för privatekonomi, som visar hur mycket hushållen har kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda.

Sedan har vi krisen.

– Vi är mer optimistiska än vid finanskrisen 2008. Då var vi på toppen av en högkonjunktur. Nu är det inte så troligt att ekonomin kan falla så mycket. Så nu blir nergången mycket mindre, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Han ser en relativt mild ekonomisk avmattning framför sig. Varslen beräknas bli betydligt färre, och arbetslösheten stiger inte lika mycket den här gången. Företagen med sämst ekonomi gick i konkurs redan i finanskrisen. Resten av bolagen genomförde rationaliseringar och räknar nu – enligt enkätundersökningar – med en kortvarig svacka och kommer därför att minska sin produktion och försöka övervintra lågkonjunkturen utan personalminskningar.

Därför kommer inte lika många – så länge de har fasta anställningar som Maria och Mikael – att mista sina jobb. Och det största ekonomiska hotet mot hushållen är alltid risken att mista sin inkomst.

– Egentligen behöver vi inte vara så oroliga. Vi behöver inte ha en negativ bild och ta ut arbetslöshet i förskott, säger Ylva Yngveson på Swedbank.

För många finns det tvärtom anledning att känna tillförsikt. En kris kommer sällan ensam; dystra siffror betyder också krispolitik. För att få fart på ekonomin sänks räntan. Denna gång räknar bedömarna med att Riksbanken sänker reporäntan med sammanlagt en procentenhet.

Betänk då att svenska hushåll har över 2 000 miljarder kronor i bolån. I praktiken innebär det flera tusenlappar mindre i ränteutgifter per år för hushåll som familjen Johansson. Boendekostnaderna är den enskilt största konsumtionsutgiften, som står för i snitt omkring 30 procent av hushållens totala utgifter. I takt med att bostadspriserna, och därmed skulderna, har skjutit i höjden har hushållen blivit alltmer beroende av låga räntor.

På 40 år har hushållens skulder ökat med hisnande 3 323 procent. Även med hänsyn till inflationen så har skulderna sjufaldigats, vilket är dubbelt så mycket som hushållens disponibla inkomst har ökat under samma period.

Förr hade hushållen mer i inkomst än i skulder. År 2000 hade det vänt och hushållens skulder motsvarade då 105 procent av deras disponibla inkomst, i dag är den siffran 160 procent. Samma sak om man ställer skulderna i relation till landets samlade produktion: från mindre än hälften av BNP i mitten av 1990-talet till 83 procent 2010.

Sänkt ränta betyder kanske lite för fyrtiotalister som knappt har några lån kvar, men desto mer för den tredjedel av låntagarna som har en belåningsgrad på över 80 procent av värdet på sin bostad.

– Eftersom bostadspriserna är så mycket högre i storstadsområdena så är det barnfamiljer i storstäderna som har de största bostadslånen. Så lägre ränte­utgifter är något som i första hand gynnar dessa grupper, säger Gunilla Nyström på SEB.

Frågan är hur många av dessa som skulle få hushållsbudgeten att gå ihop om räntorna i stället blev tvåsiffriga. Som de var så sent som på 1990-talet. Vissa som har köpt sin bostad till de senaste årens höga priser kan säkert få problem redan vid normala räntenivåer runt sex procent. De behöver kriser som denna för att ekonomin ska gå runt.

Om de får behålla jobben, det vill säga. Då väntar dessutom ännu en fördelaktig utveckling i krisens spår: Löneökningar!

I mitten av december 2011 slöt fack och arbetsgivare i industrin ett nytt avtal som omfattar en halv miljon arbetare och tjänstemän. Vilket i slutändan beräknas ge löneökningar på strax över fyra procent för Mikael och andra industrianställda i år, och fungera som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Under året ska 2,8 miljoner löntagare – bland annat i kommuner, stat, detaljhandel och hotell- och restaurangbransch – omförhandla sina löner.

Sammanlagt beräknar KI att lönerna i näringslivet kommer att öka med 3,3 procent. Och det i kristider – som medför en annan sak: Låg inflation!

Inflationen väntas ligga under Riksbankens mål om två procent under hela perioden fram till 2016. Eftersom efterfrågan sjunker har handeln svårt att föra över prisökningar på konsumenterna. Regeringens sänkning av restaurangmomsen stärker den tendensen. Pengarna behåller sitt värde och löneökningarna, säger prognoserna, blir till reallöneökningar genom hela krisen. Alltså ökad köpkraft för hushållen.

En korrelation som inte alls är självklar: under praktiskt taget hela 1970– och 1980-talen åts de höga löneökningarna upp av den lika höga inflationen. Men inte nu, nu ser det ut att bli pengar över hemma hos familjen Johansson i Leksand.

– De som inte förlorar jobbet får både löneökning, låg inflation och lägre räntor, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Och konstaterar:

– Medianhushållet får det klart bättre.

Konjunkturinstitutet har så klart räknat på det. Uträkningarna visar att hushållens disponibla inkomst – summan av alla inkomster minus skatter och avgifter – kommer att stiga med 3,4 procent i år. Med en inflation på 0,8 procent blir det en real disponibelinkomstökning med 2,5 procent. Det anmärkningsvärda är att detta sker i ett läge där ekonomin i stort inte växer.

Redan nu kan man konstatera att hushållens disponibelinkomster ökade mer orosåret 2011 än under de två föregående åren.

Statistiska centralbyrån, SCB, har på Fokus uppdrag kört de senaste prognoserna från bland andra KI, Försäkringskassan och Ekonomistyrningsverket i sin simuleringsmodell Fasit för att räkna ut hur disponibelinkomsterna – inklusive kapitalvinster – utvecklas för olika inkomstgrupper mellan 2011 och 2012. Resultatet, om man delar in befolkningen i tio grupper efter inkomst, är att samtliga inkomstgrupper, från de rikaste till de fattigaste, får ökad real disponibelinkomst 2012 jämfört med 2011. Trots kraftig tillväxt förra året och knappt någon förväntad tillväxt alls i år.

I kronor räknat rör det sig om mellan 2 800 kronor och 4 400 kronor mer per år för ett hushåll med två vuxna som familjen Johansson.

Siffrorna dras ned något av att det utlovade femte jobbskatteavdraget som har skjutits på obestämbar framtid, och kommunalskatten i år har höjts med i snitt fem öre per hundralapp.

I ärlighetens namn måste man påpeka att det, åtminstone relativt sett, även finns förlorare. Den tiondel av befolkningen med allra högst inkomster får den minsta ökningen både i kronor och procent räknat, enligt beräkningen i Fasit. Bara 0,2 procent mer. De fem rikaste procenten får till och med 200 kronor mindre i plånboken. Börsras och minskade kapitalvinster är huvudförklaringen.

Samtidigt vet vi sedan tidigare konjunkturnedgångar, bland annat från finanskrisen 2008, att även de med minst inkomster får betala ett högt pris. Av en lika självklar anledning:

– Den som förlorar jobbet är den verkliga förloraren, som SEB:s Gunilla Nyström uttrycker det.

Tiondelen av befolkningen med minst inkomster har heller sällan stora bostadslån och kan därför inte dra nytta av den låga krisräntan.

– Det verkar som om de som förlorar på en kris finns både i botten och i toppen av fördelningskurvan. Sammantaget tar de effekterna ut varandra, vilket gör att inkomstskillnaderna inte ökar, säger Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.

Exempelvis var det så efter finanskrisen 2008, visar forskningen. Om beräkningarna i Fasit besannas kommer till och med inkomstskillnaderna i Sverige att minska något denna gång.

Så resultatet: ett lite jämlikare samhälle med lite rikare invånare. På grund av en lågkonjunktur. Det låter som en dröm. Men för den stora majoriteten av hushåll i Sverige, de som brukar kallas den breda medelklassen i städerna, de som moderaterna på senare år har lyckats vinna över från socialdemokraterna, ser det ut att bli verklighet.

– Genomsnittshushållet som får behålla sina jobb och får del av räntesänkningarna kan vara fullständigt lugna, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea.

Hennes kollega på Swedbank, Ylva Yngveson, instämmer:

– Så länge man har jobbet kvar så ser det inte så mörkt ut. Det gör det inte, säger hon.

Här bör man komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att hushållet medelsvensson alltid kommer stärkt ur en ekonomisk kris. Snarare är det ett undantag. Vilket kanske säger att det inte bara är krisen i sig utan minst lika mycket den politiska hanteringen av krisen som avgör hur de ekonomiska kostnaderna i samhället fördelas.

– Ser man på hur typhushållet påverkades efter 1990-talskrisen, då fick hushållen bära otroligt mycket av sänkta bidrag och höjda skatter. Det var en väldig nedgång i standarden för hushållen. Det ser vi inte nu, det är en jättestor skillnad, säger Ylva Yngveson.

På grund av starka offentliga finanserna ser vi inga stora sparpaket denna gång, så familjen Johansson kan sova i lugna och ro. På sin höjd bekymra sig över frågor som: Vad ska vi göra med våra nyvunna pengar?

Förmodligen gör de som alla andra just nu, stoppar pengarna i madrassen. Förra årets svaga konsumtion kommer, enligt prognosmakarna på KI, att följas upp av en blygsam konsumtionstillväxt på en procent i år. Vad det betyder är att hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Aldrig förr har hushållen haft så mycket pengar undanlagda.

Och snart kommer de att inse det också. Om eurokrisen nere på kontinenten dessutom lugnar ner sig har hushållen ett uppdämt behov av inköp som med lätthet kan fylla en hel shoppinglista.

Familjen Johansson behöver en ny bil. Simon ska börja gymnasiet – statistiken säger samhällsprogrammet – och Emma på högstadiet, hon är i den åldern svenska barn brukar få sin första dator.

Ponera att andra familjer gör likadant. Börjar handla igen. Då har lågkonjunkturen snart vänt i högkonjunktur. Scenariot är mer än ett önsketänkande.

KI:s prognos säger att lågkonjunkturen 2012 kommer att följas av en konjunkturuppgång 2013–2016. Och det intressanta är att dess motor inte – som i vanliga fall – är exportindustrin, utan just de svenska hushållen. Som väntas öka sin konsumtion betydligt mer än deras disponibelinkomster ökar. Vilket de har råd med tack vare dagens konjunktursvacka. Så ser krisens dynamik ut. Från Grekland till Leksand.

Hos familjen Johansson har man all anledning att fira: Tack för lågkonjunkturen!

I lagom uppknäppta och diskret pastellfärgade skjortor meddelade då vd Conni Jonsson och hans närmaste män att bolaget ska sluta att förvalta sina fonder på mer skattevänliga ställen, som de brittiska kanalöarna. Men innan man kom till skott och släppte denna nyhet inför en hyfsat stor reporterskara höll ledningen en lång utläggning om hur mycket risk­kapital och dess bolag har betytt och betyder för Sverige, och för tillväxten.

Att sparka på en riskkapitalist under det senaste halvåret har väl inte direkt upprört någon. Snarare tvärtom. Hejarop har inte saknats. Anders Borg & co har kunnat håva in riktigt lättplockade politiska poäng när de hotat med vissa lag- och regeljusteringar. Skatteverket har fått råg i ryggen och upptaxerat en rad av de mest namnkunniga riskkapitalisterna. Bland annat har Björn Savén, IK och Harald Mix, Altor, fått skatten uppskruvad med 934 respektive 252 miljoner kronor.

Pr-konsulter måste ha vädrat morgonluft. Riskkapitalisternas behov av en rejäl renomméförhöjare har varit akut efter en höst där riskkapitalbolag i allmänhet och Carema i synnerhet har piskats hårt. EQT snappade läget.

Riskkapital är onekligen ett viktigt smörjmedel i en väl fungerande ekonomi, inget snack om det. Frågan är snarare hur bolagen agerar. Kritiken har riktat in sig på hur vinstdelningen beskattats och hur man via skatteparadis har klarat sig undan svensk bolagsskatt. EQT insåg förmodligen att i farans riktning låg både tuffare lagstiftning och ett än mer tilltufsat rykte som kan vara en nackdel även i politiska sammanhang. Goda tips kom säkert också inifrån. Per Nuder, s-märkt tidigare statsråd, är numera rådgivare åt EQT.

Det finns också en uppenbar risk för att det kan blir svårare att locka kapital till EQT:s riskkapitalfonder. Eftersom dessa fonder bland annat har försetts med kapital från AP-fonderna, som ju är lika med statliga svenska pensionspengar, kan det bli politiskt omöjligt för AP-fonderna att placera medel i riskkapitalfonderna. Svenska pensionsmiljarder i skatteparadis är kanske inte den mest lättsmälta karamellen? Riskerna blev helt enkelt affärskritiska.

Rädda det rykte som räddas kan, resonerade nog EQT och formerade en ny och mer aptitlig inriktning. Och hoppades på att resten av branschen skulle haka på. Eller som Conni Jonsson uttryckte det: »Många tycker nog att det är bra att EQT tar risken, sedan får vi se hur skiten funkar.«

Frågan är bara hur avgörande denna kursändring är i praktiken. Det EQT gör är att dra bort förvaltningen av sina fonder från Guernsey och i stället förvalta dem i de europeiska länder de är etablerade i och betala skatt där. Men i Sverige lär vi inte få se några EQT-förvaltade fonder i första taget.

Framför allt beror det på att det fortfarande saknas klara regler och lagar när det gäller hur och var fonderna ska beskattas och om man ska se på avkastningen som inkomst av tjänst eller kapital. Menar riskkapitalisterna och pekar på investerarnas ovilja att finnas i Sverige. I stället efterlyser EQT och kollegorna i riskkapitalbranschen långsiktighet, förutsägbarhet och tydlighet runt beskattningen.

Så vad allt handlar om är kanske lite gammal hederlig kohandel. Vi (risk­kapitalisterna) visar vår goda vilja, slutar upp med provocerande skatteplanering och uttrycker en vilja att någon gång i framtiden placera fonderna i Sverige om ni (lagstiftare och myndigheter) fortsätter ösa in pengar och ger oss tydligare ramar. Deal?

Andreas Kindahl, senior analytiker på kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s Stockholmskontor, tar ett djupt andetag och berättar att fyra av fem telefonsamtal han får är »tuffa samtal« från besvikna kunder, missnöjda med betygen hans företag gett dem. Och att myndigheternas krav på kreditvärderingsbolagen har drivits till sin spets det senaste året.

Det är knäpptyst i lokalerna. Från marknadschefens kontorsrum pockar en affisch från Moderna museets Andy Warhol-utställning på uppmärksamhet. »All is pretty« står det, med stora svarta bokstäver. Det känns som en blinkning från ett företag som i stort sett dagligen bespottas av Europas samlade politikerkår.

Kritiken mot kreditvärderingsinstituten är inte ny. I samband med finanskrisen 2008 handlade det om att de tre stora amerikanska instituten med global räckvidd – Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s – var för långsamma. De ansågs inte kunna förutse ekonomiska kriser, bara förvärra dem när krisen redan var ett faktum. Bolagen anklagades dessutom för dålig transparens, både när det gäller arbetsmetoder och vinstredovisning. Dessutom ansågs bolagen vara opålitliga, eftersom de tjänar pengar på de kunder som de ska bedöma kritiskt. Instituten beskylldes till och med för att ha utlöst finanskrisen i USA 2008, genom att ha drivit upp betygen på de bolånebaserade obligationer i USA som plötsligt kollapsade. Nobelpristagaren Paul Krugmans dom var stenhård. »Ett djupt korrumperat system«, skrev han, »fast ett system som ser värdigt och respektabelt ut på ytan.«

Sedan dess har tonläget vridits upp flera varv till. Nu handlar kritiken snarast om att kreditvärderingsinstituten är för snabba med sina bedömningar. Och om att instituten i princip har fått monopol på sanningen om det ekonomiska tillståndet i världen. Ledande europeiska politiker är rasande efter den senaste veckans nedgraderingar. I fredags sänktes Frankrikes och åtta andra euroländers betyg. I måndags hände samma sak med EU:s räddningsfond EFSF. Vissa menar att Europa är utsatt för en amerikansk komplott. Syftet? Att förgöra euron. I veckan sa till exempel Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble att kreditvärderingsinstituten »inte förstår EU:s krisstrategi«, medan landets ekonomiminister hävdade att »euron attackeras« av de amerikanska instituten. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle och eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker kräver att Europa bildar sitt eget kreditvärderingsinstitut för att stävja den amerikanska dominansen.

Ingen ifrågasätter kreditvärderarnas makt. »Om vi förlorar trippel-A:t är jag död«, ska Nicholas Sarkozy, Frankrikes löst sittande president, till exempel ha sagt till allierade i december. Den franska regeringen höll också en presskonferens om nedgraderingen från AAA till AA+, en ytterst marginell förändring, flera timmar innan Standard & Poor’s ens hade meddelat sitt beslut.

Rädslan för kreditvärderingsinstitutens domslut märks även på andra sätt. Anders Kindahl berättar hur flera av Standard & Poor’s europeiska kontor, bland annat i Italien och Frankrike, har utsatts för »gryningsräder« av dessa länders motsvarigheter till Finansinspektionen. Myndigheterna är helt enkelt livrädda för kreditvärderingsinstituten – som med rätta har kallats världsekonomins dolda makthavare.

Samtidigt fylls dagstidningarnas nyhetssidor av svårtolkad information om bokstavsbetyg och kreditrisk på värdepapper. Världen brinner, ekonomin håller på att kantra. Politikerna jagar en gemensam fiende. I kreditvärderingsinstituten – kaxiga, privatägda bolag som inte bara har fräckheten att tvåla till demokratiskt valda regeringar, utan anses ha makten att kasta hela nationer på soptippen – verkar man ha funnit ett tacksamt mål.

Det är tidig morgon i Cambridge, Massachusetts. Bo Becker, forskare i finansiell ekonomi på prestigefyllda Harvard Business School och författare till flera studier om kreditbetyg, suckar högljutt.

– Man kan tycka lite synd om ratingbolagen just nu. De får mycket uppmärksamhet, men det är inte deras fel att det är kris i Europa.

Flera experter som Fokus talat med menar att kreditvärderingsinstitutens graderingar av euroområdets länder har fått mer uppmärksamhet än de förtjänar. Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s bedömningar skiljer sig i grunden inte från andras kvalificerade gissningar. Att samla in och publicera information om tillståndet för olika låntagare är i grunden varken kontroversiellt eller svårbegripligt. Att ha god kreditvärdighet är lika viktigt för företag och nationer som för privatpersoner som vill köpa en bostadsätt. Så långt är systemet busenkelt.

– Alla som är lika gamla som jag och har upplevt det gamla betygssystemet förstår att tre stora A:n är något väldigt, väldigt bra. Det finns nog en förståelse för skalan som sådan, säger Thomas Pousette, chefsekonom på SBAB.

De tre globala instituten har lång erfarenhet av kreditvärdering. John Moody började betygsätta järnvägsbolag efter betygssystemet AAA (»extremt stark« betalningsförmåga) till D (»default«, inställd betalningsförmåga) redan 1909. När verksamheten växte kom den att innefatta även andra branscher. Standard & Poor’s har anor från 1860, då Henry Varnum Poor gav ut en bok med affärsinformation om järnvägsbolag.

I dag tjänar instituten mest pengar på sina granskningar av företag och så kallade strukturerade produkter. Medier och politiker riktar desto oftare in sig på bolagens granskning av nationer, en verksamhet som har ökat i betydelse i takt med att förtroendet för statsobligationer minskat. Samtidigt säger bolagen aldrig vilken obligation som är köpvärd eller inte. Det är inte deras uppgift.

– De här instituten är budbärare, de granskar det finansiella systemet. Resultaten går kanske inte alltid politikernas väg, men man kan inte skjuta budbäraren eller skylla på meteorologen för att det regnar, säger Pär Magnusson, chefsekonom på Royal Bank of Scotland.

Ändå står det bortom allt rimligt tvivel att kreditvärderingsinstituten har stor makt. Paradoxalt nog har de fått den till skänks av samma svavelosande politiker som sågar deras bedömningar i parlamentssalar och tv-soffor över hela Europa. Förklaringen är enkel. Flera europeiska och nationella lagar och förordningar reglerar att investerare inte får handla med obligationer som har »skräpstatus«, det vill säga allt under betyget BBB-. Det handlar förstås om att begränsa risktagandet i europeiska banker, men genom att politikerna skriver in kreditvärderingsinstitutens betyg i lagstiftningen legitimerar de bolagens verksamhet. Bo Becker exemplifierar:

– Angela Merkel klagade på Moody’s när Grekland nedgraderades, men anledningen till att Grekland nedvärderats är att landet inte kan betala av sin statsskuld. I efterhand framstår nedgraderingarna av Grekland som rimliga, och den tyska kritiken som överdriven. Att nedgraderingar ställer till problem beror på att europeiska politiker har skrivit in regleringar baserade på kreditvärdering i EU:s gemensamma regelverk.

Samtidigt menar flera bedömare att kreditvärderingsinstitutens sänkningar egentligen inte spelar så stor roll för priset på obligationer. Handeln med amerikanska värdepapper ökade till exempel efter att USA:s kreditvärdighet sänktes i höstas. Och i tisdags lyckades den spanska regeringen låna 4,88 miljarder euro i obligationer, trots att landet nedvärderats några dagar tidigare.

Varför blir då politikerna så sura över betygen? För Riksgäldens skuldförvaltningschef Thomas Olofsson, som betalar Standard & Poor’s för att göra enskilda granskningar av varje lån myndigheten ger ut, är förklaringen enkel:

– Det är samma sak som om någon skulle säga till dig att du inte är lika snygg som Brad Pitt. Det är klart att ingen vill höra det. Det är inte svårt att förstå.

Riksgälden betraktar kreditvärderingen som en tjänst som Sverige behöver. Att skapa ett nytt europeiskt kreditvärderingsinstitut, något som flera tunga europeiska politiker förespråkar, ger Thomas Olofsson däremot inte mycket för.

– Jag är väldigt kritisk till att ha en statlig eller överstatlig institution. Det skulle bli trovärdighetsproblem direkt. Vi behöver få ner den här övertron på kreditvärdering, snarare än att gå åt andra hållet.

I konferensrummet på Standard & Poor’s Stockholmskontor, ett stenkast från Stureplan i Stockholm, visar Andreas Kindahl broschyr efter broschyr med invecklade grafer och kurvor som ska förklara vad han och de cirka 30 kollegorna egentligen gör på dagarna. Standard & Poor’s är stolta över sin »oberoende analys«, men samtidigt säger Andreas Kindahl att det inte är »sunt« när myndigheter och stora investerare, som pensions– och försäkringsbolag, lägger för mycket fokus på just kreditvärdering.

– Vi vill bistå investerare, men vi är bara en del av pusslet. Vår bedömning ska alltid bara utgöra en del av deras beslut. Många ålägger oss makt, men vi bedömer bara risken för att investerarna inte ska få tillbaka sina lån i tid.

Den vanligaste kritiken mot kreditvärderingsinstituten, att de finansieras av dem de ska granska, avfärdar Andreas Kindahl med en axelryckning. Hela affärsmodellen bygger på att de gissar rätt. »Vi lever på vårt rykte«, säger han och tar ännu en tugga av sin ostmacka.

Samtidigt fortsätter spelet som paradoxalt nog, på lite sikt, gör alla till vinnare. Politikerna har fått en perfekt syndabock för sina egna tillkortakommanden. Och kreditvärderingsinstituten, de som lever på sitt rykte, stärker sin position ytterligare. För vem vågar fnysa åt tre bokstäver som är avgörande för den franske presidentens öde?

Fakta | Kreditvärdering

Kreditvärdighet definieras som en persons, ett företags eller ett lands förmåga att betala sina skulder. Bedömningarna görs av kreditvärderingsinstitut, som graderar länder enligt en betygsskala där AAA är bäst och C sämst. Om ett land får D, »default«, anses det helt ha förlorat sin betalningsförmåga.

Institutens bedömningar är ofta avgörande för vilka räntor som sätts på marknaden för statsobligationer. Ett lägre betyg genererar högre ränta, vilket kan bidra till att stater får svårare att låna pengar.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

Hans leende är omringat av en prydligt tuktad behåring. Frånsett Percy Barnevik, en av Jacob Wallenbergs företrädare som ordförande i Investor, kan jag på rak arm inte påminna mig någon annan i närings­livets toppskikt som inte är slätrakad.

– Oväntat ämne, säger han roat och tittar på sin ­informationschef Oscar Stege Unger som nickar instämmande. Men min farfar Marcus Wallenberg hade faktiskt mustasch. Det hade äldre gentlemen på hans tid.

– I dag är synen på utseende friare överhuvudtaget i samhället, oavsett om det gäller klädsel, skägg eller hårlängd, säger han och minns den fråga farfar ställde till Jacob Palmstierna då denne dök upp på jobbet i rutig uddakavaj: Ska du på semester?

Då var klädkoden strikt. Förfallet satte in för ett femtontal år sedan då Investor införde den chock­artade nymodigheten »casual Friday«. Nu är det ­casual varenda dag. Hade den gamle patriarken gått igen och tittat ner i den luftiga ljusgård som utgör Investors personalmatsal, hade han trott sig förflyttad till en fritidsby. En av de få slipsar som syns sitter på Jacob Wallenberg själv.

Först valde han Investorägda Grands Hôtels veranda för vårt lunchmöte, men ändrade sedan till Investors personalmatsal med 1,5 timmes varsel.

Ännu en furste som inte vill synas leva furstligt. I själva verket var det förekomsten av stekt fläsk på personalmatsalsmenyn som fick honom att byta. Han ratar dock de bruna bönorna och tar för sig av något som heter paprikabulgur i stället och som egentligen hör ihop med lunchmenyns fiskrätt.

– Jag avskyr bruna bönor, avslöjar han. Det ska vara löksås till stekt fläsk. Som du ser har jag inte mycket inflytande på maten här.

När vi äter denna lunch har Anders Borg just utsetts till Europas bästa finansminister. Samma Borg som har riktat hård kritik mot bonusar i banker och övriga näringslivet.

Vad tycker du om Borgs angrepp på bonusar andra förmåner till chefer?

Jacob Wallenberg låter maten tysta munnen en stund medan han sorterar sina ord.

– Jag tycker allmänt sett att det är förståeligt om ­politiker har synpunkter på frågor som har att göra med näringslivets förhållande till samhället i stort. Det är en verklighet som vi i näringslivet måste förhålla oss till.

Diplomatiskt svar. Jag ber honom peka ut världens tre främsta företagsledare. Namnet Warren Buffett kommer snabbt.

– Som investerare. Han är oerhört skicklig, uppenbarligen.

Sedan tystnar han. Funderar, men det kommer inga fler namn.

– Jag tänker inte i de här termerna, säger han ­eftertänksamt, men jag är till exempel jätteimpad av Ericssons roll i världskonkurrensen i dag, där huvuddelen av deras historiska konkurrenter antingen har försvunnit eller är starkt marginaliserade.

Ja, tänk bara på Nokia. Beundrat och haussat av alla för tio år sedan medan Ericsson höll på att gå omkull.

– Det var stora problem. Ericsson fick halvera an­talet anställda i världen från 100 000 till 50 000.

Det föll på Kurt Hellströms lott att fixa det?

– Han räddade företaget. Kurt var runt hos kunderna dag ut och dag in. Han bodde i en resväska och var ute och kämpade för att försvara Ericssons intressen och gjorde det framgångsrikt.

Men i medierna framstod han som en tönt.

– Han blev mördad i den första intervjun han gjorde i Veckans Affärer eller om det var Affärsvärlden och det satte tonen för fortsättningen. Det var väldigt olyckligt såklart. Men Kurt gjorde ett mycket större och långt viktigare arbete än vad omgivningen gett honom credit för. Jag har utomordentligt stor respekt för vad han har gjort. Verkligen.

Kan du nämna Sveriges tre mest dynamiska företag?

– Och det frågar du mig, utbrister han med ett skratt och prisar sedan det gamla Investorkontrollerade verkstadsbolaget Atlas Copco.

– I det tysta skördar de stora framgångar i världen och det gläder mig. Atlas Copco är inte så himla sexigt men duktigt och lönsamt med stadigt växande marknadsandelar. Överhuvudtaget har svenska företag, inte bara våra, tagit marknadsandelar och blivit eller förblivit världsledande i sina branscher de senaste 25 åren. Många konkurrenter har diversifierat medan de svenska valt att fokusera sina verksamheter och skördat stor framgång. Den modellen tycks fungera väl i dagens värld.

Nästan alla framgångsrika svenska företag har varit med länge. Är det speciellt för Sverige?

– Ja, vi sticker ut där tillsammans med Schweiz och i viss mån Holland. Det är ett resultat av spännande uppfinningar en gång i tiden och en liten hemmamarknad som tvingade ut företagen internationellt. Det var en bra början. De tvingades hoppa i det kalla vattnet.

Om tio år, vilka är i topp då?

– Jag förutsätter att de här stora företagen fortsätter att upprätthålla en stark position inom sina områden.

Ser du något nytt sticka fram?

– Nej, tyvärr inte.

Samtalet glider in på wallenbergsfärens kärna, det börsnoterade investmentbolaget Investor. Under ett par decennier har Investor satsat på mindre, ofta ­onoterade företag i nya branscher med målet att få se dem växa sig stora. Det är en strategi som nu över­givits.

– Vi har inte klarat att få vettig avkastning på de här satsningarna, trots att vi verkligen försökt ge dem chansen att utvecklas. I våras förklarade vi därför att vi flyttat fokus mot våra gamla kärninnehav. Vi är åter där vi var för 25 år sedan och satsar på våra traditionella innehav.

Fast utan Saab-bilar, vilket jag förmodar att ni är tacksamma för?

– Så är det.

Är ni lika glada över att inte äga Scania längre?

– Nej, det har vi ju sagt att det vore fantastiskt att vara huvudägare i detta fina bolag. Att sälja var dock ett beslut som fattades långt innan jag kom in i bilden även om jag genomförde slutförsäljningen. Men det viktiga är att veta vart man är på väg, inte att titta bakåt.

– Vi är långsiktiga. Vi har ingen exitstrategi. SEB, vårt äldsta innehav, har vi haft i 155 år. Investoraktien är för de långsiktiga investerarna. Den som har kortare tidsperspektiv ska välja en annan aktie.

Jacob Wallenberg sitter även i styrelsen för ett utländskt börsbolag. Han är den första och enda icke-amerikan någonsin i Coca-Colas styrelse.

Hur landade du där?

– Jag fick frågan via en global headhuntingfirma som både vi och Coca-Cola jobbat med. Coca-Cola hade bestämt sig för att öppna för en utlänning i styrelsen och då lade man ut ett väldigt brett nät. Jag blev en av kandidaterna och jag fick erbjudandet om jobbet.

Bjuds det Coca-Cola vid styrelsemötena?

– Jajamen och inte bara det. Coca-Cola har över 450 olika varumärken. Det finns en hel vägg fylld med olika drycker som man kan gå och ta av.

Vi övergår till politik och den europeiska skuld­krisen.

Finns det någon politiker i dag som inger dig stort förtroende?

Svaret kommer rappt

– Anders Borg. Fredrik Reinfeldt hyser jag också stor respekt för.

Den tredje han pekar ut är Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

– Hon har en kristallklar syn på vad hon anser är viktigt och agerar med stor kraft. Jag upplever inte, till skillnad från en del av ledarna omkring henne, att hon låter sig styras av strikt nationella tyska intressen. Hon ser till Europas bästa inom ramen för de lagar hon måste följa. Hon är en sann ledare som jag verkligen respekterar.

Följer därav att du i valet mellan Angela Merkels och Nicolas Sarkozys modeller för att lösa Europas statsskuldproblem förordar Merkels?

– Nej, det gör det inte. Eurozonen har i dag två problem som båda handlar om brist på stabilitet och förtroende på kreditmarknaden. För det första måste skuldländer som Grekland och Italien visa att de har viljan och förmågan att få kontroll över sina budgetunderskott. För det andra måste det skapas en lender-of-last-resort.

Som »lender-of-last-resort«, den som lånar ut pengar när ingen annan vill, ser Jacob Wallenberg Europiska centralbanken, ECB, som det enda rimliga alternativet.

– ECB måste få ett öppet mandat att sätta fart på ­sedelpressen och köpa så mycket obligationer som man bedömer nödvändigt. Bara det faktum att det finns en sådan aktör kan räcka för att få marknaden att lugna ner sig, säger han men konstaterar samtidigt att tyskarna hävdar att det skulle kräva lagändringar i Tyskland. Merkels händer är bundna.

Men, om ECB börjar vattna marknaden med nytryckta pengar, som amerikanska Fed, kan slutstationen bli en gigantisk inflation?

– Ja, vi har ingenstans att ta vägen egentligen.

Så det handlar om en flykt in i framtiden?

– Ja, men man måste också se till alternativen. Om vi inte gör något kan vi drabbas av en implosion och då har vi kanske ingen euro och då har vi kanske inte något EU. Jag förstår tyskarna som håller emot för att länder med skuldproblem ska lösa dem själva och inte lasta dem på andra men jag hoppas vi får en lender-of-last-resort-lösning.

Hur många banker kommer det att kosta innan den här krisen är över?

– Jag är inte säker på att det kommer att kosta några banker alls. Blir det nödvändigt finns det stater som kommer att gå in och stötta, för ingen vill sitta med en ny Lehman-situation i händerna. Det betyder dock inte stabilitet för aktieägarna i alla banker, för det är två olika saker.

Wallenbergs sfär leds nu av femte generationen Wallenbergare sedan grundandet, ett triumvirat bestående av bröderna Jacob och Peter »Poker« Wallenberg, söner till Peter »Pirre« Wallenberg samt kusinen Marcus »Husky« Wallenberg, son till Marc »Boy-boy« Wallenberg.

När fick du klart för dig att du skulle ingå i denna ättstafett?

– Ingen tror mig när jag säger det men jag hade inte en tanke på det före 25 års ålder. Jag kände heller inget tryck. Jag ville bli läkare men mina betyg räckte inte. Ett tag funderade jag på att bli stamofficer i flottan ­eftersom jag gick reservofficersutbildning i tre år men sen fick jag chansen att läsa företagsekonomi i USA. Den tog jag.

Hur gör du med dina barn?

– Höhö, de kommer att läsa detta med stort intresse. Jag anser att föräldrar ska guida sina barn men de måste själva få hitta sina vägar och upptäcka vad de brinner för. Min erfarenhet är nämligen att barn tenderar att göra motsatsen till det föräldrar säger åt dem.

Hoppas du att de hittar ditt spår?

– Absolut. Det vore fantastiskt att se dem växa in i familjens arbete.

Till Wallenbergdynastins egenheter hör de mer eller mindre begripliga smeknamnen på dess medlemmar typ Dodde, Pirre, Poker och Husky. Men vad kallas Jacob?

– Inget. Det har försökts från alla håll och kanter att sätta smeknamn på mig men inget har fastnat, konstaterar han förnöjt.

Minns du något?

– Nej, och definitivt inte just i dag.

Dock har hans son, Jacob jr, yngst av tre syskon och enda pojken, inte kommit undan, han kallas »Joppi«.

Fakta | Jacob Wallenberg

Född: 1956.
Familj: Sambo, tre barn, fyra syskon.
Utbildning: Master of business administration, elitskolan Wharton (USA), reservofficer i flottan.
Karriär: Bland annat vice vd och finansdirektör för Investor, koncernchef och ordförande i SEB.
Uppdrag i urval: Ordförande i Investor, vice ordförande i Atlas Copco, SAS, SEB, Ericsson. Styrelseledamot i ABB, Coca-Cola, Handelshögskolan i Stockholm och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Hobbies: Segling bland annat.
Maktfaktor: Nr 13 på Fokus maktlista.

Tv-komikern Jon Stewart var som vanligt vass efter att kreditvärderings­institutet Standard & Poor’s i augusti sänkte USA:s kreditbetyg. Stewart häcklade meta-ironiskt alla som efter nyheten vände sig mot budbäraren, i stället för att erkänna landets verkliga problem.

I realiteten är Poor ett efternamn. År 1869 publicerade Henry Varnum Poor den första av många utgåvor av »History of Railroads and Canals in the United States«. Boken utvecklades till ett företag som analyserade hälsan för olika företag. På 1940-talet gick firma Poor Co ihop med Standard Statistics Bureau och blev Standard & Poor’s. S&P är ihop med Moody’s och Fitch ett i gruppen av institut som sätter kredit­betyg. Med sina olika bokstavskombinationer rangordnar de kreditvärdigheten för stater, företag och värdepapper.

I måndags chockade S&P världen med beskedet att den satt alla euroländer på en varningslista för sänkt betyg. Även Finland och Tyskland.

Långt mindre uppmärksammat var beskedet fyra dagar tidigare. Då höjde S&P betyget för de två svenska storbankerna SEB och Swedbank, från A till A+. Samtidigt bekräftades kreditbetyget AA- (snäppet ovanför) för Nordea och Handelsbanken. Höjningen är den första på flera år och innebär ett återställande av betygen för Swedbank och SEB till samma nivå som före krisen 2008/2009. Sänkningen då berodde på bankernas exponering mot det krisande Baltikum.

S&P:s nya omdöme är också anmärkningsvärt med tanke på läget i världsekonomin. Att ett kreditvärderingsinstitut, mitt i en eskalerande finanskris, levererar ett höjt betyg är något av ett Nobelpris för en bankdirektör.

Visst bör kreditbetyg tas med en nypa salt. En bidragande orsak till hela kreditkrisen var ju att just dessa institut hade gett toppbetyg till investeringar som i realiteten var hysteriskt riskfyllda. I slutändan är de ju också bara gissningar om framtiden.

Samtidigt har S&P och de andra på senare tid försökt skärpa sig. Och att de nu vågar höja en bank, mitt i finansvärldens ragnarök, borde ändå säga någonting.

Rätt eller inte – det högre betyget är en gudagåva för de två bankerna som nu får lättare (i alla fall mindre svårt) att låna. Och för hela Sverige. Om någonting har krisen visat att stater och dess storbanker sitter ihop.

En hel del av äran borde därför också gå till finansminister Anders Borg. De förbättrade bankbetygen skulle nog aldrig ha inträffat om inte statsfinanserna, och därmed upplåningsmöjligheterna, varit så otroligt mycket bättre än nästan alla andras. Sedan en tid tillbaka lånar Sverige billigare än Tyskland, vilket den senaste veckan har uppmärksammats av både The Economist och Bloombergs.

Det är ju dessutom regeringen som har krävt ökade buffertar av bankerna – något som flera bankchefer gnällde intensivt på när kraven ställdes. Men som de nu får skörda frukterna av. Senast i förra veckan gav regeringen order om att de svenska bankerna ska uppfylla de nya Basel-reglerna, flera år tidigare än vad som krävts generellt, vilket de svenska affärsbankerna verkar acceptera.

Är då svenska banker helt säkra? Nej, inte med en liten öppen ekonomi som på nolltid kan vända budgetöverskott till avgrundshål i statskassan. Inte med en skuldsättning i hushållen på rekordhöga 160 procent av inkomsten och fallande bostadspriser, som kan bli riktigt farligt om folk på allvar börjar förlora sina jobb. Riksbanken konstaterade också i förra veckans stabilitetsrapport, att det fortfarande finns en del frågetecken rörande bankernas finansiering.

Men just nu tar vi alla goda nyheter vi kan få. Även om de kommer från ett bolag med ett fånigt namn.

De unga männen (för det brukar vara mest män) är studenter från Handelshögskolan i Stockholm. De äldre är anställda på Deutsche Banks Stockholmskontor. Orsaken till ynglingarnas närvaro är bankens rekryteringskväll »Spring Internship Event«. Eller som det står i inbjudan på studentkårens hemsida: »join us at one of the events below and find out what a career at Deutsche Bank is really like«.

Den utannonserade kvällen står i bjärt kontrast till affärstidningars rubriker de här dagarna. »Nattsvart läge för banker«, var till exempel rubriken i DI förra veckan, efter nyheten att Carnegie är på väg att säga upp 100 av 850 anställda. Veckan innan hade samma tidning en artikel om att alla svenska fondkommissionärer går med förlust. Under hösten har också de fyra storbankerna aviserat personalneddragningar.

Detta alltså i ett Sverige vars finansbransch hittills tillhör de minst drabbade av skuldkrisen. Banker i Europa och USA har den senaste tiden offentliggjort personalminskningar på totalt 100 000, enligt en sammanställning från CNBC.

Blodbadet är inte konstigt. Under de senaste decennierna har finansindustrin vuxit sig allt större. I USA stod till exempel branschen 2007 för över 40 procent av storföretagens totala vinster. När skuldbubblan spricker är det naturligt att de som blåst upp den drabbas.

På en mer filosofisk nivå har slutsatsen vuxit fram, även hos djupt marknads­liberala personer (som Anders Borg), att finansmarknaden – tvärtemot sitt syfte, att minska risken i ekonomin – i stället utgör dess största hot. Får nu då bank­sektorn till slut betala notan för att den har skickat västvärlden in i sin värsta kris i modern tid? Och står vi inför en mycket mindre och mer konservativ finansbransch?

Svaret på de frågorna är nog två rungande nej.

Det är här de illasittande kavajerna kommer in. Deutsche Banks kväll är inget särfall. Den 10 november höll Handels studentkår rekryteringsdagen »Focus on Finance« med 13 närvarande banker och finansföretag. Ingen skuldkris där inte.

Anledningen till att jag kan uttala mig så självsäkert om ynglingarna och kavajerna, redan innan träffen har inträffat, är att jag själv var en av dem. Jag började på Handels hösten 1992. Då hade de svenska bankerna skickat Sverige in i sin värsta finanskris i historien, räntan var 500 procent och alla trodde att finansbranschen var död.

Så blev det inte. I stället dröjde det bara något år innan bankerna var tillbaka. Och vi drog på oss våra kavajer och nylonslipsar, frekventerade rekryteringskvällar med gratisvin och bufféer dignande av parmaskinka och skaldjur.

Resten av 1990- och 2000-talet blev sedan en enda stor bröllopsfest för banker och handelsstudenter. Se bara på den

gallup över var de nyutexaminerade hamnar på sitt första jobb, som skolan gör varje år. Listan för dem som gick ut 2010 toppades av »Investment banking«. Tvåa var »Finance/banking other«. Totalt gick 30 procent av studenterna på Sveriges tyngsta ekonomiskola direkt till finansbranschen. Detta bara ett drygt år efter Lehman Brothers krasch.

Mönstret går igen. Finansbranschen växer, krisar och ifrågasätts – men kommer ändå tillbaka, i mer eller mindre samma välskräddade och illa fungerande kostym som tidigare. Sanningen är den att finansindustrin är ett så starkt särintresse, med så djupa försänkningar i såväl akademi som politik, att den nog aldrig kommer att gå igenom en sådan strukturomvandling som samhället egentligen behöver.

Nyheten i veckan, att 39-åriga Fredrik Paulsson – från byggfamiljen bakom Peab – har tagit plats i styrelsen för varuhuskoncernen Ikeas ägarstiftelse, såg vid första påseende ut som just ett sätt att hantera just detta problem. »Kamprads kronprins« var rubriken på Aftonbladets första artikel.

Kamprads folk ryckte ut och försökte säga att händelsen mer skulle tolkas som en breddning och föryngring av ledarskapet inför framtiden. Att Ingvar Kamprads tre söner inte alls var uteslutna som framtida medlemmar.

Problemen med successionsordningen i Ikea är dock väl kända sedan länge. Ingvar Kamprad tillstod dem själv för Bertil Torekull i boken »Historien om Ikea«. Där säger möbelmiljardären att han visserligen vill att sönerna ska »utbildas noggrant så att de kan ta ett operativt ansvar«. Men också att han »knappast [skulle] önska att nästa generation blir lika bunden«, att ingen av sönerna vill »binda sig på det viset« och att »företagets problem nr 1 är avsaknaden av ämnen till ledare med erfarenhet av hela Ikeafältet«.

Boken kom 1998. Inga uppgifter tyder på att problematiken ändrats sedan dess.«Succé utan succession« var till exempel rubriken på ett reportage i tidningen Affärsvärlden 2006. I bok »Sanningen om Ikea« från 2009, påstod den tidigare toppdirektören Johan Stenebo att Ingvar Kamprad kallat sina söner för »oduglingar«.

Exakt hur Ingvar Kamprads plan ser ut för styrningen av koncernen efter honom är inte känt. Klart är dock att inhoppet av en figur som Fredrik Paulsson i ägarstiftelsen har betydelse i successionsfrågan.

Den som introducerat Paulsson är Göran Grosskopf, de svenska företagsdynastiernas consigliere nummer ett. Han är ordförande i ägarstiftelsen och en av Ingvar Kamrpads närmaste män. Grosskopf är också ordförande i Paulssons Peab.

Som skatteprofessor på 1980-talet hjälpte Grosskopf familjerna Rausing (Tetra Pak) och Crafoord (Gambro). Därefter har han varit rådgivare åt familjerna Lindholm (Biltema), Söderberg (Ratos), Fredriksson-Hamrin (Jönköpings-Posten) och Bergendahls (City Gross). Om han har varit med och placerat Fredrik Paulsson i Ikeatoppen finns det en tanke med det. Hur långtgående återstår att se.

Nyheten väcker också andra frågor. Till exempel om successionen i Paulsson­familjen. Den bolagsgruppen styrs i dag av grundarna, bröderna Erik och Mats (Fredriks pappa) Paulsson. Mats har historiskt haft större kontroll över byggrörelsen i Peab, medan Erik skött fastigheterna med Fabege i spetsen. Mats äldsta son Stefan gick bort 2008, bara 40 år gammal. Kvar finns hans änka Anita och lillebror Fredrik. Om Fredrik Paulsson koncentrerar sig på Ikea, innebär det att Mats lämnat över den framtida styrningen av hela imperiet till brodern Eriks familj, med hans barn Svante och Sara?

Värt att notera är också tillkomsten av alliansen Paulsson-Kamprad. I september köpte Ingvar Kamprad privat 3,6 procent i Peab för 300 miljoner kronor. Denna typ av pakter har de senaste åren blivit lika vanliga i det svenska näringslivet som bröllop mellan europeiska furstehus under medeltiden. Melker Schörling (Securitas) har till exempel lierat sig med Stefan Persson (H&M) och Carl Bennet (Getinge) med Fredrik Lundberg (halva Sveriges näringsliv).

Har familjedynastiernas överhuvud till slut lärt sig faran med att lita enbart på de egna generna för imperiernas fortlevnad? Men är lösningen då andras?

Är det någon svenskrelaterad människa som i en brittisk fintidning som Financial Times borde få epitet efter Tolkiens allra skickligaste spillra till människa är det väl ändå Åmsele-mördaren Juha Valjakkala. När han i veckan rymde var det typ för femte gången. Det, om något, antyder övernaturliga krafter.

Visst finns det något magiskt i till exempel Borgs straffskatt på snus, vars effekter nu spridit sig till Umeå där tjänstemännen vill förbjuda läppvärmare hos kommunanställda. Och ja, Joe Labero är säkert imponerad av Borgs sätt att vrida ögonen på sin publik. Men. Häxmästare? Europas bästa finansminister?

Att ranka finansministrar är förstås bra journalistik, men vill man få priset? Ordet »bäst« är ju problematiskt. För två år sedan utsågs Frankrikes Christine Lagarde till etta i samma tävling. Det var alltså när hon hade förlorat slaget om sparkraven till Sarkozy och börjat bygga upp underskott och snärja ihop sig med PIIGS-länderna.

Och för svensk del så går det att erinra sig att Kjell-Olof Feldt utsågs till världens bästa finansminister ett par år före kraschen 1991.

Kanske beror det på att ekonomi anses vara magi. Svårstyrd. Kanske borde priserna snarare ges till de små folk som utsätts för trolldomen. Letterna till exempel. Det var ju dem som Anders Borg ställde upp som magisk sköld mellan Sverige och ondskan 2009. Hobbitarna räddade honom.

Detta är mannen som skrivit en bok som är en iskall uppgörelse med finansbranschen, där han jobbat under hela sitt liv. Det är en insidesskildring av hur de stora företagsfusionerna gick till, han hänger ut alla han tycker är puckade, kolleger, kunder, affärspartners och konkurrenter. Han har publicerat interna mejl i sin bok. Jag är förvånad att han törs visa sig här, på ett av finansfolkets mest kända vattenhål.

Är inte dina kolleger vansinnigt arga?

– Nej då, men en del kunder möjligen.

Han nickar mot bordet bakom oss, där sitter den legendariska tidigare ordföranden för Swedbank, Göran Collert, han kommer fram och hälsar vänligt. Till sällskap har han Handelsbankens/Industrivärdens lika legendariska, men mindre sociala, överhuvud Tom Hedelius. Han bevärdigar inte Knut Ramel med en blick. Ramel har kallat börsbolaget Industrivärden för en gubbklubb som inte tillför något värde till aktieägarna. Han är helt oberörd av Hedelius iskyla.

– Jag har alltid skiljt på arbete och ­privatliv, mina vänner har ingenting med jobbet att göra, säger han.

Knut Ramel inspekterar intresserat min lammrygg.

– Jag ska hit i morgon med en god vän, kanske jag tar lammet då.

Som ung ville han göra något av betydelse, men gled till slut, efter utbildning på Handelshögskolan i Stockholm, en termin på läkarutbildningen, ett par år på finansmannen Anders Walls dåvarande bolag Beijerinvest, och en del missmod, mot alla odds in i bankvärlden. Men det var inte det han hade tänkt sig.

– Jag tyckte att det var vulgärt att kränga, andefattigt, ja nästan cyniskt. När jag började på bank trodde jag att jobbet handlade om nationalekonomi, men så var det ju inte.

Trots stark skepsis blev han kvar. I 30 år.

– Det var roligt, jag såg möjligheter, det här var i början på 80-talet när kapitalmarknaden avreglerades. Kundkontakterna var spännande och arbetet var väldigt självständigt. Det var som ett spel man ville vinna.

Ramel beskriver finansmarknaden som överlönsam under de här åren. Förklaringen till att det kunde bli så ligger i att kunderna själva tjänade så mycket pengar att de inte räknade så noga på vad investmentbankernas tjänster kostade. En del stora affärer blev dock inte verklighet, exempelvis lyckades Knut Ramel inte gifta bort SEB, vare sig med Swedbank eller Nordea. Wallenbergs fel, enligt Ramel. De ville inte förlora makten över »sin« bank.

– De är fjättrade vid sin historia. Tänk om det hade funnits en Jan Stenbeck där, då hade bolaget sett helt annorlunda ut.

Nu är läget i finansbranschen ett helt annat än under de gyllene åren. Eurokris och börsras över hela världen.

Vissa anser att den gamla sanningen att aktier alltid slår räntebärande placeringar på sikt inte stämmer längre?

– Frågan är om det någonsin har stämt, och hur lång bör horisonten i så fall vara? Min tvillingbror och jag fick var sitt aktiekapital när vi studerade, jag var väldigt aktiv i min förvaltning, han förhöll sig helt passiv. Efter tio år roade vi oss med att jämföra utfallet, hans kapital hade då vuxit något mer än mitt, småler Knut Ramel.

Vi diskuterar synen på arbete. Knut Ramel, som har bott många år i London och Schweiz, menar att den är luthersk i Sverige. Han hänvisar åter till sin tvillingbror, som »inte har arbetat en dag i hela sitt liv«. Brodern lever sparsamt i innerstan och läser enorma mängder böcker. Han gör det han vill.

– Men det är klart att det varit jobbigt ibland när folk frågat »vad gör du?«.

Knut har nu inte heller något avlönat arbete längre. Han ägnar sig åt sina barn, som är unga eftersom han gifte sig »sent«, som han själv säger, för tio år sedan vid 46 års ålder. Han vet inte vad han ska göra framöver, men säger att det inte blir fler böcker.

– Det här var den berättelse jag hade i mig, det är skillnad med pappa (Stig Ramel, på sin tid vd för Nobelstiftelsen), han var författare på ett helt annat sätt.

Skulle han ha gillat din bok?

– Ja jag tror han hade tyckt den var kul. Han var mer diplomatisk än jag, men orädd, helt orädd.

Vi diskuterar klass, i Storbritannien och i Sverige. Knut Ramel framhåller att »ståndcirkulationen är mycket viktig« för ett lands potential. Han menar att i Sverige har vi redan uppnått den potentialen, medan Storbritannien har en del kvar att göra. Ett av USA:s största problem på sikt är enligt Ramel den växande underklassen, och att den får fler barn än överklassen. Det hämmar tillväxten.

Hur har ditt adliga ursprung påverkat dig?

– Det har jag aldrig reflekterat över. Men andra fäster kanske vikt vid det. Möjligen påverkas man genom att man har en naturlig hemvist.

När vi skiljs åt är jag fortfarande inte helt säker på varför han skrev boken. Var det en besvärjelse inför det faktum att han inte har utfört något stort, allmännyttigt, som han drömde om som ung man utan valde mammons värld? Är boken en avbön?