Strippen, som bara är två rutor, visar en reporter (Liv Strömquist själv) och en socialdemokratisk politiker.

I ruta ett ställer reportern/Liv en fråga.

- Hur är era visioner, nya tankar steg framåt, kampvilja, era allra mest crazy utopier. Hur tänker ni?

I ruta två svarar socialdemokraten.

- Vi tänker jobb.

Strömquist kunde lika gärna ha satt en borgerlig politiker i rutan och gett han eller henne samma svar.

Tecknaren, som är aktuell med ett nytt album, sprättar med ett enda elegant florettsnitt upp buken på hela årets valrörelse. Inte för att debatten bara handlar om jobb. Nej, strippen illustrerar den stelnade formen på det politiska samtalet.

Efter att ha följt rader av utfrågningar i etermedierna, betraktat valaffischer och läst de båda blockens valmanifest är min slutsats att vi har en politisk kommunikation som över hela spektrat är fast uppdelad i två extremer.

Till att börja med de vanliga fluffiga och till lite förpliktigande värdeorden. Om att det vore bra om saker blev bättre. Men utan konkret koppling till verkliga förhållanden. Ni förstår.

Men fluffvågen är faktiskt inte fullt lika omfattande som tidigare år.

Vi har nämligen också den andra extremen – den hyperkonkreta budgetuppgjorda sakfrågenivån. Denna form står i årets valrörelse för lejonparten i det politiska samtalet.

I detta finns mycket att glädja sig åt. Vi vill ju hellre ha konkret och budgetsäkrad sakpolitik, än ännu mer snömos än personpåhopp. Eller andra former av mer eller mindre relevanta skandaler. På det viset är valkampen i år exemplariskt väluppfostrad.

Ändå är åtminstone jag själv, som väljare och politiskt intresserad, mindre inspirerad än någonsin Detta på grund av vad som saknas. Det som borde finnas där mitt emellan det värdelösa värdeordsfluffet och de hyperkonkreta sakfrågorna.

Jag är nog knappast ensam att efterlysa den: Den konkret förankrade politiska visionen.

Desperat letar jag efter en enda svensk politiker som vågar måla en tavla av hur Sverige ser ut om tio, femton eller tjugo år. En sammanhållen formulerad idé om samhällets utveckling fram till dess.

Det handlar dels om en analys om hur samhället förändras i stort, oavsett politiska insatser. Dels om vilka politiska ingrepp nämnda politiker föreslår för att få landet ditt han eller hon vill, givet den första analysen.

I en sådan tavla räcker det inte med att säga att samhället ska hålla ihop, att vård skola och omsorg ska vara bra. Där måste man säga hur skolan, vården och omsorgen kommer att se ut. Och fästa det i en större tanke om hur samhället bör fungera.

Inte minst gäller detta frågan om hur vi ska få mat på bordet. Ska Sverige även i framtiden vara en råvarubaserad storföretagsekonomi med detaljhandelstouch, plus en offentlig sektor på halva BNP? Om inte, kan vi göra någonting för att ändra på det? Och om inte – hur ska politiken formas för att anpassa sig?

Den politiker som till exempel tycker att Sverige inte längre bör tillverka personbilar bör ha en konkret idé som säger någonting annat i stället. Har vi sett exempel på det?

Konkret förankrad industripolitik är, såvitt jag kan se, närmast kemiskt befriad från båda sidors politiska utspel inför valet.

En annan vision som bör målas in i en sådan tavla – och som också saknas i dagens valdebatt – är frågan om framtidens medborgarskap. Detta är en av få frågor där politikerna faktiskt har makt, och där samhällsutvecklingen tagit gigantiska kliv de senaste åren.

Vad tror politikerna att vara svensk medborgare kommer att innebära i framtiden? Vad har vi till exempel för roll i försvaret av landet, nu när värnplikten är borta? Med allt fler i de yngre generationerna som lever sina liv i ett slags gränslös nättillvaro, finns det ens någon mening med ett nationellt medborgar- och försvarsbegrepp? Vilka konsekvenser får detta för den politiska styrningen och hur vi organiserar vår offentlighet? Ska vi ändra sättet att rösta, byta valdagar, fler folkomröstningar?

Och vad händer när all information finns tillgänglig för de flesta hela tiden?

Detta är ämnen som själv skulle vilja höra partiledarna resonera kring – och just i de termerna. Konkreta funderingar om framtiden, minst tio år bort.

Man kan kalla det ideologi. Men det jag efterfrågar är inte klassiska paketlösningar som liberalism eller socialism. Jag tror att deras tid är över. All realistiska politiska visioner framöver kommer nog snarare att vara kreolska mixer av individuell frihet och kollektivt organiserande.

Dessa kreolska politikblandningar kan se ut på massor av olika sätt. Ett avgörande uppdrag för den politiska världen borde nu vara att söka efter dem. Om de inte är uppenbara, så får man väl forma dem själva.Och inte minst kommunicera dem på ett sammanhållet sätt.

Folkhemmet var en sådan sammanhållen kreolsk vision, som fungerade fram till slutet på 1960-talet. Därefter har vi egentligen inte haft någonting som kan konkurrera med den i slagkraft och relevans.

Vilket är framtidens variant? Göran Persson formulerade ”Det gröna folkhemmet”, som kunde ha varit en sammahållande vision och en nystart för socialdemokraterna som kunde räckt än i dag. Men vad finns kvar av det nu?

Jag tror att det faktiskt finns ett antal nya, sammahållna visioner som slumrar hos både högern och vänstern.

Man kan exempelvis ana en socialkonservativ konkret samhällsidé långt under Fredrik Reinfeldts retorik och politik. Men den är ändå ljusår från att gestaltas konkret i en sådan framtidstavla som jag efterfrågar.

På liknande sätt finns det ett embryo till samhällsvision i miljöpartiets politik, åtminstone utanför den rödgröna alliansen. Men där finns, som jag uppfattar det, bara halva tavlan, vad medborgaren ska göra när hon inte arbetar. Mindre vad Sverige ska göra för att vi alls ska ha någon fritid att konsumera.

Vi i medierna har en del skuld i denna konkretionsförlamning. Ett talande exempel är vänsterledaren Lars Ohlys tal i Almedalen i år. Där målade han faktiskt någonting som åtminstone kunde liknas vid en tavla över framtiden. Förvisso inte särskilt originellt, det handlade huvudsakligen om klassisk utbyggnad av offentlig sektor. Men med alla reformförslag och termen ”världens bästa välfärd” fick man som väljer åtminstone en kontur av hur Ohly ser sitt drömsamhälle.

I Axess tv-debatt några minuter efteråt sågades Ohly sönder och samman.

- Jag slutade räkna när jag hade kommit upp till 100 miljarder i ökade utgifter, sa nationalekonomen Andreas Bergh.

Och så blev bemötandet från flera andra, även från partipolitiskt obundna. Oansvarigt, dyrt, orealistiskt.

Ofta är vi journalister och kommentatorer för hårda i att nita politikerna så fort det inte blir som de har sagt. För det politiska samtalets borde vi tillåta ett utrymme för visioner, så länge de har åtminstone en viss typ av konkretion och är någorlunda kompletta.

Det man kunde ha krävt i fallet Ohly är förstås den andra halvan av hans framtidstavla. En vision om hur Sveriges ekonomi ska se ut för att klara av alla de reformer han vill ha.

En annan insikt är att vi också måste börja fråga efter visionerna. Har SVT:s eller SR:s partiutfrågningar haft en enda fråga om framtidsscenarier av den typ som jag redogjort för här?

Det fina med den konkreta framtidsvisionen är att den har någonting som de hårda sakfrågorna saknar. Den har liv. Den innehåller passion, väcker känslor. Inbjuder till debatt. Allt det som får väljare intresserade och engagerade. Allt det som håller väljare borta från missnöjespartier.

Eller som New Yorks tidigare guvernör Mario Cuomo lär ha förkunnat en gång

- You campaign in poetry, but you govern in prose.

Det här var i mitten av november 2009. Finansinspektionen hade då berövat den svenska investmentbanken Carnegie tillståndet att bedriva bank och verksamheten hade tagits över av Riksgälden.

Den närmaste konkurrenten HQ Bank betraktades då som ett under av måttfullhet och klokhet, i en värld av giriga och galna finansfolk. Bolaget räkenskaper vittnade om sunda finanser; koncernen redovisade förra året en klart godkänd vinst på 134 miljoner kronor före skatt. HQ:s marknadsvärde var 3,8 miljarder kronor.

»På det hela taget har vi gjort mer rätt än fel och vi har inte låtit våra misstag bli misslyckanden«, skrev Mats Qviberg och Stefan Dahlbo i HQ Banks årsredovisning för 2009. I dag är läget ett annat.

Vissa har pekat på den gemensamma nämnaren för Carnegie och HQ Bank. De har i större utsträckning än andra svenska banker ägnat sig åt något som på engelska kallas för proprietary trading eller kort och gott trading. De har köpt och sålt finansiella tillgångar för egen räkning i stället för kundernas vinning, med sina egna eller lånade pengar.

I båda fallen visade det sig att tradingavdelningarna (medvetet eller omedvetet) överdrivit värdet på de finansiella instrument man hade och därigenom sopat stora förluster under mattan. I fallet HQ Bank bedömdes risken för förluster i tradingverksamheten vara blott 33 miljoner kronor så sent som i mars i år. När verksamheten väl avvecklades under sommaren visade sig förlusten landa på 1,2 miljarder kronor.

Problemen med bankernas handel i egen bok, som det heter, har varit ett genomgående tema under den finanskris som tog fart i samband med Lehman Brothers kollaps för två år sedan. 2006, det vill säga året innan problemen på den amerikanska subprimemarknaden började skönjas, tjänade Lehman Brothers 58 procent av sina intäkter på så kallad handel i egen bok. Under högkonjunkturen, när tillgångspriserna runt om i världen steg mot oanade höjder, byggde Lehman Brothers upp enorma positioner i fastigheter, olika derivat och obligationer.

Förlusten som Lehman Brothers gjorde från den egna handeln uppskattas i efterhand till 32 miljarder dollar, motsvarande 240 miljarder kronor. Även Lehman Brothers investmentbankkollegor Merrill Lynch, Citygroup och Goldman Sachs gjorde enorma förluster på sin tradingverksamhet.

– Traditionella kreditförluster, där banker förlorar pengar på att kunderna inte längre kan betala tillbaka sina lån, har spelat mycket mindre roll under den här finanskrisen än tidigare. Den här gången har bankerna i stället drabbats av värderingsförluster, de har av olika anledningar blivit tvungna att skriva ner värdena på sina egna tillgångar. Så visst stämmer det att bankernas handel i egen bok spelat en större roll under den här finanskrisen, säger Lars Frisell, chefekonom på Finansinspektionen.

Ett av huvudnumren i efterspelet kring finanskrisen och HQ Bank är därför hur lagstiftarna och tillsynsmyndigheterna bör agera för att förhindra att banker fortsätter att bedriva den här typen av systemfarlig spekulation.

Röster har höjts för att på något sätt begränsa möjligheten för banker att bedriva handel i egen bok. Men Gabriel Urwitz, tidigare professor i finansiell ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och nu styrelseordförande i riskkapitalbolaget Segulah, menar att förbud är helt fel väg att välja.

– Jag tror inte ett dugg på att förbjuda handel i egen bok. Det har visat sig oerhört svårt att detaljreglera finansiell verksamhet. Pengar luktar nämligen inte och historien har visat att när man inför rena förbjud så tenderar samma fenomen att poppa upp i någon annan skepnad, säger han.

I stället förespråkar såväl Gabriel Urwitz som Lars Frisell de bestämmelser som Baselkommittén väntas föreslå, och som ska presenteras under G20-mötet i Sydkorea i november.

Huvuddraget i Basel III, som de nya riktlinjerna för finansmarknaden kallas, är att öka det så kallade kapitaltäckningskravet på bankerna. En banks kapitaltäckning är det egna kapitalets andel av de totala tillgångarna. Eftersom bankernas eventuella förluster täcks av de egna medlen, innebär högre kapitaltäckningskrav att bankerna kan hantera större förluster. Och eftersom eget kapital är ett dyrt sätt att finansiera verksamheten minskar det bankernas lust att bedriva handel i egen bok.

– Baselkommittén vill inte tvinga bankerna till något. I stället anser man att det är bättra att höja kapitalkraven så pass mycket att bankerna drivs till att avveckla sin egen handel, säger Lars Frisell.

Men enligt Lars Frisell löser Basel III inte alla problem.

– Den verkliga gemensamma nämnaren för såväl Carnegie som HQ Bank är inte att bankerna bedrivit handel i egen bok. Det rör sig snarare om att bankerna haft en bristande riskkontroll och det är styrelsens och ledningens ansvar.

Detta märks inte minst på mängden artiklar. Jag har här på morgonen fått frågan varför ett haveri i en bank som få har hört talas om är en sådan enorm grej. Svaret är inte helt uppenbart.

HQ Bank är – eller var – nämligen inte någon jättespelare i den svenska finansbranschen. Det handlar om ett företag som i fjol hade intäkter på strax under 600 miljoner kronor och ett förvaltat kapital, vid utgången av halvåret 2010, på 45 miljarder. Antalet anställda är ett hundratal.

Balansräkningens storlek – alltså storleken på hela företaget i redovisningen – var vid utgången av fjolåret 12,6 miljarder kronor. Med detta sätt att räkna var HQ därmed inte ens i närheten av tio i topp-listan över Sveriges största banker. Enligt Riksbankens färska rapport om den svenska finansmarknaden hade Sparbanken Finn, på tionde plats, en balansomslutning på 19 miljarder kronor.

Antalet kunder har jag inte hunnit hitta siffror på. Men då HQ var inriktat främst mot institutioner och förmögna privatpersoner är antalet sannolikt förhållandevis litet. HQ Fonder är som bekant utlyft och ägs numera av bankens huvudägare, investmentbolaget Öresund.

Nej, magnituden i helgens händelse ligger huvudsakligen i två faktorer.

Den första är att det är ovanligt att tillstånd återkallas i Sverige. Och detta för att vi har väldigt få banker. Före HQ:s fall fanns bara 35 tillstånd för fristående bankaktiebolag hos Finansinspektionen. Därutöver finns ett antal utländska bankers filialer, medlemsbanker och sparbanker, som har egna regler.

Men en av 35 banker borta ÄR en stor grej.

Den andra faktorn är bokstäverna i bolagsnamnet. Finansmännen Sven Hagströmer & Mats Qviberg, som gav namn till mäklarfirman som senare blev HQ Bank, tillhör den svenska finansvärldens mest exponerade figurer under 1990-talet (vilket vi var inne på i en artikel före sommaren).

Vid sidan av själva mäklarverksamheten bedrev duon under många år en mycket framgångsrik verksamhet som bolagsstyckare. De letade upp undervärderade bolag, med förmodat svag ledning, köpte in sig och agerade.

Under sina år har duon åstadkommit historia i så stora företag som skogskoncernen SCA och byggjätten Skanska. I det sistnämnda blev deras inhopp så infekterat att en annan styrelsemedlem, Gustaf Douglas, i en intervju i Dagens Industri förkunnade med hänvisning till Hagströmer, att man inte kunde ”ha salongslejon som ordförande i ett byggbolag”.

Duons mest framgångsrika affär blev när de i början på 2000-talet köpte upp Sveriges då största bostadsbolag, Drott, och styckade det. På senare år har affärerna varit mindre framgångsrika (vilket jag skrev om på min tidigare arbetsplats).

En annan konsekvens är att de lärde upp fondpiraten Christer Gardell i styckarkonsten. Gardell har senare med sin egen fond agerat på liknande sätt i bland annat Skandia och Volvo, och nu senast i Swedbank.

Frågan är hur haveriet i banken med deras namn kommer att påverka duons investeringsverksamhet. Att åtnjuta omgivningens förtroende när man går in i ett bolag är ofta avgörande. Och genom sitt ofta skickliga synliggörande av värden i flera bolag hade Sven Hagströmer och Mats Qviberg på senare år tvättat bort en del av den tidigare stämpeln som kortsiktiga styckare.

Helgens beslut från Finansinspektionen, med svidande kritik av hur banken har skött tradingförlusten, är i alla händelser ett ansenligt steg tillbaka för duon i det avseendet. Och därmed en stor händelse hela den svenska kapitalmarknaden.

När krisen var som djupast, senhösten 2008, fick Michael Wolf frågan om han ville ta över vd-posten i Swedbank – den svenska storbank som drabbats hårdast på grund av sin expansion i Baltikum.

Efter ordentliga funderingar tackade han ja. Över en natt förändrades livet.

– Det blev inga hundra dagar, det blev sju timmar, sedan var man mitt i elden.

Samtidigt som han skulle rädda banken hade han pressen från ägarna, politikerna och inte minst medierna att hantera. När det var som mest intensivt arbetade han i sömnen.

– Det var nästan så att man blev förvånad om man vaknade en morgon och media inte hade en stor braskande rubrik som vi skulle förhålla oss till.

När banken presenterade sin första kvartalsrapport 2009, efter flera drastiska åtgärder, kände Wolf första gången att han började få grepp om situationen, att Swedbank skulle klara sig. Och visst, erkänner han i efterhand, det var lite spännande med en riktig kris.

Men hur nära en konkurs var Swedbank egentligen?

– Hade vi inte fått stödet från stats­garantin så hade vi hamnat i ett väldigt prekärt läge. Sedan går det inte exakt att teoretisera hur det skulle ha gått. Men det var inte en gynnsam position. Det var på riktigt.

Nu när både Swedbank och Baltikum har hämtat sig har Wolf tid att genomföra det han vill med banken. Visionen är att ta banken tillbaka till rötterna i sparbanksrörelsen, där det är lika viktigt att stödja lokalsamhället och stå för det långsiktigt hållbara som att göra vinst.

– Det är klart att om vi ställer tuffare lånekrav än andra så kommer vi att tappa marknadsandelar. Men det tycker jag är okej. För jag tror ändå att kunderna över ­tiden kommer att respektera den bank som vågar ha en åsikt i frågor och inte bara tillhandahåller lån som en stapelvara.

Mest av allt är det ungdomsarbetslösheten som oroar just nu. Sådan är han, Michael Wolf, engagerad och sympatisk. En ledare som oavbrutet talar om sina medarbetare som »mitt gäng«. Är det något han får kritik för så är det just det, att han är för trevlig när det ibland skulle behövas hårdare tag.

Följande slutsats drog tidningen Chef efter att ha undersökt hans ledarstil: »Michael Wolf är för Swedbank vad Obama är för USA. En snygg kille som står för förändring och goda relationer.«

Att gängledaren Wolf skiljer sig från sina direktörskollegor i bankvärlden är kanske inte så konstigt. Han hade medel­måttiga gymnasiebetyg; Handelshögskolan var inte ens att tänka på. Valet stod mellan att plugga på Stockholms universitet eller arbeta sig upp på ett bankkontor. Egentligen var det inte mycket till val eftersom han inte lyckades få något bankjobb.

Det fick bli universitetet. Så småningom fick han sommarjobb på SEB, och efter examen en trainee-plats där. Han blev kvar i tretton år.

1998 tog han anställning på Skandia, där en bonusskandal snart briserade och han för första gången fick uppleva krafterna i ett mediedrev.

– Jag tyckte att åren i Skandia var tuffa. Dels var jag inte så gammal, dels var det extremt svåra frågor, bonusfrågor och annat, som var väldigt infekterade.

Han hade hela tiden varit lite annorlunda och kände det på sig.

– Det är klart att ibland så hamnar man väldigt långt ifrån flocken därför att man kanske tittar på det ur ett annat perspektiv.

När omgivningen lånade till dyra bostäder hade han förstått det sedelärande i den tecknade kultserien »Spara och slösa«: det är bättre att spara först och slösa sen.

– Det har jag ärvt av farsan som kom från Österrike och upplevde kriget. Det fanns inte många hundralappar i hans plånbok. Det har nog präglat mig.

Om sanningen ska fram så är det inte bara Michael Wolfs pappa som är österrikare. Också Michael själv är det. Mer eller mindre frivilligt visar det sig, när han får frågan om han någonsin funderat på att ge sig in i partipolitiken, för att på så sätt få utlopp för sitt samhällsengagemang.

– Jag är ju österrikare och därmed kan jag inte rösta.

Du har inte funderat på att bli svensk medborgare?

– Jo då, men det är en besvärlig process att bli det.

När han för några år sedan ansökte om svenskt medborgarskap fick han avslag. Att han var uppväxt i Enebyberg norr om Stockholm och hade barn med svenskt medborgarskap – massor av dem, som han säger – spelade ingen roll. Problemet var att karriären hade tagit honom runt om i världen, bland annat till Berlin och New York – och grundregeln är att man ska ha bott i Sverige i en obruten femårsperiod innan man får medborgarskap.

– Det var så formella processer, det krävdes ytterligare tid för en undersökning och så skulle jag lämna in pass, så jag orkade inte.
Har du gett upp nu?

– Ja, det funkar jättebra med österrikiskt pass.

Så motiverade finansmannen Sven Hagströmer varför han inte ville investera i Angela Monroes affärsidé med väggdekor i vinyl, i SVT:s »Draknästet«.

Det är så de flesta känner igen Hagströmer. Om man nu inte redan var bekant med honom som EMU-motståndare. Ihop med vapendragaren Mats Qviberg, tillhör han Sveriges mest framgånsrika – och synliga – finansfigurer. Qviberg, som redan 1992 förkunnade att han vill vara »hela näringslivets Lill-Babs«, har kört sitt kändisrace som magasinkrönikör och kandidat till ordförande i Aktie­spararna.

De sista veckorna har synligheten dock varit av mörkare märke. Detta sedan finans­huset som bär deras initialer, HQ Bank, berättat att det förlorat över en halv miljard på mystiska optionsaffärer. Hittills. Det kan bli mer. Vd, vice vd och en styrelsemedlem har lämnat bolaget och HQ-aktien har kollapsat.

Ännu två veckor senare är det oklart exakt vad som har hänt. Inkompetens, medvetet risktagande eller ren kriminalitet från underlydande? Vilket än svaret är, lär banktillståndet sitta ordentligt löst. Ett tillstånd som herrarna H och Q en gång fick vänta på i evigheter. De ansökte redan 1993, men Finansinspektionen irriterade sig på Sven Hagströmer själv, med hänvisning till några smärre regelbrott i historien, och tvingade honom att lämna styrelsen i banken. Tillståndet dröjde ändå till 2006.

FI-kravet förpassade honom till ordförandestolen i det investmentbolag, Öre­sund, som nu får ställa upp med 850 miljoner i nödlån. Väggdekoren i vinyl kanske hade varit roligare att sätta pengarna i.

Så skrev Margaret Atwood i sin bok »Paycheck, Debt and the Shadow Side of Wealth« från år 2008. Den kanadensiska författaren jämför där skuldsättning med andra menligheter som fetma, alkohol, och cigaretter, inspirerad av den då växande skuldbubblan i sitt södra grannland.
Därefter vet vi alla vad som hände. De amerikanska hushållen utropades som skyldiga till en global kreditkris.

Som svensk känner man sig fortfarande som en förvirrad åskådare. Tornadon som sög upp granngårdarna slapp just förbi vår egen husknut. Detta trots att skulduppbyggnaden för svenska hushåll fram till 2008 hade varit nästan lika stor som den i USA.

Frågan är nu om inte skulden, till slut, är på väg att bli synd även i Sverige. Åtminstone verkar makthavarna vilja inympa den synen på befolkningen. Våren har varit ett enda malande om våra skulder i allmänhet och bostadslån i synnerhet.

I april presenterade till exempel ­Finansinspektionen, FI, sin »rekommendation« till bankerna att inte ge ut nya bostadslån till mer än 85 procent av marknadsvärdet. Senast var det riksbankschefen som i förra veckans stabilitetsrapport höjde rösten i predikstolen. Stefan Ingves lyfte fram svenska hushåll som en av tre risker.

Och så visade han kurvan. Den som visar hur de svenska hushållens skulder i relation till inkomsterna från en botten under 90 procent i mitten på 1990-talet har gått rakt upp, till 166 procent. Huvuddelen av skuldberget, och det som ligger bakom ökningen, är nästan uteslutande lån på våra bostäder.

Sitter vi då på en skuldbomb, som är på väg att explodera i ansiktet på oss?

Myndigheternas svar på den frågan är, paradoxalt nog, nej. Trots att Riksbanken, FI och, så sent som i helgen, finansministern varnar för utvecklingen – säger de i nästa andetag att det inte är någon fara.

Hur man svarar på frågan om faran med de svenska hushållens skuld beror på vad man väljer att fästa blicken på: strategisk nivå (ekonomin i stort) eller taktisk (hur hushållen har det i praktiken).

Med det första synsättet är skuldsättningen mycket oroande. Det anser bland annat statliga Bostads­kreditnämnen, BKN, som ända sedan hösten 2008 har varnat för bolånemarknaden. BKN:s syn är att hushållens låneexpansion, till nästan uteslutande del rörliga räntor, riskerar att försätta Sverige i en djup  ekonomisk kris.

Det motsatta perspektivet fokuserar på hushållens mikrosituation. I den fållan finns Riksbanken och FI, båda med reservationer, och mer reservationslöst det statliga bolåneinstitutet SBAB.

I flera debattartiklar har SBAB:s ekonomer förkunnat att huspriserna och skuldsättningen inte är ett problem. De hävdar till att börja med att den stora prisuppgången är en anpassning från en ekonomi till en annan.

Vidare argumenterar ekonomerna, i likhet med både FI och Riksbanken, att hushållens ekonomi i dag är så god att de utan problem klarar räntorna på lånen. Hushållens ränteutgifter efter skatt i relation till inkomsten låg under 2009 på låga 3,5 procent. De har dessutom god marginal om räntan skulle stiga. FI:s stickprovsanalys från i februari över nyutbetalda lån visar att hushållen, sett på totalnivå, klarar ett avsevärt högre ränteläge. Även vid 6,5 procents ränta har över 90 procent av hushållen i testet mer än 1 000 kronor i överskott per månad.

Ett annat argument är att de som har de stora skulderna i Sverige är de rika. Av de tio kommuner med högst skuldkvot, ligger åtta i storstadsregioner. De tre mest skuldsatta kommunerna i landet – alla med skulder i relation till inkomster på över 300 procent – är Vaxholm, Vellinge och Danderyd, där förmögenheten oftast väger upp skulden. Mindre rika kommuner har i allmänhet också mindre skulder.

Riksbanken har räknat ut att runt hälften av belånade hushåll i Sverige har en skuldsättning under 50 procent av bostadens marknadsvärde.

På samma sätt som det finns rika grupper, finns också fickor med låntagare i en mer besvärlig situation. Det handlar oftast om unga yrkesarbetande utan kapital som har gjort entré på 2000-talets bostadsmarknad och belånat sig upp till taknocken. I FI:s stickprovstest hade cirka 12 procent av låntagarna en belåningsgrad på över 90 procent på inköpsvärdet och hela en tredjedel på över 80 procent.

Vad som oroar riksbank och FI med denna grupp är inte primärt ett prisfall i sig. Eftersom bankerna i Sverige, till skillnad från USA, bara bryr sig om att man betalar räntorna och inte pantvärdet är det avgörande att folk behåller sin inkomst.

Det är här vi hittar orsaken till att tornadon häromåret bara snuddade vid Sverige. Trots att vi som liten och öppen ekonomi upplevde ett av de största BNP-rasen i Europa, ökade inte arbetslösheten så mycket att det påverkade räntebetalningarna. De högt belånade storstads­paren har behållit sina jobb och nu vänder ekonomin uppåt. Dopade av stora finanspolitiska stimulanser, skattesänkningar och hyperlåg ränta fortsätter de till och med att låna.

Och det är också här som det gemensamma svaret på FI:s, Riksbankens, BKN:s och de andras prat om skulden och dess syndighet finns. En ny internationell kreditkris, med en större och längre ­efterfrågedipp och en verklig arbetslöshetschock i Sverige, är inte huvud­scenariot men långtifrån osannolikt. En sådan utveckling skulle skapa ordentliga problem för de skuldsatta. Inte för alla, men för unga yrkesarbetande i storstads­regioner. Inget problem för bankerna, kanske. Mer för dem som ska utgöra landets framtid.

– Det finns tre uppmärksammade in­siderfall på senaste år med helt eller delvis friande domar. Min avdelning har till uppgift att övervaka marknaden och se till att det finns gott förtroende, men det här ger budskapet att alla inte handlar på lika villkor. Då finns risken att folk i stället avstår från att handla.

Varför är insiderhandel ett problem?

– Just eftersom att alla vill handla på marknaden på lika villkor. Man har kommit överens om att alla ska ha möjlighet till samma information. Det handlar om rättvisa. Annars avskräcker man människor från att handla.

Varför är det så svårt att fälla någon för insiderbrott?

– Vid alla brottmål är det höga beviskrav, vilket är bra. Men det här är ett väldigt svårt brott att bevisa. Man måste kunna visa länken mellan att en person har tagit emot insiderinformation och sedan handlat ut efter den. Vi har bra marknadsövervakning och anmäler misstänkt beteende till Ekobrottsmyndigheten. Men trots att alla gör ett gott jobb så känns det inte alltid meningsfullt.

Vad tycker du bör göras?

– Jag tycker att man borde utvärdera möjligheten att lyfta insiderfall från brottmål till att bli administrativa ärenden som inte går till domstol. Till exempel skulle Finansinspektionen, eller någon annan myndighet, kunna döma ut vite. Nackdelen är visserligen att böter en sanktion som kanske inte ses lika allvarligt på som en prick i brottsregistret. Fast det här tror jag egentligen ligger för långt fram. I första hand vill jag att man ser över lagstiftningen.

Vad kommer de här friande domarna innebära?
– Konkret kommer de att resultera i diskussioner, men hur man går vidare ­sedan vet jag inte. Det är i alla fall svårt att se att man kan komma fram till att den här situationen är tillfredsställande. Jag hoppas att man föra diskussionen vidare på en mer konkret nivå nu när vi har ett bättre facit i hand att utgå ifrån.

Är det mycket buffel och båg på Stockholmsbörsen?

– Insiderhandel förekommer på varje marknad, men överlag är det en hög transparens på den svenska.

Vad tror du om mörkertalet?

– Det är svårt att säga, men i London undersöker man alltid kursrörelserna innan stora offentliga uppköp. Sådan statistik kan man alltid föra. Vid stora affärer är ju alltid risken för läckor hög och här i Sverige undersöker vi hur handeln har förts när det kommer ut en ovanlig nyhet.

Du har ju jobbat i London tidigare, är vi tamare i Sverige när det gäller den här sortens brott?

– Kritiken har varit liknande i London, men nu har de satsat stort på det här området. Marknadsmissbruk är ett prioriterat område och man har medvetet gått in på en tuffare linje som liknar den man har i USA.I Storbritannien finns det numera större utrymme för beaktande av omständigheter. I ett fall räckte det för en dom att fadern hade handlat i en aktie på basen av att sonen hade tillgång till insiderinformation trots att man inte hade visat när och hur denna information givits från sonen till fadern. I Sverige har vi inte kommit lika långt. Det här fallet kan bli startskottet till en nyordning.

I höst har Oliver Stones »Wallstreet 2 – Money Never Sleeps« premiär, kommer du att se den?

– Ja absolut, den ser jag fram emot. Det ligger en intressant problematik bakom den.

I filmen kommer ju Gordon Gekko ut från en mångårigt fängelsestraff. Tror du att någon någonsin kommer att dömas till det för insiderhandel i Sverige?

– Ja, det tror och hoppas jag. För ett grovt brott skulle det verka i ett avskräckande syfte.

Detta har hänt

Domen i Sveriges största insiderhärva genom tiderna kom i veckan. Huvudmännen har kallats för »Cevianmannen« och »Nordeamannen« i medierna, och tillsammans med tre till åtalades de för grovt insiderbrott, för vilket alla friades. De misstänktes ha tjänat över 100 miljoner kronor på affärer i olika bolag. Enligt Dagens Industri leder bara fem procent av alla insiderfall till åtal, trots ökade resurser.

– Finanskrisen efterföljs av en skuldkris. Vi ser ett antal länder med stora budgetunderskott. I vissa länder beror det på att man har en slapp budgetkontroll, i Grekland och Portugal till exempel. I andra länder, som Irland och Spanien, handlar det istället om att bankkrisen omvandlar privata skulder till offentliga underskott.

Hur då?

– Bankkriser har den karaktären att privatpersoner och företag lånar pengar som de sedan inte kan betala tillbaka. Staten tvingas då rädda bankerna. På så sätt blir privata skulder till offentliga budgetunderskott.

Kan skuldkrisen utvecklas till en bankkris liknade den vi såg 2008?

– Ja, i vissa länder kan den nog göra det, och kanske framför allt i några tyska delstater. Det räcker inte bara med att stirra på de offentliga finanserna och säga att vi har utgiftstak, utan man måste också se till att det inte uppstår stor överskuldsättning i den privata sektorn.

Är de svenska bankerna säkra?

– Ja, i Sverige har bankerna varit helt säkra och jag tror att vi kan andas ut nu beträffande Baltikum också. Förhoppningsvis har de lärt sig läxan. Det gäller att belöna fega och ospännande banker och straffa vidlyftiga och riskbenägna.

Hur påverkas svensk ekonomi i stort av skuldkrisen?

– De kraftiga åtgärder som flera länder vidtagit kommer att sänka tillväxttakten i Europa. Men hade man inte vidtagit de här budgetåtgärderna, med höjda skatter och minskade utgifter, då hade marknadsräntorna stigit och vi fått en åtstramning den vägen. Så Sverige drabbas indirekt genom lägre tillväxttakt i Europa, vilket minskar efterfrågan på våra exportvaror.

Du är suppleant i Riksbanksstyrelsen. Tycker du att Riksbanken ska höja räntan?

– Nej, det tycker jag inte. Det är bra tryck i den svenska ekonomin, men runt hörnet lurar ändå risken för en europeisk stagnation, så jag tycker att Riksbanken ska avvakta.

Anser du fortfarande att Sverige bör byta kronan mot euron?

– Ja, alla små valutor som står utanför ett stort valutaområde drabbas i en sådan här situation. När det blir oroligt så flyr investerare till stora valutor och till guld. Vi ligger och skvalpar. Hade vi varit med i EMU-samarbetet skulle vi ha ett större inflytande över den ekonomiska politiken i Europa. Vi har tack vare 1990-talskrisen viktiga bidrag att ge i diskussionerna om hur man ska reformera budget- och pensionssystemen i Europa. Det är en stor nackdel för Sverige att vi inte är med, men det är också en nackdel för övriga Europa att vi inte är med.

Vem tjänar politiskt på om skuldkrisen i Europa når Sverige – regeringen eller oppositionen?

– Jag tror att regeringen alltid tjänar på ökade problem. Det spelar ingen roll vilken regering det än är. Man vet vad man har och inte vad man får, det tror jag gynnar regeringen. Men samtidigt är det svårt för regeringen att ställa ut så många spännande vallöften om det blir en dålig ekonomisk utveckling.

Vad går då folkpartiet till val på?

– Vi går till val på skola och utbildning, euron, kärnkraft, integration och ett antal sociala frågor som parboendegaranti och äldreboenden. Alla svenskar identifierar folkpartiet med skolfrågor och det är vår motorväg in till köksbordet hos de svenska familjerna. Även om vi både internt och externt kritiseras för att vara ett enfrågeparti, så säger jag att det är bättre att ha en fråga som alla vet att vi är engagerade i än att inte ha någon fråga, vilket är fallet i en del andra partier.

Men på partirådet ska ni diskutera jobb och tillväxt?

– Ekonomin kommer inte vara vår huvudfråga i valet. Men varje parti, och det här strider jag för, måste ha en trovärdig och bred meny av ekonomisk politik att erbjuda.

Detta har hänt

Världsekonomin såg äntligen ut att återhämta från finanskrisen när en ny ekonomisk kris slog till i Europa. Värst drabbade är de så kallade PIIGS-länderna – Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien – med skenande statsskulder och stora budgetunderskott. Krisen har lett till valutaturbulens, kraftiga börsfall och stora stödpaket från EU och Internationella valutafonden IMF. I veckan drabbades också den svenska valutan av oron på marknaden.

Det lysande beslutet är EU:s förslag om ökade redovisningskrav på hedgefonder och private equtiy-bolag. Svd skriver bra om detta i dag här.

Hedgefonder är ett vitt samlingsnamn för fonder med få eller inga placeringsregler. (Cecilia Ezaz-Nikpay skrev om ämnet i förra veckans Fokus). Private equity (PE) är fonder som köper ut befintliga bolag, slår samman och omstrukturerar dem (som flera av de som köpt statliga Apotek och nu vill köpa privatskolebolaget Academedia). Det gemensamma för både hedgefonder och private equity (och orsaken att de nu behandlas i klump) är de att nästan uteslutande placerar sina fonder utanför sina egentliga hemländer, i skatteparadis som de brittiska kanalöarna eller olika östater i Karibien.

Enligt EU:s förslag ska nu transaktioner från båda typerna av fonder kontrolleras och redovisas till olika övervakningsorgan. Som jag förstår det handlar det om att stoppa det mesta som PE-bolagen och hedgefonderna i dag uppnår just med att lägga sig i nämnda skatteparadis. Detta ska ske genom att fonder som vill få tillåtelse att agera i EU måste få en licens och för att få den uppfylla ett antal krav.

Ett av de stora problemen som blottlades i kreditkrisen var att finansvärlden hade skapat ett gigantiskt skuggbanksystem, utanför myndigheternas insyn och kontroll. Centralbankirer och finansministrar i världen hade, enkelt uttryckt, inte någon aning om att världen var så hårt belånad.

Det ökade informationskravet synliggör också vilka som egentligen ligger bakom de pengar som investeras i fonderna, och som i sin tur tar över storföretagen och agerar på marknaderna. Att få ansikten på dem som egentligen har makten är en grundsten i den fria marknaden. Att se vem som vi skakar hand med borde vara kärnan i varje affär. Hur kan det var konstigt, frågar sig vän av ordning?

Viktigt att påpeka är uppgörelsen med hedgefondernas och private equity-bolagens skatteparadisstrukturer inte handlar om skatt. Det handlar heller inte om några förbud att genomföra affärer. Bara att öppenheten måste bli långt mycket större, vilket är det starkaste argumentet mot skatteparadis i stort. Transparens i de länderna (som OECD har jobbat för länge) ger också den lyckliga bieffekten att knarkbaroner och oljedopade skurkdiktaturer inte har någonstans att tvätta och gömma sina pengar.

Sammantaget således ett utmärkt förslag, som egentligen inte utgör några förbud mot affärer. Bara ökad transparens. Trots det kämpar fondvärlden självt med näbbar och klor för att slippa de nya regleringarna. Det ständigt återkommande – och egentligen enda – argumentet är att det då blir mindre riskkapital till företagen. Vilket naturligtvis alltid är effektiv ammunition mot nervösa politiker som inte vill bli anklagade för minskade arbetstillfällen.

Hotet om minskade investeringar är dock inget argument, utan sofism. Lite att förklara varför det blir färre fotbollsmål med att färre spelare på plan som kan sparka på bollen. Det ger inget svar på varför spelarantalet – eller i det här fallet investeringarna -  blir mindre.

Själv kan jag inte se ett enda hållbart argument emot kraven på transparens för hedge- och private equity-fonder som ska verka i Europa. Varför är de då ändå emot? Tja, bortsett från en allmän ovilja att myndigheter ska lägga sig i deras verksamhet – och ställa jobbiga frågor om insiderhandel och annat – finns bara ett möjligt skäl: Att de investerare som stoppar pengar i deras fonder av någon anledning är ljusskygga. Det skulle kunna vara knarkbaroner eller oljedopade skurkdiktaturer såvitt vi vet – och de vill vi ju inte ska äga våra apotek eller skolor.

Så alltså, skit i kritiken EU och kör på med förslaget! Bättre att få ett hållbart system som förbättrar hela affärsklimatet i decennier, om det nu skulle leda till en eller annan mijlard färre i riskkapital kan vi leva med.

Och så till det korkade. Det handlar om förslaget i Tyskland mot så kallat ren blankning, att sälja en aktie i spekulationssyfte. Min tidigare arbetsgivare har tidigare argumenterat väl mot det här, och Svd gör det bra här, med hänvisning till det aktuella förslaget.

Att blanka innebär att sälja en aktie eller annat instrument i tron om att den ska minska i värde, och är en naturlig del i finansmarknadens sätt att fungera.

Det pågår just nu en kamp om historieskrivningen om vem som var de stora skurkarna i kreditkrisen. Det aktuella förbudet bidrar till att förskjuta skulden bort från de bankchefer som bär det yttersta ansvaret för den gigantiska kollektiva irrfärd som den fleråriga kreditbubblan innebar.

Orsaken till att banker gick omkull hösten 2008 var inte blankare utan att bankerna, tvärtemot vad de själva angav i bokföringen, var bankrutta. Att kraschförloppet gick så snabbt berodde inte på blankarna, utan på att bankledningarna i det längsta vägrade att (offentligt eller för sig själva) erkänna problemen. I vissa fall med direkt lögnaktiga påståenden.

Bankledningarna hade försatt sig i en situation där de inte kunde tala klarspråk. Deras riskbuffertar (egna kapital) var på tok för små, och så med myndigheternas goda minne. Om de erkände de förluster som verkligen fanns uppdämda i systemet skulle de ha gått omkull.

Därmed kunde insolvensen byggas upp ytterligare. När det för marknaden till slut blev uppenbart att stora delar av västvärldens banksystem var bankrutt, fick de panik och sålde. De blankare som upptäckte detta först och agerade på det är ingenting annat än hjältar. Läs mer om det i den fantastiska boken The Long Short, som jag skrev om i senaste numret av Fokus.

Visst kan det finnas blankare som både i kreditkrisen och annars som har agerat bedrägligt. Men det utgör ju ett lagbrott på samma sätt som när man spekulerar i en uppgång. Det löser man inte genom ett förbud mot negativ spekulation.

Nej, det som tyskarna – och alla andra – bör göra är samma sak som i det ovan beskrivna förslaget: jobba för transparens! Låt alla som tar en negativ position på en marknad registrera affären hos myndigheten. Då får vi ju det efterlängtade ansikte på den som agerar emot ett land eller en aktie, och han eller hon får stå för det.

Dessutom måste bankerna (som de i flera fall redan har skaffat sig) ha större riskbuffertar så att deras chefer kan tala klarspråk även när bolaget är på väg ner i drickat. Om blankarna har fel och förlusterna inte blir så stor får ledningen tid att vänta ut det, och spekulanterna straffas.

Att som nu i stället skjuta på blankare är som att istället för att laga en illa byggd bro, förbjuda folk att gå på dem.