Extremhögerns guldläge har inte försämrats sedan dess. Två av de mest framgångsrika nationalistledarna i Europa, Sannfinländarnas Timo Soini och Front Nationals Marine Le Pen, har siktena inställda på presidentämbetet 2012. Marine Le Pen kräver att Frankrike lämnar eurosamarbetet och återgår till purfranska franc. Någon plan för hur Front National tänker rädda ekonomin vill hon inte presentera förrän i januari. Ändå är en av fem fransmän beredda att ge henne nyckeln till Élyséepalatset.

Främlingsfientliga partier har i åratal målat upp en skräckbild av det politiska etablissemangets inkompetens. När den bilden plötsligt tycks stämma överens med verkligheten är det inte konstigt att deras trovärdighet skjuter i höjden.

Även nationalistiska – men inte höger­extrema – Sannfinländarna har fått vatten på sin kvarn av eurokrisen. En helt ny, ­populistisk EU-kritisk rörelse har uppstått och debattklimatet har blivit mer aggressivt. Det menar Markku Heikkilä, chef för vetenskapskommunikation vid Arktiska centret på Lapplands universitet i en artikel på de nordiska ländernas gemensamma sajt Norden.org. Sannfinländarna påminner lite om sverige­demokraternas kusiner från landet. Råa uttalanden om homosexuella, invandrare och muslimer haglar fritt. Ändå är de långt mer framgångsrika än sverigedemokraterna. Den senaste mätningen gör dem till landets största parti med omkring 22 procent av väljarstödet.

Förutom att hålla ett vakande öga på högerpopulisternas utnyttjande av eurokrisen, är det värt att rikta blicken mot den mer tystlåtna, icke-demokratiska extremhögern. Den må inte vara lika synlig – och har ofta ingen önskan om att vara det – men har en stark närvaro i många människors vardag. Sakta men säkert har nynazister i exempelvis Tyskland och nyfascister i Italien etablerat sig som samhällets stöttepelare. I områden som övergetts av de etablerade politikerna erbjuder extremhögern barnpassning och sunda fritidsaktiviteter. Föräldrar som inte tidigare haft rasistiska sympatier uppskattar det stöd som kommunen borde erbjuda men dragit in.

Dessa insatser sker förstås inte utan en bakomliggande politisk agenda. Det nyfascistiska och, tyvärr, nyskapande nätverket Casa Pound tillhör den italienska så kallade »sociala högern«. De har bland annat öppnat kulturcentrum i flera italienska städer, arrangerar allt från föreläsningar till fotbollsträning och erbjuder bostäder och advokathjälp till utsatta italienare. Europeiska aktivister, som svenska Nordisk Ungdom, vallfärdar till Casa Pounds huvudkontor i Rom för att suga upp kunskap som kan implementeras i de egna hemländerna.

Indoktrineringen tar sig både öppna former – en vit makt-konsert som enda fredagsnöje när fritidsgården slagit igen – och mer sofistikerade sådana, som försiktiga samtal om invandring med föräldrar som är tacksamma för all hjälp de kan få med barnomsorg. I delar av östra Tyskland är nynazistiska NPD:s valarbetare ofta de enda som ids tapetsera samhällena med valaffischer. 1990-talets skinnskallar har vuxit upp och bildat familj. Vissa kvinnor har utbildat sig till lärare och dagisfröknar i syfte att indoktrinera en ny generation tyskar. På somrarna skickas barnen till historierevisionistiska läger.

För säkerhetspolisen i öst har extremhögern länge varit ett större problem än islamistisk extremism. Men det är först efter den senaste månadens omskakande avslöjande av nazistcellen NSU och dess mångåriga terrorkampanj som frågan klättrat på regeringens agenda. Och fortfarande saknas politisk vilja att ta itu med de socioekonomiska orsaker som, snarare än rashat, ofta ligger bakom extremhög­erns rekryteringsframgångar.

Politiker och lokala myndigheter får inte lämna marginaliserade unga i sticket. Organiserade krafter står beredda att vända deras desillusion till extrempolitiskt engagemang, i värsta fall fanatism. Rasismen och nationalismens rötter sträcker sig djupare ned i den europeiska myllan än den vackra tanken om ett enat Europa.

För övrigt anser rättspsykiatrikerna att Anders Behring Breivik befinner sig i sitt eget vanföreställningsuniversum. Är han schizofren, som de hävdar, bör han få vård. Men många vanföreställningar delar han med tusentals norrmän. Är de galna? Det blir svårt att döma terrorister om deras ideologier sjukdomsklassas.

Det låter som ett telegram i veckan om Italien eller Spanien. I själva verket är citatet från finansnyhetsbyrån Direkt 16 år gammalt. Den obligation som åsyftas är varken utgiven i Rom eller Madrid, utan i Stockholm, av kungariket Sverige.

Mycket vatten har runnit runt under Riksbron sedan dess. Sveriges tioåriga obligationsränta är i dag 1,60 procent. Två saker förblir dock desamma. Mediernas prat om räntor på statsobligationer och jämförelsen med just Tysklands. Eller som den har kallats i de italienska medierna de senaste veckorna: ”Lo spread”.

När marknadsräntan på en tioårig italiensk statsobligation gick över 7 procent härom veckan, och den tyska föll under 2, nådde ränteskillnaden – spreaden på finanssvengelska – rekordnivån 5 procentenheter.

Betydelsen av ”spreaden” är lätt förklarad. Italien måste betala 5 procentenheter mer än Tyskland när landet ska låna upp nya pengar på marknaden. Detta trots att de lånar upp i samma valuta, och den största risken i praktiken borde vara eliminerad.

Men hur ”Lo Spread” rent faktiskt uppstår är, för de flesta, desto mer okänt. Det är ju inte så att Italienska staten varje minut går ut på marknaden, lånar upp pengar och därmed får ett marknadspris på sin skuld. Statsobligationer – det värdepapper som de flesta stater använder för att låna – ges ju ut vid några enstaka tillfällen om året.

Den ränta som medier hänvisar till hämtas i stället från en andrahandsmarknad. Ett slags global second hand-shop där samma värdepapper handlas, i praktiken på samma sätt som aktier (även om obligationer sällan byter ägare på en organiserad börs).

”Ränta” är egentligen en olycklig term för detta andrahandspris. På engelska gör man skillnad på den fasta ränta som en stat betalar på ett obligationslån och som bestäms när den  ges ut – kallad ”interest” – och den ränta som noteras på marknaden – kallad ”yield”.

När en obligation säljs vidare i andra hand, ibland flera år efter utgivningen, kan förutsättningarna för utgivaren (landet, kommunen eller företaget) ha försämrats. De banker eller pensionsfonder som då köper obligationen vill då betala ett mindre belopp än restvärdet av obligationen (de tidigare bestämda fasta räntebetalningarna plus återbetalningen av lånet från italienska staten).

I och med att köparen betalar mindre, blir köparens slutavkastning på affären  – yielden – högre än obligationens fasta ränta. Det är denna siffra som noteras och för Italiens obligationer gick över 7 procent. (För att göra det ytterligare komplicerat är det ibland andra värdepapper än just själva obligationen som handlas och som utgör det pris som noteras på informationsföretag som Bloomberg och Reuters refereras till i medierna, men jag går inte in på det här).

Det problem som oftast lyfts fram med en obligationsränta på dessa nivåer är att den fungerar som riktmärke när Italien måste ge ut nya lån när gamla obligationslånen går ut. Det man glömmer bort är att en ”yield” på 7 procent också innebär en signal om ett prisfall på alla övriga italienska obligationer. Som borde innebära massiva förluster i boksluten för alla som äger dem. Och detta alltså utan någon formell skuldnedskrivning a la Grekland.

Och det är inga små tal det handlar om när obligationspriserna faller. Den globala obligationsmarknaden har de senaste tio åren gått förbi aktiebörserna i totalvärde, enligt en rapport från en intresseorganisation för Londons finanskvarter The City. Vid årsskiftet 2010/2011 var värdet på utestående obligationer 95 000 miljarder US-dollar. År 2000 var den siffran under 50 000 miljarder. Det kan jämföras med aktiemarknadens värde vid årsskiftet på ”bara” 55 000 miljarder dollar.

Under de första åtta åren på 2000-talet var det finansiella institutioner som stod för expansionen i världens obligationer. De tre senaste åren har stater gått in och tvingas ge ut egna obligationer för att täcka upp. I dag står 57 procent av obligationsmarknaden av just staters obligationer. Under den perioden har värdet av de totala utgivna obligationerna satt i relation till världens BNP har sedan år 2000 gått från 80 till 130 procent.

Det är inte konstigt att folk börjar lära sig vad ”lo spread” är.

När detta skrivs på onsdagsförmiddagen är marknadsräntan för en tioårig Italiensk statsobligation 6,85 procent, efter ett fall (en ökning av priset) från öppningsnivån 7,13 procent. Den tyska motsvarigheten låg vid samma tid på 1,82, vilket ger en spread på strax över 5 procentenheter.

Problemen är således, åtminstone enligt långivarna, långtifrån över när det gäller Italien.

Svaren kan mycket väl finnas i Sverige. Den svenska krisen i början på 1990-­talet var nämligen unik på flera sätt. Det var första gången ett industrialiserat land på allvar drabbades av en systemhotande bankkris, och den innovativa krishanteringen har sedan dess kommit att bli stilbildande. Man skulle till och med kunna tala om en svensk exportsuccé i det fördolda.

Fler av de personer som skötte kris­arbetet i Sverige har sedan dess åkt jorden runt som finansiella rådgivare i den växande krishanteringsbranschen.

Dels finns det de som lever på gamla meriter. Som riksgäldschefen Bo Lundgren, under krisen skatteminister, som i mars 2009 talade inför den amerikanska kongressen och beskrevs som »Swedens Mr Fix It« i pressen. Eller riksbankschefen Stefan Ingves, som då var chef för finansmarknadsavdelningen på finansdepartementet, han utsågs till chef för den så kallade bankakuten och blev senare chef vid Internationella valutafonden, IMF, med ansvar för finansiella system.

Dels finns det de som lever på sitt namn. Som dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis som i senaste finanskrisen utsågs till rådgivare åt Lettlands regering. Eller socialdemokraten Leif Pagrotsky som har fungerat som rådgivare åt den grekiska regeringen i deras försök att ­sanera budgeten.

Sedan finns det de som gör det skitiga­ jobbet. »Finanskrisens gruvarbetare«, som de kallar sig själva. De som räddar banker – på riktigt.

Sådana som Mats Josefsson. En pensionerad dalmas från Hedemora. Han hade precis flyttat hem efter 13 år i USA, köpt sig en lägenhet i sin gamla studentstad Uppsala och tänkte sig en stillsam tillvaro med frun Britt när han i november 2008 fick frågan av Islands statsminister Geir Haarde om han ville bli personlig rådgivare till honom och sköta rekonstruktionen av landets krisande banksystem.

Josefsson sa ja, blev ordförande för en kommitté där representanter från regeringen, centralbanken och Finansinspektionen samlades, och tillbringade stora delar av 2009 på Island.

– Jag brukar jämföra Island med ­Dalarna, de är ungefär lika stora. Plötsligt fick de en euforisk idé om att de skulle erövra Europa. Så börjar de låna upp pengar utomlands och låna ut. På fyra år växte banksystemet till att bli tio gånger så stort som hela Islands bruttonationalprodukt, säger han.

Till en början fick det en fantastisk inverkan på landets ekonomi. Fastighetsmarknaden rusade, aktiemarknaden exploderade, levnadsstandarden höjdes. Men det var förutbestämt att smälla. Och när det väl gjorde det gick det fort. På en dag tvingades staten ta över alla landets tre storbanker.

– Det är ofrånkomligt den största bankkrisen jag upplevt. Kostnaden är enorm. Den saknar motstycke, säger han.

Mats Josefsson har lite att jämföra med. Han kom till Bankinspektionen – som sedan blev Finansinspektionen – strax innan krisen drabbade Sverige i början på 1990-talet. Till skillnad från kollegorna kunde han inte anklagas för att ha missat tecknen på bankernas antågande problem. Efter några år mitt i hetluften blev han rekryterad till IMF i Washington för att hantera bankfrågor på ett globalt plan. Det skulle bli två år, det blev 13.

Först i Litauen, sedan Ryssland. I mars 1997 sändes han till Thailand för en rutin­inspektion av landets banksektor. Han återvände till Washington med en rapport som sa att systemet skulle falla inom tre månader.

– Man behövde bara gå runt i Bangkok och se på alla ofärdiga byggen som stod stilla. När jag sedan går gick igenom regel­verket så såg jag snabbt att det här inte kommer att hålla, säger han.

Den andra juli samma år bröt Asienkrisen ut. Det visade sig att den thailändska regeringen i princip hade spekulerat bort hela landets valutareserv i försök att skydda landets valuta.

Mats Josefsson skickades tillbaka, och tog med sig modellen från den svenska krishanteringen. Tre år senare hade han och hans kollegor fått ordning på banksystemet.

Thailand följdes av Turkiet, och fem år senare och fler än 40 flygresor fram och tillbaka kunde han lägga till ännu ett land till listan över lyckade bankrekonstruktioner.

På den vägen fortsatte det: Cypern, ­Libanon, Filippinerna, Japan, Surinam.

– Banksystemen blir mer integrerade med varandra och kriserna tycks bli större och större med tiden. Man lyckas inte lösa dem riktigt och nästa gång de inträffar slår de till med större magnitud. Dessutom verkar de komma lite tätare och tätare, säger han.

Han ska snart tillbaka till Island för att göra en uppföljning av hur arbetet har gått. Annars är hans engagemang i dag begränsade till en styrelseordförandepost i lilla Södra Dalarnas Sparbank.

Från soffan i Uppsala kan han bara konstatera att krishanteringen i Europa tycks vara långt ifrån optimal. Agerandet är för långsamt och informationen för dålig.

– Man måste lägga fram en handlingsplan med tydliga spelregler på ett tidigt stadium och hålla sig till dem så att alla aktörerna vet vad de kan lita på. Och där kan man rikta en kritik mot vad som sker nu.

På bordet ligger dagstidningar som rapporterar om räddningspaket som Europas ledare har förhandlat fram. Han konstaterar torrt:

– Djävulen finns i detaljerna och det är mycket vi inte vet. Hur ska nedskrivningen gå till? Finns det andra osäkra tillgångar i bankernas balansräkningar? Och hur ska det gå till när banker behöver tillskott från den här fonden?

Många frågor, få svar.

Enligt en sammanställning från IMF har världen sedan 1970-talet drabbats av inte mindre än 144 bankkriser av varierande storlek och med varierande konsekvenser. Händelseförloppet följer emellertid ofta ett liknande mönster, som professor Peter Englund vid Handelshögskolan i Stockholm har visat. Det börjar med ­finansiella avregleringar, vilket leder till snabb kreditexpansion. Därmed uppstår bubblor som när de brister leder till drastiska prisfall, ofta på fastigheter, vilket orsakar bankkris och medföljande valuta­kris. Den privata sektorn dras då med i fallet, vilket får staten att gå in med stödåtgärder åt bankerna.

Den svensk som kanske upplevt flest sådana destruktiva spiraler heter Arne Berggren och härstammar från en Norrbottengård vackert belägen vid Bertnäsfjärden utanför Piteå. I slutet av 1980-talet var han något så ovanligt som en bankkille som valde att gå från Handelsbanken till att börja jobba för staten, där han arbetade med ägarfrågor för de bolag som hanterades av Finansdepartementet. Ett av företagen var Nordbanken, som snart skulle bli en av de mest utsatta bankerna under den svenska 1990-talskrisen.

Arne Berggren blev då den tjänsteman som höll i den operativa delen av räddningsarbetet, först på finansdepartementet och sedan på den nybildade Bankstödsnämnden – den som i folkmun kom att kallas för bankakuten.

– Vi satte upp en organisation och en strategi för att praktiskt kunna hantera ett »worstcase-scenario«. Det är mycket bättre att se tillbaka och säga att det inte blev så farligt än att hela tiden göra lite för lite. Det behöver inte alltid vara mer pengar som krävs för att återställa förtroendet. Lika viktigt är att arbeta enligt principer som är väl kända när en bank behöver hjälp, säger han.

I Sverige var det framför allt en princip som blev vägledande.

– Befintliga ägare skulle ta kostnaden och stödet skulle återbetalas på kommersiella villkor och i det fall det inte gick tog staten över. Staten agerade därefter som en vanlig kapitalist med mål att minimera kostnader och maximera vinsten i skatte­betalarnas intresse, säger han.

Krisen blev starten på en ny karriär för Arne Berggren. Det började med IMF som saknade folk med erfarenhet av att hantera systemhotande bankkriser. Efter en tid gick han tvärs över gatan och fortsatte på Världsbanken. Där den ekonomiska krisen drog fram i världen följde Arne Berggren efter. Från kontinent till kontinent. Först i Sydamerika, ­sedan i Östeuropa, därefter Asien. Sammanlagt var han inne och arbetade i ett tjugotal länder.

Den gigantiska krisen i Sydkorea skulle bli slutprovet, var det tänkt.

– Efter Sydkorea trodde jag att tiden som ambulerande krishanterare var över, säger han.

Han började jobba med andra saker. Han höll i börsintroduktionen av Telia, han hjälpte Kina med deras privatisering av Bank of China.

Så slog finanskrisen till hösten 2008. När den svenska investmentbanken Carnegie höll på att falla samman tog Riksgälden över banken, och riksgäldschefen Bo Lundgren behövde någon som kunde rädda vad som räddas kunde av värde hos den förlusttyngda investmentbanken. Telefonsamtalet gick till Arne Berggren. Därefter involverades han i rekonstruktionen av Parex Bank i Lettland och i hanteringen av Swedbanks problemkrediter i bland annat Ryssland och Ukraina. Arne Berggren var tillbaka i bankräddarbranschen.

Efter 20 år har han förstått att krishantering egentligen bara handlar om en sak: att skapa förtroende. Ser man på hur marknaden agerar tycks det vara en stor bristvara i dag.

– Nu har man fixat lite kvart över tolv snarare än fem i tolv. Oviljan att vidta resoluta åtgärder har kostat oss mycket pengar. Så var det i USA 2008 och så är det under den pågående statsfinansiella krisen. Man hanterar krisen så långsamt, säger han.

Och han tillägger, som en jämförelse med den svenska krishanteringen i början på 1990-talet:

– Det viktiga är att politikerna är överens och går till roten av problemet, inte på symtomen. I många fall börjar man i fel ände.

De första tecknen på att allt inte stod rätt till i Sverige kom på hösten 1990. Små, och ur ett systemperspektiv obetydliga, finansbolag började hamna i obalans. Anledningen var att de stora utländska finansbolagen inte ville låna dem pengar längre – pengar som de sedan lånade ut till företag till högre belåningsgrad än de vanliga bankerna.

Från utlandet misstänkte man att den svenska fastighetsmarknaden var övervärderad och överbelånad och att ­finansbolagen skulle få svårt att få tillbaka pengarna. En bubbla på väg att spricka, helt enkelt.

I takt med att priserna på fastigheter började sjunka – i vissa centrala delar av Stockholm mer än halverades priserna på bara några månader – spred sig problemet till de stora bankerna. Bankerna hade inte bara lånat ut pengar till de som köpte fastigheterna och de som byggde dem utan även till finans­bolag som i sin tur lånade ut pengar till husens ägare med fastigheterna som pant. Nu kom kreditförlusterna.

Men bankernas största problem var att de var helt beroende av upplåning från utlandet, och hösten 1992 var situationen så turbulent att ingen ville låna ut till de svenska bankerna. Var och en av de stora bankkoncernerna riskerade att hamna under åtta procents kapitaltäckningsgrad, vilket enligt lag skulle göra att deras verksamhetstillstånd skulle dras in.

Från början sköt myndigheterna från höften. Några förberedelser för att hantera en kris av sådan magnitud fanns inte. Ingen utarbetad räddningsmodell, ingen krisorganisation som stod redo. Det enda som nu fanns var en insikt om att man behövde återvinna utlandets förtroende, och det snabbt, annars hotade hela landets ekonomi att falla samman.

Vad skulle man göra?

Så snabbt som möjligt behövde man uppnå politisk enighet. Utan konsensus skulle lösningarna försenas och dess verkningar försvagas. På så sätt kom den borgerliga regeringen och oppositionen tillsammans att utforma riktlinjerna.

De valde att helt öppet kommunicera problemets omfattning. Varje siffra ­redovisades, och man sköt inte förluster på framtiden så att det skulle se bättre ut på pappret. Hade man försökt spela ner krisen fanns risken att marknaden i stället hade misstänkt det värsta, resonerade man.

I frågan om bankernas växande skulder stod de inför ett dilemma. För att återvinna förtroendet från utlandet och inte orsaka att sparkunderna tog ut sina pengar i panik behövde staten gå in med någon form av ­garanti. Men om garantisumman sattes för högt kunde omvärlden tolka det som att bankernas förluster var större än de faktiskt var – och sattes den för lågt fanns risken att riksdagen senare skulle behöva höja den, vilket marknaden skulle tolka som ett tecken på att krishanteringen inte fungerade.

Lösningen blev en obegränsad garanti, alltså utan en angiven siffra, som antogs i december 1992 och omfattade 144 banker och kreditinstitut. Alla fordringsägare – utom bankernas aktieägare – skyddades mot förluster oavsett hur stora beloppen var.

För att räddningsaktionen skulle uppfattas som rättvis och gå att försvara gentemot skattebetalarna fanns en viktig princip. Allt statligt stöd skulle ske i ut­byte mot ett övertagande av bankens aktier i motsvarande grad. Regeringen gjorde tidigt klart att de på lång sikt inte ville utöka sitt bankägande utan att eventuella nationaliseringar av bankerna skulle följas av privatisering senare. Genom denna grundregel minimerade staten sina kostnader samtidigt som de skickade en signal till bankledningarna om att statliga räddningspengar inte var gratis.

Arbetet organiserades på den nybildade, ovan nämnda, bankakuten där även oppositionen fick en representant. Som mest var de ett tiotal anställda plus en bunt utländska konsulter från bland annat McKinsey och Credit Suisse.

De sorterade upp bankerna i olika ­kategorier där de skilde på banker som bedömdes ha tillfälliga problem och var i behov av hjälp men på lång sikt bedömdes ha möjlighet att bli lönsamma och de som med stor sannolikhet aldrig mera skulle gå med vinst. De senare – Gota Bank – avvecklades.

Bankakuten beslutade även att lyfta ut bankernas problemlån till så kallade skräpbanker, vilka fungerade som skuldhanteringsbolag, en metod som i efterhand har kopierats i andra krisländer. På så sätt kunde den friska delen av banken koncentrera sig på att maximera vinsten igen medan skräpbankerna fokuserade på att begränsa skadorna.

Därefter gavs stöd till bankerna i olika former – garantier, aktiekapital, aktietillskott eller lån – beroende på behov.

Metoden fungerade, och fick draghjälp av konjunkturen som vände uppåt 1993. Redan 1994 visade banksektorn i sin helhet vinst på nytt. 65 miljarder kronor, ­eller fyra procent av BNP, kostade kalaset skattebetalarna när slutnotan summerades ihop. Det är dock betydligt mindre än i de flesta bankkriser i världen både innan och efter. Och nästan alla – vissa säger alla, beroende på hur man räknar – av de statliga krispengarna har staten fått tillbaka i efterskott genom utdelningar, aktieförsäljningar eller kvarvarande aktieinnehav i nuvarande Nordea.

När krisen slog till mot de svenska storbankerna hösten 1992 satt Jan Kvarnström i London som chef för Nordbankens brittiska verksamhet. När staten, som var storägare, kastade ut bankledningen ansågs Jan Kvarnström vara fri från ­ansvar och han fick sitta kvar i London, nu som chef för den nybildade skräpbanken ­Securums utlandsverksamhet. Några år senare blev han chef för hela Securum – som var den överlägset största skräpbanken med sina 67 miljarder dåliga krediter från Nordbanken att hantera. Krediter som när svenska företag började gå i konkurs omvandlades till en stor mängd fastigheter som Securum fick i uppdrag att förvalta och sedan sälja när marknaden vände uppåt.

– Det visade sig att bad bank-modellen fungerade enligt skolboken, säger Jan Kvarnström.

Främsta orsaken?

– Det svenska exemplet blev lyckosamt därför att det fanns en krismedvetenhet om att man behövde göra något rejält och radikalt, och politikerna stod bakom det unisont, säger han via telefon från kontoret i Hamburg.

I början av 2000-talet hamnade Deutsche Banks konkurrent Dresdner Bank i trångmål och Jan Kvarnström tillfrågades av bankens huvudägare, försäkringsjätten Allianz, om han ville komma till Tyskland och städa upp där på samma sätt som han hade gjort i Sverige.

Drygt tre år senare var han klar. Han lovade då hustrun att det inte skulle bli mer exekutiva jobb. Sedan kom finanskrisen. Helt plötsligt öppnade sig en jättemarknad för krishanterare.

Tillsammans med fyra andra rutinerade bankrekonstruktörer startade han konsultbolaget ERC. Tanken var att de skulle bli som en privat bankakut dit förlusttyngda banker skulle kunna vända sig för att få hjälp. Första stora kunden blev Swedbank som anlitade dem för att analysera bankens problemtyngda baltiska kreditportfölj. Men sedan blev det inte så mycket mer, trots diskussioner både med bankledningar och med regeringsrepresentanter runt om i Europa. Den väntade högkonjunkturen för bankräddare uteblev.

–Vi upptäckte att de större bankerna blev mindre och mindre benägna att ta hjälp. Det var mycket snack och lite verkstad, säger Jan Kvarnström.

Samma brist på handlingskraft tycker han har utmärkt politiken både i EU och inom medlemsländerna.

– Den tyngsta lärdomen är det att någon måste bestämma sig för att det är en kris. Ofta vill man inte se sanningen i vitögat och man är rädd för att ta till för häftiga grepp.

Det gäller även hemlandet Tyskland, menar han, som varit ovilligt att ta den nödvändiga ledningen i krishanteringen.

– Det är en sak som politikerna, inte minst i Tyskland, har missat i den här krisen. Man försöker mörka för mycket och man försöker intala folk att det inte är något problem med Grekland. Men går det för lång tid och det verkligen är problem med Grekland och politikerna förnekar det så försvinner trovärdigheten.

Då hjälper det inte med en räddningsfond – även om den så uppgår till ofattbara 1 000 miljarder euro, säger han.

– För det verkar dumt att slänga in pengar till banker som har en tveksam affärsmodell. Om de behöver räddning så behöver man en plan, man behöver en form av bankakut.

Egentligen finns det bara två alternativ när en bank håller på att kollapsa: ­antingen låter staten den gå under eller så går staten in och räddar den. I ena vågskålen ligger det samhälleliga priset för en konkurs, i den andra de faktiska kostnaderna för att rädda banken. Tyngden är upp till beslutsfattarna att bedöma från fall till fall. Lehamn Brothers visar hur det kan gå om man inte räddar en jätte på fall. Men att rädda banker utan att lyckas motivera det till allmänheten har också sitt pris: se på ockupationen av Wall Street.

Det är därför finansminister Anders Borg skäller så mycket på bankerna. Och riksbankschefen Stefan Ingves brukar vara tydlig på denna punkt. I ett tal i Spanien förra året sa han:

– Jag vill göra en sak fullständigt klar – banker räddas inte för att de förtjänar det. I normala fall har deras direktörer och ägare tvärtom spelat en avgörande roll för att banken hamnade i trångmål överhuvudtaget.

Att rädda banker är en sista utväg när alla andra stadier i krishanteringen har misslyckats.

Stefan Ingves har i fallet Europa talat om banktillsynens trilemma – i sin vilja att prioritera en integrerad europeisk marknad i kombination med nationell ­suveränitet har politikerna tvingats överge effektiv banktillsyn och krishantering. Myndigheterna har därför inte hållit jämna steg med utvecklingen i den europeiska banksektorn. Konsekvenserna ser vi nu.

Göran Lind har sett dem länge. Han har arbetat på Riksbanken sedan 1975 och är i dag rådgivare åt Stefan Ingves och de andra i riksbanksledningen i frågor rörande finansiell stabilitet. Han har även suttit i Baselkommittén, som tagit fram reglerna för bankernas kapitaltäckning, och formulerat de internationella standarder som IMF och Världsbanken använder sig av när de undersöker hur banker och tillsynsmyndigheter fungerar i olika länder.

Dessutom är han den person som genomfört flest sådana utvärderingar i världen, sammanlagt 20 stycken. De senaste åren har han varit i Grekland, Portugal, Tjeckien, England och USA. När han ska beskriva krisen vi ser i dag jämför han den med tv-programmet »Lyxfällan«.

– Det handlar om överkonsumtion. De som fastnar i skulder har haft en alldeles för optimistisk uppfattning om sina framtida inkomster och sin betalningsförmåga, å ena sidan. Å andra sidan har man överoptimistiska kreditgivare som länge tänker att det här fixar sig och fortsätter att ge ut fler kreditkort, säger han.

I maj i år passerade han pensionsstrecket och gick ner i halvtid. Något pensionärsliv hemma i villan i Barkarby har det dock inte blivit mycket av. I stället har de internationella uppdragen blivit fler. Han ska till Frankrike i januari, till Spanien i februari, till Malaysia i april.

Göran Linds syn på kriserna och krishanteringen präglas fortfarande av den svenska 1990-talskrisen där han var den som skötte Riksbankens kontakter med bank­akuten, finansdepartementet och Finansinspektionen.

– Min gospel när det gäller alla kriser är ordet förtroende. En kris utbryter inte för att en skuld överstiger 100 procent av BNP, utan en kris utbryter för att förtroendet för din förmåga att betala har försvunnit. Krisen kan inte lösas förrän förtroendet har återvänt, säger han.

Vad som måste till nu, menar han, är politisk konsensus.

– För det värsta som kan ske, se på budgetstriderna i USA och motsättningarna i EU, är bråk om lösningarna. Är det något som undergräver förtroende på marknaden så är det när politikerna inte kommer fram till lösningar utan bråkar.

Vad Göran Lind säger är egentligen detsamma som Mats ­Josefsson, Arne Berggren och Jan Kvarnström säger: nämligen att de principer som gjorde att den svenska krismodellen fungerade – och har visat sig fungera ute i världen sedan dess – är just det som saknas i Europa i dag. Eniga politiker som snabbt visar handlingskraft. Ett organ med starkt mandat som håller i krisarbetet. Full transparens och öppenhet om problemens omfattning. Goda tillgångar separeras från dåliga. Minimera skattebetalarnas kostnader. Ingen hjälp till banker utan att ägarna förlorar makt och bankledningarna sparkas ut. Allt för att återvinna förtroendet.

Frågan är hur länge Europas ledare kan göra precis tvärtom.

Även om många svenska dagstidningar skriver mycket bra om krisen, är det lite tunt om exakta angivelser om vad som skickat Dexia in i problemen just dessa dagar. Alla beskriver bankens tillgångar i grekiska statspapper, men utseendet på bankens lånebok borde inte ha varit någon nyhet. Så varför kris just nu och inte för två veckor sedan?

I utländsk press framgår lite tydligare vad det handlar om. Den utlösande händelsen verkar ha varit att kreditvärderingsinstitutet Moody’s i början av veckan satte banken på en lista för potentiell nedgradering. Enligt Businessweek.com var det inte främst tillgångarna i bankens balansräkning som var det mest akuta, utan bekymmer med det man kallar för likviditet.

Enligt magasinet skrev Moodys att Dexia möter ”oro om en fortsatt försämring i gruppens likviditetsposition i ljuset av försämrade finansieringsmöjligheter på den bredare marknaden”.

Med likviditeten – ”funding” kallad på finanssvengelseka – menas en banks dagliga återfinansiering på de internationella kreditmarknaderna. Banker förnyar lån varje dag på marknaden, något som normalt fungerar utan problem. Men som kan, mer eller mindre över natten börja kärva. Så var fallet 2008, och det är oron också nu.

Det är ett dubbelverkande gift som drabbar bankerna i sådana kriser. Mängden tillgängligt kapital på marknaden minskar då alla blir rädda. De banker som bedöms ha sämst tillgångar kan då plötsligt få väldigt svårt att återfinansiera sig. Det verkar vara det som man nu är orolig för när det gäller Dexia.

Bankens innehav av grekiska statspapper är följaktligen i sig inte den akut utlösande orsaken, utan vilket rykte det ger banken på funding-marknaden. Det ska understrykas att innehaven är ett jätteproblem, och om Grekland tvingas till en skuldnedskrivning tvingas varje bank som har sådana papper att direkt ta en förlust på dem. Vilket kan leda till behov av att ta in nytt eget kapital från ägarna.

Men det är alltså inte det som händer först – som skapar den ”kris” vi nu ser utspelar sig på marknaden.

När Dexia fick räddas förra gången skrev jag denna artikel som också redogjorde för skillnaderna mellan kris i likviditet och i värdet på tillgångarna, det man kallar för solvens.

Frågan om likviditet kontra solvens är nog viktig för att förstå finansminister Anders Borgs oro för de svenska bankerna. Även om dessa, såvitt vi vet, inte har tillgångsproblem liknande de som Dexia verkar ha, måste de finansiera sig på samma marknad. Förra gången, hösten 2008, hade flera banker på den svenska marknaden vissa dagar stora problem med fundingen.

De svenska bankerna har alla tidigare tydligt sagt, i bland annat Dagens Industri, att de nu inte upplever några problem med återfinansieringen, och klarar sig länge även om det skulle sina på kapitalmarknaden. Som Nordea till nyhetsbyrån Direkt häromdagen.

Alla följer nog ändå utvecklingen för Dexia och de andra ytterst noggrant.

Skillnaden mellan likviditet och solvens brukar oftast liknas med sjukdomstermer. En cancer (grekiska statspapper) kan man botas ifrån. Men finns ingen luft att andas med (likviditeten) kan döden komma fort.

Jag stannar liksom upp över frukostflingorna, känner lösa tanketrådar lödas ihop, nickar. Inte för att jag är expert på EU, finansmarknaden eller på de nordiska lokalekonomiernas relation till världens. Men jag har förmånen att på jobbet med viss regelbundenhet träffa sådana experter och jag brukar försöka fråga dem vad som händer, vad vi egentligen har att vänta de närmaste åren. De är på det stora hela överens med varandra och med Guardian-skribenten som denna morgon fått mig att reflektera över vad de faktiskt alla säger. Grader i helvetet diskuteras och när det gäller möjliga åtgärder går meningarna isär, men läget i världen är entydigt katastrofalt och det lär bli värre innan det blir bättre.

Vad detta konkret kan innebära säger ingen högt och det är nog därför jag reagerar så starkt på den mentala bilden av bankomater som blinkar rött. Ekonomi­delsord som »sämre« och »värre« och »nedåt« är omskrivningar för hotet av massarbetslöshet, ett försvagat skyddsnät, stigande matpriser och den häxbrygd av rädsla och ökad segregation som brukar bli följden när de fattiga blir fler och alltmer desperata ju svagare framtidsutsikterna ter sig. Jag var bara tolv år gammal i Finland år 1991 och min familj var relativt sett inte hårt drabbad, men jag minns mycket väl vad en 18,9 procents arbetslöshet gjorde med samhället – framför allt med medelklassen som under boomåren trott sig vara evigt förskonad från pengaproblem.

Det var en svår insikt att social mobilitet inte bara går i en riktning, att den hägrande teppanyaki-hällen på köksön vid horisonten på några veckor kan bytas ut mot ett tårögt kupongklippande i en möglande betonglänga. Det hände då och det kan hända oss igen, och när den dagen kommer faller vi som är småföretagare eller tillhör det växande prekariatet (jobbar på korta kontrakt) antagligen utanför många av de skyddsnät som för tjugo år sedan bromsade fallet och som man som nordbo på något sätt alltid tar för givet.

Jag som har goda inkomster i dag har åtminstone den teoretiska möjligheten att väva en egen fallskärm av ett eller annat slag, även om jag ärligt talat inte vet hur jag ska börja. I den mån vi i medelklassen har ekonomiska rådgivare tenderar de ju att vara anställda av bankerna, och det förtroendet kan vi i dagsläget nog beskriva som förbrukat. Jag har, inser jag denna morgon, inte fullständig koll på vad som händer med mig om mina uppdrag plötsligt torkar ihop.

Men jag vet att jag, liksom de flesta av mina anhöriga och vänner, jobbar med saker som i ett kortsiktigt perspektiv är helt onödiga för samhället: filmkritik, typografi, serie­romaner, humanistisk forskning, tygpåsar med roliga tryck och appar som varnar för lapplisor. Om du bara gör en sak den här veckan, vill jag ropa åt mina grannar, kolla vad du realistiskt kan få för bidrag om du plötsligt inte kan försörja dig, vad du har för skulder, vad du skulle kunna rädda. Svaret kan vara en kalldusch och det vore oansvarigt att inte planera därefter.

Underligt nog blir jag inte panikslagen utan snarare upprymd vid tanken. Vi i väst, i norr, har levt över våra tillgångar på så många plan så länge. En tvingande kris kan kanske få oss att rikta vår energi, vår kreativitet, till att balansera en välfungerande ekonomi med långsiktig hållbarhet och social rättvisa. Hur bidrar jag? Vad förväntar jag mig i gengäld? Vi kan fixa det, om arbetet börjar i dag.

– Redan de första åren på 2000-talet fanns det tecken på att en extremt lätt penningpolitik i framför allt USA skulle kunna leda till en ohälsosamt hög skuldnivå.

Vad är det viktigaste för att få krisen att upphöra – finns det någon enskild förändring som skulle stabilisera finansmarknaderna?

– Det kan finnas snabba och enkla lösningar som löser dagens kris för tillfället, till exempel att aggressivt rekapitalisera banker med nytryckta pengar och/eller garantera deras skulder. Sådana åtgärder är knappast långsiktigt sunda, det återstår problem att hantera som dessutom kan växa. Annars anses allmänt de tre åtgärder som diskuteras efter helgens möte i Washington vara rimliga; en stor men kontrollerad nedskrivning av Greklands ohållbara skuldbörda i kombination med rekapitalisering av banker och en »säkerhetsmur« runt andra länder som är svajiga (med hjälp av en utvidgad EFSF, euro-områdets stödfond). Den stora utmaningen är att öka hushållens och företagens förtroende för framtiden.

Vad gör euroländernas regeringar fel?

– Det mest grundläggande felet har varit oviljan att se verkligheten som den är och sätta in tidiga åtgärder för att snabbt bryta accelererande negativa spiraler mellan banksystemen, den svagaste länken, statsfinanser och den reala ekonomin. Exempelvis var de första stresstesterna av de europeiska bankerna ett dåligt skämt.

Räcker de 440 miljarder euro som finns i räddningsfonden?

– Redan nu förefaller man vara överens om att 440 miljarder inte är tillräckligt eftersom man letar efter metoder att skapa hävstång på det beloppet. Problemet även i den här frågan är att man jobbar mot rörliga mål. Det är tyvärr sannolikt att analysen av de nuvarande kapitalbehoven är baserad på allt för optimistiska tillväxtantaganden vilket förmodligen gör att kapitalbehoven ökar med tiden.

Allt fler talar om en högre inflation som den enda vägen ut ur krisen. Tror du det stämmer?

– Min personliga uppfattning är att det är svårt att skapa inflation med permanent hög arbetslöshet och ökad pessimism bland hushåll och företag. Om vi i slutändan hamnar i inflation har vi förmodligen först passerat en period av allvarligt deflationistiska tendenser.

Många börsbolag utvecklas ju fortfarande bra – hur kan aktiekurserna ändå rasa?

– Hur börsbolagen mår i dag säger tyvärr ingenting om hur de kommer må om ett eller två år. Marknaden har på senare tid uppenbarligen bestämt sig för att de kommer må sämre. Livbolagen har uppenbarligen valt att fortsatt ha en hög andel aktier i sina portföljer.

Hur kan man som småsparare minska sin risk, till exempel skydda sitt pensionssparande?

– Det viktiga är att ta reda på risknivån i det totala pensionssparandet. Många har en väldigt hög andel aktier, ofta i volatila tillväxtmarknader. Se också över hur tjänstepensionen förvaltas och ta reda på vad som går att flytta.

Kommer krisen att förändra marknaden för pensionsförsäkringar, eller försäkringarnas utformning, framöver?

– Branschen har hittills varit väldigt duktig på att ta betalt för paketering och inte fokuserat på det väsentliga och svåra, att skapa avkastning och värde för kunden. Kunderna börjar genomskåda detta och blir alltmer medvetna om vad de köper. Och med lägre avkastning blir avgifterna än mer uppenbara.

Måste kunderna justera ned sina förväntningar på avkastningen framöver?

– Dagens pensionsportföljer har förmodligen fortfarande för hög risk som ett resultat av den extremt goda utvecklingen under 80- och 90-talen. Blir det en utdragen period av låg tillväxt på grund av den höga skuldnivån kommer avkastningen bli lägre.

Vilket ansvar har fondförvaltare att informera sina kunder om riskerna med deras sparande och investeringar?

– Branschen har en enorm pedagogisk utmaning att på ett enkelt sätt förklara begrepp som risk och avkastning. Vi har ett stort ansvar och kommer att anstränga oss till det yttersta för att vara föregångare och informera våra kunder på ett så begripligt sätt som möjligt.

Detta har hänt

Den senaste tidens globala börsras pressar de privata pensionsbolagen, som får svårt att klara sina åtaganden mot kunderna. Finansinspektionen gick i veckan ut och sa att de vill lätta på reglerna för att bolagen inte ska tvingas sälja aktier. Samtidigt spår allt fler att Grekland går i konkurs.

Avstånden till regeringens Rosenbad är egentligen inte så långt: högst upp i myndigheten sitter Fredrik Reinfeldts föregångare på moderatledarposten, Bo Lundgren, och chef för skuldförvaltningen är Anders Borgs gamla arbetskamrat från Alfred Bergs penningmarknadsfirma Transferator, Thomas Olofsson.

Tillsammans har de en svensk statsskuld på drygt 1 000 miljarder kronor – eller 122 000 kronor per invånare om man så vill – att beta av i den takt som finansministern har dikterat.

I dessa skuldkristider är det en närmast försumbar summa. Medan länder som Grekland, Italien och USA har en skuldbörda på över 100 procent av BNP ligger Sveriges på 35 procent.

Det är just den kombinationen – en krisande världsekonomi och ett tryggt Sverige – som ger Riksgälden nya bekymmer. Om än angenäma sådana mot vad tjänstemännen på Norrlandsgatan 15 har för vana att hantera.

– Sverige har blivit ett Lillschweiz, säger Riksgäldens Thomas Olofsson.

På ekonomspråk handlar det om en flykt till kvalitet. Panikslagna investerare söker en säker hamn att placera sitt kapital i. Då lockar svenska statspapper. Trots att avkastningen på de statsskuldväxlar och obligationer som Riksgälden ger ut är minimal, eller till och med obefintlig om man räknar med inflationen.

För ju fler pensionsfonder, försäkringsbolag och centralbanker som vill låna ut pengar till Riksgälden i hopp om att säkra så mycket av sitt värde som möjligt, ju lägre blir räntan på de statspapper de köper.

– Just nu är det är rekordlåga räntor, säger Jussi Hiljanen, chef för ränteanalys på SEB.

På ett halvår har räntan på obligationer med tio års löptid gått från redan låga 3,5 procent till 1,7 procent – den lägsta nivån någonsin i Sverige. Och för en månad sedan kunde Riksgälden låna upp en miljard euro åt Riksbanken på ett tvåårigt lån för 0,93 procents ränta – det lägsta eurolånet någonsin i Europa. Faktum är att lånet övertecknades tre gånger om, vilket visar hur eftertraktade statspapperna är.

Riksgälden har lånat upp pengar åt svenska staten sedan 1789, då myndigheten tillkom för att finansiera Gustav III:s anfallskrig mot Ryssland. Aldrig har de kunnat låna så billigt som nu. Vilket paradoxalt sker i ett läge där Sverige inte behöver låna pengar, åtminstone inte enligt finansminister Anders Borg som har gjort skuldreducering till en dygd. Tvärtom kommer statsfinanserna att gå med överskott både i år och nästa år, och statsskulden därmed fortsätta att minska, enligt Riksgäldens prognoser.

Men det är ju nu staten borde låna, börjar allt fler resonera.

»När pengar är gratis finns det ingen anledning att hålla igen«, skrev SEB:s tidigare chefsstrateg Henrik Mitelman i en krönika i Dagens Industri förra veckan, och konstaterade att »Med en real ränta under noll tjänar staten pengar ju mer den lånar«.

Om pengarna dessutom används för att finansiera exempelvis infrastruktur skulle de ge dubbel avkastning, eller trippel om man räknar in stimulanseffekten i en tid när svensk ekonomi riskerar att dras in i den ekonomiska oron på kontinenten.

– Om vi går in i en global avmattning kommer det självklart att slå mot Sverige, och då är det sannolikt att vi får budgetunderskott och tvingas låna upp mer senare. Men då är det inte givet att räntorna är så här låga. Så ur ett skattebetalarperspektiv är det ingen tvekan om att det skulle vara ganska bra att låna upp lite mer nu för att ta höjd för framtiden, säger Nordeas räntestrateg Fredrik Floric, som i ett utskick från banken nyligen ställde den retoriska frågan: »Vore det inte en perfekt tajming att utnyttja möjligheten att ge ut extra obligationer, i stället för att vänta på budgetunderskott?«

Riktigt så enkelt är det inte, menar Riksgäldens Thomas Olofsson. Riktlinjerna från finansdepartementet är tydliga: låna när det är underskott i statsbudgeten, amortera när det är överskott. Allt till så liten kostnad och risk som möjligt.

De senaste åren visar dock att Riksgälden har ett visst handlingsutrymme. Strax efter investmentbanken Lehman Brothers fall i september 2008 beslutade Bo Lundgren att ge ut statsskuldväxlar till ett värde av 150 miljarder kronor med enda syfte att få i gång en iskall finansmarknad, vilket Riksgäldens egna jurister ifrågasatte lagligheten i. Och under 2009 spekulerade Riksgälden i att kronan var undervärderad – genom att flytta över 50 miljarder kronor av utlåningen till utländsk valuta – vilket ett år senare gav en vinst på 8 miljarder kronor.

Men att nu börja låna pengar bara för att räntan är rekordlåg är inte ett alternativ, enligt Thomas Olofsson.

– Vi varken kan eller vill. Det skulle förstöra den förutsägbarhet vi eftersträvar. Investerarna ska veta ungefär vilka lånebehov vi har. Vi kan inte bara skyffla ut massor med obligationer för att det är billigt.

Inte heller planerar Riksgälden att öka löptiden på obligationerna de ger ut, för att på så sätt binda lånen till den historiskt låga räntan.

Låneplanen ligger fast.

– Vi kan inte skutta omkring som en apa i ett litet träd, utan vi rör oss som en stor elefant i trånga utrymmen. Det är det som är vår strategi, säger Olofsson.

Kollegorna i panelen tittade på honom. Kollegorna i publiken tittade på honom.

Vad var det Lars Calmfors, den svenska nationalekonomins enda fixstjärna, just hade sagt?

Om dem, om deras yrke, om deras världsbild.

Det var en tisdagskväll i januari 2010, och herrarna i Nationalekonomiska föreningen – för det var nästan bara ålderstigna män – hade samlats i Handelshögskolan i Stockholm för att debattera. Precis som de brukar göra en handfull gånger per år och hade så gjort sedan den gamle finansministern Carl Fredrik Waern för första gången kallade till möte på Hotell Rydberg den 29 januari 1877.

Men det var något speciellt över just denna tillställning. Föremål för debatten var varken ekonomin eller den ekonomiska politiken. För första gången handlade debatten om ekonomerna själva. Eller som det hade formulerats i kallelsen: »Vilka lärdomar bör den nationalekonomiska professionen dra av den ekonomiska krisen?«

Och först ut att tala i raden av tunga nationalekonomer var alltså Lars Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet och professor i internationell ekonomi. Han gick rakt på sak:

– Frågan är om vi nationalekonomer har gjort ett tillräckligt bra jobb? Jag tycker det uppenbara svaret är nej.

Resten av tiden ägnade han åt att såga allt och alla i sin egen kår: det är risker som underskattas, analyser som är felaktiga, teorier som inte stämmer och modeller som inte håller måttet. Kanske allvarligast, menade Calmfors, är att det knappt längre existerar några ekonomer som ser den stora bilden, som försöker förstå ekonomin i sin helhet.

– Har vi inte fått för många specialister? Behöver vi inte fler »allmänläkare« – om jag får använda den formuleringen – som intresserar sig mer för breda frågeställningar? Numera kan man ju inte tala om allmänläkare utan att också omedelbart tänka på obducenter. Behöver vi flera sådana också? Svaret är väl att det är vi alla egentligen redan, sa Calmfors.

Han hade kunnat tillägga dödgrävare. Ekonomerna hade grävt sin egen grav, om man fick tro den offentliga debatten, genom en ekonomisk kris de inte hade förutspått, inte kunde förklara och inte hade lösningen på. Vissa gick så långt som att hävda att ekonomerna själva var orsaken till krisen; att det var deras komplexa finansiella instrument, deras lågräntepolitik och deras legitimering av avregleringar som hade gjort att investmentbanken Lehman Brothers och sedan hela världsekonomin kollapsade hösten 2008.

Nu låg nationalekonomin på en iskall brits innanför Handelshögskolans stenväggar, dissekerad av Lars Calmfors själv. Landets nationalekonomer flockades runt – frågan är om Nationalekonomiska föreningens möten någonsin dragit så mycket folk? – och såg på med skräckblandad förtjusning.

Det var en tillställning ingen ville missa.

Det är lätt att glömma, men bara några år innan depressionen återuppstod var ekonomerna på den absoluta toppen av sin popularitet. I akademiska kretsar talades det om »the Great Moderation«: världsekonomin hade inte sett en stor kris på ett kvarts sekel, konjunktursvängningarna hade blivit allt mildare. Självständiga centralbanker hade avvärjt inflationshotet och lågkonjunkturerna var under kontroll.

Nationalekonomerna hade inte bara lyckats tämja världsekonomin, de kunde till synes förstå världen in i minsta detalj. Överst på bokförsäljningslistorna låg »Freakonomics«, där författarna Steven Levitt och Stephen J. Dubner använder statistik och nationalekonomisk teori för att förklara allt från sumobrottning till Ku Klux Klan.

Ingen utryckte ekonomernas oumbärliga roll bättre än den republikanska senatorn John McCain när han förklarade vad han skulle göra om centralbankschefen Alan Greenspan skulle dö.

– Jag skulle sätta på honom ett par mörka solglasögon och behålla honom så länge jag kunde, skämtade Arizonasenatorn.

2003 kunde nobelpristagaren och en av de mest betydelsefulla nationalekonomerna genom tiderna, Robert Lucas, som kallats »The Keynes Killer«, i ett tal hos amerikanska ekonomföreningen, stolt deklarera:

– Makroekonomin har i sin ursprungliga mening uppnått sitt mål: det centrala problemet med att förhindra depressioner är i praktiken löst, och har faktiskt varit löst i flera decennier.

Det var en seger i dubbel bemärkelse. Å ena sidan i den reella ekonomin, å andra sidan i den akademiska striden mellan olika teoretiska skolor. Vilket var en minst lika stor bedrift sett ur ett historiskt perspektiv.

Den nationalekonomiska makroteorin föddes ur den stora depressionen på 1930-talet. Ekonomer hade det visserligen funnits i olika former så länge människosläktet hade bedrivit handel; från Bibelns Josef som förkunnade att man behöver spara under de feta åren för att kunna konsumera under de magra, till Adam Smith på 1700-talet som menade att det gemensamma tjänar på om individerna handlar efter sitt egenintresse.

Sverige fick sin första professor i nationalekonomi redan år 1741 i Anders Berch vid Uppsala universitet.

Ändå var det som om tideräkningen började om med John Maynard Keynes, en brittisk tjänsteman vars lärdomar från krisen på 1930-talet lade grunden till såväl forskningen som den ekonomiska politiken de kommande decennierna.

Av allt han skrev var det framför allt en sak man tog till sig: att marknaden på egen hand saknar förmåga att skapa stabilitet och full sysselsättning, varför det är nödvändigt för staten att bedriva en kontracylisk finanspolitik. Låna pengar för att stimulera i lågkonjunktur, överbalansera statsbudgeten i högkonjunktur.

Det fungerade fram till mitten på 1970-talet då ekonomin drabbades av stagflation – ökad arbetslöshet och ökad inflation på samma gång – vilket var svårförklarligt med keynesianska modeller och ännu svårare att hantera med keynesianska verktyg.

Nationalekonomin skulle nu genomgå en andra, antikeynesiansk, revolution, ledd från universitetet i Chicago. I spetsen gick frimarknadsliberalerna Robert Lucas och Eugene Fama.

Chicagoskolans utgångspunkt var enkel: människor agerar rationellt och marknader skapar sin egen jämvikt. Enligt deras hypotes om effektiva marknader reflekterar priset på en finansiell tillgång – exempelvis aktier – alltid all tillgänglig information. Marknaden prissätter så att säga alltid rätt. På så sätt är det i praktiken omöjligt för ekonomiska bubblor att uppstå, eller åtminstone bestå – om någon tillgång är övervärderad kommer investerarna upptäcka det och sticka håll på bubblan innan det uppstår en reell kris.

Kriser är något som skapas av regleringar och finanspolitik, menade Chicagoskolan i full kontrast till Keynes.

Utvecklingen fick den nationalekonomiska professionen att delas i två läger. I stridens hjärta, USA, kom man att kalla de två sidorna för sötvattensekonomer respektive saltvattensekonomer. Sötvatten efter universiteten inne i landet – framför allt Chicago – och saltvatten efter kustuniversiteten – Berkeley, Harvard, Massachusetts Institute of Technology (MIT) etcetera – där keynesianismen hade starkare fäste.

Till en början var det som om de två talade olika språk, med varsin uppsättning teorier och metoder.

Saltvattensekonomen och nobelpristagaren Bob Solow förklarade en gång skillnaden med följande liknelse:

– Föreställ dig att någon sätter sig bredvid dig och säger att han är Napoleon Bonaparte. Det sista jag vill göra i det läget är att dras in i en teknisk diskussion om kavalleritaktik vid slaget om Austerlitz. Om jag gör det blir jag taktiskt indragen i ett spel som förutsätter att han är Napoleon.

Ändå var det precis det som hände. Saltvattensekonomerna kom med tiden att köpa Chicagoskolans grundantaganden om rationella aktörer och effektiva marknader i takt med att »the Great Moderation« såg ut att ge sötvattenekonomerna rätt.

Samtidigt kom sötvattensekonomerna alltmer att acceptera den nykeynesianska ekonomiska politik som växte fram, av den enkla anledningen att saltvattensekonomerna hade övergett den kontracykliska finanspolitiken till förmån för penningpolitik och tron på att realekonomin kunde styras med enbart räntan.

Bräckt nationalekonomi, skulle man kunna kalla det som började dominera från mitten på 1980-talet. De tankarna tog över institutionerna världen över. Idéerna kom också att praktiseras av fristående centralbanker – inklusive svenska Riksbanken – som fick inflationsbekämpning som sitt främsta mål.

I ett kvarts sekel såg ekonomerna ut att ha det mesta under kontroll. Men det fanns ett stort problem, vilket skulle visa sig med all kraft hösten 2008. Modellerna – så kallade DSGE-modeller – som de bräckta ekonomerna arbetade med, oavsett vilken skola de i grunden tillhörde, saknade i nästan samtliga fall en sak. Där fanns ingen finansmarknad, och således inga banker, och därmed inget Lehman Brothers.

Enligt teorierna om jämvikt kunde ju inte finansmarknaden hamna i kris, och skulle den mot förmodan hamna i kris skulle den inte dra med sig resten av ekonomin.

Dagen då Lehman Brothers föll blev därför också dagen då den nationalekonomiska makroteorin föll från sin piedestal. Eller som domen från den kanske mest kända nationalekonomen av dem alla i dag, den amerikanska nobelpristagaren Paul Krugman, lyder:

– Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst, och som sämst direkt skadligt.

En annan professor, Philip Mirowski på Notre Dame-universitetet i USA, föreslog att man helt enkelt skulle upphöra med att dela ut Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne de kommande tre åren, med motiveringen:

– Om nationalekonomerna fortsätter att ge sig själva pris för allt mer ovidkommande teorier blir priset bara mer pinsamt.

På fjärde våningen i Ekonomikum – ekonomernas högborg i Uppsala – sitter professor Nils Gottfries i ett rum belamrat med pärmar, travar med papper och överfulla bokhyllor från golv till tak. En av veteranerna i skrået.

Han har ljusgrått skägg och lutar pannan i handen. Han har just fått frågan om nationalekonomerna inte borde ha kunnat förutse krisen, och funderar bekymrat. Efter en lång paus svarar han:

– Vi vanliga makroekonomer har ju ingen koll på finanssektorn, vi vet inte mycket om de där sakerna. Det är de finansiella ekonomerna man får fråga, varför varnade inte de?

Svensk nationalekonomi är en liten värld. Om man räknar alla makroekonomer verksamma på universiteten är de inte fler än att de skulle kunna rymmas i en folkabuss. Teoretiskt och metodologiskt sett skulle de få plats i en liten bubbla.

Nils Gottfries är ett talande exempel på det.

– Jag tycker om det rationella förväntningsbegreppet trots att jag är och alltid har varit keynesian. Det är logiskt: om världen fungerar på ett visst sätt så kommer folk att skapa förväntningar som är rationella i den världen, säger han.

Och tillägger:

– Men grundproblemet som jag tycker att finanskrisen pekar på är att förväntningarna om den ekonomiska utvecklingen ändrades i ett slag, på grund av saker som ingen förstod. Ingen visste hur många banker som skulle drabbas och hur stora förlusterna var.

Investmentbankerna hade, enligt Gottfries, för hög skuldsättning, för liten buffert och var för dåligt reglerade – samtidigt som ekonomerna underskattade riskerna och spridningseffekterna.

– Det är klart att vi borde haft folk som kunde det här bättre, det är klart. Men jag tycker inte att det finns någon anledning att ifrågasätta grundteorin.

Samma försvar för den förhärskande makroteorin finner man sju mil söder ut, i ett välstrukturerat rum på åttonde våningen i Stockholms universitets ljusblå höghus. Där, på det prestigefyllda Institute for International Economic Studies, sitter professor Per Krusell.

Han är Nils Gottfries motpol i svensk nationalekonomi, men låter ändå likadant. Bara mer resolut när han avfärdar nationalekonomins kritiker.

– De är helt ute och cyklar. Kritikerna slåss mot antaganden som ingen gör längre. Inte ens Lucas talade om den perfekta marknaden för att han trodde på den. Han gjorde det för att det var det enklaste sättet att visa etablissemanget att den då etablerade makroforskningen hade fundamentala brister, säger Krusell.

För Krusell är det inte tal om ett paradigmskifte – så som nationalekonomin genomgick under de ekonomiska kriserna på 1930-talet och 1970-talet – eller ens om en återgång till mer keynesianism.

– Jag säger inte det för att jag är part i målet. 90 procent av min egen forskning handlar om marknadsmisslyckanden. Man vill gärna hitta en källa till stora marknadsmisslyckanden, men det är så himla svårt, säger Krusell.

Ingen modell kommer att kunna fånga alla kriser eftersom kriserna inte ser likadana ut. Men det är inget skäl för ekonomerna att överge sina modeller, menar Krusell.

– Alla modeller bygger på förenklingar och antaganden. Man vet aldrig om man har förenklat för mycket. Men så måste det på något sätt vara.

Risken som Krusell varnar för är snarare om folk fastnar i finanskrisen 2008 och blir som generaler som tenderar att utkämpa gårdagens slag.

För honom, liksom de andra inom svensk nationalekonomi, är striden redan vunnen. Ingen verkar umgås med tankar på att överge sina teorier eller metoder. Få verkar se behovet av den självprövning som Lars Calmfors talade om hos Nationalekonomiska föreningen.

För att över huvud taget hitta någon som står för ett alternativ måste man bege sig långt ut i nationalekonomins utkanter. Till Malmö högskola närmare bestämt, och en professor i – samhällskunskap. Som publicerar sig lika ofta på debattsajten Newsmill som i vetenskapliga tidskrifter.

Lars Pålsson Syll är en »one man show« – som han själv beskriver det – inom svensk nationalekonomi.

– Det finns en anledning till att jag sitter på Malmö högskola och inte på Handelshögskolan i Stockholm eller någon av de andra prestigetunga ekonomiska institutionerna. Det är ingen tillfällighet, säger Pålsson Syll.

Om rådande nationalekonomin säger han:

– I den framställs ekonomin i grunden som en bytesekonomi, då missar man det helt avgörande inslaget av pengar, finanser och osäkerhet.

Lars Pålsson Sylls kamp mot allt vad rationella förväntningar och effektiva marknader heter var länge tröstlös. Liksom hans försök att få kåren att börja läsa Keynes klassiker och inte bara urvattnade nykeynesianer. Så kom den ekonomiska krisen, som i Lars Pålsson Sylls ögon gav honom rätt. Men nej, inte började man lyssna på honom för det.

– Det känns som om det är jag mot de andra.

Ett tecken så gott som något om tillståndet för nationalekonomin i Sverige.

John Maynard Keynes skrev en gång att svårigheten inte ligger så mycket i att utveckla nya idéer som att fly från gamla. Ett påstående som tycks ha lika stor giltighet i dag, oavsett om man talar om fallna sötvattensekonomer som klamrar sig fast vid sina teoribyggen eller revanschlystna saltvattensekonomer som ser möjligheten till Keynes återkomst.

Det är lättare att blicka tillbaka än att tänka nytt.

– Vi inser att det behövs bättre teorier, det insåg vi före krisen också, men att gå därifrån till att komma på hur teorierna ska se ut, det är ett stort steg. Vore det lätt hade vi redan gjort det, säger professor Martin Flodén vid Stockholms universitet.

Han tar den centrala frågan om rationalitet som exempel.

– På något sätt är det väldigt lätt att anta att alla aktörer är rationella och alla marknader är perfekta. Då finns det en unik modell. Men om människor inte är rationella är det svårare. Det finns ju ett oändligt antal sätt att vara irrationell på. Det är väldigt svårt att göra något utifrån den insikten, säger Flodén.

Det låter som en paradox utan lösning: behovet av ett paradigmskifte inom nationalekonomin finns där, men inte förutsättningarna. I avgrunden däremellan har ekonomerna fallit ner från sin upphöjda position som moderna profeter.

Vad ska man med nationalekonomer till om de inte kan förklara ekonomin?

Året efter finanskrisen var frågan högst relevant. Sedan hände något som ironiskt nog kan bli ekonomernas räddning. Världen föll in i en ny kris. Grekland, Irland, Spanien, Portugal, USA och Italien fick se sina statsskulder explodera.

Det var på många sätt en klassisk ekonomisk kris som hämtad från den national­ekonomiska läroboken. Logiken följde den enklaste av modeller: en stat kan i längden inte göra av med mer pengar än den tar in i skatt. Den vetskapen finns ju till och med i själva begreppet ekonomi, sprunget ur grekiskans ord för hushållning.

Därmed kastas rollerna om. Denna gång är det oansvariga politiker som inte har klarat av att hushålla med resurserna, och nu behöver de ekonomernas hjälp för att klara upp situationen.

Det här var ju precis vad Chicagoskolans fader Milton Friedman hade varnat för när han sa:

– Låt den federala regeringen styra över Saharaöknen, och om fem år kommer de att ha brist på sand.

För nationalekonomerna öppnar sig den lätta vägen ut ur deras egen legitimitetskris. När verkligheten återigen passar in i modellerna kan man låtsas som om finanskrisen aldrig hade visat hur fel de kunde ha – även om det kommer till priset av att nödvändig teoretisk utveckling uteblir.

Speciellt när skuldkrisen samtidigt ger dem möjligheten att peka på konsekvenserna av den keynesianska stabiliseringspolitiken i praktiken: det är lätt att stimulera, men svårare att strama åt. Så även om keynesianismen skulle fungera i teorin skulle krisländerna inte ha råd att genomföra den.

Då återstår bara den nationalekonomi som formades i Chicago på 1970-talet. Samma teoribygge som nyss föll som ett korthus.

Fakta | Eurokrisen

I början av veckan ökade oron för att Grekland ska göra konkurs, och sluta betala räntor på sina lån. Risken bedömdes då som 98 procent, det framgår av prissättningen på skydd mot betalnings­inställelse. Det är framför allt tyska och franska banker som kommer att drabbas, de stora aktörernas aktiekurser har rasat med mellan 40 och 70 procent i år.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa att hon inte tänker låta Grekland ställa in betalningarna under »oordnade former«. Grekland sänkte nyligen sin tillväxtprognos för i år till minus fem procent.

Adam Smith

1723–1790. Skotsk filosof och matematiker. Räknas tillsammans med David Ricardo och John Stuart Mill till nationalekonomins klassiker. Skrev i sin mest berömda bok »Nationernas välstånd« om den osynliga handen som styr marknaden och ser till att individens egoistiska strävanden leder till det gemensammas bästa.

John Maynard Keynes

1883–1946. Brittisk tjänsteman och publicist. Socialliberal som ville rädda kapitalismen undan marknadsekonomins återkommande kriser. Lade med boken »The General Theory of Employment, Interest, and Money« grunden till den keynesianska politik som kom att dominera ekonomin efter andra världskriget, där lågkonjunkturer möttes med stimulanser.

Milton Friedman

1912–2006. Amerikansk ekonom född i Ungern. Förgrundsgestalt för Chicagoskolan. Nyliberal som startade revolutionen mot keynesianismen. Var förgrundsgestalt för den monetaristiska skolan, som menar att det viktigaste är att påverka penningmängden för att hålla nere inflationen, medan kontracyklisk finanspolitik är direkt skadligt för ekonomin.

Robert Lucas

Född 1937. Amerikansk ekonom tillhörande Chicago-skolan. Den mest inflytelserika nationalekonomen de senaste 40 åren. Tilldelades Nobelpriset 1995 för »att ha utvecklat och tillämpat hypotesen om rationella förväntningar och i grunden förändrat makroekonomisk analys och synen på ekonomisk politik«.

Sedan drygt fem år är Annika Falkengren vd för banken, och om en stund ska hon berätta att hennes farfar redan 1981 sa till sin sondotter: »Det är bra att du jobbar på banken, för det finns för få kvinnliga bankdirektörer.« Då var Annika Falkengren 19 år och hade sommarjobb på Enskilda Banken på Odengatan i Stockholm.

Energiska fotsteg utanför matsalen. Här kommer hon, kvinnan som leder Sveriges största bank och som är ständigt aktuell, omdiskuterad och synad.

Vilken karriär drömde du om som ung?

– Jag hade inget tydligt målfokus utan levde i nuet. Men jag hade ett tryck på mig hemifrån att försörja mig när jag var 18 år.

Hennes far var diplomat, och när Annika Falkengren var 13 år började hon och hennes två syskon på internatskola, Sigtuna humanistiska läroverk. Hon fick bli vuxen tidigt, bita ihop, längta på avstånd efter de lyckliga stunderna med mamma och pappa, som bodde i Thailand. Den hårda vägen lärde hon sig att klara av både känslor och praktiska saker, sköta sina kläder, sortera, tvätta. Men första gången kom yllekläderna ut som dockkläder.

Just i dagarna har hon fått veta vad hennes medarbetare tycker om henne som chef. Varje år gör banken ett slags »motivationsindex« bland de anställda.

– De säger att jag är mycket tydlig, väldigt energisk, duktig på att lyssna och att jag är engagerande. Jag vet att jag också är väldigt krävande.

När jag ber henne beskriva sitt jobb säger hon att det är »väldigt kul«. Att entrén till huvudkontoret är blytung, men att det är moderna människor som jobbar här. Att ansvaret är enormt, men att det är lustfyllt. Och hon säger att hon är en udda fågel i den konservativa bankindustrin.

Hennes år på toppen har fått henne att omvärdera den övertygelse hon tidigare hade.

– Om någon för fem år sedan hade frågat mig: Spelar det någon roll om det sitter en man eller en kvinna på den här posten, då hade jag svarat: »Absolut inte.« I dag inser jag att det spelar en jättestor roll för hur jag beskrivs i medierna.

– När jag fick de två styrelseuppdragen i Tyskland började medierna spekulera i om jag skulle sluta som vd. Skulle jag orka? Om en manlig vd fått dessa uppdrag hade det setts enbart som något positivt. Uppdragen är en enorm chans för vår satsning i Tyskland. Det är ett sätt att bygga nätverk där som gynnar banken.

När hon är i sin professionella värld, bland andra bankdirektörer i Sverige och utomlands, blir hon inte ifrågasatt på det viset, säger hon.

Vilken fråga har du aldrig fått av journalister?

– Ingen har velat veta varför det gick så bra för oss under den senaste finanskrisen. Vi hade lärt av misstagen på 90-talet och visade vinst även när det var som mörkast under finanskrisen.

Varför är så många arga på bankerna?

– Det är känsligt att tjäna pengar på andras pengar. Och vi banker har varit dåliga på att förklara vår samhällsnytta, vad vi gör och varför vi finns. Att vi till exempel underlättar för företag att expandera, att vi har världens billigaste bostadslån. Människor tar sms-lån hos oseriösa banker till ockerräntor. Jag har inte sett något program av »Lyxfällan« där de inblandade till slut inte får hjälp av en stor bank för att lösa sin problem.

Någonstans här ligger den stora uppgiften för framtiden, menar Annika Falkengren. SEB måste jobba på att bygga en långsiktig relation till sina privatkunder och på ett enkelt sätt beskriva vad banken har att erbjuda.

Annika Falkengren arbetar hårt, »otroligt hårt«, säger hon själv. Men det är ingen uppoffring, för jobbet är »vansinnigt roligt«. Men hur ser hennes oro ut, rädslan att göra fel? Hon berättar om den 15 september 2008, under värsta finanskrisen, när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers var på väg mot konkurs.

– Det var första gången jag sattes på hårda prov. Den dagen förändrades världen och förtroendet brast för alla banker. Vi samlades fyra gånger per dygn på mitt rum och hade telefonkonferens halv tolv på kvällen. Vi delade upp oss i två lag, ett rött och ett grönt. Jag var i det röda tillsammans med tre personer i verkställande ledningen och vi tog hand om problemen. Vi visste att SEB var i bra shape och litade på vår magkänsla. »De här bankerna kan vi låna ut pengar till.« Och vi lutade oss mot det vi hade lärt under 90-talets finanskris, då vi hade varit för tuffa mot vissa kunder.

Hur skapar du balans i livet?

– När jag lämnar min roll här på banken är jag väldigt vanlig. Jag tycker om att storhandla på Ica Kvantum och gå på bio i Täby centrum. Jag har kvar mina vänner från tiden på universitetet och har ingen längtan att vara ute på jakt. När jag är ledig vill jag ha mitt lilla liv, lunka runt i träskor och jeans och köra fyra tvättmaskiner.

– Vi är inte en hedgefond befolkad av 300 000 bönder och fiskare.

Så vad är då skillnaden mellan Irland och Island?

En bokstav och sex månader, lyder det slitna skämtet på Dublins pubar. Det var ungefär så lång tid det tog för den ekonomiska krisen att ta sig mellan öarna.

Men den irländska regeringen har hela tiden blånekat. Först att de överhuvudtaget befann sig i kris, sedan att de behövde internationell hjälp. Och på sätt och viss har Brian Lenihan också haft rätt: Irlands problem går inte att jämföra med Islands, inte heller med USA:s subprimelånekris 2008 eller Greklands statsskuldkris 2009.

Irlands kris är dess egen. Vad Lenihan dock undviker att tala om är att den på många sätt är värre än de andra krishärdarna – och att vi bara sett början. Varje siffra talar samma språk.

Arbetslösheten har stigit från fyra till 14 procent och fortsätter att klättra. Budget­överskottet har vänts till ett underskott på 32 procent av BNP, vilket är det högsta hittills i euroområdet. Fastighetspriserna rasar. Lönerna sjunker. Banksystemet hålls vid liv endast tack vare akuta nödlån från Europeiska centralbanken. Och frågan som marknaden nu ställer sig är när Irland – som tidigare i månaden fick sitt kreditbetyg sänkt – ska börja ställa in sina skuldavbetalningar.

Som alla sagor börjar berättelsen om den keltiska tigern med en uppgång. Irland var länge Europas fattiga bakgård. Så sent som på 1980-talet levde en tredjedel av befolkningen under fattigdomsstrecket. Sedan slog landet in på en ny politisk väg med slopade handelshinder, fri universitetsutbildning och EU:s lägsta bolagsskatt. Vilket både kan förklara den makalösa förvandlingen, liksom ge en förståelse för varför fallet senare blev så hårt.

Mellan 1993 och 2000 var tillväxttakten när tio procent per år. Den nya ekonomin lockade till sig en ström av multinationella företag och utländsk arbetskraft. 2006 stod Irland på topp. Landet var då – oavsett hur man mätte – ett att världens rikaste.

Men vart tog pengarna vägen? Medan isländska finansmän köpte allt de kom över i Storbritannien och Skandinavien valde irländarna att investera i sin egen fastighetssektor. De köpte mark och de byggde hus. Om och om igen i en allt snabbare snurrande karusell.

Bakom bostadsbubblan fanns inga obegripliga derivat och suspekta investmentbanker som i USA. De som blåste upp bubblan var i själva verket vanliga irländska banker som hade funnits sedan 1800- eller 1700-talet. Skillnaden var att de nu hade kommit på att om de tog in pengar från andra länder och lånade ut dem så frikostigt som möjligt på Irland kunde de fördubbla sin omsättning på bara ett par år.

2007 lånade bankerna ut lika mycket till byggherrarna som de hade gjort till hela befolkningen sju år tidigare. Konsekvenserna för den irländska ekonomin blev smått absurda. Byggsektorn kom att utgöra en fjärdedel av BNP (i Sverige där flera varnar för en kommande bostadsbubbla är siffran runt tio procent). En femtedel av arbetskraften arbetade med att bygga fastigheter, och då ska man dessutom veta att det fanns en kvarts miljon polacker som arbetade på Irland, nästan uteslutande med att bygga just hus.

När det var som mest byggde Irland hälften så mycket som grannen Storbritannien per år – trots att det bor 4 miljoner människor i landet jämfört med 62 miljoner på andra sidan irländska sjön. Detta påverkade givetvis bostadspriserna, som steg med 500 procent i Dublin på ett drygt decennium.

Så länge alla blint trodde på den keltiska tigern så fortsatte den att gödas. Tvivlen, och därmed vändningen, kom 2007. När så den globala finanskrisen slog till hösten 2008 blev problemen akuta. Byggbranschen dog. Bankerna kunde inte låna mer pengar och få kunde betala tillbaka vad de hade lånat av bankerna.

Situationen var allvarlig men ändå relativt isolerad till den parallellvärld som bank- och byggsektorn hade byggt upp. Den verkliga krisen för Irland uppstod i det ögonblick – två veckor efter att investmentbanken Lehman Brothers gick omkull i USA – som den irländska regeringen gick i borgen för de sex största bankerna och garanterade deras skulder upp till 400 miljarder euro.

Med ett beslut hamnade Irland i samma situation som Grekland, bara fler gånger värre – bankernas likviditetskris var nu ett stort svart hål i statsbudgeten. Hittills har detta kostat de irländska skattebetalarna över 100 miljarder euro. Och i november 2010 fick Irland – som andra land efter Grekland – vända sig till EU och Internationella valutafonden, IMF, för att be om hjälp med ett stödpaket.

Nu tvingas irländska regeringen till skattehöjningar och rejäla nedskärningar i en redan underfinansierad offentlig sektor. Och på så sätt ytterligare försvåra för en ekonomisk återhämtning. Samtidigt gör irländarna vad de alltid gjort i hårda tider, rapporterar The Economist – de flyr landet.

Nu förstår man varför ekonomipristagaren Paul Krugman svarade som han gjorde redan i april 2009 på frågan: Vad är det värsta som kan hända världsekonomin?

– Att Amerika förvandlas till Irland.

Fakta | Troligt regeringsskifte

I dag, den 25 februari, går Irland till val. Regeringspartiet Fianna Fail, som mer eller mindre styrt landet sedan 1932, förväntas enligt opinionsmätningarna få lämna ifrån sig makten. Troligast är att en ny regering kommer att ledas av partiet Fine Gael, vilket i så fall inte får så stora konsekvenser för Irlands ekonomiska politik då Fine Gael liksom Fianna Fail är ett center-högerparti.