Hans Blix är tidigare ordförande för IAEA.

USA överväger nu att minska sin militära beredskap till att bara kunna föra ett krig i taget. Vore det inte i detta läge paradoxalt om landet, ännu uttröttat och horribelt skuldsatt efter kostsamma och misslyckade krig i Afghanistan och Irak, skulle ge vika för trycket från högljudda hökar och börja bomba kärnenergianläggningar i Iran?

Även om Obama-administrationen talar militärt kroppsspråk genom att sända ett andra hangarfartyg till Persiska viken är det osannolikt att den eller militären i Pentagon skulle vilja gå i krig med Iran. Den vill nog i det längsta hoppas att morötter och piskor ska leda till någon uppgörelse som hindrar att Iran producerar kärnvapen. När man inte kan få FN:s säkerhetsråd att besluta om hårdare sanktioner söker man i stället införa en Washington-beslutad köpblockad mot iransk olja. USA stöder subversion i Iran och samverkade troligen med Israel för att ta fram det datavirus – Stuxnet – som för en tid stoppade centrifuger i iranska anrikningsanläggningar.

Jag vill gärna tro att Obama-administrationens fördömande av mordet på en iransk vetenskapsman var uppriktigt. Den moderna amerikanska strategin att med pilotlösa flygplan (drönare) döda identifierade individer reser frågor om vad som är legitim krigföring, men den har veterligen inte använts mot icke stridande personer. Den israeliska och en del andra säkerhetstjänsters praxis att likvidera civila bryter mot den grundläggande internationella regeln att avsiktligt dödande av civila såväl under fred som krig är mord.

För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukis­metoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop. Att det just nu blivit starkare beror knappast på att den senaste IAEA-rapporten talar om iranska förberedelser för en tillverkning av kärnvapen. Inte heller beror det på någon obstruktion av IAEA:s inspektioner eller av att anrikning sker till cirka 20 procent. Intet av detta är nytt. Det verkar troligare att krigsivrarna vill få till stånd en avgörande konflikt innan Iran sätter i gång en anläggning (Fordow) som visserligen inspekteras av IAEA men som skulle kunna användas för att anrika uran till vapennivå och som knappast kan stoppas genom bombangrepp.

Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen. En amerikansk försvars­expert skriver förtröstansfullt i Foreign Affairs (jan/febr 2012) att en militär aktion skulle kunna begränsas till ett snabbt kirurgiskt ingrepp att stoppa kärn­energianläggningar. Är det inte i stället sannolikt att man sätter Mellanöstern i brand och världens oljeförsörjning i fara?

Den fråga som omedelbart inställer sig är »vad händer efter de första bomberna i Iran?«. Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld? Kanske skulle programmet att anrika uran fördröjas några år, men det skulle säkert återupptas – med en beslutsamhet att som Nord­korea skydda sig med kärnvapen mot yttre angrepp.

En särskild fråga är om de tänkta anfallsmålen bara är anläggningar som kan direkt bidra till ett kärnvapenprogram. I 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna förbjöds angrepp på kärnkraftverk (men inte andra nukleära anläggningar) där det kunde leda till farliga utsläpp. Kärnkraftverket i Busher vid Persiska viken är i drift och innehåller radioaktivt bränsle. Man vill hoppas att de som väljer anfallsmål inser vad implikationerna skulle vara om man bröt mot den antagna regeln.

Det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Säkerhetsrådet har inte och kommer inte att bemyndiga några anfall och Iran har inte angripit någon. Ahmedinejads uttalanden om att Israel borde försvinna från världens karta är vilda och populistiska men inte några konkreta hot om angrepp. Vad som nu förespråkas är helt enkelt ett preventivkrig. Är de europeiska staterna beredda att gå den vägen? Att regeringar i flera arabländer i privata samtal är positiva till bombning av iranska kärnenergianläggningar förvånar inte, men man kan vara ganska säker på att sådana angrepp för en bred arabisk opinion skulle framstå som nya förödmjukande amerikanska övergrepp – inspirerade av Israel.

Vad skulle ske om Iran verkligen en dag deklarerar att kärnvapnen ligger färdiga? Kanske inte så mycket – på kort sikt. Insikten att varje användning av kärn­vapen skulle leda till ohygglig vedergällning skulle säkert avhålla den iranska regimen – liksom den avhållit andra regimer – från att göra bruk av dem. Israel skulle inte hotas men de israeliska kärnvapnen skulle i viss mån bli neutraliserade. Risken skulle vara ganska betydande att Saudiarabien, Egypten och kanske Turkiet på sikt skulle följa Irans exempel och kanske kunde kärnvapen i Iran liksom i Pakistan och på andra håll falla i fanatiska händer. Det finns alltså mycket goda skäl att söka förmå Iran att avstå från kärnvapen och faktiskt också från ett anrikningsprogram som inte kan vara ekonomiskt motiverat.

Vad kan man göra och vad kommer man att göra? Flera stormaktsledare har sagt att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt. Uttalandena är kanske mer flexibla än de låter. Trots att Nordkorea sprängt plutoniumladdningar anses landet inte av omvärlden vara en kärnvapenstat, och Israel, som troligen inte testat något vapen men anses ha bortåt tvåhundra, har länge oemotsagt förklarat att man inte kommer bli den första att införa kärnvapen i Mellanöstern.

Mot denna bakgrund framstår uttalandet som den amerikanske försvarsministern Panetta nyligen gjorde inte direkt överraskande. Han sa att USA var inställt på att hindra Iran att producera ett kärnvapen, men inte att hindra landet att nå förmågan att göra kärnvapen. Det är ju just där Iran står – vilket Panetta påpekade. Iran har deklarerat att landet inte avser producera kärnvapen utan att det tvärtom stöder en eliminering av alla kärnvapen. Kanske nöjer det sig med att ha visat omvärlden att det inte låter sig hunsas och att det på ganska kort tid skulle kunna sätta ihop ett kärnvapen – ungefär som Japan och Brasilien utvecklat kapacitet att anrika uran utan att ta steget till ett vapen? Naivt, skulle hökarna säga. Vi får se.

Panettas uttalande innebär en viss välkommen sänkning av dagens temperatur, särskilt som det också innehöll en mjuk uppmaning till Israel att gå i takt med USA. Uppenbarligen behövs dock mer avkylning och längre stubintrådar i regionen. Tillfällen till samtal kommer inte att saknas. Ett möte mellan Iran, EU och de fem stormakterna i säkerhetsrådet plus Tyskland ska snart äga rum i Turkiet. En del försiktiga men konstruktiva steg borde där kunna tas av alla parter och bereda vägen för senare och vidare förhandlingar. Man borde ömsesidigt kunna försäkra att man vill undvika provocera varandra i Persiska viken och kanske etablera en het linje för samtal. Iran skulle kunna bekräfta att man inte avser att anrika uran till högre nivå än 20 procent och att IAEA-inspektörer även fortsättningsvis kommer att kunna kontrollera både detta och de kvantiteter som anrikas.

Före utgången av 2012 väntas i Helsingfors ett stort möte äga rum om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Tanken på en sådan zon väcktes ursprungligen av Iran och Egypten och siktade på en eliminering av de israeliska kärnvapnen. I dag borde man höja ambitionen och samtala inte bara om eliminering av dessa vapen utan också om att att alla länder i regionen borde avstå från anläggningar som behövs för produktion av kärnvapen, inklusive de som nu finns i Iran. Naivt, säger säkert de flesta. Nåja, det förutsätter säkert en viss avspänning, men en opinionsundersökning i Israel som rapporterades nyligen (IHT 16 jan) visade att en majoritet israeler hellre skulle se att varken Israel eller Iran hade kärnvapen än att båda hade det.

USA:s bruk av obemannade flygplan, så kallade drönare, i kampen mot al-Qaida, talibaner och andra militanta grupper, har tilltagit efter attackerna den 11 september 2001. Under hösten har debatten kring det snabbt expanderande drönarprogrammet hettat till. Speciellt beträffande den hemliga del som drivs av CIA och som står för en radikal omvandling av underrättelsetjänsten.

– Det kan vara svårt att se på grund av myterna kring CIA, men det har blivit en andra stridsstyrka till försvaret, säger Tim Weiner, Pulitzerbelönad journalist och författare till »Legacy of Ashes – The History of the CIA«, i en intervju med Fokus.

Att CIA:s nya chef är den fyrstjärniga generalen David Petraeus, »den mäktigaste generalen sedan Eisenhower«, är ytterligare tecken på militariseringen sedan den 11 september, menar han.

Sedan CIA bildades 1947 har dess huvuduppdrag varit att samla underrättelser och förse amerikanska politiker med analyser inom en mängd olika områden. Men under de senaste tio åren har fokus gradvis förflyttats. Alltmer resurser har satsats på kontraterrorism; identifiering och lokalisering av fiender, »måltavlor«, för att antingen fånga eller döda dem.

CIA:s enhet för kontraterrorism har vuxit från 300 till runt 2 000 personer och motsvarar nu 10 procent av CIA:s personal, enligt Washington Post. Runt 20 procent av CIA:s analytiker jobbar som »targeters«, personer som analyserar data för att rekrytera, arrestera eller döda en målperson.

I hjärtat av kontraterrorenhetens operationer ligger USA:s drönarprogram. Det leds av CIA och sker i nära samarbete med militärens JSOC-elitstyrkor (Joint Special Operations Command) och kontrakterade personer.

Anhängare av drönarprogrammet ser det som en stor succé som hjälpt till att återupprätta CIA:s fläckade anseende. Myndigheten hade misslyckats med att förhindra elfte september-attackerna, påstod felaktigt att Irak hade massförstörelsevapen, och systematiserade tortyr i hemliga fängelser runt om i världen.

Om organisationen förut »lunkade på« har den nu transformerats till »en sjuhelvetes dödsmaskin«, konstaterade nyligen en före detta CIA-tjänsteman stolt i amerikansk media.

Enligt en rapport i augusti från den Londonbaserade Bureau for Investigative Journalism har amerikanska drönarattacker dödat minst 2 292 militanta och civila personer i enbart Pakistan sedan 2004. Amerikanska tjänstemän säger däremot att siffran ligger runt 2 000 militanta och 50 civila dödade sedan 2001 globalt.

Enheten för kontraterrorism har också utökats med en ny avdelning som har i uppdrag att spåra al-Qaida och andra militanta grupper i Jemen. Nu byggs även en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön för att bättre kunna övervaka Jemen och Somalia, där den islamistiska militanta gruppen al-Shabab verkar.

Kritiker – både utanför och inom USA:s underrättelsetjänst – ser skiftet som ett problem. De oroar sig bland annat för att CIA:s traditionella spionuppdrag blir lidande och att förmågan att analysera och förutse politiska företeelser, som den arabiska våren, försämrats. En annan fråga är om täckningen av Europa blivit lidande på bekostnad av »hetare« platser som Irak, Afghanistan och Pakistan.

CIA har dock försvarat sig och menar att skiftet inte påverkat underrättelsetjänstens arbete negativt utan tvärtom förbättrat det inom områden som vapenspridning och energifrågor. »Kontraterrorism är en betydande, växande och levande del av vårt uppdrag«, förklarade Fran Moore, chef för CIA:s analytiska bransch, i en intervju med Washington Post tidigare i höst.

Tim Weiner är inte heller så oroad och menar att CIA ändå aldrig varit speciellt bra på spionage:

– Vi har aldrig åstadkommit den språknivå eller förståelse för andra länder och deras kulturer som krävs.

Men frågan om CIA:s befogenheter och legala status kvarstår. Gnistan till höstens debatt kring drönarprogrammet tändes efter att CIA-ledda drönarattacker dödat Anwar al-Awlaki, hans son och ytterligare en amerikan i Jemen som hade kopplingar till al-Qaida. De befann sig inte i närheten av någon stridszon och de fick aldrig sina fall prövade i domstol, vilket amerikanska medborgare har rätt till.

CIA fortsätter att operera i en juridisk gråzon, trots att de fått delvis militära befogenheter. Det är exempelvis oklart vilka kriterier som gäller för att någon ska hamna på deras dödslista.

– En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är att få veta hur lagen lyder, vem det än gäller. Jag förstår behovet av sekretess, men det borde aldrig få existera någonting som en hemlig lag, säger Gabor Rona, chef för avdelningen för internationell rätt vid Human Rights First i New York.

Obama-administrationen intygar att drönarprogrammet följer internationella bestämmelser, men människorättsjurister menar att det strider mot folkrätten och internationella krigslagar. Det är exempelvis förbjudet att döda andra länders ledare, men detta förklaras med att al-Qaida inte är en nation.

Philip Alston, FN:s särskilda rapportör när det gäller utomrättsliga avrättningar, noterade i en uppmärksammad rapport 2010 att CIA:s interna kontrollmekanismer inte haft någon märkbar effekt på myndighetens aktioner.

Den externa, kända, granskningen har reducerats till media, som ofta är beroende av läckt information inifrån CIA. »Resultatet är att det inte finns ett meningsfullt redovisningsansvar för ett spirande internationellt dödsprogram«, skriver Philip Ashton.

CIA har en historia av att utföra avrättningar. Det nya är att en icke-militär organisation nu dödar i en större omfattning och att det accepteras av en majoritet av den amerikanska befolkningen.

– Det är en psykologisk barriär som har brutits efter elfte september och krigen i Irak och Afghanistan. I Latinamerika tävlade CIA med den argentinska juntan om att störta regimer. Det var aktiviteter som CIA var involverat i men förnekade. Vad som är annorlunda nu är att även om CIA inte kommenterar drönarprogrammet, gör regeringen inget för att hindra att det blir känt, säger Gabor Rona.

Ali Soufan, före detta FBI-agent och känd CIA-kritiker under Irakkriget, stödjer drönarprogrammet, som av många betraktas som ett kostnadseffektivt alternativ när även försvaret genomgår tuffa budgetåtstramningar:

– Om du frågar vilken amerikan som helst på gatan vad de skulle välja, att skicka trupper till främmande land där de riskerar att dö eller skicka ett obemannat flygplan, tror jag de flesta skulle välja flygplanet, säger han.

När Barack Obama tog över som president 2009 hade CIA, efter flera år av kritik och skandaler, stagnerat till vad Tim Weiner kallar »en paralyserad byråkrati«. Obama gjorde då något som ingen amerikansk president tidigare gjort. Han samlade ledarna för underrättelseväsendet, försvaret och utrikesdepartementet för att koordinera och effektivisera krigen i Irak, Afghanistan och mot al-Qaida.

Slutsatsen av analysen var att CIA:s unika tillgång var dess hemliga drönarprogram, eftersom det gjorde det möjligt att döda fienden på hans/hennes eget territorium.

– Vi kunde döda dem och slapp föra dem till Guantánamo, säger Tim Weiner och noterar att tio gånger fler drönarattacker har utförts under Obama än under företrädaren Bushs två presidentperioder.

Dessa »riktade dödliga attacker« förklarades med hänvisning till artikel 51 i FN-stadgan som säger att en nation har rätt att begå krigshandlingar i självförsvar.

Jim Woolsey, som i rollen som CIA-chef mellan 1993–95 stöttade utvecklingen av drönarna för övervakningsändamål, prisar Obamas hantering av programmet.

– Vi är i krig. Tusentals människor dog den elfte september. Vi startade inte detta. Budskapet är att attackerar du oss då kan du vänta dig att vi attackerar dig, säger han.

USA:s drönarprogram

Drönare utvecklades redan på 1970-talet av främst CIA, men även försvaret.

Tysta plan. 1994 lanserades en »Predator«-modell med tyst motor som först användes för spionage i Bosnien och Kosovo. Sedan dess har drönare flugit i krigszoner vid sidan av beväpnade krigsplan för att stödja marktrupper och förse amerikansk militär i Bosnien, Kosovo, Jemen, Somalia, Afghanistan, Pakistan, Irak och Libyen med information.

Två program. Det ena av USA:s drönaråprogram är officiellt och drivs av militärens specialkommando. Det används i erkända krigszoner i Afghanistan och Irak och fokuserar på fiender till amerikanska trupper där, en förlängning av konventionell krigföring. Det andra bildades under George W Bush, drivs av CIA, är hemligt och riktar in sig på terrormisstänkta – även i länder som USA inte är i krig med.

Drönarnas baser. Drönarna flygs från flera platser i USA: nära CIA:s huvudkvarter i Langley, Virginia, samt från försvarets baser i Texas och Nevada. I september medgav flygvapnet att det också har baser i Etiopien, Seyschellerna och Djibouti. Enligt medie­uppgifter bygger CIA en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön.

Fallet Anwar al-Awlaki

Amerikanen Anwar al-Awlaki, 40 år, dödades av en CIA-drönare i Jemen den 30 september. Han var en radikal predikant med kopplingar till al-Qaida i Jemen. I en attack den 14 oktober dödades även al-Awlakis 16-årige son, Abdulrahman.

Anwar al-Awlakis död är kontroversiell eftersom han var den första amerikanen på USA:s »dödslista«. I attacken dödades även amerikanen Samir Khan, som drev ett propagandistiskt magasin som uppmanade till terrordåd.

Internationell krigslag säger att fienden kan dödas på stridsfältet under det att han/hon är engagerad i fientlig handling. Människorättsaktivister uppger att dödandet av de tre amerikanerna är ett brott mot lagen eftersom de inte befann sig i en krigszon.

Källor: Reuters, AP, Washington Post, New York Times, Wall Street Journal, The New Yorker och Der Spiegel.

Världen reagerar på illdåd med nya ­lagar, samtidigt som konflikterna förändras och skapar kryphål dit lagen inte når. Så också i Sverige som ökat sin militära närvaro utomlands. Därför tog regeringen i veckan emot ett förslag till en ny lag. Förslaget kommer från utredaren Runar Viksten, tillika Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande. Han har kartlagt det rättsliga lapptäcke som ytterst avgör gränsen för när svenska soldaters legitima dödande övergår i mord.

Runar Viksten kommer fram till att två viktiga bitar saknas. Den första är ingen nyhet, utan har besvärat försvaret länge.

När en insatssoldat använder mer våld än gemene mans rätt till nödvärn, sker det utifrån en i svensk lag oskriven ansvarsfrihetsgrund. I det nya lagförslaget får soldaten för första gången en uttrycklig rätt att använda tvång, våld och att döda.

Det andra hålet Runar Viksten till sin förvåning funnit i lapptäcket är att Sverige inte är formellt ansvarigt för hur soldaterna efterlever de mänskliga rättigheterna. Det ansvaret faller i stället på staten eller organisationen som bär insatsens ledartröja.

– Vi kan inte ha en strikt formell tillämpning när Sverige i många år framhållit de mänskliga rättigheterna, och när insatserna syftar till att värna dem. Hur tusan skulle det se ut om vi själva inte levde upp till det? säger han.

Men svenskarnas ansvar behöver enligt förslagets finstilta ändå inte bli större än andra länders. En utgångspunkt är att svensk trupp skulle göra samma bedömning av folkrätten som insatsledaren EU eller Nato. Detta trots att man i den svenska utredningen konstaterar att till exempel USA anser att de mänskliga civila och politiska rättigheterna inte gäller under konflikter.

En annan brasklapp i lagförslaget är att de mänskliga rättigheterna ska tillämpas med hänsyn till hotbilden och insatsens mandat. Soldaten längst fram i ledet torde alltså inte behöva oroa sig för att värnandet av andra går för mycket ut över den egna säkerheten.

– Det finns en viss realism som man faller tillbaka på och det ger inte en hundraprocentig tillämpning av de mänskliga rättigheterna, medger Runar Viksten.

Han har i utredningen varit lyhörd mot Försvarsmakten. Därför ligger förslaget nära de tolkningar svensk trupp redan ­arbetar utifrån. Men lagen ska öka för­utsebarheten och soldaternas rätts­säkerhet. En tydligare gräns för vad som är brottsligt och inte, ska också underlätta för åklagaren.

Runar Viksten menar att åklagare borde kopplas in varje gång civila skadas av svensk trupp, åtminstone när det sker utanför regelrätta stridshandlingar. Annars lever inte Sverige upp till kraven på opartisk utredning.

Försvarsmakten har tidigare fått kritik av en chefsåklagare för att ha hållit en utredning intern för länge. Då gällde det de två svenskar som dödades i Afghanistan i februari 2010, och som även hade träffats av skott från kollegor.

Utöver våldsanvändningen är en viktig fråga vad som gäller när svensk trupp griper personer. Det ger Runar Viksten nu tydliga svar på.

Max fyra dagar får en person frihets­berövas utan rättslig prövning och endast i extremfall två veckor. Finns minsta misstanke om att personen kan utsättas för tortyr får denne heller inte överlämnas till en annan stats rättsapparat, utan måste sättas på fri fot. Det gäller oavsett hur farlig personen bedöms vara.

Alternativet skulle vara att gå i riktning mot Guantánamo.

Fakta | Fyra dagars fängelse

Svenska soldater har stridit i Afghanistan i tio år. I framtiden ska de få frihetsberöva gripna personer i max fyra dagar utan rättslig prövning.

Försvarsmakten har ett tiotal Arthur­enheter, det exakta antalet är hemligstämplat, inköpta med skattemedel för omkring 1,5 miljarder kronor i dagens penningvärde. De tillverkades i Göteborg och norska Halden av dåvarande Ericsson Microwave Systems, som 2006 köptes av försvarskoncernen Saab. Arthur anses vara bland de bästa systemen i klassen och har sålts till ett dussintal länder för cirka tio miljarder kronor. Helt klart ett efterfrågat vapensystem, alltså.

Det var det också när USA och Storbritannien den 18 mars 2003 beslöt att invadera Irak, utan att invänta ett FN-mandat. Samma morgon sa statsminister Göran Persson i »Rapport«:

– Vi tycker att det USA nu gör, det bryter mot folkrätten.

Redan året före hade britterna beställt fyra Arthur. Problemet var att de inte kunde levereras förrän 2004. Lösningen blev en hyresaffär där Storbritannien fick tillgång till system som redan levererats till det svenska försvaret. Britterna var mer än nöjda, framför allt med tanke på att svenska vapen till kriget var en potentiellt mycket känslig fråga efter statsministerns uttalande.

Den 12 juni 2003 uttrycker den brittiske brigadgeneralen Dick Applegate sin uppskattning i ett brev till FMV-chefen Arne Hedén som Fokus tagit del av. Han   tackar för den snabba assistansen till de nyligen genomförda operationerna  i Irak och koordineringen mellan försvarsdepartementet och Ericsson »… särskilt med tanke på den rådande politiska känsligheten«.

Lån eller leasing av vapen är i och för sig inget ovanligt. Försvarets materielverk, FMV, leasar ut 28 överflödiga Gripenplan till Tjeckien och Ungern. Vi lånar nu bandvagnar från Holland för att använda i Afghanistan i väntan på höstens upphandling. Men då handlar det om tydliga och regeringsgodkända avtal mellan staternas myndigheter.

Sverige stod 2003 inte under hot om artilleriangrepp under överskådlig tid och behövde inte alla sina Arthur. Normalt hade ÖB inhämtat regeringens tillstånd, låtit FMV skriva avtal med britterna och skickat leasingintäkten till finansminister Bosse Ringholm. Men hur skulle det se ut om en svensk myndighet skickade vapen till ett krig som statsministern klassat som brott mot folkrätten?

I stället iscensattes följande kedja: Försvarsmakten lämnade sina Arthur till FMV, som i sin tur lånade ut dem till Ericsson, som leasade ut dem till Storbritannien. Fyra Arthurenheter skeppades till Irak, där svenska tekniker hjälpte till med service och utbildning. Uppgifterna bland Fokus källor går isär om huruvida svenska försvarsanställda var i Irak, i så fall tjänstlediga och tillfälligt anställda av Ericsson.

Samma teknik användes när Kanada året därpå ville låna fyra Arthurenheter till Afghanistan och när Italien 2005 ville låna två Arthur till Irak. Ericsson fick göra affärer med Försvarsmaktens vapen och kunde ta bra betalt för materiel som svenska skattebetalare redan betalat en gång.

– Det var så man gjorde förr, säger en väl insatt källa i FMV. I dag är affärerna mer spårbara och transparenta.

– Att stödja försvarsindustrin var ­prioriterat på socialdemokraternas tid, bekräftar en källa inom Försvarsmakten. Sysselsättningsmålen var övergripande.

Vem tog det formella beslutet att låna ut försvarets Arthur?

– Chefen för krigsförbandsledningen, generallöjtnant Mats Nilsson, svarar Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård.

Visste ÖB om det?

– Ja, Håkan Syrén var informerad.

Men vad fick då FMV för att de lånade ut svenska folkets vapen?

Fokus har tagit del av avtalen mellan FMV och företaget, men alla summor är sekretessbelagda. I avtalet lovar Ericsson att återställa och rusta upp den lånade materielen. Leasingintäkterna hamnade hos Ericsson, men FMV fick enligt Fokus källor inte insyn i företagets avtal med leasingtagarna. I avtalet står också att FMV ska ha en kopia av Ericssons avtal, men att »kopian ej ska innehålla några priser«.

FMV:s kommunikationsdirektör Toni Eriksson hävdar ändå att FMV haft insyn:

– Ja, men uppgifter rörande prissättningen omfattas av kommersiell sekretess.

Arthurenheterna tog mycket stryk i Iraks öknar och Afghanistans berg. När de återställdes till ursprungsskick hade FMV en rad anmärkningar. Saab, som nu köpt företaget, använde då några tiotal miljoner av vinsterna från utlåningen, men merparten stannade hos Saab som själva stod för upprustningen.

Nu ska Arthur livstidsförlängas för att kunna användas till 2030. Utvecklingen av programvara går fort och radarn ska ställas på nya bandvagnar. Kostnaden uppgår till omkring en halv miljard kronor. Men finansdepartementet har anledning att ifrågasätta affärerna. I stället för att få intäkten från utlåningen, som hamnade hos Saab, får statskassan nu punga ut med ytterligare en halv miljard till just Saab.

En insatt källa inom försvaret sammanfattar:

– Saab kan tjäna pengar tre gånger om på samma materiel: när de sålde till oss i direktupphandling, när de hyrde ut samma utrustning och när de rustar upp den, vilket i och för sig måste göras då och då.

Statssekreterare Håkan Jevrell på försvarsdepartementet bekräftar affärens märkliga turer:

– När vi tittade bakåt fann vi en del frågetecken om FMV:s relation till Saab. Min bild är att dåvarande regering inte ville ha ärendet på bordet. Vi har därför inte svaren i departementet och har bett FMV och Försvarsmakten komma med förklaringar. Vi vill veta hur avtalen slutits och vad de har inneburit.

Men den här aktiviteten på försvarsdepartementet startade först efter att Fokus börjat ställa frågor om affären till försvarsminister Sten Tolgfors. Då hade regeringen redan beslutat om den dyra uppgraderingen.

– Jag har ingen anledning att ifrågasätta regeringsbeslutet, säger Håkan Jevrell. Vi vet inte om FMV haft insyn i företagets uthyrning, men vi har all anledning att tro att deras kunder betalt marknadsmässigt. Men vi har inte sett några som helst handlingar ännu.

– Vi vill veta hur stora intäkterna blivit, hur pengarna kommit in i systemet och hur de använts. Vi har också hört att några tiotal miljoner gått till återställning. Men det är inte glasklart om betalning tillkommit staten i den utsträckning det borde. För oss är det viktigt att böckerna är rätt så att vi kan bevaka skattebetalarnas och statens intressen.

Händelsen såg ut som en tanke, eftersom Libyenfrågan under våren har präglats av partitaktiska överväganden och maktstrategiskt spel.

I går sågs till exempel miljöpartiet utnyttja sitt dubbla ledarskap till maximum. Samtidigt som Åsa Romson stod vid sidan av Carl Bildt och välsignade insatser med de Jas-plan som en bunt av hennes medlemmar gjort plogbillsaktioner mot, berättade Gustav Fridolin att regeringen skulle pressas i frågan om barnfattigdom. Så balanserar de nya språkrören mellan höger och vänster, mellan pacifister och socialpolitik.

Samma sak i socialdemokratin. Som Fokus tidigare berättat inleddes Håkan Juholts krokiga väg i Libyen-frågan med att han blev sur över att regeringen inte bjöd in hans parti för att diskutera hur en förlängning av insatsen skulle se ut. Att det skulle bli en förlängning var självklart – försvaret planerar för år snarare än månader. Så för att få en plats vid bordet började Juholt prata om att insatsen i Libyen var tidsbegränsad. Vilket vänsterfalangen i partiet, och den försvarspolitiska talespersonen Peter Hultqvist, tog till intäkt för att man skulle driva att insatsen borde avslutas. Och så var cirkusen igång.

När man nu landar i ganska små förändringar av insatsen – militäranalytikern Stefan Ring på Försvarshögskolan kallar dem »marginella« – kan man ju undra vad Håkan Juholt egentligen härjat om i över en månad.

Förutsätter man att hans agerande byggt på någon typ av logik, vilket inte är självklart, finns egentligen bara ett rimligt svar vid sidan av de interna konflikterna: han tog tillfället i akt att visa sin makt. Hur flippfloppig och opålitlig Juholt än har framstått så har han också lyckats visa att regeringen Reinfeldt är beroende av socialdemokraterna.

– Nu har socialdemokraterna fått en ledning och kan utmana alliansregeringen, som centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson sa när han kommenterade SCB:s opinionsmätning.

Vidgar man resonemanget utanför insatsen i Libyen framträder en ny mer aktivistisk socialdemokrati under Juholt.

I riksdagens arbetsmarknadsutskott har, som Fokus skrev förra veckan, de rödgröna tillsammans med sverigedemokraterna kört över den borgerliga minoriteten i beslut om a-kassa och Fas 3. Nästa steg är Laval-lagen.

Samma taktik tycks nu sjösättas i social­försäkringsutskottet. I veckan krävde de rödgröna i ett utspel i Svenska Dagbladet att vissa utförsäkrade ska återförsäkras. Målgruppen för artikeln får i första hand anses vara sverigedemokrater, som därmed kan anpassa sina skrivningar till övriga oppositionens.

Håkan Juholts tydligaste strategiska vägval är alltså att mer aggressivt utnyttja det parlamentariska läget. Hittills tycks det löna sig. De tre rödgröna oppositionspartierna nådde 47,4 procent i SCB-mätningen, att jämföra med de fyra blå regeringspartierna som backade till 45,4 procent. Omsvängningen i opinionen beror till stor del på ökat stöd för just socialdemokraterna och miljöpartiet.

Att större delen av mätningen genomfördes under första halvan av maj innan socialdemokraternas förvirrade besked om Libyen blivit en följetong i medierna lär nog Juholt och hans gäng ignorera så gott de kan. Regeringen Reinfeldt kan räkna med fler strulande socialdemokrater i framtiden.

Gripen flyger igen

En »vanlig« dag på Sigonella­basen på södra Sicilien har inneburit att fyra Gripen varit i luften i två rotar, de flyger två och två för att skydda varandra. Patrullpassen har varit upp till fem, sex timmar långa med två lufttankningar vid det ombyggda Herkulesplan som fungerar som Flygvapnets flygande bensinmack.

Uppdraget har varit att upprätthålla flygförbudet för Kadaffis flyg. Gripenpiloterna har rätt att skjuta ner helikoptrar och flygplan, men får bara skjuta mot markmål om de blir angripna av luftvärnseld eller robotar. De svenska piloterna har hittills vare sig blivit beskjutna eller tvingats ge eld.

Det nya uppdraget flygspaning innebär exempelvis att spåra upp och följa stridsvagnskolonner eller andra förband. Gripen har fått Natos krypterade datalänk som överför informationen i realtid till förband som kan gå till angrepp. Gripen har en 4,6 meter lång spaningskapsel med avancerade styrbara kameror och signalspaningsutrustning.

De fem Gripenplan som blir kvar på Sigonellabasen förväntas även i fortsättningen utföra två långa flygpass med vardera två plan. Men nu finns bara en reservmaskin mot tidigare fyra. Det betyder att planen måste flygas hem oftare för rutinmässig service. De mellanlandar då på den ungerska flygbasen Kecskemét.

Personalstyrkan, 120 personer på Sigonella och tio i Natohögkvarteret i Neapel, blir oförändrad. Kostnaderna för flyginsatsen likaså. Däremot tillkommer kostnaden  för de tio soldater som är proffs på att borda fartyg och väntas placeras på ett brittiskt skepp.

Dagens personal i Flyg­insats Libyen, FL01, arbetar inom ramen för Expeditionary Air Wing, EAW, som är EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Groups, NBG, flygdel. 110 av dem, bland annat samtliga piloter, arbetar till vardags på F17 i Kallinge. De 20 övriga kommer till lika delar från F21 i Luleå och F7 i Såtenäs.

Nu upphör Nordic Battle Group den 1 juli och en av flottiljerna får då ansvar för att sätta upp den nya flygstyrkan.

Leif Holmkvist

För att ge ett svar måste man, enligt vad Fokus erfar, återvända till dagarna innan försvarspolitikern Håkan Juholt utsågs till partiordförande, till slutet av mars när det första beslutet om en svensk insats i Libyen skulle fattas.

I Libyen hade protesterna mot diktatorn Muammar Khadaffi utvecklats till ett blodigt inbördeskrig. Omvärlden diskuterade intensivt frågan om en intervention.

I den socialdemokratiska riksdagsgruppen var meningarna delade. Som så många gånger tidigare stod högerfalangen mot vänsterfalangen. Högern ville att Sverige skulle delta i en militär insats. Vänstern ville det inte. Partiets utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, av många ansedd luta mer åt höger, fick uppdraget att formulera en skrivelse som hela gruppen kunde ställa sig bakom.

Tisdagen den 15 mars enades riksdagsgruppen. Högern fick igenom sitt krav på en flygförbudszon över Libyen, vänstern kompenserades med några meningar om biståndssatsningar.

Två dagar senare antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973, och nu rullade allt på med en väldig hastighet. Medan Försvarsmakten förberedde sig för att åka förhandlade socialdemokraterna och regeringen på högsta nivå om insatsens utformning. Håkan Juholt fick sista ordet. Svenska plan skulle inte attackera mål på marken, enbart övervaka luftrummet.

Den 1 april klubbades beslutet i riksdagen.

Men mitt i allt detta hände något som skulle förändra förutsättningarna. Håkan Juholt valdes till partiordförande. Därmed förändrades maktbalansen i det socialdemokratiska partiet.

Bland det första Juholt gjorde som ny partiledare var att utse Dalarnas distriktsordförande Peter Hultqvist – som var en nyckelspelare för Juholt i den interna kampen om vem som skulle efterträda Sahlin – till ordförande i försvarsutskottet och ny försvarspolitisk talesperson. Peter Hultqvist som, enligt Fokus källor, tillhörde den grupp inom socialdemokraterna som hela tiden har motsatt sig en svensk militär intervention i Libyen.

Vad som hände sedan framstår för många som ett mysterium. Den 29 april sa Håkan Juholt, som utåt talat sig varm för insatsen men internt hållit en låg profil i striden i partiet, följande till TT:

– Vårt mandat är tidsbegränsat. Jag har mycket svårt att tänka mig att förlänga det.

Enligt flera personer i partiledarens närhet var det inte menat som ett egentligt ställningstagande, utan var Juholts sätt att bjuda in sig själv till förhandlingar med regeringen. Han var irriterad över att socialdemokraterna hölls utanför när försvarsmakten och regeringen ensamma planerade förlängningen av insatsen.

För att det skulle bli en förlängning var i princip en självklarhet. Så hade det fungerat med andra svenska militära insatser utomlands; med jämna mellanrum förlängde politikerna försvarets mandat. Så var det i Afghanistan, så var det på Balkan.

I FN-resolutionen fanns ingen tidsgräns, och när Försvarsmakten hade redogjort för hur en eventuell insats i Libyen skulle se ut inför ett sammansatt försvars- och utrikesutskott i riksdagen hade folkpartisten Allan Widman ställt frågan om missionens tidsram. En flygvapeninspektör hade gett ett rakt svar till ledamöterna:

– Vår uthållighet är år snarare än månader i en sådan här insats.

Ingen kunde ha undgått att försvaret ville fortsätta sitt uppdrag och räknade med att stanna.

Men Peter Hultqvist tog Juholt på orden och tolkade utspelet som ett uttryck för att hans linje nu hade vunnit gehör i partiet. Dagen efter kunde man läsa en artikel på debattsajten Newsmill, undertecknad Peter Hultqvist, som kategoriskt avfärdade en förlängning av insatsen i Libyen med orden: ”riksdagens beslut ska vara det som gäller och inget annat”. Det vill säga tre månader, inget mer.

Enligt uppgifter till Fokus fick Juholt aldrig läsa debattartikeln innan den publicerades, vilket är den sedvanliga tågordningen. Något som Hultqvist varken vill dementera eller bekräfta.

Till saken hör att det är utrikesutskottet som formellt äger frågan, inte försvarsutskottet. Det är alltså Urban Ahlin, inte Peter Hultqvist, som borde ha uttalat sig. Men med inlägget på Newsmill, i kombination med Juholts uttalande, var den socialdemokratiska dagordningen redan satt – och Urban Ahlin tvingades nu rycka ut till försvar för en linje som han enligt Fokus källor inte alls stödjer.

Motsättningen syntes tydligt när Ahlin och Hultqvist tillsammans publicerade en debattartikel i Svenska Dagbladet den 5 maj för att motivera svängningen i Libyenfrågan. Nu var den ovillkorliga retoriken nedtonad till: »Vi ser idag inget som motiverar en förlängning«.

På så sätt skulle det kunna uppstå något – en förändrad situation på marken i Libyen, en förfrågan från FN – som gör att socialdemokraterna finner en anledning att ompröva sitt ställningstagande. Då skulle dörren till Rosenbad återigen kunna öppnas för Juholt.

Tills dess måste Håkan Juholt – som han gjorde i sitt första maj-tal – hålla fast vid en ståndpunkt som möter hård kritik, inte bara från regeringshåll utan även från tunga socialdemokrater, som förre utrikesministern Jan Eliasson, SSU-ordföranden Jytte Guteland och FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic.

Det är talande för hela historien. Svensk utrikespolitik, och inte minst beslut om att sända svenska soldater utomlands, brukar präglas av konsensus och tal om ansvarstagande. Nu styrs den av interna partikonflikter och taktiskt maktspel.

Ironin i det hela är inte så mycket att Juholt har lyckats målat in sig i ett hörn i sin iver att vara med och bestämma, som att han gjorde det i just försvars- och utrikespolitik. Det enda politikområde där den nytillträdde partiledaren ansågs vara ett säkert kort.

Sverige deltar med åtta plan

1 april beslutade riksdagen att sända åtta Jas 39 Gripenplan för att upprätthålla flygförbudet över Libyen i högst tre månader.

På plats på flygbasen Sigonella i Italien försenades de svenska planens medverkan i insatsen, eftersom rätt sorts flygbränsle saknades. I veckan rapporterades att två av planen står på marken på grund av tekniska problem.

Mejlet var undertecknat av »Wiseman’s Wisdom«, en anonymt driven blogg med högt anseende i försvarskretsar på grund av god kunskap om militära frågor och djup insyn i högkvarterets handel och vandel. Det långa mejlets budskap var att NBF var bra och framgångsrikt. »Dokument inifråns« chef Johan Brånstad blev genast misstänksam:

– Jag blev förvånad, för budskapet stämde inte med Wisemans åsikter.

Han bad producenten Peter Andersson att mejla Wiseman, som upprört svarade att någon försökt utnyttja hans goda namn för att påverka SVT.

– Jag kollade ip-adressen och fann att datorn är registrerad på en privatperson som är anställd i ett av de företag som arbetar för försvaret, berättar Peter Andersson.

Från samma dator kom ett annat mejl, med brutal smutskastning av en hög officer som är kritisk till NBF.

Satsningen på NBF har länge varit en infekterad fråga mellan höga militärer. Framför allt mellan »de gröna« (armén) och »de blå« (flygvapnet).

Den började redan i mitten av 1990-talet och är i hög grad en mans verk. Generallöjtnant Johan Kihl skulle ta Sveriges gamla invasionsförsvar in i it-åldern. Sovjet hade fallit, massarméer svepts bort av högteknologi i Gulfkriget och it var framtiden. Han jobbade i ÖB:s stab och från USA hämtade han NBF-idén om att stridande enheter ska dela realtidsinformation och ledas från en enda plats.

Det började som studier i Högkvarteret, Försvarets materielverk, FMV, och forskningsinstitutet FOI, och finansierades inom befintlig budget. Johan Kihl drev på och mötte inget motstånd från sin nye ÖB Johan Hederstedt år 2000 eller sin nya försvarsminister Leni Björklund 2002.

2001 anslog regeringen pengar till en förstudie om att byta ut försvarets ledningsmodell med stridsledningscentraler i urberget mot it-modellen NBF. I varje budget satsade Göran Perssons regering omkring 250 miljoner kronor och Kihls ambitioner växte i takt med projektet.

Inom högkvarteret stred generallöjtnanterna. Insatschefen Jan Jonsson (blå) ansåg att Jassystemet redan hade ett it-baserat ledningssystem, utvecklat för dyra pengar under hans tid som flygvapeninspektör. Men arméofficeren Kihl (grön), av kritikerna kallad »Sveriges dyraste general«, ville bygga ett eget och fick stöd av FMV och industrin. Men han var för ambitiös.

2004 kampanjade Johan Kihl hårt för att bli ny ÖB. Håkan Syrén vann och gjorde klart för sin opponent att han nog borde utnyttja försvarets förmånliga möjlighet att gå i pension efter 55. Kihl slutade och började arbeta som konsult åt industrin som utvecklat NBF, bland annat Saab och Ericsson.

2006 lämnade försvaret en slutrapport om NBF. Alliansregeringen lät projektet fortsätta, men drog ner anslagen till 100 miljoner om året till det utvecklingscentrum som byggts upp i Enköping. Men allt fler, som tjänstemännen på försvarsdepartementet och tunga försvarspolitiker som Allan Widman (fp), ifrågasatte nu värdet av projektet. När försvarsminister Sten Tolgfors 2008 skulle spara tre miljarder kronor på materiel och sluta utveckla egna lösningar fanns NBF på listan över projekt som skulle avbrytas. Sommaren 2009 begravdes det i ett särskilt regeringsbeslut. NBF hade då kostat över 1,5 miljarder kronor. Och »de blå« vann den ronden.

Nej, det är inte Libyen i mars 2011. Det är Norrland i juni 2009. Eller Lapistan som det kallas under Nato-flygövningen Loyal Arrow – den största någonsin i Sverige.

Hade Libyeninsatsen inte varit så välregisserad och färdigrepeterad hade det historiska beslutet att skicka Jas-plan förmodligen inte gått att slänga ihop på några timmar. För det var faktiskt så det gick till, om man får tro de officiella dokumenten.

Den 23 mars uppmanade försvarsdepartementet Försvarsmakten att föreslå hur ett svenskt militärt deltagande skulle utformas. Svaret – som sekretessbelades – inkom samma dag.
Den 29 mars fick Sverige förfrågan från Nato om att delta. Regeringens proposition lades fram samma dag.

Tre dagar senare – och då ska man veta att motionstiden normalt är ett par månader – röstades beslutet igenom i riksdagen. Processen gick i sådan hastighet att den knappt lämnade några spår efter sig, bortsett från några rader på försvarsminister Sten Tolgfors blogg: »En insats skall aldrig inledas utan utförlig beredning.«

Thord Eriksson och fotografen Åke Ericson skildrade i ett reportage elitsoldaten som åkte till Afghanistan som försvarets affischnamn. I dag sitter han förlamad hemma i Karlsborg och är starkt kritisk till den svenska hanteringen av krigsveteraner.

Nu har den interna utredningen om hans fall kommit. Den visar på stora brister i stödet till, och rehabiliteringen av veteraner. Alla handlingar kan du ladda ner här.

Fördömandet av exporten måste ses som något av en läpparnas bekännelse. Det har under lång tid varit känt att Sverige säljer vapen till en rad odemokratiska stater. Algeriet, Saudiarabien, Bahrain, Jordanien, Kuwait, Tunisien, Oman och Qatar är några exempel på köparländer som med jämna mellanrum dyker upp i regeringens offentliga redovisning av vapenexporten.

Att vissa av dessa vapen skulle kunna sättas in mot fredliga demonstranter kan knappast komma som en överraskning för någon svensk politiker. Ingen kan heller ha blundat för Dagens Industris avslöjande förra året om att Saab Bofors Dynamics fått tillstånd att sälja den avancerade pansarvärnsroboten »Bill 2« till den brutala regimen i Saudiarabien.

Björn Hagelin, forskare på freds- och konfliktforskningsinstitutet Sipri, menar att de politiska utspel vi har sett de senaste veckorna är ren opportunism.

– Om partierna verkligen hade varit intresserade av att stoppa exporten till dessa länder hade de kunnat väcka frågan för länge sedan, säger han.

Enligt Björn Hagelin har regeringen möjligheter att stoppa vapenexporten till diktaturer som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är en fråga om politisk vilja och det krävs inga ändringar av det nuvarande regelverket för att göra det. I regelverket står det till exempel tydligt att Sverige inte bör sälja vapen till länder som begår brott mot de mänskliga rättigheterna eller till instabila stater. Liknande formuleringar finns även i EU-lagstiftningen.

Men för regeringen finns det ändå flera möjligheter att tolka dessa regler. Det enda som måste vara uppfyllt för att ett exporttillstånd ska kunna ges är att försäljningen inte bryter mot Sveriges säkerhets- och utrikespolitik. Om detta krav anses vara uppfyllt kan regeringen godkänna export, anser Björn Hagelin.

I praktiken är det dock inte regeringen som själv sköter de känsliga exportbesluten. Alla ärenden är sedan 1996 outsourcade på Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Till sin hjälp har ISP det så kallade Exportkontrollrådet som består av ledamöter från alla riksdagspartier.

Vid kontroversiella ärenden avgörs exportbesluten genom att representanterna i Exportkontrollrådet helt enkelt röstar om ett tillstånd ska ges. Här har alltså riksdagspartierna ett direkt inflytande över vilka länder Sverige ska få exportera vapen till.

Systemet med ISP och Exportkontrollrådet har ofta ansetts vara ett sätt för regeringen att slippa ta ansvar för de känsliga vapenexportfrågorna. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen hävdar till exempel att regeringen kan gömma sig bakom ISP och att den därigenom slipper ta det politiska ansvaret. Enligt lagen kan inte heller regeringen riva upp de beslut som ISP och Exportkontrollrådet har fattat. I lagtexten framgår det dock att ISP ska överlämna ärenden av principiell betydelse till regeringen. ISP ska också följa de regler som finns för vapenexporten som riksdagen har slagit fast, till exempel respekt för de mänskliga rättigheterna.

Men enligt Svenska Freds har ISP blivit alltmer egenmäktigt med åren. Till en början överlämnade de ofta ärenden till regeringen men detta sker sällan numera. I stället hänvisar ISP till gamla regeringsbeslut och en praxisutveckling som grund för sina beslut.

– Innan ISP bildades fanns det möjlighet att utkräva ett politiskt ansvar. Men nu ser vi att de ministrar som är ansvariga för vapenexporten skyller ifrån sig och hänvisar till ISP. På så sätt slipper de ta den känsliga debatten om vapenexporten, säger Rolf Lindahl som är politisk sekreterare på Svenska Freds.

Enligt Svenska Freds har Sverige blivit alltmer liberalt när det gäller vapen­export. Det beror på att de ansvariga politikerna med åren har börjat tolka regel­verket annorlunda. Detta har medfört att ISP numera godkänner betydligt fler affärer än tidigare.

– Antalet länder som köper svenska vapen har ökat markant. Vapen för strid säljs nu till flera länder som tidigare har varit helt stängda för svensk export, säger Rolf Lindahl.

Björn Hagelin på Sipri gör en lite mer försiktig beskrivning av utvecklingen. Han anser att det är svårt att se tydliga förändringar i tolkningen av regelverket eftersom exportbesluten alltid har varit omgärdade av sekretess. Men över en 20-årsperiod anser han också att en liberalisering har skett.

Den bakomliggande orsaken är en vilja att stötta svensk vapenindustri, menar han. Under senare år har exporten blivit nödvändig för att den svenska vapenindustrin ska kunna överleva. Vapentillverkarna kan inte längre lita på att det svenska försvaret, liksom tidigare, köper merparten av deras vapen.

– Den svenska exportpolitiken har mer och mer blivit en integrerad del av svensk försvarsindustri. Man har på ett skickligt sätt knutit ihop exporten med vår egen anskaffning av krigsmaterial, säger Björn Hagelin.

Fakta | De bestämmer

Exportkontrollrådets ledamöter 2011–2014.

Ann-Charlotte Hammar Johansson (m)
Annicka Engblom (m)
Carina Adolfsson Elgestam (s)
Caroline Szyber (kd)
Göran Lennmarker (m)
Kerstin Lundgren (c)
Lars Johansson (s)
Lennart Rohdin (fp)
Mikael Jansson (sd)
Tone Tingsgård (s)
Torbjörn Björlund (v)
Valter Mutt (mp)