Angela Merkel mötte Nicolas Sarkozy i Élyséepalatset, de njöt av den kulinariska sidan av Paris, och de kom ut med en gemensam plan för att räd­da ­euron: Skriv om fördraget!

Därmed var agendan satt redan innan Europas ledare skulle sätta sig vid förhandlingsbordet. Som så många gånger tidigare i historien.

Redan i det papper där idén om en ­europeisk union först formulerades – Schumandeklarationen från maj 1950 – står det svart på vitt:

»Enandet av Europas nationer kräver att den långvariga motsättningen mellan Frankrike och Tyskland undanröjs. Varje åtgärd som vidtas måste i första hand avse dessa två länder.«

När projektet med en gemensam europeisk valuta fastslogs, för exakt 20 år ­sedan, var det under ett frukostmöte mellan den tyska förbundskanslern Helmut Kohl och den franska presidenten François Mitterrand i en stenvilla i holländska Maastricht.

Denna gång föll ödet på Merkel och Sarkozy. Eller Merkozy som den dynamiska duon kallas i pressen. Likt många superhjältar vilar något schizofrent över Merkozy. En personlighetsklyvning som lätt döljs bakom deras samstämmiga vision om »ett nytt Europa«.

Å ena sidan har vi en stressad och pressad Nicolas Sarkoy. Som ser sitt land som offer för den oreglerade globala finansmarknaden. Som vet att Frankrike står näst på tur att förlora sitt högsta AAA-kreditbetyg, och nu desperat försöker förhindra att landet hamnar i samma situation som Grekland och Italien.

För Sarkozy är kampen personlig. I april nästa år är det presidentval i Frankrike och han har varken råd med en recession på hemmaplan eller de impopulära åtstramningspaket som marknaden vill se.

Å andra sidan har vi en bestämd Angela Merkel. Som inte tänker kasta mer pengar på oansvariga problemländer eller ge sitt tysta medgivande till Europeiska centralbanken, ECB, att starta sedelpressarna, så länge hon inte får mandat att omforma Europasamarbetet. Trots omgivningens panik råder ett märkligt lugn i Berlin, rapporterar tidningen Der Spiegel. Tyska folket känner knappt av den ekonomiska oron och två tredjedelar av väljarna stödjer Merkels krishantering.

Linjen är tydlig: ingen europeisk solidaritet utan nationellt ansvar. För Merkel innebär det att hela unionen ska underkasta sig budgetdisciplin enligt tysk modell – där regler följs, politiken övervakas och överträdelser bestraffas.

Då behöver det nödvändigtvis inte vara negativt att tidningen The Economist skriver att det bara återstår veckor innan euron kollapsar om inget drastiskt görs. Eller att till och med EU:s egna representanter, som ekonomikommissionären Olli Rehn, säger att krisen måste lösas inom tio dagar. Tidigare var det onämnbart, nu talas det öppet om eurons kollaps.

– Man kan notera att även Berlin har tagit orden i sin mun. Men om det är ett sätt att skapa ett externt tryck på andra länder för att snabbare driva igenom förändringar låter jag vara osagt, säger Henrik Sikström, som är utredare på Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

Finanstidningen Financial Times är mindre diplomatiska när de beskriver Tysklands strategi med orden: »Endast genom att låta länder dingla över avgrunden kommer de att förstå behovet av reform.«

Och skrämseltaktiken tycks fungera. Inför valet mellan ett ekonomiskt sammanbrott eller ökad överstatlighet verkar de flesta länder böja sig. Det muttras på toppmötena om den »tyska inflexibiliteten«, men, som Polens utrikesminister Radek Silkorski uttrycker det: ett paralyserat Tyskland skrämmer i dag mer än ett mäktigt Tyskland.

Frankrike, som normalt fungerar som motvikt, har i dagsläget inte mycket att sätta emot. I den situation Nicolas Sarkozy befinner sig är han beredd till stora eftergifter – till och med att acceptera den förhatliga europeiska överstatligheten – så länge krisen hålls på en armlängds avstånd från den franska gränsen och han fortfarande får framstå som (en av) Europas härförare.

Merkozy-överenskommelsen skedde på fransk mark, men innehållet var helt klart tyskt.

– Den tyska finanspolitiska modellen kommer att bli modellen för Europa. Och det är helt naturligt. Den europeiska penningpolitiken i ECB är en kopia av Bundesbanks låginflationspolitik. Och bedriver man en tysk penningpolitik måste man kombinera det med en tysk finanspolitik. Den insikten håller nu Tyskland på att driva igenom i Europa, säger Lars Jonung, som är ordförande i Finanspolitiska rådet och i tio år var forskningsrådgivare åt EU-kommissionen i Bryssel.

När Angela Merkel står i Bundesdagen och säger att »vi är i början av att skapa en finanspolitisk union i Europa« så är det Tysklands eget politiska system hon har som mall – en federalism styrd av regler och fristående institutioner som begränsar politikernas makt. Vilket står i skarp kontrast till den politiska elitklubb som Sarkozy vill ha. Helst av allt vill Merkel att Europeiska kommissionen ska få vetorätt över nationella budgetar och att länder som bryter mot budgetreglerna ska kunna dras inför EU-domstolen.

Vissa säger att detta är starten för Europas förenta stater. Ord som ingen politiker med självbevarelsedrift har tagit i sin mun sedan Storbritanniens legendariska premiär­minister Winston Churchill gjorde det ett år efter krigsslutet.

Jämförelsen med USA är egentligen inte så dum.

Det fanns nämligen en tid när Nordamerika bestod av stater med egna valutor, egna skattesystem och egna arméer. Den federala regeringen i vad som skulle bli Amerikans förenta stater var i huvudsak begränsad till att bedriva utrikespolitik och ingå handelsavtal. Förhållandena kom dock att ändras med det amerikanska frihetskriget 1775–1783. Kriget gav upphov till stora skulder, och den federala regeringen – som saknade möjligheten att ta upp egna skatte­inkomster – tvingades snart ställa in sina betalningar.

Uppdraget att få den nya republiken på fötter gick till Alexander Hamilton, USA:s första finansminister. Steg för steg lade han, som senare skulle dö i en duell med vicepresidenten Aaron Burr och till sist hamna på 10-dollarsedlarna, grunderna för en gemensam finanspolitik. Han inrättade en centralbank som fick monopol på sedelutgivning, precis som skedde i eurozonen 200 år senare. Han lånade upp pengar genom att ge ut statsobligationer och finansierade räntorna och amorteringarna med tullavgifter och skatter, inte helt olikt de euroobligationer som diskuteras i dag.

Det dröjde dock till ännu en ekonomisk kris, den stora depressionen på 1930-talet, innan USA:s federala finanspolitik som vi känner den i dag växte fram. De enskilda staterna klarade inte av att hantera den kraftiga konjunkturnedgången på egen hand och president Franklin D. Roosevelt lanserade reformprogrammet »New Deal«, som påtagligt utökade den federala regeringens roll i ekonomin. På staternas bekostnad.

Före krisen hade regeringen haft som princip att gå med överskott i statsbudgeten i fredstid, för att betala av på sina skulder, och låna pengar när krig bröt ut. Nu började de i stället betrakta statsskulden som ett makroekonomiskt verktyg. Utgifterna fick skena, för att få fart på ekonomin, och acceptansen för underskott i tider av recession blev dominerande.

Utvecklingen är inte unik för USA. Samma mönster går igen hos i stort sett alla federala statsbildningar. Vid stora ekonomiska kriser utökar den centrala regeringen sina finanspolitiska befogenheter – för att sedan behålla den nyvunna makten. Likadant har i olika perioder skett i länder som Kanada, Brasilien, Argentina och Tyskland.

I Europa hade rörelsen redan påbörjats innan Merkozy lanserade sitt förslag till en finanspolitisk union för Europa. Bara året efter finanskrisen 2008 genomgick EU mer ekonomisk integration än under hela eurons historia dessförinnan, som ECB:s Erkki Liikanen har formulerat det. Allt från räddningsfonden till det så kallade sexpacket – sex lagar som nyligen antogs för att stärka övervakningen av euroländernas ekonomi – har cementerat den tendensen.

Det pågående toppmötet i Bryssel – det fjärde krismötet i år – kommer att visa hur mycket av sin suveränitet länderna är beredda att ge upp. Går det att kringgå krångliga fördragsförändringar som snarare brukar ta tio år än tio dagar att ratificera?

Kommer förändringarna att omfatta EU:s 27 medlemsländer – som Tyskland vill – eller bara eurons 17, som Frankrike föredrar för att på så sätt hålla rivalen Storbritannien utanför?

Det kommer att bli ett köpslående. Men en sak är säker:

– Färdriktningen är utstakad. Exakt vilken juridisk fördragsdräkt som används för att stötta upp det här får vi se. Det är en öppen fråga. Men det är klart att Tyskland får ett starkare politiskt inflytande i och med att den tyska finanspolitiska modellen är den som stått emot de ekonomiska störningarna bäst, säger Lars Jonung.

Vilket är precis vad Berlin vill. Belåtenheten går knappast att uttrycka tydligare än vad gruppledaren för Angela Merkels konservativa kristdemokrater nyligen gjorde när han stolt deklarerade:

– Nu talar Europa tyska.

Fakta | Tre dagar av förhandlingar

Veckan innan helgens toppmöte har kantats av överenskommelser, hot och nya förslag.

Måndag 5/11
Angela Merkels och Nicolas Sarkozys gemensamma förslag inför fredagens topp­möte presenteras. Det innehåller bland annat att automatiska sanktioner ska sättas in mot euroländer som har ett budgetunderskott överstigande
3 procent av BNP.

Tisdag 6/11
Kreditvärderingsföretaget Standard & Poor’s hotar att sänka kreditbetyget för eurozonens krisfond EFSF. Samtidigt hålls ett möte mellan USA:s och Tysklands finansministrar, ECB-chefen och Bundesbankschefen. Det spekuleras i att USA:s centralbank tillsammans med eurozonens centralbanker och IMF ska vara redo att bidra med 100 miljarder euro till en krisfond.

Onsdag 7/11
Enligt uppgifter till Financial Times är ett förslag inför fredagen att euro­zonens nuvarande krisfond EFSF blir kvar när den nya krisfonden, ESM, införs i juli 2012. Det skulle fördubbla eurozonens räddningskraft. I Marseille hålls ett möte med toppolitiker från Europas borgerliga partier inför fredagen.

Den dåvarande IMF-chefen, som anklagats för att ha utsatt städerskan Nafissatou Diallo för sexuella övergrepp, återvände nyligen till Frankrike sedan åtalet mot honom lades ner i slutet av augusti. Hans återkomst var värdig en superstjärna, med poliseskort hela vägen från flygplatsen Charles de Gaulle in till den exklusiva våningen vid Place de Vendôme i centrala Paris.

Tv-intervjun bjöd varken på en omfattande mea culpa eller nya detaljer. DSK erkände sig visserligen skyldig till att ha begått ett »moraliskt misstag« men hävdade fortsatt att Nafissatou Diallo enbart ägnat sig åt falska anklagelser när hon anmälde honom. Han hävdade att han var ett oskyldigt offer för en komplott.

Dagen efter tv-framträdandet var den allmänna uppfattningen att de viktiga frågorna inte blev ställda, något de flesta tillskrev det faktum att utfrågaren i kanalen TF1, den rutinerade journalisten Claire Chazal, är nära vän med DSK:s hustru Anne Sinclair. Franska feminister dömde ut intervjun, som sågs av lika många människor som en fransk VM-match i fotboll, som ett journalistiskt lågvattenmärke helt i avsaknad av objektivitet och kritiska frågor.

I intervjun meddelade den tidigare favorit­tippade socialistkandidaten att han inte kommer att ställa upp i presidentvalet den 22 april nästa år. Han berättade också att han och partikamraten Martine Aubry hade en pakt som gick ut på att endast en av dem skulle kandidera, vilket Martine Aubry ägnat de senaste dagarna åt att förneka. På frågan om han kan tänka sig en framtida politisk comeback lämnade DSK däremot dörren på vid gavel; »On verra«, svarade han, »Vi får se«. Vilket många valt att tolka som ett revanschlystet ja.

Med DSK ute ur leken så är det hans främsta rival Francois Hollande som ligger bäst till inför socialistpartiets primärval den 6 oktober, med Martine Aubry som god tvåa. Hollande har till och med seglat upp som Frankrikes mest populära politiker, en bra bit före president Nicolas Sarkozy, vars nödutryckning till Libyen inte tycks ha haft någon effekt på den kritiska hemmaopinionen. Presidenten har ännu inte lämnat något definitivt besked om han tänker ställa upp för omval, men knappast någon tror att han tänker kasta in handduken.

I den första tv-sända debatten mellan ­socialistpartiets sex kandidater märktes det tydligt att fallet DSK är en öm punkt för partiet. Och det är heller inte självklart att den förre IMF-chefen är ute ur det politiska spelet för gott. För medan en del partikamrater tydligt deklarerat att en politisk återkomst är såväl omöjlig som icke önskvärd för DSK, finns det många som är av motsatt ståndpunkt.

– Vi behöver Dominique Strauss-Kahn, på ett eller annat sätt, har bland andra kandidaten Manuel Valls konstaterat.

Och det finns en hel del franska väljare som instämmer, trots att DSK fortfarande är föremål för polisutredning. I måndags, dagen efter DSK:s tv-framträdande, ställde författaren Tristane Banon upp i en intervju i fransk tv. Det är första gången sedan rättsprocessen drog i gång som hon berättar om det våldtäktsförsök som hon hävdar att DSK utsatte henne för 2003, och som sedan ett par månader tillbaka utreds av fransk polis.

– Han nämnde varken Nafissatou eller mig en endaste gång under sin intervju, konstaterade hon.

Tristane Banon ifrågasatte varför en brottsmisstänkt person erbjöds att tala ut på bästa sändningstid, och dessutom behandlas som en rockstjärna av utfrågaren. Och så påminde hon tv-tittarna om att det var andra journalister och inte hon själv som uppmärksammat allmänheten på vad som hände 2003.

»För att vara uppriktig beundrar jag kvinnorna här«, skriver han, halvt oförsiktigt, i ett brev till sin fru Abigail.

»Bli nu inte avundsjuk. De är vackra och mycket välutbildade. Deras prestationer är ytterst lysande. Och deras kunskaper i litteratur och konst, överstiger, anser jag, mycket de engelska damernas.«

Adams hade skickats till Paris som sändebud för den ännu inte två år gamla amerikanska staten. Efter segdragna förhandlingar med Ludvig XVI:s hov lyckades Adams få Frankrikes stöd i konflikten med britterna.

Adams och USA:s komplexfyllda förhållande till fransmännen går som en blå-vit-röd tråd i den biografi om John Adams varifrån brevcitatet ovan är hämtat. Biografin från år 2001 blev en succé såväl bland bokköpare som hos kritiker, och gav författaren David McCullough sitt andra Pulitzerpris. Boken, som är ett mästerverk, låg till grund för en tv-serie av kvalitetskanalen HBO, som visades på SVT i fjol.

McCullough, nu 77 år gammal, är en bjässe i dagens amerikanska kultur. Med boken om Adams och föregångaren – det också Pulitzervinnande verket om president Harry S Truman – har han etablerat sig som nationens kanske främste historiske biograf. Han är något så ovanligt som en journalist (han började karriären på Sports Illustrated) som med sin penna och researchkapacitet får både ­litteraturkritiker och historieforskare att lyfta på hatten.

Just USA:s relationer med Frankrike är också ämnet för McCulloughs nya bok. På tisdag släpps »The Greater Journey – Americans in Paris« (Simon & Schuster) som berättar historien »om de äventyrslystna amerikanska konstnärer, författare, läkare, politiker, arkitekter och andra med stora ambitioner som gav sig iväg till Paris under åren 1830 till 1900.«

Bland dessa »äventyrslystna« märks USA:s första kvinnliga doktor Elisabeth Blackwell, telegrafpionjären och målaren (!) Samuel F B Morse, liksom författare som Ralph Waldo Emerson, Mark Twain, Henry James och Harriet Beecher Stowe.

David McCullough vill med boken visa vilken skuld USA har till Frankrike, som var dåtidens intellektuella föregångsland nummer ett.

– Mer amerikansk historia har utspelat sig i Frankrike, än någon annanstans utanför amerikansk mark. Mer än till exempel i Storbritannien, säger han i en intervju på förlagets hemsida.

Man använde den franska huvudstaden som vi européer i dag använder New York.

– Det var amerikaner med exceptionella talanger och ambitioner, som ville göra mer med sina förmågor, och kände att de behövde Paris – och upplevelsen av Paris – för att lära sig mer, men också för att få veta hur bra de var.

Uppenbart är det briljansen hos människorna som McCullough inspireras av i sitt arbete. I allt från två bortglömda men skickliga presidenter till de nu nämnda Parisresenärerna.

Det är en briljansdyrkan som ju är lite tabubelagd här hemma men som amerikaner, bättre än några andra, odlar och gör till basen för storverk. Vilket David McCullough, om någon, är ett utmärkt exempel på.

»The Greater Journey – Americans in Paris« släpps den 24 maj på Simon & Schuster.

Mindre blodigt, men nästan lika dramatiskt, har det de senaste dagarna varit i »Solférino«, som det franska socialistpartiets högborg rätt och slätt brukar kallas. I söndags greps Dominique Strauss-Kahn, partiets klarast lysande stjärna och tilltänkta presidentkandidat, tillika den Internationella valutafonden IMF:s ordförande, i New York misstänkt för våldtäkt. Han ansågs fram till i söndags vara den enda socialisten med potential att kunna vinna valet 2012 och därmed sätta stopp för Nicolas Sarkozys planer på en andra mandatperiod. I många opinionsmätningar slog DSK, som han kallas i Frankrike, den sittande presidenten med hästlängder och den enda som tycktes kunna hota hans väg till tronen var det högerpopulistiska Front Nationals ledare Marine Le Pen.

I dag är läget ett annat, även om socialistpartiets ordförande Martine Aubry precis som väntat har tagit på sig rollen som den starka ledaren som försöker ge sken av att ingen större skada är skedd. Business as usual. »Partiet fortsätter att arbeta på samma sätt som vi gjort de senaste tre åren« var hennes besked till det samlade pressuppbådet i Solférino dagen efter det att bomben briserat.

Men borgmästaren i Lille anses allmänt sakna den karisma och den politiska tyngd som Dominique Strauss-Kahn onekligen besitter. Franska vänsterväljare tycks till och med ha överseende med DSK:s omvittnade smak för lyxliv, dyra bilar och flotta våningar. Och en opinionsmätning som presenterades i onsdags visar att hela 57 procent av fransmännen tror att DSK är ett oskyldigt offer för en politisk komplott.

Redan i söndags, bara timmar efter att nyheten om gripandet av Dominique Strauss-Kahn börjat sprida sig över världen, avfyrade Front Nationals ledare Marine Le Pen den första giftiga salvan mot sin politiska rival. Hennes röst stack ut bland de övriga i det politiska etablissemanget som i detta tidiga skede inte ville uttala sig om de grova mistankarna mot Dominique Strauss-Kahn. Något som Marine Le Pen inte var sen att utnyttja.

– Den politiska och mediala eliten är medskyldiga till det brott som Dominique Strauss-Kahn begått, sa hon i en kommentar.

Med hjälp av mäktiga medlöpare som villigt vänt bort blicken har Strauss-Kahns perversa beteende kunnat fortgå i flera år, fortsatte Marine Le Pen och uttryckte sitt förakt för »de som hela tiden vetat men som inte sagt något«.

Denna offensiva taktik är välbeprövad och har tidigare använts med stor framgång av Marine Le Pen. Hon agerade på precis samma sätt i fallet med sexskandalen kring kulturminister Frédéric Mitterrand, som nästan tvingades avgå 2009 efter en omfattande kampanj ledd av just Marine Le Pen. Mitterrand, som kraftfullt försvarat den pedofilanklagade filmregissören Roman Polanski, berättade redan 2005 i sina memoarer om hur mycket han njöt av att köpa sex av »unga pojkar« i Thailand. Bisarrt nog fick detta avslöjande ingen större spridning i Frankrike förrän fyra år senare, då Marine Le Pen i en direktsänd tv-intervju krävde Frédéric Mitterrands avgång. Ett medialt genidrag, skulle det visa sig. Det blev hennes stora politiska genombrott och gav henne många nya sympatisörer.

På samma sätt som då, och i sann populistisk anda, riktar Marine Le Pen nu udden mot hela den politiska klassen. Den onåbara, som tror sig leva i en värld för sig, med egna privilegier och lagar. En kritik som många fransmän skriver under på, och eftersom hon är den enda som tycks ta avstånd från den politiska aristokratins avarter är det knappast förvånande att hon får starkt stöd.

– Genom att nu ta avstånd från det politiska etablissemanget förstärker hon bilden av sig själv som en person som säger vad vanligt folk tänker. Det appellerar till människor som är trötta på landets politiska elit, säger Jérome Fourquet, chef på det franska opinionsinstitutet Ifop, till tidningen Le Nouvel Observateur.

Beträffande hur DSK-skandalen påverkar presidentvalet 2012 säger Jérome Fouquet:

– Marine Le Pen har nu förlorat den ideala politiska motståndaren. Å andra sidan har hon redan vunnit en stor medieseger som kommer att fortsätta flera veckor framåt.

En annan faktor som i varierande grad anses kunna påverka presidentvalskampanjen är paret Sarkozy/Brunis graviditet, som bekräftades i tisdags.

En som tror att president Sarkozys popularitet hos väljarna kommer att växa i takt med presidenthustruns mage är den franske historikern Christian Delport, specialiserad på politikers relation med massmedia och som bland annat har skrivit en bok om konsten att förföra väljare.

Presidentparet har en aura av ouppnåelig elitism omkring sig och den kommande bebisen kan bidra till att göra dem mer mänskliga i väljarnas ögon, förklarar Christian Delport i en intervju i nyhetsmagasinet Le Point. Inte minst är det viktigt för presidenten själv, som uppfattas som både hetlevrad och arrogant och skulle må bra av att visa en mjukare sida. Och historien visar att bebistricket faktiskt fungerar – se bara på de brittiska premiärministrarna Tony Blair och David Cameron, vars tillskott i familjen blev framgångsrika valvapen, konstaterar Christian Delport.

Fakta | Valet

• Frankrikes presidentval hålls den 22 april 2012, med en eventuell avgörande andra omgång den 6 maj.

• Parlamentsvalet hålls därefter den 10 och 17 juni.

• De officiella presidentkandidaturerna för socialistpartiet PS ska vara klara senast den 13 juli 2011. Partiets kandidat väntas väljas den 9 oktober men om en andra valomgång blir aktuell så sker det den 16 oktober 2011.

Jämnt i toppen

I onsdags kom den första opinionsmätningen efter DSK-skandalen. Enligt den skulle Nicolas Sarkozy ta sig till den andra valomgången om det vore val nästa söndag.

23 procent av väljarna skulle rösta på socialistkandidaten François Hollande om det var han som ställde upp, 22 procent på Nicolas Sarkozy och 20 procent på Front Nationals Marine Le Pen.

Om Martine Aubry skulle kandidera för PS så skulle även hon få 23 procent av rösterna medan socialisternas förlorande kandidat i det förra presidentvalet Ségolène Royal skulle få 18 procent av rösterna om det var presidentval nästa söndag.

Det var på 1980-talet. Den kortväxte runde försvarsministern stämde träff med den kända aktrisen för att »prata politik« i en bar. Och det var exakt vad de båda gjorde i flera timmar. Ministerns problem var att han var den ende i den testosteronstinna regeringen som inte lyckats samla älskarinnor. Särskilt illa var det som chefen själv, president Mitterrand, enligt legenden lägrade en villig socialistkvinna på varje våning av partihögkvarteret efter valsegern 1981. Så, för att hålla uppe skenet, bjöd han ut ett antal, som han upplevde det, sexiga kvinnor på offentliga platser.

Det är den pikanta baksidan av fransk politik. Tvärtemot vad skuldmedvetna franska journalister nu skriver har den aldrig omgärdats av något totalt tabu. Många skandaler dokumenteras i välinformerade satirtidningen Canard Enchainé. Det är bara det att ingen bryr sig. Franska kungar har haft officiella älskarinnor sedan 1400-talet. Och på många sätt är den franska allmänhetens attityd sund. Dessutom är det så vi resonerar i Sverige. Knappt någon brydde sig om Göran Perssons äktenskap.

Så den andra historien. Tristane Banon, 22-årig journalist, ska år 2002 komma i gång i yrket med en reportagebok om politiker som erkänner sina misstag. Hon intervjuar sin kompis pappa, kända socialistledaren Dominique Strauss-Kahn. »DSK« komplettera intervjun och bjuder hem Banon. Mötet går snett direkt. DSK kan inte prata om dessa känsliga frågor om hon inte håller honom handen, en hand som glider upp för armen. Snart får hon kämpa, »inte bara med knytnävsslag« för att frigöra sig. Han lyckas »haka ur behån och dra ned blixtlåset på jeansen« innan hon kan fly.

Efterspelet blir avgörande för fransk politisk historia. Inte bara för att Banons mor Anne Mansouret, socialistisk regionalpolitiker i Normandie, till slut övertygar dottern att inte stämma DSK. Mamman pratar med DSK som säger att han »fick kortslutning«. Det märkliga är vad som sedan händer i medierna. 2007 är Banon med i ett tv-program och berättar, visserligen utan namns nämnande, om ministern som försökte våldta henne. Inget händer. Ett år senare nämner hon för en journalist att det var DSK. Inget händer då heller.

Båda berättelserna ovan finns dessutom med i en bok, »Sexus Politicus«, som efter DSK-skandalen fått global uppmärksamhet. Den var den första som skrev rakt ut om franska politikers sexliv. Christophe Deloire, Le Point-journalisten som är en av författarna, har själv sagt att han blev förvånad att ingen plockade berättelsen om DSK:s våldtäktsförsök.

Ur boken framskymtar att den franska politiska sexkulturen inte alls är så oskyldig. Dels är det många journalister som har affärer med politikerna. Den kvinnliga Figaro-reportern springer ut och in till premiärminister Chiracs privata utrymme på presidentplanet under besöket i Indien. DSK har en lång affär med tv-reportern Anne Sinclair innan de båda gifter sig.

Dels hamnar franska politiker i farliga beroendesituationer. Som förre utrikesministern Dumas som fick dyra presenter av älskarinnan, som i sin tur finansierades av Taiwan som ville köpa hangarfartyg. »Sexus Politicus« inleds med följande halsbrytande berättelse: Chirac köper ovan nämnda journalist/älskarinna sidenlakan av märket Porthaud, som han själv blivit tipsad om genom att som inrikesminister läsa hemliga avlyssningar av en skådis som är ihop med en maffiaboss, som också är ihop med president Giscard, som ger henne Porthaud-lakan.

Sist men verkligen inte minst, så gör det livet surt för det växande antalet kvinnor i fransk politik och statsapparat. Över nästan alla kvinnliga ministrar har det svävat misstankar. Landets första kvinnliga premiärminister Édith Cresson var en före detta älskarinna till Mitterrand (som långt senare fick hela den EU-kommission hon satt i på fall sedan hon anställt sin tandläkare/älskare som »aids-expert«). Det är en maktkultur där eliten talar med darr på rösten om folket, men delar ut lyxvåningar och arvoden till varandra. Där allt tycks tillåtet.

Ingen förkroppsligar den som Dominique Strauss-Kahn. Han är ekonomiprofessorn som briljerar som finansminister i socialistregeringen på 1990-talet. Men samtidigt myglaren som tvingas lämna politiken en tid sedan det framkommit att han förfalskat dokument i samband med en skandal kring studentförsäkringsbolaget MNEF på 1980-talet.

På dagen är han en måttfull intellektuell som säger sanningar om fransk ekonomi. På natten, enligt Le Nouvel Observateur som dock inte vågar nämna honom vid namn, med i sexorgier på en klubb i Paris som bevakas av polisens prostitutionsrotel. På dagen chefen som ger IMF ett mänskligt ansikte. På natten chefen som har en affär med en av IMF:s toppekonomer, en ungerska som enligt redogörelsen för IMF-styrelsen kände att hon inte visste hur hon skulle avvisa honom. På vardagar den kunniga nationalekonomen som får storfinansen, skulddrabbade regeringar och stödgivare att sitta ned tillsammans. På helgen åker han till Sofitel vid Times Square.

»Jag älskar kvinnor, än sen då?« säger han till Libération i en intervju som potentiell presidentkandidat, och filosoferar sedan om att en dag kommer säkert någon betala en kvinna en halv miljon euro för att påstå att hon blivit våldtagen av DSK.

Men det är ett misstag att tro att »plus ca change, plus c’est la même chose«. Medan Chirac, Mitterrand och Giscard levde hemliga parallella liv är Sarkozys kärlekshistorier en öppen följetong i media. Och Sarkozy omger sig med starka kvinnor, som finansminister Christine Lagarde, som kan bli ny IMF-chef. Hans kvinnliga motståndare, som Ségolène Royal och Martine Aubry, tillhör en ny generation som inte längre accepterar manschauvinismen.

Ytterst framkommer också ur »Sexus Politicus« hur de franska mansgrispolitikerna på något plan förgriper sig på folkets förtroende när de ägnar så mycket tid och energi åt att jaga kjoltyg i stället för Frankrikes problem. Intressant nog är det en fransk politiker som trots författarna till »Sexus Politicus« energiska grävande, tycks varit notoriskt trogen sin Yvonne (och inte särskilt förtjust i kollegornas affärer heller). Mannen som byggde upp efterkrigs-Frankrike, Charles de Gaulle.

Martin Ådahl, chef för den liberala tankesmedjan Fores och Frankrikeexpert

Han säger: »Vårt folk förtjänar en politisk ledning som vilar på ett flerpartisystem, pluralism och fria folkrörelser.«

Händelsen och citatet ovan skulle kunna vara hämtade från Tunisien i januari 2011. Men så är inte fallet. De utspelar sig 1987, när Zine El Abidine Ben Ali genomfört en lyckad statskupp och störtat Habib Bourguiba, som då haft presidentämbetet i exakt 30 års tid.

I dag, 24 år senare, vet vi hur det gick med president Ben Alis högtravande löften till det tunisiska folket. Nu är det han som är avsatt, utkastad och förklarad persona non grata. Historien illustrerar också varför den poetiska benämningen jasminrevolutionen, flitigt använd av västerländska medier, lämnar en dålig smak i munnen efter sig.

Sedan det folkliga upproret startade i Tunisien har omvärlden tävlat om att peka ut vilket grannland som står näst på tur. Egypten och Algeriet är de hetaste kandidaterna. Gatuprotester och uppror på grund av höga matpriser, arbetslöshet och fattigdom har synts i bägge fall, liksom i Marocko, Jordanien och Libyen. Några desperata fall av självmord har också skett, symboliskt nog genom att personer satt eld på sig själva – precis som den man som startade det tunisiska upproret.

Länderna i regionen har det gemensamt att de har ledare som suttit länge på sina poster och klamrat sig fast vid makten. Egypten har haft samma president sedan 1981, Algeriet sedan 1999. Samma år tillträdde kungarna i Marocko och Jordanien sina respektive troner och de har successivt stärkt sin makt över politiken.

De är auktoritära stater, där den politiska ledningen inte är vald av folket i fria och rättvisa val. Under sina många år vid makten har ledarna byggt upp en krets av medarbetare, vänner och familj som åtnjuter speciella privilegier och belönas rikligt för sin lojalitet. Privatiseringar och liberaliseringar har till stor del kommit denna krets till nytta och den nya företagarklassen är lierad med den politiska eliten. I Algeriet har höga befattningshavare inom armén en motsvarande position. Samtidigt har dessa länder en väldigt stor generation av unga vuxna och en medianålder på runt 30 år. Ungdomsarbetslösheten är hög, även bland akademiker, och bostadsbristen är stor.

Förvåningen har varit stor över att just Tunisien blev först med att kasta diktaturen över bord. Tunisien har ju varit föregångsland och framgångsexempel i de europeiska försöken att hitta lösningar på regionens problem.

De nordafrikanska staterna delar också en historisk erfarenhet av kolonialism, som spelat en viktig roll för att forma statsapparaten. I Frankrike, landet med de tätaste historiska banden till regionen, har det politiska ledarskapet vacklat betänkligt under de senaste veckornas folkliga proteströrelser. Nicolas Sarkozy, som i början av sin presidenttid lade mycket krut på att skapa en Medelhavsunion för att förbättra banden till de före detta kolonierna i Nordafrika, har fått hård kritik för att i fallet Tunisien agerat för sent, för svagt och för undfallande gentemot regimen.

I Washington har synen varit att det inte funnits alternativ till de korrupta regimerna, och de har därför fått amerikanskt stöd, åtminstone fram tills alldeles nyligen. Rädslan för att islamistiska grupper ska ta över makten har överskuggat allt annat. Så länge regeringarna samarbetat med USA och EU i kampen mot terrorismen, bland annat genom att delge information om radikala islamistiska grupper på frammarsch, har det funnits ett överseende med mindre demokratiska ledare som berikar sig själva på folkens bekostnad.

– Västmakterna har fortsatt åsamka skada genom att ge sitt stöd till politiska regimer som inte valts av de egna folken, säger Maha Azzam, expert på Mellanöstern vid den brittiska tankesmedjan Chatham House.

Stödet från länder som USA och Frankrike har länge byggt på tanken att regimerna, hur odemoratiska de än må vara, utgör en garant för fred och säkerhet i regionen. En uppfattning som förstärktes efter terrorattentaten den 11 september 2001, men kan slå fel.

– De har helt bortsett från det faktum att stödet till diktaturer kan göra att islamisternas rekryteringsbas ökar, säger Maha Azzam.

Det är svårt att sia om vad som kan fylla de nuvarande regimernas tomrum. Ett vanligt förekommande scenario är att islamistiska partier vinner mark. Men, som tidningen The Economist konstaterat, så visar undersökningar att det finns ett tydligt tak för hur många sympatisörer som kan tänkas rösta på ett sådant parti. 2009 uppskattades det vara omkring 20 procent av befolkningarna i arabvärlden.

Politiska bedömare tycks överens om att islamistiska rörelser är relativt svaga i Tunisien, särskilt om man jämför med Algeriet och Egypten. Tunisien upplevde aldrig en islamistisk eskalering av det slag Algeriet sett och de islamistiska grupperna är i dag fragmenterade och relativt svaga.

Algeriet är en särskilt svår balansakt. När det islamistiska partiet FIS vann valet 1992 drabbades många av panik. Krigsmakten ogiltigförklarade valresultatet och nationalförsamlingen upplöstes. Det blev startskottet för ett åttaårigt inbördeskrig som krävde mellan 150 000 och 200 000 dödsoffer. President Bouteflika har nu suttit vid makten i elva år, och under denna tid har ett visst lugn infunnit sig. 1990-talets krigsrubriker om lemlästade och mördade människor känns långt borta. Men skenet bedrar.

– Algeriet är långt ifrån ett säkert land i dag. Under 2010 rapporterades 11 500 våldsamma händelser, alltifrån upplopp till väpnade attacker, säger Inga Brandell, docent i statsvetenskap och Nordafrikaspecialist på Södertörns högskola.

I Algeriet finns det laglig islamism, och partier med länkar till det muslimska brödraskapet sitter i regeringen. Partier som hade varit förbjudna i Tunisien. Ingen har glömt Algeriets blodiga 1990-tal, då islamister regelbundet förföljde och mördade politiska motståndare och västerlänningar som befann sig i landet.

Maha Azzam menar att rädslan för islamistiska maktövertaganden är överdriven. Hon tar Turkiet som exempel, där många farhågor visat sig komma på skam sedan AKP-partiet tillträdde. Turkiet har styrts av ett moderat islamistiskt parti sedan 2003. Varför skulle det inte gå även i andra länder?

Inga Brandell instämmer.

– Det måste finnas plats för islamistiska partier eftersom det i realiteten inte finns några goda alternativ i dessa länder. Islamismen har en tydlig ideologisk profil och appellerar till många med sina krav på ekonomisk och social rättvisa.

I Egypten är Muslimska brödraskapet det största oppositionspartiet, men det finns också en ny generation politiska aktivister som inte är partipolitiskt engagerade och som ännu inte vet hur de kommer att rösta i presidentvalet i september. Det som förenar dem är kritik av Hosni Mubaraks styre. Det finns också ett stort antal fattiga arbetare. Tillsammans utgör dessa grupper en potentiell krutdurk. Även om det inte finns en politisk massrörelse i Egypten så kan det krävas mycket lite för att situationen ska explodera.

Det visade inte minst Tunisiens revolution, som inte enbart är politisk till sin natur. När det gäller just ekonomiska resurser är kontrasten mellan exempelvis Tunisien och Algeriet enorm. Den senare har dragit nytta av höjda oljepriser och har i dag en valutareserv på 155 miljarder dollar, något som Tunisien bara kan drömma om. Flera av Tunisiens grannländer var också snabba med att ta bort eller sänka skatten på vissa livsmedel för att dämpa det folkliga missnöjet.

De gamla regimerna har ett annat trumfkort på handen, nämligen att oppositionen i dessa länder är starkt splittrad i två läger. Islamister och sekulära liberaler är varandras värsta fiender. Det politiska klimatet har effektivt hindrat oppositionen från att utvecklas på ett sätt som möjliggör vinst vid allmänna val. Att få fram reella regeringsalternativ är en av de största utmaningarna som oppositionspartierna står inför.

Spridningseffekten i regionen beror mycket på hur de närmaste dagarna och veckorna utvecklar sig i Tunisien. Utmynnar de i kaos och mer våldsamheter kan det fördröja demokratiseringsprocessen i grannländerna. Med några dagars perspektiv på den tunisiska revolutionen, när glädjeyran lagt sig och baksmällan börjat sätta in, höjdes mer sansade röster.

I en artikel i måndagens Financial Times varnade den Beirutbaserade analytikern Rami Khouri för att tolka Tunisiens revolt som ett Berlinmurens fall i arabvärlden. I stället för ett snabbt och totalt sönderfall tror han mer på en långsam utveckling i demokratisk riktning. Han drar paralleller till den folkliga resningen mot kommunismens Polen, ledd av fackföreningsrörelsen Solidaritet under 1980-talet. Det tog hela nio år innan regimen föll, och lika lång tid kan det ta för demokratiseringsrörelsen att vinna mark i Tunisien och dess grannländer. Det är mer troligt att det sker långsamt och stegvis än med en stor, fet smäll.

USA och EU verkar efter en lång tids tystnad nu ha fått sig ett bryskt uppvaknande.

– Jag tror att de börjar inse sitt eget ansvar för den politiska situationen i länder som Tunisien, Algeriet och Egypten. Deras senaste reaktioner tyder på att de känner en växande olustkänsla inför sitt kravlösa stöd till diktaturer, säger Maha Azzam.

Tunisien

Huvudstad: Tunis
Statsskick: Republik
President: Zine El Abidine Ben Ali gick i landsflykt den 14 januari efter 24 år på posten
Språk: Arabiska, franska
Folkmängd: 10,5 miljoner
Självständighet: Från Frankrike, den 20 mars 1956

Befrielsekriget blev ingen blodig historia, mycket på grund av att ledaren Habib Bourguiba främst använde sig av fredliga medel som den statsman och organisatör han var. Bourguiba blev landets första president och hans politik kallades för »tunisisk socialism«. Han styrde från 1957 till 1987 då generalen Zine El Abidine Ben Ali, tidigare chef för hemliga polisen, tog över genom en statskupp.

Algeriet

Huvudstad: Alger
Statsskick: Republik
President: Abdelaziz Bouteflika (sedan 1999)
Språk: Arabiska, franska, berberspråk
Folkmängd: 36 miljoner
Själv­ständighet: Från Frankrike, den 5 juli 1962

Den algeriska befrielserörelsen, FLN, Front de libération nationale, och den franska armén krigade i åtta år innan självständigheten var ett faktum. I och med självständigheten blev landet en muslimsk stat under FLN-styre. Det första fria valet 1992 vann den islamistiska oppositionen, men resultatet ogiltigförklarades av armén. Våldsamheter följde med 150 000–200 000 dödade. 1999 blev FLN-anhängaren Abdelaziz Bouteflika president efter närmast en »walk over« från de andra kandidaterna.

Egypten

Huvudstad: Kairo
Statsskick: Semipresidentiell republik
President: Hosni Mubarak (sedan 1981)
Språk: arabiska
Folkmängd: 84.5 miljoner
Självständighet: Upphörde att vara ett brittiskt protektorat den 22 februari 1922

Storbritannien fortsatte att utöva stort inflytande över Egypten fram till att kung Faruq störtades år 1952 i en militärkupp. Landet blev republik året därefter med militären Gamal Abdel Nasser som ledare. Efter att Nasser nationaliserat Suez-kanalen angrep de tidigare ägarna Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel Egypten 1956. Efter påtryckningar från USA och dåvarande Sovjetunionen drog sig länderna dock tillbaka. 1973 angrep Nassers efterträdare Anwar Sadat Israel – det så kallade oktoberkriget, som slutade utan några gränsförändringar.

Marocko

Huvudstad: Rabat
Statsskick: Konstitutionell monarki
Kung: Mohammed VI (sedan 1999)
Språk: Arabiska, franska
Folkmängd: 33 miljoner
Själv­ständighet: Från Frankrike, den 2 mars 1956. Den del som tillhörde Spanien tre år senare.

Marockos revolution kom att kallas kungens och folkets revolution. Efter att kung Sultan Mohammed V varit tvungen att gå i exil utlöstes en aktiv rörelse mot ockupationen. Mohammed V tilläts komma tillbaka 1955 och självständighetsförhandlingarna tog sin början. Hassan II efterträdde honom på tronen 1961 och satt i fyra decennier. Han är den som främst format landet.

Källor: Dagens Arbete, Wikipedia, Nationalencyklopedin

Så var det valvakans efterfest, den på Fouquet’s, ett lyxhotell på Champs-Élysées. Det var inte en fest för valarbetarna i det segrande, konservativa UMP-partiet. Endast 55 vip-personer var inbjudna. Bland dem fanns många industriledare.

Efter kalaset försvann Nicolas Sarkozy för att vila och »låta sig uppfyllas av president­uppdraget«. Det talades om ett kloster. I stället blev det en lustjakt, ägd av en miljardärskompis, Vincent Bolloré. En av de 55.

I helgen stöpte Nicolas Sarkozy om sin regering i ett försök att återta det politiska initiativet på hemmaplan. Risken är att det är för sent.

– Nicolas Sarkozys utförsbana började tidigt och sedan har det bara blivit värre, säger Pascal Perrineau, professor på Science Po och direktör för forskningsinstitutet Cevifop.

Presidentens första stora reform blev ett skattetak på 50 procent för Frankrikes höginkomsttagare. Den reformen släpar presidenten i dag som ett kors. Frankrikes samlade intäkter från inkomstskatt räcker inte ens till att betala av räntan på statsskulden (82 procent av BNP).

Problemet är att det har gått prestige i skattereformen. Presidenten försöker nu backa på det området för att inte förlora ansiktet. Men de fem–sex miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter som det handlar om skulle inte rädda Frankrikes katastrofala finanser.

Värre är att reformen skickar ut en signal om att de nödvändiga uppoffringarna i saneringen av Frankrikes finanser inte är jämnt fördelade. Att presidenten arbetar mer för de 55 på Fouquet’s och mindre för de övriga 64 miljoner fransmännen. Till det kommer alla klavertramp.

– Det gångna året har varit katastrofalt. Det började när Sarkozys son, Jean Sarkozy, höll på att få ett toppjobb i Paris­regionens finanscentra och fortsatte med Bettencourtaffären under sommaren, säger Pascal Perrineau till Fokus.

Arvtagerskan till L’Oréal, Liliane Bettencourt, är Frankrikes rikaste kvinna. Hon gav generösa bidrag till Eric Woerth, tidigare budgetminister och tillika kassör för presidentpartiet UMP. Bland annat fick ministerns fru en synnerligen lukrativ anställning hos Liliane Bettencourt – som i sin tur aldrig behövde oroa sig för någon skattekoll.

Sarkozys jakt på romer gav intrycket att vara en rökridå för den alltmer genanta Bettencourtaffären. Opinionsundersökningar antydde att utvisningarna var populära bland fransmännen. Men priset var ett ökat obehag inom det egna lägret. Åtminstone bland liberaler och kristdemokrater.

När Eric Woerth, nu som arbetsminister, väl fått höstens pensionsreform i hamn skulle en ny period inledas.

– Vi ska inte förringa den segern. Pensionsreformen kan hjälpa Sarkozy i nästa presidentval, säger Pascal Perrineau på Cevifop.

Efter månader av strejker och demonstrationer skulle Frankrike få en ny regering, med en ny premiärminister. Det skulle bli en »social« regering, lät presidentpalatset förstå. Nicolas Sarkozy hade redan före sommaren utlovat en »paus« i det tuffa reformarbetet.

Regeringstvåan, miljö och energiminister Jean-Louis Borloo, var presidentens favorit. Han är mer liberal än konservativ. Rent av libertin, gnällde många inom partiets innersta krets. Jean-Louis Borloo karikeras dagligen med en cigarett i ena näven och ett glas vin i den andra. Den yviga frisyren för tankarna till en vild efterfest.

För första gången på länge stötte presidenten på ett kompakt motstånd inom de förr så disciplinerade partileden. Det hjälpte inte att miljöministern gick till frisören och började knyta sin slips ordentligt.

Partiet ville ha kvar den sittande premiärministern, François Fillon. Det började osa myteri. François Fillon är lika festlig som en begravningsentreprenör. Men i takt med att den hårt arbetande premiärministerns påsar under ögonen sjunker allt djupare ned, så ökar hans popularitetssiffror. Nicolas Sarkozys länge hunsade premiärminister är i dag långt populärare än presidenten själv.

I sista stund tvingades Nicolas Sarkozy backa på alla områden. Hans nya flygplan, en Airbus 330 – i folkmun kallat Air Sarko One – hade knappt landat efter premiärturen till G20-mötet i Seoul när beskedet kom förra helgen. Presidenten avskedar regeringen och tillsätter en ny – under ledning av samma premiärminister, François Fillon. Nästan alla liberaler, mittfältare och överlöpare från vänstern kastades ut ur regeringen.

Runt François Fillon samlas det gamla gardet från gaullisthögern.

Ett och ett halvt år före nästa presidentval gräver Nicolas Sarkozy ned sig i en skyttegrav, omgärdad av de närmaste bundsförvanterna. Nu är det slut med breda lösningar.

»François Fillon har hela tiden satt käppar i hjulet för mig. Han var min främsta motståndare«, kommenterade Jean-Louis Borloo i Le Monde i veckan. Han vill inte vara med i regeringen längre utan tänker återvinna sin frispråkighet, säger han. Och kanske ställa upp i nästa presidentval.

I kulisserna har UMP:s partiledning gått till Jean-François Copé – en konkurrent som drömmer högt och ljudligt om att själv bli president en dag.

På presidentens högra flank lurar extremhögern, Front National. Det partiet får i januari en ny, yngre partiledare: Marine Le Pen, dotter till den nuvarande ledaren, Jean-Marie.

– Vi ser vilket groteskt valfiske hela affären med utvisningarna av romerna var. Regeringsombildningen är bara en maskerad. I dag styrs Frankrike av utländska kreditvärderingsinstitut. Våra väljare har insett det och är på väg tillbaka till oss, säger Marine Le Pen till Fokus.

Tidningsbilderna av Sarkozy som Napoleon är ett minne blott. Men än är inte slaget förlorat. Som ordförande för både G8 och G20 får han nu åter chansen att framstå som en stark ledare, och lyfta sin image även på hemmaplan.

Även om Angela Merkels och Nicolas Sarkozys promenad i Deauville i måndags ledde fram till en uppgörelse, så har de senaste veckornas diskussioner om EU:s budgetregler tydliggjort den växande konflikten mellan Paris och Berlin. Muskelflexandet har handlat om hur EU ska strama upp euroländernas ekonomi för att rädda den gemensamma valutan.

Kommissionen vill ha större överstatligt inflytande över nationella budgetunderskott, statsskuld, obalanser och konkurrenskraft och tvingande sanktioner i form av böter. Samtidigt har den aktionsgrupp, som inrättats direkt under EU:s permanenta ordförande Herman von Rompuy för att hantera euro­krisen, avgett en rapport som ännu inte är offentlig.

I vid mening står striden mellan Europas nord- och sydstater. På ena sidan »Club Med« med Frankrike i spetsen omgiven av flera stora, men alla svaga, ekonomier som Italien, Spanien, Grekland och Portugal som motsätter sig hårdare budgetbestämmelser med tydliga siffermål och tuffa sanktioner.

På den andra, Tysklands »Ordnungsgrupp« med Österrike, Holland och de nordiska länderna som i stället vill ha just sådana klara mål och tvingande sanktioner för länder som inte lever upp till dem.

Efter merkels och Sarkozys tête-à-tête i början av veckan tycks eurosamarbetet – åtminstone tillfälligt – ha räddats. Enligt uppgörelsen fick Paris bort tvingande sanktioner, och in större nationellt inflytande, medan Berlin fick in ett åtagande om att öppna upp nya fördragsförhandlingar för att kunna bestraffa ekonomisk misskötsel med minskat politiskt inflytande och indragen rösträtt. Tanken är att bestämmelserna ska börja gälla för euroländerna först, för övriga på sikt.

Det kan tyckas normalt att två stora europeiska länder som Tyskland och Frankrike inte är överens i en fråga, men motsättningarna blottar en klyfta mellan dem som går djupare än den gjort på många decennier.

Sedan kol- och stålunionen har de båda länderna utgjort både motor och bränsle i den europeiska integrationen. Bara genom den franska presidentens storsinthet och den tyska kanslerns ödmjukhet har unionen kunnat fördjupas och utvecklas, makten gå från statlig till överstatlig nivå, från huvudstäderna till Bryssel. Radarparen är kända; Kohl och Mitterand, Schröder och Chirac, Adenauer och de Gaulle. Men på senare tid har något hänt.

Den ekonomiska krisen blottade sprickor i unionen som kan sätta djupa spår i samarbetet framöver. Det är ett ekonomiskt djup som i dag skiljer de bäst fungerande ekonomierna från dem som drabbats värst av krisen. Bara inom euro­gruppen återfinns å ena sidan Spanien, Grekland och Portugal vars ekonomier fortfarande knappt växer alls, och å den andra Tyskland, vars tillväxt inte varit starkare sedan andra världskriget och som drar med sig Österrike och Holland i uppgången.

Samtidigt jäser missnöjet över hela Europa över besparingar och åtstramningspaket. I juni protesterade man i Tyskland, hela sommaren handlade det om storstrejker i Grekland, i september var det Spanien och Irland, de senaste veckorna har Frankrike lamslagits av strejker och demonstrationer, och de senaste dagarna hotar samma sak i Portugal.

Så länge som den folkliga ilskan är så utbredd är det få ledare som vill axla manteln som Europas ansvarstagare och oväldige förgrundsgestalt. Alla har fullt upp på hemmaplan – de har varken energi, tid eller politiskt kapital för att lösa europeiska frågor – och ingen är beredd att ta risken i Bryssel för att få stryk på hemmaplan.

En del av de slitningarna i unionen hade nog kunnat överbryggas om förhållandet mellan Angela Merkel och Nicolas Sarkozy hade präglats av ömsesidigt förtroende och förståelse. Men de båda har i stället kommit att personifiera en allt djupare spricka i kärnan av Europa. Det finns en rad olika anledningar till att det har blivit så.

För det första har ingen av dem något starkt politiskt mandat på hemmaplan. Angela Merkel leder en koalitionsregering som misslyckats med reformer och hennes parti har tappat mark i regionval och folk i partitoppen. När det gäller EU handlar Merkels mandat snarare om att befria Tyskland från den europeiska bördan. Tyskarna anser att de lurades in i eurosamarbetet mot löften om en självständig centralbank, stränga budgetkrav och inga bailouts.

– Det här var avgörande krav för att tyskarna skulle ge upp D-marken och nu är de trötta på att vara Europas bank, säger Mats Persson, direktör vid den euroskeptiska tankesmedjan Open Europe, tidigare professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Nicolas Sarkozy å sin sida har gått från glamorös wonderboy till korruptions­besudlad kontrollgalning med utspelskatarr, oförmögen att genomföra utlovade reformer och med rekordlåga opinionssiffror.

För det andra visar eurokrisen hur olika Paris och Berlin ser på ekonomi. Medan fransmännen traditionellt tror på den stora staten, med ingående statlig kontroll och politiskt styrd ekonomi, har tyskarna låtit marknaden styra och gett privata sektorn stort utrymme. Frankrikes ekonomi är konsumtionsdriven och efter krisen i ganska dåligt skick, medan tysk ekonomi är exportdriven och återigen går som tåget.

– Även om hon inte säger det öppet, så är Angela Merkel mycket kritisk till Frankrikes hantering av krisen. Hon ser Frankrike som en del av problemet, säger Europaredaktören Paul Taylor vid nyhetsbyrån Thomson Reuters i Paris.

De olika filosofierna leder till olika slutsatser om formen och innehållet i de åtgärder som bör vidtas. Merkel och Sarkozy är överens om att det behövs en gemensam »euro­peisk ekonomisk politik« för att närma euroländerna varandra och för att kunna genomdriva de begränsningar på budgetunderskott och statsskuld som alla euroländer utom Luxemburg har brutit emot de senaste åren. Hur den här politiken ska se ut är de dock inte alls överens om.

Sarkozy vill utöka det politiska mandatet för de 16 medlemsländerna i eurogruppen och i princip skapa ett gemensamt finansdepartement. Den idén tycker Merkel genuint illa om – hon vill inte ha någon eurogrupp som dikterar villkoren för Tyskland och som dessutom proportionellt skulle minska det tyska inflytandet. I stället vill hon ha beslut av alla 27 medlemsländer och tuffare ekonomiska krav på länderna – inklusive möjlighet att låta en stat gå bankrutt utan ­räddningspaket. Det tyska mantrat om att EU:s länder måste göra sin hemläxa retar gallfeber på de andra – särskilt Frankrike.

För det tredje handlar sprickan om personkemi. Tyska och franska politiker har ofta haft olika syn på ekonomi och politik men i slutänden kunnat enas för att ledarna respekterat varandra. Så är det inte längre. Merkel och Sarkozy har fått allt svårare att jämka samman de personliga motsättningarna. De är inte bara olika – de är varandras motsatser. Där Angela Merkel är eftertänksam, metodisk och konsensusorienterad, är Sarkozy en känslomänniska som agerar impulsivt på allt, hela tiden och vill ta djärva beslut.

– De litar inte på varandra, det är den avgörande skillnaden. Mitt intryck är att Sarkozy slänger ur sig saker och Merkel står bredvid och undrar »Va? Vart kom det ifrån?«. Hon tål inte att bli sidsteppad på det viset, säger Katinka Barysch, direktör vid tankesmedjan Centre for European Reform.

Till sist handlar det om att en ideologisk tafatthet har brett ut sig i Europa i krisens kölvatten. Det krackelerande euro-samarbetet berövade visionärerna ett mål, och en motvillig europeisk befolkning har redan krävt omfattande övertalning för att acceptera ett nytt fördrag. Det är inte längre inne med EU.

– Det är verkligen dystert. Ingen vet riktigt vart Europa är på väg, ingen har ens någon idé. Det blir mest krishantering, säger Annika Ström Melin på Dagens Nyheter.

Hon anser att Angela Merkels politik inneburit ett skifte där Tyskland numera fokuserar på sina egna intressen, inte Europas.

Så är vi tillbaka i Tyskland. Den europeiska integrationen tycks vara beroende av en osjälvisk, hängiven tysk ledning och frågan är hur en växande EU-kritisk tysk opinion kommer att påverka utvecklingen. En majoritet av tyskarna var emot det grekiska räddningspaketet och numera tycker de flesta tyskar att euron missgynnar Tyskland. Räddningspaketet har hittills inneburit att tyskarna sitter med 120 miljarder euro i potentiella lån till euroområdet. Skulle en ny, ännu djupare kris inträffa inom eurosamarbetet och ett land ställer in betalningarna – då är det frågan om inte tyskarnas tålamod skulle tryta.

– Då kan det bli fråga om seriösa utträdeskrav från valutaunionen från Tyskland. Det blir omöjligt att motivera för tyska väljare varför de ska betala för att greker ska pensionera sig tio år före dem, säger Mats Persson.

Tysklands nya syn på Europa må innebära ett icke ohälsosamt brott med den historiska tyska skuldbeläggningen, men frigörelsen lär ske på bekostnad av det europeiska samarbetet.

Fakta | Krisen i Europa

Tyskland: Ordning på budgeten
Budgetunderskott: 3%
Statsskuld: 73,2%

Frankrike: Budget utan kontroll
Budgetunderskott: 7,5%
Statsskuld: 77,6%

Italien: Berlusconis skuldbomb
Budgetunderskott: 5,3%
Statsskuld: 115,8%

Spanien: Farligt budgethål
Budgetunderskott: 11,2%
Statsskuld: 53,2%

Belgien: Skulden oroar
Budgetunderskott: 6%
Statsskuld: 96,7%

Grekland: Värst i klassen
Budgetunderskott: 13,6%
Statsskuld: 115,1%

Nederländerna: Hyfsat välstädat
Budgetunderskott: 3,8%
Statsskuld: 69,1%

Portugal: Också illa ute
Budgetunderskott: 9,4%
Statsskuld: 76,8%

Irland: Farligt underskott
Budgetunderskott: 14,3%
Statsskuld: 64%

Jämfört med:

Sverige 1993
Budgetunderskott: 15,9%
Statsskuld: 72%

Sverige 2009
Budgetunderskott: 1%
Statsskuld: 38,9%

Källa: Eurostat, ESV, SCB, Ekonomifakta

Efter att ha fått stora delar av säsongen saboterad av en knäskada var Ribéry redo att åter agera kreativt snille i Bayern München. Tyskarna skulle hemma på Allianz Arena möta franska Lyon i semifinalen av Champions League. Ribéry stod inför en serverad möjlighet att rejält betala av på de 250 miljoner som Bayern 2007 gav Olympique Marseille för hans namnteckning.

Då hann verkligheten ifatt honom. I Paris avslöjades en prostitutionsring – med minderåriga inblandade – kring en bar på Champs-Elysées. Skvallerpressen meddelade snabbt att flera franska landslagsmän varit kunder på baren/bordellen Café Zaman.

Seriösa Le Nouvel Observateur skrev: »Enligt vår källa ska Franck Ribéry ha erkänt att han haft en relation med en prostituerad, men han hävdar att han inte visste att hon var omyndig«. Att Ribéry är gift tvåbarnsfar och har konverterat till islam minskade knappast chockverkan.

I matchminut 37 mot Lyon stämplade Ribéry Lyons Lisandro López. Domaren Roberto Rosetti gav ett omedelbart rött kort och avstängning. Med följden att Ribéry så småningom även missade finalen mot Inter i Madrid. När Ribéry nu ska samla sig för att spela i sommarens VM finns det ingen officiell sanning om vad som kommer att hända härnäst för 27-åringen från hamnstaden Boulogne-sur-Mer.

Den fortsatta polisutredningen har skjutits till efter VM – och medan vissa bedömare spekulerar i lagens strängaste straff, tre års fängelse och 45 000 euro i böter, skriver ansedda fotbollstidningen L’Equipe: »Åtal är osannolikt. Det hela kommer att utmynna i skilsmässokrav och förlorade sponsorkontrakt.«

För det franska landslaget var skandalen det sista som behövdes. »Les bleus« har gått på tomgång sedan VM-finalen 2006. Engelska The Times skrev efter prostitutionshärvan att förbundskapten Raymond Domenech »behövde det här lika mycket som en kula i huvudet«.