Club Running Sweden måste nyanställa tränare för att möta efterfrågan, trots att de hela tiden får nya konkurrenter. Löpskolan ska nu spridas från Stockholm till Göteborg, Lund och Östersund.

– Vi har sett en trend med att man satsar på sig själv och vill förbättra sin löpteknik. Det är allt från dem som springer milen på 80 minuter, till dem som gör den på 34, säger Lisa Blommé, som har vunnit fyra svenska mästerskap och är löptränare på Club Running Sweden.

Gymkedjorna berättar om samma utveckling. Den personliga tränaren, som en gång lockade kändisar, företagstoppar och allmänt rika personer, har blivit folklig.

Laget på den leriga fotbollsplanen och korvförsäljningen på klubbens loppis håller på att bytas ut. Nu betalar människor hellre för att få tränarens totala uppmärksamhet och slippa ge bort sin dyrbara tid helt gratis till klubben. Det slår mot Sveriges största folkrörelse. Idrottsföreningarna beklagar sig över färre medlemmar och brist på ledare och ideellt engagemang. Antalet klubbar har inte minskat, men kurvan som brukade peka uppåt har planat ut de senaste tio åren.

Riksidrottsförbundet har börjat utreda hur framtidens idrottsförening ska kunna locka medlemmar och framhåller förenings­livets historiska tradition med gemenskap, social fostran och demokrati.

Men om de begreppen känns omoderna har Riksidrottsförbundets medieansvarige Helena Björck även individualistiska argument.

– När näringslivet ska rekrytera väljer man i högre utsträckning den som har en idrotts- eller ledarbakgrund. Det ser väldigt bra ut på cv:t att ha varit engagerad i en idrottsförening.

– Kanske, men vi har känt till det här i flera år. Det är anmärkningsvärt att Livsmedelsverket inte tar hänsyn till detta. Jag vill att kostråden ska flyttas över till någon som inte har så stark anknytning till livsmedelsindustrin, kanske Folkhälsoinstitutet eller Socialstyrelsen.

Ni vill att kommuner och landsting inför köttfria dagar. Varför ska politiker bestämma över människors matvanor?

– En rapport från Naturvårdsverket konstaterar att vi konsumenter är obenägna att ta hänsyn till gemensamma nyttigheter, exempelvis klimat, men även hälsa. I dag vältras kostnaderna över på staten. Vi vill att det ska tas av konsumenten. Precis som vi har konsumtionsskatt på ­tobak ska vi ha det på animaliska produkter.

Vi befinner oss mitt i en köttrend. Korvstoppning är den nya surdegen och restauranger landet över satsar på kött. Hur ska ni lyckas vända den trenden?

– Jag ser andra trender. Runt om i Sverige lägger medborgare egna förslag i kommuner och skolor om att införa köttfria dagar.

Om det finns en annan trend som du säger, varför ökar köttkonsumtionen?

– Kött är gott. Man föreställer sig att attitydförändringar kommer före beteendeförändringar, men det är tvärtom. Vi behöver politiska beslut. Det häftigaste exemplet var 1965 när femtio procent av svenskarna var för rätten att misshandla sina barn. Riksdagen införde ändå ett förbud mot aga. På 90-talet var tio procent av svenskarna positiva.

»Köttfri måndag«-nätverket blev utnämnt till Sveriges 62:a mest maktlösa av Aftonbladet Kultur förra veckan. Känner du dig maktlös?

– Ja. Köttkonsumtionen ökar och allt jag har att förlita mig på är yttrandefriheten. Men jag hamnade på plats 46 på Miljöaktuellts lista över Sveriges mest miljömäktigaste.

– Mentalt skrek jag inombords, men jag tänkte att jag måste våga smaka, säger hon.

Cayenne Ekjordh arbetar som hem­förlossningsbarnmorska och erbjuder alltid sina patienter moderkakan för återhämtning. Det var på 1970-talet som hon hörde talas om människor i Kalifornien som åt sin moderkaka efter förlossningen.

Nu har trenden återigen fått ett uppsving, också den här gången i USA. Boomen kan till stor del tillskrivas en kvinna som heter Jodi Selander. Efter att ha lidit av depressioner, fick hon under sin andra graviditet höra av en akupunktör att äta moderkaka efter förlossningen kunde motverka förlossningsdepression. Vid födseln av sin dotter provade hon. Det fungerade så bra att hon efter det gjorde det till sitt uppdrag att sprida ordet.

Jodi Selander grundade 2006 föreningen Placenta Benefits i Las Vegas. Hon ger kurser, säljer kit för att omvandla moderkakan till pillerkapslar och t-shirts med älska moderkakan-budskap, driver placenta­benefits.info och twittrar från kontot ­@placentalady.

Fler har hakat på. Det finns de som till exempel erbjuder servicen att komma hem till nyblivna föräldrar och tillaga moderkaks­middagar.

Moderkakan förekommer inom olika kulturella riter hos människan. Men att det numera delas recept mellan medelklassfamiljer i Brooklyn är ändå något nytt. Faktum är att alla däggdjur äter moder­kakan efter att ha fött sina ungar. Även djur som till vardags är vegetarianer, som till exempel kor.

– Djur har inte ett intellekt där de värderar om den där moderkakan är bra eller inte. Den innehåller hormoner och järn. Det är ju så naturen har tänkt sig. Förmodligen behövs den för att hjälpa kvinnan att återhämta sig, säger Cayenne Ekjordh.

Återhämtning är enligt förespråkarna den största fördelen. Den ska även kunna motverka barnlöshet, depression och andra sjukdomar. Från vetenskapen sida har dock inte några medicinska verkningar kunnat bevisas. Även om tanken på att kalasa på sina egna förlossningsrester kan verka hårresande och av vissa liknas vid kannibalism, så är det inte olagligt på något sätt. Från svenska lasarett är det helt okej att ta med sig sin moderkaka hem om man frågar.

Tips | Tillagningsmetoder

Tre sätt att inmundiga moderkaka:

•Mixa rå tillsammans med rödbetssaft.

•Torka och inkapsla till piller.

•Gör en stuvning tillsammans med grönsaker.

Från oss alla, till er alla.

Ni har ju talat mycket om kulturellt motiverat våld, om illdåd som begås under påverkan av mångtusenåriga kulturmönster och nedärvda traditioner. Om manliga strukturer som verkar helt omöjliga att tvätta bort. Det verkar dessutom som om ni på något sätt är ett parti som bryr er om Kvinnorna, om Barnen och om hur Familjen har det bakom hemmets fyra väggar.

Därtill har jag förstått att ni tycker att det är viktigt att värna om Det Svenska. Att det som inte är sill, smultron eller Strindberg är lika med svenskfientligt. Att det är av största vikt att slå vakt om vår kultur, om våra traditioner, om våra tusenåriga kulturmönster som har gått i arv i generationer, från far till son.

Då undrar jag lite hur vi ska göra med julen?

Om man ska följa era riktlinjer – ska vi fira jul då? För om jag inte gör det – då är jag väl svenskfientlig?

Men vad ska vi då göra med det som sitter nedärvt i den svenska folksjälen? Snapsen, skålandet och den mänskliga rättigheten att få supa sig riktigt jävla full?

Alla kvinnor som blir misshandlade? Alla barn som hör och ser, men som ingen ser? Alla de som söker skydd hos kvinnojourer, som kommer blåslagna till akuten? Barnen som ser jullovet som en skräckfylld period full av alkohol, okvädningsord och slagsmål?

Våldet mot kvinnor, och mot barn, ökar under våra etniskt svenska högtider. Lucia. Jul. Nyår. Valborg. Midsommar. Chartern, för den delen.

Att supa och inte ta ansvar för sitt beteende eller för sina gärningar ingår tveklöst i det vi brukar kalla för den svenska folksjälen. Att supa under julen är en självklarhet för många. Att stänga in sig med familjen under flera lediga dagar innebär ökat våld, det visar statistiken med all önskvärd tydlighet.

Jag glömmer aldrig en förundersökning om en ihjälstampad kvinna i ett hus någonstans i Sverige. Misshandeln hade börjat på uppesittarkvällen, fortsatt över julafton, juldagen och annandagen. På förmiddagen den 26 december var hon slutligen död, med krossad bröstkorg och spräckt skalle. Då ringde den fortfarande dyngraka maken SOS Alarm och sa att kärringen trillat ner för trappan.

Även om alkoholen aldrig kan ges skulden för våldet, det bär gärningsmannen på sina axlar, så är den onekligen en katalysator i den tid av förväntningar, långledighet och – inte minst – traditioner som julen är. Då bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört, och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. För hundratusentals barn som sitter och hoppas på en vit jul, har önskan inte ett dugg med snö och pulkaåkning att göra, utan bara rädsla för vad som kommer i kölvattnet till det blöta firandet.

För att citera Polisförbundets ordförande Jan Karlsen: »Det enda besöket som många barn får på julafton är när polisen kommer och tar med sig deras pappa för att han är full och har misshandlat deras mamma.«

Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra med julen, Jimmie Åkesson. Fira eller förkasta? Svenskfientligt eller kvinnofientligt – vad är värst?

Eller är jag för tidigt ute? Ni kanske kommer med ett utspel under den närmaste veckan. Pratar om kulturellt betingat våld och kvinnofrid. Tar bladet från munnen om det verkliga våldet, det som sker långt borta från löpsedlar och hårdbevakade invandrartäta förorter. Ni kanske säger att det är dags för en svensk gammal tradition att gå i graven. Vem vet?

Julen är ju som sagt miraklens tid.

De 2 500 prover som patologen bedömt som ofarliga under de senaste fem åren skickades till Storbritannien för eftergranskning. Löpande rapporter har kommit från de brittiska experterna. I september ökande antalet missade cancerdiagnoser till 58 stycken. Två månader senare var det 117. Idag kom beskedet att ytterligare 31 prover var felbedömda.

148 lugnande provsvar har meddelats till oroliga patienter. Patienter som nu får beskedet att de faktiskt hade cancer. Cancer som nu kan ha spridits under upp till fem år. Hittills har en av dem avlidit.

Imorgon kommer nya numret av Fokus ut. Där kan ni läsa om problemen inom den svenska patologin som varit kända i åratal, och ni får historien bakom cancerskandalen på Sahlgrenska. Kanske hade den kunnat förhindras för flera år sedan.

Trenden ingår i konceptet »raw food«, som innebär att ju mindre bearbetade råvarorna är, desto bättre. Förgrunds­figurer är kändisar som Sting, Demi Moore, Rihanna och ­Madonna.

De sistnämnda tuggar inte bara okokta bönor och varsamt plockad spenat, utan syns också med slimmade yoga-kroppar i vart och vartannat paparazzi-magasin. Madonna är dessutom finansiär till en av de större kokosvatten-producenterna och Rihanna gör reklam för en annan.

Att äta sunt och på så sätt »rena kroppen« från tillsatser medan man laddar med vitaminstinna juicer/choklad­bitar/krämer har varit de senaste årens kommersiellt framgångsrika hälsorecept. De har en tendens att få fler och fler användningsområden för varje gång den beskrivs, och det spelar ingen roll att kosttillskotten emellanåt avslöjas som bluffar.

Precis på samma sätt verkar det fungera med kokosvattnet. Enligt Livsmedelsverket har både ett glas lättmjölk eller en banan fler vitaminer och mineraler än mirakelvattnet. Däremot innehåller kokosdrycken mer natrium, vilket man helst vill undvika eftersom det hjälper saltet att höja blodtrycket i kroppen. Och pratet om att man går ned i vikt med hjälp av drycken, därför att det nyttiga fettet smörjer insidan av magen, det är nonsens enligt näringsfysiologerna.

På ekobutiken Eat i centrala Stockholm, en av dem som fått mångfaldiga sina beställningar av kokosvatten, menar man att kändisar är väldigt viktiga för försäljningen. Om Katrin ­Zytomierska skriver om ett preparat på sin blogg tar det slut i lager. Och finns en ­Madonna med vid lanseringen är produkten närmast oemotståndlig. Att det smakar utspätt saltvatten har mindre betydelse, så länge Madonna bär omkring en öppen kokosnöt i sina välsvarvade armar.

En gemensam nämnare är att de alla betraktades som slagskämpar på isen. NHL ska nu utreda orsakerna till de oväntade dödsfallen, men det finns teorier om att hjärnskador orsakade av hjärnskakningar kan ha legat bakom.

Skadan kallas kronisk traumatisk encefalopati (CTE) och är främst förknippad med boxare och så kallad boxardemens. Den kroniska hjärnskadan uppkommer av upprepade slag mot huvudet där nervcellerna skadas. Det kan i sin tur leda till försämrat minne, depression och problem med impulskontroll, vilket kan ha medverkat till de amerikanska spelarnas tragiska öden.

I USA har fokus den senaste tiden främst legat på den amerikanska fotbollens spelares utsatthet för syndromet. Förra året publicerades en studie vid Purdueuniversitetet i USA som visade att några av de undersökta NFL-spelarna fick ta emot 1 800 smällar mot huvudet under en säsong. Men eftersom inte spelarna visade några yttre tecken på hjärnskakning fick de ofta fortsätta spela.  Undersökningar visade dock att de hade minskad aktivitet i minnet, och symptom som kan liknas vid demens eller parkinson.

En forskargrupp vid Boston University har under en tid studerat hjärnskakningar och deras efterverkningar hos amerikanska fotbollsspelare. De har kommit fram till ett samband mellan CTE och självmord. 30 av de undersöka 40 hjärnorna hade tillhört spelare som tagit sitt eget liv.

NHL-spelaren Bob Prober avled till följd av en hjärnskada i fjol endast 45 år gammal. Ett halvår före sin död hade han bestämt sig för att donera sin hjärna till samma forskargrupp och blev den första hockeyspelaren som fått sin hjärna undersökt. Det visade sig att han hade CTE. Även Derek Boogaards familj har valt att donera hans hjärna till Boston University för forskning.

Även om spelet kan synas hårdare i amerikanska NHL är inte den svenska hockeyn förskonad. Enligt Yelverton Tegner, som är professor i hälsovetenskap med inriktning idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, handlar det om ungefär 160 hjärnskakningar per 1 000 matchtimmar och lag. Mellan 5 och 10 procent av alla rapporterade skador inom ishockey är hjärnskakningar.

Genom att undersöka ryggmärgsvätska är det möjligt att diagnostisera skador på nervcellerna redan vid skadetillfället, men det har hittills endast gjorts i forskningssyfte bland boxare och fotbollsspelare.

Henrik Zetterberg, professor i neurokemi vid Sahlgrenska akademin, har länge forskat på hjärnskador hos idrottare. Hans erfarenhet är att spelare kan tycka att själva testet är obehagligt och ett enkelt blodprov vore att föredra. Enligt Henrik Zetterberg ligger ett sådant blodtest bara några år framåt i tiden. Han hoppas även mycket på att mer avancerade magnetröntgenundersökningar inom kort kommer att bli användbara för att upptäcka hjärnskador i samband med våld mot huvudet. Men egentligen tror han inte att enklare diagnostiseringsmöjligheter kommer att spela någon större roll.

– I NHL påstår en del intressenter att det handlar om publikintresset. Spänningen ökar i matchen när det är bråk och det är mycket fokus på tacklingar. Om vi hade gått in och undersökt dessa spelare med hjärnskademarkörer eller mer avancerade hjärnavbildande undersökningar hade vi krånglat till situationen för spelare och klubbar. Här behövs en attitydförändring. Ur ett mer praktiskt perspektiv kanske det inte behövs bättre diagnostik, utan hårdare regler mot våld mot huvudet, säger Henrik Zetterberg.

Hjälmen kan dessutom invagga spelarna i falsk trygghet, den skyddar nämligen inte mot hjärnskakning. Den är främst till för att förhindra frakturer och blödningar. Det tål att tänkas på under säsongens sargtacklingar.

Elitserien i ishockey drar igång 13 september.

En holländsk åker är inget kulturarv i väntan på att bli golfbana; den nederländska jordbrukssektorn och dess sidonäringar står för en tiondel av landets BNP. Trots sin begränsade, tätbefolkade yta är Nederländerna en av världens största exportörer av jordbruksprodukter.

Så var annars skulle världens mest högkvalitativa marijuana odlas?

Världens bästa gräs – det låter som en replik i en amerikansk collegefilm, men aldrig förr har det utförts ett experiment som det som pågår i en lada i delstaten Groningen. Någonstans bland fälten ­arbetar två grönsaksodlare som i över sju år har haft som uppgift, helt på laglig väg, att skapa och förfina en industriell produktion av standardiserad cannabis.

Men det är inte helt lätt att finna dem.

Vägbeskrivningen till Bedrocan är två sidor lång, fylld av långa ortsnamn med många konsonanter. Adressen är hemlig och får inte avslöjas, enligt företagets avtal med den holländska staten. Det blir en och annan vänstersväng för mycket, men efter en halvtimmes körning från Groningen visar sig den röd-svarta ladan utan någon skylt utanför. Två shetlandsponnies betar i hagen intill.

När Tjalling Erkelens öppnar väller en doftvägg av marijuana ut genom dörren. Det är skördetid även här inne.

– Men det är inte odlingen som luktar utan torkningen, förklarar han.

Där doften är som starkast sitter Tjallings fru Wupke tillsammans med två kompisar. Alla är klädda i vita rockar och har håret instoppat i plastpåsar. Kvinnorna skickar marijuanaväxter mellan sig. De klipper av kvistar, finfördelar och fixar till. Endast blommorna ska användas. Inte blad, kvistar eller grenar. Alla tre är hemmafruar och jobbar på timme. Ett bra sidojobb, menar de. Det är nära hem och man kan komma och gå lite som man vill.

När allt är färdigansat stoppar de ner blommorna i plastpåsar, väger och lägger till, väger och tar bort, tills det är exakt 250 gram i varje förpackning.

Det är mer folk än vanligt i ladan. I köket sitter en man i kostym och äter plastförpackad Goudaost medan han antecknar i ett block. Det är doktor Marco van der Velde. Han har kört ända från Haag för att se till att hans lilla projekt flyter på som det ska, och för att lägga en beställning på 64 nya påsar – 16 kilo marijuana.

Han verkar nöjd med den senaste leveransen. Och det är tur för Tjalling. Marco är nämligen hans enda kund.

För inte så länge sedan odlade Tjalling och hans svåger Freerk Bruining endiver här. De växer i mörker – därför byggde de ladan. Men en dag såg Freerk en annons i tidningen och fick en idé.

Annonsen var från holländska Folkhälsoministeriet.

– De ville ha folk som kunde odla marijuana. Och vi visste ju en hel del om inomhusodling. Vi är rätt duktiga på persilja också, säger Freerk.

De bestämde sig för att skicka in en ansökan.

På den nybildade »Cannabisbyrån« i Haag satt Marco van der Velde och hade problem. Väldigt få ansökningar hade kommit in och alla uppfyllde inte kraven.

– Vi ville att jordbruksföretagen skulle ha en stabil finansiell position, så att de inte skulle frestas att sälja sina produkter illegalt. Och alla personer bakom företagen skulle såklart ha ett prickfritt förflutet.

Till sist gallrades alla utom två företag bort.

– Men ett av dem skötte sig inte. Vi beställde tio kilo, fick sju … och deras marijuana varierade i styrka.

Företaget sparkades ut. Och kvar blev Bedrocan – som nu har monopol på medicinsk marijuana i Holland. Och inte bara här. I takt med att allt fler patienter i Europa får rätt till cannabis som medicin levereras företagets produkter även till Tyskland, Finland, Italien och ett par andra länder. Men till skillnad från andra monopolister kan Tjalling och Freerk inte sätta priser som de vill. Hur mycket de tar per gram är en företagshemlighet.

– Men jag kan säga så här: vi hade fått betydligt mer betalt om vi hade sålt det till en coffee shop i Groningen, säger Tjalling.

Trots det uppvaktas det lilla familje­företaget ständigt av riskkapitalister och investerare. Varför är de intresserade av ett knappt lönsamt litet familjeföretag med blott en, tillika ganska snål kund? Tjalling och Freerk har ett svar på det. Men det finns en lite mer trängande fråga som måste besvaras först: Varför har holländska regeringen börjat köpa in marijuana?

Som med så mycket annat i det holländska samhället finns svaret i en ideologilös pragmatism. Marco van der Velde berättar att de utgick från det de visste: många holländare använde redan marijuana som medicin – av många olika anledningar. Problemet var bara att de här människorna inte visste vad de egentligen stoppade i sig.

– Ur medicinsk synvinkel är det en katastrof. Tänk dig att gå på en medicin och varje dag tvingas variera dosen slumpmässigt. Det är också vanligt att man samtidigt tar andra mediciner. Om man inte berättar det för sin läkare kan kombinationen bli farlig.

Ett test av den cannabis som såldes i landets coffee shops bekräftade även några andra av Marco van der Veldes farhågor. Produkterna innehöll allt från glas till bekämpningsmedel och svamp. De olika problemen mynnade ut i ett radikalt förslag: regeringen måste börja odla sin egen marijuana.

Ett alternativ var att göra som vid ett försök i Kanada där statliga universitet hade fått jobba vidare med de plantor som polisen hade tagit. Alldeles för oproffsigt, ansåg Marco van der Velde. Lösningen blev att lägga ut odlingen på entreprenad till ett jordbruksföretag. Ska det göras, ska det göras ordentligt.

– Ingen har fått odla marijuana på det här sättet förut.

»På det här sättet« kan översättas med »i fred«. För den illegala marijuana­sektorn i världen saknar knappast innovationskraft. Det är bara det att de flesta nya lösningar och idéer har syftat till en sak: att undvika upptäckt av polisen. Men vad händer om två professionella jordbrukare i lugn och ro får förfina och förbättra växtens egenskaper?

– De sover nu … men ser du att de här plantorna är lite lägre än de andra?

Freerk har öppnat dörren till blomningsrummet en aning. De massiva 600-wattslamporna i taket är avstängda. Genom att göra mörkerfasen lite längre får man växten att blomma. I mörkret skymtar en liten skog av marijuanaplantor. I raderna till vänster är växterna exakt lika höga – men så är de också klonade. Längst till höger står en rad plantor som mycket riktigt är lite lägre.

– Det ska bli vår fjärde sort. De här växterna innehåller en massa terpener, så de luktar mycket mer.

Luktsinnet är ett av hobbyodlarnas främsta instrument för att bedöma kvalitet. Men det är inte för den starka luktens skull som Freerk har odlat fram just den här sorten. Han har även andra mätmetoder: efter varje skörd skickas prover till universitetet i Leiden, där de genomgår gammaspektroskopi. Men kanske kan det vara så att de kolväteföreningar som skapar lukten innehåller något värdefullt.

– En del tecken tyder på att terpenerna i sig har ett medicinskt värde.

Freerk stryker handen över de nya blommorna och för den mot näsan.

– Det finns ju över fyrahundra kemiska föreningar här inne. Vi har nog bara precis börjat förstå växten.

Det nya projekt som Freerk jobbar med bygger på en debatt som botaniker har haft sedan Carl von Linné klassificerade cannabisplantan. När mannen som pryder de svenska hundralapparna namngav växten trodde han att det bara fanns en art – Cannabis sativa.

Men ganska snart upptäckte fransmannen Jean-Baptiste Lamarck att den hampa som växte i Indien skilde sig starkt från den som växte i Europa. Den indiska varianten kunde bara bli en meter hög och hade täta kvistar, medan den europeiska kunde växa ända upp till sex meter, och hade glesare mellan bladen. Lamarck döpte den indiska sorten till Cannabis indica men behöll Linnés namn för den europeiska. På 1920-talet hittades en tredje variant av växten i Ryssland. Den var ännu kortare än den indiska och fick namnet Cannabis ruderalis.

Det är de här tre arterna som Freerk har att experimentera med, men fortfarande bråkas det om huruvida cannabis är en eller tre arter. Växten har en förmåga att snabbt förändra sig och anpassa sig till olika miljöer. Dessutom är de flesta cannabisplantor som växer i västvärlden en korsning mellan indica och sativa.

– Den kan bli instrumentpanel i en BMW också.

Hans nya växt har lite mer cannabis indica i sig. Det är därför den är lite lägre.

Ett och ett halvt år har det tagit för honom att komma så här långt. Det började med tvåhundra frön, de växte upp, han befruktade dem, fyrtio av dem blev intressanta, han började om igen.

– Jag älskar det här. Vi holländare har det i generna. Jag växte upp på en bondgård. Vi odlade allt det vanliga då: potatis och betor och sånt. Men man måste ha stora jordar för att få lönsamhet, så vi fick sälja. Men det här är en riktigt rolig växt att odla.

***

Inget land är en ö. Det som en gång mest var ett sätt att hantera samhällsproblem har nu utsatts för allt mer tryck utifrån. När Amsterdams statistikkontor 2007 gjorde en enkätundersökning bland stadens turister visade det sig att var fjärde hade besökt en coffee shop, och för var tionde turist var marijuanaförsäljningen det främsta skälet till att han eller hon kom dit. Bra för stadens hotell och vandrarhem, men det var inte syftet med politiken. Turismen har länge retat upp andra länder som menar att Holland redan balanserar på gränsen för vad som är tillåtet enligt FN:s narkotika-konvention.

Efter valet 2010 lovade den nya regeringen att införa krav på särskilda nationella licenser för cannabiskunder. Målet var att försvåra för framför allt drogturister och minderåriga. Och i flera städer, främst vid gränsen till Tyskland och Belgien, har hundratals coffee shops stängts ner de senaste åren.

Men det största problemet för holländska politiker är inte turisterna som strömmar in, utan cannabisen som flödar ut. Nederländerna producerar nu så mycket cannabis att det har blivit landets tredje största jordbruksexport efter tomater och gurkor. Och till skillnad från konsumtion av cannabis tolereras ingen produktion. Framdörren på en coffee shop är laglig, bakdörren är olaglig.

Den holländske ekonomen A.C.M. Jansen hävdar att den snabba utvecklingen av holländsk cannabisproduktion handlar om något som nationalekonomer kallar importsubstitution. Eftersom det redan existerade en etablerad marknad i Nederländerna, och vinsterna på importerad cannabis var höga, fanns det en möjlighet för inhemska odlare att komma in på marknaden.

»Producenter i traditionella cannabis­länder får ofta inte mer än några procent av det pris som västerländska konsumenter betalar«, skrev Jansen i en rapport 2002 för European Conference on Drug Trafficking and Law Enforcement. De som började odla cannabis i Holland kunde däremot dra in »minst 50 procent av hyllpriset«. Följden blev att tiotusentals småodlare gav sig in i branschen och byggde upp ett kunnande – både om odling och i konsten att undvika upptäckt. Från att i början av 1990-talet ha varit helt importberoende kunde de holländska coffee shopparna tio år senare erbjuda 80 procent inhemskt odlad marijuana. Och därefter var steget till export inte långt. Den holländska polisen uppskattar att över femhundra ton marijuana försvinner ut ur landet varje år.

När ekonomer studerat hur konkurrensfördelar uppkommer har det visat sig att statlig hjälp inte måste vara bra. Om företagen skyddas minskar deras vilja att förändras och till slut slås de ut av mer effektiva konkurrenter. Ett exempel är bilindustrin i Detroit som under år­tionden fick olika statliga subventioner och dessutom lyckades förhandla bort de utsläppskrav som europeiska biltillverkare tvingades leva under. Ett annat är den svenska varvsindustrin, som vissa menar lyckades undgå ett omvandlingstryck under statens beskydd på 1970-talet och därför krossades ännu hårdare av asiatiska konkurrenter.

På motsatt sätt kan svåra förutsättningar för en viss bransch tvärtom bidra till att den utvecklas. När europeiska regeringar har höjt bensinskatter har biltillverkarna svarat med bensinsnålare bilar. I USA, där den federala bensinskatten varit låg, har General Motors och Chrysler inte behövt satsa på bränsleeffektivitet. När de här företagen befann sig på ruinens rand 2008 anfördes detta ofta som ett av skälen till deras svåra situation.

På samma sätt är det med marijuana. Enligt Jansen har det världsomspännande förbudet mot cannabis möjliggjort »den höga nivån av innovation och tillväxt som kännetecknar cannabisindustrin i västvärlden«.

Men kan man verkligen tala om innovation när man beskriver en olaglig verksamhet? Den amerikanske författaren Michael Pollan menar i sin bok »The Botany of Desire« att det som hänt med växten cannabis är ännu större än så. Och bara under de senaste decennierna har artens utseende förändrats mer än det gjort under de tusentals år som människan använt cannabis.

Under lång tid ansågs det bäst att odla cannabis utomhus. Men på 1970- och 1980-talen intensifierades kriget mot droger. Det blev mer och mer riskabelt att odla växterna i friska luften. På vissa håll i världen, främst i Kalifornien, började polismyndigheter till och med använda helikoptrar för att leta upp marijuanafält.

Följden blev att odlingarna gradvis flyttades inomhus. Det rimligaste steget för de nya inomhusodlarna borde ha varit att förändra så lite som möjligt – genom att utsätta växterna för ungefär lika långa mörkerfaser som ljusfaser, genom att använda riktig jord och på andra sätt försöka kopiera utomhusmiljön.

Men det här var ju inte som med bananer, gurkor eller salladslök. Det här var inte en produkt vars konsumenter värdesatte allt från näringsinnehåll och konsistens till färg och smak. De flesta var bara ute efter en sak: en hög andel thc, den psykoaktiva substansen i cannabis.Odlarna kom snart på hur de skulle göra för att maximera mängden thc och samtidigt minska produktionstiden. Först och främst byttes näringen ut. I stället för att förlita sig på vanlig matjord planterade de nya odlarna sina växter i ett »dött« material, som stenull eller sand. Växterna fick i stället sin näring via en speciell tillsats vid bevattningen. Den här metoden kallas hydrokultur och är även vanlig vid odling av orkidéer.

Växterna behövde också bli lägre. En flera meter hög sativa går inte att odla i en garderob eller källare. Genom att korsa sativafrön med olika indicasorter blev marijuanan kortare och buskigare.

Värme, koldioxidnivåer, vattnets pH-värde – alla små parametrar finkalibrerades för att skapa den perfekta växten.

Men den största skillnaden var belysningen. Ju mer ljus växterna fick, desto hög­re halt thc producerade de. När den här insikten spred sig började världens illegala odlare köpa upp högeffektlampor och spreja sina växter med ljus dygnet runt.

De här förändringarna har förvandlat cannabishandelns traditionella konsumentländer till producentländer. För varje år som går förlorar sydamerikansk marijuana marknadsandelar till nord­amerikanska odlare, och i Europas forna cannabis­bod, Marocko, har den jordbruksyta som används för cannabis­odling enligt officiella siffror halverats till 60 000 hektar på bara några år.

Framstegen för västvärldens illegala odlare märks också i polisens statistik. Enligt University of Mississippis studier innehöll ett genomsnittligt cannabis­beslag i slutet av 00-talet runt 10 procent thc. Tjugo år tidigare var den siffran under 4 procent.

Samma trend kan man se i Sverige. För ett tjugotal år sedan pendlade thc-halten i svensk marijuana mellan 0,1 och 4 procent. Nu ligger spannet oftast mellan 3 och 15 procent.

Förbudet tycks ha gjort drogen starkare.

***

I ladan utanför Groningen tittar Freerk stolt ut över sitt gröna hav.

– Ibland läser man på nätet om alla idéer som småodlarna har, att det måste vara riktig jord, att det växer bättre i fladdermusbajs. Men det där är ju en jävla kult, alla de som odlar hemma.

Han pratar mycket om marijuana­fansens fascination för olika ovetenskapliga metoder. Men till stor del bygger hans arbete på den kunskap som olagliga odlare samlat ihop. Hans blommor ser heller inte så annorlunda ut jämfört med dem som säljs på landets coffee shops. Cannabis­växten är för evigt förändrad. Det som förr var en liten åtråvärd boll högst upp på honplantorna liknar nu en tre decimeter lång korv, sprängfylld med thc.

– Vi har lyckats pressa upp några växter till 26 procent. Men det finns inget behov av det bland patienter. När det blir så starkt är det svårare att dosera.

Freerk Bruining stänger försiktigt dörren till blomningsrummet. Det är dags att titta till kloningsrummet. Här föds de nya växterna genom att Freerk klipper av kvistar från en moderplanta och planterar i nya krukor. Samma dna, samma ljus, samma näring, samma blomningstid – det är så han ser till att thc-halten alltid blir densamma.

Hela marijuanafabriken kan beskrivas som ett industriellt celibat. Det värsta som kan hända är att en manlig ­cannabisväxt kommer in och förstör. Det är de kvinnliga blommorna som är de åtråvärda. Under blomningstiden producerar de en kåda som innehåller stora mängder thc. Syftet med kådan är egentligen att få manliga pollen att fastna, men i den slutna miljön blir honorna inte befruktade – och producerar därför ännu mer kåda.

Freerk är energisk och verkar vilja berätta allt om sina växter. Han visar hur han klipper, han visar sitt schema där det står vad man ska göra med varje växt varje dag, han säger att det bara är skitsnack när andra jordbrukare säger att det inte går att odla utan kemikalier.

Men en sak vägrar han fortfarande att svara på. Vad kostar det egentligen att producera ett gram marijuana?

– Allt jag kan säga är att det inte är dyrt. Den största kostnaden är faktiskt elektricitet. Jag tror vi betalar tvåhundra euro per kilo färdig cannabis. Men det totala produktionspriset, det är hemligt.

Många har frågat honom förut. För det finns politisk sprängkraft i svaret. Inte någonstans i världen finns det ett »rent« marijuanapris. Överallt finns det olika ­tillägg i form av risk för upptäckt, kostnader för smuggling, ökade kostnader för att producenter inte vågar odla mer än små mängder och en riskpremie beroende på straffskalorna i olika länder. Men Freerk Bruining och Tjalling Erkelens vet exakt vad det kostar att producera ett gram ­marijuana under lagliga förhållanden.

– Vi kan visserligen få ner priset mer. Vi skulle till exempel kunna fördubbla produktionen utan att behöva bygga ut ladan. Så just nu är marginalkostnaden för varje extra kilo vi producerar ganska låg. Men ja, vi har en väldigt bra bild av vad det kostar.

Alla deras erfarenheter under de här åren finns noggrant nedtecknade. De har tre böcker i säkert förvar. Böckerna är till och med mer säkert lagrade än påsarna med färdig marijuana.

– Det är ju böckerna som är hela företagets värde. Allt det här …, säger Tjalling och gör en svepande gest över ladan som får förmodas täcka in såväl växter som utrustning och färdig marijuana.

– … allt det här är ju inte värt så mycket. Det skulle nog vara mer lönsamt att bryta sig in i en elektronikbutik.

Han berättar att vissa coffee shops har börjat sälja »Bedrocan« – inte riktig Bedrocan såklart, men en sort som sägs likna den. Det är ett varumärkesintrång som inte gör Tjalling någonting. Det visar bara att dagens ­situation behöver förändras.

– Vi tror att man så småningom kommer att legalisera produktionen också, och att man gör på samma sätt som för oss, att man får en licens för att odla. Det är det enda sättet att slå ut de olagliga odlarna.

Där finns Bedrocans stora hävstång. Medicinsk marijuana kan säkert bli stort, särskilt när fler tyska läkare börjat få upp ögonen för det. Men om företaget får sälja till den vanliga marknaden betyder det att gå från cirka tusen patienter i Europa till 400 000 marijuanarökare bara i Holland. För att inte tala om exportmarknaden, som redan nu står för 80 procent av holländska illegala odlares inkomst.

– Vi kommer att slå ut dem på nolltid. Vi gör det både bättre och billigare.

Fakta | Medicinsk cannabis

Läkemedelsverket har nu bekräftat att cannabis­läkemedlet Sativex är på väg att godkännas i Sverige. Det har väckt stor uppmärksamhet eftersom cannabis i svensk lag är klassat som en drog »utan medicinskt värde«.
Sativex – liksom andra cannabisbaserade läkemedel – har länge kunnat skrivas ut i bland annat Tyskland, Storbritannien och USA. Fokus har tidigare berättat om svensken Joakim Hedström som åtalades för narkotikabrott efter att ha fört in sin adhd-medicin som skrivits ut av en tysk läkare.

Substanser som förekommer naturligt i cannabis­växten har bland annat funnits stimulera aptit, lindra spasticitet för ms-patienter samt lindra symtomen hos personer med Tourettes syndrom.

Boktudrag

Texten är hämtad från boken »Cannabusiness« av Fokus reporter Johan Anderberg. Boken släpps den 27 augusti på Weyler förlag.

– Före 2012 ska vi se till att ha alla på benen, lovade Stefan Olsson, förbundskapten för det skadedrabbade svenska fri­idrottslandslaget, för ett år sedan. Det högt uppsatta målet skulle bland annat uppnås genom en stor utredning, där elitidrottarnas fysiska besvär skulle nagel­faras av idrottsforskare.

– Det kanske var lite väl optimistiskt, kommenterar han i dag på telefon från Sydkorea där VM inleds den 27 augusti.

Att den svenska VM-truppen i friidrott bara fortsätter att krympa är nämligen ett ofrånkomligt faktum. Vid VM i Osaka 2007 bestod den av 29 personer, i Berlin två år senare av 19 friidrottare, och i år i sydkoreanska Daegu, har truppen decimerats ytterligare, till bara 14 deltagare.

Många medaljhopp är skadade, och flera av storstjärnorna som åker till VM kämpar med sviterna efter långvarig smärta.

Häcklöparen Jenny Kallur meddelade i våras att hon lägger spikskorna på hyllan. Efter åratal av skador valde hon att avbryta sin friidrottskarriär. Och för systern ­Susanna Kallur, som i flera år haft problem med ett smärtande smalben, har skadorna avlöst varandra. Drömmen om VM i Sydkorea tog slut när hon i våras åkte på en ny skada, denna gång i baksidan av låret. Christian Olsson, höjdhopparen Emma Green Tregaro och längdhopparen Michel Tornéus har nyligen kommit tillbaka efter rehabilitering och förväntas inte ta några medaljer i VM. Varje gren inom friidrotten har sin egen skadeprofil, men generellt kan man säga att skador på foten, underbenet och baksida lår dominerar.

Är svenska friidrottare mer skadedrabbade i dag jämfört med för några år sedan?

– Det är mycket möjligt, i alla fall om man jämför med hur det var 2008–2009, säger Stefan Olsson, som också håller med om att det svenska landslaget varit mer skadedrabbat än många andra länder.

Men någon tydlig förklaring till svenskarnas situation kan han inte se. Skadorna finns inom de flesta grengrupper och de drabbade tränar i olika miljöer med olika tränare. Förbundskaptenen tror att det till viss del går att skylla på de svenska framgångarna under det tidiga 2000-talet, när »det svenska friidrottsundret« blev sportjournalisternas favoritbegrepp och medalj­erna rullade in. Det kan ha bidragit till att såväl eliten som de som befinner sig strax under denna pressat sina kroppar alltför hårt. De dubbla säsongerna med såväl inomhus- som utomhusmästerskap är ytterligare en anledning eftersom de minskar den viktiga vilotiden.

– Jag tror att vi måste ändra attityd och fundera på långsiktig tävlingsplanering. Tänka i treårscykler och inte bara till nästa tävlingssäsong, säger Stefan Olsson.

Sjukgymnasten och forskaren Jenny ­Jacobsson vid Linköpings universitet är en av initiativtagarna till Projekt Skadefri, som utredningen kallas. Hon har följt 300 svenska friidrottare som själva har fått föra skadedagbok, och just nu håller materialet på att bearbetas för att snart presenteras i bland annat British Journal of Sports Medicine.

– Att uppskatta varje individs fysiska maxgräns och hur nära denna gräns han eller hon kan ligga utan att bli skadad är den stora utmaningen för en friidrottare, säger Jenny Jacobsson.

En sak tycks alla, från ut­övare till forskare och tränare, vara överens om, och det är att skador är en ofrånkomlig del av elit­idrotten. För att nå toppen finns det ingen annan väg än att pressa sin kropp till dess yttersta gräns.

– Vi är inte skapade för något av de moderna påfunden med »arbetsliv« respektive »semester«. Men vi mår väl av att använda både våra kroppar och våra hjärnor. Att inte stressa, för det blir man dum av, att så ofta man kan vara någonstans där det är vackert och att röra på sig.

Är det inte överskattat med ledighet?

– Nja. Förr när arbete bara var pina, behövdes garanterat den lilla ledighet man kunde få. Men nu när arbete inte längre är bara pina, så är inte icke-arbete bara icke-pina. För många är ledighet mer påfrestande än ett arbete med given rytm och styrfart. För andra är ledighet som ett paradis.

Vad händer om man inte tar semester?

– Inget särskilt. Det är ju så som amerikanerna har det nu i modern tid. Och som de flesta dessförinnan har haft det i alla tider före industrialismen och dess strukturering av arbetstid och fri tid.

Är svenskarna lika stressade nu som de var när du gav ut succéboken »Tio tankar om tid«?

– Nej, vi stressar mindre i dag. Det är inte längre »fint« att stressa, att vara dubbelbokad och inte ha några luckor i kalendern.

Om du var statsminister med majoritet i riksdagen – vilket beslut skulle du fatta som gav svenskarna en bättre och mindre stressig semester?

– Medverka till att människor slutar upp med att resonera om tiden för sig och livet för sig. Har du ont om »tid«, är det liv som du har ont om. Försöka få människor i beslutande ställningar att läsa Michael Endes »Momo och kampen om tiden« där »de grå« kom och tog tiden. »De grå« sitter inne i våra egna huvuden och får oss att tro att vi inte har tid med något, särskilt inte med livets väsentligheter.

Hur lång tid behöver kroppen för att ställa om till semester?

– Om du är van vid att jaga hela tiden, kan det ta lång tid, kanske hela semestern. Når man känslan att tiden kommer till en, inser man hur generös tiden är. Det går inte att värja sig från den. Den bara kommer och kommer, nästan hur mycket man än gör av med den.

Vilket är ditt bästa tips för en avslappnande semester som gör att man återvänder med förnyade krafter?

– Låt dig förtrollas av vad själva ostördheten kan göra med dig. Vad det betyder att inte ställa väckarklockan. Och dela för allt i världen inte upp semestern i för små delar – då blir den inget annat än ett antal vanliga veckoslut. Poängen med semestern är att den ska kännas lika evig som vad sommarloven gjorde förr i världen då man inte hade något särskilt för sig och ändå hade hur roligt som helst. Semestern kan vara långt utöver sin egen tid om man gläder sig åt den långt i förväg och kan hålla kvar semesterkänslan efteråt.

Hur varvar man ned om man bara har två veckors semester eller måste hålla koll på jobbmejl och telefon?

– Två veckor kan vara helt okej, men det där att hålla koll på mejl och telefon hör inte till semestern. Det är ju som att ha bakjour – en ful ovana som snarast borde utrotas. Vi vet mycket i dag om vad det tar för tid för adrenalinhalterna i kroppen att gå ner till rimliga nivåer. Och det gör de inte om man hela tiden är på vakt och beredd på att bli störd.

Ny forskning visar att storstadsbor mår sämre än landsortsbor, betyder det att man kopplar av sämre på storstadssemester?

– Nej, något sådant samband kan jag inte se. Storstadsarbetslivet och tillvaron är mer hektisk, men så behöver ju inte en storstadssemester vara. Visst, det är lite mer buller och avgaser men de som trivs kan ha fantastiska storstadssemestrar.

Vad gör du själv i sommar?

– Jag har varit på Grönland och det täcker mer än väl min äventyrskvot. I övrigt ska jag leva en svensk sommar med trädgård och barnbarn och en och annan föreläsning och kanske någon motorcykelutflykt. Det är faktiskt inte så viktigt vad jag ska göra – och det är just det som är poängen.

Detta har hänt

Semester lagstadgades i Sverige år 1938, då alla arbetare fick rätt till två veckors semester. Fyra veckors semester infördes 1963 och fem veckor 1978. Bodil Jönsson är fysiker, professor emerita och har skrivit flera böcker om vår relation till tid. Mest känd och läst är »Tio tankar om tid« från 1999, som sålts i mer än 650 000 exemplar i Sverige och publicerats i tjugo länder.