Och tvärt om vore sämre, anser han – både för företagen i Sverige och för dissidenterna i Kina.

Rune Andersson räknar med att kampen för mänskliga rättigheter har hjälp av handeln, av att Kina växer och av att levnadsstandarden går upp.

– Alternativet hade varit värre. Isolering brukar inte leda till minskat förtryck, säger Rune Andersson och hämtar exempel ur sin egen företagsgrupp för att beskriva hur Kina påverkar Sverige.

Men först lite fakta.

Under förra året blev Kina världens näst största ekonomi med en BNP som är större än Japans, men fortfarande mindre än hälften av USA:s. Kina står för ungefär en tiondel av världens BNP, så när Kinas BNP växte med 10 procent förra året bidrog landet med en hel procentenhet av världens BNP-tillväxt, som var 5 procent. Under de senaste tio åren har Asien, utom Japan, bidragit med lika mycket av den globala tillväxten som USA och Västeuropa tillsammans.

Kina är inte världens största exportör, utan tvåa. Men det beror på att Världshandelsorganistionen låter EU-länderna bilda lag i statistiken. Kina är världens största bilmarknad, världens största importör av järnmalm och världens näst största importör av olja. Av alla nya skyskrapor i världen under de närmaste sex åren väntas nära hälften bli byggda i Kina.

Kina är också det land som har lånat ut mest pengar till USA. Tidningen Wall Street Journal rapporterade nyligen att USA:s skuld till Kina har ökat, inte minskat. Det motsäger uppgifter om att Kina har börjat sprida sina placeringar.

I Sveriges handelsstatistik är Kina inte så stort. Sveriges handel med Belgien är större än handeln med Kina, och Sveriges handel med Norge är mer än dubbelt så stor. Men siffrorna ger ingen bra bild av de ekonomiska banden mellan Sverige och Kina. När Exportrådet tar in försäljningssiffror från svenska företag i Kina brukar det bli fyra gånger så mycket som syns i handelsstatistiken.

Många svenska industriprodukter kommer dessutom till Kina via Tyskland, där de ingår i det som tyskarna säljer i Kina.

– Det är inte lätt att veta var svenska produkter hamnar, säger Exportrådets chefekonom Mauro Gozzo, och han har ändå analyserat Sveriges utrikeshandel i mer än 30 år.

Under den tiden har han aldrig sett något som liknar Kinas växande ekonomiska inflytande i världen och därmed också i Sverige.
– Effekterna är gigantiska, totalt sett, säger han och försöker bena upp denna Kinaeffekt.

Det första han nämner är priserna på råvaror, till exempel olja och malm. Uppgången märks på många sätt i Sverige. När gruvbolaget LKAB byggde ny huvudnivå i Malmberget vid sekelskiftet räknade man med att det skulle bli den sista. Sedan dess har malmpriset gått upp med 500 procent och LKAB har byggt ut för 22 miljarder kronor. Bolaget behöver anställa 1 500 personer till 2015.

Uppgången beror inte på att LKAB säljer så mycket till Kina utan på att Kinas malmköp trycker upp priserna i hela världen. Det är också därför som de gamla gruvorna i Grängesberg och Dannemora åter blivit intressanta och därför som svenska och utländska företag letar malmer i Sverige. Kinaeffekten märks också i svenska företag som tillverkar maskiner för att bryta malmen, som Sandvik och Atlas Copco.

Kinaeffekten har förändrat Sveriges industri. Mauro Gozzo använder det stora ordet strukturomvandling. Förr gick svenska industriinvesteringar till andra utvecklade länder. Nu går mycket till att bygga tillverkning i lågkostnadsländer. Allt går inte till Kina, mycket går exempelvis till andra länder i Asien, men det var Kinaeffekten som satte fart på investeringarna.

Den här arbetsfördelningen, där de svenska företagen konstruerar och säljer medan dotterbolag eller underleverantörer i Kina sköter tillverkningen, har gjort svenska företag mer lönsamma. Mauro Gozzo påpekar dock att tillverkningsflytt går snett ibland och att de som har misslyckats ogärna berättar.

På det statliga Konjunkturinstitutet, som gör prognoser för Sveriges ekonomi, har utlandschefen Mattias Erlandsson en annan vinkel på hur Kinas industri påverkar Sverige. De billiga produkterna från Kina har hjälpt till att hålla inflationen låg i köparländerna. Men kanske inte så länge till eftersom Kinas tillväxt driver upp råvarupriserna.

– Min känsla är att inflationsdämpningen håller på att vändas till sin motsats, säger han.

Mattias Erlandssons uppgift är att förutsäga kraften i Kinaeffekten och då ser han flera skäl att tro att den inte fortsätter öka som hittills. Ett sådant skäl är att tillväxten till så stor del kommer från investeringar och att så lite kommer från konsumtion.

I Kina kommer närmare hälften av BNP från investeringar, påpekar han, jämfört med 20 procent i Sverige och 30 procent i Japan innan den japanska ekonomin kraschade.

– Om ett västland skulle ha sådana siffror skulle jag dra slutsatsen att det är risk för överhettning. Det är inte vårt huvudscenario för Kina, men det är en risk, säger Mattias Erlandsson.

Det är en intressant bakgrund till Kinas färska femårsplan, som just ska uppmuntra konsumtion.

Mauro Gozzo säger att konsumtionens del av Kinas ekonomi är »skandalöst låg«. Ekonomin har varit inriktad på investeringar och export och Kina har lånat ut överskottet till konsumenter i USA i stället för att låta folk hemma få högre levnadsstandard.

– Den kinesiska ledningen har sett människorna mer som ett medel än ett mål. Det är väl diktaturers sätt att tänka.

– Men om det blir demokrati, och om det blir en lugn utveckling, skulle Kina bli en ännu större marknad och det skulle bli en boost för västvärlden.

Alltså – handel är bra för demokrati och demokrati är bra för handeln. Så tänker även Rune Andersson. I hans företagsgrupp säljer Roxtec kabelgenomföringar till Kina för 150 miljoner kronor per år. Flash köper kläder och Smarteyes köper glasögon för tillsammans 100 mkr. Det är bra för Kina. Handeln är en orsak till att lönerna i en del branscher har fördubblats eller trefaldigats.

– Får man hög levnadsstandard brukar det gå mot demokrati, säger Rune Andersson.

När solen går ner bakom Manhattans skyskrapor börjar allt om igen på andra sidan Stilla havet. 24 timmar om dygnet, fem dagar i veckan.
Så ser den ut, den globala valutamarknaden, som omsätter ofattbara 26 000 000 000 000 kronor om dagen. Pengarna sover aldrig.

Just nu finns det en sak bredvid tungviktarna dollarn, euron, yenen och pundet som drar till sig investerarnas intresse: den är två och en halv centimeter i diameter, väger sju gram och består av en fjärdedel nickel och resten koppar.

Den svenska kronan.

På två år har kronan stärkts med över 30 procent gentemot euron, och några dagar in på 2011 noterade kronan en 10-årig toppnotering. Då räckte det med 8 kronor och 83 öre för att växla till sig en euro. Sedan dess verkar det som om kronan har etablerat sig under 9-strecket, en historisk nivå.

– Tidigare var kronan mer av en tradingvaluta för kortsiktiga spekulativa köp. Nu ser vi intresse även hos utländska investerare av mer långsiktig karaktär. Det har hållit på så sedan ett halvår tillbaka. De väljer kronan framför de flesta andra valutor, säger Carl Hammer, som är chefsstrateg för valuta på SEB, där majoriteten av alla valutaköp i Sverige äger rum.

Förklaringen ligger i den goda svenska ekonomin. Samtidigt som euroländerna tvingas till sparpaket och nödlån visar Sverige upp starka statsfinanser och hög tillväxt. Dessutom har Riksbanken i motsats till Europeiska centralbanken (ECB) och flera av deras kollegor i andra länder börjat höja reporäntan, vilket också hjälper till att locka hit placerare eftersom de då får större avkastning på räntebärande papper här.

Allt detta ökar efterfrågan på svenska kronor.

En enkel logik, kan tyckas. Men så brukar det inte vara i kristider. Inte för småvalutor. Vad som skedde med kronan vid krisen i början på 1990-talet, vid Asienkrisen 1997 och vid it-kraschen 2001 var att den störtdök i förhållande till världsvalutorna. Så skedde också inledningsvis under finanskrisen 2008. Kronan föll med nästan 20 procent.

– När vi var inne i finanskrisen, då spelade det inte så stor roll att vi hade välskötta finanser, för investerarna ville ändå inte ha små perifera valutor. De vill inte ha risker överhuvudtaget. I stället sökte de sig till dollarn som stärktes. Nu har riskviljan kommit tillbaka, säger Nordeas chefekonom Annika Winsth.

Samma öde drabbade svenska aktier när krisen var som värst. De globala investerarna – från pensionsfonder till försäkringsbolag – flydde. Problemet, med svenska ögon:

– Om man säljer svenska aktier så säljer man svenska kronor, förklarar Annika Winsth.

Valutakurserna handlar alltså alltmer om marknadens psykologi och allt mindre om huruvida länderna faktiskt har överskott eller underskott i sin utrikeshandel som det gjorde en gång i tiden. Det gäller att de som sitter på pengarna tror på kronan.

Så när en ledande valutastrateg på Royal Bank of Scotland häromveckan i en analys i Financial Times påstod att kronan håller på att överta schweizerfrancens roll som alternativ till de problemtyngda dollarn och euron betyder det något. Det betyder att kronan håller på bli en trygg hamn i kristider, för att tala ekonomspråk.

Om eurokrisen lever vidare (och det verkar det som – Kinas, Japans och ECB:s stödköp av obligationer av skuldsatta länder har bara inneburit tillfälliga lösningar) och om Riksbanken fortsätter att höja räntan som planerat, och därmed vidgar räntegapet mot omvärlden, kommer den svenska kronan att stärkas ytterligare.

– Kronan är fortfarande undervärderad mot euron, säger Carl Hammer på SEB.

Hans prognos är att kronan i slutet på året kommer att ligga runt 8,60 i förhållande till euron. På lång sikt visar bankens modeller att jämnviktsnivån snarare borde ligga strax under 8,30.

Det är anmärkningsvärda siffror för en valuta som lidit av ett kroniskt svaghetstillstånd de senaste decennierna, med trendmässigt sjunkande värde. En valuta som Carl Bildt i en klassisk kommentar kallade för »skvalpvaluta«.

I stället har vi nu tidningar fulla med tips på hur svenskarna kan utnyttja den »nya superkronan«: åk på billiga utlandssemestrar och shoppa prissänkta importvaror. Och mindre känt är att den dyra bensinen hade varit ännu dyrare om det inte varit för den starka kronan eftersom oljan köps i dollar. Och den dyra elen hade kostat ännu mer om det inte vore för att priserna på den nordiska elbörsen Nord Pool sätts i euro.

Borde Sverige jubla?

En stärkt krona innebär ju ökad köpkraft i förhållande till omvärlden, och därmed ett ökat välstånd, så långt stämmer det.

Men det finns ett stort problem. Lika abstrakt som valutahandeln förefaller, lika konkret är dess samhällsekonomiska konsekvenser. Speciellt när kursförändringarna sker i snabb takt, som det gjort med kronan på senare tid. För ett exportberoende land som Sverige, med redan hög arbetslöshet, kan en kronförstärkning vara direkt farlig för ekonomin. Om kronan blir dyrare blir också de svenska varorna dyrare för andra länder att importera.

De svenska exportföretagen har i denna situation två val, enligt Exportrådets chefekonom Mauro Gozzo.

– Antingen tappar man marknadsandelar eller så lyckas man förbättra sitt kostnadsläge genom att öka sin verksamhet i länder som har en gynnsam kostnadssituation.

Vilket alternativ företagen väljer är inte svårt att gissa, de som nu har ett val.

– Exportföretagen kommer att kontra den starka kronkursen med att i större utsträckning skaffa sig underleverantörer utomlands och flytta ut verksamheter. Ser man till sysselsättningen så är det kanske inte så önskvärt, säger Mauro Gozzo.

Flera stora svenska företag, som HM, Ericsson och Electrolux, har redan flyttat produktion utomlands och drabbas därför mindre av kronförstärkningen den här gången. Men basnäringar som stål- och skogsindustrin har i princip alla sina tillverkningskostnader på hemmaplan. Och däremellan finns en hela uppsjö av branscher som drabbas i olika utsträckning. För ett enskilt företag beroende av export kan en 20-procentig kronförstärkning radera en hel årsvinst.

Visst är storföretagen försäkrade mot valutaförändringar. Men i praktiken betyder det bara att de skjuter kostnaderna ett halvår framåt i tiden. Grundproblemet kvarstår. De behöver en global efterfrågan om de ska få sina produkter sålda. Annars hotar konjunkturen åter att vända nedåt.

Företagen drabbas också bakvägen av valutaförändringarna. Blir kronan dyrare kostar också de svenska aktierna mer för utländska investerare, vilket på sikt riskerar att sänka uppgången på Stockholmsbörsen.

Som ordspråket säger: det kostar att ligga på topp.

Det är detta som är Riksbankens huvudbry nästa gång de ska fatta beslut om räntan. Vad ska de jaga: Kronan eller inflationen?
Priset för ett felbeslut kan vara högt. Hur högt bestämmer bara det enorma penningflöde från Auckland till New York som kallas valutamarknaden.

Fakta

25 januari 2008
1 euro kostar 9,45 kr

15 september 2008
Amerikanska investmentbanken Lehman Brothers kollapsar. Det blir startskottet för den värsta globala finanskrisen sedan depressionen på 1930-talet. Valutaspekulanterna flyr världens småvalutor, inklusive kronan, till förmån för de stora världsvalutorna.

6 mars 2009
1 euro kostar 11,65 kr

3 februari 2010
EU drar Grekland inför domstol för fusk med landets nationalräkenskaper. Fler länder visar sig snart vara bankrutta och krisen sprider sig i euroområdet. Det får valutaspekulanterna att vända sig till kronan i stället på grund av Sveriges starka offentliga finanser.

25 januari 2011
1 euro kostar 8,94 kr

Vad bestämmer priset på en krona?

Sverige har sedan 1992 en rörlig växelkurs. Växelkursen, det vill säga priset på en valuta, avgörs då av utbud och efterfrågan. Ju fler som köper kronor, ju mer ökar de i värde. Eftersom valutahandel alltid sker i par, från en valuta till en annan, blir det ett nollsummespel där en annan valuta samtidigt måste minska med motsvarande värde.

Inne i kommersialismens julpyntade högborg är det precis som det är på alla handelsplatser runt om i landet denna årstid: stressade människor trängs med än mer stressade människor. I högtalarna snurrar samma julskiva för femtioelfte gången. En äldre man med en tomtedräkt av plysch vinkar i takt med att svetten droppar från hans lösskägg.

I de förbipasserades ögon syns paniken. Julpaniken. Det är samma sak varje år. Hur tidigt man än börjar är man alltid för sent ute. Hur ska man hinna, och vad fan ska man köpa? Julen 2010 står inför dörren.

Handelns utredningsinstitut (HUI) har redan, sina vana trogen, hunnit uppropa att årets julhandel blir större än någonsin. 64,7 miljarder kronor väntas detaljhandeln omsätta i december. Det skulle i så fall vara en ökning med tre procent jämfört med förra året, eller nästan två miljarder kronor.

Fördelat på Sveriges drygt 9 miljoner invånare blir det shopping för knappt 6 900 kronor per person. Och vem tvivlar: tillväxten är stark, hushållen optimistiska och räntorna fortfarande oförskämt låga.

Förra året var det bara ett land i Europa, Polen, som slog oss i tävlingen om störst julhandelsexpansion.

Nu talar allt för att det blir rekord. Igen. För glädjeprognoserna brukar faktiskt få rätt. Sedan 1991 har julhandeln nästan fördubblats. Bara två gånger, 1992 och 1995, har svenskarna julhandlat för mind­re pengar än året innan. Inte ens finanskrisen 2008 kunde bryta den trenden. December är utan tvekan handelns viktigaste månad. Omsättningen ökar då med en tredjedel mot en vanlig månad.

Men ändå, det är något lurt med siffrorna. När HUI mäter julhandeln så inkluderar de såväl mellandagsrean och nyårsinköp som den dagligvaruhandel under december som inte har något som helst med julen att göra.

Ett mer precist sätt att mäta julhandeln på kan därför vara att fråga svenskarna hur mycket pengar de lägger på kommersen. Nordea har gjort det och kommit fram till att vi egentligen spenderar 30 miljarder kronor. Alltså strax under 5 000 kronor i snitt, varav julklappar utgör 2 700 kronor och annat, så som julpynt, får en slutnota på 2 200 kronor.

Med tanke på att redan Jesus på sin tid fick guld, rökelser och myrra kanske det inte är så mycket. Även i en mer jordnära jämförelse med våra grannläder är siffrorna inte speciellt imponerande. Både Finland och Danmark har större julhandel, och i Norge handlar man för nästan dubbelt så mycket per person.

Men inte heller det ger en riktigt korrekt bild av den svenska julhandeln. Julhandeln har nämligen en väldigt selektiv sida. Två procent av befolkningen bojkottar klappköpen helt, och även bland dem som handlar julklappar är skillnaden stor i hur frikostig man är.

Den som pungar ut mest är enligt statistiken mellan 40 och 65 år gammal, gift, äger villa eller radhus, har hög inkomst och ett hushåll som består av fyra personer eller fler. Minst lägger den som är 16–24 år, singel, boendes i en hyreslägenhet och har låg inkomst.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro är personer boendes på landsbygden större julshoppare än stadsbor. I snitt skiljer det en 500-lapp. Mest av allt handlas det faktiskt i Norrland och i södra Sverige.

Där julhandeln verkligen skiljer sig åt är emellertid inte mellan olika konsumentgrupper eller mellan olika landsändar, utan på handlarsidan mellan olika branscher. För typiska julklappsbranscher som guldsmeder, bokhandlar och elektronikaffärer betyder decemberförsäljningen oerhört mycket, medan den för färghandlare, optiker och byggmarknader tvärtom drar ner försäljningsstatistiken.

För leksaksaffärerna, den absolut mest julhandelsberoende branschen, står december för en fjärdedel av hela årsförsäljningen. Räknar man dessutom in alla leksaker som hamnar under granen, och inte bara dem som säljs under årets sista månad, rör det sig snarare om någonstans mellan en tredjedel och hälften av leksaksaffärernas totala omsättning som sker inför jul. Det är då det bestäms om hela årets resultat kommer att visa plus eller minus.

En sådan företagsekonomi får smått bisarra konsekvenser.

Just nu, medan konsumenterna slåss om årets julklappar, sitter leksaksjättarna och bestämmer vilka produkter som kommer att bli 2011 års storsäljare. Tidigt på våren, i samband med de stora branschmässorna, lägger företagen sina beställningar inför julen. (Beställningarna går nästan uteslutande till fabriker i Kina, som står för 80 procent av alla leksaker som importeras till EU.) I augusti når leksakerna leksaksaffärernas lagerhyllor.

Denna affärsmodell, där årsresultatet avgörs i december, får också den konsekvensen att butikerna måste vara överdimensionerade, och därmed stå halvtomma under stora delar av året, för att kunna klara av den årliga julruschen. Likaså innebär det större personalkostnader, med extrautgifter för obekväm arbetstid på helger och kvällstid och extrapersonal under julhandeln.

På så sätt blir julhandeln än viktigare. Det måste slås rekord, annars går det inte ihop. Problemet är bara att julhandeln, tros HUI:s årliga glädjeprognoser, är lika oberäknelig som betydelsefull.

Handlarna vill givetvis att julhandeln ska dra i gång så tidigt som möjligt, åtminstone är det den allmänna uppfattningen. Folk tror helt enkelt att butikerna börjar sin julskyltning tidigare och tidigare för varje år.

Men när Svensk Handel undersökte teorin om den tidigarelagda julhandeln fann de inga bevis för att så var fallet. I själva verket är det bara 3 procent av butikerna som börjar julskylta i oktober. De flesta plockar fram julpyntet först i slutet av november. Allra vanligast är att börja den första advent. Vilket i flera småstäder är en kvarleva från den traditionella skyltsöndagen, där stadens butiker avtäckte sina skylfönster vid en gemensam tidpunkt under mer eller mindre högtidliga former.

Något gemensamt startskott för den svenska julhandeln finns emellertid inte. Inte som i USA, vars Black Friday – alltid dagen efter Thanksgiving – är den enskilt största handels­dagen på hela året. Varifrån det mörka namnet kommer är lite omtvistat. Vissa säger att det var polisen i Philadelphia som 1966 använde det för att beskriva det kaos som uppstod när stadskärnan överväldes av människor och bilar. Andra menar att det är ett begrepp hämtat från revisorernas vokabulär: att detta är dagen då årets röda förlustsiffror övergår i svarta vinsttal.
Hur som helst är det en dag då affärerna rear ut varor och de som inte jobbar i butik ofta får ledigt, just så att de kan ge sig ut och shoppa, trots att Black Friday inte är en officiell helgdag. Butikerna öppnar extra tidigt, ofta redan fyra på morgonen. De mest extrema har öppet hela natten mot Thanksgiving och påbörjar sina utförsäljningar vid midnatt.

För att verkligen förstå hysterin kring Black Friday måste man begrunda vad som hände 2008 i en Wal-Mart-butik utanför New York. En hjord på runt två tusen otåliga julshoppare hade samlats utanför, vissa hade stått där hela natten. När en 34-årig butiksanställd öppnade portarna vällde massan in, välte dörren och trampade ner den anställde. 34-åringen dog på platsen. När kollegorna försöka rädda honom blev de överrösta av klagomål, och trots att polisen anlände fortsatte de shoppingsugna att trycka sig in.

Då verkar britternas Mega Monday – första måndagen i december – betydligt säkrare. På den dagen brukar en tredjedel av landets befolkning, runt 20 miljoner människor, julshoppa online till ett värde i storlek med HUI:s prognos över hela den svenska julhandeln. Det värsta som kan hända är att julklapparna levereras för sent, när julen redan är över.

Just i år skulle e-handeln, som annars står för mindre än fem procent av handeln i Sverige, kunna vara något som slår igenom även här. Årets julklapp, enligt HUI, är symboliskt nog en surfplatta. Och julafton infaller fördelaktigt på en fredag. Därmed kan e-handlarna sända klappar fram till torsdag.

Men vem vet? Att förutspå hur den svenska julhandeln kommer att utvecklas är vanskligt. Till syvende och sist bestäms den av en outgrundlig formel där ena faktorn är konjunkturen och den andra är vädret.

Som nu: konjunkturen talar för att trycket borde vara enormt, men hittills har det varit lite skralt, enligt handlare som Fokus talat med. Handlarna, som laddat med extrapersonal sedan löningen i oktober, skyller på kylan.

Just vädret är intressant. Hur denna faktor ska bedömas i julhandelsekvationen råder delade meningar om bland handlarna. 26 procent vill helst se soligt väder, lika många vill att det snöar, medan 27 procent menar att vädret inte har någon påverkan på julhandeln. Allt enligt en undersökning från Svensk Handel, som visar att det även finns en betydande andel (13 procent) som helst vill ha handlarnas favoritsommarväder: gråmulet.

Åtminstone en bransch jublar i alla fall åt den nu pågående reprisen på förra årets snöoväder: sporthandeln, som i fjolårets julförsäljning ökade mest av alla med 20 procent. Milda vintrar brukar annars tvinga dem att rea ut sina lager av vintersportprylar. Nu får de sälja till fullpris.

Det är sådant som driver julhandeln till nya rekord.

Miljardomsättningen till trots så är ­frågan om inte det galnaste med den galna julhandeln – åtminstonde från en nationalekonoms perspektiv – är hur lite vi svenskar faktiskt får för de julpengar vi spenderar.

De flesta klappar vi får skulle vi aldrig köpa på egen hand, just därför att vi inte värderar dem till det pris som de säljs för. Produkter som dessutom i många fall rasar i pris bara några dagar efter inköp när mellandagsrean drar i gång.

För att inte tala om den kopiösa – men hemliga – summan på alla presentkort och upplevelser som byter ägare på jul­afton men som aldrig löses in.

Och vem betalar priset för allt detta? Samma stackare som irrar runt i köp­­cent­ret till tonerna av »Jingle Bells«.

Årets julklapp genom tiderna

1988 Bakmaskinen

1989 Videokameran

1990 Woken

1991 Cd-spelaren

1992 TV-spelet

1993 En parfym

1994 Mobiltelefonen

1995 Cd-skivan

1996 Internetpaketet

1997 Elektroniskt husdjur

1998 Dataspelet

1999 Boken

2000 Dvd-spelaren

2001 Ett verktyg

2002 Kokboken

2003 Mössan

2004 En platt-tv

2005 Ett pokerset

2006 Ljudboken

2007 GPS-mottagare

2008 Upplevelsen

2009 Spikmattan

2010 Surfplattan

Framgångarna är väl tajmade till nästa veckas 20-årsjubileum av en ännu större ekonomisk bragd. När Västtyskland den 3 oktober 1990 tog ett utarmat DDR under sina valutavingar och bildade det enade Tyskland, motsvarade Östtysklands BNP per capita bara 43 procent av västsidans. Det kom att leda till en långsträckt avbetalningsperiod, både socialt och finansiellt, med ett pris fram till i dag på minst 1,3 biljoner euro.

På båda sidor av den gamla muren har missnöje, fördomar och anpassningsproblem sedan enandet varit ett konstant inslag i det politiska och ekonomiska landskapet. Ännu två decennier efter glädjescenerna när Berlinmuren föll, är arbetslösheten betydligt högre i öst, och BNP uppgår fortfarande bara till 73 procent av de västra delstaternas.

Trots detta kallar i dag de flesta återförenandet en framgång. De enorma kostnaderna, delvis finansierade genom en extra inkomstskatt på 5,5 procent, har Tyskland klarat utan galopperande inflation eller massarbetslöshet. I stället har tillväxten följt övriga Europas medan en ny generation vuxit fram som identifierar sig mer med sina åldersgelikar än med sitt ursprung i öst eller väst. I dag anser 64 procent av befolkningen att Tyskland »växer samman på ett framgångsrikt sätt«, enligt Allenbachinstitutet.

Den kulturella nyorientering som återföreningen medförde har inte ändrat på företagandets höga status i Tyskland. Ägare av små och medelstora företag möts av respekt såväl inom bekantskapskretsen som samhället i stort, särskilt om affärerna bedrivs inom någon av de ingenjörstunga industrier som utgör en fjärdedel av ekonomin: biltillverkning, maskin, kemi och elektronik.

Bland de europeiska storländerna är det bara Tyskland som behållit en så stor del av sin ekonomi inom tillverkningsindustrin. Dessutom står små och medelstora företag för 50 procent av intäkterna inom industrisektorn, även det en ovanlig struktur.

Många av dessa »Mittelständler« är familjeägda, marknadsledare i sin nisch och med hög exportandel. En profil som gjorde dem sårbara i recessionen, men starka i uppgången.

Ulrich Heidenreich är andra generationens ägare av ett elektronikföretag med runt 90 anställda i norra Tyskland.

– Så sent som i början av året hade vi för lite arbete och var tvungna att använda oss av statligt understöd för att slippa avskeda. Nu är alla tillbaka i full sysselsättning och måste till och med arbeta övertid. Den här gången har både politiker och fackföreningar verkligen stått enade och vidtagit rätt åtgärder, säger han.

Heidenreich är inte den ende som tacksamt överbryggat krisen med hjälp av den CDU-ledda regeringens program Kurzarbeit: enligt OECD har programmet, som underlättar övervintring av kapacitet till låg kostnad, räddat en halv miljon tyska jobb.

Att arbetslösheten kunnat hållas ner har dessutom bibehållit tillförsikten och därmed stött konsumtionen. Likaså har det hållit kvar kvalificerade medarbetare i företagen som stod redo att hugga in när vinden vände. Delvis hjälpta av detta kommer viktiga storföretag som Siemens och Audi att rapportera rekordvinster redan i år.

Det nya finansiella utrymme som skapats tillåter staten att dra tillbaka en del av det stöd till banksektorn som krisen tvingade fram. Bland annat uppger affärspressen att förbundskansler Angela Merkel förbereder en försäljning av statens 25-procentiga andel i Commerzbank, samt driver på en sammanslagning av ett antal statliga Landesbanker.

För Sverige är det goda nyheter att vår största handelspartner bredvid Norge varvar upp. Svensk export till Tyskland utgör drygt 10 procent av den totala exporten, till vilket kommer cirka 700 svenska dotterbolag som genererar vinster på tyska marknaden. Särskilt angeläget är Tysklands uppsving mot bakgrund av att vårt tredje största exportland USA utvecklas svagare än väntat.

En bidragande orsak till att Tyskland just nu går snabbare framåt än både USA och stora delar av Europa, är Kinas starka efterfrågan på högteknologiska industrivaror. Produktionskritiska maskiner och specialvaror har tagit slut, vilket åter fyller orderböckerna hos de många tyska företag som sedan årtionden målinriktat arbetat in sig på den kinesiska marknaden. Volkswagen etablerade sig till exempel i Kina redan för 30 år sedan.

En 30-procentig ökning av tysk export till Kina i år, har lett till varningar i medierna att tysk ekonomi blir alltför beroende av en marknad. Faktum är dock att exporten till hela Asien bara utgör runt 14 procent av den totala utförseln, och att EU fortfaranade dominerar stort som handelspartner. Något som inte hindrar att Kinas förväntade inbromsning under andra halvåret i år kommer att göra avtryck i de tyska exportsiffrorna.

Mitt i verkligheten, bortom statistiken och spekulationerna, hyser företagaren Heidenreich tillförsikt:

– Tyska varor har ett gott namn utomlands. Så fort det finns utrymme i plånboken vill alla ha en Mercedes eller en Porsche, det gäller också för den kinesiska medel­klassen. Så nog kommer vi att klara av att betala de sista räkningarna för Tysklands enande också.

Fakta | Tyskland är …

… världens andra största exportör (efter Kina).

… världens fjärde största ekonomi (nominell BNP).

… världens femte rikaste land (BNP/capita).

… Europas största ekonomi.

…  Sveriges största exportland ihop med Norge.

Källor: Financial Times, Wikipedia, Eurostat

De största köparna är andra EU-länder, USA och Sydafrika. Men det handlar också om mer kontroversiella länder som bland andra kärnvapenmakten Pakistan och diktaturen Saudiarabien.

I höstas träffade Fokus några av dem vars vardag handlar om just svenska vapen. Reportage och bilder hittar du här.

Island var ett extremt fall, men över hela världen hade börserna fallit fritt, banker gått omkull och konsumtionen tvärnitat. Den ekonomiska framtiden var höljd i ett kompakt mörker. Under vintern satt världens ledare i täta möten och diskuterade hur de skulle rädda ekonomin, de satte in stimulansåtgärder och delade ut räddningspaket för tiotals miljarder. Känslan hos såväl presidenter som vanliga medborgare var att detta var något man aldrig tidigare skådat, och det kunde gå precis hur som helst. På ekonomisidorna pågick samtidigt en mer akademisk diskussion om vilken typ av kurva krisen skulle leda till, det vill säga, hur länge skulle detta pågå? Olika bokstavsformer lanserades – U, L, V och W.

Pessimisterna beklagade att det dessvärre skulle bli en L-formad kurva, där ekonomin skulle sjunka långt ned i källaren för att bli kvar där ett bra tag. Några talade om ett omvänt J, alltså en längre nedgång och därefter en långsam, mind­re återhämtning. Andra menade att en utdragen U-konjunktur med gradvis uppgång var mest sannolik. Åter andra varnade för den försåtliga W-kurvan där en uppgång i ekonomin skulle följas av ett nytt kraftigt ras.

Några få optimister förordade ett klassiskt V-format hack i konjunkturen som, om än djupt, skulle följas av en snabb återhämtning och återgång till ett mer normalt läge. De fick mer hån än medialt utrymme eftersom deras scenario betraktades som alltför osannolikt.

Ändå var det just en oväntat snabb återhämtning och stabilisering som kom att utmärka andra halvan av 2009. Vid sommartid kunde nästan hela västvärlden se tecken på att deras krympande ekonomier började visa växtkraft igen, och vid årsskiftet 2009–2010 var det bara en handfull, mindre länder som fortfarande befann sig i recession.

Drygt ett år efter den värsta oron visar tillväxtkurvan för OECD-länderna ett djupt V för 2009 men nu tycks de åter växa i ungefär samma takt som före finanskrisen.

Kina leder som vanligt ligan med en väntad tillväxt på mellan 8 och 10 procent per år de närmaste åren. I västvärlden är man mest tacksam över att ekonomin inte krymper framöver. USA ligger lite före i konjunkturcykeln och beräknas få en tillväxt på 2–3 procent under detta och nästa år, medan EU hoppas få en tillväxt runt 1 procent i år, uppåt 2 procent 2011.

Det finns även andra indikatorer på att en återhämtning är på gång. Enligt OECD ökade den internationella handeln igen under 2009 och väntas fortsätta att stiga framöver, och börserna steg världen över, efter att på många håll ha nästan halverat sitt värde under krisen.
Det finns alltså goda belägg för att en vändning är på gång. Men den är bräcklig eftersom ekonomin är dopad av alla stimulanspaket och stödåtgärder.

– Vi har aldrig sett maken till stimulanspaket och det är svårt att säga om tillväxten är konstgjord eller om ekonomin kan stå på egna ben, säger Robert Bergkvist som är chefekonom på SEB.

Uppgången kommer att visa sig mer stabil, och mindre dopad, på vissa håll än andra. Krisen skapar nya förutsättningar. Vissa länder har tunga skuldbördor, vilket kommer att hämma dem framöver. Andra har inte påverkats så mycket. Det innebär att världshegemonin kan förändras gans­ka ordentligt framöver.

De flesta är överens om att länderna i Sydostasien har klivit fram som de stora vinnarna eftersom tillväxten där är många gånger större än i andra större länder. Med Kina och Indien i spetsen är Asien för första gången den ekonomiska drivmotorn ur en lågkonjunktur. Anledningen till att Kina fortsätter att vara det globala lokomotivet är dels att där finns en konkurrenskraftig arbetskraft och produktion, dels att statlig stimulans och kopplingen av den kinesiska valutan till dollarn gynnar kinesisk produktion.

I USA, där krisen hade sin upprinnelse, drivs tillväxten i stor utsträckning av inhemsk konsumtion, som utgör ungefär 70 procent av ekonomin. Detta, i kombination med ett stort handelsunderskott – USA importerar mycket mer än de exporterar – och en relativt stark dollar som gör varorna dyra för andra länder, gör att USA har svårt att exportera sig ur krisen. I stället är landet beroende av att amerikanerna själva börjar konsumera och köpa inhemska produkter igen. Och pessimisterna tror inte att det kommer ske under överskådlig framtid. Tidningen Newsweek skriver i en analys att »generation recession kommer att tjäna mindre och spara mer för alltid«.

I Europa är i stället många länder starkt beroende av sin export. Det gäller framför allt i Sverige och Tyskland. Enligt Världshandelsorganisationen WTO:s siffror för 2008, utgör den svenska exporten, 183 miljarder dollar, hela 54 procent av BNP. Tysklands export som ligger på runt 50 procent av BNP, uppgick 2008 till 1 462 miljarder dollar, vilket är en fjärdedel av hela EU:s export. Enligt färsk amerikansk och tysk preliminär statistik passerade dock Kina Tyskland under 2009 och blev världens största exportör.

I Europa har den inhemska konsumtionen aldrig varit motorn i tillväxtprocessen. Här slog den sjunkande globala efterfrågan omgående mot exportindustrin när finanskrisen övergick till ekonomisk kris, och det slog hårt mot sysselsättningen. För att få en nytändning i ekonomin krävs nu en internationell vändning och ökad efterfrågan från omvärlden.

– Det finns inga tecken på att den inhemska efterfrågan skulle öka. Europas ekonomi är fortfarande helt beroende av att Kina och Indien återhämtar sig och börjar efterfråga europeiska produkter igen, säger tidskriften Economists Europachef John Peet.

Den ekonomiska nedgången har slagit olika hårt mot olika regioner, men i Europa finns även stora inbördes skillnader. Tillväxten låg under sista kvartalet 2009 strax över nollstrecket i en majoritet av EU-länderna. Enligt EU-kommissionens prognoser kommer EU:s ekonomi som helhet att växa under 2010, men vissa länder, som Lettland, Spanien och Grekland, befinner sig i fortsatt recession. I Sverige krympte ekonomin med 5 procent förra året, men sista kvartalet vände tillväxten till plus. Tyskland krympte också knappt 5 procent 2009 men växte med nära 3 procent under tredje kvartalet, jämfört med året före.

Men trots att tillväxten har vänt upp ökar arbetslösheten fortfarande på många håll eftersom den slår igenom med en viss fördröjning. I Europa ligger genomsnittet på 9,5 procent, och toppen väntas passera under det närmaste året. Nivån på arbetslösheten varierar kraftigt inom EU, från Lettlands 22,3 procent till Nederländerna i botten med 3,9 procent. Hastigheten i ökningen i vissa länder är slående: från hösten 2008 till hösten 2009 mer än fördubblades den i alla de baltiska länderna.

Andra länder har sett måttliga ökningar, som Tyskland där arbetslösheten bara ökat från 7,1 till 7,6 procent. Men det beror på de åtgärder som satts in. Tyska staten har exempelvis gått in och kompenserat lönebortfall i många större företag som dragit ned arbetstiden för att slippa säga upp folk.

Arbetslösheten i Sverige ligger i dag på 8 procent. Nya siffror från Arbetsförmedlingen visar att arbetslösheten nu börjar plana ut. Däremot ser man ännu ingen ökning av sysselsättningen.

På den amerikanska arbetsmarknaden, som alltid betraktats som flexibel och dynamisk, har arbetslösheten också ökat snabbt och ligger nu strax över Europas snitt. Här pekar å andra sidan prognoser redan på att arbetslösheten har nått toppen och kommer att sjunka under 2010 och 2011.

– Problemen i Europa lär bli bestående på ett annat sätt än i USA. Där innebär inte arbetslöshet samma stigmatisering som här, dels är det lättare att få jobb igen, dels tar folk hellre mindre kvalificerade jobb än att gå arbetslösa, säger professor Harry Flam på Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

En ökande arbetslöshet är inte bara ett problem för de arbetslösa, den kräver kostsamma åtgärder och lägger sten på börda till redan hårt ansträngda statsbudgetar. På kort sikt lyckades de drabbade ländernas regeringar rädda de finansiella systemen, men det har kostat, och statsfinanserna har försämrats kraftigt på många håll.

Problemländer som Grekland, Irland och Lettland har sällskap av både Storbritannien och Spanien, alla med växande budgetunderskott på över 10 procent av BNP. Den svenska statsbudgeten gick mellan 2008 och 2009 från ett överskott på ett par procent till ett underskott på par procent – men statsskulden ligger på relativt blygsamma 40 procent av BNP, och den väntas inte växa särskilt mycket framöver.

– Både den nuvarande och förra regeringen såg till att bygga upp ett överskott i goda tider vilket gynnar oss i dagsläget, säger Nordeas chefekonom Annika ­Winsth.

Storbritannien, Irland, Frankrike och Tyskland har växande skulder på 80–90 procent av BNP, men många ligger ännu sämre till. Italien ligger i botten med en statsskuld på 114 procent av BNP. Grekland fick nyligen kritik och misstänks ha manipulerat siffrorna som ligger i nivå med Italiens. De svaga finanserna får konsekvenser.

– Det här kommer leda till spänningar inom EU och risken för politisk splittring är överhängande, särskilt som det saknas politisk vilja att genomföra de reformer som behövs i de värst utsatt länderna, säger John Peet.

Stora budgetunderskott och växande statsskulder kan bara åtgärdas med större intäkter eller mindre utgifter. I bästa fall både och. Höjda skatter riskerar att hämma tillväxten när den behövs som mest, för att få människor att börja konsumera igen.

– Jag tror att många länder med kniven på strupen kommer att tvingas dra tillbaka stimulanser tidigare än man har tänkt sig – och det kommer förstås att hämma tillväxten, säger Annika Winsth.

Men på något sätt måste politikerna hantera de dramatiskt växande budgetunderskotten. Det kommer att bli en av de viktigaste faktorerna för hur ekonomin utvecklas framöver.

– Så här stora budgetunderskott har vi tidigare inte haft samtidigt på olika håll i världen under en global ekonomisk kris. Jag hoppas att man genomför avregleringar inom EU. Det kostar inget ekonomiskt men kan vara politiskt utmanande, säger Lars Jonung, tidigare professor vid Handelshögskolan i Stockholm och nu forskningsrådgivare i makroekonomi vid EU-kommissionen.

Lite förenklat kan man säga att EU har viljan men inte utrymmet att använda högre skatter för att hyfsa till balanserna. Här är höjda skatter politiskt acceptabelt men i dagsläget skulle det knappast gynna EU:s konkurrenskraft. USA har ett budgetunderskott på 12–13 procent av BNP och en statsskuld på 84 procent av BNP. Här finns ekonomiskt utrymme att höja skatten, men det anses politiskt omöjligt.

Många ekonomer tror att den politiska enigheten blir extra viktig när den akuta fasen i krisen är över och det gäller att genomföra obekväma reformer, som att luckra upp arbetsmarknadsregler. EU-länderna har under denna kris samarbetat mer än kanske någonsin tidigare, Storbritanniens Gordon Brown, Tysklands Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy bjöd över varandra när det gällde löften om hur EU ska arbeta enat mot framtida finansiella bubblor.

Men unionen består fortfarande av nationalstater med skilda intressen, och nationella hänsyn kommer att styra politikerna även i fortsättningen. Svenskt Näringslivs vice vd Annika Lundius tror att EU:s ekonomiska framtid beror på förmågan att genomföra de reformer som behövs.

– Europas ekonomi hänger på om man lyckas förhindra protektionism såväl inom EU som i förhållande till den övriga världen. Att hantera de växande budgetunderskotten och att i rätt tid och på rätt sätt dra tillbaka de stimulanser som nu ges till ekonomin kommer att vara avgörande för utvecklingen, säger hon.

Ett år efter regeringskrisen är Island en av krisens stora förlorare. Landet har bytt regering, men brottas i stället med gigantiska problem när skulderna efter gamla Landsbankis försyndelser i Storbritannien och Nederländerna ska regleras. De hårt prövade islänningarna förkastar avbetalningsplanen Icesave och regeringen befarar att de unga och välutbildade ska fly landet.

Krisens vinnare är dels Sydostasien, som inte drabbats lika hårt som USA och Europa, dels de länder som för den bästa krispolitiken. Sverige tillhör dem som har förutsättningar att klara sig bra: arbetslösheten ökar inte längre, tillväxten har vänt uppåt, och statens finanser är under kontroll.

Men även om den underliggande tillväxten stabiliseras är börsernas starka utveckling inte bara av godo. De kraftigt stigande aktiekurserna världen över innebär ju att placerarna åter ökar sina förväntningar på ökade vinster i företagen, och därmed ökar de sin risk.

Om det kommer bakslag så att börserna plötsligt rasar igen ställs många av de mer optimistiska prognoserna på ända. Då blir ett W det mest sannolika scenariot.

Det är en utveckling som har beskrivits och planerats i propositioner sedan mitten av 90-talet. Försvars- och säkerhetspolitiken byggs alltmer på att göra Sverige ömsesidigt beroende av andra länder, och då är det viktigt med ett ökat utbyte av vapen och samarbete kring utvecklingsprojekt.

Staten har alltid stöttat företagens exportansträngningar med personal, pr och pengar. Förra året jobbade över 100 personer inom försvarsmyndigheterna med vapenexportstöd.

Den ökande exporten har lett till större efterfrågan på statlig uppbackning. Regeringen vill därför inrätta en vapenexportstödjande myndighet under nästa år. Syftet är bland annat att förbättra samordningen och effektiviteten för att öka exportandelen och affärsmässigheten. Beslut väntas under 2009.

Kriget mot terrorn ökade försäljningen i svensk vapenindustri, och det gav regeringen en chans att visa USA att Sverige var en pålitlig partner. Två månader efter USA:s invasion av Irak, som Göran Persson förklarade folkrättsvidrig, skrev dåvarande försvarsminister Leni Björklund under ett avtal  frågor rörande försvarsmateriel«. Det arbetet pågår fortfarande. Svenska företag anpassar sin utveckling till världens största vapenkonsument. Svenska och amerikanska politiker och byråkrater samverkar.

Men vapen förändrar också människor. Här berättar fyra svenskar och fyra amerikaner – de som smider, skjuter, köper och beslutar – om hur deras liv och världssyn har formats av svenska vapen.

Kommandosoldaten: »Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.«

Namn: Alexander D King.
Född: 1978.
Yrkestitel: Sergeant First Class.
Plats: Byggnad 2931, Fort Benning, Georgia
(högkvarteret för arméns 75:e Rangerregemente).

Gruppchef Alexander King kan inte låta bli att se nöjd ut. Han är 31 år och har skickats ut i kriget mot terrorn nio gånger. Ingen av hans soldater har skadats eller dödats.

På besök i högkvarteret för arméns 75:e Rangerregemente får vi se en film om arméns 3 641 kommandosoldater, så kallade Rangers. Soundtracket platsar i en Hollywoodaction. Filmens budskap: »Kapitulera är inte ett Ranger-ord«. Vid en föreläsning lär vi oss att detta är världens största elitförband med världens bästa och mest dödsbringande soldater. Ett ögonblick efter order rycker de ut var som helst i världen för att bekämpa landets fiender.

– Skillnaden mellan den vanliga armén och Rangers är att vi har valt att komma hit till det 75:e regementet och hålla oss själva i den positionen. Syfte, motivation och driv är de viktigaste delarna, säger Alexander King.

År 2009 gör amerikanska kommandosoldater räder i Pakistan, men här får vi bara prata om officiella krig: Operation Varaktig Frihet (Afghanistan) och Operation Irakisk Frihet.

Alexander berättar gärna historier om Carl Gustaf. Hans mannar har använt det svenska vapnet ofta, »med förträfflig effektivitet«. Carl Gustaf kan avfyra flera typer av ammunition; en favorit hos Alexander är flechettemissilen. Den innehåller 1 100 pilar, eller flechetter, som skjuts iväg med enorm kraft och fart mot »mjuka mål«. Vapnen och ammunitionen är tunga, men de går ingenstans utan dem – i strid är tyngden till deras fördel. Som den här gången. Plats: Afghanistan. Tid: Natt, någon gång efter oktober 2001. Typ av scenario: Vardagligt.

– De fick förstärkning från stridsgrupper, och sådana grupper är ett utomordentligt mål och möjlighet för flechetterna. Vi anföll dem från norr och söder så att två skyttar kunde avfyra alla sina flechetter. Även om de inte siktade helt rätt så hade missilen så mycket energi, och när du avfyrar så här många flechetter …

– Effekterna var förödande. Det fanns ingen anledning att söka efter överlevande. Det kan inte ha varit mer än bitar kvar på det avståndet. Fyra missiler, 20–25 döda … Det är en köttkvarn.

Boforschefen: »Det är klart att grejerna kommer dyka upp på diverse obskyra platser.«

Namn: Tomas Samuelsson.
Född: 1953.
Yrkestitel: Affärsenhetschef för Saab
Bofors Dynamics.
Plats: Saab Bofors Supports ekonomi­­­-
avdelning, Karlskoga.

Tomas Samuelsson ringer tolv minuter efter utsatt tid. Han är mycket upptagen, men ställer upp på en telefonintervju. Han talar rappt, med distinkt Karlskogadialekt.

»Hej. Tomas Samuelsson här, från Saab Bofors Dynamics.«

Tomas Samuelssons karriär började på statliga Bofors på 70-talet. Sedan 2004 är han vd på Saab Bofors Dynamics, Saabkoncernens vinstbringande missilavdelning som gör storsuccé på exportmarknaden – över 80 procent av Saabs produkter går på export. Framgången bygger på den hungriga Saabkunden USA, som enligt forskningsinstitutet Sipri ökat sina militära utgifter med 67 procent det senaste decenniet och står för 42 procent av världens militära utgifter.

Tomas Samuelsson anger även moraliska skäl för att Sverige ska förse världen med vapen.

– Sverige måste kunna ha kapaciteten att försvara sitt territorium och försvara de demokratiska värden som vi står för. Och då är det fel om vi skulle förvägra andra samma möjlighet.

Tomas Samuelsson är särskilt stolt över de världsledande produkterna AT-4 och Carl Gustaf. Flera nya varianter av AT-4 utvecklas – nu ska vapnet fungera bättre i tätorter, där kriget mot terrorn utspelar sig. Och till Carl Gustaf utvecklas hela tiden nya ammunitionstyper. En granat som har kritiserats för att vara inhuman är flechettegranaten ADM 401, som innehåller 1 100 pilar. Men Samuelsson menar att kritikerna missar målet.

– Den är en av de mer humana för pilarnas fart försvinner väldigt snabbt. Den är som en hagelsvärm. Det korta avståndet innebär att sannolikheten att den ska skada någon ovidkommande är väldigt liten.

Saabs vapen har använts flitigt i USA:s nuvarande krig. Hur ser du på det?

– Det finns väl ingen någonstans som önskar att det ska vara oroligheter. Sen lägger inte jag någon värdering i det och vill inte nu gå ut och säga vad som är rätt och fel. Jag konstaterar att om vi levererar till USA så prövas det av en oberoende myndighet som gör sina avvägningar, och vi följer deras bedömningar.

Finns det någon kund du inte skulle sälja till?

– Det vill inte jag uttala mig om sådär generellt. Vi har ett regelverk i Sverige och det regelverket följer vi.

AT-4 och Carl Gustaf har dykt upp på många platser i världen dit det inte direkt exporterats. De har rapporterats finnas hos Röda khemererna i Kambodja, hos Burmas regeringstrupper, hos militära amerikanska företag i Irak, hos Farc-gerillan i Colombia. Tomas Samuelsson menar att Saab följer gällande regelverk och att problemet är av en liten omfattning.

– Jag tycker det är rätt långsökt, att grejerna kommer dyka upp på diverse obskyra platser, det är klart att de kommer att göra, men det är inget vi kan kommentera.

Irakveteranen: »Det var inte som i filmen Black Hawk Down, det var inte glamoröst.«

Namn: Paul Anderson.
Född: 1985.
Yrkestitel: Irakveteran, student och
verkstads­arbetare.
Plats: Paxton, Illinois.

Paul Anderson var sjutton år när han trotsade sin mamma och körde till militärens rekryteringskontor. »Hur ofta får en person som jag chansen att utkämpa min generations krig?« tänkte han när han backade ut från sitt familjehem.

Den väldiga amerikanska flagga som han hade monterat på bilen vajade genom gatorna i Paxton, den lilla stad där Paul Anderson växte upp tillsammans med många andra svenskättlingar. På tv-apparaterna i husen han passerade diskuterades strategier för det kommande Irakkriget.

– Jag visste bara att vi skulle dit. Det var vad våra politiker hade sagt åt oss, och det är vår uppgift att lita på dem, säger Paul Anderson sju år senare.

Det har hänt mycket med hans syn på krig, politik och medborgerligt ansvar. Nu tillägger han:

– Att lita blint på våra politiska ledare är det mest landsförrädande jag kan tänka mig. Vi borde alltid ifrågasätta vår nation och våra ledare. Alltid.

I hjärtat av hans förvandling ligger ett stycke stolt svensk högteknologi. Paul Anderson var i Irak för andra gången. Han hade haft det lugnt, mest mekat och ibland fått rycka ut och bogsera hem strandade amerikanska stridsfordon. Under en bogsering utanför Fallujah i maj 2007 kom en flakbil emot dem. Förbandets grundregel var att skjuta för att döda, men den här gången sköt Pauls befäl varningsskott. Männen i flakbilen svarade med gevärseld. Kulorna klånkade i plåten. Befälets kulspruta kom inte åt motståndsmännen, som tog skydd bakom flakbilen. Paul Anderson halade fram en AT-4, osäkrade, kisade hårt, tryckte av.

Det sjöng i öronen efter explosionen. Delar studsade i marken. Där flakbilen stått var det tomt. Ett fingerknäpp, fem släckta liv. Han hade längtat efter det här, att bli en krigshjälte. Nu kom tomheten. Soldaterna på basen var avundsjuka på att Paul Anderson hade fått action. Det knöt sig i magen.

– Det var inte som i filmen »Black Hawk Down«, det var inte glamoröst. Det hände, och sen var det över. Det kommer inte att bli några filmer gjorda på det, inga särskilda priser kommer att delas ut. Folk dog, och sen återvände vi till basen och lagade stridsvagnar.

Han tar sig hårt om hakan och drar ut huden. Tiden efter muck var svår, han förlorade många vänner efter att ha överdoserat både ångestdämpande mediciner och alkohol. I dag mår han bättre. Men dem han dödat lämnar honom aldrig; hans ord sitter på det här pappret för att de dog.

– Jag önskar att inget av det hade hänt. Jag tycker inte att deras handlingar var rättfärdiga, men deras vrede var definitivt det. Om en styrka invaderade Amerika och gjorde detta mot mig så skulle jag säkert vara den som attackerade.

Paul Anderson har berättat om händelsen som möblerade om hans liv för två personer: en annan veteran, och hans flickvän. Hans familj kommer aldrig att få veta.

– De skulle kanske få en bättre förståelse för mig och varför jag har vissa politiska åsikter. Men jag vill inte att någon i min familj ska se på mig med smärta i sitt hjärta.

På sin högra arm har Paul låtit tatuera den amerikanska flaggan, på den vänstra sitter en blågul. Han vårdar sitt svenska ursprung och hoppas en dag få besöka Ikealandet med den höga levnadsstandarden. Men han blir förvånad när han hör att Sverige exporterar vapen till USA:s krig

– Jag får tänka om när det gäller Sveriges neutralitet. Jag tror inte att det handlar om moral. Att de producerar vapen handlar enbart om pengar. Så länge det här kriget eller ockupationen eller vad du vill kalla det fortsätter så kommer de att fortsätta tjäna pengar. Men jag önskar att Sverige kunde förbli hundra procent neutralt.

Men om inte Sverige sålde vapen till USA skulle väl någon annan göra det?

– Du kan inte kontrollera alla, allt du kan oroa dig över är ditt samvete. Om du kan stå för att ditt jobb orsakar död, lidande och förstörelse, må det vara så. Men om du inte kan bära det, gör det inte.

Exportkontrollanten: »Världen är inte så idyllisk som vi kanske skulle hoppas.«

Namn: Andreas Ekman Duse.
Född: 1945.
Yrkestitel: Generaldirektör på ISP,
Inspektionen för strategiska produkter.
Plats: ISP:s kontor, Stockholm.

Kontorslokalerna är bländvita. På väggarna hänger tavlor av frusna landskap. Vi är på kontrollmyndigheten ISP, Inspektionen för strategiska produkter, som har ett tjugo­tal anställda. Generaldirektören heter Andreas Ekman Duse. Han är ensam ansvarig – det är han som beslutar vem som får sälja vapen till vem.

Jag frågar vad han har lärt sig under sina fyra år som generaldirektör på ISP. Han letar efter svaret, säger att det är en svår fråga, men att det nog ändå är komplexiteten i jobbet, att göra de svåra bedömningarna. Att väga för och emot.

Vapenexportkritiker menar att ISP bryter mot Sveriges riktlinjer, vilka anger att vi inte bör exportera till länder som befinner sig i, eller är på väg mot, en väpnad konflikt, eller som bryter mot mänskliga rättigheter. Vapenföretagen tycker att ISP gör ett bra jobb. Men alla är de överens om att ISP vrider och tänjer på regelverket, inte minst när det gäller begreppet »säkerhetspolitik«, som ISP ska ta i beaktande när de godkänner en export.

Efter Kalla kriget har svenska regeringar omformulerat hoten. I dag anses piratdåd på viktiga handelsvägar, droghandel och terrorism vara hot mot Sveriges säkerhet, och för att skydda Sverige behöver vi samarbeta med det »globala samfundet«. Andreas Ekman Duse har följt med och anpassat ISP:s praxis till den upplevda hotbilden. Han menar att vapen krävs för att skapa säkerhet.

– Världen är inte så idyllisk som vi kanske skulle hoppas.

När Andreas Ekman Duse 2005 blev tillfrågad av regeringen om han ville ta över ledningen av ISP jobbade han som samordnare för den svenska statens vapen­exportfrämjande. Han hjälpte svenska företag att sälja vapen på världsmarknaden.

Försvarsministern: »Om vi bär ansvar för det? USA bär ansvar för vad USA gör.«

Namn: Sten Tolgfors.
Född: 1966.
Yrkestitel: Försvarsminister (m).
Plats: Försvarsdepartementet, Stockholm.

Dagsljuset tränger igenom de höga fönstren och vilar på de mörka möblerna på försvarsdepartementet. På fönsterbläcket skymtar det nyliberala magasinet Neo fram under några nummer av Jane’s Defence Weekly, en av världens tyngsta vapen- och försvarstidningar. Sten Tolgfors lutar hakan mot sin knutna näve och spänner de blå ögonen i mina. Släpper inte blicken förrän vi pratat färdigt.

Han gjorde som »väldigt idealistisk« ungdom vapenfri militärtjänst på Röda korset, där han sedan fortsatte som anställd.

– En dag på våren 1988 kom det in en kurdisk kille och visade ett stort antal fotografier tagna i Halabja, där Saddam Hussein hade gasat och bombat ihjäl bortåt fem tusen civila. Jag bytte uppfattning då.

Hur då bytte uppfattning?

– Det var ju en så tydlig illustration av ondskan och civilas värnlöshet inför den sortens ondska – diktatorer som använder militärt våld direkt riktat mot civila.

I dag anser Sten Tolgfors att västvärldens demokratier och allierade tillsammans måste bekämpa globala hot. Som exempel på hot nämner han terrorister, som de som utförde dådet på Bali 2002, vilket krävde två svenskars liv, och opium­handeln i Afghanistan, som göder talibanerna och i slutändan även drabbar Sverige.

– Varför ska vi låta konflikten komma till vår gräns? frågar han.

90-talets och 00-talets regeringar lade grunden för att skrota Sveriges alliansfrihet och i stället göra Sverige ömsesidigt beroende av andra länder. Sten Tolgfors fortsätter det arbetet.

– Spelplanen för försvarsindustrin är helt uppochnervänd jämfört med tidigare. Då hade vi en nationellt ägd industri som utvecklade vapen i samverkan med den svenska staten för specifikt svenska behov. Sverige var inte bara militärt allians­fritt utan drev också en neutralitetspolitik. I dag är det inte alls så. Vi bygger säkerhet tillsammans med andra.

Det vapenindustriella samarbetet mellan USA och Sverige spelar en nyckelroll i att göra oss ömsesidigt beroende. Ett hastigt avbrott skulle ställa till det rejält både för det svenska och amerikanska försvaret. Tolgfors berättar att samarbetet med USA bland annat frambringat den GPS-styrda precisionsmissilen Excalibur (ett projekt som regeringen Persson delfinansierade).

– Den kommer i förlängningen att minska antalet civila dödsoffer, eftersom du vet vad du träffar, givet att informationen om målet är korrekt.

Om det finns ett ömsesidigt beroende, är Sverige då medansvarigt för USA:s krig i Irak?

– Om vi bär ansvar för det? USA bär ansvar för vad USA gör.

Soldaten: »Alltså, jag har dödat minst 14 personer med M68:an. Jag pratar helst inte om det.«

Namn: Ben Fugate.
Född: 1987.
Yrkestitel: Specialist, Apache Troop,
1/3 Armored Cavalry Regiment.
Plats: Fort Hood, Texas.

»Jag har förberett mig!«

Ben Fugate visar en orange burk med huvudvärkstabletter. Han var i Irak under femton månader och sedan han kom hem i mars bankar det ofta oskönt där inne, som om något elakt vill ut. Han sväljer en näve och flinar.

Tonåringen Ben kom inte överens med lagen. Hans elfte notering var ett väpnat rån, och efter sex månader i buren fick han välja: Tre år i fängelse eller militärtjänst. Han var sjutton år när han skrev på ett sexårskontrakt med armén. Hans pluton avfyrade dussintals AT-4:or mot irakiska byar. Ben sköt en AT-4 mot ett trevåningshus varifrån de blev beskjutna, men granaten studsade och exploderade i huset intill.

– Jag tyckte det var roligt, men det tyckte ingen annan. Jag har en sjuk humor.

Hur såg byggnaderna ut efter explosionen?

– Rätt coola.

Vad tänker du om de som sköt mot er?

– Jag vet att jag dödade minst tre. Jag hoppas att jag dödade fler.

En annan gång avfyrade Bens pluton åtta AT-4:or mot fyra bostadshus.

Blev ni beskjutna från alla byggnaderna?

Ett leende skyndar genom hans ansikte.

– Eeeh. De flesta av dem. Troligen typ två av dem.

Ben har ett svenskt rödpunktssikte på sitt gevär. Inom militären kallas siktet för M68. Det gör soldaten snabbare: han behöver bara sätta den röda punkten på sitt mål, och trycka av.

Så länge han pratar om AT-4 beskriver Ben kriget som ett tv-spel, kryddat med hämndbegär mot de som skjuter mot honom och hans vänner.

När vi lämnar de spektakulära explosionerna och pratar om människor som han satt den röda punkten på, som segnat ihop någon meter framför honom, så försvinner leendet. Allvaret trycker bakom masken.

– Jag vet inte, det är som, alltså. Mycket av det var riktigt korkat.

Kan du berätta om en gång när du använde M68?

– Alltså, jag har dödat minst 14 personer med M68:an. Män, barn som bar vapen, kvinnor som gömde bomber under sina kläder. Så … jag pratar helst inte om det.

När jag frågar Ben vad han tycker om att svenska företag exporterar vapen till USA, pratar han om skuld, deras och hans. Han tar för givet att industrin inte ser sig som delaktiga i konflikterna där vapnen används, och kallar det för hyckleri.

– Det är som om jag skulle säga att jag inte hade någon del i Irak, jag var bara där.

Men du har inte lyssnat på vapenindustrin. De kanske har bra argument.

– Argument. Visst. Du kan ta ett gammalt äpple och spreja karamell på det och göra det fint, men under ytan är det fortfarande ett jävla ruttet äpple. Jag kan säga att vad jag gjorde i Irak är helt jävla ascoolt och fantastiskt ända tills jag är blå i ansiktet. Men jag vet, att det jag gjorde, det var fel.

Montören: »Det finns länder som man kan sälja hur mycket som helst till.«

Namn: Bo Semmelhack.
Född: 1947.
Yrkestitel: Montör och maskinarbetare på Saabs vapenfabrik i Eskilstuna och ordförande för den lokala Sekoklubben. Pensionerad sedan den 1 april.
Plats: Hemmet, Eskilstuna.

Sedan Bo Semmelhack gick i pension i våras är det påta i trädgården och fylla i rotavdragsblanketter som gäller. De 32 åren dessförinnan tillverkade han vapen. Han kan inte minnas att någon har ifrågasatt hans yrkesval.

– Men vapenindustrin är inget man blir populär på. Förstår du? Skolan och omsorgen är väl sånt som folk bryr sig mer om.

Han var aktiv i facket från början och 1998 tillträdde han som ordförande för Sekoklubben på Saab Bofors Dynamics (dåvarande Celsius) fabrik i Eskilstuna. Det har varit tre omvälvande decennier: statligt blev privat, produktion för Sverige blev produktion för världen. Den lilla fabriken i Eskilstuna hängde löst i kastvindarna. Massuppsägningar följdes av anställningar. Bo Semmelhack fick ta skit från båda håll: cheferna behövde utbildas i Las medan upprörda medarbetare anklagade Bo Semmelhack för att säga upp dem. Det fackliga engagemanget var en självklarhet. Hans pappa, som flydde från Tyskland på 30-talet, var murare och kommunist.

– Man har ju sett orättvisorna, man tycker att fan, det måste vara någon som säger till, man kan ju inte acceptera det här.

Internationaliseringen av vapenindustrin gjorde anställningarna osäkrare, men vidgade även vyerna.

– Förut var det bara att man åkte till Karlskoga, nu fick man åka i princip över hela världen. Det har varit det roligaste.

Bo Semmelhack var facklig representant vid Saabs resor till länder som Syd­afrika, Brasilien, Frankrike, Tjeckien. Ofta var det för att hjälpa till att sälja Gripen genom att övertyga facken i de länderna, och de i sin tur talade med politikerna. Han säger att försvarsindustrin är 90 procent politik, och att mutor är ett nödvändigt ont.

– Vi kommer ju aldrig få sälja någonting om vi ska ställa oss längst bak i kön och be om ursäkt.

Hans plats har ändå främst varit på golvet, bland löpande band och roterande maskiner, rökdamm och granatgeväret Carl Gustaf, döpt efter Sveriges konung när han var lillprins, och en av Sveriges stora exportframgångar.

– De senaste åren fick vi tillverka otroligt mycket. Det är ju ingen hemlighet att det finns länder som man kan sälja hur mycket som helst till. Det är det vi har levt på.

Tänkte du någonsin på att du gjorde produkter som är till för att oskadliggöra andra människor?

– Man tänker ibland på det. Jag har varit med och testskjutit Carl Gustaf, det blir inte mycket kvar, det kan jag säga dig. Och vi har haft folk här från US Army och från bland annat Indien, som det är mycket försäljning till. Jag behöver inte säga vilka andra länder. Amerikanarna sa att Carl Gustaf är »very good, very good« att använda i exempelvis Afghanistan.

Inköparen: »Vi behöver produkter som snabbt kan användas för att bekämpa hot på nära håll.«

Namn: Gary Barber.
Född: Vill ej uppge.
Yrkestitel: Chef för axelavfyrningsmissil- och
specialprojektsavdelningen på projekthanterings­kontoret för närstridssystem.
Plats: Picatinny Arsenal, New Jersey.

Gary Barber säger inte Irak eller Afghanistan, utan »scenario«. Inte heller ord som attackera eller döda eller människa. Däremot sätta in, inverkan och mål. Han är en av omkring tre tusen anställda på Picatinny Arsenal. Här har man smidit, testat och inhandlat krigsprodukter i 102 år. Andelen anställda på Picatinny som är tillfreds med sin arbetssituation ökade från 87 procent 2004 till 92 procent 2007. Gary Barber är en av de nöjda. Här kan han använda sina ingenjörs­kunskaper och ledaregenskaper till att hjälpa sitt land genom att testa och köpa bra vapen.

Ett bra vapen är AT-4. Det kommer från Saab Bofors Dynamics, en av Gary Barbers mest pålitliga leverantörer. Den amerikanska militären har köpt över en halv miljon AT-4:or.

– Det verkliga behovet bakom dessa typer av produkter är det faktum att vi har satt många fotsoldater i arbete, säger Gary. Vi behöver produkter som snabbt kan användas för att bekämpa hot på nära håll.

AT-4 är så kraftig att man inte kan avfyra den från ett rum – det kraftiga bakblåset kommer att förgöra alla därinne. Därför tycker Gary att det är bra att Saab Bofors Dynamics har utvecklat en ny produkt: AT-4 CS. Tack vare en raffinerad saltvattenlösning försvinner det mesta av bakblåset. Det gör det lättare att använda vapnet i trånga städer. Den största fördelen, säger Gary, är att AT4-CS räddar amerikanska liv. Han arbetar därför hårt för att byta ut alla AT-4:or mot AT-4 CS.

På 70- och 80-talet utvecklade svenska ingenjörer AT-4:an för att penetrera stridsvagnar, explodera på insidan och göra passagerarna flytande. Utvecklingen tillhörde 1900-talets kapplöpning mellan stridsvagnar och missiler. I dag finns inga stridsvagnar bland USA:s fiender. De svenska ingenjörerna anade nog inte att deras AT-4:or en dag skulle spränga byggnader och flakbilar i Irak, eller att kreativa amerikanska soldater skulle använda dem som flaskhållare. De föreställde sig knappast att deras vapen i 2000-talets Irak skulle bäras av fjärrstyrda robotar och säkerhetsvakter.

Men när man skickar iväg ett vapen, blir det sällan som man tänkt sig.

Nej, det här är inte en vision av världen efter finanskrisen, utan ett sätt att illustrera läget i de globala klimatförhandlingarna inför Köpenhamnsmötet i december. Med en skillnad. Inflation kan faktiskt alltid pressas ned senare, men i klimatfrågan är många av processerna irreversibla. När metangas pyser ut ur den tinande ryska taigan går det inte att återställa.

Just nu är Köpenhamnsmötet på väg mot en katastrof. Det är tydligt efter mötena i FN och Pittsburgh. Inte så att det inte blir något avtal. Ledarna kommer le framför kamerorna, skaka hand och säga »historisk överenskommelse«. Frågan är hur lite de kommer enas om.

Det som alla nu konkret fokuserar på inför Köpenhamn är en gigantisk kompensation från de rika länderna till de fattiga, eftersom de rika ländernas industrier släppt ut mycket mer koldioxid historiskt sett. EU anser att 100 miljarder dollar behövs, Världsbanken över 400 miljarder.

Det centrala borde i stället vara att skapa en global marknad som sätter rätt pris på koldioxid.

För det krävs fyra saker: 1. Att alla länder sätter ett tak för hur mycket de kan släppa ut. Ett tak som sammantaget är vad klimatet tål. 2. Att vad som får släppas ut fördelas på ett logiskt sätt mellan länderna. 3. Att (nästan) alla kopplar upp sig mot marknaden 4. Att alla accepterar att någon oberoende instans delar ut utsläppen och kontrollerar att ingen medvetet, eller ofrivilligt, fuskar. Bara EU har en sådan marknad i dag, och där har man begått misstaget att dela ut utsläppsrätterna gratis till de värsta utsläpparna som kompensation. I USA planeras en liknande marknad.

Om man lyckas med en sådan global marknad kommer miljontals företag, och miljarder anställda, mobiliseras för att tjäna pengar på att minska utsläpp, eftersom man kan sälja sin utsläppsrätt för pengar. Priset i de rika länderna kommer pressa upp priset i de fattiga länderna och automatiskt skapa en pengaöverföring till dem. De rika kan lämna över utsläppsrätter till de fattiga för de historiska utsläppen man är skyldig.

Sverige då i allt detta? Sverige står i dag för max 0,18 procent av världens utsläpp. Det är därför främst som föredöme och som förhandlare, vi gör skillnad.

Som föredöme har vi tack vare koldioxid­skatten och elcertifikaten (som tvingar elproducenter att ha en andel uran- och koldioxidfritt) lyckats kombinera tillväxt med lägre utsläpp. Men det är inte nog, vi släpper fortfarande ut nästan dubbelt mer per person än snittet i världen.

Som lösning återkommer i promemorior från finansdepartementet idén att staten köper utsläppsminskningar i fattiga länder, där det hävdas att det är billigare. Problemet är att om så Sverige köpte utsläppsminskningar för hela vår BNP så skulle det inte göra någon större skillnad.

Som förhandlare då? Den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt är en försiktig general, som vill utstråla trygghet och stabilitet och hålla ihop alliansen. Det är därför inte konstigt att han valt samma roll i Köpenhamn: hålla ihop laget. Merkel, Berlusconi och Sarkozy, alla ska vara sams under kompromissordförande Fredrik. EU är ju redan den mest ambitiösa av grupperna.

Problemet är att i alla förhandlingar måste någon dra, langa upp nya kreativa förslag när det kör fast. Reinfeldt kan inte spela mitten, för det finns ingen grönare än honom i rummet. Det är Obama som ska ha mittenrollen.

Med alla dessa dåliga omen, är det inte lika bra att lägga ned, glömma Köpenhamn och gå ut på gatan med plakat i hand? Nej, alla historiska avtal, som Montrealprotokollet som stoppade ozonhålet, har börjat smått och växt. Men Reinfeldt måste rycka upp sig.

***
FÖR ÖVRIGT får det vara nog med politiker som tror sig ha ensamrätt på vetskapen om vad »vanligt« folk tycker.

– Gap! Gap! Gap! ropar plötsligt en pojke i 12-årsåldern som uppbarligen leder den armé av skräpsamlare som håller till vid en av Lesothos många platser där textilfabrikerna dumpar sitt avfall.

Åttaåriga Paballo Marumo är snabbt på fötter. Hon springer mot ett lastbilssläp som svämmar över av spill från klädtillverkningen. Barnen dyker med huvudet före ner i högarna som bildas när skräpet stjälps av. Målmedvetet söker de efter något av värde att stoppa i sina säckar.

Gaps beslut att utöka produktionen av jeans och t-shirts i Lesotho såg ut som ett ljus i mörkret för en av världens fattigaste nationer. Men dumpningen av tonvis med ofta farligt avfall på obevakade soptippar, har visat sig vara en oförutsedd konsekvens av satsningen. Den obegränsade tillgången till skräp från klädtillverkningen har inneburit att köksspisarna i Lesotho numer eldas med jeanstyg i stället för kol. Men i avfallet från företagen Nien Hsing och Formosa Textile – underleverantörer till Levis och Gap och båda ägda av Nien Hsing Fashion Group – finns också giftiga och frätande kemikalier, nålar och rakblad. Dessutom släpper Nien Hsing ut förorenat vatten i en flod där hushållen i Lesotho hämtar sitt vatten till matlagning.

Det lilla kungariket Lesotho som omges av Sydafrika, har förlitat sig på sina textilfabriker för att undvika ekonomisk kollaps. Västvärldens växande efterfrågan på billiga kläder är förklaringen till att fler än 50 taiwanesiskt ägda fabriker har kunnat etableras på bara några år. En våg av migranter från torkdrabbade jordbruksregioner har lockats till fabrikerna som i dag sysselsätter runt 40 000 personer. 80 procent av dem är kvinnor.

Lesothos skräpsamlande barn inleder varje arbetsdag med att samla ihop säckar där de kan lägga sina fynd. Många av säckarna är märkta med namn på kemikalier som kan ge svåra skador: kaustiksoda som används vid tillverkning av textilier och kan orsaka frätskador, och kalciumhypoklorit, som används för rengöring och blekning och kan ge lungproblem, framför allt hos barn.

Det är vanligt att fabriksarbetarna tänder eld på det avfall de dumpar. Brasorna blir särskilt intensiva när behandlade och blekta tyger finns bland skräpet, gärna tillsammans med säckar av polyuretan. Många barn som bor och arbetar runt dumpningsställena har följaktligen andningsbesvär, deras ögon rinner och de har irriterad hud.

11-åriga Thabiso Liaho och hennes syster, 8-åriga Motselisi, berättar om sin väntan på att lastbilarna ska komma och lämpa av sitt skräp.

– Vår pappa är borta, han dog i aids, säger Thabiso Liaho, så vi samlar tyg och plastsäckar från fabrikerna för att sälja till våra grannar. De använder tyg i stället för kol eller ved när de eldar, men det blir en tjock, svart rök och en fruktansvärd lukt.

Thabiso Liaho berättar om det vita pulvret som finns kvar i botten på säckarna som hon använder när hon samlar tygrester. Det får det att svida på händerna och armarna.

– Men det svåraste är att det eldas så mycket. Jag jobbar på två soptippar och där brinner det alltid eftersom det finns så mycket skräp. På nätterna hostar vi upp svart slem och när min syster sover piper det om hennes andning.

Miljöaktivister i Lesotho är i uppror över situationen.

– Världen måste få veta att företag i västvärlden utnyttjar några av världens fattigaste människor och förstör deras livsmiljö, säger Jon Bumasaka från Lesotho Environmental Justice Advocacy Centre.

– De här företagen påstår att de hjälper Afrika men se er omkring; se på barnen som letar bland farligt skräp på soptipparna. Är detta Bonos afrikanska dröm? Eller är det ett helvete för de fattiga människor som tvingas leva intill de här fabrikerna?

Medan barnen samlar skräp på tipparna hämtar deras mammor illaluktande vatten ur floden i närheten. Utsläpp från textilindustrin ger vattnet en djupblå ton. Men efter en dag bland skräp, kemikalierester och rykande bål på soptipparna badar barnen ändå i den färgade floden.

De kallar vattnet runt Nien Hsings fabrik för »den blå floden«.

– Vattnet har haft den här färgen så länge jag kan minnas, säger Thabiso Liaho som bor i ett skjul tillsammans med sina fyra yngre syskon. Deras mor ligger på sjukhus med aids – 30 procent av Lesothos befolkning bär på en hiv-infektion.

Det närmaste rena vattendraget ligger ett par kilometer bort – för de sjuka är det en omöjlig sträcka att gå.

Enligt Gaps policy måste varje underleverantör ha en egen miljöpolicy och en krisplan som inkluderar rutiner för hur myndigheterna ska meddelas om farligt avfall läcker ut.

– De kinesiska och taiwanesiska företagen har etablerat sig här och i stort sett gjort som de vill. De gör enorma vinster genom att anställa svarta afrikaner för respektabla västerländska företags räkning ,företag som hävdar att produktionen sker under ordnade former men i själva verket inte har en aning om vad som försiggår här, säger miljöexperten Tseliso Tsoeu.

I somras meddelade Gap att företaget initierat en undersökning av miljöförhållandena vid underleverantörernas fabriker. Gap, som är mottagare av fem procent av Nien Hsings produktion, dömde ut företagets avloppsvatten som »oacceptabelt«.

– Vi kommer att fortsätta att agera snabbt och beslutsamt för att skydda de anställda vid de fabriker som tillverkar våra produkter, och de områden där de lever och arbetar, sa en talesman för Gap i somras.

Levi´s, som också undersökt förhållandena i Lesotho, har lovat att skydda området och barnen.

Det talas fortfarande om Bonos besök i Lesotho 2006; sångaren rörde sig bland befolkningen, klappade barnen på huvudet, skämtade. Men de mål han samtidigt satte upp tycks däremot fjärran.

Vid det ekonomiska forumet i Davos samma år övertalade han företrädarna för några av världens mest attraktiva varumärken, som Armani, Apple och American Express, att utveckla särskilda produkter inom ramarna för Red-projektet. Konceptet var enkelt: halva vinsten från Red-produkterna skulle gå till en global fond för bekämpning av aids, tuberkolos och malaria. Bono besökte södra Afrika för att presentera nästa högprofilerade varumärke som anslutit sig: Gap.

– Det här är förändringens ansikte, förklarade Bono när han besökte en av fabrikerna.

Förhoppningen var att Red-produkterna skulle bidra till att minska fattigdomen i Lesotho. Men medan Gap-produkter fortfarande tillverkas här, har produktionen av Red-t-shirts upphört som en följd av utsläpp och sopdumpning, och kommer inte att återupptas innan förhållandena ändrats till det bättre.

Företaget Nien Hsieng säger sig ha reagerat på anklagelserna om medveten miljöförstöring.

– Det blå vattnet är något som vi ser allvarligt på, och vi undersöker också påståendena om att barn genomsöker vårt avfall. Första gången vi hörde talas om dessa barn, var när Gap kontaktade oss om dem, säger en talesperson.

I sitt hem med väggar av kartong vid en av Lesothos avstjälpningsplatser, erbjuder Thabiso Liaho skydd för en envis och kylig vind.

– Vi måste ta hand om varandra, säger hon. Men röken från tippen fyller det här skjulet. Våra ögon och näsor rinner och det kliar på vår hud efter att vi sökt efter saker att sälja. Avfallet tippas dag som natt. Och när vi hämtar vatten om morgnarna, så är det blått.

Utanför hörs återigen ropen; mer sopor på väg. Barnen rusar åter mot de överfulla lastbilsflaken.

Sannolikt kommer hösten 2009 att betraktas som en lika omvälvande period. Det är nu orden på allvar är på väg att lätta från pappersarken och singla ut i ett digitalt, svåröverblickbart kosmos.

E-boken har i och för sig funnits som begrepp i många år men det är nu försäljningen tar fart på allvar. I USA var intäkterna från e-böcker tre gånger så höga under årets första sex månader som under samma tid 2008. Med en fortsatt ökning i den akten kommer digital distribution att vara det primära sättet att sprida böcker på om tio år, enligt analysföretaget Forrester Reserarch.

I USA är det inte minst nätbokhandeln Amazon som drivit utvecklingen genom sin läsplatta Kindle, lanserad för knappt två år sedan.

I Sverige har utvecklingen länge mest varit en tankeövning för svenska förläggare och författare. Men när nätgiganten Google skaffade sig rätten att skanna in samtliga böcker utgivna i de 179 länder som undertecknat Bernkonventionen, blev allt högst konkret. Tidigare i veckan gick tidsfristen ut för de aktörer runtom i världen som ville opponera sig mot projektet – bland dessa fanns ett tjugotal svenska förläggare. En amerikansk domstol ska under hösten ta ställning till om Google Books är lagligt eller inte. Oavsett besked tycks Google ha skrämt den svenska förlagsbranschen till aktivitet.

Häromveckan anslöt sig till exempel Norstedts till Bonniers, Natur och Kultur och Piratförlaget som ägare till Elib, distributör av digitala böcker. Förlagen gör gemensam sak för att enas om digitala format och för att vara en starkare förhandlare mot till exempel Google. Samtidigt försäkrar de sig om att ha vattentätt skrivna avtal med sina författare om digitala rättigheter till deras böcker.

Sveriges Författarförbund som företräder 2 600 författare och översättare är kritiskt till förlagens avtalsiver och varnar för en framtid då bara en mycket begränsad krets kan sprida litteratur digitalt.

Gränslös teknik, mycket begränsande juridik – i den paradoxen finns det en hel del att fundera över för dem som till exempel ska forma visionen om hur biblioteken ska se ut i en alltmer digitaliserad framtid. Med andra ord: politikerna.

Som hittills följt frågan om den litterära digitaliseringen från läktarplats.