Enligt vittnen var det inte bara besättningen som lät överlevnadsinstinkten ta över. Det finns människor som i prövande stunder väljer den mest smärtfria och egoistiska vägen, och så finns det de som plötsligt aktiverar en slags slumrande inre kärna av rent och skärt mod – ofta till deras egen förvåning. Raoul Wallenberg hör till den senare kategorin. Han var ung, uttråkad och missnöjd med sin karriär när han accepterade UD:s specialuppdrag som humanitär attaché i Budapest, konstaterar hans levnadstecknare Ingrid Carlberg i DN Bok (120116). Få fantasier kan ha varit längre från Raoul Wallenbergs sinne sommaren 1944 än att det en dag skulle resas minnesmärken till hans ära på så vitt skilda platser som Australien, Chile och Ryssland. Det var först när jag upptäckte hans träd vid Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem i vuxen ålder som jag förstod vidden av hans gärning – och det tragiska i att vi på hemmaplan nonchalerat den i exempelvis skolundervisningen. Det försöker Sverige nu rätta till i och med det officiella Raoul Wallenberg-året 2012, som markerar 100 år sedan hans födelse. Samtidigt hotas demokratin åter i Budapest.

Denna gång tar sig hotet andra uttryck än de fasansfulla scener som utspelade sig vid floden Donaus stränder under pilkorsarnas styre. Den tidigare liberale premiärministern Viktor Orbán har sedan hans konservativa parti Fidesz vann en jordskredsseger våren 2010 genomfört en veritabel mörkblå revolution. Med två tredjedelars majoritet i parlamentet har han genomdrivit lagar utan att ta hänsyn till krångliga demokratiska principer. Medierna tvekar att rapportera om regeringskritiska protester, eller vinklar bevakningen så att demonstranterna framstår i dålig dager. Försvinner Orbán från makten, menar bedömare i Ungern, finns ingen i det egna partiet som kan ta över. Så fullkomligt har han knutit makten till sin egen person. Det är därför oppositionen fruktar den nya vallag som nyligen godkänts av parlamentet. Lagen kan väsentligt försvåra oppositionens möjligheter att kasta ut regeringspartiet. Det påminner inte så lite om Putins tricks för att klamra sig fast vid makten.

I bakgrunden hetsar nyfascistiska Jobbik (just nu med 22 procent av stödet hos bestämda väljare) mot romer, judar och oliktänkande. Det är inte pensionerade pilkorsare som fascineras av partiets kompromisslösa budskap. Unga, ofta välutbildade ungrare, ovanligt många av dem kvinnor för att vara ultranationalistiska sammanhang, ser Jobbik som landets framtidshopp. Deras massmöten påminner om scenen i filmen »Cabaret«, där rosenkindade tyskar reser sig upp en efter en och stämmer upp i »Tomorrow Belongs to Me«. Viktor Orbáns nya öknamn bland den minskande skara som vågar visa sitt missnöje är talande: Viktator. Jobbik har ett eget öknamn för Budapest: Judapest. Den nya grundlag som trädde i kraft vid årsskiftet inleds med: »Gud, välsigna ungrare« och fortsätter med korstågsnostalgi över Storungern. Vem säger ifrån inför denna galenskap?

I veckan har det hetat att EU nu tar i med hårdhandskarna mot Ungern men deras spelutrymme är begränsat. Kraftfulla verktyg för att agera mot demokratins nedmontering saknas, även om EU kan ge smäll på fingrarna inom vissa frågor. I fallet Ungern de nya lagar som bland annat hotar centralbankens oberoende (lyder inte ungrarna kan de förlora välbehövliga EU-lån). Viktor Orbáns närmaste, som utrikesminister János Martonyi, var en gång män med självrespekt. I dag lyder de blint sin ledare och försvarar mot bättre vetande hans politik. Det är inte svårt att föreställa sig hur de skulle bete sig på ett sjunkande skepp. Václav Havels död i december blev extra tragisk av gapet mellan hans livsgärning och dagens karriärpolitiker. Vad Europa behöver 2012 är en person av Raoul Wallenbergs kaliber, någon som inte sticker i första livbåten utan följer sin inre kompass.

För övrigt är kritiken mot så kallad tyst diplomati naiv; endast misslyckandena blir ju kända utåt. Wallenberg visade att okonventionella metoder kan göra skillnad.

– Ni fick ju dra ut på tiden, det är inte rättvist!

– Ja, men ni fick ju dagisfrågor, svarar Emma Milder Borg, som lugnt sitter kvar vid bordet där sju personer uppdelade i tre lag har samlats runt Trivial Pursuits spelplan, pepparkakor och glögg.

– Men vinn på fusk ni, säger Joakim Lindén.

– Jag har inget att skämmas för, kontrar Jonas Hullegard.

Stämningen lugnar sig. Senare handlar en fråga om varför vinnaren i maraton under de olympiska spelen 1904 diskades.

– Han tog en genväg? föreslår Hampus Lindqvist.

Svaret meddelas: han liftade med sin manager.

Emma är känd för sin vinnarskalle, men hon håller tillbaka en aning inför de relativt nya bekantskaperna. Anton, Joakim, Hampus och Jonas är också de frekventa sällskapsspelare. Så sent som för ett par dagar sedan avslutade de en utekväll med ett parti Med andra ord.

– I Trivial Pursuit och andra frågespel får man användning av sin allmänbildning och all annan fakta man lyckats komma ihåg. Och man får nytta av onödiga kunskaper som är totalt meningslösa, som att fotbolls VM -94 hölls i USA, säger Jonas.

Frågesport har varit en trend de senaste 30 åren och fascinationen fortsätter. Det räcker med att fördjupa sig i »På spåret«-vurmen eller tittarsiffrorna för det dagligt sända »Vem vet mest?« på SVT för att inse det.

För 30 år sedan kom Trivial Pursuit, en modern klassiker och en viktig punkt i sällskapsspelens historia. Sedan dess har det amerikanska spelföretaget Hasbro lanserat ett otal varianter på TP för att fortsätta hålla sig på toppen. I år har de valt att gå tillbaka till grundkonceptet och gav för ett par månader sedan ut det ursprungliga spelet, men med uppdaterade frågor. Ett smart grepp i rådande retrovänliga tider. I USA och Storbritannien har Monopol och Risk kommit ut i nyutgåvor som de såg ut på 30-talet, i träaskar och allt.

Spelens högtid är vintern. Då sker 80 procent av sällskapsspelens försäljning. Vi samlas i mörkret kring bordet, spelplanen och värmeljusen.

Så var det också i december år 1979, när kanadensarna Chris Haney och Scott Abbott satt och spelade ett parti scrabble. ­Haney arbetade vid tillfället som bildredaktör på the Montreol Gazette och Abbot var sportjournalist på Canadian Press.

Där och då kom de båda journalisterna på en egen spelidé. De första pusselbitarna lades för Trivial Pursuit. Spelkonstruktörerna, som snabbt fick anslutning av Chris bror John, satsade alla sina besparingar och till en början såldes vartenda spel med förlust. Abbot och bröderna Chaney försökte samla in pengar till lanseringen genom att erbjuda vänner och kollegor andelar i bolaget. Många sa nej – något de ångrade bittert i efterhand. För till slut fick ett stort leksaksföretag nys om dem och köpte rättigheterna att marknadsföra och publicera spelet.

Fem år senare hade TP sålt i 20 miljoner exemplar. I dag ligger siffran på 100 miljoner, spelet har översatts till drygt 20 språk och finns i över 30 länder. En otrolig framgångssaga som också skildrats i dokumentären »A Million to One – Trivial Pursuit« av Susan Ferrier. Hon var en av dem som i ett tidigt skede gick in med en summa pengar och blev tusenfalt belönad.

Människan har i princip alltid spelat spel. Det började redan på Afrikas slätter för hundra tusen år sedan, när vi försökte förutspå framtiden. Våra förfäder kastade föremål och beroende på hur de ordnade sig på marken berättade de huruvida det skulle komma regn eller om jaktlyckan skulle bestå.

Schamanernas religiösa och magiska ­ritualer utvecklades till att människor slog vad om hur föremålen skulle falla – hasardspelen föddes.

Journalisten och historikern Björn Höglund skildrar i sin bok »Alla spelar spel« ett antal sällskapsspel som lika gärna hade kunnat uppfinnas i dag men som har flera tusen år på nacken. Ett av de populäraste spelen i Egypten var kapplöpningsspelet Senet som bland annat hittats i Tutankhamuns grav.

Det indiska spelet Pachsi som speglade den buddistiska världsbilden är föregångaren till Fia med knuff.

Vissa spel kom till för att uppmärksamma människor på de religiösa lärorna, medan exempelvis schack (Indien på 500-talet) användes för att drilla i militär taktik och strategi.

På 1700-talet spred sig spelandet till en bredare allmänhet. Industrialismen gav möjlighet för massproduktion, och den växande och köpkraftiga medelklassen var en viktig målgrupp.

Nästa genombrott kom vid mitten av 1900-talet. Efter krisåren fanns en ny optimism och det stora fokuset låg på familjen. Nu kunde trenderna spridas snabbare tack vare medierna och de unga kom att bli en köpstark målgrupp. USA:s populärkultur var förebilden. Många tv-program omvandlades snabbt till sällskapsspel.

I Sverige skulle folkhemsdrömmarna gå i uppfyllelse. Samhällets framåtskridande avspeglades tydligt i sällskapsspelen. ­Moderniseringen av lägenheterna, med kylskåp, centralvärme, vattenklosetter och radiogrammofon, följde med i spelet »Sätta bo«. Där handlade det om att samla ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa ett hus och fylla det med innehåll som tydligt markerade ekonomisk framgång. Tre veckors lagstadgad semester och förkortad arbetsvecka under 1950-talet, gav svenskarna mer fritid. De nya spelen hade namn som Bilcamping och Medelhavs-resan.

Spelexperten Dan Glimne menar att vi kan lära mycket om vår samtid från spelen.

– De har sociala och politiska dimensioner. Litteraturhistorien är självklar för människor att känna till. Spelhistorien speglar samhället lika mycket, men den kunskapen har inte folk. Det tycker jag är synd, säger han.

Men varför spelar människan ständigt spel? Driften finns helt enkelt i våra gener. Den naturliga instinkten kan märkas hos alla däggdjur, förklarar Ioannis Tsoukalas, socialantropolog på Stockholms universitet. Ungarnas lek och tävlan om vem som är starkast, de vuxna djurens kamp om mat och sexuella partners.

Viljan till spel och tävling har sociologiska och psykologiska aspekter.

– I mötet med andra uppstår en sorts tävling och förhandlingar av olika slag. Vi väljer hur vi ska presentera oss i ett visst sammanhang, döljer vissa saker och visar upp andra för att få ut det mesta av mötena. Om man accepterar den teorin så förstår man att mycket i vårt liv har spelmomentet i sig, säger Ioannis Tsoukalas.

En psykologisk förklaringsmodell till spelandets ständiga närvaro är att människan får utlopp för aggressivitet, svartsjuka och tävlingslusta, fast under kontrollerade former. Sällskapsspelandet blir en reningsprocess, eller en katarsis, som de gamla grekerna sa.

– Man kan säga att hela livet är ett spel, sammanfattar Ioannis Tsoukalas.

Häri går det att spåra orsaken till att vi vill briljera över våra vänner. Kunskap är som bekant en statusmarkör, vilket kan vara en av förklaringarna till att Trivial Pursuit blivit en sådan succé. Besserwisser-mentaliteten blev också skickligt uppfångad av dansken Jesper Bülow som med hjälp av det amerikanska spelföretaget Mattel lanserade frågesportspelet Bezzer­wizzer 2008. Det blev utsett till »Årets vuxenspel« året efter av Sveriges Leksakshandlares riksförbund.

I år har Popkult lanserats, beskrivet som »ett Trivial Pursuit med bara de rosa frågorna«. Här finns de nördigaste av de nördiga populärkulturella frågorna. Alexander Kandiloros, som ligger bakom Popkult, insåg att han och vännerna spelade alltmer och upplevde att det var ett fint sätt att umgås. Men att han ville skapa en egen variant.

Och visst verkar det som om spelkvällarna har kommit tillbaka. Inte bara för att det är vinter och kallt, utan också som ett tecken i en tid där det signalerar status att slänga ut tv:n till förmån för radion. En oberoende undersökning på uppdrag av spelföretaget Alga bekräftar bilden; nästan 70 procent av 20–29-åringarna spelar sällskapsspel med sina vänner. Till den ­åldersgruppen hör också spelarna för kvällen.

De har druckit upp glöggen, samlat ihop plupparna och kommer till samma slutsats.

– Jag tror att sällskapsspelen har fått en revival, eller så är det vi som har fyllt 25 år som har fått det, säger det vinnande lagets Anton.

– Ja, men jag spelar ändå bara de gamla vanliga, säger Joakim, den något missnöjda förloraren. Som ändå var nära.

Två av de tre lagen lyckades fylla tårtorna, det var bara kapplöpningen mot mitten som skiljde dem åt.

När Emma Milder Borg kommer hem lägger hon upp en bild av sin fullbordade plupptårta på Facebook, och gottar sig i vinsten. Hon får genast en inbjudan till revansch-match.

Fakta | Julefrid är speletid

De tio bästa sällskapsspelen enligt Fokus. Förutom Trivial Pursuit.

•Kort. Kan varieras i all oändlighet och anpassas till spelarnas mognads- eller begåvningsnivå. Säkra kort: plump, poker, skitgubbe, apa och president, bridge.

• Alfapet. Det heter ju Scrabble numera men det låter så töntigt och Wordfeud i all ära – i sällskapsspel sitter man tillsammans och klurar ord. Tips för julfriden: låt generositet och snabbhet gå före strategi och optimering

•Jenga. Kul men plågsamt nervdrama i plockepinn-form fast med lite större klossar som formar ett torn som blir högre och rangligare för varje varv.

•Bräde. Spelet som hittades i regalskeppet Vasa, och som sägs ha givit upphov till uttryck som »jag blev brädad av någon« och »att komma på kant med någon«. Spelas på backgammon-bräde, men är roligare och mer taktiskt avancerat.

•Risk. Slå tärningar, flytta arméer och bli osams med dina vänner i ­kampen om världsherravälde. Klassiskt strategispel för den krigiskt lagde.

•Tabu. På tid beskriva så många ord som möjligt för dina lagkamrater. Kruxet är att de mest självklara beskrivningarna är tabu.

•Yatzy. Enkelt och genialt tärningsspel som är fullt uthärdligt även om medspelarna är minderåriga med begränsad intellektuell kapacitet. Lär alla barn att räkna plus och gånger – åtminstone 1–6. Dessutom minimalt med utrustning.

•Rappakalja. Vansinnigt spel där det gäller att veta eller gissa betydelsen av ett svårt ord, samtidigt som man hittar på en felaktig betydelse att lura på medspelarna. Ordbajsarfest och prestigeparad.

•Monopol. Det finns en anledning till att Mono­pol är det mest sålda sällskapsspelet genom åren. Intresset för handel och uthyrning med
tomter och fastigheter har knappast dalat.

•Pictionary. Utlopp för konstnärs­ambitionerna samtidigt som ­associationsförmågan testas till fullo. Allt under tidspress.

Man såg honom smyga fram som en tomte­nisse i den stora hangarentrén på Gärdet, ständigt småpratande och skämtande, en garrulisk människa, eller i hissen med en vass replik på läpparna, litet luggsliten kanske, obekymrad om sin klädsel, som var korrekt med kravatt och kavaj, men moderiktig kan man inte säga att den var. Och strängt spelar det ju ingen roll vad man har på sig när man sitter i en radiostudio. Vad som spelar någon roll är att man vet vad man talar om och att det inte tar för lång tid när man gör det.

Alf Åberg behärskade den konsten till fulländning. Han talade snabbt, utan att förivra sig, utan ett onödigt ord. Han var ingen fluffig intellektuell noga med att placera sig i en bestämd diskurs, han var en folkbildare. Och han var en så rasande duktig folkbildare därför att han tyckte om folk (och hade få fiender) och han tyckte att bildning var viktigare än att försjunka i djupsinnigheter: åtminstone skulle man känna sjökortet och ha lyssnat noga på sjörapporten innan man gav sig ut på djupt vatten, som han sa.

De där adresserna i Alf Åbergs liv var ju också alldeles kongeniala för en historiker av hans kynne och läggning. Axel Oxenstierna, rikets kansler i 42 år, Johan Gyllenstierna, han som försvenskade Skåne, Åbergs eget födslolandskap, och de andra erövringarna från Danmark, Johan Banér som säkrade Gustaf II Adolfs seger vid Breitenfeld 1631 – alla dessa tre var ju hjältar under 1600-talet, svensk stormaktstid och karolinsk tid, hans huvudintresse som forskare och författare.

En fängslande liten bok om snapphanarna, skogsrövare och gerillakämpar under skånska kriget 1675–79, visar med all önskvärd tydlighet hur välbevandrad han var i det som har kallats »Sveriges modernaste århundrade«. Naturligtvis blev han en mångårig ordförande i Karolinska förbundet, men någon gallsprängd nationalistisk historiker såg man inte i denne fromme man, om inte annat av det enkla skälet att han hade konverterat till katolicismen.

Han krönte sin bana som krigsarkivarie och efter sin pensionering gavs han mycket välförtjänt professors namn. Mången kunde tro att han hade sin försörjning på Svenska Dagbladet som han fullkomligt bombarderade med artiklar under hela sin aktiva tid. Med över 500 publicerade understreckare – ett rekord som ingen har varit i närheten av – har han gått till den tidningens historia. Alf Åberg var för den skull ingen kammarlärd som satt och gnetade dagarna i ända. Gärna såg man honom när det vankades något gott, och han kunde när som helst improvisera ett middagstal över den danske sjörövarhövdingen Sören Norrby eller andra besynnerligheter.

En annan konst som Alf Åberg kunde var konsten att ge beröm. Ty han begrep att den som berömmer får mycket tillbaka. Så var det våren 1989 när jag producerade serie radioprogram om Europas historia. De hade tillkommit på Åbergs initiativ och bestod av samtal mellan honom och professor Sune Åkerman. Alf Åberg insisterade på att materialet skulle ges ut i bokform och att det var bråttom. Och det var det ju: ett halvår senare förändrades Europas karta, och då kunde Sveriges Radios förlag stoltsera med en färsk populärhistorisk upplysningsskrift. God tajming. Han imponerades, sade han.

Nej, djupsinne är väl inte det man kommer att förbinda med Alf Åbergs namn, men spårsinne. Hans skrev om utvandrare, om basker, om digerdöden, om schweizare och irländare, om dalböndernas uppror och massakern på upprorsmännen på Norrmalmstorg i Stockholm 1743. Man har räknat ut att hans produktion omfattar ett åttiotal boktitlar. Hans skojfriska helsingborgska är också väl dokumenterad.

Han tycks ha haft kul nästan hela tiden.

Anders Björnsson är historiker och skribent

Malcolm X genomgick så många faser och förvandlingar: den spinkige, arbetsskygge bokmalen Malcolm Little, den clownaktige tågförsäljaren Sandwich Red, inbrottstjuven, knarklangaren och hallicken Detroit Red – och slutligen en av ledarna för det Nation of Islam som gav honom hans bestående identitet.

Nation of Islam var på 50- och 60-talet en bisarr sekt. Religionen var ett hopkok av muslimska texter och yviga, hemsnickrade teorier om en ond vetenskapsman, Yacub, som påstods ha skapat den vita rasen för att plåga resten av mänskligheten. Ledaren Elijah Muhammad framställde sig själv som en ny profet med gudomlig direktkontakt, något som fick världens muslimer att ta avstånd ifrån honom. Ideologin var konservativ och separatistisk; USA:s svarta skulle genom gudfruktigt leverne (inte genom aktivt politiskt deltagande) uppnå sitt mål, nämligen en helt egen statsbildning. Och internt rådde den ärkepatriarkala sektens skoningslösa förtryck. Medlemmarna hetsades att dra in pengar till rörelsen, och de som inte höll måttet straffades hårt. Somliga knuffades nerför trappor, andra sprejades blinda. Några dödades.

När det gäller Malcolm X och Nation of Islam finns ett antal seglivade myter. Den första är att Malcolm skulle ha varit en modererande kraft i rörelsen, när sanningen är att han på många områden radikaliserade den ytterligare. Han var kvinnohatare, antisemit, rasist och våldsförespråkare. Han inledde samarbeten med Ku Klux Klan och det amerikanska nazistpartiet med motiveringen att de var de enda »ärliga« vita sammanslutningarna. Samtidigt omhuldade han Castros revolution på Kuba och talade sig varm för de antikoloniala strömningarna i tredje världen. Sammantaget och så här i efterhand blir det ganska tydligt att han kastade sig i famnen på precis allt som skrämde den vita medelklassamerikanen. Själva provokationen fick överskugga allt annat. Och vad är en provokation om inte det offentliga rummets vanligaste uttryck för hämndlystnad?

Det gamla amerikanska samhälle som Malcolm X hatade och ville se utplånat – med sitt Jim Crow-system och sina lynchningar, med sina skenande ojämlikheter och sin hycklande patriotism – förtjänade ofta hans hånfulla tirader. Det förklarar varför delar av hans tal kan läsas med behållning än i dag. Mindre lyckat blev det när han uttryckte skade­glädje över Kennedymordet och spydde galla över kvinnor och judar. Till slut fick Nation of Islam nog av Malcolm, vilket leder oss till ännu en kvarlevande myt: att Malcolm mot slutet av sitt korta liv bröt med sekten. Sanningen är att han blev utkastad. Han bönade och bad att få stanna kvar, och först när det misslyckades bildade han en ny organisation. 1965 mördades han på grund av falangstrider inom Nation of Islam.

Man kan bli sorgsen och desillusionerad, eller så kan man bli ännu mer imponerad av den riktiga medborgarrättsrörelsen. Dess portalfigurer fick utstå tonvis av hatfyllda angrepp från Malcolm X, inte minst när det gällde rasblandade äktenskap. De verkliga hjältarna från den tiden skakade av sig den sortens nonsens och förde kampen vidare.

Länge skulle CG Jung stått och betraktat filmaffischen till »Tyrannosaur« om han hade fått chansen. Så skulle han torrt ha konstaterat att den är genial. Att den i en enda bild berättar en hel film.

En man står bredvid två stora träd vars nakna grenar spretar mot himlen. Under mannens fötter finns en okänd värld. Träden växer lika mycket uppåt som nedåt, rötterna stretar mot underjorden och längst där nere sover skelettet från en dinosaurie. Det är ett vitt skelett av ett sovande odjur. Bakbenen grova, huvudet skräckinjagande. I dess mun finns sextio tänder, varje tand är femton centimeter lång. En märklig detalj är händerna. Händerna är gåtfulla. Tyrannosaurus har små, nätta händer av vitt ben. Forskarna vet ännu inte vad de användes till.

I filmen »Tyrannosaur« berättas om en man. Han heter Joseph och har inga drömmar. Därför har han heller ingen framtid. Han är verkligen ensam.

I den fattiga brittiska stadsdel där Joseph bor finns inte mycket hopp. Ingen tror på någonting, förutom Hannah som tror på Jesus och att varje människa kan bli förlåten. Därför öppnar hon en second hand-butik där hon och Jesus ger nötta kläder en andra chans och de rika människorna i området en möjlighet att känna sig goda.

Joseph, som alltså inte har några drömmar och därför ingen framtid, kommer en dag in i Hannas affär. Varför vet han inte.

Hannah och Joseph är mycket lika. Båda bär de våldet inom sig. Deras hopp är litet och Gud verkar inte höra bön. Ändå böjer sig Hannah ned vid Joseph när han efter en plötslig ångestattack har gömt sig bakom en hög av polyesterskjortor. Vad som än smärtar denna man, ber hon med händerna knäppta, så befria honom från den smärtan.

Det finns ingen Gud. Det hjälper inte att be. Sigmund Freud var övertygad. Hans lärjunge CG Jung var inte lika säker, kanske började deras schism redan där.

Men länge var de vänner. I filmen »A Dangerous Method« – liksom »Tyrannosaur« också aktuell på Stockholms Filmfestival – får Jung en present av sin förmögna hustru. Det är en liten segelbåt med stort rött segel. I den båten glider CG Jung fram över det stilla vattnet tillsammans med Sigmund Freud som ännu kallas vän. Rött segel och friskt vitt vin ovanför ytan, skuggor och död därunder. Det är inte svårt för dem att ha drömmar. De lever båda ett gott liv.

– Det går ett rykte om att du har tagit en patient till älskarinna, säger vännen Freud.

– Det pratas så mycket, svarar vännen Jung och skotar in på seglet.

Men ryktet är sant. Hon heter Sabina Spielrein och att enbart kalla henne älskarinna är att förminska henne. Både Jung och Freud kommer att inspireras av hennes forskning längre fram. Sexualitet är död, kommer hon att fastslå. För sann sexualitet kräver ett uppgivande av egot.

Från början var hon ändå CG Jungs patient. I stället för tvångströja och kalla bad försökte sig Jung på en nymodighet. De samtalade. Han på en stol bakom henne, som en skugga. Och hon totalt uppriktig.

De började gräva sig ned i underjorden. Ned till rötter och sovande odjur. Först hennes pappas övergrepp och så det stora erkännandet. Hon berättar det viskande, med en skrämmande glädje. Där inne i garderoben, med byxorna nere,

ja … Hon tyckte om det. Det gjorde henne upphetsad.

Skugga vill till skugga. Snart piskar Jung sin patients nakna bak med sin slips. De har blivit kära.

Allt detta hände i början av 1900-talet. Det var en speciell tid. Så många upptäckter, så många bedrövelser. Alla tre sökte sig långt ned i människans underjord. De ville bli betraktade som vetenskapsmän.

– Jag är Columbus, säger Freud till Jung när deras brytning börjar bli alltmer tydlig. Jag har fast mark under fötterna men jag vet inte vad det är för land som jag har upptäckt.

De skulle bli mycket besvikna om de fick veta hur det sedan gick. I dag anses deras resultat inte längre vara mätbara. Bara det mätbara inom människan kan existera. Resten är tro.

Vetenskapsmän blev de kanske aldrig, men något upptäckte de nog.

De upptäckte gränsen. Ljuset ovanför, mörkret där nere. Deras brist var att de inte fullt ut kunde förklara vad som fanns i underjorden. De fann endast gåtor och skuggor. Men de var inte rädda för att bege sig dit.

Brandon heter huvudpersonen i filmen »Shame«. Han är inte bara rädd, han är fullständigt skräckslagen. Egentligen har han allt. Han är vacker, han är ung, han är rik, han bor i New York. Och han skulle nog själv säga att han är Freuds och Jungs efterföljare. Även han strävar efter att undersöka människans själsliv. Han är pr-konsult och sexmissbrukare.

Han är rädd därför att han inte kan acceptera att det inom honom finns något han inte förstår. I stället för att lösa gåtan dövar han skräcken med andras kroppar. Endast det materiella, det han kan köpa, vågar han närma sig. Om han har några drömmar så förnekar han dem.

Besvikna över samtidens skepsis mot deras läror skulle de forna vännerna Sigmund Freud och Carl Gustav Jung sitta i biomörkret om de hade fått leva längre. Och kanske skulle »Shame« fått dem att bli vänner igen.

– Han måste möta sin skugga, skulle Jung utbrustit.

– Ett enkelt fall, kunde Freud tillägga. Sådana här sexuella neuroser behandlar jag varje dag.

Båda skulle de minnas Sabina Spielreins forskning. Sexualiteten är längtan efter upplösning. Ja, angående denne patients själsliv skulle de kunna enas.

Kanske kunde Brandon få följa med i båten med det röda seglet.

– Du måste förstå, skulle Jung ha sagt och lagt sin hand på den livrädda pr-konsultens axel. Allt du behöver göra är att gå ned i din egen underjord. Ned till rötterna där skelett av bortglömda odjur ligger begravda. Allt det där är du. Och det är okej.

Och ned stiger den livrädde. Nere i underjorden möter han Hannah och Joseph. De har redan varit här en bra stund.

I slutet av »Tyrannosaur« besöker Joseph Hannah i fängelset. Rollerna är ombytta. Våldet i hennes närhet kom ikapp henne. Hon väckte odjuret inom sig.

Vad kan Joseph nu göra för Hannah? Kan han be? Nej, han har ingen gud.

Men han kan sträcka fram sina tunna, vita, beniga händer mot henne i besöksrummet. Det är märkligt, de ser så nätta ut, han vet inte riktigt vad han ska använda dem till. Aldrig tidigare har de varit till någon direkt nytta. Först nu, vid deras sista möte, kommer de till användning. I sina vita beniga händer värmer han hennes. Han är inte längre något odjur. För en sekund är hans skugga inte där.

»A Dangerous Method«
Regissör: David ­Cronenberg.
Skådespelare: Michael Fassbender, Keira Knightley, Viggo Mortensen.
Premiär: 18 november.

»Tyrannosaur«
Regissör: Paddy Considine.
Skådespelare: Peter Mullan, Olivia Colman.
Premiär: 6 januari.

»Shame«
Regissör: Steve McQueen.
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulligan.
Premiär: 6 januari.

Ack ja.

Mästerspionen Karla sades vara kalkerad på den östtyske spionchefen Markus Wolf. 1979 avslöjades han i Stockholm av svenska Säpo, som den gången fick vara med de stora pojkarna och leka. Den stilige Markus Wolf var ett kap. Han förekommer på en suddig Säpo-bild i Birgitta Almgrens bok »Inte bara spioner … Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget«.

Säpo trodde inte att Sverige var så viktigt för DDR. De var oinformerade, visar ­Birgitta Almgren. DDR älskade Sverige, så till den grad att de knappast behövde spionera. Birgitta Almgren beskrev allt detta i sin förra bok, »Inte bara Stasi«. Den mesta informationen om medborgarna låg vid­öppen i folkbokföring och register. Kulturarbetare, politiker och lärare åkte i skytteltrafik mellan länderna, och alla dansade till fredens lov på Östersjöfestivaler. Särskilt rart låter det när DDR skickar sina nybakade agenter på »småskolekurs« i Sverige, för enkla uppdrag och övningar.

Birgitta Almgren är professor på Södertörns högskola, och hennes nya bok »Inte bara spioner …« har väckt stark och viktig debatt i veckan. 2010 fick hon av dåvarande Regeringsrätten tillåtelse att som enda forskare studera Säpos arkiv över misstänkta svenska Stasiagenter, så kallade IM, inofficiella medarbetare. Tillståndet var förenat med en rad förbehåll. Alla personer skulle anonymiseras. Hon fick inte kontakta de misstänkta för egna intervjuer. Hon fick lova att förstöra alla minnes­anteckningar före den 30 juni 2011.

Allt fler kräver nu att Säpos arkiv öppnas för forskare och journalister. Även justitieministern funderar på att byta fot. Hemlighetsmakeriet har ju väckt löje. Läget blev akut när en av de 53 anonymiserade spionmisstänkta svenskarna trädde fram i Svenska Dagbladet och avsvor sig allt samröre med Stasi. Just genom anonymiseringen kände hon sig utpekad, påstod förra gymnasieläraren Marianne Ersson. Hon har inte rätt att läsa sin egen Säpoakt, liksom forskaren Birgitta Almgren inte får försvara sig. Hon är belagd med munkavle efter beslut i Regeringsrätten, ytterst alltså av regeringen.

Varför värnar Säpo – och regeringen – tystnadsplikten så intensivt? Varför månar de om spionernas integritet, men inte de spionerades rätt att få veta? Det är inte alldeles klart. Men det verkar som om Säpos försök att förringa historien i sig, har vunnit politikernas öra. Brotten anses ringa, de är preskriberade, och därför ska vi låta de döda begrava sina döda. Det må vara ett humanitärt vackert drag, men på sikt är det dåligt.

Det är rimligt att spionrafflet i Birgitta Almgrens bok, även om det framstår som ganska vardagligt gråmelerat, får den största mediala uppmärksamheten, särskilt sedan Marianne Ersson trätt fram med sin version av historien. Men mellan raderna i »Inte bara spioner …« så framkommer en rad andra häpnadsväckande uppgifter.

Bilden av Riksarkivet som beskäftigt går mycket längre än vad Säpo kräver när det gäller att maska och stryka i materialet. Birgitta Almgren överklagade, men fick avslag. Med vilken rätt uppträder Riks­arkivet så övernitiskt? På vems sida står de som ska vårda och värna vår gemensamma historia? Här krävs en utredning om arkiven, yttrandefriheten och demokratin.

Och vad gör Säpo med sina egna arkiv? Birgitta Almgren ifrågasätter skarpt Säpos rätt att fritt gallra bland akterna. Under perioden 1972–1980 rådde klappjakt på vänsterelement. Säpo jagade allt som rörde sig: från riktigt farliga terrorist­sympatisörer till skäggiga trubadurer med trivselvikt. Under perioden, erfar Birgitta Almgren, ska 60 000 poster ha gallrats, rörande »samhällsomstörtande verksamhet(!)«. Utropstecknet är professor Almgrens, och jag delar hennes bestörtning. På åttiotalet gallrades ytterligare cirka 16 000 poster.

Detta är mord på vår historia, varken mer eller mindre. Bland de utgallrade akterna finns säkert både skurkar och oskyldiga lamm. Säkert personer som i sin tid utsattes för ryktesspridning och yrkesförbud. Det är illa att de berövas möjligheten till upprättelse i efterhand. Lika illa är det att Säpo hindrar forskare och journalister att studera vårt nyss förflutna. Det är gott att Säpo tvingas öppna arkiven – men har de något kvar att visa?

***

För övrigt är det utmärkt att Högsta domstolen beslutat sig för att pröva den kontroversiella »mangadomen« mot Simon Lundström. Ett glädjebesked på rättsområdet.

Men på 1930-talet insåg partiledningen att de behövde locka även näringslivet och klassiska högerväljare för att skapa det statsbärande parti de hade ambitionen att bli, och tonade ned sin vänsterbakgrund. Mönstret känns igen från dagens moderater. För att få makten måste man erbjuda ett alternativ, men för att hålla sig kvar vid den är det klokt att visa att man bygger vidare på tidigare traditioner.

I kulturskribenten och historikern Åsa Linderborgs doktorsavhandling om socialdemokraternas historieskrivning kom hon fram till att det var just det partiet insåg.

– På 1930-talet ville socialdemokratin visa att de var ett parti som alla, inklusive näringslivet, kunde lita på. Det kunde de inte göra genom att framställa sig som alltför bångstyriga, säger Åsa Linderborg.

Så i stället för att som tidigare lyfta fram upprorsmakare som Nils Dacke som förebilder började politikerna att tala om riksbyggaren Gustav Vasa. En man som byggde upp Sverige, precis som det socialdemokratiska partiet skulle göra. Tidigare hade de betonat upprorslustan som ett framträdande drag bland svenskarna, men nu var det i stället samarbetsviljan som poängterades. Och istället för att som tidigare trycka på att det demokratiska genombrottet i Sverige kom med socialdemokraterna sa man nu att man byggde vidare på en demokratisk tradition sedan vikingatiden.

På många sätt liknar det vad moderaterna gör i dag. Nyligen sa Fredrik Reinfeldts statssekreterare Per Schlingman till Fokus att Sverige aldrig har varit ett socialdemokratiskt land. Han och resten av partiet vill nu beskriva svenskarna som klassiska individualister. I det nya partiprogrammet står det att man ska »bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska«.

– För socialdemokraterna var det här ett sätt att närma sig näringslivet. Nu är det ett sätt för moderaterna att sträcka ut en hand mot socialdemokraternas väljare, säger Åsa Linderborg.

Socialdemokraterna lyckades onekligen. Under i stort sett den resterande delen av 1900-talet har de haft monopol på att skriva den politiska historien och för den stora allmänheten har den setts som en sanning.

– Det var först när deras historiska ställning upphörde för kanske tjugo år sedan som man började ifrågasätta deras historiebeskrivning. Det var till exempel först då man på ett annat sätt började ifrågasätta den svenska neutraliteten och samarbetet med Nato under kalla kriget, säger Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola.

Han menar att en anledning till att socialdemokraterna varit så framgångsrika med sin historieskrivning är att de, till skillnad från exempelvis moderaterna, har stått för värden som i dag är de allmänt accepterade – ökad jämlikhet, lika rösträtt och en utbredd välfärd.

Numera sysslar socialdemokraterna inte med historieskrivning på samma sätt. Det är något ett parti satsar på när det är framgångsrikt och enigt. Att skriva sin historia är också att skriva sin nutid och då måste man veta vilka frågor, beslut och personer man ska lyfta fram för att stärka sina nuvarande ställningstaganden. Som Åsa Linderborg uttrycker det:

– Socialdemokraterna kan inte skriva historia om EU-inträde, privatiseringar och förlorade val. Det är omöjligt.

Läs mer: Propagandaministerns plan

Nej, de smäller till med det som får alla Brysselbor med dräkt och slips att desperat ropa på domaren. Hallå! Ska verkligen folket få säga sitt?

Det fina med Europasamarbetet är att det vilar på en föreställning om demokrati. Och även om Grekland alltsedan delningen av Alexanders imperium saknat ekonomisk och militär styrka så sitter nationen ändå på ett historiskt trumfkort – grekerna lärde oss andra demokrati. Vilket medför en viss svårighet att – som Poseidon en gång mot Atens kvinnor – förvägra dem rösträtten.

Naturligtvis är Grekland av i dag ett sjukt land. Enligt den före detta chefen för premiär­ministerns ekonomideparte­ment, professor Polemarchakis, finns till exempel fler Porsche Cayenne registrerade i landet än det finns skattebetalare som redovisar mer än 50 000 euro i årsinkomst. Och ja, Grekland har ingått avtal med övriga euroländer. Men innebär det också att det är rimligt att kommissionärerna och byråkraterna och regeringscheferna och hela världskonjunkturen får akuta stressmagar vid en antydan om att grekiska män och kvinnor ska få rösta?

I sådana fall har ju Grekland hux flux fått den makt som Alexander en gång gav nationen. Och se hur det gick.

I naturen har vi lärt oss att en population av djur eller växter växer när förhållandena är gynnsamma, når en topp när maten tar slut eller sjukdomar börjar spridas, och sedan krymper igen. Antalet rävar eller talgoxar går i vågor, upp och ner. Vi människor blir dock bara fler. Edward O Wilson, ofta kallad sociobiologins fader, har kallat den mänskliga tillväxttakten under 1900-talet »more bacterial than primate«.

Men när blir vi då till slut för många? När är det – på riktigt – kris i befolkningsfrågan? Enligt vissa borde det ha hänt för länge sedan.

Oron för att mänskligheten har blivit för stor är inte ny. Den kinesiske filosofen Konfucius föreslog redan på 500-talet före Kristus att Kinas befolkning skulle begränsas eftersom naturen inte skulle kunna försörja en population som fortsatte att växa.

1798 skrev den engelske prästen och demografen Thomas Malthus att mänskligheten alltid skulle växa snabbare än tillgången på mat, med svält, sjukdomar och krig som följd. Detta var sex år innan antalet människor nådde sin första miljard. Malthus blev mycket inflytelserik, men hans teorier har också mött mothugg under åren. Den franske socialistiske filosofen Pierre-Joseph Proudhon avfärdade till exempel engelsmannens tankar med orden: »Det finns bara en människa för mycket på jorden, och det är monsieur Malthus.«

En som i stället gått Malthus till mötes är den amerikanske biologen Paul Ehrlich, som i sin bok »The Population Bomb« från 1968 spådde att världen redan under 1970- och 80-talen skulle uppleva massvält på grund av dåtidens befolkningsexplosion. Den gröna revolutionen gav honom dock fel. Tack vare förädling av grödorna och nya jordbruksmetoder kunde katastrofen undvikas.

Diskussionerna om huruvida världens befolkning är för stor eller inte fortsatte, och under tiden har vi bara blivit allt fler.

På de flesta håll i världen föds visserligen allt färre barn. På plats efter plats närmar sig siffrorna det magiska genomsnittet 2,1 barn per kvinna, det antal där befolkningen inte längre ökar. I västvärlden och östra Asien är man redan där, men även resten av Asien och Sydamerika närmar sig.

Det finns dock en eftersläpning. Även om de som ingått i en babyboom bara skaffar två barn var blir det många nya människor totalt. Enligt den färskaste rapporten från FN planar kurvan inte ut lika snabbt som man tidigare trott, framför allt i Afrika föds fortfarande fler barn än förväntat. Jordens befolkning kan därmed nå 10 miljarder innan detta sekel är slut.

Under senare år har den demografiska diskussionen kopplats samman med den om klimathotet – en global uppvärmning med försämrad odlingsbarhet i viktiga jordar, en förestående brist på den för konstgödsel så viktiga fosforn och den ojämna fördelningen av resurser är bara några av de faktorer som ytterligare kan försämra vår jords förmåga att fortsätta föda sitt folk.

Men hur många människor kan då egentligen bo på jorden? Från forskar­världen är svaret fortfarande att det inte finns något säkert svar. Mer än 200 år och drygt sex miljarder människor efter Malthus är frågan fortfarande öppen.

Fakta | 1 miljard på 1800-talet

Den första miljarden människor från det tidiga 1800-talet fördubblades år 1927, och 1960 hade vi nått tre. Miljard nummer fyra och fem passerades 1974 och 1987, och 1999 fanns det alltså sex miljarder av oss på jorden.

Hundra år tidigare, den 7 oktober 1849, dog författaren Edgar Allan Poe alldeles för ung. RAF-terroristen Ulrike Meinhof föddes den 7 oktober 1934. 7 oktober är också Heinrich Himmlers födelsedag. SS-chefen, kycklinguppfödaren och riddar­dyrkaren hade blivit 111 i dag om inte ett mindre riddarlikt självmord hunnit emellan.

Fox News-kommentatorn och gamla Iran/Contras-skurken Oliver North blir 68. (Fox News lanserades för övrigt den 7 oktober 1996). Och i dag fyller Rysslands premiärminister Vladimir Putin 59 år.

Putin har nu bekräftat det som alla, mot betydligt bättre vetande, hoppades inte skulle hända: han tänker återta presidentposten. Hans vikarie under de gångna fyra åren, Dmitrij Medvedev, har vänligheten att avlösa honom som premiärminister. Konstitutionen förbjuder någon att inneha presidentämbetet längre än två ämbetsperioder i rad. Tyvärr säger den inget om att ta timeout i fyra år och sedan göra comeback.

Efter en Zimbabweliknande valfars nästa år – komplett med tystade eller lojalt skränande medier, skrämseltaktik och »spontant huliganvåld« – har vi alltså att se fram emot Putin som president ända till 2020.

Det sägs ofta att Ryssland är instabilt och oförutsägbart, men det verkar mer handla om vår oförmåga att sluta tro på en förändring. Ryssland är nu snart lika statiskt och tungrott som Sovjetunionen under Brezjnev.

En annan sak som ofta hävdas är att Pakistan skulle vara världens farligaste land. Själv lutar jag nog mer åt kombinationen Kina och Ryssland, två länder som ständigt behöver uppfinna ideologiska motiv för sina eliters maktmonopol. Och ständigt är det nationalism, rasism och militärchauvinism som får fylla tomrummet efter kommunismen.

Putin gör inget åt de högerextrema gruppernas härjningar i Ryssland. Tvärtom underblåser han dem, precis som Kinas ledning gör så fort någon gammal gränstvist med Japan eller Sydkorea blossar upp. En gissning vore att den dagen det blir revolution i Kina eller Ryssland är det en ung, hemmaodlad ultrahöger som tar över.

På den internationella arenan gör Ryssland ofta gemensam sak med Kina, nu senast i fråga om att blockera hårdare åtgärder mot Syriens blodiga regim. Till denna klubb av diktakturförsvarare har sorgligt nog även demokratierna Indien, Sydafrika och Brasilien sällat sig.

När spridda skurkstater som Iran och Nordkorea mumlar om att ingen ska lägga sig i deras »nationella självbestämmande« är det få som lyssnar.

Men när BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) gemensamt markerar att man vill vrida klockan tillbaka till tider då staternas rättigheter var viktigare än individens får det kraftiga följdverkningar. Tillsammans utgör länderna ett ekonomiskt och geopolitiskt superblock. Två av dem har dessutom vetorätt i FN:s säkerhetsråd, och de tre övriga bedriver en intensiv kampanj för att bli permanenta medlemmar av församlingen. Globaliseringen har haft många effekter. En är att nya allianser uppstått som en dag kan bli omöjliga att stå emot.

Vår enda chans är att försöka slå in kilar i det nya maktblocket. Särskilt Brasilien borde gå att bända loss, möjligen Indien. Vad gäller Ryssland får vi nog vänta till tidigast 2024. Och hur ser landet då ut?

I dag är det femårsdagen av mordet på den ryska oppositionella journalisten Anna Politkovskaja. Skänk henne gärna en tanke. Hon dog den 7 oktober – på den dåvarande och blivande presidentens födelsedag.

Thomas Engström är författare och översättare.