Vid ett bord i det trånga köket satt en spinkig pojke med bandagerade vrister och skrev maniskt på sin lilla bärbara dator. Någon viskade: Det där är Justin Hall, internets första kändis. Vi hälsade och han kommenterade bandagen. Nerverna hade tagit stryk av allt skrivande. Det var första gången jag träffade en tjugoåring med karpal­tunnelsyndrom.

En skäggig, lite för gammal, brittisk ekonomi­journalist, utsänd för att berätta historien om internetboomen, hoppade jämfota bredvid oss och skrek »Det är här det händer, det är här det händer!«. Vi tittade bort, en aning generat.

Sjutton år senare sitter vi på en restaurang bara några kvarter därifrån. Justin Hall har slips, chefsjobb på ett dataspels­företag och vi kan konstatera att den brittiska journalisten hade rätt. I någon mån var det just där, just då, det hände. De tankar som for runt i den där lägenheten hade redan resulterat i en webbplattform och utvecklandet av enkla publiceringsverktyg och ledde så småningom fram till Craigslist, Hotwired, den öppna mjukvarulicensen Apache och en rad andra projekt som förebådade det som kom att kallas »Web 2.0« på 2000-talet. Cyborganic fungerade som en plattform för text- och bildpublicering, vilket på allvar utmanade mediernas och bokförlagens tolkningsföreträde. Justin Hall var den främsta förkämpen för vad han gärna ville se som en rörelse av människor med generationsunika förutsättningar att få berätta sina egna historier på egna villkor.

Justin Hall fick sin första internet­uppkoppling 1993 och anmälde sig till ett nyhetsbrev som listade alla webbsidor som startat den senaste veckan. Sällan mer än tjugo stycken.

– De flesta var värdelösa, vilket var fantastiskt bra eftersom det fick mig att tro att jag kunde göra det bättre själv. Så jag skaffade en webbadress och började skriva dagbok.

Han skrev maniskt, mycket och extremt personligt. Han skrev om allt, utan något som helst skyddsnät eller några egentliga hänsyn till de människor han mötte eller omgav sig med.

Under en period tillhörde hans sajt, links.net, en av de mest besökta i världen. De som följde honom fick läsa om hans pappas självmord, hans relationer, mat­vanor, sexliv, drömmar och arbete. Efter tio år, när han hade producerat närmare fem tusen unika postningar och blivit utnämnd till »the founding father of personal blogging« i New York Times, bröt han ihop. Online förstås.

I den film han lade ut på ­nätet håller han en lång, hjärtskärande monolog medan tårarna rinner: »Tänk om intimitet är det som utspelar sig i de stilla stunderna. Jag tänker att webben gjort att jag aldrig är ensam och därför matar jag den med min intimitet. Men tänk om det jag utövar som en religion driver människor ifrån mig«, kved han medan orden stockade sig. Sedan slutade han blogga, gick igenom hela sin enorma textmassa och anonymiserade alla nämnda personer.

Filmen var som ett slags crescendo, den förebådade en ny tid när människor skulle stänga ned sina bloggar och bli personliga och privata igen. Åren därpå exploderade först Facebook och sedan Twitter.

– Det var fel. Internet är för kraftfullt, det finns i vår ryggmärg nu, det är inbyggt i våra sätt att leva.

– Den där filmen kom till i ett skede när jag stod inför ett beslut: att gå in i en vuxen relation eller fortsätta mitt liv på nätet, och ersätta all den bekräftelse jag gjort mig beroende av med intimiteten i en privat relation. Det var fruktansvärt, det var som en avgiftning.

Men han gjorde det, och under fem år skrev han nästan ingenting. Tills relationen kraschade och han frågade sin ex-fru om det gick bra att skriva om skilsmässan på nätet. Han säger att han är mer sansad nu. Han slänger sig inte på datorn efter en dejt och skriver att han träffat sin stora kärlek. Han försöker att inte skrämma bort människor.

– Vad som har blivit svårare att leva med är reaktionerna. Lägger man upp sitt liv på nätet bjuder man in andra, och all respons är inte trevlig. Men jag tror att jag fortfarande har kvar något av den där lite naiva idealismen: jag vill få dela med mig av saker jag varit om. Det är internets välsignelse.

Han menar att det handlar om att hela tiden vara uppmärksam på sig själv, att inte blanda samman viljan att hjälpa med behovet att bli sedd.

– Samtidigt har ju utvecklingen gjort saker och ting mycket mer tillspetsade än när jag började. Jag fick släpa runt utrustning, koppla upp mig med långsamma, analoga modem. Nu går varenda person omkring med hd-videokameror i fickan, kapabla att strömma skiten rätt ut på nätet. Det ställer rätt höga krav på förtroende mellan människor. Mina yngre vänner använder medierna på ett annat sätt än jag gjorde. Jag uttryckte personliga tankar, de ägnar sig snarare åt något slags grooming: de lägger ut gemensamma evenemang, taggar varandra när de äger rum, postar bilder och bekräftar samhörighet.

De sociala medierna, tjänster som används för att koppla samman människor, har exploderat på ett sätt som ingen kunde förutse. Medan riskkapitalisterna fokuserade på handel är det nördar som Mark Zuckerberg som har blivit de stora vinnarna, personer som dels kunnat programmera, men också haft en insikt i hur det sociala livet på nätet fungerar. Face­book handlar om att inkludera och exkludera, att genom filter och inställningar ge användarna kontroll över sin integritet. Det är där själva utvecklingsarbetet sker. Det är det som driver bolagets börskurs.

– Jag hade antagligen behövt något liknande. Men jag hade aldrig kunnat skapa en sådan tjänst. Jag drömde aldrig om att skapa företag, jag ville bara använda nätet för min egen skull. Jag hade inget sådant driv, ingen vilja att tjäna pengar. Jag ville träffa tjejer, klä av mig, ha sex och blogga om det.

Efter middagen går vi nedför gatan, ut på San Franciscos främsta hipster­boulevard Valencia. Flera fik och restauranger har skyltar med att ställena är »wi fi-free«, det vill säga något slags oaser i det uppkopplade samhället. En logisk utveckling, säger Justin Hall och menar att det måste finnas sätt att komma undan också.

– Jag kan se farorna med internet, bekräftelsebehovet, att alla alltid är frånvarande i ögonblicket, att de – precis som jag gjorde – levde för att berätta om livet i stället för tvärtom. Men på det stora hela är det ju fantastiskt så det blev. På sätt och vis lever vi i den drömvärld jag såg framför mig när jag upptäckte internet 1993. Visst, folk tar skada, men varje dag händer det så mycket fantastiskt; folk möts, utbyter kunskap, kommer till sin rätt, uttrycker sig. Det goda överväger lätt, man måste bara sansa sig lite.

Oavsett nivå eller fält handlar hackning om samma sak: att utnyttja befintlig infrastruktur för andra syften.

Hackerkulturen är dessutom noga med att göra tydlig skillnad mellan »hackers« och »crackers«. »Hackers« är konstruktiva, »crackers« destruktiva. Framför en låst dörr är en hackare mer intresserad av låset än av dörren eftersom detta innebär en begränsning av rörelsefriheten eller tillgången till kunskap, men när låset är forcerat – observera: spårlöst – bryr sig hackaren inte om att gå in.

Det finns inom »urban exploration« ett uttryck som sammanfattar hackerkodexens etos bra: ta aldrig något annat än foton, lämna aldrig något annat än fotspår.

Trots företeelser som »urban exploration« och »parkour«, som handlar om att förflytta sig från en punkt till en annan på ett så snabbt och kontrollerat sätt som möjligt, så är hackning en material- och teknikgren. Det är ingen överraskning att man hittar rötterna på MIT, Massachusetts Institute of Technology, fast kanske inte där man trodde och heller inte när.

När The Tech Model Railroad Club bildades 1947 delades medlemmarna in i två grupper, de på plywoodskivans ovansida som gillade att skulptera landskap och att bygga exakta kopior av lok och vagnar, och de som trivdes bäst på undersidan med kopplingsplintar, lödning och kabeldragning. På ovansidan var den naturtrogna reproduktionen viktigast. På plywoodens undersida, hos Signals and Power Subcommittee som gruppen kallades, härskade idén om den perfekta problemlösningen.

Men det var inte modelljärnvägen som hade lockat den här skaran studenter till MIT i slutet av 50-talet, utan möjligheten att få arbeta med en datamaskin. På MIT fanns en IBM 704, världens första massproducerade datamaskin, vilket på den här tiden betydde 123 stycken sålda under en femårsperiod, men den var reserverad för forskare högt upp i hierarkin och helt utom räckhåll för modellrallarna. På en annan våning däremot – datamaskiner tog upp våningsplan på den här tiden – fanns en mindre dator, TX-0, som Signals and Power Subcommittee kunde få tillgång till om någon ur den högre forskarkasten inte dök upp till sina inbokade tider, vanligtvis under nattpassen. TX-0 hade också en annan och helt oslagbar dragningskraft: man kunde skriva egna program på den.

Ur den här lilla kretsen studenter och forskare på lägre nivåer uppstod ganska snabbt en grundläggande kodex, till en del säkert sprungen ur frustrationen över att akademisk rang styrde tillgången till datorerna, men säkert också för att de betraktade sig som först med att lägga grunden till helt ny kunskap skapad ur ett symbiotiskt gränssnitt mellan maskin och människa: »Tillgång till datorer – och allt annat som kan lära dig något om hur världen fungerar – ska vara obegränsad och total och inte bestämmas av kriterier som examen, ålder, ras eller position.« I uppsättningen ingick också det som har kommit att bli klassiskt, lika ofta hänvisat till som missbrukat: »All information måste vara fri.«

Man utvecklade också ett eget kodspråk, akronymer för det mesta, som rörde den här mycket begränsade världen. Det mesta handlade om praktiska saker runt umgänget med TX-0 men man hade också ett verb som beskrev någonting annat. Som gällde projekt eller konstruktioner som inte hade ett specifikt mål utan som drevs av ren lust. Ordet var »hack«.

Otto von Busch, forskare från HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, är för närvarande verksam vid institutionen för designstrategi vid prestigefyllda designhögskolan Parsons i New York. Han menar att spåren från MIT fortfarande finns kvar i stora delar av hackerrörelsen.

– Hackaren är fortfarande en nörd och kulturen har ofta tydliga inslag av bisarra, ibland studentikosa tilltag, som man helst ska vara lite insatt i för att kunna uppskatta, säger han.

Redan där kan man se ett problem för hackerrörelsen. För även om aktionerna i sig kan verka harmlösa så finns det i förlängningen ingen som tar ansvar för hur de senare utnyttjas av individer eller system med helt andra motiv.

Otto von Busch, som doktorerade med avhandlingen Fashion-able: Hacktivism and »Engaged Fashion Design«, och tillsammans med Karl Palmås skrev boken »Abstract Hacktivism: The Making of a Hacker Culture«, betonar att hackerrörelsen är en plugin-kultur, inte en dropout-kultur. Det mest intressanta för honom som designteoretiker händer i gränssnitten mellan hackerkulturen och det etablerade samhället.

– Diskussionerna börjar nu också handla om design för »hackability«. Det vill säga hur designar vi för att göra systemen öppnare, möjliga att hacka sig in i? säger han.

Den amerikanska gör-det-själv-evangelisten mister Jalopy menar att det finns betydande incitament för tillverkarna i att tänka på kunden i ett längre perspektiv genom att se produkten som en gemensam innovation och kunden som en medarbetare.

Inbyggt i resonemanget ligger samtidigt en antikonsumism: hellre bygga om än att köpa nytt, och i förlängningen också en hållbarhetsfilosofi. I den mån man konsumerar gör man det för att kunna behålla och förändra, och det kan man inte med en vara som tillverkats för att bara vara utbytbar på kort sikt.

Historiskt har rörelsen varit en meritokrati där akademiska poäng eller social ställning i princip är betydelselösa. Den som skriver snyggast kod eller gör de elegantaste programmen hyllas. Samtidigt har hackern aldrig varit särskilt framgångsrik när det gäller exempelvis musik eftersom kulturella värden inte avgörs lika enkelt som när det gäller att få en instruktion att fungera med tio rader kod i stället för elva.

På senare tid har allt fler grenar av hackerrörelsen skiftat fokus från den digitala till den materiella världen och framför allt har det fysiska hantverket både uppmärksammats och uppvärderats. Här kan man också se parallella skeenden utanför kulturen som hos sociologen Richard Sennett i boken »The Craftsman«, där han kopplar fysiskt arbete med etiska värderingar och driver tesen att hjärnan hela tiden använder information från handen i tankeprocessen. Sennett bygger mycket av sin argumentation på klassiska exempel och citerar både Kant och Diderot och gör ett nummer av att Ludwig Wittgenstein ändrade sin filosofiska inriktning efter att ha byggt ett hus åt sin syster.

Mindre akademisk är Matthew Crawford, politisk filosof som hoppade av en tankesmedja i Washington för att i stället börja reparera motorcyklar. Idén till hans bästsäljare »Shop Class As Soulcraft« fick han när han insåg att skolslöjden hade ersatts av datalektioner, och han menar att vi genom att värdera hantverk och tankearbete så olika håller på att skapa en intellektuell monokultur som bara leder i en riktning: mot ökad okunskap.

Dessa strömningar är heller inte isolerade till böcker och avhandlingar utan får också genomslag i näringslivet. Som när mjukvarujätten Adobe bjuder in Gever Tulley, före detta systemarkitekt som nu driver en skola för barn som bygger på lära-genom-att-göra-pedagogik, för att få programmerarna att släppa musen och i stället grabba tag i en skruvmejsel.

Betoningen på det praktiska inom kulturen blir kanske allra tydligast när man tittar på programmet för Chaos Communication Congress, hackerkongressen som hållits varje år sedan 1984, där projekt och workshops dominerar klart över antalet seminarier.

Om det sedan är ett tecken på att idéerna får allt större genomslag utanför rörelsen eller om det ska tolkas som mognad att Chaos Communication Congress inte längre är värd för det tyska mästerskapet i dyrkning är väl upp till var och en att avgöra.

Fakta | Mer om hacktivism

Matthew Crawford: »Shop Class As Soulcraft«. Lärorik, tankeväckande och mycket underhållande.

Gever Tulley på TED: »Five Dangerous Things You Should Let Your Kids Do«. www.ted.com, sök på
»Gever Tulley«

Make Magazine: Gör-det-själv-bibel i tidskriftsformat som kommer ut i fyra nummer per år. Finns hos de mest välsorterade Pressbyråbutikerna.

I bilden nedan syns de vanligast förekommande orden ur biografierna sorterade och skalade efter förekomst. Eftersom det inte finns någon kontrollgrupp att jämföra med är det inte helt självklart vilka ord som är generella för en grupp av nästan fyra tusen svenska twittrare och vilka som är speciella just för Fokus följare. Därför överlämnar jag den djupare analysen åt var och en att göra (och gärna dela med sig av i kommentarerna till inlägget).

Även om det var ett ganska snabbt och ovetenskapligt forskningsprojekt känns det som att jag nu känner er lite bättre. Om du eller din organisation har över något tusental twitter-följare kan det vara väl värt att göra en sådan här analys för egen del.

Observera att de flesta på Fokus har individuella konton, jag heter till exempel @fokusjonatan. De här orden gäller inte för de som följer de kontona, utan bara de som följer kontot @fokusredaktion.

Finns du med i bilden? Om inte kan jag varmt rekommendera att du börjar följa oss! Och såklart även alla enskilda medarbetare.

Även mobilnätet sattes ur funktion; allt för att isolera egyptierna och störa organiseringen på »vredens dag«, där hundratusentals människor skulle strömma till Tahrirtorget efter fredagsbönen för att protestera mot diktaturen.

I en studentlägenhet i ett beckmörkt Göteborg satt Christopher Kullenberg framför datorn. På dagarna är han doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, om nätterna nätaktivist. Han tillhör den innersta kärnan i ett kluster av hackers och aktivister utspridda i Europa som går under namnet Telecomix. Man kan kalla dem internets vänner.

Gruppen hade de senaste veckorna hjälpt först tunisier och sedan egyptier att kringgå regimernas blockeringar av sociala medier som Facebook och Twitter. De hade satt upp servrar som gjorde att de nordafrikanska aktivisterna kunde skicka vidare information helt anonymt. De hade skapat speglar av sidor som myndigheterna försökte censurera – i linje med den så kallade Barbra Streisand-effekten, som säger att ju mer aktivt någon försöker radera information från internet, ju mer kommer informationen att kopieras.

Nu såg de på sina datorskärmar hur internetanslutningarna i Egypten bara dog. Christopher Kullenberg var mitt i en konversation med en egyptisk aktivist när kommunikationen bröts. Vad skulle de nu göra?

Diskussionen på Telecomix chattkanal blev intensiv. Det ena förslaget var mer galet än det andra. Kan man stå vid den egyptiska gränsen och sända in morsesignaler? Kan man skicka in satellittelefoner?

En antenn sattes upp i Belgien i förhoppning att få kontakt med radioamatörer i Egypten – men allt som hördes var den egyptiska militärradion.

Någon kläckte idén att man kunde dammsuga Google på egyptiska faxnummer, det fasta telefonnätet var ju fortfarande i gång. Och det gick. Till en början använde de numren de hittade till att skicka in läckta Wikileaks-dokument om den egyptiska regimen, men insåg snabbt att det inte var mer motivation som egyptierna behövde.

I stället letade Telecomix medlemmar fram gamla modempooler från tiden när den digitala kommunikationen skedde via det analoga telenätet. De fick även en fransk internetoperatör att plocka fram sina undangömda modempooler och erbjuda gratis anslutning. När utrustningen väl var på plats faxade de telefonnummer och instruktioner om hur man skulle göra för att koppla upp sig.

Som mest var ett 50-tal egyptier uppkopplade till internet på det här sättet samtidigt som nätet officiellt låg nere. Inte speciellt många av en befolkning på 80 miljoner. Men tillräckligt många för att informationen från aktivisterna skulle leta sig ut ur landet när Mubaraks säkerhetstjänst attackerade Tahrirtorget några dagar senare.

Då hade Christopher Kullenberg och hans vänner knappt sovit på flera dygn.

Telecomix bildades den 18 april 2009 på en fest hemma hos Christopher Kullenberg. Från början var de ett tiotal personer som hade lärt känna varandra genom Piratbyrån. De hade träffats under The Pirate Bay-rättegången och nu var de oroade över det så kallade telekompaketet som diskuterades i EU. Över att rätten till ett öppet och fritt internet var hotat.

Chansen att bygga en allmän opinion kring en i offentliga debatten så perifer fråga som nätneutralitet bedömdes vara liten, och Telecomix försökte därför påverka beslutsfattarna direkt. De satte upp en hemsida med telefonnummer till Europaparlamentarikerna. Och en uppmaning till folk att ringa.

– Vi hittade ett sätt att kortsluta den politiska processen, säger Christopher Kullenberg.

Förbryllade Europaparlamentariker rapporterade hem hur det plötsligt hade börjat ringa väljare till Bryssel som ville prata om internet.

Sedan dess har EU varit huvudmål för Telecomix arbete. De skriver remisser, de åker på kongresser, de försöker röra sig så högt upp i EU-byråkratin som möjligt. En lobbygrupp helt enkelt, om än lite okonventionell. Då hjälper det om man har en person som Christopher Kullenberg, vars akademiska titel ger organisationen legitimitet i politiska kretsar.

Men sommaren 2009 hände det något som försköt nätaktivisternas fokus: det började röra på sig i Mellanöstern. Det startade med den gröna revolutionen i Iran i samband med presidentvalet. När den iranska oppositionen mejades ner på gatorna och regimen gjorde vad den kunde för att kontrollera informationsflödet till omvärlden: slog ut en nyhetssatellit från BBC, försökte spärra mobilnät och blockera sociala medier.

Telecomix insåg att deras nätaktivister satt på massor med kunskaper om hur man använder kryptering för att undvika övervakning. Kunskaper som de iranska aktivisterna var i desperat behov av. Så Telecomix sökte kontakt med demokratikämparna – och fick det. Iranierna kom till dem och bad om hjälp.

– Vi fungerade som en tekniksupport till revolutionärerna, säger Christopher Kullenberg.

Här såddes det frö som senare skulle blomma ut i fullstor skala under den arabiska våren. Telecomix såg vad som var möjligt att göra, men insåg också sina egna begränsningar.

Det var inte bara revolutionen som hade misslyckats utan även nätaktivismen, konstaterar Kullenberg i efterhand. Telecomix bestämde sig för att nästa gång skulle de vara bättre förberedda. Nästa gång internet hamnade under attack skulle de ha de tekniska lösningarna och organisationen för att hålla nätet vid liv. Ett antal sido­projekt startades för att sprida krypteringskunskaperna i vidare kretsar.

Iran var bara början, som Christopher Kullenberg formulerade det i »Det nätpolitiska manifestet«, hans första och hittills enda bok, publicerad ett halvår innan den arabiska våren bröt ut. Han fick rätt.

Nu sitter han inklämd med två andra doktorander i ett litet rum i hovrättens gamla tegelbyggnad i Göteborg. Manifestet ligger där någonstans på skrivbordet bland travarna med böcker och högarna med papper. Egentligen är det tänkt att han ska skriva klart de sista kapitlen på sin avhandling, men på datorskärmen rullar Telecomix chattkanal.

Att porträttera Christopher Kullenberg är inte helt lätt. Bakgrunden är enkel: han föddes 1980 i lilla Bodafors i småländska bibelbältet, flydde efter tonåren till den akademiska friheten i Göteborg. De närmaste åren praktiskt taget bodde han i universitetsbiblioteket. Han läste i dubbla studietakten och fick högsta betyg på proven. Blev doktorand.

Sedan sögs han – som då mest rörde sig i den analoga världen – in i nätpolitikens svarta hål. Kanske var det inte så konstigt; det här var en period när polisen gjorde tillslag mot The Pirate Bay, när piratpartiet bildades. Snart fick lagboken nya förkortningar som Ipred och FRA.

Christopher Kullenbergs intresse handlade inte om huruvida han kunde ladda ner gratis musik eller inte, utan om vad som höll på att hända med vår gemensamma infrastruktur för det fria ordet.

På den vägen är det. Men att i dag försöka kategorisera honom är desto svårare. Dels därför att han rör sig i flera världar parallellt, dels därför att han sticker ut oavsett var han befinner sig. Bland politikerna – han var senast och talade inför Europarådet i Wien – är han den piercade nätaktivisten. Inom hackerkulturen är han filosofen som i grunden är mer intresserad av humaniora än teknik. Som vetenskapsteoretiker var han ganska ensam när han nyligen stod i tårgasen på Tahrirtorget, inbjuden till Kairo av svenska ambassaden för att tala inför bloggare.

Om något är Christopher Kullenberg en gammal hederlig folkbildare fast i en digital tid, med en speciell förmåga att översätta avancerad teknik till en politik som berör alla.

Telecomix är bara en kanal. Han är också aktiv i Juliagruppen, en tankesmedja som arbetar för ett fritt och öppet internet. Han har startat en vetenskaplig tidskrift för motståndsstudier. Han bloggar och twittrar.

Överallt samma budskap:

– Jag försöker göra politik av en praktik som redan existerar.

Han tillhör varken de mörkaste dystopikerna eller de obotliga teknikoptimisterna. Varken dem som menar att vi oundvikligt rör oss mot storebrorssamhället eller dem som säger att fler fiberkablar med nödvändighet kommer att leda till ökad demokrati i världen.

Just därför menar han att nätaktivismen behövs. För att styra utvecklingen i rätt riktning.

Internet i sig är inte demokratiskt. Christopher Kullenberg är den första att erkänna det. Internet skapades ursprungligen i slutet av 1960-talet av den amerikanska armén som ett resultat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, det slog igenom bland allmänheten på 1990-talet med world wide web, och det styrs i dag i stor utsträckning av ett antal multinationella företag – Google, Microsoft, Apple – som helst av allt vill begränsa kommunikationen till just sina kommersiella tjänster.

Ändå ser Christopher Kullenberg en radikal demokratisk potential i den tekniska utvecklingen. För honom är internet som Prometheus eld – döpt efter titanen i den grekiska mytologin som stal elden från gudarna och gav den till människorna – det vill säga en fruktansvärd kraft som både kan befria oss och förslava oss beroende på hur vi förvaltar den.

Betänk hur boktryckarkonsten gjorde att upplysningsidéerna kunde spridas. En förutsättning för den franska revolutionen.

För första gången i historien har vi nu en teknik som möjliggör en jämlik fördelning av makten över ordet, precis som den franska revolutionen en gång utlovade. Med över en miljard datorer sammankopplade i ett enda stort horisontellt nätverk kan alla kommunicera med alla. Uttrycka åsikter, byta idéer. I hastigheter som aldrig tidigare skådats.

Den arabiska våren visade exakt hur låga nätpolitikens trösklar är.

– Vem som helst kan starta en blogg, vem som helst kan börja twittra, säger Kullenberg.

I stället för de gamla massmediernas enkelriktade informationsflöde växer en ny form av deltagarkultur fram. Där några musklick är allt som krävs för att skapa opinioner.

Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för att bedriva politik, anser Kullenberg.

– De sociala medierna gör att unga människor i Mellanöstern inte behöver representeras av andra, de kan nu tala direkt till dig och mig.

I takt med att fler och fler aspekter av våra liv utspelar sig på och genom internet – oavsett om vi vill det eller inte – håller öppenheten på nätet att bli vår tids stora yttrandefrihetsfråga. Precis lika viktig som tryckfriheten och offentlighetsprincipen någonsin har varit.

2010 års nobelfredspristagare, kinesiske dissidenten Liu Xiaobo, skrev för några år sedan på sin blogg att »internet är Guds gåva till Kina. Det är det bästa verktyget för det kinesiska folket i dess projekt att avskaffa slaveriet och uppnå frihet.«

Lite förenklat kan man i dag säga att två krafter står mot varandra: en som försöker begränsa öppenheten, en som försvarar internet som ett offentligt rum. Då räcker det inte bara att luta sig mot deklarationer om mänskliga rättigheter och principer som formulerades på 1700-talet, menar Kullenberg.

– Man måste bygga yttrandefriheten på ett materiellt sätt. Det som är yttrandefrihet på internet är att internet fungerar och att kontrollen över internet ligger så nära användarna som möjligt.

Det är här Telecomix kommer in i bilden. När internets infrastruktur är trasigt är det de som lagar det. När Facebook och Twitter censurerades under den arabiska våren var det de som såg till att de sociala medierna fungerade igen. När diktaturer bygger murar gräver de tunnlar.

– Om vi inte försvarar det öppna internet så vet vi inte vad som händer på Tahrirtorget just nu.

Efter att det egyptiska folket störtade president Hosni Mubarak blev Syrien nästa stora uppgift för Telecomix, och det land de lägger mest krut på i dagsläget. På flera sätt påminner Syrien mer om Iran än om Egypten. Regimens kontroll över internet är betydligt mer sofistikerad än att bara stänga ner det. I Syrien kapar myndigheterna konton och använder sociala medier för att sprida desinformation och kartlägga oppositionen. Eftersom det är omöjligt för syrierna att själva lägga upp videoklipp från demonstrationer på Youtube så skickas de numera till Telecomix som publicerar dem utan att ursprungskällan går att spåra.

– Vi fungerar som mänskliga proxyservrar, säger Christopher Kullenberg.

Telecomix motaktioner i Syrien har också krävt betydligt mer avancerade metoder än gamla modem och faxar som användes i Egypten.

Den 15 september i år utförde de en operation där alla internetanvändare i Syrien omdirigerades till en hemsida med information om hur de kan kringgå myndigheternas övervakning. Och för en månad sedan avslöjade de det syriska övervakningssystemet – som visade sig vara byggt av ett amerikanskt företag vid namn Blue Coat, som sålt utrustningen till Irak, som sedan har sålt den vidare till Syrien.

Avslöjandet kom efter att hackers från Telecomix skapat ett script som systematiskt scannade av hela internet i Syrien och gick igenom vartenda ip-nummer i ett försök att identifiera vad det var för hårdvara som dolde sig bakom numren. Det var då de hittade de mystiska Blue Coat-maskinerna.

– De är datorer vars enda uppgift är att övervaka. Det de gör är ungefär detsamma som datalagringsdirektivet i Europa, skillnaden är att människor blir arresterade och torterade i Syrien. Det blir de inte i Europa. Men tekniskt sätt så är det ungefär samma sak: automatiserad datalagring, säger Kullenberg.

Upptäckten har tvingat Blue Coat att erkänna att de har maskiner i Syrien och amerikanska myndigheter har satt i gång en utredning för att se om företaget har brutit mot landets handelsembargo mot Syrien.

Men framgången har inneburit ett högt pris för Telecomix, vars franska aktivister efter tv-framträdande har sökts upp och hotats av syriska agenter.

– Man märker att man gör något rätt när man får en underrättelsetjänst efter sig. Då har man hittat något känsligt, säger Kullenberg.

I jämförelse med andra hackerkollektiv har Telecomix, och inte minst Christopher Kullenberg, valt att vara väldigt öppna med vad de gör. Anledningen är simpel:

– Man kan inte vara anonym om man vill vara med i en session i Europaparlamentet i Bryssel, som han uttrycker det.

Men tillägger:

– När man hackar nationers nätverk så gör man något olagligt. För att få i gång internet i Mellanöstern och Nordafrika så måste vi bryta mot en massa lagar i de här länderna. Men vi har ett moraliskt stöd hem­ifrån.

Och inte minst ett stöd från alla människor som de svenska nätaktivisterna har lärt känna i Iran, Tunisien, Egypten och Syrien – och på andra ställen. Att bistå kinesiska aktivister med krypterade tunnlar under Kinas »gyllene sköld« är en ständigt pågående process.

Nästa projekt för Telcomix är en webbpublikation som ska heta The Internaut, där de kan publicera nyheter av typen Blue Coat. Både egna och andras. Christopher Kullenberg har ansökt om utgivarbevis så att sidan inte bara ska vara beroende av aktivisternas krypteringskunskaper utan även ha ett juridiskt försvar i form av det svenska källskyddet.

Redan nu sitter de på nyheter om västerländska företag som har levererat utrustning till övervakningssystemen i Burma. Andra stater och företag står på tur.

Att rädda det öppna internet är ett mödosamt och tidskrävande arbete. Någon måste hålla Prometheus eld brinnande. Men den som gör det sitter också på möjligheten att forma framtiden, vilket kan förklara hur en person som Christopher Kullenberg – som själv varken har smartphone eller Facebook – lägger merparten av sin vakna tid på att kämpa för att människor han aldrig har träffat ska få möjligheten att uttrycka sina åsikter på sociala medier.

Det lär bli fler sömnlösa nätter. För, som Christopher Kullenberg avslutar »Det nätpolitiska manifestet:

»En stat som inte kan hantera att människor kommunicerar fritt med varandra är inte en demokrati värd namnet.«

Fakta | Christopher Kullenberg

Född: 1980, i Bodafors, Småland.

Bor: Göteborg.

Yrke: Doktorand i vetenskapsteori.

Aktiv: Nätaktivist i Telecomix och Juliagruppen.

Hemsida: christopherkullenberg.se

Telecomix är ett kluster av nätaktivister som uppstod i Sverige och har nu spridit sig främst över Europa. Nätverket arbetar i förs­ta hand gentemot EU för att främja ett öppet och fritt internet, men blev under arabiska våren involverade i att konkret motarbeta övervakning och censur.

Grundat: 18 april 2009.

Hemsida: telecomix.org

Han öppnade nyfiket. Ut föll en blond hårtofs, en bit balsaträ, en pappersremsa med en rebus bestående av ett antal djur, och frågan: »Says what?« Det var obegripligt. Han kände igen rebusdjuren från gruppen Iamamiwhoamis musikfilmer som hade lanserats på Youtube. Men vilka stod bakom den pseudonymen?

Länge hade Iamamiwhoamis suggestiva korta videoklipp med elektronisk musik förbryllat journalister. I en av videorna, titulerad »9.1.13.669321018«, älskar den svartmålade frontpersonen med ett träd. Det enda som avtecknar sig mot det mörka ansiktet är hennes blonda hårsvall och ljusrosa slickande tunga. När två tredjedelar av filmen har passerat dyker en skissad uggla fram.

Ryktet om detta hemlighetsfulla spreds via bloggar och medier. Filmerna blev succéer.

En video som läggs upp på Youtube kan bli en snackis och ge den ofta okända artisten uppmärksamhet. I dag är förloppet ingen ovanligt. Men det var inte länge sedan tv och främst MTV var den huvudsakliga distributionskanalen för musikvideor och därmed kunde deklarera vad som var inne för stunden. Den självklara underhållningen och bakgrundsmusiken på hemmafesten.

För 30 år sedan, mer exakt en minut efter midnatt den 21 augusti 1981, hade MTV premiär i USA. Äran att inleda hade popgruppen The Buggles med den passande videon och låten »Video Killed the Radio Star«.

Kanalen var dock förbehållen vit rockmusik. Det dröjde ända till mitten av 1980-talet innan MTV accepterade svart musik, efter att Michael Jacksons skivbolag hotat med att dra in all sin musik om inte »Billie Jean« fick visas. Orsaken till både Michael Jacksons och Madonnas respektive succéer som artister kan delvis förklaras med deras smarta användning av musikvideomediet under MTV:s guld­ålder i början och mitten av 1980-talet.

Sedan dess har nästan alla artister använt sig av musikvideor. Det finns främst tre olika typer: den konsertbaserade, kollaget och den konceptorienterade. Konsertbaserad består som namnet antyder av bilder från spelningar, kollaget är just ett hopkok med svag röd tråd. Men högst konstnärlig status har alltid koncept­videon haft.

Den hade sin storhetstid på 1980-talet parallellt med MTV:s guldår. Typiskt för genren är ett visuellt koncept som bärande idé. Som exempel kan nämnas John Fogertys »The Old Man Down the Road« från 1985. I en och samma sekvens följer kameran en sladd tillhörande en elgitarr genom olika scener.

I början av 1990-talet stagnerade musik­videon som konstnärlig genre. Kritik om likriktning, feghet och kommersialism präglade branschen. Men i slutet av decenniet, efter att teknikutvecklingen gjort ordentliga framsteg, började ett gäng nya kreativa regissörer göra avtryck. Konceptvideon kom tillbaka.

I spetsen gick bland andra Michel Gondry, Spike Jonze och svenska Jonas Åkerlund, som fick sitt internationella genombrott 1998 med Madonnas »Ray of Light«. Det var konstnärernas renässans. En viktig markering blev den uppsamlande dvd-serien »The Director’s Series« från 2003 med verk av Spike Jonze, Chris Cunningham och Michel Gondry.

Men samtidigt som musikvideons status och konstnärliga seriositet höjdes, sänktes MTV:s ställning. Kanalen började prioritera ner musiken till förmån för tv-serier. Allt blev lite mer städat och musikvideon fick hitta alternativa vägar. När MTV firade 20-årsjubileum 2001 skrev Henrik Arvidsson i Dagens Nyheter: »Den uppkäftiga tonåringen som skrek ›fuck you‹ åt hela samhället har tagit på sig en kostym, klippt sig och skaffat ett riktigt jobb.«

Den svenska stjärnregissören Jonas Åkerlund förutspådde tidigt den oundvikliga utvecklingen. Och såg fram emot den. Under 2001 uttryckte han i Dagens Industri: »Det äckliga MTV-monopolet måste brytas. Det ska inte göras genom tv utan via nätet.«

Och så blev det. Förra året lades den en gång så stolta svenska musikkanalen ZTV ned. Tidigare samma år kom MTV till insikt om vad publiken begripit långt tidigare och tog bort meningen »Music Television« från logotypen. Samtidigt slog Lady Gaga rekord på Youtube över mest sedda musikvideo med fler än 180 miljoner visningar. Skiftet hade slutligen hamrats in.

Även om själva musikvideon aldrig inneburit reella pengar, har den varit tätt sammankopplad med skivförsäljningen. Skivbolagen visste hur de skulle förhålla sig till tv-kanaler med fast tablå som sände rakt in i målgruppens vardagsrum.

När det handlar om något så mång­dimensionellt som internet är svaret inte lika givet.

Frågan är vad skiftet har betytt för musik­videons form och funktion? »Mediet är budskapet«, som massmedieteoretikern Marshall McLuhan sa. Många spådde musikvideons död i och med att tv byttes ut mot internet som kanal. Snarare har den fått ett uppsving, och utbudet har breddats.

Filmaren Dagny Veinberg, som bland annat producerat årets Pridefestivalvideor, beskriver en betydelsefull brytpunkt i och med att det inte längre är produktionsbolagen eller skivbolagen som bestämmer vad publiken lyssnar på.

– Vem som helst kan nå fram. Samtidigt hänger massmedia inte riktigt med. Det finns ingen som recenserar vad som händer på Youtube i dag, påpekar hon.

Närheten mellan sändare och mottagare har vissa tagit väl vara på. Otaliga är de hyllningsvideor till artister som producerats av fans. Den svenska hiphop-gruppen Looptroop utannonserade en tävling på sin hemsida för sina fans där den bästa videon sedan publicerades. Den elektroniska musikgruppen Koop slutade att göra videor för att de ansåg att ingen brydde sig längre. Samtidigt märkte de att fans producerade videor med nästan lika många visningar på Youtube som deras egna.

Videobudgeten har gått från att ligga på fem till femton procent av den totala artistbudgeten till att i dag handla om maximalt en procent. Små resurser begränsar möjligheterna men kan också vara en kreativ katalysator. Svenska indieartisten Promise and the Monster klippte helt sonika ihop ett antal polska konstfilmer och släppte till sin nya singel. Samtidigt som små och medelstora artisters musikvideobudgetar är minimala, om de ens finns, gjorde Lady Gaga i år världens genom tiderna dyraste musikvideo till sin låt »Judas«. Produktionskostnaden var över 10 miljoner dollar. Beastie Boys och Kanye West har prioriterat upp videon på respektive håll. Båda har släppt halvtimmeslånga filmer och gett ut som specialutgåvor.

Men fortfarande handlar det om att någon ska få tillbaka pengarna i slutändan. Eftersom det inte går att sälja skivor på samma sätt i dag, har bolagen tvingats leta alternativa vägar. När det gäller musikvideor stavas det samarbeten. Det kan handla om att videon spelas in på ett hotell som får synas, eller att produkter visas upp för att få ihop budgeten. Jonas Åkerlund ser trenden, och tror att den kommer fortsätta växa.

– Jag tror att den unga generationen artister har ett öppet sinne på ett helt annat sätt. En skivrelease kommer alltid att lanseras ihop med något annat. Det är samarbeten som är framtiden, att hitta tillfällen där alla är nöjda.

Jonas Åkerlund känner sig hemma i det nya klimatet. Under en lång tid upplevde han arbetet som meningslöst, berättar han. Antingen visades inte videorna eller så var han för hårt styrd i sin producentroll. Nu har han fått arbetslusten tillbaka.

– Det finns ju en hel uppsjö av yngre artister som har fötts på nätet. De skiter i normerna och hur det förväntas vara. Jag håller med, innehållsmässigt kan man strunta i det gamla. Jag har alltid varit dålig på att göra säljvideor, men kom tidigt på hur man kunde väcka uppmärksamhet. För mig personligen passar det syftet mycket bättre, säger han.

Och vad gäller Iamamiwhoami, vars musikvideor snarare kan beskrivas som musiksatta konstverk, gav den virala kampanjen resultat. På årets slutsålda Way Out West-festival i Göteborg hade de sin första konsert och vid Grammis-galan blev de tilldelade priset för »Årets Innovatör«. Just nu har deras videor visats drygt nio miljoner gånger. Det har också kommit fram att det är en krets personer runt svenska artisten Jonna Lee som är Iamamiwhoami.

Innan musikjournalisten James Montgomery hade fått klarhet i vem som stod bakom projektet, bönade och bad han dem i ett öppet brev att ge sig tillkänna: »Jag försummar mitt jobb, kollar in er Youtube-kanal femton gånger om dagen, spenderar nätterna med att koka ihop osannolika teorier om vilka ni är och försöka lösa era bisarra numeriska koder. Det börjar bli ohälsosamt. Och det behöver få ett slut.«

Musikvideon fick precis det genomslag den önskade.

Fakta | Europe Music Awards

Trots MTV:s nedprioritering av musikvideor håller de fast vid sin gala-tradition. MTV Europe Music Awards etablerades 1994. Årets gala äger rum i Belfast, Irland, den 6 november. Robyn, Veronica Maggio, Eric Amarillo, Mohombi och Swedish House Mafia är nominerade i kategorin Bästa svenska artist.

Det märkte Occupy Stockholm, en solidaritetsrörelse för ockupanterna på Zuccotti-torget i New York, när de skapade en Facebook-grupp för sin demonstration den 15 oktober. På klassiskt högerextremistiskt manér började snart kommentarerna att strömma in på väggen, framför allt visade personer med anknytning till förbundet Nationell Ungdom sitt stöd för aktionen. Plötsligt handlade allt om huruvida en organisation med åsikter som majoriteten tycker är motbjudande ändå skulle få vara med och kritisera det rådande ekonomiska systemet.

På sociala medier är det enklare för grupper att utnyttja andras syften i egen sak. Samtidigt är det också lättare att motarbeta dem. I Occupy Stockholms fall valde de till slut att helt enkelt radera de åsikter som inte passade gruppens agenda och har skrivit överst på sin sida att de tar avstånd från all form av främlingsfientlighet.

Huruvida budskapet gått fram återstår att se på Sergels torg på lördag. Dyker de ovälkomna gästerna upp i verkliga livet blir det förstås svårare att tysta dem.

Upprörda reaktioner gillar jag inte heller. Ja, frågan är om jag gillar reaktioner alls. Det är nog det som är ämnet för denna krönika. Min bästa tid som skribent var när Expressen ännu köpte in texter utan att publicera dem. Jag skrev en bokrecension och sedan hände alltid något efemärt dagsaktuellt som upptog allt utrymme. Betalt fick jag ändå, men utan att behöva utsätta mig för ressentiment från vare sig recenserade författare eller sådana kvällstidningsläsare som hatar att man använder ord som  »ressentiment«. Alla inblandade var nöjda.

Tv må vara en öm tå, men inte längre den allra heligaste kon. Heligast är numera internet. Jag hatar internet.

I högstadiet skrev jag en uppsats om vad internet var för något och att det var framtiden. Detta var innan webben var uppfunnen, och innan gemene man hade en ­e-postadress. Senare hade jag under några år landets troligen mest kommenterade litteraturblogg. Jag kollar min rss-läsare ofta. Jag försöker smälta in på Twitter, trots att det emokarriäristiska nätverkande-genom-självutlämnande som råder där egentligen känns mig rätt främmande. Så jag vet vad jag pratar om. Jag hatar internet på samma sätt som en narkoman hatar sin drog eller som man kan hata även ett välbetalt arbete.

Om bloggar och Facebook hade funnits när jag var liten hade jag troligen aldrig läst så många böcker. Än mindre skrivit några. Men kanske hade jag varit lyckligare? Fått fler vänner? Jag vet inte. Lycka är ändå överskattat.

Allt detta gäller bara människor som jag. Det är fritt fram för andra att älska internet. Men de som bygger en karriär på att älska internet, borde oftare komma ihåg att det också finns personer som jag. För vilka interaktivitet inte bara är problematiskt distraherande, utan ibland direkt destruktivt. I debatten om kommentarsfält som nyligen rasade hävdade nätevangelisterna att problemet var att journalisterna själva inte deltog i dem. De har en poäng, men förutom att det av praktiska skäl vore orealistiskt, så bortser det från att journalister även kan vara som jag. Det vill säga, när folk avsiktligt missförstår mig och hånar mig, så tar jag faktiskt illa vid mig. Och även beröm gör mig illa till mods.

Det enda sättet som jag i längden kan upprätthålla både min integritet som skribent och min psykiska hälsa på är därmed att i görligaste mån undvika att ta reda på vad folk tycker om det jag skriver. Jag stängde min blogg och läser numera aldrig kommentarer till mina artiklar. (Men tack Agnes som kommenterade min förra krönika. Jag blev informerad om din uppskattning, men vågade inte svara.)

Det är förstås inget unikt med nätkommentarer. Allt som kan sägas om kommentarsfältstroll kan även tillämpas på somliga kultursidesdebattörer. Ibland blir jag tvungen att läsa de senare, men inte oftare än att jag kan hantera det med enbart övergående obehag.

Interaktivitet, respons, tvåvägskommunikation har ett egenvärde. Men frånvaron av allt det har också ett egenvärde. Och det finns skäl att tänka igenom var vi vill ha det ena och var vi vill ha det andra, och i vilken balans vi vill ha dem. Själv vill jag helst vara i fred i ett rum och skriva poesi. Men det är alltid någon som ringer på dörren, bildligt talat.

Och, ja, tyck vad ni vill om detta. Jag kommer ändå inte att svara er.

Det dröjde inte länge efter att de första spelarna av Wordfeud – en mobiltele-variant av Alfapet – euforiskt deklamerade sina resultat på Facebook och Twitter innan  motkommentarerna kom.

»En Wordfeud-kommentar till och jag avföljer er alla!«, som någon uttryckte det.

Men det var futtiga små rop rakt in i en stormkör. Wordfeud-appen sprider sig i dessa dagar som mördarsniglar på en svensk villagräsmatta. Kraften i folks behov av att meddela omvärlden sina bokstavsprestationer är helt enkelt ostoppbar.

Wordfeud är dock bara en i raden av skryt-typer som dykt upp i de sociala medierna den senaste -tiden.

I våras gick det knappt en dag utan att man i Twitterflödet kunde läsa »XXXX has just completed a 12,5 kilometer run with Runkeeper«. Det där sista är löpträningens motsvarighet till Wordfeud. En applikation för mobiltelefonen som registrerar hur mycket du joggar, på hur lång tid. Som går att ställa in så att den automatiskt skickar ut dina resultat.

Frågan är om det inte är just automatpubliceringen i flera av apparna som fått de svenska twittrarna och facebookarna att kasta jantelagen över bord.

Inte minst att visa var man befinner sig har blivit ett annat sätt att, via mobilelfonen, skryta bakom en plym av falsk blygsamhet. Facebook låter dig »checka in« på olika ställen, vilket kan meddelas för omvärlden.

Foursquare har på liknande sätt gjort förflyttning i var-dagen till ett kommunicerbart budskap.

Frågan är dock om denna, nya självhävdande svensk också finns utanför mobil-telefonen?

Tricket är att ge användarna ägandeskap över de sociala normerna. På så sätt blir individerna investerade i gruppen och ser själva till att ta hand om och reglera den. Precis som det funkar i ett fysiskt rum alltså.

En avanonymiserad konversation skapar självcensur och riskerar att leda till att endast de stolligaste av stollar, de som är stolliga nog att skriva under sina stolligheter i eget namn, tar sig ton. Facebook är ofta en plats för tillrättalagd självrepresentation snarare än för ärligt uttryckta känslor och åsikter.

Ingen sund människa vill medverka eller bidra i ett sammanhang som präglas av uteslutande och misstro. Att det finns otrevliga avarter av internetkulturen och den anonymitet som är en viktig del av den är uppenbart för alla. Och ingenstans är dessa avarter mer påtagliga och närvarande än på de stora mediernas sajter. Det positiva är att dessa sajter har viljan att ta ansvar för att förbättra saker och ting. Men vad borde man då göra?

Reddit, en av världens mest välbesökta sajter, i skrivande stund på plats 125 i Alexa, är ett strålande exempel på att människor i grunden är konstruktiva och hjälpsamma om de ges verktyg och möjlighet att vara det.

Reglerna skapas av användarna själva, som även ser till att de efterföljs och utser moderatorer.

På Reddit går det utmärkt att diskutera kontroversiella ämnen på ett konstruktivt sätt:

reddit.com/r/worldnews
reddit.com/r/politics

Anonymitet är en förutsättning för att diskutera känsliga och personliga ämnen:

reddit.com/r/IAmA
reddit.com/r/AskReddit

Att de stora svenska medierna fokuserar på hur man ska gömma undan rasister istället för hur man skapar en användarbas som på ett konstruktivt sätt kan bemöta rasister säger nog mer om deras självbild och människosyn än vad det säger om människor.

Crackdown-strategin riskerar på sikt att förvandla kompetenta redaktioner till anonyma telegrambyråer vars funktion blir att i form av länkar leverera diskussionsunderlag till sajter som klarar av att ge människor verktyg att styra sin egen konversation.

Vad de stora medierna behöver för att även i fortsättningen kunna leda det offentliga samtalet är inte avanonymisering och striktare regler. De behöver verktyg och funktioner för att distribuera ansvar och ägandeskap över konversationen till sina användare.

Och det kräver en smärre kulturrevolution inom företagen i fråga.

Först och främst vill jag poängtera att jag älskar internet. Jag älskar möjligheterna. Jag faller ihop i bön när jag ser diktaturernas skörhet inför nätet. Jag är därtill kraftigt surfberoende sedan många år.

Men. Det finns ett men. Nej, förlåt, nu skrev jag fel.

Det finns män.

Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg.

Det krävs ingenting. Jo, en dator. Och förmågan att något så när sätta ihop ord och meningar, men det är inte helt avgörande.

I övrigt räcker det med hat, hat och hat.

Det är förstås inte bara kvinnor som skräms till tystnad av hånfulla inlägg. Det är förstås inte heller bara män som skriver vidriga, elaka, ryggradslösa meningar som verkar rinna ur vissa som urin. Snabbt formulerade, knappt genomtänkta, i vredesmod nedskrivna ord som stinker värre än avföring och som år efter år ligger där ute i cyberrymden.

Jag har aldrig öga mot öga mött någon av alla dem som skrivit riktigt elaka saker – det är ju just det som är en del av problemet – men jag skulle ändå bara så här lite urskiljningslöst vilja ställa frågan: hur tänker ni?

Varför hatar ni så? Vad är det som gör att andras åsikter måste bemötas med ord som idiot, hora, imbecilla jävla missfoster, feministfitta eller svartskalleluder?

Ja, jag vet att det finns en enkel, sociologisk förklaring om att det går bra mycket snabbare och krävs mindre att bara skriva rövknullare, än att förolämpa sina motståndare med en finess som Catullus, eller genom att vara påläst och laddad med motargument.

Men jag tror också det är internet. Med risk för att låta just som någon censurivrande diktator, så är möjligheten att alltid kunna säga vad som helst, när som helst om vem som helst – utan någon som helst eftertanke – ett gigantiskt, demokratiskt problem.

Jag minns mina journaliststudier för snart tjugo år sedan då vi pratade mycket om redaktörsrollen och riskerna med att allt »gick så snabbt«. För varje utgivningsbeslut behövs det helt enkelt flera hjärnor. Olika personer som har möjligheten att korrekturläsa, säga stopp, dra i nödbromsen eller helt enkelt bara tona ner en elak, insinuant eller osann formulering. Bloggosfären, chattrådarna och inte minst kommentarsfälten är nästan helt befriade från denna eftertanke.

Visst finns det ord som plockas bort för att de är för stötande, men det massiva hatet som möter många debattörer, krönikörer och skribenter – oftast kvinnliga – är slående. Just så: slående. Det klubbar en till marken. Vissa reser sig om och om igen, skakar av sig, ger svar på tal och blir till och med taggade. Jag tillhör, oftast, dem.

Men alla de som tystats? Som försvunnit för att de helt enkelt inte orkar? Som inte tycker att det är värt det?

Det är ju nästan det värsta. Att de där fega mobbarna så många gånger vinner. Utan att ens fatta vad de har ställt till med.