Försvarsmakten har ett tiotal Arthur­enheter, det exakta antalet är hemligstämplat, inköpta med skattemedel för omkring 1,5 miljarder kronor i dagens penningvärde. De tillverkades i Göteborg och norska Halden av dåvarande Ericsson Microwave Systems, som 2006 köptes av försvarskoncernen Saab. Arthur anses vara bland de bästa systemen i klassen och har sålts till ett dussintal länder för cirka tio miljarder kronor. Helt klart ett efterfrågat vapensystem, alltså.

Det var det också när USA och Storbritannien den 18 mars 2003 beslöt att invadera Irak, utan att invänta ett FN-mandat. Samma morgon sa statsminister Göran Persson i »Rapport«:

– Vi tycker att det USA nu gör, det bryter mot folkrätten.

Redan året före hade britterna beställt fyra Arthur. Problemet var att de inte kunde levereras förrän 2004. Lösningen blev en hyresaffär där Storbritannien fick tillgång till system som redan levererats till det svenska försvaret. Britterna var mer än nöjda, framför allt med tanke på att svenska vapen till kriget var en potentiellt mycket känslig fråga efter statsministerns uttalande.

Den 12 juni 2003 uttrycker den brittiske brigadgeneralen Dick Applegate sin uppskattning i ett brev till FMV-chefen Arne Hedén som Fokus tagit del av. Han   tackar för den snabba assistansen till de nyligen genomförda operationerna  i Irak och koordineringen mellan försvarsdepartementet och Ericsson »… särskilt med tanke på den rådande politiska känsligheten«.

Lån eller leasing av vapen är i och för sig inget ovanligt. Försvarets materielverk, FMV, leasar ut 28 överflödiga Gripenplan till Tjeckien och Ungern. Vi lånar nu bandvagnar från Holland för att använda i Afghanistan i väntan på höstens upphandling. Men då handlar det om tydliga och regeringsgodkända avtal mellan staternas myndigheter.

Sverige stod 2003 inte under hot om artilleriangrepp under överskådlig tid och behövde inte alla sina Arthur. Normalt hade ÖB inhämtat regeringens tillstånd, låtit FMV skriva avtal med britterna och skickat leasingintäkten till finansminister Bosse Ringholm. Men hur skulle det se ut om en svensk myndighet skickade vapen till ett krig som statsministern klassat som brott mot folkrätten?

I stället iscensattes följande kedja: Försvarsmakten lämnade sina Arthur till FMV, som i sin tur lånade ut dem till Ericsson, som leasade ut dem till Storbritannien. Fyra Arthurenheter skeppades till Irak, där svenska tekniker hjälpte till med service och utbildning. Uppgifterna bland Fokus källor går isär om huruvida svenska försvarsanställda var i Irak, i så fall tjänstlediga och tillfälligt anställda av Ericsson.

Samma teknik användes när Kanada året därpå ville låna fyra Arthurenheter till Afghanistan och när Italien 2005 ville låna två Arthur till Irak. Ericsson fick göra affärer med Försvarsmaktens vapen och kunde ta bra betalt för materiel som svenska skattebetalare redan betalat en gång.

– Det var så man gjorde förr, säger en väl insatt källa i FMV. I dag är affärerna mer spårbara och transparenta.

– Att stödja försvarsindustrin var ­prioriterat på socialdemokraternas tid, bekräftar en källa inom Försvarsmakten. Sysselsättningsmålen var övergripande.

Vem tog det formella beslutet att låna ut försvarets Arthur?

– Chefen för krigsförbandsledningen, generallöjtnant Mats Nilsson, svarar Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård.

Visste ÖB om det?

– Ja, Håkan Syrén var informerad.

Men vad fick då FMV för att de lånade ut svenska folkets vapen?

Fokus har tagit del av avtalen mellan FMV och företaget, men alla summor är sekretessbelagda. I avtalet lovar Ericsson att återställa och rusta upp den lånade materielen. Leasingintäkterna hamnade hos Ericsson, men FMV fick enligt Fokus källor inte insyn i företagets avtal med leasingtagarna. I avtalet står också att FMV ska ha en kopia av Ericssons avtal, men att »kopian ej ska innehålla några priser«.

FMV:s kommunikationsdirektör Toni Eriksson hävdar ändå att FMV haft insyn:

– Ja, men uppgifter rörande prissättningen omfattas av kommersiell sekretess.

Arthurenheterna tog mycket stryk i Iraks öknar och Afghanistans berg. När de återställdes till ursprungsskick hade FMV en rad anmärkningar. Saab, som nu köpt företaget, använde då några tiotal miljoner av vinsterna från utlåningen, men merparten stannade hos Saab som själva stod för upprustningen.

Nu ska Arthur livstidsförlängas för att kunna användas till 2030. Utvecklingen av programvara går fort och radarn ska ställas på nya bandvagnar. Kostnaden uppgår till omkring en halv miljard kronor. Men finansdepartementet har anledning att ifrågasätta affärerna. I stället för att få intäkten från utlåningen, som hamnade hos Saab, får statskassan nu punga ut med ytterligare en halv miljard till just Saab.

En insatt källa inom försvaret sammanfattar:

– Saab kan tjäna pengar tre gånger om på samma materiel: när de sålde till oss i direktupphandling, när de hyrde ut samma utrustning och när de rustar upp den, vilket i och för sig måste göras då och då.

Statssekreterare Håkan Jevrell på försvarsdepartementet bekräftar affärens märkliga turer:

– När vi tittade bakåt fann vi en del frågetecken om FMV:s relation till Saab. Min bild är att dåvarande regering inte ville ha ärendet på bordet. Vi har därför inte svaren i departementet och har bett FMV och Försvarsmakten komma med förklaringar. Vi vill veta hur avtalen slutits och vad de har inneburit.

Men den här aktiviteten på försvarsdepartementet startade först efter att Fokus börjat ställa frågor om affären till försvarsminister Sten Tolgfors. Då hade regeringen redan beslutat om den dyra uppgraderingen.

– Jag har ingen anledning att ifrågasätta regeringsbeslutet, säger Håkan Jevrell. Vi vet inte om FMV haft insyn i företagets uthyrning, men vi har all anledning att tro att deras kunder betalt marknadsmässigt. Men vi har inte sett några som helst handlingar ännu.

– Vi vill veta hur stora intäkterna blivit, hur pengarna kommit in i systemet och hur de använts. Vi har också hört att några tiotal miljoner gått till återställning. Men det är inte glasklart om betalning tillkommit staten i den utsträckning det borde. För oss är det viktigt att böckerna är rätt så att vi kan bevaka skattebetalarnas och statens intressen.

Den amerikanska militären såg sig tvungen att agera snabbt och meddelade att den redan samma år genomfört en internutredning som visade att inget fel begåtts. Soldaterna följde bara »the rules of engagement«, de fastslagna stridsreglerna i krig.

Idén bakom Wikileaks är enkel: att erbjuda människor att offentliggöra hemligstämplade dokument, naturligtvis under fullständig anonymitet. De mer tekniska och juridiska bitarna är desto mer komplicerade, och stundtals har sajten fått stänga ner på grund av att den saknat pengar. Flera amerikanska medie­bolag och journalistorganisationer bidrar med donationer i form av juridisk expertishjälp och advokater, däribland nyhetsbyrån AP och Los Angeles Times.

Exakt vilka det är som håller i tåtarna är oklart. Den person som främst förknippas med Wikileaks och som är en sorts inofficiell talesperson är en australiensisk internet­aktivist, hacker och journalist vid namn Julian Assange. Han vill dock inte kalla sig själv för vare sig chef eller grundare.

Organisationen startades i december 2006 och finansieras med hjälp av privata donationer – reda pengar från stater och företag accepteras inte, enligt Wikileaks.

Enligt egen utsago finns det i dag 1,2 miljoner dokument tillgängliga på sajten, och slutnotan landar varje år på mellan 600 000 och 700 000 dollar. En liten grupp redaktörer går igenom allt inkommande material för att kontrollera dess äkthet och trovärdighet, språkbehandlar, översätter och dekrypterar materialet, innan dokumentet läggs ut i sin helhet. Materialet lagras på servrar i hela världen, en stor del av det i Sverige.

De drivande bakom Wikileaks vet uppenbarligen hur en story ska säljas. Den omtalade Irakvideon hade hajpats i flera månader, och varje litet framsteg med att dekryptera filen med videoupptagningen förmedlades snabbt på Twitter och den egna hemsidan. Pr-taktiken påminde om den som används när en stor Hollywoodproduktion eller ett nytt dataspel ska lanseras.

Ett premiärdatum sattes (i det här fallet den 5 april 2010) och med jämna mellanrum såg man till att läcka små godbitar, motsvarande trailers, som höll intresset uppe och ökade nyfikenheten och spekulationerna kring det som släppas skulle. Enligt Julian Assange ska arbetet med Irakvideon ha kostat 50 000 dollar.

Länder som Thailand, Nordkorea och USA har försökt stoppa sina respektive medborgares tillgång till sajten. I USA:s fall har det dels rört sig om stämningsansökningar från företag som känt sig felaktigt utpekade för brottslig verksamhet, dels om påtryckningar från försvarshögkvarteret Pentagon, som i en rapport (också den publicerad på Wiki­leaks) utmålar sajten som ett hot mot nationens säkerhet. Hemligstämplade dokument som i detalj beskriver militära operationer, stridsplaner och utrustning för de amerikanska styrkorna i Irak och Afghanistan samt rapporter inifrån fängelset i Guantánamo Bay på Kuba, utgör enligt Pentagon ett reellt hot mot USA och dess trupper runt om i världen.

Publiceringar på Wikileaks

• En halv miljon sms sända från New York den 11 september 2001.
• Hemligstämplade dokument från isländska banker och finansinstitutet Kaupthing har nästan blivit en följetong på Wikileaks.
• Under presidentvalsracet i USA lade de ut Sarah Palins mejlbox till allmän beskådning för att visa hur hon använde sig av ett mejlkonto hos Yahoo för att komma undan offentlighetsprincipen.
• 2009 publicerade de mejl från klimatforskare på det brittiska East Anglia-universitetet som kom att bli startskottet för skandalen Climategate, lagom till den stora världskonferensen i Köpenhamn.
• En lista med namn och adress till personer som Wikileaks hävdade var medlemmar i brittiska nationalistpartiet British National Party.

Den kraftiga jordbävningarna i Stilla havet utanför Constitución har åter aktualiserat hur nära det kan vara mellan två avlånga länder på var sin sida om jordklotet.

Förklaringen finns naturligtvis i de uppskattningsvis 45 000 svenskar med rötter i Chile. De flesta kom hit i samband med militärkuppen 1973 men precis som Calle Fleur berättar den här veckan i Fokus var det ytterst få av dem som återvände när landet blev demokratiskt 1989. En hel generation hade förflutit och de före detta flyktingarna och deras barn hade blivit en del av det svenska samhället.

Om de nära 150 000 svenskar med irakisk bakgrund också väljer att stanna kvar i Norden den dag Irak blir ett fredligt land återstår att se. Men klart är att banden mellan de två länderna fördjupas för varje dag, precis som vi skrev om i Fokus redan för ett par år sedan. Och förra veckan togs ett viktigt formellt steg,  Carl Bildt återinvigde Sveriges ambassad i Bagdad, den som tvingades stänga 1991 och då utlokaliserades till Amman.

En ambassad på plats är nödvändig för att just överföra de många personliga kontakterna mellan länderna till ökad mer storskalig handel. Vägen är lång, det återstår fortfarande mycket för att komma ikapp åttiotalet då Irak till och med var Sveriges största enskilda exportland, utanför Europa och USA.

På söndag går irakierna till val, ett val som skjutits upp flera gånger.  Stora frågor står på spel, kan man enas eller är det sargade landet på väg mot ännu ett inbördeskrig? I veckans Fokus berättar Urban Hamid på plats i Bagdad mer om politikens hårda vardag. En av dem som håller tummar extra mycket på söndag svensk-irakiska politikern [[Abir Al-Sahlani]] som också kandiderar till riksdagen i höstens svenska val. Läs mer om hennes spännande historia här.

Att ännu ett avlägset land ligger många svenskar varmt om hjärtat blev uppenbart efter den stora tsunamin 2004. Banden mellan Thailand och Sverige intensifierades betydligt av den gemensamma katastrofen och har tillsammans med Irak och Chile gett oss en helt ny kartbild.

Frågorna som alla ställer sig är: Kommer landet att delas upp? Kan de rivaliserande grupperna försonas? Eller är Irak på väg mot ett nytt inbördeskrig?

På ytan ser det lovande ut inför valet. Denna gång verkar det till exempel som att de sunnitiska partierna inte kommer att bojkotta det, som vid valet år 2005. Dessutom har partierna denna gång en bredare plattform, där det finns utrymme för olika etniska grupper, även sekulära.

Premiärministern Nuri al-Maliki har sedan förra valet övergivit sin gamla koalition, där medlemmar ur Dawapartiet och SIIC, Högsta islamiska rådet för Irak, och kurdiska partier ingick. I stället har han bildat en ny allians som kallas State of Law Coalition (Rättsstatskoalitionen). I den ingår hans Dawaparti, sunnitiska klanledare, sekulära shiiter, kurder och även kristna. Att detta är ett smart drag visade sig i de regionala valen för ett år sedan, då han lyckades få stort stöd framför allt i de södra regionerna.

Men såväl internationella bedömare som flera irakier ifrågasätter hans motiv. Inte minst mot bakgrund av  det som hände i mitten av januari när det nya »de-Baathification«-organet AJC (Accounta­bility and Justice Commission) beslöt att  utesluta 511 kandidater från valet på grund av påstått samröre med Saddam Husseins gamla Baathparti.

Beslutet stöttades av al-Malikiregeringen och al-Maliki själv som ser den tidigare baathpartisten och premiärministern Ayad Allawi, i dag ledaren för Iraqiya-alliansen, som sin kanske störste rival.

Allawi anklagar al-Maliki för att »att eliminera rivaler i valet och att avleda uppmärksamheten från den nuvarande regeringens misslyckanden«, enligt ett uttalande till nyhetsbyrån Reuters.

En annan av al-Malikis konkurrenter som har förbjudits att ställa upp är Saleh al-Mutlaq, en av de mest framstående sunni-politikerna och tillika kandidat på  Iraqiya-listan.

En pikant detalj i sammanhanget är att den som övervakar AJC inte är någon mindre än Ahmed Chalabi, som var den som lämnade falska uppgifter till USA:s regering för att övertala den att invadera Irak.

Både USA:s ambassadör i Bagdad Alexander Sloan och general Ray Odierno, befälhavare över de amerikanska trupperna i Irak, anklagar Chalabi för att gå Irans ärenden. Ahmed Chalabi har svarat med att anklaga USA för att blanda sig i det irakiska valet.

Allawi, å sin sida, varnar för att uteslutandet av kandidater kan leda till ett nytt sekteristiskt krig. Det skulle vara ett stort bakslag för USA och president Barack Obama som hoppas kunna sända hem sina trupper i slutet av 2011. Den tändande gnistan skulle kunna vara den fortfarande olösta frågan om Kirkuk. Staden ligger på gränslinjen till områdena i norr som kurderna gör anspråk på, vilket har ifrågasatts av både sunniter och shiiter.

När det är dags att bege sig hemåt vågar man numera sätta sig i en taxi utan att vara överdrivet rädd för att få halsen avskuren. Man vågar till och med be taxichauffören köra en till Adhamiya, kvarteret som mest är känt för att vara ett fäste för al-Quaida, men som också är en samlingsplats för nattsuddare. Där, på en terrass vid floden, går kvällen över i natt och dränks i stora mängder whisky och arraksbrännvin.

Om alkohol används för att mäta graden av frihet så är det bara att konstatera att Irak återigen är ett fritt land. Mittemot nationalteatern, som för övrigt har återgått till ett nästan normalt scenprogram bakom de numera explosionssäkrade murarna, saluför den kristna alkoholförsäljaren sina varor helt öppet. Det var inte länge sedan han tvingades sälja alkoholhaltiga drycker i smyg, nu har han stora skyltar som gör reklam för ett lokalt ölmärke.

Egentligen är det bara i den gröna zonen som det fortfarande råder ett veritabelt krigstillstånd. Där är bevakningen stenhård och de utländska styrkorna patrullerar varje gathörn. Ironiskt nog är den gröna zonen nästan det enda kvarteret i Bagdad där det är svårt att släcka törsten med öl, vin eller sprit. Den konservative Nuri al-Malikis regering har utfärdat strikta regler för att inte en endaste alkoholhaltig dryck ska kunna passera vägspärrarna. Något som förstås inte är populärt bland de tusentals amerikaner som jobbar i denna zon och som söker efter medel att döva sin hemlängtan och göra posteringen mindre långtråkig. Det händer också att den irakiska polisen försöker utvidga förbudet till att omfatta andra delar av den irakiska huvudstaden, hittills utan större framgång.

Bagdads gator är framför allt lämnade åt sitt eget öde. Amerikanerna uppfyller till stor del löftet att inte cirkulera i staden på dagtid, precis som överenskommet enligt planen för tillbakadragande från juni 2009. Ibland händer det dock att man stöter på en amerikansk konvoj som tränger sig fram genom bilköerna innan den snabbt försvinner.

Men den relativa friheten kan också snabbt förvandlas till kaos. Främst i trafiken, där ljudnivån av tutande bilar stigit till en öronbedövande kakofoni. Trafiksituationen har förvärrats markant, berättar Muhammed Ibrahim, tjänsteman på irakiska kulturdepartementet. Tidigare tog det honom 20 minuter att köra till jobbet, nu tar samma sträcka två timmar. Han lämnar hemmet klockan sex på morgonen och tvingas passera en vägspärr ungefär var 300:de meter för att ta sig till sin arbetsplats. För att slippa bilköer undviker han numera de stora trafiklederna.

– På parallellgatorna finns det ofta inte en enda vägspärr, säger Muhammed Ibrahim.

En insikt som förmodligen delas även av terroristerna som med jämna mellanrum spränger en lastbil i luften framför något departement eller stort hotell där det bor många västerlänningar. Varje gång har fordonet lyckats ta sig fram till sitt mål utan att fastna i en vägspärr, trots att den irakiska polisen och armén utrustats med ett nytt vapen mot bomber. En liten dosa i bakelit med en teleskopradioantenn som kan känna av om det finns en sprängladdning i ett fordon. Varje vägspärr i Bagdad är numera utrustad med minst ett exemplar. Manicken ska reagera på alla sprängämnen, även de hemmasnickrade bomberna som är så vanliga i Irak.

De irakiska myndigheterna slog på den stora trumman när detektorerna lanserades och hävdade att huvudstaden nu var skyddad från bombdåd. Besvikelsen blev därför stor när så inte blev fallet, och när en högt uppsatt amerikansk militär kallade apparaten för »ett ofarligt trollspö« fick den irakiske generalen Jihad al-Jaberi, som var den som undertecknade köpekontraktet på 85 miljoner dollar, nog.

– De som kritiserar den här apparaten är lögnare. De få gånger som den inte fungerat berodde det på att de som skulle använda den inte visste hur man gjorde, sa Jihad al-Jaberi.

Samtidigt har tillverkaren gripits av brittisk polis sedan han försökt sälja bombdetektorn i Afghanistan, och Nuri al-Maliki har tvingats tillsätta en parlamentarisk utredning för att bringa klarhet i fallet. Med eller utan den nya tekniken så förblir Bagdads säkerhetskontroller något av ett lotteri.

– Det räcker att ha en namnbricka med någon partisymbol eller säga att man jobbar inom säkerhetsstyrkorna för att passera vägspärren utan att kontrolleras, säger polisen Dhia Hussein.

Säkerhetskontrollerna har ändå lett till att Irak håller på att byråkratiseras. Papper med stämplar, giltiga anställningskontrakt och olika intyg är saker som många irakier nu beväpnar sig med för att kunna röra sig fritt i huvudstaden. Parallellt sker även en militarisering: i dag finns omkring 150 000 beväpnade poliser, militärer och milismän på Bagdads gator. Alla lyder de order från olika håll, och inte nödvändigtvis från statsmakten.

Den irakiska staten brottas med demoner från det förflutna. Samhället kämpar på flera plan med att försöka skapa en illusion av fungerande verksamheter. Bokhandlarna på gatan Moutanabi får frustrerat vänta flera veckor på att få in de beställda böckerna från utlandet eftersom det irakiska kulturministeriet går igenom titlarna en efter en och censurerar vilt.

Journalisterna är rädda. Imar al-Abadi, chef på tv-kanalen Diyar, skadades svårt när en sprängladdning detonerade i hans bil. I en skrämmande artikel i dagstidningen Sharq Al-Awsat avslöjade en hemlig källa inom säkerhetspolisen att det finns en lista med 400 namn på journalister som ska likvideras före valet i mars.

Det ihållande våldet hotar det ömtåliga konsensus som ändå finns i det irakiska samhället. På den shiitiska sidan för premiärminister Nuri al-Maliki ett dubbelspel där han försöker balansera mellan de olika religiösa lägren. Attentaten fortsätter komma och ingen förväntar sig egentligen något annat.

Än värre är kanske att dödspatruller återigen börjat härja på Bagdads gator. I slutet av november förra året trängde sig ett gäng uniformerade män in i ett bostadshus i den sunnitiska stadsdelen Tarmiya i norra Bagdad. Husets alla inneboende överraskades i gryningen och samtliga, även barnen, fick sina halsar avskurna.

Några dagar tidigare i stadsdelen Abu Ghraib, mest förknippad med sitt ökända fängelse, slogs ett trettiotal människor ner med batonger av uniformsklädda män. I bägge dessa fall står utredningarna och stampar, och ännu har ingen ansvarig ställts inför rätta. Därför är det omöjligt att säga om detta organiserade våld har beordrats av de högsta cheferna inom säkerhetsstyrkorna eller inte. Det går ju att köpa sig en uniform på någon av Bagdads många marknader.

– Vi ser nu att dödspatrullerna är på väg att återupplivas, säger Tarek al-Hachemi, sunnitisk vicepresident.

Adnan, en ung man från kvarteret Mansour, berättar att han flyr direkt, eller till och med försöker döda de poliser som nästa gång försöker stoppa honom. Han har tappt allt förtroende för den irakiska polisen.

Den nya amerikanska strategin initierad av general David Petraeus bygger på att återupprätta sunniternas ställning. En del i taktiken är inrättandet av sahwas, väktarråd som kämpar mot upprorsmän och terrorister. Inte bara med våld, utan framför allt genom att erbjuda ett alternativ. Arbete och en lön som överstiger den som terroristerna erbjuder är viktiga åtgärder för att minska lockelsen. Enligt den amerikanska armén har ungefär hälften av de avlönade nu fått anställning inom någon av den irakiska statsmaktens institutioner.

Medan livet ändå återvänder till Bagdads gator frodas korruptionen. Irakier vittnar om hur de vid varje kontakt med någon statlig tjänsteman, polis eller annan samhällsfunktion tvingas betala en muta. Och Bagdad skakas av en jättelik skandal: 20 miljoner dollar har betalats ut i löner till personer som helt enkelt inte finns. Och händelser som denna bådar inte gott inför parlamentsvalet i mars.

– Parlamentsledamöterna har så många privilegier att de till varje pris kommer att slåss för att behålla dem. Det är också deras enda politiska drivkraft, som den politiske analytikern Ali al-Nashmy uttrycker det.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter

Låt mig förklara hur jag för min del tror att Storbritannien kom att gå in i Irakkriget.

Bush-administrationen hade många olika bevekelsegrunder för att eliminera Saddam. En var att man efter 9/11 inte ville sitta och vänta på att någon ny fara skulle brisera. Irak var i misär men Saddam uppträdde utmanande. Han var i gång med att knäcka sanktionerna och efter att ha blivit av med FN-inspektörerna kunde han tänkas ta fram gömda vapen och missiler. Regimförändring i Irak hade stått redan på Clintons dagordning men han hade inte varit beredd gå i krig för att åstadkomma den. Bush var det, och hans administration brydde sig inte om att FN-stadgan bara tillät krig i självförsvar mot ett anfall eller då säkerhetsrådet gett grönt ljus.

Blair delade Bushs åsikt att Saddam var ond och måste desarmeras, men den brittiska regeringen ansåg att FN-stadgans regler måste respekteras. Har Blair numera övergett den ståndpunkten? I en intervju nyligen sa han att han skulle funnit det rätt att ingripa med våld i Irak även om han vetat att det inte fanns några vapen. Kanske uppriktigt men hur ska han försvara den ståndpunkten? Jack Straw, Blairs utrikesminister, sa i förra veckan med emfas att FN-stadgan inte tillåter krig bara för att oskadliggöra tyranner.

Blair har förtjänsten av att tillsammans med bland andra Colin Powell ha förmått Bush att mot sin hökflocks vilja ha avstått från unilateralt väpnat angrepp och i stället gå en linje som kunde tänkas bli förenlig med FN-stadgan: Saddam skulle tvingas att genomföra säkerhetsrådets krav att under FN-inspektion förstöra sina massförstörelsevapen. Om så behövdes fick det ske med väpnat våld. Blair räknade med att om Saddam släppte vapnen skulle allt bli frid. Om han – liksom förr –vägrade släppa in inspektörer eller obstruerade skulle säkerhetsrådet ge grönt ljus till krig. Det var att spela högt. Med ökande amerikanska styrkor vid sina gränser släppte Saddam in inspektörerna och lät dem obehindrat söka de vapen som inte fanns, men som nästan alla, efter 90-talets katt och råtta-lek med FN, trodde fanns. Något motstånd som kunde motivera säkerhetsrådet att ge grönt ljus för väpnat våld att eliminera Saddam gjordes inte. Hökarna i USA var säkert besvikna men för dem spelade grönt FN-ljus föga roll. För Blair var det däremot viktigt.

I mitt inre trodde även jag länge att det fanns förbjudna vapen, men utan att någonsin kunna utesluta möjligheten blev jag i februari 2003 alltmer tveksam och skeptisk. Jag rapporterade i säkerhetsrådet att inga av våra hundratals inspektioner hade funnit några dolda vapen och att irakierna nu samarbetade mer aktivt. Dussintals platser som brittisk, amerikansk och annan underrättelsetjänst utpekat som misstänkta visade sig inte innehålla några förbjudna vapen. Ett dokument som påståtts vara ett kontrakt om uranköp från Niger visades av IAEA vara en ren förfalskning.

Jag sa i samtal med både Blair och Condoleezza Rice att vi inte var imponerade av deras underrättelsetjänst. De valde dock att lita på vad deras egna trodde sig veta, till exempel genom avhoppare, och ignorerade den skepsis vi framförde.

Mot mitten av mars 2003 vägrade USA att ge mer tid för inspektioner. Det allierade militärtåget rullade fram mot en Saddam som knappast var en fara ens på lång sikt och mot förbjudna vapen som förstörts för länge sen. Blair bar ansvaret för att britterna var ombord. Trots intensiva ansträngningar kunde London inte förmå säkerhetsrådet att ge något som helst grönt ljus. Storbritannien drogs med i ett krig som blev ett tragiskt misslyckande och som stod i strid med brittisk uppfattning om vad FN-stadgans regler krävde.

Bushadministrationen avstod hänsynsfullt från att officiellt säga att den inte brydde sig om stadgan. I stället uttalade de krigförande att den aktion som nu genomfördes, som tre permanenta rådsmedlemmar (Frankrike, Kina, Ryssland) motsatte sig och som inte kunde få stöd av en majoritet av rådsmedlemmarna, var ett sätt att upprätthålla rådets auktoritet.

Köpenhamn har döpts om till Hopenhagen i brittiska medier. Förväntningarna är oerhörda trots att världens ledare med Obama i spetsen gjort sitt bästa för att skriva ned förväntningarna under de senaste månaderna med ungefär samma logik som man försöker styra finansmarknaderna. Vad vi tror kommer att hända är viktigare än vad som verkligen händer.

Köpenhamnsmötet handlar om att hitta lösningar på tre centrala konflikter.

Den första går mellan människa och natur: mellan vår önskan att ständigt konsumera och producera mera, och den obevekliga natur som vi ständigt försöker förhandla med. Nästa linje går mellan nord och syd, mellan oss som kräver rätten att få fortsätta leva i den levnadsstandard vi vant oss vid under 1900-talet och dem som tycker att det är deras tur. Och ytterligare en konfliktlinje går mellan inrikespolitisk protektionism och global internationalism. Den republikanske senatorn för Alaska menar exempelvis att USA inte kan bidra ekonomiskt till Köpenhamnsuppgörelsen så länge det finns byar som trillar i havet längs Alaskas kust. Pengarna måste läggas där, inte på att klimatsäkra Bangladesh.

Dessa konflikter är ödesfrågor för mänskligheten, precis som kapprustningen en gång ställde vår förmåga att agera som en civilisation på sin spets. Den gången blev det ett nedrustningsavtal, skört och otillräckligt kanske men i alla fall ett steg bort från avgrunden. Nu kan vi välja att rusta upp och slåss om utsläppsrätter, eller att ta vårt ansvar som mänsklighet. Att det senare är svårt vittnar de senaste veckornas misstänkliggörande av Köpenhamn om.

De starka intressen som är emot ett Köpenhamnsavtal grabbar tag i allt som kan tjäna som bevis på att det hela bara är en stor konspiration. Man stjäl e-post och forskningsresultat, och kallar forskare för ohederliga. Man skyller på solen, liksom antikens människor gav himlakropparna makten över framtiden, läste tecken i skyn och bävade för katastrofen. Det är inte vårt fel, det är gudarna som straffar oss. Ständiga hänvisningar till att bättre marknadsmekanismer eller teknologiska förändringar ska rädda oss från att behöva bära konsekvenserna av vårt leverne vittnar om en liknande ödestro.

Men det är vårt fel. Ingen lösning kan frångå denna enkla sanning. Att framtiden tillhör människan är en av modernitetens idehistoriska grundvalar. Mycket har vi gjort för att ta makten över den. Men när nu framtiden – »historiens ängel« som Walter Benjamin skrev – vänder sig mot oss och utkräver ansvar så vrider vi oss som mask på en spik.
Köpenhamnsmötet handlar om oss som civilisation. Är vi Påskön, oförmögna att hantera vår långsiktiga överlevnad, dömda att förstöra allt omkring oss och till slut stå ensamma kvar på en skövlad planet?

Vi kan skylla på solen, men jag letar efter andra tecken i skyn. Nobelpriset i ekonomi gick till Ellinor Ostrom, en amerikansk statsvetare som motbevisat de dystopiska tankegångar om allmänningens tragedi som präglat samhällsvetenskapen. Hon visar att människor tillsammans förmår ta hand om det som i generationer uppfattats som tillhörande alla. Kring allmänningen växer människans samhällen.

Ett annat tecken i skyn är den brittiske klimatministern Ed Miliband som frenetiskt arbetar för att göra klimatet till grund för en ny, global ekonomisk politik. Vem har sagt att socialdemokratin är död?

Klimatfrågan är en del av en växande vridning av det politiska landskapet som kommer att få central betydelse under de kommande åren. I centrum för denna förändring står allmänningens framtid. Det handlar om klimatet, men också om fundamentala sociala rättigheter och kollektiva nyttigheter i den gemensamma ekonomin. Det handlar om nya policylösningar, men också om vår värdighet som människor. Det handlar om längtan efter snö och om sorgen efter en sjunken atoll. Om vi klarar att ta ansvar för vår överlevnad, och om vi kan betro politiken med vår framtid.

***

För övrigt pågår i Storbritannien en intressant utredning om vad Tony Blair gjorde och inte gjorde i upprinnelsen till Irakkriget. Varför en okänd lady Ashton framför ledare som Blair eller den tortyranklagelseförföljde utrikesministern David Miliband? Hon har i alla fall inte blod på sina händer.

– Jag är ansvarig för alla oljefaciliteter i de norra delarna. Det inkluderar Mosul, Kirkuk, Tikrit, Anbar, som är några av de farligaste områdena i landet, säger han.

Enligt webbsajten Iraq Pipeline Watch har 460 attacker genomförts mot pipelines, oljefaciliteter och anställda sedan 2003, när Baathregimen störtades och fram till februari 2008 när sajten lades ner.

Sedan Samey Ameen Alahwany tog över i juni 2007 har North Oil Company producerat olja till ett värde av 23 miljarder dollar. Pipelinen som utgår härifrån sträcker sig 170 kilometer till den turkiska gränsen och är livsviktig för oljeexporten från norra Irak.

Bara några minuters bilväg från de centrala delarna av Kirkuk finns en enorm oljereserv på runt 10 miljarder fat, vilket enligt New York Times utgör 6 procent av världens oljereserv, eller cirka en tredjedel av Iraks. Landskapet ser ut som ett grått månlandskap. Vi kommer aldrig närmare dessa enorma gaslågor än ett par hundra meter, men ljudet är nära. Det låter som en gigantisk gasspis.
Samey stannar till och visar en eldslåga som kallas för »Den Eviga Lågan«. Det är ett naturfenomen som orsakas av gas som strömmar ut genom ett lufthål, antänds och förvandlas till en flamma som enligt sägnerna ska ha brunnit i tusentals år.

– Hit brukade jag gå med pappa när jag var liten, berättar han. När ögonen börjat vänja sig vid flammorna, ser man hur gammal mycket av utrustningen är.

Samey påpekar att en del av den är lika gammal som det 81-åriga företaget självt. På frågan om vart pengarna är muttrar han något om att de hamnar i »dåliga irakiers fickor«. Oljeproduktionen skulle lätt kunna öka om oljeraffinaderier och utrustning förnyades.

Men tanke på att Kirkuk producerar enorma mängder olja verkar det vara påfallande lite som kommer staden till godo. Gatorna är smutsiga och i dåligt skick. Framför citadellet finns en park som ser mer ut som en soptipp än en lekpark. Där sitter familjer i gräset och dricker te samtidigt som tomma plastpåsar, muggar och annat skräp blåser i den starka vinden. Några barn springer skrattande efter det flygande skräpet.

Hamza, en kurd i 40-årsåldern som varit bosatt i Tyskland i ett tiotal år återvände till Kirkuk 2004. Han slår ut med armarna och säger:

– Vi har ett hav av olja under oss. Men var pengarna hamnar det vet jag inte. Bara att de inte stannar i Kirkuk.

Någon kilometer från citadellet ligger Kirkuks stadshus, som är väl skyddat av taggtråd, torn med vakter som är beväpnade med kulsprutor, t-formade cementblock och stora plastbehållare fyllda med sand. Där sitter guvernören Abdul Rahman Mustafa Satah i ett rum belamrat med stora tunga möbler. Han sitter vid ett elegant skrivbord, bakom honom står enorma bokhyllor och prydnadssaker.

Det känns som att gå in i ett museum eller kanske i en salong på någon gammal lyxkryssare. Han blev vald till guvernör direkt efter »befrielsen« som han kallar de amerikanska styrkornas intåg. Abdul Rahman arbetade tidigare som advokat.

– Vi står inför många utmaningar just nu. Saddam-regimen lät medvetet vår stad förfalla. Det råder brist på rent vatten och el. Vägarna är i dåligt skick och vi har en enormt stor arbetslöshet, säger han.

Men han menar att det finns andra provinser som har det mycket sämre. Och det finns en ljusglimt. Premiärministern har lovat Abdul Rahman att staden ska få en halv dollar för varje fat som produceras. För närvarande får oljebolaget fram 700 000 fat per dag, vilket skulle genera en inkomst på 350000 dollar.

Guvernören, som själv är kurd, sitter inte särskilt bekvämt på sin post. Han är inklämd mellan två maktcentra. På ena sidan har han KRG (Kurdistan Regional Government) som har sitt säte i Arbil bara 1,5 timmes bilväg från Kirkuk, och på den andra centralmakten i Bagdad tre timmars resa bort.

Kurderna har haft ett visst mått av autonomi ända sedan 1991 när USA och Frankrike införde zoner som inte fick beträdas av irakiskt flyg. De skyddade i någon mån från Baathregimens etniska rensning.

Abdul Rahmans kluvenhet märks när vi kommer in på frågor om oljan. Det är officiellt oljeministern i Bagdad som beslutar om produktionen. Samtidigt har KRG tecknat kontrakt med några utländska företag om att få utvinna olja i Kurdistan. Detta anser premiärministern och oljeministern är olagligt. Som det är nu ska alla oljeintäkter gå till centralmakten och sedan distribueras till landets provinser.

Men det råder kaos eftersom den oljelag som ska reglera avtal, investeringar, koncessioner och fördelning av Iraks enorma oljeintäkter inte godkänts av irakiska parlamentet. Det är för många som har invändningar mot den nuvarande utformningen, eftersom den enligt kritikerna skulle ge utländska företag möjlighet att kontrollera Iraks naturtillgångar. Oljearbetarna i Basra har hotat att gå i strejk om lagen godkänns.

Men den riktigt stora stötestenen är Kirkuk, eftersom alla vill åt oljan där. Kurderna i det autonoma Kurdistan vill att staden ska införlivas med de tre nordligaste provinserna. Men det motsätter sig naturligtvis regeringen i Bagdad.

Ända sedan den irakiska konstitutionen antogs i oktober 2005 har frågan om Kirkuks framtid varit ett brännande ämne. Enligt författningen ska stadens tillhörighet bestämmas av en folkomröstning där Kirkuks invånare själva får bestämma. Både kurderna och den turkmenska befolkningen hävdar att de har en historisk rätt till staden – och därmed oljan. Folkomröstningen har skjutits upp tre gånger.

Den turkmenska journalisten Nermin al-Mufti menar att folkomröstningen fått skjutas upp för att viktiga krav inte uppfyllts. Dels skulle omröstningen enligt tidigare avtal hållas senast i december 2007 och föregås av en folkräkning (den senaste hölls 1957) för att fastställa vilka som var röstberättigade. Dels krävdes att de som tvingats lämna sina hem och egendomar skulle få dessa tillbaka.

Eftersom frågan om Kirkuks tillhörighet är en viktig nyckel till fred och stabilitet i Irak behandlas den nu på högsta nivå. Efter ett par veckors febril diplomatisk aktivitet, där den amerikanske vice presidenten Joe Biden och FN-delegater deltagit, enades det irakiska parlamentet till slut om en ny vallag. I de provinser där röstlängderna var föremål för dispyt skulle resultatet bara vara tillfälligt och kunna justeras vid ett senare tillfälle.

Politiska bedömare ser två vinnare efter beslutet. Den ena är Vita huset som genom sin ambassadör i Bagdad har låtit meddela att tillbakadragandet av amerikanska trupper kommer att ske planenligt. Den andra är kurderna eftersom beslutet innebär att det är 2009 års röstlängd som gäller och inte 2004 års, då kurderna var färre. Allting handlar om vilken folkgrupp som är störst, och därmed kan få sin vilja igenom i folkomröstningen.

Oljestaden Kirkuk har varit föremål för en maktkamp ända sedan regimfallet den 9 april 2003. När den gamla regimens soldater och poliser, som höll staden i ett järngrepp, gav sig iväg, strömmade tusentals peshmerga (de kurdiska gerillastyrkor som under flera årtionden slagits för kurdernas frihet) in i staden.

Både araber och turkmener anklagar kurderna för att sedan dess ha försökt att ändra stadens demografi genom att direkt uppmana kurder från andra delar av Irak att komma dit för att bosätta sig. Turkmenerna och araberna fruktar att kurderna nu har lyckats rubba maktbalansen till sin fördel genom att tusentals kurder flyttat in i provinsen och därmed skulle segra i folkomröstningen och lämna över Kirkuk till Kurdistan.

Kurdernas ökade inflytande märks också tydligt inom den lokala maktapparaten i staden. Både guvernören och polischefen är kurder. Den som har ansvaret att fungera som en länk mellan KRG (Kurdistan Regional Government) och den turkmenska befolkningen är också kurd.

Vid ett hus på en smal gata i Kirkuk står vakter med kalasjnikov. (Alla politiska partier har egna arméer.) Här, i en stor lyxig enplansvilla, bor Rafaat Abdullah, ledare för Kurdistans Patriotiska Union i Kirkuk (PUK).

– Vi kurder vill ha en folkräkning därför att det är det enda sättet att fastställa vem som utgör en majoritet i Kirkuk, säger Rafaat.

Han vet att kurderna numera är den största gruppen i staden, även om de exakta prognoserna skiljer sig åt mellan olika bedömare. Enligt Rafaat består Kirkuk av 70 procent kurder (i den gruppen ingår även den assyrisk-kurdiska minoriteten) och 30 procent araber och turkmener.

Amerikanska statliga källor uppskattar antalet kurder till 52 procent, 35 procent araber och 12 procent turkmener.

Kurderna känner sig som segrare i konflikten mot turkmener och araber. Frågan är om förlorarna kommer att erkänna sig slagna, eller om stridigheterna fortsätter efter parlamentsvalet i januari nästa år?

Risken att man för att undvika en kris lyckats åstadkomma en annan, kanske till och med en värre kris, är överhängande. Det politiska våldet i Irak är redan på väg att trappas upp inför valet. Många terroristgrupper gör vad de kan för att destabilisera landet.

En sidoeffekt av de ständiga omflyttningarna av folkgrupper, där många tvingats flytta mot sin vilja, är att det skapats ett starkt rekryteringsunderlag för bland andra al-Qaida. Här, bland besvikna utslängda araber, har det varit lätt att rekrytera terrorister till extremistiska motståndsgrupper. En polisofficer i Kirkkuk uppger att det finns tretton bostadsområden i Kirkuk som periodvis stått under al-Qaidas kontroll. Det kommer göra det än svårare att skapa ett stabilt Kirkuk, och därmed i förlängningen ett stabilt Irak.

Urban Hamid har tillsammans med fotografen Martin von Krogh flertalet gånger besökt landet sedan krigets utbrott. De har i Fokus beskrivit irakiernas verklighet, vem som har makten – och vem som skjuter på vem.

Läs deras tidigare publicerade artiklar: Bagdad – fyra år senare, Fem år av lidande, Landet på gränsen till upplösning, Våga tro på Irak, Han ska hålla mullorna i schack.

Läs ännu fler artiklar om Irak här.