Hans Blix är tidigare ordförande för IAEA.

USA överväger nu att minska sin militära beredskap till att bara kunna föra ett krig i taget. Vore det inte i detta läge paradoxalt om landet, ännu uttröttat och horribelt skuldsatt efter kostsamma och misslyckade krig i Afghanistan och Irak, skulle ge vika för trycket från högljudda hökar och börja bomba kärnenergianläggningar i Iran?

Även om Obama-administrationen talar militärt kroppsspråk genom att sända ett andra hangarfartyg till Persiska viken är det osannolikt att den eller militären i Pentagon skulle vilja gå i krig med Iran. Den vill nog i det längsta hoppas att morötter och piskor ska leda till någon uppgörelse som hindrar att Iran producerar kärnvapen. När man inte kan få FN:s säkerhetsråd att besluta om hårdare sanktioner söker man i stället införa en Washington-beslutad köpblockad mot iransk olja. USA stöder subversion i Iran och samverkade troligen med Israel för att ta fram det datavirus – Stuxnet – som för en tid stoppade centrifuger i iranska anrikningsanläggningar.

Jag vill gärna tro att Obama-administrationens fördömande av mordet på en iransk vetenskapsman var uppriktigt. Den moderna amerikanska strategin att med pilotlösa flygplan (drönare) döda identifierade individer reser frågor om vad som är legitim krigföring, men den har veterligen inte använts mot icke stridande personer. Den israeliska och en del andra säkerhetstjänsters praxis att likvidera civila bryter mot den grundläggande internationella regeln att avsiktligt dödande av civila såväl under fred som krig är mord.

För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukis­metoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop. Att det just nu blivit starkare beror knappast på att den senaste IAEA-rapporten talar om iranska förberedelser för en tillverkning av kärnvapen. Inte heller beror det på någon obstruktion av IAEA:s inspektioner eller av att anrikning sker till cirka 20 procent. Intet av detta är nytt. Det verkar troligare att krigsivrarna vill få till stånd en avgörande konflikt innan Iran sätter i gång en anläggning (Fordow) som visserligen inspekteras av IAEA men som skulle kunna användas för att anrika uran till vapennivå och som knappast kan stoppas genom bombangrepp.

Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen. En amerikansk försvars­expert skriver förtröstansfullt i Foreign Affairs (jan/febr 2012) att en militär aktion skulle kunna begränsas till ett snabbt kirurgiskt ingrepp att stoppa kärn­energianläggningar. Är det inte i stället sannolikt att man sätter Mellanöstern i brand och världens oljeförsörjning i fara?

Den fråga som omedelbart inställer sig är »vad händer efter de första bomberna i Iran?«. Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld? Kanske skulle programmet att anrika uran fördröjas några år, men det skulle säkert återupptas – med en beslutsamhet att som Nord­korea skydda sig med kärnvapen mot yttre angrepp.

En särskild fråga är om de tänkta anfallsmålen bara är anläggningar som kan direkt bidra till ett kärnvapenprogram. I 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna förbjöds angrepp på kärnkraftverk (men inte andra nukleära anläggningar) där det kunde leda till farliga utsläpp. Kärnkraftverket i Busher vid Persiska viken är i drift och innehåller radioaktivt bränsle. Man vill hoppas att de som väljer anfallsmål inser vad implikationerna skulle vara om man bröt mot den antagna regeln.

Det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Säkerhetsrådet har inte och kommer inte att bemyndiga några anfall och Iran har inte angripit någon. Ahmedinejads uttalanden om att Israel borde försvinna från världens karta är vilda och populistiska men inte några konkreta hot om angrepp. Vad som nu förespråkas är helt enkelt ett preventivkrig. Är de europeiska staterna beredda att gå den vägen? Att regeringar i flera arabländer i privata samtal är positiva till bombning av iranska kärnenergianläggningar förvånar inte, men man kan vara ganska säker på att sådana angrepp för en bred arabisk opinion skulle framstå som nya förödmjukande amerikanska övergrepp – inspirerade av Israel.

Vad skulle ske om Iran verkligen en dag deklarerar att kärnvapnen ligger färdiga? Kanske inte så mycket – på kort sikt. Insikten att varje användning av kärn­vapen skulle leda till ohygglig vedergällning skulle säkert avhålla den iranska regimen – liksom den avhållit andra regimer – från att göra bruk av dem. Israel skulle inte hotas men de israeliska kärnvapnen skulle i viss mån bli neutraliserade. Risken skulle vara ganska betydande att Saudiarabien, Egypten och kanske Turkiet på sikt skulle följa Irans exempel och kanske kunde kärnvapen i Iran liksom i Pakistan och på andra håll falla i fanatiska händer. Det finns alltså mycket goda skäl att söka förmå Iran att avstå från kärnvapen och faktiskt också från ett anrikningsprogram som inte kan vara ekonomiskt motiverat.

Vad kan man göra och vad kommer man att göra? Flera stormaktsledare har sagt att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt. Uttalandena är kanske mer flexibla än de låter. Trots att Nordkorea sprängt plutoniumladdningar anses landet inte av omvärlden vara en kärnvapenstat, och Israel, som troligen inte testat något vapen men anses ha bortåt tvåhundra, har länge oemotsagt förklarat att man inte kommer bli den första att införa kärnvapen i Mellanöstern.

Mot denna bakgrund framstår uttalandet som den amerikanske försvarsministern Panetta nyligen gjorde inte direkt överraskande. Han sa att USA var inställt på att hindra Iran att producera ett kärnvapen, men inte att hindra landet att nå förmågan att göra kärnvapen. Det är ju just där Iran står – vilket Panetta påpekade. Iran har deklarerat att landet inte avser producera kärnvapen utan att det tvärtom stöder en eliminering av alla kärnvapen. Kanske nöjer det sig med att ha visat omvärlden att det inte låter sig hunsas och att det på ganska kort tid skulle kunna sätta ihop ett kärnvapen – ungefär som Japan och Brasilien utvecklat kapacitet att anrika uran utan att ta steget till ett vapen? Naivt, skulle hökarna säga. Vi får se.

Panettas uttalande innebär en viss välkommen sänkning av dagens temperatur, särskilt som det också innehöll en mjuk uppmaning till Israel att gå i takt med USA. Uppenbarligen behövs dock mer avkylning och längre stubintrådar i regionen. Tillfällen till samtal kommer inte att saknas. Ett möte mellan Iran, EU och de fem stormakterna i säkerhetsrådet plus Tyskland ska snart äga rum i Turkiet. En del försiktiga men konstruktiva steg borde där kunna tas av alla parter och bereda vägen för senare och vidare förhandlingar. Man borde ömsesidigt kunna försäkra att man vill undvika provocera varandra i Persiska viken och kanske etablera en het linje för samtal. Iran skulle kunna bekräfta att man inte avser att anrika uran till högre nivå än 20 procent och att IAEA-inspektörer även fortsättningsvis kommer att kunna kontrollera både detta och de kvantiteter som anrikas.

Före utgången av 2012 väntas i Helsingfors ett stort möte äga rum om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Tanken på en sådan zon väcktes ursprungligen av Iran och Egypten och siktade på en eliminering av de israeliska kärnvapnen. I dag borde man höja ambitionen och samtala inte bara om eliminering av dessa vapen utan också om att att alla länder i regionen borde avstå från anläggningar som behövs för produktion av kärnvapen, inklusive de som nu finns i Iran. Naivt, säger säkert de flesta. Nåja, det förutsätter säkert en viss avspänning, men en opinionsundersökning i Israel som rapporterades nyligen (IHT 16 jan) visade att en majoritet israeler hellre skulle se att varken Israel eller Iran hade kärnvapen än att båda hade det.

Västs gamla diplomati havererar.

 Tre dagar efter jasminrevolutionen i Tunisien verkar inte kaptenen i grön uniform tro på det själv, när han lägger på telefonen i vaktkuren. Ska verkligen de där svenska journalisterna släppas igenom militärens avspärrning till Ben Ali-regimens allra privataste yachthamn i Sidi Bou Saïd – ett tunisiskt Saint-Tropez, omgivet av vackra stränder? Soldaten kliar sig lite under mössan.

– Högkvarteret säger att det är okej. De säger att vi lever i demokrati, säger han.

Under Ben Alis styre skulle vi ha blivit satta i förhör för att ens ha frågat.

Nu berättar i stället hamnkaptenen hur en av Tunisiens mest hatade män, Belhassen Trabelsi med familj, flydde revolutionen sjövägen, beväpnad med två pistoler och två resväskor.

Belhassen Trabelsi, bror till rikets numera avsatta första dam Leila Trabelsi, var den finansiella hjärnan bakom den tunisiska regimens plundring av landets tillgångar. Till båthamnen i Sidi Bou Saïd förde också Belhassens lillebror Imed de lustjakter som han lät stjäla från andra sidan av Medelhavet.

I läckor till Wikileaks, som publicerades i november, kallar amerikanska diplomater Trabelsi- och presidentklanen för en maffialiknande klan. I december inleddes jasminrevolutionen. Det ena ledde till andra, menar Bassma Kodmani, direktör för tankesmedjan Arab Reform Initiative.

– Att utländska yrkesdiplomater använde sig av extrema uttryck som »maffia« och »rovregeringar« i sin korrespondens blev en ögonöppnare för den allmänna opinionen. Det här var ordalag som bara de allra mest radikala regimkritikerna tidigare hade vågat använda sig av. Genomslaget blev detsamma över hela arabvärlden, säger hon.

Vid jul, mitt under jasminrevolutionen, besökte Frankrikes dåvarande utrikesminister Michèle Alliot-Marie de olivträdklädda kullarna ovanför Sidi Bou Saïd. Ministerns föräldrar, båda i 90-årsåldern, investerade samtidigt i ett fastighetsprojekt tillsammans med regimen.

Affären sprack inte. Det gjorde däremot den franska ministerns karriär – liksom Frankrikes goda rykte i det nya Tunisien när revolutionen och skandalen var ett faktum. Att Frankrikes president Nicolas Sarkozy spenderat en överdådig julhelg hos kung Muhammed VI av Marocko samtidigt som premiärminister François Fillon sov i sidenlakan hos president Mubarak i Egypten, gör saken värre. Gårdagens diplomati mellan väst- och arabvärlden har havererat.

Allt måste byggas upp från grunden, på en helt ny spelplan.

– Det är uppenbart att Nicolas Sarkozy har mycket både att ta igen och att sopa under mattan när han med en sådan energi tar sig an Libyenkrisen, säger Jean-François Daguzan, professor vid Fondation pour la recherche stratégique.

Enligt den välinformerade tidningen Le Canard Enchaîné är hela Pariskonferensen som föregick interventionen i Libyen onödig, annat än för själva showens skull. Beslutet att attackera Libyen har redan fattats i Pentagon och i de berörda ländernas regeringskanslier. Men president Nicolas Sarkozy har förstått att goodwill i den nya arabvärlden är lika viktigt som missiler.

Under tiden, den 22 mars, tvingades Mauretaniens utrikesminister Naha Mint Mouknass att avgå. Arabvärldens första kvinnliga utrikesminister ansågs ha för nära band till Libyens ledare, Muammar Khadaffi.

Kairo

En ny arabisk diplomati tvingas fram.

Efter många och långa år i Mubarakregimens fängelser sitter barnläkaren Abd Al-monem Abo Al-foutouh i det Muslimska brödraskapets högsta råd. Vi träffar honom mitt under revolutionen en kilometer från Tahrirtorget, i läkarförbundets öde lokaler.

– Vi vet ännu inte vilken utsträckning, om eller hur vi tänker delta i de kommande valen, säger han. Det här är inte den revolution som det Muslimska brödraskapet hade förberett sig på.

Nu är det i alla fall dags. I slutet på mars bestämde Egyptens militär att presidentval ska hållas i november – vilket är tidigare än vad många oförberedda nykomlingar på den politiska arenan hade hoppats på. Dessa små partier riskerar att vara långt sämre organiserade än det konservativa Muslimska brödraskapet och det Nationella demokratiska partiet, den tidigare regimens stomme.

Resultatet i valurnorna får betydelse för Egyptens nya diplomati. Överallt i Kairo pratas det politik. Här går det inte många minuter innan Israel kommer upp i diskussionen. President Mubarak fortsatte den väg hans föregångare hade slagit in på efter Camp David-avtalen: fred med Israel och en järnring kring Gazaremsan. Fredsavtalet kommer att stå fast. Det tror Bassma Kodmani, direktör för tankesmedjan Arab Reform Initiative. Även om nästa regering innefattar ministrar från det Muslimska brödraskapet.

– Camp David är undertecknat och kommer att kvarstå, oavsett vem som tar makten i Egypten och oavsett vad folket anser. Egyptens strategiska intressen och band med Camp David-avtalet är för starka. En egyptisk regering kommer aldrig att se sig om efter nytt stöd i Iran – än mindre förklara krig mot Israel. En sådan helomvändning skulle kräva alldeles för stora omvälvningar i fråga om internationella samarbetsavtal, allianser och bistånd, säger hon.

– Däremot så tror jag att järnringen kring Gazaremsan kommer att lättas upp, liksom att relationerna till Hamas kommer att normaliseras. Egypterna accepterar inte en alltför medgörlig attityd till den israeliska regeringen, fortsätter Bassma Kodmani.

Israelerna ser med ängslan på utvecklingen. De hade hoppats att Mubaraks regim skulle hålla sig fast vid makten. Fortfarande har ingen demokratisk regering tagit över efter armén i Egypten. Men även om militären skulle bli kvar och styra mer eller mindre från kulisserna, så står landet inför en kursändring, anser Jean-François Daguzan, forskare vid Fondation pour la recherche stratégique. Han menar att den första, strategiska vändpunkten kom redan i februari. Efter mycket tvekan lät Egyptens militär två iranska krigsfartyg, lastfartyget Kharg och fregatten Alvand, slussas igenom Suezkanalen.

Det var första gången sedan den iranska revolutionen 1979 som iranska flottenheter tilläts passera i Suezkanalen. Enligt det ursprungliga fördraget från 1888 då kanalen invigdes ska alla länder få använda den för sina krigsskepp. Men i praktiken har Egypten stängt passagen för sin gamla fiende Iran.

– Genomresan i Suezkanalen var en test från Teherans sida. Hade Mubarak suttit kvar hade utfallet blivit ett annat. USA och Israel vill inte se missilbestyckade, iranska krigsfartyg åka i skytteltrafik framför Israels Medelhavskust, säger Jean-François Daguzan.

Därmed kunde Israel räkna arabvårens första, diplomatiska förlustpoäng. Den egyptiska militären kunde visa för sin hemmaopinion att den inte satt i knäet på amerikaner och israeler.

På hemmaplan måste nu Israel förbereda sig på möjligheten att unga palestinier slår över till en ny, fruktad strategi: »salmiya« – icke-våld. Hur ska Israels armé reagera om hundratusentals unga palestinier inleder fredliga demonstrationer? »Icke-våld skulle göra Israels militära styrka maktlös«, skriver Meron Rapoport i den israeliska tidningen Haaretz. Han slår fast: »Snabbheten i den egyptiska regimens fall lär oss att Palestinakonflikten och ockupationen skulle kunna få ett slut snabbare än vad någon kunnat tro.«

Ras Jedir

Styrkemätningen.

Mitt i vimlet av dammiga flyktingar på väg från Libyen till tunisiska Ras Jedirs gigantiska läger står en välklädd man med svart kappa och attachéväska i handen. Han vill inte figurera med sitt namn, men berättar att han arbetar inom oljeindustrin i Libyen.

– Var inte för snabba med att räkna ut Khadaffi! Världen kan bli förvånad när man ser att det finns delar av befolkningen som faktiskt stöder honom, säger ingenjören.

Han räknar upp en lista på subventionerade produkter som gynnat befolkningen och olika förmåner som lockat gästarbetare från hela världen. Sedan tittar han på sin klocka och kliver upp i en väntande, nyvaxad bil.

En effekt av striderna och att regimen försvagats är att det skapar utrymme för lokala al-Qaida-organisationer, som går under benämningen »Aqmi«, al-Qaida i Magreb (länderna runt Sahara). »Den libyska arméns kaserner plundras nu på vapen av al-Qaida« varnade Tchads president Idriss Déby Itno i en intervju till Jeune Afrique i förra veckan. I egenskap av vän till Khadaffi ser han sin ställning hotad. Det betyder dock inte att han har fel i sin analys.

– Det finns en risk att Aqmi-terroristerna beväpnas direkt eller indirekt av sin gamla ärkefiende Khadaffi. Det kan ställa till mycket oreda i regionen, säger forskaren Jean-François Daguzan vid Fondation pour la recherche stratégique.

Just Aqmi har blivit ett stort problem för många regimer runt Sahara, däribland Algeriet, och de kidnappar ofta västerlänningar. I höstas bedrev den algeriska armén ett ställningskrig mot dem. Men regimen har även interna problem, den är genomkorrupt. Hur länge kan den hålla emot ungdomens desperation och förhoppningar? Vilket stöd kan de unga räkna med från USA och Europa om de gör uppror?

De algeriska ungdomarnas förväntningar på EU var tydliga redan 2003 då Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac var på statsbesök i Alger. Fransmannen möttes av en ung folkmassa som ropade: »Aatina l’visa!« – Ge oss visum! Ropen var en oförblommerad kritik mot den egna presidenten Bouteflika, som stod vid Chiracs sida.

Perspektivet med en ökad arbetskraftsinvandring från Nordafrika har inte väckt någon entusiasm i EU. Tvärtom används demokratiseringsvågen som argument för att stänga dörrarna. Däremot lovade EU:s utrikeschef Catherine Ashton i februari att EU ska ge bidrag på 2,3 miljarder kronor till Tunisien. EU vill också inom ett halvår få till stånd ett fördjupat frihandelsavtal, något som den tunisiska ekonomin är i skriande behov av.

Plånboksdiplomatin kan visa sig vara vinnande. Även som morot för andra länder. I Syrien står president Bashar al- Assad och tvekar vid ett vägskäl: Mubaraks väg ut med eftergifter eller Khadaffis återvändsgränd av terror. Mycket talar för att han redan har bestämt sig. Under ett par dagar framstod det som givet att Syrien, som skakats av upplopp de senaste veckorna, skulle upphäva de nästan 50 år gamla undantagslagarna, införa pressfrihet och ökat demokratiskt styre.

Men när president Bashar al-Assad väl steg upp i talarstolen i parlamentet den 30 mars grusades alla förhoppningar. Inget av löftena om demokratisering var längre aktuella. I stället sätter regimen hårt mot hårt.

– Presidenten missade ett historiskt tillfälle. Reformerna är begravda för alltid av den här regimen. Han sa bara att han var redo för krig. Jag fruktar att det talet var den första akten i vad som kan bli ett nytt Khadaffidrama, säger Anas Alabdeh, ledare för den Londonbaserade Föreningen för rättvisa och utveckling.

Att den hårdföra linjen vann ses som en seger för presidentens bror, Maher. Denne styr över den så kallade »fjärde mekaniserade divisionen«, en elitstyrka som utgörs främst av alawiter, den folkgrupp som styr landet. Resten av armén domineras av sunniter.

– Maher är definitivt den i regimen som är redo att gå till brutal attack. Det var hans fjärde division som skickades till Latakia för att massakrera demonstranter, säger Anas Alabdeh.
Han syftar på de tiotals – kanske hundratals – demonstranter som i mars enligt Amnesty International dödades i de västra och södra delarna av landet.

Något amerikanskt ingripande i Syrien är inte aktuellt, enligt utrikesminister Hillary Clinton. För det saknas enighet inom det internationella samfundet. USA och dess allierade i Europa måste välja, de kan inte gå in överallt. Clinton försökte förklara skillnaden mellan en Khadaffi som bombar den egna befolkningen och en Bashar al-Assad som låter prickskyttar slakta demonstranter. Utrikesministern gick så långt att hon kallade den syriska diktatorn för reformatör. Det är ett försök att sätta press utan att alienera honom.

Arabländernas förbund kommer inte heller förespråka ett ingripande i Syrien. Dess ledare – och tillika presidentkandidat i Egypten – Amr Moussa tycker redan att koalitionen under FN-mandat har tagit sig för stora friheter i Libyen, och här finns en potentiell spricka mellan arabförbundet och USA/EU.

– Från början efterlyste vi bara ett flygförbud för att skydda civilbefolkningen och förhindra fler aktioner, har han sagt i ett uppmärksammat uttalande.

Tunisien och Egypten har två av arabvärldens mest homogena befolkningar, därför fanns en ganska enig opposition. Med Syrien, Jemen, Bahrain och fler länder konfronteras arabvåren nu med en ofta tusenårig, inbördes misstänksamhet gentemot andra religioner och folkgrupper. Sunniter, druzer, alawiter, shiamuslimer och houthis blir återigen brickor i blodiga sammandrabbningar. Det kan diktatorer som Syriens Bashar al-Assad dra växlar på för att rädda sitt eget skinn.

I Saudiarabien har kung Abdullah gjort klart för amerikanerna att han aldrig tänker tolerera att landets shiamuslimer får någon form av självstyre. För saudierna är varje shiamuslimsk frihetssträvan en provokation från Iran – vare sig det sker i Bahrain eller i Saudiarabien. Ända sedan USA övergav president Mubarak i Egypten är det saudiska kungahuset rasande på USA. Det visar inte minst Hillary Clintons inställda besök till Saudiarabien häromveckan. Enligt uppgifter till New York Times vägrade kungen att ta emot henne.

De frostiga relationerna blir en svår nöt att knäcka för USA. Å ena sidan ser det inte bra ut om USA gör avsteg från stödet till fredliga, demokratiska rörelser.

Å andra sidan är Saudiarabien USA:s tredje största oljeexportör. Bahrain är flottbas för den amerikanska flottan. Det går inte att sätta alla relationer i regionen på spel samtidigt.

Damaskus–Riyad–Teheran

De oheliga allianserna.

Det våras för nya allianser bland arabvärldens diktaturer. Tidigare ovänner börjar förstå varandra och gårdagens vänner blir genanta.

– Despoter som tidigare inte talade med varandra har hittat gemensamma intressen. Saudiarabien lär nog göra vad de kan för att stötta Syrien till exempel, trots att de inte stod på så god fot tidigare, säger Denis Bauchard, tidigare fransk ambassadör i Mellanöstern. I dag är han forskare och Mellanösternspecialist på Institut français des relations internationales.

Någon måste rädda menige Bashar al-Assad, resonerar saudierna. Faller Syrien skapas en ovisshet som alla vill undvika. Syrien är samtidigt Irans starkaste kort i Mellanöstern, och Iran är Saudiarabiens ärkefiende. Iran har lagt ned mycket möda på axeln Damaskus-Teheran. Ändå tror analytiker som Johan Wiktorin på Försvarshögskolan i Stockholm att Iran kan spela under täcket med det Muslimska brödraskapet i Syrien. Allt för att ha vinnare på sin sida oavsett utgång i kraftmätningen med regimen. Komplexiteten är hög i jakten på nya allierade.

En annan fråga är hur långt Israel kan sträcka sig för att stödja den gamla ärkefienden Bashar al-Assad? Ett utspel om Golanhöjdernas vattenkällor? Södra Syrien lider av vattenbrist. I norr har turkarna byggt dammar som tar vattnet deras väg. En ovän som man känner väl kan vara att föredra, framför en ännu okänd vän.

I Jemen är USA på väg att släppa sin tidigare bundsförvant, president Ali Abdullah Saleh – tidigare en central bricka i kampen mot al-Qaidas jemenitiska baser. Relationerna mellan de båda länderna har länge varit skakiga: »Ni amerikaner är hetlevrade och raska när ni behöver oss, men kallblodiga och brittiska när vi behöver er«, har president Saleh sagt till Daniel Benjamin, amerikanska UD:s chef för terrorbekämpning, enligt New York Times som citerade Wikileaks­källor.

Jemen är nu på gränsen till att implodera i ett blodigt inferno. Än så länge har inte Saudiarabien blandat sig i lika direkt som i Bahrain, där de gick in med stridsvagnar. Men tidigare har den saudiska kungen skickat trupper som stridit på regimens sida mot houthisrebeller i gränsområdena mellan Jemen och Saudiarabien.

En del händelser de senaste veckorna är inte så oplanerade som de kan verka. Under kapitlet oheliga allianser undrar Denis Bauchard på Ifri-institutet om USA inte har förhandlat med delar ur Khadaffis regim långt innan operation Odyssey Dawn inleddes i Libyen. Han tar Khadaffis avhoppade förra spionchef Musa Kusa som exempel:

– Det är besynnerligt att hans namn aldrig figurerade i listan över libyska ledare som skulle anhållas i enlighet med FN-resolution 1970 och 1973. Kusa var ändå en av regimens tre främsta företrädare.

Resolution 1970 med en lista på den libyska regimens 16 främsta ledare klubbades igenom den 26 februari. Operation Odyssey Dawn inleddes den 19 mars. I veckan bekräftade USA att de inte ville att den avhoppade spionchefens tillgångar skulle frysas. Musa Kusa är en av Khadaffiregimens mest blodbesudlade företrädare, nu hoppas USA att han ska fungera som lockbete och förebild för andra potentiella avhoppare i Libyen.

I konserten av allt mer hårdnackat motstånd mot de folkliga protesterna från arabvärldens regimer är kungariket Marocko en av de få att avvika. Där har nyligen kung Muhammed VI lovat att damma av de demokratiska reformer av monarkin som har fått ligga på hyllan de senaste åren. Hur snabbt det kommer gå och vad löftena är värda vet ingen ännu. Men dörren har öppnats på glänt.

– Ingenting kommer att stoppa demokratiseringsvågen. Vi måste bara lära oss att leva med en stundom rörig process. För Frankrike tog det runt hundra år ­innan revolutionen var någorlunda fullbordad, säger Jean-François Daguzan vid la Fondation pour la recherche stratégique.

För USA och EU är det viktigt att de inte upplevs ha en antiarabisk eller antimuslimsk agenda. Men amerikanska analytiker menar att USA också bör klargöra vad de vill: »Vi måste förklara för den arabiska opinionen vilka värden vi står för, och inte bara vad vi bekämpar«, skrev Wall Street Journal häromdagen.

Ännu har vi inte sett några brända amerikanska flaggor på gatorna i Tunis, Kairo och Bahrain. Tvärtom sätter befolkningen sitt hopp till USA.

När den nordafrikanska demokrativågen drar in i Mellanöstern i februari 2011 är tonläget i Iran uppskruvat sedan en lång tid tillbaka. Många frågar sig om smittoeffekten skulle kunna spridas till landet, men villkoren där skiljer sig åt på väsentliga punkter från situationen i både Egypten och Tunisien. Irans moderna historia, politiska förutsättningar, religiösa klimat och säkerhetsläge är faktorer som alla talar emot en snar demokratisk utveckling i landet.

– Ekot från den iranska revolutionen sprider sig i den muslimska världen, utropade ayatollahn Ali Khamenei förra veckan.

Då avsåg han den 32 år gamla revolutionen där shahen störtades och en islamisk republik utropades. Irans president Mahmoud Ahmadinejad instämde med att gratulera upprorsmakarna till ännu ett framgångsrikt maktövertagande i stil med den iranska revolutionen.

Med de orden försöker ledarna styra om den mer gängse bilden att upproren i Tunisien och Egypten i stället på något sätt skulle vara släkt med de iranska demonstrationerna mot regimen, den så kallade gröna revolutionen, under 2009.

Nå, visst går det att dra paralleller mellan upproren i Egypten 2011 och Iran 1979. Bägge handlade om ett folkets uppror mot en diktator som alltför länge behållit herraväldet med hjälp av både polisstatens maktmedel och USA:s stöd, hela oppositionen förenades med folket bakom sig i en gemensam kamp mot den sittande regimen och armén förhöll sig neutral och vägrade att ta till våld mot befolkningen.

Men bland dagens oppositionella i Iran eller bland revolutionärerna i Nordafrika är det ingen som välkomnar jämförelserna med den iranska revolutionen 1979. Anledningen är förstås att den demokratiska utvecklingen uteblev när regimen hade störtats.

Meningarna går isär ifråga om i vilken mån revolutionen 1979 verkligen var en islamisk revolution eller inte. Å ena sidan var ett islamiskt styre ett uttalat mål med revolutionen, ayatollah Khomeini var den enande gestalten och islam sågs som ett sätt att komma ifrån det korrupta shah-samhället. Under kalla kriget hade shahen Mohammed Reza Pahlavi uppmuntrat prästerskapet eftersom han betraktade religionen som ett motgift till kommunism, men Khomeini befann sig i landsflykt och hans skrifter var bannlysta.

Å andra sidan hävdar många att revolutionen i stor utsträckning tillhörde den upplysta medelklassen som inte tog de religiösa ledarna på allvar, och som inte kände till Khomeinis radikala agenda.

– Enigheten var total under revolutionen 1979 men redan dag ett efter att shahen störtats blottades sprickorna, säger Eric Hooglund, professor och Irankännare vid Center for Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.

I nättidningen Street Journalist intervjuas exiliraniern Abbas Milani som flydde Iran efter revolutionen 1979 och i dag är chef för Iranska studier vid Stanfords universitet. Han menar att befolkningens sympatier med Khomeini berodde på att han hemlighöll sina politiska avsikter. Den revolutionära rörelsens krav var i grunden demokratiska, medan Khomeini byggde sin popularitet på falska förespeglingar.

– Om folk hade känt till Khomeinis planer hade han aldrig haft en chans, säger han.

Så Iran har haft sin revolution, även om följderna inte blev vad många hoppades. Sedan maktövertagandet 1979 har styret i Iran förvisso släppt fram mer reformsinnade typer, åtminstone på presidentposten där både Ali Akbar Hashemi Rafsanjani och Mohammad Khatami från 1990-talet fram till 2005 intog en öppnare ställning till både väst och demokratisering.

Men med Ahmadinejad som president förändrades läget, tonläget hårdnade och toleransen för missnöjesyttringar krympte. Enligt folkrättsprofessorn vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, inleddes förändringen redan med ayatollah Khomeinis död 1989, då det inte fanns en lika stark efterträdare som högste andlige ledare. Ayatollan har sedan dess tappat makt till presidenten, och Ahmadinejad i synnerhet har fått en alltmer framträdande roll.

– Ahmadinejad har med stöd av revolutionsgardisterna tagit större makt och tvingat omgivningen att acceptera det. Han har dessutom ayatollahns fulla stöd, säger Said Mahmoudi.

Efter valet 2009 manifesterade Ahmadinejad sin maktposition. Då ägde som sagt gröna revolutionen rum, en rörelse som hade kunnat få liknande effekter de i Tunisien och Egypten, men som slogs ned brutalt av den regimen.

En faktor som skiljer Iran från Nordafrika är att den iranska politiska historien trots allt har gett utrymme för större bredd, fler åsikter och olikheter. Därför har splittringen inom politiken varit framträdande i Iran. Vid revolutionen 1979 kunde rörelser som Folkets Mujahedin, Hizbollah, religiösa och sekulära krafter enas för att störta shahen. Ändå bestod klyftorna mellan den av shahen gynnade medelklassen och de fattigare samhällsklasserna, och de består än i dag.

– För att fälla regimen måste den iranska medelklassen omfamna hela befolkningen. Men man når inte de lägre samhällsklasserna, utan tenderar att se ned på dem. I Egypten kollapsade barriärerna mellan olika samhällsgrupper – det har vi ännu inte sett i Iran, säger Eric Hooglund.

I samband med den gröna revolutionen 2009 kröp den iranska splittringen in i den politiska elitens innersta kärna. Forna regimtrogna sällade sig till demonstranterna på gatorna och krävde demokrati. Efter att protesterna slogs ned med nätcensur, massrättegångar och avrättningar var stora delar av det politiska etablissemanget i spillror.

Till exempel utlyste den regimkritiska ayatollahn Hossein Ali Montazeri tre nationella sorgedagar för dem som dödats i gatuprotesterna och sattes i husarrest innan han avled. Expertförsamlingens topp Rafsanjani hade utmanat ayatollahn Khamenei och gett sitt stöd till utmanarkandidaten Mir-Hussein Mousavi.

I en artikel i magasinet The New Yorker från i höstas beskrivs hur två prominenta figurer, Mohammad Ali Abtahi, före detta vice president under Khatami och flitig bloggare, och Mohammed Atrianfar, publicist och rådgivare åt Rafsanjani, bägge framträdde som brutna män efter demonstrationerna och gjorde offentlig avbön, angav medskyldiga och hyllade sina plågoandar.

De reformvänliga presidentkandidaterna Mir-Hussein Mousavi och Mehdi Karroubi i valet 2009 var ministrar på 1980-talet , och de som tog initiativ till måndagens protester i Iran. När Mousavis närmaste rådgivare Ardechir Amir Arjomand besökte Sverige i veckan förklarade han att »den gröna vågen består av flera olika färger som gått ihop för att enas bakom ett gemensamt ansikte«. Och att Khatami, Karroubi och Mousavi är de tre ledare som tagit på sig att föra oppositionens talan.

– De är samtidigt tre olika individer, med olika politiska agendor, men de arbetar koordinerat för att hjälpa oppositionen att höras och synas för en reformering av Iran.

Arjomand berättar att polisen bara under den senaste veckan har tillfångatagit över 100 personer, ett femtiotal har blivit svårt skadade och en har meddelats avlidit av sina skador. Just nu anklagar regimen oppositionen för att ligga bakom dödsfallet och vill ställa oppositionsledarna inför rätta. Karroubi sitter i husarrest men arbetar tillsammans med Mousavi för att samla oppostitionens krafter.

– Läget är mycket allvarligt. Regimen gör allt för att röja dem ur sin väg, säger han.

Sannolikt har han rätt i att läget är mycket allvarligt i Iran. Revolutionen 1979 som skulle bana väg för ett friare, rättvisare samhälle slog in på en fundamentalistisk islamsk väg som stora delar av befolkningen motsätter sig. Revolutionen 2009 – om man nu vill kalla den så – ledde till ytterligare splittringar inom oppositionen och satte skräck i både politiker och befolkningen i allmänhet. Dessutom har de yttersta maktmedlen – armén och milisen – stått regimen trogen till skillnad från i Egypten.

– Jag hoppas verkligen att det inte händer men jag tror helt klart att revolutionsgardet är beredda att ta till våld mot folket, de har mycket att förlora på ett maktskifte, säger Eric Hooglund.

Fakta | Irans styre och maktstruktur

Den högste ledaren: Statschefen är Ali Khamenei som ersatte Ayatollah Ruholla Khomeini efter hans död 1989. Kontrollerar armén, domstolar, medier, kandidater till Väktarrådet, och parlamentets beslut, men har ingen lagstiftningsrätt. Utses av expertrådet (se nedan!) genom direkt omröstning vid tidigare statschefs avgång eller död.

Väktarrådet: Ett i huvudsak religiöst organ som granskar kandidaterna till parlamentet, expertrådet och presidentkandidaterna, samt förbehålls rätten att diskvalificera kandidater som anses saknar kvalifikation. Rådet består av tolv ledamöter, hälften utsedda av parlamentet och hälften av högste andlige ledaren.

Expertrådet: Består av 86 ledamöter valda på åtta år, vilka utser församlingens ordförande. Församlingen har i uppgift att utse och granska statschefen. De kan även avsätta denne om det anses nödvändigt.

Presidenten: Väljs i direkta val var fjärde år och utser tillsammans med parlamentet en regering. Nuvarande presidenten är Mahmoud Ahmadinejad.

Militären: Anses vara den starkaste i Mellanöstern. Består av mer reguljära försvarsstyrkor, men också revolutionsgardisterna, Sepah. De cirka 120 000 gardisterna består i sin tur av fem grenar: flotta, flygvapen, marktrupper och specialstyrkor.

Paramilitära milisen: En styrka som består av 12,6 miljoner volontärer varav cirka 90 000 beräknas vara uniformerade, och minst lika många civilklädda milismän. Ansvarar över den interna säkerheten och organisering av offentliga religiösa ceremonier. Agerar moralpolis och motverkar oppositionella upplopp.

Oppositionen

Frontfiguren: Mir Hossein Mousavi, 70 år, utbildad arkitekt och statsplanerare, var den femte och sista premiärminister under perioden 1981–1989, nära släkt med Irans högste ledare Ali Khamenei. Reforminriktad politiker och en av de fyra presidentkandidaterna som godkändes av Väktarrådet i presidentvalet 2009.

Organisatören: Zahra Rahnavard, skulptör, gift med Mousaivi, var aktiv under den islamiska revolutionen och hade en viktig roll för mobiliseringen av oppositionen under den gröna revolutionen 2009.

Reformisten: Mehdi Karroubi, 74 år, Mojtahed, reformist, före detta talman i parlamentet under 1989-1992 samt 2000-2004. Har kandiderat till presidentvalet år 2005 och år 2009.

Den konservativa: Mohsen Reza’i Mirgha’ed, 56 år, utbildad ekonom. Har varit revolutionsgardisternas överbefälhavare i 16 år, konservativ politiker, kom på tredje plats i presidentvalet år 2009.

Tidslinje | Iran 1953–2011

1953 Monarki återinförs med amerikanskt understöd. Shahens son, Mohammad Reza Pahlavi, blir ny shah.

1964 Shahens styre blir alltmer auktoritärt. Mullan Ayatollah Ruhollah Khomeini utvisas till Irak.

1973-75 Shahen nationaliserar oljeindustrin. Enpartisystem införs. Underrättelsetjänsten Savak tyglar oliktänkande med våld och förföljelse.

1979 Shahen och hans hustru lämnar Iran den 16 januari. Khomeini återvänder den 1 februari. Armén ställer sig neutrala för att förhindra blodbad. Khomeini utropar den 1 april landet till en »islamisk republik«.

1980 Den 22 september inleds Iran-Irak-kriget av irakisk invasion. Pågår till 1988. Mellan en halv miljon och en miljon människor beräknas ha dött i kriget.

1989 Ayatollah Khomeini dör. Väktarrådets president Ali Khamenei utser den tidigare talmannen i parlamentet Ali Akbar Hashemi Rafsanjani till efterträdande president.

1993 Rafsanjani blir omvald.

1997 Den något reformvänligare mullan Mohammad Khatami efterträder Rafsanjani.

2001 Khatami blir omvald.

2005 Mahmoud Ahmadinejad besegrar Khatami i presidentvalet och blir den första presidenten på två decennier utan prästbakgrund.

2009 Gröna revolutionen inleds under våren. I presidentvalet i juni beräknas den sittande presidenten Ahmadinejad ha fått 69 procent av rösterna. Åtskilliga bedömare talade om valfusk. Protester bryter ut och slås ned brutalt.

2010 Oppositionsarbete pågår i det tysta.

2011 Den 10 februari firas 32-årsjubileum för revolutionen 1979. Tusentals människor går ut för att demonstrera för frihet. Den 14 februari demonstrerar oppositionen i solidaritet med folket i Egypten och Tunisien.

Trots det starka stödet för en nukleär dominoeffekt i Mellanöstern finns ett stort problem: detta mardrömsscenario har ingen historisk förankring. Sedan atomenergins upptäckt har många fruktat en snabb och omfattande spridning av kärnvapen. Nästan 20 år förflöt dock mellan den första kärnvapenstaten, USA 1945, och den femte, Kina 1964. Under de kommande fyra decennierna föddes endast fem nya kärnvapenländer: Indien, Israel, Sydafrika, Pakistan och Nordkorea. Sydafrika avväpnade frivilligt under 90-talet, liksom Vitryssland, Kazakstan och Ukraina efter Sovjetunionens fall.

Märkbart är att inte ens Israels kärnvapenutveckling i slutet på 1960-talet orsakade en kedjereaktion, särskilt med tanke på att landet är omgivet av rivaler. En binär nukleär kapprustning har också uteblivit fastän flera stater i regionen har haft aktiva kärnvapenprogram.

Likaledes, det är nu fyra år sedan Nordkorea utförde sitt första kärnvapentest, men Sydkorea och Japan har inte följt Pyongyang i spåren. Omfattande amerikanska ansträngningar är till stor del orsaken till den ickenukleära utvecklingen i Nordostasien. Både Sydkorea och Japan har långvariga amerikanska säkerhetsgarantier som inkluderar skydd under USA:s strategiska kärnvapenparaply, vilket undanröjer behovet för egna nukleära avskräckningsmedel.

Det historiska händelseförloppet och ickespridningsinsatser är starka bevis för att en nukleär dominoeffekt är en myt. I dagens Mellanöstern finns det heller inga tecken på att en snabb och vida spridd nukleär kedjereaktion står för dörren. Många regeringar anser att Iran kan vara ett till tre år från att utveckla en atombomb. Alla andra länder i Mellanöstern (förutom Israel) är minst 10 till 15 år från att nå en sådan kapacitet.

Denna tidsfrist ger omvärlden, ledd av USA, en rimlig möjlighet att upprätta och bekräfta säkerhetspakter med länder som kan frestas att utveckla sitt eget kärnvapenprogram som en reaktion på en potentiell iransk bomb. Detta arbete har redan inletts av Washington. I juli 2009 öppnade USA:s utrikesminister Hillary Clinton dörren för att utvidga det amerikanska »säkerhetsparaplyet« över länder i Persiska viken som en motvikt om Iran skaffar kärnvapen.

I slutet av förra året ingick USA och Förenade Arabemiraten ett kärntekniskt avtal där det senare landet avstår från anrikning och upparbetning av kärnbränsle, vilka är avgörande steg för utveckling av kärnvapen. Liknande avtal har även erbjudits andra regionala stater som bedriver fredliga kärnenergiprogram.

Ett annat viktigt nedrustnings- och ickespridningssteg kom i maj 2010 under FN:s översynskonferens för det nukleära ickespridningsavtalet, NPT. Där godkände USA sammankallandet av ett regionalt möte för en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Israels kärnvapen komplicerar saken och meningsskiljaktigheter mellan Tel Aviv och arabländer kvarstår. Men toppmötet – som antas hållas under 2012 – kan tjäna som ytterligare ett steg mot att befästa en ickespridningstrend i regionen.

Dessa insatser är viktiga i kampen att förhindra kärnvapenspridning i Mellanöstern och motsäger mardrömsscenariot om en nukleär dominoeffekt i regionen. Varför är då myten om en nukleär kedjereaktion så starkt förankrad?

Vanföreställningar bygger delvis på västvärldens bristande förståelse av Iran. Efter mer än 30 år av helt eller bitvis avbrutna diplomatiska, kulturella och utbildningsrelationer med landet vet västerländska länder väldigt lite om Irans ledarskap, nationella strävanden och kultur. På grund av detta har beslutsfattare svårt att förutspå följderna av ett kärnvapenbestyckat Iran. Det ligger då nära till hands att tillgripa enkla spel för gallerierna som innehåller föråldrade politiska farhågor som förkastar historiska nyanser och moderna perspektiv på problemen. Den överdrivna rädslan har å andra sidan även varit fördelaktig. Om inte ett mardrömsscenario målats upp kanske inte USA hade fått stöd för fyra omgångar av FN-sanktioner mot Iran de senaste åren.

Det är också viktigt att skilja på bilaterala kapprustningar – till exempel mellan USA och Sovjetunionen under kalla kriget eller på senare tid mellan Indien och Pakistan – och den nukleära domino­analogin. En kapprustning som innehåller två eller tre stater i Mellanöstern ska inte uteslutas men detta skeende är långt ifrån en regional dominoeffekt som per definition kräver att många fler länder snabbt utvecklar kärnvapen. En sådan utveckling är helt enkelt inte teknologiskt möjlig i regionen i nuläget.

Ovanstående resonemang innebär dock inte att det inte kan finnas skäl att oroa sig för konsekvenserna av ett atombombbestyckat Iran. Spridning av kärnvapen har alltid djupgående konsekvenser för internationell fred och säkerhet. Mest oroande är risken att en terroristorganisation får tillgång till ett kärnvapen eller material för en »smutsig bomb« – möjligheter som är mer sannolika i en värld med fler kärnvapenstater och länder som producerar material för dessa bomber.

Men förutsägelser om katastrofala dominokonsekvenser till följd av ett iranskt kärnvapen är inte bara fel utan också kontraproduktivt för ickespridningsinsatser. Påståenden att en nukleär dominoeffekt är oundviklig om Iran utvecklar kärnvapen kan nämligen bli en självuppfyllande profetia. Myten i sig kan vara en ursäkt för länder i Mellanöstern att skaffa kärnvapen i tron att deras grannar söker en sådan kapacitet.

Tvivelaktiga mardrömsscenarion är riskfyllda av ännu en anledning. De förväntade konsekvenserna av ett kärnvapenbestyckat Iran – vare sig de är verkliga eller inbillade – kan avgöra vilka medel som används för att hindra Teheran från att utveckla atombomber. Om de förmodade konsekvenserna inte är i fas med verkligheten kan metoderna bli oproportionella till hotet. För sju år sedan marscherade amerikanska trupper in i Irak med argument som var långt ifrån ställda bortom rimliga tvivel. Washington, eller något annat land, har inte råd att än en gång gå i krig på falska förespeglingar.

Det råder inget tvivel om att världen skulle vara säkrare om Iran inte skaffar kärnvapen, och det internationella samfundet måste således använda alla lämpliga åtgärder för att förhindra ett sådant skeende. Argumenten för ett kärnvapenfritt Iran är dock starka nog utan myten om en nukleär dominoeffekt i Mellanöstern. Fortsatt ogrundat mardrömstänkande skymmer bara nyanserade idéer och policys gentemot Iran, vilket är nyckeln till att ta steg mot en lösning i frågan, samt att i stort förbättra relationer mellan Iran och västerländska länder. Det senare är särskilt viktigt för ett säkrare och stabilare Mellanöstern där ett långlivat fredsfrö kan börja gro.

Skämtet är egentligen inte särskilt kul men illustrerar dessvärre ganska väl läget i Mellanöstern.

Men den här gången är det en hel del som pekar på att det faktiskt är lite annorlunda. Förutsättningarnas landskap har förändrats.

En viktig skillnad är Barack Obama. Att det är han personligen som tagit initiativet och som första president drivit på sedan dag ett på posten för att få till de här förhandlingarna.

Efter sitt uppmärksammade tal i Kairo förra sommaren vann Obama stor respekt i arabvärlden, en respekt som visserligen bleknade när han enligt många senare vek ner sig i den första konfrontationen med Israel. Men fredssamtalen har ändå omfattande stöd bland de arabiska länderna. Jordaniens kung Abdullah och Egyptens president Mubarak följde till och med med till Washington förra veckan.

Obama har investerat stor prestige i sitt engagemang och nu hänger mycket av utgången på hur hårt han pressar de båda parterna, israelernas premiärminister Benjamin Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas, att komma överens.

Den sistnämnde, Abu Mazen kallad, är inte så svag som det ofta påstås i media. Han var med och grundade Fatah på 50-talet och har hållit sig kvar i toppen i flera decennier, då är man inte svag. Abbas var även en av de starkast drivande krafterna bakom Osloavtalet 1993 – som man nu till stora delar utgår ifrån – och den som skrev under för palestiniernas räkning. Han har inte Arafats folkliga stöd men den ekonomiska mini-boom som Västbanken sett på flera håll de senaste åren har gjort att Abbas popularitet hela tiden stigit.

Netanyahu, ofta under smeknamnet Bibi, å sin sida beskrivs ofta som en politisk superhök, men han har liksom många ledande israeler insett att landet börjar få ett pr-problem i omvärldens ögon. Netanyahu har också de senaste åren upprepat att han vill gå till historien som fredsskapare, och allt fler analytiker börjar tro att han menar allvar.

Båda sidor är numera beredda att göra eftergifter på ett helt annat sätt än tidigare. De svåraste frågorna förhandlas om i paketlösning, så att parterna tvingas till kompromisser samtidigt som de direkt kan se vad den andra sidan gör.

En annan skillnad mot tidigare fredstrevare är att det alltmer radikala Iran har blivit en joker i leken. President Ahmadinejad hotade senast i söndags att utradera Israel om något land bestämmer sig för att attackera Iran. Ett fredsavtal skulle, enligt uppgift från personer med insyn, kunna innebära att Israel ger land till palestinierna i utbyte mot att få tillstånd och möjlighet att slå till mot Iran och stoppa påstådda atomvapen. En överenskommelse antas också kunna öppna dörrar för att få med sig även Hamas i Gaza på fredståget.

Därmed skulle avståndet öka till den mer kompromisslösa Iranstödda Hamasfraktionen i Syrien.

Även om det den här gången finns nya förutsättningar för en fredsöverenskommelse återstår fortfarande gigantiska utmaningar. Till att börja med respresenteras palestinierna endast av Fatah-partiet. Hamas och en och en halv miljon palestinier i Gaza är helt utanför.

– Man förhandlar med halva palestinska folket om halva palestinska landet, som en person som följer konflikten på nära håll uttryckte saken.
Frågan om vad som ska hända med den halv miljonen bosättare på Västbanken kvarstår likväl, liksom de palestinska flyktingarnas öde och inte minst frågan som fällt flera av de tidigare förhandlingarna: Jerusalem.

Vad som än händer är det ett som är säkert: starka krafter motarbetar allt vad fredsavtal heter. På båda sidor.

Men ett akut hot mot förhandlingarna ser däremot ut att kunna få en lösning tack vare den nya kompromissviljan. Det byggstopp som löper ut i bosättningarna den 26 september kommer inte förlängas (ultranationalistiska partiet Yisrael Beitenu får som de vill) men alla byggplaner kommer i praktiken fortsätta att stå stilla (Mahmoud Abbas får som han vill).

Ingen part riskerar därmed att förlora ansiktet.

– Med den nya tekniken kan jag kommunicera med miljoner människor i Iran, säger han upprymt och rättar till sitt gröna armband om vristen, medan han översätter en dikt som pryder »studions« gröna fond: »Grön betyder motstånd fram till våren.«

Sazegara uppfattas – av supportrar, rivaler och fiender – som en centralfigur bakom gatudemonstrationerna över förra sommarens »stulna« presidentval.

Som ung islamisk revolutionär följde han 1979 med Ayatollah Khomeini tillbaka från exilen i Paris för att störta shahens monarki och införa en islamisk republik i Iran. Han var också med och grundade revolutionsgardet.

I dag leder han som demokratiaktivist på nytt olika försök att utifrån störta regimen i hemlandet. Den här gången med hjälp av den tekniska revolution som internet, YouTube, Twitter, Skype, Facebook, mobiltelefoner och satellit-tv medfört.

Över starkt bryggt te, frukt och kakor i sitt vardagsrum en trappa upp beskriver han sin politiska utveckling.

– Jag är inte samme man som för 30 år sedan. Jag har ändrats och gått från islamistisk revolutionär student till en person som tror på demokrati, liberalism och civil olydnad utan våld, säger han.

Besvikelsen över den islamiska republiken kom, säger han, när han som vice minister i politiska frågor på 1980-talet försökte införa demokratiska och ekonomiska reformer och stötte på starkt motstånd från de religiösa krafterna i landet.

– Vad som gick fel med den islamiska republiken är ideologin att det är en person som har all makten och att den är gudomlig. Det vi behöver är ett sekulärt system baserat på modern rationalism. Allting måste inte komma från eller baseras på religion.

När han senare fängslades 1984 och 1986 bevittnade han från insidan den tortyr och terror som han hört ryktas om, men dittills valt att inte tro på.

– Problemet med islamiska republiker är att de inte förstår att uppskatta det moderna samhället och att förtryck och våld inte är tillfälliga fenomen utan essentiella vapen för att behålla makten över folket, fortsätter han.

Sazegara får runt 2 000 mejl dagligen från personer både i och utanför Iran, med förslag på när, var och hur demonstrationer ska organiseras. Idéerna diskuteras i en grupp om 25 personer och en informell »tankesmedja«, bestående av tre professorer vid ledande universitet i USA.

– Vi får ut våra budskap. Det är svårt för regimen att hindra folk att sprida dem med exempelvis mobilens bluetooth på offentliga platser, som på bussen.

Huvuddelen av den gröna rörelsen befinner sig i Iran. Enligt rörelsens egna undersökningar, baserade på läckor från inrikesdepartementet och andra inofficiella dokument, stöds de av 70 procent av Irans 70 miljoner.

Men USA har, med sina cirka 413 000 iran-amerikaner och minst lika många iranier med uppehållstillstånd, samt sin iranska media, kanske blivit den viktigaste plattformen för offentlig debatt, speciellt Voice of America;s (VOA) radio och tv-sändningar. Enligt VOA:s mätningar når de 25–30 procent av Irans befolkning, och programmet »News Talk«, där bland annat Sazegara medverkar på fredagarna, är speciellt populärt.

Men efter demonstrationerna i Iran den 11 februari, 31-årsdagen för den islamiska republiken, har kritiken mot Sazegara vuxit. Många menar att gatudemonstrationerna mot president Ahmadinejads regering och dess brott mot mänskliga rättigheter inte längre räcker till.

– Civil olydnad i form av bojkotter och strejker nu skulle vara effektiva. Avståndstagandet från våld är ett av rörelsens starkaste vapen, eftersom det försvårar för regimen att använda våld, säger Peter Ackerman, som är chef för International Center on Nonviolent Conflict och en ledande expert på proteströrelser.

Han anser också att rörelsen behöver skaffa genomförbara, enande mål.

Shahriar Ahy är en av dem som nu försöker definiera tydligare mål. Han är en av grundarna av Iranska solidaritetsrörelsen, kommentator på VOA, och har som medlem i Gröna rörelsen lanserat initiativet IRAN, Iran Reconstruction And Normalization, med ambitionen att inge hopp i den yngre generationen.

– Vi behöver en klar vision för framtiden. Folk behöver bröd och smör på bordet. De vill höra att vi har lösningar på deras sociala och ekonomiska problem, säger han.
I dag är målen mer generella, och fokuserar på folkets suveränitet, pluralism och förbättrade mänskliga rättigheter. Men rörelsens vida skillnader i generation, etnicitet, kön, utbildning, klass och politiska åsikter gör det svårt att formulera tydliga policyer utan att tappa anhängare.

– Vi måste hålla ett så brett spektrum som möjligt för att vara eniga och uppnå vårt mål att få bort regimen, säger Sazegara.

Många anser också att Gröna rörelsen skulle behöva en karismatisk, enande ledare som Mahatma Ghandi eller Aung San Suu Kyi. Det håller inte Peter Ackerman med om.

– Det är avsaknaden av en stark ledare som givit rörelsen styrka. Regimen kan inte kväsa den genom att hämma eller krossa en enstaka individ, som man gjort i Burma. Legitimiteten kommer inte från en ledare utan från folket, säger han.

Haleh Esfandiari, chef för Woodrow Wilson-institutets Mellanösternavdelning, tror dock att Gröna rörelsen på sikt skulle vara mer effektiv om den var mer centralt organiserad, och inte bara en spontan verksamhet.

– Kanske kommer småningom en ledare framträda, men i så fall någon från den yngre generationen i Iran eftersom en stor del av rörelsen utgörs av unga, säger hon och tillägger att de på utsidan borde ge sitt stöd till rörelsen, men att besluten borde tas av dem på insidan.

För närvarande har rörelsen flera ledare. En av dem är Mir Hossein Mousavi, av många sedd som den egentliga vinnaren i presidentvalet förra året, och hans fru Zarah Rahnavard. Men även reformister som Mehdi Karroubi, och före detta president Mohammad Khatami.

Utanför Iran räknas Mohsen Kadivar och Abdolkarim Soroush – båda filosofer och teologer – samt Sazegara och Mohsen Makhmalbaf, Irans mest kända filmregissör.

Sazegara och Makhmalbaf anklagas för att de tagit på sig rollen som talesmän för Mousavi. De förebrås också för att vårdslöst ha talat å hela rörelsens vägnar i kärnvapen- och sanktionsfrågorna, och Sazegara för att aspirera på ledarrollen.

Att deras uttalanden delvis skiljer sig från Mousavis och dem inne i Iran förklarar Makhmalbaf med att Mousavi sitter i husarrest och är avlyssnad. Han tvingas ha volymen högt på tv:n för att kunna prata med sina besökare.

– Det är klart vi låter annorlunda. Vi är på utsidan och kan säga vad vi vill, säger Makhmalbaf.

Falangerna inom gröna rörelsen kan delas in i två huvudgrupper: de som vill ha förändring inom konstitutionens ramar och inte yrkar på regimskifte, och de som kräver regimskifte och menar att det inte går att förhandla med en regim som mördar, våldtar, torterar och terroriserar sitt folk.

På ett djupare plan handlar diskussionerna också om hur framträdande roll religionen ska få ideologiskt, vilken inriktning politiken ska ha, socialism eller center-höger, och om man ska arbeta mot federalism eller centralisering av makten.

Många ser dock behovet av enighet. Alireza Nourizadeh, chef för Center for Arab and Iranian Studies i London, journalist och kommentator på VOA, är en central figur i rörelsen. Han stöder Mousavi, även om han inte håller med honom i alla frågor. Förhoppningen är att regimen snart faller och att Mousavi då blir president och övervakar ett nytt, demokratiskt val.

Strejker, det vapen som paralyserade Shahens regim och blev en katalysator för den islamiska revolutionen, menar Sazegara är för tidiga att använda. Men han säger att det finns tio välbärgade iransk-amerikanska affärsmän som lovat stödja dem när det är dags.

Först måste rörelsen växa mer. Fler grupper, som lärare, arbetare och minoriteter måste ansluta sig, och rörelsen måste decentraliseras, bli effektivare, få bättre sammanhållning och bättre förstå hur icke-våldsrörelser fungerar.

– För att nå vårt mål måste vi misskreditera regimen, trötta ut den genom att utnyttja inre splittringar. Sen kan vi paralysera regeringen med civil olydnad, säger Sazegara.

Hans vision för Iran är att religionen försvinner ur politiken. Han hoppas också att nästa president blir en kvinna eftersom den gröna rörelsen till stor del bärs upp av kvinnor.

– Jag drömmer om att Iran blir en ­demokrati där vi kan vara ense om att vara oense på ett civiliserat vis, säger han.

Fakta | Ministern blev aktivist

Mohsen Sazegara ledde i slutet av 1970-talet studentrörelsen mot Shahens regim i Iran och hjälpte Ayatollah Khomeini driva igenom den islamiska revolutionen i Iran 1979. Han var en av delgrundarna av revolutionsgardet, och var även chef för iranska radion.

Under 1980-talet var han vice minister i politiska frågor, vice minister för tungindustrin, chef för statsorganet för utveckling och uppbyggnad av Iran, IDRO, samt vice planerings- och budgetminister.

Under 1990-talet och den reformvänlige Mohammad Khatami presidentskap anslöt Sazegara sig till reformrörelsen och yrkade på ändring av konstitutionen. Desillusionerad över de misslyckade reformförsöken kandiderade han som president 2001.

Under 2003 arresterades han två gånger och satt fängslad i det fruktade Evinfängelsett, anklagad för spioneri, och för att ha utgjort ett hot mot den nationella säkerheten, men kanske främst för att ha öppet krävt folkomröstning om konstitutionen.

Sedan 2004 har han levt i exil i Storbritannien och USA där han forskat vid Yale och Harvard. I dag driver han i Washington sitt eget center för forskning i samtida iranska samhällsfrågor, och fokuserar på Gröna rörelsen.

Ledare i rörelsen

I Iran
Mir Hossein Mousavi, före detta premiärminister och av många sedd som den egentlige vinnaren i presidentvalet

Zarah Rahnavard, författare, före detta universitetsrektor och Mousavis fru

Mehdi Karroubi, ledare för National Confidence-partiet

Mohammad Khatami, präst och före detta president

Utanför Iran
Mohsen Sazegara, demokratiaktivist och Iranforskare

Mohsen Makhmalbaf, framstående iransk film­regissör

Mohsen Kadivar, filosof och teolog, lärare vid Duke University

Abdolkarim Soroush, filosof och teolog, forskare vid George Washington University

Alireza Nourizadeh, iransk-brittisk journalist, politisk kommentator och chef för Center for Arab and Iranian Studies i London

Akbar Ganji, journalist, känd dissident och före detta medlem av revolutionsgardets underrättelsetjänst

– Det faktum att regimens brutalitet har ökat visar att den inte är särskilt stark, legitimiteten har minskat. Och det är inte långsiktigt hållbart för ledningen att fortsätta satsa så stora resurser som den gör nu på att hålla tillbaka oppositionen med våld.

USA:s utrikesminister Hillary Clinton talade nyligen om att Iran är på väg mot en militärdiktatur. När har landet gått över gränsen och faktiskt blivit det?

– Om regimen fortsätter på den inslagna vägen blir det snart en militärdiktatur. Det är när den inte längre har någon legitimitet, utan enbart styr med våld. Regimen insisterar fortfarande på att den har legitimitet, den använder kärnkraftsfrågan, som har starkt folkligt stöd, för att stärka sin ställning. Ahmadinejad använder sig också av prästerskapet för att visa att regimen har förankring hos folket.

Varför säger Hillary Clinton detta just nu?

– Det är en bra fråga. Det är stor skillnad på om det är analytiker eller USA:s utrikesminister som säger så. Men Obama-administrationen är hårt pressad från alla håll. Republikanerna såväl som kongressen och allierade som Israel anklagar Obama för att vara för »mjuk«. Därför har retoriken nu ändrats markant, och USA:s hållning är att sanktioner mot Iran syftar till ett regimbyte. Det är Bush-terminologi, och det är farligt.

Är president Ahmadinejad försvagad och på väg ut som det ryktats?

– Han har aldrig varit populär hos prästerskapet. I någon slags kompromiss mellan revolutionsgardet och prästerna är han sannolikt den största förloraren. Men just nu verkar det inte som hans ställning påverkas.

Har oppositionen, som går under den gemensamma beteckningen »De gröna«, någon gemensam agenda?

– Det är svårt för dem att ena sig eftersom de främsta ledarna är fängslade eller sitter i husarrest. Folk utomlands har försökt att agera ledare men det har inte fungerat.

De gröna är en spretig grupp, är de något alternativ till den sittande regimen?

– De har utmaningar, men regimens utmaningar är minst lika stora.

Är De grönas mål att störta regimen?

– De mer hårdföra vill störta regimen, och de är de mest högljudda. Men majoriteten vill hellre förändra systemet konstitutionellt, inifrån. Delar av oppositionen anklagas visserligen själva för att ha brutit mot mänskliga rättigheter, men jag har svårt att se att de inte skulle försöka att demokratisera landet om de får makt.

Många amerikanska analytiker säger att ett regimskifte inte skulle ha någon betydelse för Irans utveckling av kärnteknik – vilken är din syn?

– Jag tror inte att det finns något starkt stöd hos befolkningen för kärnvapen, däremot kärnkraft. Men även här finns olika synsätt hos regimen och oppositionen om hur en utveckling ska gå till. Oppositionen vill ha ett transparent system, de vill riva murar av misstroende och ser ett värde i att samarbeta internationellt. Ahmadinejad har en annan syn, han anser att världen är emot Iran.

Vilken roll vill Iran spela i Mellanöstern/världen?

– Iran har alltid haft ambitionen att vara en regional supermakt. Det är inte regimspecifikt. Shahen hade ibland ännu större ambitioner. De mer pragmatiska krafterna i oppositionen vill samarbeta med USA, andra är rädda att det ska försvaga Iran, och pekar på Egypten som tidigare var mäktigt, som varnande exempel.

När var du senast i Iran?

– 2004. Jag kan inte åka dit efter min regimkritiska bok »Treacherous Alliance: The Secret Dealings of Israel, Iran, and the United State« (2007), särskilt inte nu när de arresterar vem som helst.

Detta har hänt

Torsdagen den 11 februari firades årsdagen för Irans islamistiska revolution, som inföll för 31 år sedan. Demonstrationer ledda av oppositionen slogs kraftigt tillbaka, och i veckan sa USA:s utrikesminister Hillary Clinton att »Iran är på väg mot en militärdiktatur«. Iransk-svenska Trita Parsi, bosatt i USA och expert på Iran och säkerhetspolitik, ger här sin syn på utvecklingen. Parsis far har suttit fängslad, både under shahen och den nya regimen.

– Jag förstod att jag skulle vara tvungen att stålsätta mig för att ha en chans. Jag förstod att jag inte kunde tänka på min familj: min dotter, mina barnbarn. Annars hade jag brutit ihop, säger Haleh Esfandiari.

Arresteringen, tror hon, berodde på felaktig information och missförstånd. I arbetet på Woodrow Wilson-centret ingår att arrangera seminarier om Mellanöstern. Av polisens förhör att döma, säger hon, trodde de att hon låg bakom planer på en sammetsrevolution i Iran.

– Underrättelseministeriet trodde att idén var att arrangera möten mellan iranier och CIA vilket är helt absurt. Det fanns inga sådana ambitioner. Våra möten är öppna.

Nu sitter hon på sitt ljusa kontor i Washing­ton. Hon är nästan 70 år, och ger ett skarpt men samtidigt skört intryck. Klädd i en stram mörk rock, talar hon i korta koncisa meningar och med en distinkt iransk brytning. Blicken är stadig.

Som chef för den oberoende tankesmedjan Woodrow Wilson-centrets avdelning för Mellanöstern är Haleh Esfandiari en av USA:s mest namnkunniga experter på Iran.

Missnöjet med sommarens val i Iran, det »stulna valet« som oppositionen kallar det, kokar fortfarande. Och regeringens terror mot meningsmotståndarna fortsätter, säger Haleh Esfandiari.

Å ena sidan har regimen stärkt sitt grepp, bland annat genom att ta kontroll över Irans telefonlinjer, internetdistributö­rer, samt två mobiltelefonföretag. Å andra sidan skapar teknologin möjligheter bland folket.

– Vi såg vilken roll informationsteknologin med twitter, internet, mobiltelefoner och satellit-tv spelade under sommarens demonstrationer. Den utvecklingen blir svår att stoppa.

Regimen inser att striden i stor utsträckning kommer handla om kontrollen över informationsflödet, och har därför infört en ny polisenhet för att söka dissidenter på internet. Revolutionsgardet planerar också att öppna en ny nyhetsorganisation under våren med text, foto och tv.
– Nu oroas de åter för en sammetsrevolution och denna gång anklagar de reformledarna, arresterar dem, utför skenrättegångar, och tvingar vissa att avge falska erkännanden, säger Esfandiari.

Samtidigt råder ett nytt läge under ytan. Regimen kan inte på samma sätt som tidigare ignorera sina kritiker. I och med att valet inte fick gå vidare till en andra omgång har bilden av ett Iran med fria och rättvisa val gått om intet, och regimen förlorat sin legitimitet, säger hon.

Från regimens perspektiv har hotet om en sammetsrevolution blivit verkligt.

– Det är en självuppfyllande paranoia. Man har länge fruktat en »mjuk« revolution, och på grund av hur man har agerat har nu den gröna rörelsen vuxit fram.

Den lågmälde före detta premiärministern Mir-Houssein Mousavi ser hon som en otippad ledare för oppositionen. Men tillsammans med sin dynamiska fru Zahra Rahnavard, en kvinnorättskämpe, akademiker, författare och den islamiska republikens första kvinnliga universitetsrektor, lyckades de entusiasmera medelklassen, de unga och kvinnorna.

Kvinnorna i Iran har under de senaste 30 åren varit en viktig påtryckare rättsligt, socialt och ekonomiskt. Att president Mahmoud Ahmadinejad, som under fyra år vid makten inskränkt kvinnors rättigheter genom att underlätta för män att praktisera polygami och försvåra för kvinnor att få anställning inom den statliga sektorn, nu nominerade tre kvinnor till sin nya regering ser Haleh Esfandiari som ett tecken.

– Jag har känslan av att Ahmadinejad försöker vinna tillbaka något av sin legitimitet på detta vis; att han försöker sträcka ut handen till kvinnorna trots protester från det religiösa högsätet i Qum och de konservativa krafterna i parlamentet. Regimen är rädd för kvinnorna. Tänk dig, tusentals demonstrerande kvinnor på gatorna. Kan de skjuta dem? Nej.

Ändå tror Esfandiari inte att fortsatt civilt motstånd och demonstrationer kan få regimen på fall inom den närmaste framtiden. Hon tror heller inte att militären gör någon kupp – något det länge spekulerats i – eftersom den utökat sin makt avsevärt under Ahmadinejad.

Vilket är då det bästa sättet att handskas med ett instabilt Iran som det internationella samfundet oroar sig för är i färd med att utveckla kärnvapen?

– Obama-administrationen har varit mycket bra på att läsa Iran. Vi har sett 30 år av sanktioner och det har inte lett någon vart. Det är under denna tid med isolering av Iran som vi sett framväxandet av missiler, presumtiva kärnvapen, Hizbollah och Hamas. Vi måste utforska alla alternativ. Om diplomati inte fungerar kan vi ju alltid gå tillbaka till sanktioner.

Internationellt är det fortfarande oklart om Iran kommer gå med på att låta sitt kärnbränsle behandlas utomlands, vilket skulle fördröja ett potentiellt kärnvapen och ge mer tid till diplomati. Samtidigt känner sig Iran militärt omringat av USA:s närvaro i Persiska viken, Irak, Afghanistan och Natos Turkiet, förklarar hon. Oron för att USA kan starta en tredje front, eller en sammetsrevolution i Iran, ska ses mot bakgrunden av 30 års fiendskap mellan länderna.

Många analytiker anser att det är oundvikligt att Iran utvecklar kärnvapen när Israel, Pakistan och Indien redan har sådana. Oron gäller att det skulle starta en kärnvapenkapplöpning i det politiskt instabila Mellanöstern.

Kan världen leva med ett kärnvapenbeväpnat Iran?

– Det här är en mycket svår fråga. För USA och väst är det omöjligt att tänka sig det. Jag tror att om man kan engagera Iran kan det kanske gå att hindra, men då måste Kina och Ryssland vara med. Jag är optimist. Jag tror att vad som helst är möjligt.

När det gäller inrikesläget understryker hon flera gånger att ska det ske en genomgripande förändring i Iran måste den ske inifrån. Hon förutspår att oppositionen kommer fortsätta utnyttja nationella högtidsdagar som 16 januari, och 1 och 11 februari till nya protester – dagar då folket traditionellt förväntats manifestera sitt stöd på gatorna för den islamiska republiken.

– Det blir svårt för myndigheterna att hindra dem. Rörelsen är här för att stanna. Men de förtryckande krafterna är också här för att stanna. Samtidigt är regimen väl medveten om samhällsförändringarna och att den i långa loppet kommer vara beroende av folket för sin legitimitet.

Fakta | Haleh Esfandiari
Dr Haleh Esfandiari föddes 3 mars 1940. Hon kommer från en shiamuslimsk familj och växte upp i Iran, men har bott och arbetat i USA sedan 1980. Esfandiari är chef för Mellanösternprogrammet vid Woodrow Wilson International Center for Scholars i Washington, DC. och har just utkommit med en ny bok, »My Prison, My Home«. Där beskriver hon bland annat sitt liv i Iran fram till revolutionen 1979, sitt arbete och fängelsetiden i Teheran.

Signalerna är nu blandade. Efter självmordsbombningarna i sydöstra Iran har andra länder anklagats för att stödja de grupper som är ansvariga för attackerna. Mötena i Wien i veckan kan visa om Iran är berett skicka en stor del av sitt inhemskt anrikade uran till Ryssland för vidare anrikning. En överenskommelse skulle vara välkommen eftersom det skulle undvika att Iran själv anrikar detta bränsle till högre nivå än 4-procent. En välkommen effekt vore också en drastisk reduktion av Irans nuvarande lager av uran som är anrikat till ungefär denna nivå. En överenskommelse skulle dock inte säga något om huruvida man är redo att förhandla om det ursprungliga programmet.

Vissa är övertygade om att Iran är på väg att utveckla kärnvapen. Men den frågan är egentligen inte av central betydelse för nuvarande förhandlingar. Även om landet inte skulle ha vapenintentioner idag, kan det ju ändra sig i morgon. Det är fortfarande önskvärt att övertala Iran att överge sitt anrikningsprogram och det är sorgligt att direkta samtal inte inleddes tidigare. Vad kan göras?

Både löften om belöningar och bestraffning har provats. Det finns de som gärna vill visa att Irans regering ljuger, för att motivera hårda tag. Men att ställa Iran vid skampålen kommer inte öka chanserna att få till stånd ett avtal – vilket är det viktigaste målet. Dessutom skulle ekonomiska sanktioner och militära aktioner kunna få allvarliga konsekvenser och riskera att driva nationellt sinnade iranier att stödja en regering som de i själva verket är motståndare till.

Tidigare budskap från Europa har pekat mot möjliga belöningar, såsom stöd för det civila kärnkraftsprogrammet och medlemskap i WTO (World Trade Organization). De här löftena har uppenbarligen inte räckt långt. Men det betyder inte att alla diplomatiska möjligheter är uttömda. Efter 30 år utan diplomatiska relationer med USA och återkommande påminnelser från USA:s sida att »alla – militära – möjligheter är tänkbara« skulle kanske utfästelser om icke-angrepp och om diplomatiska relationer vara intressanta i diskussionerna.

Ibland har det kommit förslag om att bredda agendan. Iran har sagt sig vara redo att diskutera nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. De ämnena kan skapa nya öppningar. Även den djupfrysta frågan om att göra Mellanöstern fritt från massförstörelsevapen skulle kunna tas upp, och till den skulle man kunna lägga idén att göra regionen fri från plutoniumproduktion och anrikning av uran. Alla länder i regionen har stött den här idén, men för Israel är den ett mycket avlägset scenario.

Kanske ser Israel sitt kärnvapenprogram som en slags livförsäkring mot ett möjligt framtida existentiellt hot. Men den uppfattningen skulle kanske ändras om en eller flera andra stater i området skulle utveckla kärnvapen eller närma sig kärnvapenkapacitet genom att anrika uran eller producera plutonium. För att undvika en sådan situation kanske Israel skulle vara berett att överväga en uppgörelse där alla länder i regionen – inklusive Israel – avsade sig och eliminerade såväl kärnvapen som anläggningar för produktion av anrikat uran eller plutonium.
Den nuvarande israeliska regeringen befinner sig säkert långt ifrån den våglängden, men kan den verkligen tänka sig att fortsätta den handlingslinje som landet slog in på när det 1981 bombade Irak­reaktorn, 2007 förstörde en syrisk anläggning som påstods vara en forskningsreaktor av nordkoreansk modell och nu senast hotar att bomba iranska kärnbränsleinstallationer?

Idag, när Iran och andra stater i Mellanöstern rör sig mot kärnenergirelaterade aktiviteter kanske en regional lösning skulle kunna framstå i ett nytt ljus för alla inblandade, även Israel. För Iran skulle det kunna vara något annat att ge upp anrikning av uran i en sådan överenskommelse än att göra det ensidigt. Landet skulle därmed kunna bidra till en bred regional nedrustning.
Jag underskattar inte problemen, exempelvis att verifiera att avtalen hålls, eller hur man skulle klara säkerheten kring och tillgången på uran. Men ändå, Obamas regering vill ta frågan om nedrustning och icke-spridning på allvar. Dagens Mellanöstern skulle vinna på en bred och djärv ansats.

***
För övrigt anser jag att energikällor behöver vara hållbara men inte förnybara. Jordens uran och thoriumtillgångar är ändliga men kan ge oss CO2-fri energi i tusentals år. Räcker inte det?

–Jag är beredd att ta kritik och ingen människa är felfri. Jag har blivit en symbol för svagt ledarskap, vilket är orättvist. Kritiken är felaktig och riskerar bara att försvaga FN. Till alla de som klagar på mitt ledarskap vill jag säga: om ni vill se ett starkare FN, arbeta då med mig istället för att kritisera mig.

Han menar att klimatförändringar, finanskris och pandemier är några exempel som har gjort uppgiften för världssamfundet extremt svår just nu. Det ställer höga krav på FN, och därför säger Ban Ki-Moon att han försökt vara ödmjuk inför uppgiften.

–Men utan mitt aktiva engagemang vet jag inte hur långt klimatförhandlingarna hade kommit i dag. Jag har rest över hela världen och satsat all min tid och energi på att lösa de stora globala utmaningarna.

Han ser att EU har en avgörande roll som draglok inför klimatkonferensen i Köpenhamn i december. Indien, Kina, Mexiko, Brasilien, Sydafrika och andra stora utvecklingsländer måste med och ska få finansiell hjälp att minska sina utsläpp. Ban Ki-Moon betonar också vikten av att varje land är berett att se bortom sina egna nationella angelägenheter för att istället se klimatdiskussionerna som en gemensam fråga, som också måste lösas gemensamt. Han vill framhålla de stora skillnaderna mellan Bushadministrationen och Obamaadministrationen på klimatområdet.

–Den politiska viljan finns i dag, men fortfarande råder tvivel om USA:s kongress kommer att anta klimatpaketet, påpekar Ban Ki-Moon.

Ban Ki-Moon mötte Burmas premiärminister förra veckan i New York, och då passade han på att klargöra kravet på att landet släpper alla politiska fångar, inklusive Aung San Suu Kyi.

Ledningen har visat en viss samarbetsvilja men FN:s generalsekreterare säger att han kommer att fortsätta ligga på hårdare för att de ska frige fångarna.

Iran och deras eventuella planer på kärnvapen är en av de frågor som seglat upp som de hetaste i veckan. Generalsekreteraren menar att FN har varit tydligt med att kräva öppenhet och transparens. Men mötet den 1 oktober under ledning av Javier Solana signalerade ändå att Iran eventuellt kan tänka sig att släppa in internationella inspektörer, vilket är positivt.

–Bevisbördan vilar på Iran. Det finns en klyfta mellan det internationella samfundet och Iran när det kommer till förtroende och det är nu upp till dem att visa att de är beredda att förhandla, säger ban Ki-Moon.

När det gäller Irak menar FN:s generalsekreterare att landet går igenom en ny fas och vill stå på egna ben även säkerhetsmässigt.

–Tyvärr så har de stora problem med självmordsattentat och att bygga upp landet. Därför är det så viktigt att FN nu stöttar uppbyggnaden och relationerna med grannländerna. Så fort säkerhetssituationen förbättras något så kommer vi att inrätta flera nya FN-kontor i landet, säger Ban Ki-Moon.