Problemen kan ibland se ut som – och faktiskt vara – etikettfrågor, men de rymmer ofta – som nu med Libyen och Palestina – ömtåliga politiska och handfasta juridiska frågor. Om man »erkänner« någon som kejsare kanske man också måste låta honom få disponera över kejserligt guld i utländska bankvalv. Den man utpekar som specerihandlare får inte den rättigheten.

För att lättare förstå varför kontroverser uppstår om »erkännande« kan man för ett ögonblick i stället fråga hur vi konstaterar och erkänner att någonting är ett aktiebolag och någon är dess verkställande direktör. Svaren är där inte svåra att finna. Aktiebolag och deras verkställande direktörer står i offentliga register. Lagar, bolagsordningar och stämmobeslut anger vad de kan göra och vilket ansvar de har. I fall av tvister kan man gå till opartiska instanser.

Att bestämma vilka som är stater och regeringar är inte lika enkelt. Visst finns det enighet om att ett territorium som har definierade gränser, en befolkning, självständighet i förhållande till andra stater och en regering som utövar effektiv kontroll är en »stat«. Likaså om att en myndighet som har effektiv – men inte nödvändigtvis konstitutionell eller demokratisk – kontroll i en stat är en »regering«. Något auktoritativt register över jordens stater och regeringar och deras befogenheter finns dock inte. Inte heller någon instans som avgör osäkra fall. Världens regeringar får var för sig bedöma vad som dyker upp på jordens yta. Ofta är svaren lätta och positiva slutsatser kan signaleras genom »erkännande« eller praktisk handling.

Eftersom erkännandet är en signal – ett grönt ljus – till politiska och ekonomiska transaktioner med den erkända staten eller regeringen har det ett betydande värde, särskilt om det kommer från en stormakt. Det underlättar tillvaron för och stärker den erkända staten eller regeringen. Den libyska övergångsmyndigheten kan till exempel få tillgång till Libyens bankkonton och ambassader i länder som gett sitt erkännande. Palestina kan ingå avtal med stater som erkänt landet.

För regeringar som är angelägna att välkomna och stärka en ny stat eller regering finns frestelsen att ge erkännande redan innan de rättsliga kriterierna är uppfyllda. USA tycks ha återupprättat sin ambassad i Tripoli redan innan övergångsmyndigheten förklarat sig vara regering. Palestina har redan »erkänts« av 128 stater. Man får förmoda att de snarare uttrycker en vilja att Palestina ska vara en stat än en övertygelse att landet är en stat.

Eftersom erkännande har ett politiskt och ekonomiskt värde för mottagaren kan också vägran att ge det användas för att försvåra livet för nykomlingar som aspirerar på att vara stater eller regeringar – även om de skulle uppfylla kriterierna. De flesta stater erkänner inte Taiwan (av hänsyn till sina relationer till Kina) och ön hålls därmed utanför en hel del internationellt samarbete. Israel vill inte erkänna och därmed underlätta livet för Palestina med mindre än att en lång rad villkor uppfylls – om ens då.

Vart för dessa resonemang Palestina i FN? Organisationen är främst till för territoriella politiska självständiga enheter – stater. Det är behovet av samverkan mellan sådana enheter världen behöver. Avsteg från den urvalspricipen har förekommit men är olyckliga. Ur dessa synpunkter bör man knappast sörja om säkerhets-rådet i detta skede inte rekommenderar Palestina till inval som medlem. En annan sak är om generalförsamlingen väljer att se landet som något mer än ett av Israel ockuperat territorium och uppgraderar det till status av icke medlemsstat. Även om ingenting därmed ändras på marken kan Palestina gå med ökad jämbördighet till förhandlingar och med känsla av starkt stöd från det internationella samfundet.

***

För övrigt anser jag att civila inte bör ges licens att inneha hel- och halvautomtiska vapen eller pistoler eller revolvrar. Riskerna för tragedier med dessa vapen överväger frihetsinskränkningen.

Vad muren visade sig inte kunna skydda Israel emot, ja vad det bitvis provocerande murbygget (till stora delar på palestinsk mark och i strid med internationell rätt) möjligen bidrog till att påskynda, var den fortgående försvagningen av Israels ställning i världen och den strategiska förlusten av allierade och vänner i regionen.

Murbygget hade naturligtvis inte direkt med något av detta att göra, men tillsammans med den fortsatta utbyggnaden av de israeliska bosättningarna på ockuperad mark kom det för eftervärlden att symbolisera ett Israel som ostraffat ansåg sig kunna trotsa sina viktigaste allierade, ja rent av politiskt förödmjuka dem, utifrån föreställningen att den lilla landremsan mellan havet och floden i värsta fall kunde klara sig utan dem.

Det kunde den inte, visade det sig.

Nej, låt oss inte gå historien i förväg. Muren byggs fortfarande ut liksom bosättningarna. Israel är fortfarande regionens militära stormakt, kärnvapenbestyckad dessutom. De flesta av Israels allianser består tills vidare, åtminstone på pappret. Palestinierna må få sin stat erkänd av FN:s generalförsamling, men Israel kommer också fortsättningsvis att kontrollera och dominera varje aspekt av deras tillvaro.

Det är kort sagt svårt att i dag föreställa sig ett scenario där Israels existens skulle stå på spel.

Samtidigt tycks plötsligt den ena efter den andra av Israels säkerhetspolitiska grundpelare vara på väg att rasa samman. Den strategiskt viktiga vänskapen med Turkiet har på kort tid förbytts i något som liknar öppen fiendskap, med Turkiets premiärminister verbalt redo att ta en väpnad konflikt med Israel om sjöblockaden av Gaza, och med de diplomatiska förbindelserna mellan de båda länderna så gott som upprivna. Den yttre orsaken till den senaste och allvarligaste sprickan har varit Israels vägran att be Turkiet om ursäkt för dödandet av åtta turkiska medborgare och en amerikansk medborgare av turkiskt ursprung vid stormningen av den första Gazaflottiljen den 31 maj 2010, men under ytan anas en långt större geopolitisk förkastning.

Så också under den egyptisk-israeliska sprickan som på ytan handlar om av misstag dödade egyptier och en bristfälligt bevakad gräns och en bristfälligt skyddad israelisk ambassad, men som på djupet tycks bottna i ett tektoniskt skifte av allianser och intressen i regionen.

Och så kanske också under den spricka som öppnat sig mellan Israel och större delen av världssamfundet vad gäller FN-erkännandet av en palestinsk stat. Det faktum att USA lär tvingas att använda sin vetorätt för att stoppa ett fullt erkännande i FN:s säkerhetsråd, kanske i öppen strid med sina Nato-allierade Frankrike och Storbritannien, indikerar att Mellanösterns maktkarta är på väg att ritas om. Den politiska tsunami som Israels försvarsminister Ehud Barak förutspådde skulle drabba Israel till följd av ett FN-erkännande är kanske redan på väg. President Obamas tidigare sändebud i Mellanöstern, George Mitchell, talade i våras om risken för ett skenande tåg, trainwreck, i spåret av FN-omröstningen, vilket i sammanhanget betyder ungefär samma sak; en utveckling som ingen kan kontrollera – i varje fall ingen av de makter som nyss trodde sig kunna göra det.

Det mest synliga tecknet på en mer omfattande geopolitisk förskjutning är USA:s påtagligt minskade förmåga att projicera makt i regionen. De två krig som för tio respektive åtta år sedan startades för att både demonstrera och stärka den förmågan, Afghanistan och Irak, har båda haft motsatt effekt. Kriget i Irak har framför­allt stärkt Iran, och kriget i Afghanistan har undan för undan stärkt talibanerna och båda krigen har i flera avseenden försvagat USA. Revolten mot USA:s viktigaste allierade i området, Hosni Mubaraks Egypten, tog alldeles uppenbart amerikanerna på sängen, liksom revolten i Libyen, liksom upproret i Syrien, liksom hela den osäkra utveckling som fortfarande benämns den arabiska våren och över vilken USA har visat sig ha ett högst begränsat inflytande.

Vad slags stater och allianser som kommer att spira ur denna vår och dess revolter vet ingen ännu, bara att de alla kommer att återspegla en förändrad maktbalans i kölvattnet av USA:s strategiska försvagning och förestående militära tillbakadragande. När Israel nu ser den ena efter den andra av sina regionala allianser försvagas eller rentav spricka så är det i grunden en följd av att dessa allianser har baserats på en geopolitisk karta som allt mindre gäller. Turkiet söker sig allt tydligare en självständig roll i regionen, med svåröverskådliga konsekvenser inte bara för banden till Israel utan också för banden till Europa och USA. Egypten efter Mubarak lär inte förbli den följsamma säkerhetspartner som USA en gång finansierade och byggde upp och det egyptisk-israeliska fredsavtalet ter sig i dag mera skrivet i sand än ristat i sten.

Ja, det är inte ens säkert att det hittills så USA-lojala Saudiarabien i längden kommer att kunna stå emot den arabiska vårens vindar, i synnerhet inte om USA framhärdar i sitt veto mot ett palestinskt FN-medlemskap. Saudiarabiens tidigare underrättelsechef och USA-ambassadör, Turki al-Faisal, har i intervjuer och tidningsartiklar (bland annat i New York Times, 11 september 2011) i skarpa ordalag varnat USA för att dess inflytande i regionen i så fall riskerar att försvagas, Israels säkerhet undermineras, Irans makt stärkas och risken för krig ökar. Han förutskickar också att Saudiarabien under sådana omständigheter inte längre kommer att kunna upprätthålla sin »speciella relation« med USA utan i stället »av inhemska och regionala krafter« tvingas bedriva en långt mer oberoende och aktiv utrikespolitik. Saudiarabien skulle därvid riskera att hamna på kollisionskurs med USA i Bahrain, Irak, Afghanistan, Jemen, för att inte tala om Israel och Palestina.

Vad Turki al-Faisal kort sagt vill varna USA för är en dramatisk förlust av makt och inflytande i Mellanöstern.

För Israel har alliansen med USA varit den bärande stommen i landets försvars- och säkerhetspolitik alltsedan Frankrikes president de Gaulle två dagar före junikriget 1967 avbröt det militära stödet till Israel och franska stridsflygplan med namnet Mirage ersattes av amerikanska stridsflygplan med namnet Phantom och USA:s strategiska intressen raskt bedömdes sammanfalla med Israels. Israels fiender, Egypten och Syrien, stod ju på Sovjetunionens sida i det kalla kriget och var därmed också USA:s fiender, medan USA:s viktigaste allierade i regionen, shahens Iran, hade ett nära säkerhetssamarbete med Israel. Det som var bra för Israel verkade kort sagt vara bra också för USA.

Ganska snart kom den strategiska alliansen mellan USA och Israel att få en ideologisk och moralisk underton, i breda kristna kretsar också en religiös, med följd att samarbetet blev alltmer immunt mot realpolitiska och strategiska överväganden. Det omfattande militära och ekonomiska stödet till Israel, det i särklass största per capita till något annat land, har med tiden fått en närmast sakrosankt ställning i amerikansk politik. När två respekterade amerikanska forskare, John Mearsheimer och Stephen Walt, i en uppmärksammad artikel på våren 2006 (»The Israel Lobby«, London Review of Books) försökte göra gällande att USA:s praktiskt taget villkorslösa stöd till Israel inte alltid och nödvändigtvis låg i USA:s intresse, fick de sina fiskar varma av upprörda kritiker som kallade dem för både det ena och det andra. Inte heller övertygade de någon, i varje fall inte i den amerikanska kongressen.

Den massiva amerikanska uppslutningen bakom Israel stärkte i sin tur den ena israeliska regeringen efter den andra i tron att alliansen med USA var ovillkorlig och att Israel ostraffat kunde bedriva i stort sett vilken politik som helst. När president Obama i maj 2009 uttryckligen och bestämt krävde att Israel skulle stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken blev svaret i praktiken en förödmjukande örfil (i form av demonstrativt beviljade och igångsatta utbyggnader), vilket inte hindrade örfilsutdelaren, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, från att mötas av stående ovationer när han i maj i år inbjöds att tala i den amerikanska kongressen.

Denna remarkabla ovilja eller oförmåga hos USA att gå emot Israel också i frågor där USA öppet uttalat en motsatt ståndpunkt och haft ett motsatt intresse, har förmodligen mer än något annat bidragit till Israels närmast demonstrativa brist på initiativ för att åstadkomma en tvåstatslösning av konflikten med palestinierna. I stället bedriver den nuvarande israeliska regeringen, starkt influerad av den extrema bosättarrörelsen och radikala nationalistpartier, en politik som öppet syftar till att försvåra och förhindra en sådan lösning. Aldrig tidigare har Israel haft en så förhandlingsvillig partner för fred som i den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans statsbyggande premiärminister Salam Fayyad, och aldrig sedan Osloavtalet 1993 har Israel haft en så förhandlingsovillig regering som regeringen Netanyahu.

Med denna ovilja har parats ett iögonfallande ointresse av att värna och stärka Israels regionala förbindelser och allianser. Den allt förhärskande doktrinen har varit att Israel i sista hand bara har sin militära övermakt att lita till, att Israel av egen kraft kan och måste vinna alla krig, att de regionala grannarna inte går att lita på, att palestinierna inte går att lita på, att Israel för överskådlig framtid måste förbli en fästning. Det är en doktrin som i princip säger att om världen inte gillar vad Israel gör så är det världens problem, inte Israels. Bara Israel vet vad som är bra för Israel.

Vad denna israeliska doktrin sällan lyfter fram är den livsviktiga alliansen med USA. Det är som om förhållandet mellan de två länderna med tiden blivit så allomfattande och så symbiotiskt och så omöjligt att kritisera att det inte längre uppfattas som en allians utan som en familjerelation. När Israel säger sig enbart ha sin egen militära övermakt att lita till är det en militär supermakt som saknas. Att USA:s inflytande i regionen en dag skulle kunna minska och den militära supermakten dra sig tillbaka och den regionala maktkartan ritas om och Israel få ett akut behov av nya vänner och allianser, verkar inte ens ha varit ett scenario i den israeliska regeringens föreställningsvärld.

Om skiftande alliansers ofrånkomliga och tidvis ödesdigra betydelse för den lilla landremsan mellan havet och floden har Bibeln annars åtskilligt att lära oss. De samhällen som genom historien uppstått här har alla präglats av sin geopolitiska utsatthet mellan långt större och mäktigare och tidvis konkurrerande civilisationer, och därmed av sitt behov att alliera sig med än den ena och än den andra. De bibliska profeter som tvingades begrunda hur inte heller skiftande allianser alltid kunde förhindra den lilla landremsans erövring och förstörelse, formulerade för första gången i historien idén om ett rike byggt på de svagas rättvisa, inte de starkas makt; på moralisk styrka snarare än militär. Och därmed, för att använda en terminologi från vår tid, idén om betydelsen av mjuk makt, soft power, gentemot hård.

I den bibliska historiens ljus har hård makt inte varit Israels bästa vapen.

Och kanske inte heller i ljuset av den historia som skrivs nu. I varje fall har Israels militära övermakt inte på länge kunnat omsättas i strategiska fördelar. Alltsedan den olycksaliga invasionen av Libanon 1982 har Israels krig kostat mer än de smakat. Kriget i Libanon sommaren 2006 utplånade inte Hizbollah som det var tänkt, utan stärkte det. Kriget i Gaza ett halvår senare utplånade inte Hamas som det var tänkt, utan stärkte det. I båda krigen blottades Israels växande strategiska sårbarhet för missilangrepp.

Vad Israel ska ta sig till med sin militära övermakt i ett läge när regionala stormakter som Turkiet och Egypten förvandlas från vänner till fiender, är svårt att se. Det öppet uttalade hotet från Israel att starta krig mot den regionala stormakten Iran för att slå sönder dess kärnvapenambitioner, speglar i sitt militära övermod det strategiska dilemmat hos en stat vars militära styrka i längden alltid kommer att vara för liten för sin geopolitiska omgivning. Och som därför kanske mer än någon annan stat måste odla den svåra konsten att ingå och vårda allianser och vänskaper. För att inte tala om den svåra konsten att gå från ockupation till samexistens.

Uttrycket »en perfekt storm« betecknar en osannolik konstellation av omständigheter som dramatiskt samverkar till en katastrof. I filmen med samma namn handlar det bokstavligen om en storm så osannolik att ingen båt eller besättning är rustad att stå emot den, inte heller filmens.

Det är fullt möjligt att de dramatiska händelser som nu ritar om den politiska kartan i Mellanöstern av framtidens historiker kommer att beskrivas som Israels perfekta storm; störtandet av Mubarak, brytningen med Turkiet, destabiliseringen i Syrien, maktskiftet i Libyen, FN-erkännandet av en palestinsk stat, USA:s strategiska försvagning och militära återtåg, EU:s politiska försvagning och strategiska irrelevans, etcetera.

Hur dessa händelser än utvecklar sig och samverkar med varandra så har Israel blivit alltmer beroende av omständigheter som Israels makt allt mindre kan påverka. I varje fall inte den makt som baserats på att USA för alltid skulle dominera Mellanöstern, att Israel för alltid skulle vara militärt överlägset sina grannar, att grannfolken för alltid skulle hållas i schack av följsamma förtryckarregimer, att palestinierna för alltid skulle vara ockuperade och statslösa.

Förvisso hade ingen israelisk regering kunnat förhindra Erdogans uppgång eller Mubaraks fall, lika lite som någon israelisk regering kan stoppa Irans kärnvapenprogram eller den amerikanska supermaktens nedgång. Vad en israelisk regering likväl hade kunnat göra var att ta initiativ för att motverka och mildra följderna av en sådan händelseutveckling.

I stället har regeringen Netanyahu konsekvent tagit initiativ som förvärrat dem. Sammanbrottet i förbindelserna med Turkiet är kantat av sådana initiativ, liksom sammanbrottet i förhandlingarna med palestinierna, liksom förspelet till den stundande omröstningen i FN.

»Som om krisen i relationerna med Turkiet och försämringen av relationerna med Egypten och Jordanien och Israels försvagade ställning i Europa inte vore nog, försöker nu talesmän för den israeliska regeringen att överträffa varandra med löften om en skärpning av ockupationen«, skriver den israeliska dagstidningen Haaretz i en huvudledare (16 september 2011) och nämner som exempel biträdande utrikesministern Danny Ayalons krav på annektering av sammanhängande bosättningsområden och kravet från en nära partivän till premiärminister Netanyahu, Ofir Akuni, på annektering av betydligt mer än så.

I samma tidning samma dag skriver den politiske kommentatorn Doron Rosenblum: »Under de tre senaste åren har en extrem högerregering lyckats underminera och riva upp varje planta av goodwill som någonsin spirat i triangeln mellan USA, Israel och Palestina.«

Inför omröstningen i FN har flera kommentatorer likväl gjort tankeexperimentet att president Obama plötsligt och spektakulärt skulle överraska världen med initiativet att ställa in sitt veto och ställa sig bakom fullt palestinskt medlemskap i FN och förklara att detta bara är ett logiskt och nödvändigt steg mot den tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten som USA, EU, FN och Ryssland (den så kallade kvartetten) och snart sagt hela världen förespråkar.

I tankeexperimentet skulle ett sådant initiativ över en natt stärka USA:s inflytande i regionen och gjuta nytt liv i fredsförhandlingarna och mildra verkningarna av den geopolitiska maktförskjutningen och få den perfekta stormen att kvävas i sin linda.

Att ett sådant scenario bara kan existera som tankeexperiment och inte som realistisk möjlighet visar om inte annat hur osannolikt perfekt den befarade stormen riskerar att bli. Till allt annat kräver den också att två huvudaktörer, USA och Israel, väljer att skjuta sig själva i foten, eller i varje fall agera på ett sätt som av allt att döma bara kan försvaga deras redan försvagade strategiska och politiska positioner.

Utan detta agerande ingen storm, på sin höjd en styv kuling.

Ein brira, inget val, är ett hebreiskt uttryck som i Israel kommit att sätta ord på den närmast mytologiska föreställningen att staten Israel aldrig haft något val, att historiens krafter och geopolitikens villkor ställt den unga staten på den smala landremsan mellan havet och floden inför vägval där det bara funnits ett val att göra och en väg att gå.

Som de flesta mytologiska föreställningar rymmer den ett korn av sanning. Israel har förvisso haft många val att göra genom åren men de flesta av dem har varit betingade av yttre villkor och omständigheter som Israel inte kunnat påverka mer än marginellt. Det är som sagt inte Israels fel att Egypten och Mesopotamien ligger där de ligger, eller att palestinierna lever där de lever, eller att Mellanöstern är en notoriskt komplex väv av etniska, kulturella och religiösa tillhörigheter, eller att det amerikanska imperiet är på tillbakagång.

Men också just därför är kraven på Israels förmåga att i svåra situationer göra de rätta valen och ta de rätta initiativen desto hårdare.

Och den potentiella vådan av fel val och fel initiativ desto större.

Grafik: Israels tre stormar

Klicka för att förstora

Deras ansökan om medlemskap väntas få stöd av en majoritet av världens nationer men har också mött starkt motstånd från bland andra Israel och USA, som menar att det bara är genom förhandlingar som konflikten kan få en lösning.

Fredsprocessen har emellertid gått i stå. I den rådande atmosfären, där den ömsesidiga misstron är stor och Oslo­avtalet betraktas som ett misslyckande, kan diplomatiska påtryckningar utifrån vara enda sättet att bryta dödläget, resonerar de som stöder palestiniernas FN-satsning.

Detta är inte första gången palestinierna ensidigt utropar en självständig stat. Den första gången var i Alger 1988, men den gången fick det knappast någon praktisk betydelse. Det satte inte stopp för ockupationen, och det uppfattades inte heller som något hot mot Israel. Den här gången kommer självständighetsförklaringen emellertid vid en tidpunkt när arabvärlden befinner sig i gungning och det finns farhågor om att den kan bli inledningen på en ny, explosiv fas i den arabisk-israeliska konflikten. Frågan är vad som händer dagen efter det att Palestina utropats – och palestinierna inser att ingenting har förändrats i praktiken. Det är svårt att se hur de ska kunna förhålla sig passiva när deras bröder i Egypten, Syrien och Libyen reser sig mot sina förtryckare. Stora demonstrationer väntas efter FN-omröstningen och den israeliska responsen kan förmodas bli hård, i synnerhet efter stormningen av den israeliska ambassaden i Kairo.

Men även utan en våldsam konfrontation kommer en palestinsk självständighetsförklaring att förändra dynamiken i konflikten. Eventuella fredssamtal kommer hädanefter att föras på mellanstatlig nivå och Israel kommer inte längre att ha veto över hur en palestinsk stat ska se ut.

Israels handlingsfrihet på Västbanken och i Gaza kommer också att begränsas; efter FN-omröstningen kommer de inte längre att ockupera ett omtvistat landområde utan en självständig stat, och 500 000 israeler kommer plötsligt att leva som ockupanter i ett annat land. Det har föreslagits att Israel för att undvika att hamna i den situationen borde annektera de stora bosättningsblocken och dra sig tillbaka från övriga Västbanken, men det är tveksamt om någon annan än den nationalistiska högern skulle stödja detta.

Israel skulle sannolikt utsättas för en större internationell press om det ockuperade en annan FN-stat – även om skeptikerna påpekar att Syrien inte har haft någon hjälp av sitt FN-medlemskap när det gäller att få tillbaka Golanhöjderna.

Ett medlemskap i FN skulle också ge palestinierna tillträde till olika internationella organ, som den Internationella brottsdomstolen i Haag. Det skulle göra det möjligt för dem att dra enskilda israeliska politiker och soldater inför rätta, anklagade för folkrättsbrott. Detta är en mardröm i Israel. I Tel Aviv och Jerusalem utmålas redan scenarier där varje israel som åker till London för att shoppa eller till Antalya på badsemester riskerar arrest.

Men med självständigheten kommer också skyldigheter, och det innebär för palestiniernas del att de till exempel blir tvungna att respektera mänskliga rättigheter. De kommer inte heller att kunna skylla på frifräsande terrorgrupper när det skjuts raketer från Gaza. Regeringspartiet Hamas måste uppträda mer ansvarsfullt och försöka tvätta bort terrorstämpeln.

FN-omröstningen kommer också att få konsekvenser för de nästan fem miljoner palestinska flyktingar som under mer än sextio år i diasporan aldrig har slutat drömma om det historiska Palestina som de flydde från 1948.

Om en palestinsk stat nu utropas enbart på Västbanken och i Gaza måste de ge upp hoppet om att återvända till nuvarande Israel. Detta är en av anledningarna till att självständighetsförklaringen skapat oenighet bland palestinierna – och fått anhängare i Israel, som menar att den i själva verket är det bästa som kunde hända Israel, eftersom den desarmerar det största hotet mot statens judiska karaktär. Trots att det från israeliskt håll ofta hävdas att palestiniernas ansträngningar i FN »delegitimiserar« Israel, är utropandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser samtidigt ett erkännande av Israel. Dessutom förhindrar det en enstatslösning – det vill säga att judar och araber lever i en gemensam stat med lika rättigheter – vilket är det alternativ som israeler minst av allt vill se.

Oavsett vad FN beslutar kommer president Mahmoud Abbas att tas emot som en hjälte när han återvänder till Ramallah från New York. Men dagen efter väntar ett Sisyfosarbete för den palestinska myndigheten, för om den vill behålla sin trovärdighet måste den klura ut hur den palestinska suveräniteten ska kunna samexistera med den israeliska ockupationen. Akiva Eldar, kolumnist på den israeliska dagstidningen Haaretz, kan föreställa sig många situationer där deras maktlöshet bara blir alltför uppenbar.

– Låt oss säga att de utfärdar egna pass och president Abbas vill resa utomlands, men soldaten vid gränsövergången mot Jordanien säger: Det här passet känner jag inte igen – åk hem och hämta ditt israeliska id-kort!

Enligt Eldar kan detta mycket väl leda till en situation där den palestinska myndigheten kollapsar och Israel återockuperar Västbanken och Gaza.

– Det kan bli slutet för tvåstatslösningen.

Men möjligheten finns förstås också att självständighetsförklaringen bara blir en i raden av FN-resolutioner som Israel ignorerar. Så länge de bygger ut bosättningarna har det liten betydelse om hela världen erkänner en palestinsk stat. Som Daniella Weiss, en av ledarna för bosättarrörelsen och själv boende på Västbanken, sa:

– Jag öppnar mitt fönster och tittar ut – och jag ser ingen palestinsk stat.

Fakta | Vill erkännas som stat av FN

Palestinierna vill helst vända sig till säkerhetsrådet eftersom det bara är det som kan fatta beslut om fullvärdigt medlemskap i FN. Men eftersom USA har gjort klart att de i så fall skulle lägga in ett veto kan palestinierna i stället gå till generalförsamlingen där det finns en pro-palestinsk majoritet. Minst 130 av generalförsamlingens 193 medlemsländer väntas rösta ja. Detta skulle innebära att palestinierna uppgraderas till en status som liknar Vatikanstatens – en erkänd stat som inte är full medlem.

Det är än så länge oklart hur Sverige kommer rösta.

Västs gamla diplomati havererar.

 Tre dagar efter jasminrevolutionen i Tunisien verkar inte kaptenen i grön uniform tro på det själv, när han lägger på telefonen i vaktkuren. Ska verkligen de där svenska journalisterna släppas igenom militärens avspärrning till Ben Ali-regimens allra privataste yachthamn i Sidi Bou Saïd – ett tunisiskt Saint-Tropez, omgivet av vackra stränder? Soldaten kliar sig lite under mössan.

– Högkvarteret säger att det är okej. De säger att vi lever i demokrati, säger han.

Under Ben Alis styre skulle vi ha blivit satta i förhör för att ens ha frågat.

Nu berättar i stället hamnkaptenen hur en av Tunisiens mest hatade män, Belhassen Trabelsi med familj, flydde revolutionen sjövägen, beväpnad med två pistoler och två resväskor.

Belhassen Trabelsi, bror till rikets numera avsatta första dam Leila Trabelsi, var den finansiella hjärnan bakom den tunisiska regimens plundring av landets tillgångar. Till båthamnen i Sidi Bou Saïd förde också Belhassens lillebror Imed de lustjakter som han lät stjäla från andra sidan av Medelhavet.

I läckor till Wikileaks, som publicerades i november, kallar amerikanska diplomater Trabelsi- och presidentklanen för en maffialiknande klan. I december inleddes jasminrevolutionen. Det ena ledde till andra, menar Bassma Kodmani, direktör för tankesmedjan Arab Reform Initiative.

– Att utländska yrkesdiplomater använde sig av extrema uttryck som »maffia« och »rovregeringar« i sin korrespondens blev en ögonöppnare för den allmänna opinionen. Det här var ordalag som bara de allra mest radikala regimkritikerna tidigare hade vågat använda sig av. Genomslaget blev detsamma över hela arabvärlden, säger hon.

Vid jul, mitt under jasminrevolutionen, besökte Frankrikes dåvarande utrikesminister Michèle Alliot-Marie de olivträdklädda kullarna ovanför Sidi Bou Saïd. Ministerns föräldrar, båda i 90-årsåldern, investerade samtidigt i ett fastighetsprojekt tillsammans med regimen.

Affären sprack inte. Det gjorde däremot den franska ministerns karriär – liksom Frankrikes goda rykte i det nya Tunisien när revolutionen och skandalen var ett faktum. Att Frankrikes president Nicolas Sarkozy spenderat en överdådig julhelg hos kung Muhammed VI av Marocko samtidigt som premiärminister François Fillon sov i sidenlakan hos president Mubarak i Egypten, gör saken värre. Gårdagens diplomati mellan väst- och arabvärlden har havererat.

Allt måste byggas upp från grunden, på en helt ny spelplan.

– Det är uppenbart att Nicolas Sarkozy har mycket både att ta igen och att sopa under mattan när han med en sådan energi tar sig an Libyenkrisen, säger Jean-François Daguzan, professor vid Fondation pour la recherche stratégique.

Enligt den välinformerade tidningen Le Canard Enchaîné är hela Pariskonferensen som föregick interventionen i Libyen onödig, annat än för själva showens skull. Beslutet att attackera Libyen har redan fattats i Pentagon och i de berörda ländernas regeringskanslier. Men president Nicolas Sarkozy har förstått att goodwill i den nya arabvärlden är lika viktigt som missiler.

Under tiden, den 22 mars, tvingades Mauretaniens utrikesminister Naha Mint Mouknass att avgå. Arabvärldens första kvinnliga utrikesminister ansågs ha för nära band till Libyens ledare, Muammar Khadaffi.

Kairo

En ny arabisk diplomati tvingas fram.

Efter många och långa år i Mubarakregimens fängelser sitter barnläkaren Abd Al-monem Abo Al-foutouh i det Muslimska brödraskapets högsta råd. Vi träffar honom mitt under revolutionen en kilometer från Tahrirtorget, i läkarförbundets öde lokaler.

– Vi vet ännu inte vilken utsträckning, om eller hur vi tänker delta i de kommande valen, säger han. Det här är inte den revolution som det Muslimska brödraskapet hade förberett sig på.

Nu är det i alla fall dags. I slutet på mars bestämde Egyptens militär att presidentval ska hållas i november – vilket är tidigare än vad många oförberedda nykomlingar på den politiska arenan hade hoppats på. Dessa små partier riskerar att vara långt sämre organiserade än det konservativa Muslimska brödraskapet och det Nationella demokratiska partiet, den tidigare regimens stomme.

Resultatet i valurnorna får betydelse för Egyptens nya diplomati. Överallt i Kairo pratas det politik. Här går det inte många minuter innan Israel kommer upp i diskussionen. President Mubarak fortsatte den väg hans föregångare hade slagit in på efter Camp David-avtalen: fred med Israel och en järnring kring Gazaremsan. Fredsavtalet kommer att stå fast. Det tror Bassma Kodmani, direktör för tankesmedjan Arab Reform Initiative. Även om nästa regering innefattar ministrar från det Muslimska brödraskapet.

– Camp David är undertecknat och kommer att kvarstå, oavsett vem som tar makten i Egypten och oavsett vad folket anser. Egyptens strategiska intressen och band med Camp David-avtalet är för starka. En egyptisk regering kommer aldrig att se sig om efter nytt stöd i Iran – än mindre förklara krig mot Israel. En sådan helomvändning skulle kräva alldeles för stora omvälvningar i fråga om internationella samarbetsavtal, allianser och bistånd, säger hon.

– Däremot så tror jag att järnringen kring Gazaremsan kommer att lättas upp, liksom att relationerna till Hamas kommer att normaliseras. Egypterna accepterar inte en alltför medgörlig attityd till den israeliska regeringen, fortsätter Bassma Kodmani.

Israelerna ser med ängslan på utvecklingen. De hade hoppats att Mubaraks regim skulle hålla sig fast vid makten. Fortfarande har ingen demokratisk regering tagit över efter armén i Egypten. Men även om militären skulle bli kvar och styra mer eller mindre från kulisserna, så står landet inför en kursändring, anser Jean-François Daguzan, forskare vid Fondation pour la recherche stratégique. Han menar att den första, strategiska vändpunkten kom redan i februari. Efter mycket tvekan lät Egyptens militär två iranska krigsfartyg, lastfartyget Kharg och fregatten Alvand, slussas igenom Suezkanalen.

Det var första gången sedan den iranska revolutionen 1979 som iranska flottenheter tilläts passera i Suezkanalen. Enligt det ursprungliga fördraget från 1888 då kanalen invigdes ska alla länder få använda den för sina krigsskepp. Men i praktiken har Egypten stängt passagen för sin gamla fiende Iran.

– Genomresan i Suezkanalen var en test från Teherans sida. Hade Mubarak suttit kvar hade utfallet blivit ett annat. USA och Israel vill inte se missilbestyckade, iranska krigsfartyg åka i skytteltrafik framför Israels Medelhavskust, säger Jean-François Daguzan.

Därmed kunde Israel räkna arabvårens första, diplomatiska förlustpoäng. Den egyptiska militären kunde visa för sin hemmaopinion att den inte satt i knäet på amerikaner och israeler.

På hemmaplan måste nu Israel förbereda sig på möjligheten att unga palestinier slår över till en ny, fruktad strategi: »salmiya« – icke-våld. Hur ska Israels armé reagera om hundratusentals unga palestinier inleder fredliga demonstrationer? »Icke-våld skulle göra Israels militära styrka maktlös«, skriver Meron Rapoport i den israeliska tidningen Haaretz. Han slår fast: »Snabbheten i den egyptiska regimens fall lär oss att Palestinakonflikten och ockupationen skulle kunna få ett slut snabbare än vad någon kunnat tro.«

Ras Jedir

Styrkemätningen.

Mitt i vimlet av dammiga flyktingar på väg från Libyen till tunisiska Ras Jedirs gigantiska läger står en välklädd man med svart kappa och attachéväska i handen. Han vill inte figurera med sitt namn, men berättar att han arbetar inom oljeindustrin i Libyen.

– Var inte för snabba med att räkna ut Khadaffi! Världen kan bli förvånad när man ser att det finns delar av befolkningen som faktiskt stöder honom, säger ingenjören.

Han räknar upp en lista på subventionerade produkter som gynnat befolkningen och olika förmåner som lockat gästarbetare från hela världen. Sedan tittar han på sin klocka och kliver upp i en väntande, nyvaxad bil.

En effekt av striderna och att regimen försvagats är att det skapar utrymme för lokala al-Qaida-organisationer, som går under benämningen »Aqmi«, al-Qaida i Magreb (länderna runt Sahara). »Den libyska arméns kaserner plundras nu på vapen av al-Qaida« varnade Tchads president Idriss Déby Itno i en intervju till Jeune Afrique i förra veckan. I egenskap av vän till Khadaffi ser han sin ställning hotad. Det betyder dock inte att han har fel i sin analys.

– Det finns en risk att Aqmi-terroristerna beväpnas direkt eller indirekt av sin gamla ärkefiende Khadaffi. Det kan ställa till mycket oreda i regionen, säger forskaren Jean-François Daguzan vid Fondation pour la recherche stratégique.

Just Aqmi har blivit ett stort problem för många regimer runt Sahara, däribland Algeriet, och de kidnappar ofta västerlänningar. I höstas bedrev den algeriska armén ett ställningskrig mot dem. Men regimen har även interna problem, den är genomkorrupt. Hur länge kan den hålla emot ungdomens desperation och förhoppningar? Vilket stöd kan de unga räkna med från USA och Europa om de gör uppror?

De algeriska ungdomarnas förväntningar på EU var tydliga redan 2003 då Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac var på statsbesök i Alger. Fransmannen möttes av en ung folkmassa som ropade: »Aatina l’visa!« – Ge oss visum! Ropen var en oförblommerad kritik mot den egna presidenten Bouteflika, som stod vid Chiracs sida.

Perspektivet med en ökad arbetskraftsinvandring från Nordafrika har inte väckt någon entusiasm i EU. Tvärtom används demokratiseringsvågen som argument för att stänga dörrarna. Däremot lovade EU:s utrikeschef Catherine Ashton i februari att EU ska ge bidrag på 2,3 miljarder kronor till Tunisien. EU vill också inom ett halvår få till stånd ett fördjupat frihandelsavtal, något som den tunisiska ekonomin är i skriande behov av.

Plånboksdiplomatin kan visa sig vara vinnande. Även som morot för andra länder. I Syrien står president Bashar al- Assad och tvekar vid ett vägskäl: Mubaraks väg ut med eftergifter eller Khadaffis återvändsgränd av terror. Mycket talar för att han redan har bestämt sig. Under ett par dagar framstod det som givet att Syrien, som skakats av upplopp de senaste veckorna, skulle upphäva de nästan 50 år gamla undantagslagarna, införa pressfrihet och ökat demokratiskt styre.

Men när president Bashar al-Assad väl steg upp i talarstolen i parlamentet den 30 mars grusades alla förhoppningar. Inget av löftena om demokratisering var längre aktuella. I stället sätter regimen hårt mot hårt.

– Presidenten missade ett historiskt tillfälle. Reformerna är begravda för alltid av den här regimen. Han sa bara att han var redo för krig. Jag fruktar att det talet var den första akten i vad som kan bli ett nytt Khadaffidrama, säger Anas Alabdeh, ledare för den Londonbaserade Föreningen för rättvisa och utveckling.

Att den hårdföra linjen vann ses som en seger för presidentens bror, Maher. Denne styr över den så kallade »fjärde mekaniserade divisionen«, en elitstyrka som utgörs främst av alawiter, den folkgrupp som styr landet. Resten av armén domineras av sunniter.

– Maher är definitivt den i regimen som är redo att gå till brutal attack. Det var hans fjärde division som skickades till Latakia för att massakrera demonstranter, säger Anas Alabdeh.
Han syftar på de tiotals – kanske hundratals – demonstranter som i mars enligt Amnesty International dödades i de västra och södra delarna av landet.

Något amerikanskt ingripande i Syrien är inte aktuellt, enligt utrikesminister Hillary Clinton. För det saknas enighet inom det internationella samfundet. USA och dess allierade i Europa måste välja, de kan inte gå in överallt. Clinton försökte förklara skillnaden mellan en Khadaffi som bombar den egna befolkningen och en Bashar al-Assad som låter prickskyttar slakta demonstranter. Utrikesministern gick så långt att hon kallade den syriska diktatorn för reformatör. Det är ett försök att sätta press utan att alienera honom.

Arabländernas förbund kommer inte heller förespråka ett ingripande i Syrien. Dess ledare – och tillika presidentkandidat i Egypten – Amr Moussa tycker redan att koalitionen under FN-mandat har tagit sig för stora friheter i Libyen, och här finns en potentiell spricka mellan arabförbundet och USA/EU.

– Från början efterlyste vi bara ett flygförbud för att skydda civilbefolkningen och förhindra fler aktioner, har han sagt i ett uppmärksammat uttalande.

Tunisien och Egypten har två av arabvärldens mest homogena befolkningar, därför fanns en ganska enig opposition. Med Syrien, Jemen, Bahrain och fler länder konfronteras arabvåren nu med en ofta tusenårig, inbördes misstänksamhet gentemot andra religioner och folkgrupper. Sunniter, druzer, alawiter, shiamuslimer och houthis blir återigen brickor i blodiga sammandrabbningar. Det kan diktatorer som Syriens Bashar al-Assad dra växlar på för att rädda sitt eget skinn.

I Saudiarabien har kung Abdullah gjort klart för amerikanerna att han aldrig tänker tolerera att landets shiamuslimer får någon form av självstyre. För saudierna är varje shiamuslimsk frihetssträvan en provokation från Iran – vare sig det sker i Bahrain eller i Saudiarabien. Ända sedan USA övergav president Mubarak i Egypten är det saudiska kungahuset rasande på USA. Det visar inte minst Hillary Clintons inställda besök till Saudiarabien häromveckan. Enligt uppgifter till New York Times vägrade kungen att ta emot henne.

De frostiga relationerna blir en svår nöt att knäcka för USA. Å ena sidan ser det inte bra ut om USA gör avsteg från stödet till fredliga, demokratiska rörelser.

Å andra sidan är Saudiarabien USA:s tredje största oljeexportör. Bahrain är flottbas för den amerikanska flottan. Det går inte att sätta alla relationer i regionen på spel samtidigt.

Damaskus–Riyad–Teheran

De oheliga allianserna.

Det våras för nya allianser bland arabvärldens diktaturer. Tidigare ovänner börjar förstå varandra och gårdagens vänner blir genanta.

– Despoter som tidigare inte talade med varandra har hittat gemensamma intressen. Saudiarabien lär nog göra vad de kan för att stötta Syrien till exempel, trots att de inte stod på så god fot tidigare, säger Denis Bauchard, tidigare fransk ambassadör i Mellanöstern. I dag är han forskare och Mellanösternspecialist på Institut français des relations internationales.

Någon måste rädda menige Bashar al-Assad, resonerar saudierna. Faller Syrien skapas en ovisshet som alla vill undvika. Syrien är samtidigt Irans starkaste kort i Mellanöstern, och Iran är Saudiarabiens ärkefiende. Iran har lagt ned mycket möda på axeln Damaskus-Teheran. Ändå tror analytiker som Johan Wiktorin på Försvarshögskolan i Stockholm att Iran kan spela under täcket med det Muslimska brödraskapet i Syrien. Allt för att ha vinnare på sin sida oavsett utgång i kraftmätningen med regimen. Komplexiteten är hög i jakten på nya allierade.

En annan fråga är hur långt Israel kan sträcka sig för att stödja den gamla ärkefienden Bashar al-Assad? Ett utspel om Golanhöjdernas vattenkällor? Södra Syrien lider av vattenbrist. I norr har turkarna byggt dammar som tar vattnet deras väg. En ovän som man känner väl kan vara att föredra, framför en ännu okänd vän.

I Jemen är USA på väg att släppa sin tidigare bundsförvant, president Ali Abdullah Saleh – tidigare en central bricka i kampen mot al-Qaidas jemenitiska baser. Relationerna mellan de båda länderna har länge varit skakiga: »Ni amerikaner är hetlevrade och raska när ni behöver oss, men kallblodiga och brittiska när vi behöver er«, har president Saleh sagt till Daniel Benjamin, amerikanska UD:s chef för terrorbekämpning, enligt New York Times som citerade Wikileaks­källor.

Jemen är nu på gränsen till att implodera i ett blodigt inferno. Än så länge har inte Saudiarabien blandat sig i lika direkt som i Bahrain, där de gick in med stridsvagnar. Men tidigare har den saudiska kungen skickat trupper som stridit på regimens sida mot houthisrebeller i gränsområdena mellan Jemen och Saudiarabien.

En del händelser de senaste veckorna är inte så oplanerade som de kan verka. Under kapitlet oheliga allianser undrar Denis Bauchard på Ifri-institutet om USA inte har förhandlat med delar ur Khadaffis regim långt innan operation Odyssey Dawn inleddes i Libyen. Han tar Khadaffis avhoppade förra spionchef Musa Kusa som exempel:

– Det är besynnerligt att hans namn aldrig figurerade i listan över libyska ledare som skulle anhållas i enlighet med FN-resolution 1970 och 1973. Kusa var ändå en av regimens tre främsta företrädare.

Resolution 1970 med en lista på den libyska regimens 16 främsta ledare klubbades igenom den 26 februari. Operation Odyssey Dawn inleddes den 19 mars. I veckan bekräftade USA att de inte ville att den avhoppade spionchefens tillgångar skulle frysas. Musa Kusa är en av Khadaffiregimens mest blodbesudlade företrädare, nu hoppas USA att han ska fungera som lockbete och förebild för andra potentiella avhoppare i Libyen.

I konserten av allt mer hårdnackat motstånd mot de folkliga protesterna från arabvärldens regimer är kungariket Marocko en av de få att avvika. Där har nyligen kung Muhammed VI lovat att damma av de demokratiska reformer av monarkin som har fått ligga på hyllan de senaste åren. Hur snabbt det kommer gå och vad löftena är värda vet ingen ännu. Men dörren har öppnats på glänt.

– Ingenting kommer att stoppa demokratiseringsvågen. Vi måste bara lära oss att leva med en stundom rörig process. För Frankrike tog det runt hundra år ­innan revolutionen var någorlunda fullbordad, säger Jean-François Daguzan vid la Fondation pour la recherche stratégique.

För USA och EU är det viktigt att de inte upplevs ha en antiarabisk eller antimuslimsk agenda. Men amerikanska analytiker menar att USA också bör klargöra vad de vill: »Vi måste förklara för den arabiska opinionen vilka värden vi står för, och inte bara vad vi bekämpar«, skrev Wall Street Journal häromdagen.

Ännu har vi inte sett några brända amerikanska flaggor på gatorna i Tunis, Kairo och Bahrain. Tvärtom sätter befolkningen sitt hopp till USA.

Men, det var ju det där med grundförutsättningarna för att över huvud taget samtala. Båda sidor ställde sina egna krav. Ett av palestiniernas krav var ett totalt stopp för nybyggnation i bosättningarna på Västbanken. Det höll ett par veckor efter samtalen inletts. Sen började det byggas. Samtalen fortsatte ändå med konstgjord andning. Men nu tycks även denna fredsprocess ytterst snart dödförklarad.

Fredsrörelsen Peace Now publicerar uppgifter om att byggtakten i bosättningarna nu är fyra gånger så hög som innan det officiella byggstoppet infördes för snart ett år sedan.

Känslan av déjà-vu är total. Och min Fokus-text från september mer inaktuell än någonsin.

Skämtet är egentligen inte särskilt kul men illustrerar dessvärre ganska väl läget i Mellanöstern.

Men den här gången är det en hel del som pekar på att det faktiskt är lite annorlunda. Förutsättningarnas landskap har förändrats.

En viktig skillnad är Barack Obama. Att det är han personligen som tagit initiativet och som första president drivit på sedan dag ett på posten för att få till de här förhandlingarna.

Efter sitt uppmärksammade tal i Kairo förra sommaren vann Obama stor respekt i arabvärlden, en respekt som visserligen bleknade när han enligt många senare vek ner sig i den första konfrontationen med Israel. Men fredssamtalen har ändå omfattande stöd bland de arabiska länderna. Jordaniens kung Abdullah och Egyptens president Mubarak följde till och med med till Washington förra veckan.

Obama har investerat stor prestige i sitt engagemang och nu hänger mycket av utgången på hur hårt han pressar de båda parterna, israelernas premiärminister Benjamin Netanyahu och palestiniernas president Mahmoud Abbas, att komma överens.

Den sistnämnde, Abu Mazen kallad, är inte så svag som det ofta påstås i media. Han var med och grundade Fatah på 50-talet och har hållit sig kvar i toppen i flera decennier, då är man inte svag. Abbas var även en av de starkast drivande krafterna bakom Osloavtalet 1993 – som man nu till stora delar utgår ifrån – och den som skrev under för palestiniernas räkning. Han har inte Arafats folkliga stöd men den ekonomiska mini-boom som Västbanken sett på flera håll de senaste åren har gjort att Abbas popularitet hela tiden stigit.

Netanyahu, ofta under smeknamnet Bibi, å sin sida beskrivs ofta som en politisk superhök, men han har liksom många ledande israeler insett att landet börjar få ett pr-problem i omvärldens ögon. Netanyahu har också de senaste åren upprepat att han vill gå till historien som fredsskapare, och allt fler analytiker börjar tro att han menar allvar.

Båda sidor är numera beredda att göra eftergifter på ett helt annat sätt än tidigare. De svåraste frågorna förhandlas om i paketlösning, så att parterna tvingas till kompromisser samtidigt som de direkt kan se vad den andra sidan gör.

En annan skillnad mot tidigare fredstrevare är att det alltmer radikala Iran har blivit en joker i leken. President Ahmadinejad hotade senast i söndags att utradera Israel om något land bestämmer sig för att attackera Iran. Ett fredsavtal skulle, enligt uppgift från personer med insyn, kunna innebära att Israel ger land till palestinierna i utbyte mot att få tillstånd och möjlighet att slå till mot Iran och stoppa påstådda atomvapen. En överenskommelse antas också kunna öppna dörrar för att få med sig även Hamas i Gaza på fredståget.

Därmed skulle avståndet öka till den mer kompromisslösa Iranstödda Hamasfraktionen i Syrien.

Även om det den här gången finns nya förutsättningar för en fredsöverenskommelse återstår fortfarande gigantiska utmaningar. Till att börja med respresenteras palestinierna endast av Fatah-partiet. Hamas och en och en halv miljon palestinier i Gaza är helt utanför.

– Man förhandlar med halva palestinska folket om halva palestinska landet, som en person som följer konflikten på nära håll uttryckte saken.
Frågan om vad som ska hända med den halv miljonen bosättare på Västbanken kvarstår likväl, liksom de palestinska flyktingarnas öde och inte minst frågan som fällt flera av de tidigare förhandlingarna: Jerusalem.

Vad som än händer är det ett som är säkert: starka krafter motarbetar allt vad fredsavtal heter. På båda sidor.

Men ett akut hot mot förhandlingarna ser däremot ut att kunna få en lösning tack vare den nya kompromissviljan. Det byggstopp som löper ut i bosättningarna den 26 september kommer inte förlängas (ultranationalistiska partiet Yisrael Beitenu får som de vill) men alla byggplaner kommer i praktiken fortsätta att stå stilla (Mahmoud Abbas får som han vill).

Ingen part riskerar därmed att förlora ansiktet.

Det internationella samhället saknar ännu organ som fortlöpande vakar över den globala tillämpningen av dessa regler, men en betydande utveckling har ägt rum – från krigsförbrytarprocesserna i Nürnberg efter andra världskriget fram till färska åtal i den nya Internationella brottmålsdomstolen. Lika viktigt är att dagens värld allt oftare reagerar, när stater utan att vara angripna själva går till väpnat angrepp eller använder otillåtna våldsmetoder eller våld som inte står i proportion till de handlingar som sägs motivera det.

USA och dess allierade använde sig av sin militära övermakt till att angripa Irak, som år 2003 var ödelagt av ekonomiska sanktioner och som inte var någon fara för sin omvärld. Det ledde inte till granskning i någon tribunal men en stark världsopinion fördömde brottet mot FN-stadgan och tortyr och andra brott mot krigets lagar under ockupationen. Följden blev att Bush­regeringens ställning i världen försvagades.

Israel har haft skäl att bygga upp en stark försvarsmakt i en hotfull omgivning men genom måttlösa insatser av militär övermakt har man gradvis förbittrat sina motparter och grannar, förlorat världens sympati och försvårat fredliga lösningar. Hizbollahs väpnade kränkningar i norra Israel begagnade man till att klippa till med ett – misslyckat – fälttåg som förde långt upp i Libanon och dessutom till användning av klusterbomber i områden med civila. Om den långa blockaden mot Gaza bara hade handlat om att hindra införsel av vapen och stoppa Hamas oacceptabla missilangrepp mot städer i södra Israel hade den sannolikt mötts med förståelse. Men blockaden trappades upp till ett skoningslöst krig och en kollektiv bestraffning av befolkningen. Sättet att ingripa mot de blockadbrytande fartygen följer ett mönster som Israel är i desperat behov av att överge.

Kanske kan oron över att Iran genom sitt program för att anrika uran närmar sig en möjlighet att tillverka kärnvapen väcka Israel till klarhet om att landets behov av fred inte kan uppfyllas genom ständig upptrappning och insats av militär övermakt. Israeliska angrepp på iranska anrikningsanläggningar skulle inte avlägsna vad man ser som ett potentiellt hot utan med stor sannolikhet sätta en region i brand.

Arabstaterna är säkert lika angelägna som Israel att Iran ska överge sitt anrikningsprogram, men vid den just avslutade NPT-konferensen i New York valde de att bara åter kräva diskussioner om en kärnvapenfri zon i Mellersta Östern. Skulle meningsfulla samtal i det ämnet en dag komma till stånd – vilket förutsätter framsteg på vägen mot fred i regionen – kunde dock förslag föras fram om att alla stater i regionen skulle avstå från såväl kärn­vapen som – för en längre tid – tillverkning av anrikat uran och plutonium. Genom att bejaka ett sådant förslag skulle Israel kunna uppnå att ingen i regionen kunde bli ett kärnvapenhot. Iran skulle behöva överge ett anrikningsprogram som inte är ekonomiskt meningsfullt men som man insisterat på. I gengäld skulle Irans eftergift framstå som avgörande för att Israel och alla andra stater i regionen övergav kärnvapenoptionen.

Israel behöver i dag sänka blodtrycket, ta bort fingrarna från avtryckarna, öppna transportvägarna till Gaza för allt utom vapen, stoppa nya bosättningar på palestinsk mark och söka få i gång seriösa samtal om fred. Israel har sett sina kärnvapen som ultimat militär makt. Det är tveksamt om de någonsin haft något militärt värde men på vägen mot en fredsuppgörelse och ett kärnvapenfritt Mellersta Östern kanske de kunde få värde som förhandlingsobjekt.

***
För övrigt anser jag att det är underbart att sommaren är här.

Reglerna för kontrollmyndigheten ISP, Inspektionen för strategiska produkter, förbjuder export till länder i krig eller stater som grovt kränker mänskliga rättigheter.

Paradoxalt nog gäller inte det omvända. Sverige får importera vapen från i princip vilka länder som helst, förutsatt att upphandlingen sköts enligt svensk lag.

Under åren 2000–2005 köpte Sverige israeliska vapen för 235 miljoner kronor. Det är bara en procent av den samlade vapenimporten. Men år 2005 hade importen från Israel stigit till 90 miljoner kronor eller 3 procent. Sedan dess antas importen från Israel ha minskat något. Exakt hur stor den siffran är har aldrig offentliggjorts, men det svenska försvaret har fortsatt att köpa försvarsmaterial i stor omfattning även de senaste åren. Enligt Fokus uppskattning borde därmed summan för importen det senaste decenneiet landa på över en halv miljard kronor.

Det var Göran Perssons regering som låg bakom den stora förändringen i det militärtekniska samarbetet och vapenhandeln med Israel genom att våren 2005 utse en svensk militärattaché i Israel.

Persson bröt med den tidigare socialdemokratiska linjen i Mellanöstern­politiken. Den grundlades av Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson och känne­tecknades av svalt korrekta relationer med Israel. Under Göran Perssons regeringsår tog vapenimporten från Israel fart. Här är några exempel:

Målutpekningskapseln till Jas 39 Gripen är konstruerad av israeliska Rafael. Kapseln gör det möjligt att med laser styra bomber med stor precision mot de utpekade målen. Den köptes av Försvarets materielverk, FMV, från det tyska företaget Zeiss, men israelerna svarar för konstruktion, laser och kameror. Systemet togs i drift 2006. FMV uppskattar att 35 procent av ordervärdet på 178,6 miljoner kronor går till Rafael.

Rafael levererade redan år 2003 störsändare till korvetten HMS Gävle. Sändaren stör ut radarsökande sjömålsrobotar. Orden till Rafael var värd 25 miljoner kronor. År 2007 levererade Rafael också teknikgeneratorn, störsystemets hjärna med avancerade datorer och algoritmer, till svenska marinen. Denna gång kostade beställningen omkring 35 miljoner kronor.

Åren 2006 och 2007 köpte FMV kulspruteammunition från Israel Military Industries Ltd, IMI, för 4 072 388 kronor. För det fick svenska försvaret 290 000 patroner av kaliber 12,7 mm, varav 34 000 spårljuspatroner. 2002 köpte Sverige 38 000 skott av kaliber 25 mm för 7 052  519 kronor.

Israel Military Industries levererade redan under 1990-talet pansarbrytande projektiler, övningsammunition, eldrör och utbildningsutrustning till våra Leopardstridsvagnar. Det var den första stora vapenbeställningen från Israel och föranledde 1994 en het debatt mellan utrikeshandelsminister Mats Hellström (s), som försvarade köpet, och moderaten (nuvarande sverigedemokraten) Sten Andersson, som efterlyste logiken i att vi fick köpa men inte sälja vapen till Israel.

Israeliska ITL Optronics Ltd har levererat 3 400 bildförstärkarsystem för mörkeruppdrag, mest kända som Night Vision Goggles (NVG), till svenska försvaret. Samma företag har sålt 200 laserpekare för målangivning i mörker samt sensorsystem för spaningsgrupper. De första 2 880 mörkersiktena levererades åren 2000–2005 och kostade enligt riksdagens utredningstjänst 140 277 981 kronor. ITL har dessutom levererat laserpekare till kustrobotsystemet Hellfire.

Sverige behöver också »drönare« med spaningskapacitet i Afghanistan för att tidigt upptäcka risker vid patrulleringsuppdrag. De nuvarande planen har för kort aktionstid. För två år sedan pekade FMV ut den amerikanska Shadow 200 som lämplig, men affären lades på is av ekonomiska skäl. I avvaktan på ett köp diskuteras nu att hyra israeliska »drönare« som redan finns på plats i Afghanistan och används av bland annat Tyskland.

Den här typen av köp kan nu stoppas om de rödgröna vinner valet i höst. De tre partiernas arbetsgrupp i försvarsfrågor enades i höstas om att kräva ett importstopp av krigsmaterial från Israel.

Fakta | Vapenimport

Svensk krigsmaterielimport från Israel 2000–2005. Senare statistik är inte tillgänglig.

Produkt/kronor
Mörkersikten/140 277 981

Störsändare/53 813 322

Torpedmotmedel/25 374 729

Ammunition/11 044 799

Röntgenutr. för ammunitionsröjare/2 028 400

Studier av obemannat flygplan/978 506

Luftfilterutr./837 245

Talregistreringsutr./465 406

Kamerautr. till NVG/430 747

Termiska måldukar/161 590

Summa: 235 412 725

Källa: Riksdagens utredningstjänst

Där någonstans ska han finnas än i dag. Den 25 juni är det fyra år sedan Gilad Shalit togs som gisslan. Förhandlingarna mellan Israel och Hamas om ett fång­utbyte – frisläppandet av palestinska fångar mot en i gengäld välbehållen Gilad Shalit – är låsta.

Han är en bricka i ett maktpolitiskt spel vars tempo skruvades upp i januari 2006. Då vann islamistiska Hamas, terroriststämplat av både USA och EU, det palestinska parlamentsvalet. Den triumfatoriska segern över Fatah, partiet som grundades av Yassir Arafat, sände chockvågor över hela världen.

Valet blev början på ett inbördeskrig i Gaza, då Fatah vägrade erkänna sig besegrat. Sedan Hamas drev ut Fatah ur Gazaremsan sommaren 2007, ett och ett halvt år efter valsegern, har den palestinska staten delats upp i två politiskt, geografiskt och kulturellt skilda delar. Ett Hamaskontrollerat Gaza och ett Västbanken som styrs av det mer sekulära, palestinskt nationalistiska Fatah. Fatah anser att Hamas aktion är en statskupp och Hamas fördömer Fatahs krisregering.

Den senaste veckans händelser i Medelhavet utanför Gazas kust är bara ännu ett exempel på den symboliska och emotionella laddning som denna lilla landremsa är så full av. I Gaza, med en yta mindre än en tredjedel av Ölands, bor 1,5 miljoner människor, varav mer än hälften är under 18 år. Fattigdom och hopplöshet utgör en gynnsam grogrund för extremism. Sedan staten Israel bildats styrdes remsan först av Egypten, mellan 1948–1967, och sedan av Israel tills de judiska bosättningarna där utrymdes 2005. Gaza styrs sedan dess av den palestinska myndigheten men Israel kontrollerar gränserna.

Men sedan PLO-ledaren Yassir Arafats död har striden om Gaza trappats upp.

I januari 2005 vann hans tronföljare Mahmud Abbas det palestinska presidentvalet. Ett år senare var hans misslyckande ett faktum. Den israeliska reträtten från Gaza i augusti 2005, beordrad av Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon, hade blottat den palestinska myndighetens svagheter, inte minst hur pass genomkorrumperat Fatah faktiskt var. Reträtten och utrymningen av israeliska bosättningar hade inte den effekt som Israel hade hoppats på. Raketattackerna från Gaza fortsatte i oförändrad takt. Och bara fem månader senare vann alltså Hamas valet. En utveckling som i israeliska ögon var ett stort svek.

Hamasledaren Ismail Haniya är själv född och uppvuxen i ett palestinskt flyktingläger. Det slog an en sträng hos många väljare.

– Många upplevde att Hamas var de enda som såg deras vardagliga umbäranden och var beredda att göra något åt dem, säger Anna Levin, Mellanöstern­koordinator på organisationen Kvinna till Kvinna, och nyss hemkommen efter fem år i Jerusalem.

Valsegern var ett utslag av djupt missnöje och fattigdom. Att rösta på Hamas var att protestera, men få palestinier, inte ens Hamasledningen, hade förväntat sig att partiet skulle sopa banan med Fatah.

Inte nog med att det sekulära Fatah blev fullkomligt krossat, det kom nu att ersättas av ett parti vars stadgar före­språkar Israels utplåning och att sharia­lagar införs.

Grundat i december 1987 i Amman, Jordanien, under de första dagarna av den första palestinska intifadan, ses Hamas fortfarande i viss mån som en lokal gren av det Muslimska brödraskapet. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassar el-Bana med målet att skapa en muslimsk nation. Shejk Ahmed Yassin, Hamas grundare, knöts till det muslimska brödraskapet när han studerade islam i Kairo. Han dödades av Israel i en riktad attack 2004.

Hamas bestod ursprungligen av tre grenar; en religiös rörelse, en välgörenhetsorganisation och en beväpnad grupp.

I början av 1990-talet, som en protest mot fredsavtalet i Oslo, inledde Hamas väpnade gren våldsamma attacker mot den israeliska armén. Rörelsen förespråkade en väpnad palestinsk kamp i stället för förhandlingar, samtidigt som den lade stor vikt vid att förbättra situationen i de palestinska flyktinglägren genom att bygga sjukhus och förskolor och dela ut förnödenheter till de fattiga.

Samtidigt har Fatahföreträdare förskingrat enorma summor ur statskassan. Pengar som hamnat i fickorna på Yassir Arafat och hans allierade. Mycket av detta missbruk uppdagades av Salam Fayyad under hans tid som finansminister, tillsatt av Arafat själv. Sedan år 2007 är Fayyad premiärminister för den palestinska myndigheten, ett krisuppdrag som sedan Hamas maktövertagande i Gaza i praktiken består i att verka enbart på Västbanken. I Gaza är det Hamas Ismail Haniya som styr. Salam Fayyad föddes i byn Tullkarm på Västbanken, utbildade sig till ekonom i USA och jobbade i många år för Internationella valutafonden, IMF. Hans popularitet har ökat då han i många palestiniers ögon ses som en seriös och kompetent person, utan att vara vare sig Hamas- eller Fatah-lojal.

– Hamas popularitet har minskat något sedan de kom i regeringsställning. Men det saknas politiska alternativ till både Fatah och Hamas, säger ambassadör Mathias Mossberg, mångårig Mellanösterndiplomat och numera knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Kriget mellan de bägge palestinska politiska lägren var ett faktum sedan president Abbas utlyste en folkomröstning till den 26 juli 2006. Palestinierna skulle ta ställning till om de ville ha en tvåstatslösning med ett erkännande av Israels existens. Hamas hävdade att en folkomröstning skulle kringgå det faktum att Hamasregeringen är demokratiskt vald av det palestinska folket. Och så kidnappades alltså Gilad Shalit och Israels försvarsstyrkor IDF inledde jakten på de ansvariga och svor att inte lämna Gaza förrän soldaten var frisläppt.

Efter Hamas maktövertagande stämplades Israel Gaza som en fientlig entitet och inledde en total blockad av området. Den gäller både till lands, till sjöss och i luften, och har försvårat situationen för de redan hårt pressade människorna i Gaza. Hittills har blockaden inte fyllt ett av sina syften; att få Hamas att frige Gilad Shalit. Hamas motkrav är alldeles för magstarkt: de kräver att 1 400 fångar släpps, 450 av dessa är dömda för terroristbrott. Samtidigt som den palestinska befolkningen lider plockar Hamas politiska poäng på hemmaplan genom att skylla allt på Israel. Också Egypten har en blockad av Gaza sedan 2007. Hosni Mubaraks regering fruktar nämligen att Hamas, med sitt ursprung i det Muslimska brödraskapet, ska göda den i Egypten förbjudna islamistiska rörelsen.

– Det är märkligt att enbart kritisera den israeliska blockaden. Egypten kunde ha öppnat gränsen och avslutat sin blockad av Gaza, säger Tamar Hermann, professor i statsvetenskap vid Open University of Israel.

Resultatet av blockaderna har blivit att flera hundra illegala tunnlar byggts för att frakta förnödenheter, mat, människor, vapen, pengar och till och med bilar mellan Egypten och Gaza. Det var genom en av dessa tunnlar som Gilad Shalits kidnappare tog sig in på israeliskt territorium. Enligt de israeliska försvarsstyrkorna har 12 000 raketer, ofta insmugglade genom tunnlarna, avfyrats från Gaza in i Israel mellan åren 2000 och 2008. Med motivet att förinta denna terroristiska infrastruktur inleddes på morgonen den 27 december 2008 operation Cast Lead.

I det tre veckor långa luft- och markanfallet mot Gaza dödades enligt Amnesty International 1 400 palestinier, varav omkring hälften civila. Gazas infrastruktur bombades sönder och samman. Samtidigt fortsatte det regna Hamasraketer över de israeliska områdena. 13 israeler fick sätta livet till, nio av dessa var militärer.

– Oproportionerligt, vettlöst och utan någon som helst strategisk logik, sammanfattar historieprofessorn och Israelkännaren Mark LeVine vid University of California, kriget mot Gaza.

Men kriget ledde varken till att Hamas försvagades eller att Gilad Shalit fritogs.

För bara några veckor sedan, innan Ship to Gaza lättat ankar, beslutade knesset att inrätta Lex Shalit, en ny lag som är tänkt att öka pressen på Gilad Shalits fångvaktare att frige honom. Så länge han förblir i fångenskap förvärras villkoren för de Hamasfångar som sitter i israeliskt förvar. Hamas svar lät inte vänta på sig: de hotade omedelbart med att förvärra situationen för Gilad Shalit.

Den unge soldaten är än i dag, fyra år efter det att han kidnappades, en absolut centralgestalt i slaget om Gaza.

I Svenskan skriver mina gamla professorer i Uppsala om saken – först Ove Bring som säger att Israel bröt mot folkrätten, sedan Göran Lysén att de inte gjorde det.