Det är den tiden på året. Medelst pompa och ståt – och med benägen hjälp av handplockade jurygrupper – kraftsamlar musikindustrin för att avgöra vem som egentligen var bäst och snyggast året innan. Förra veckan avgjordes P3 Guld i Göteborg. Alldeles strax är det dags för Grammis- och Manifestgalorna.

Men de senaste åren har proffstyckarna och den breda allmänheten mött allt större mothugg från röststarka musik­konsumenter med rättvisepatos. »Det är chockerande. Maggio ska ju vinna alla priser«, rasade till exempel den unga dj-duon Rebecca & Fiona efter P3 Guld-galan, när det visat sig att samtliga nominerade kvinnor – bland andra Veronica Maggio och Melissa Horn – gått lottlösa från prisutdelningen.

Den »oberoende« Manifestgalan lär inte göra något åt bristen på jämställdhet. Endast ett tiotal av de drygt 50 nominerade akterna är kvinnor. Kritiken handlar dock inte bara om bristande genusmedvetenhet. I slutet av 2011 sågades juryn för Nordic ­Music Prize för att i sin lista över årets 50 bästa skivor helt ha glömt bort hiphopen! Under ett år som enligt många varit det bästa året i svensk hiphop-historia. Det är sannerligen inte lätt att glädja alla.

Arrangörerna slår förstås kritiken ifrån sig. »Vi styr över det vi kan styra«, brukar de ursäkta sig, för att sedan skylla på den bistra verkligheten. Men Grammisgalan verkar inte skämmas för sig. Förra veckan rapporterade Rättviseförmedlingen att den tiohövdade juryn som utnämner årets musikvideo består av – just det – tio män. Enfalden verkar fortfarande regera över mångfalden.

I »Vår rättmätiga plats«, utgiven nu till 90-årsjubileet av kvinnors rösträtt, tecknar Barbro Hedvall ett rappt porträtt av Tamm, Hesselgren och deras medkämpar. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, bildades 1903. Den 12 september 1921 var deras kamp definitivt i mål. Då kunde kvinnor för första gången rösta i allmänna val till Sveriges riksdag.

Under Hedvalls penna träder bilden fram av en idog organisation för borgerskapets kvinnor, som genom alla år höll benhårt på en vårdad profil. De brittiska suffragetterna var ena polen. LKPR den andra.

De senare, får man intrycket av, tycks nästan ha satt en ära i att försöka skapa samförstånd, på ett sätt som påminner mer om moderna pr-byråer än suffragetternas våldsamma metoder.

Men de personliga insatserna var enorma. Ta bara Ronnebys Augusta Tonning, aktivisten som år efter år red kors och tvärs över Blekinge på sin häst Rösträttskampen. Rösträttskampen – kan det finnas någon staty i mer akut väntan på att bli uppförd?

Jag kan bara minnas ett riktigt bråk som jag i vuxen ålder har haft med mina föräldrar. Det var pingst. Friska vindar. Allt det. Mamma och jag satt på färjan på väg ut till Aspö när det tog fyr. »Skämtar du?« frågade jag. »Gör du?«, svarade hon. Jag hade just berättat att ett kompispar till mig fått sitt andra barn. Det äldsta, två år eller så, fortsatte på dagis några timmar varje dag. »Tycker du att det är rätt?« hade hon frågat mig. »Ska inte han få vara hemma med sin mamma han också?«

Det förvånade mig, verkligen. Inte minst eftersom det omöjliga i att få barnomsorg i Göteborg alltid har varit en viktig del i mina föräldrars privata historieskrivning över varför de, 28 år gamla, flyttade med oss till en småländsk bruksort där de knappt kände någon.

Dagis var något deras generation tillskansade sig. Barnomsorg, och rätten till heltidsarbete, var två av 70-talets stora kvinnofrågor. För mig har det varit självklart.

Rösträtten är symbolisk. Så pass att kvinnor med stor politisk spännvidd, från konservativa till socialdemokrater, kunde hålla ihop under 20 år av segdraget kampanjarbete. En så bred enighet förutsätter en grundläggande orättvisa.

Men inte ens detta var alla kvinnors organisation. Det var borgerskapets. Länge drev LKPR inte kravet på en allmän och lika rösträtt. De jobbade för rösträtt på samma villkor som män. Ända tills arbetar­rörelsen och de liberala 1909 drev igenom allmän rösträtt för män innebar det alltså röst efter plånbok.

Barbro Hedvall karaktäriserar tre generationer bland rösträttskämparna. Grundarna, födda på 1850-talet. De var med om att (ogifta) kvinnor blev myndiga, de var de första som fått studera och bedriva näringsverksamhet i nämnvärd mening. Nästa generation, Studentskorna, var de första som utnyttjade dessa nyvunna rättigheter i större omfattning: »Den första befriade kvinnogenerationen i Sverige.« Och så var det den yngsta gruppen, Pennskaften, namngivna efter Elin Wägners generations­roman. Födda på 1880-talet och så klara över sin rätt att »de inte ens kunde fördjupa sig i argumentationen hos motståndarna, ja, knappast ens ta den på allvar«.

Jag föddes hundra år senare, 1981. 1981 hade svenska kvinnor fått rösta i 60 år. 60 år! Det är inte ens ett liv. 1921 upphävdes även lagen om att kvinnor skulle vara oskulder vid giftermålet. Vidare. 1935: Lika folkpension för båda könen. 1938: Preventivmedel tillåts. 1962: Straffrättsligt skydd mot våldtäkt inom äktenskapet. 1965: Särskilda (lägre) kvinnolöner slopas. 1971: Särbeskattning i stället för sambeskattning. 1975: Fri abort. 1975. Herregud, det är sex år innan jag föds.

För min generation, kalla oss tredje vågen-feminister eller Fittstim-generationen, har kampen i hög grad handlat om att utvidga den kvinnliga modellen. Om rätten att få bete sig. Om rätten att verkligen höja sin röst. Det är en annan frihet än den politiska, även om de båda givetvis samverkar.

LKPR villkorade inte bara sitt mål, utan även sig själva. Argumentationen var av särartsmodell. Det (fredliga, moderliga) kvinnliga lynnet skulle komplettera (lugna) det manliga inom politiken. »Kvinnor skulle ha rösträtt i sin egenskap av kvinnor. [...] De skulle tillgodose frågor som försummades av de manliga beslutsfattarna«, skriver Hedvall. Särartslinjen fördröjde deras framgång, eftersom det var en hållning som drev på för kvinnlig rösträtt inte som en medborgerlig rättighet, utan som en form av särintresse. »Och sådana kan ignoreras. [... ] Särartslinjen har haft ett långt liv i svensk politik, alldeles för långt. Den ställde kvinnor i vänteläge redan för hundra år sedan, och märkligt nog står de till en del kvar där ännu«, konstaterar Hedvall.

Sedligheten var strikt inom rörelsen. Särskilt den äldre generationen gjorde allt för att distansera sig från den brännande sexualfrågan. Sexualmoralen skulle inte utmanas. Profilen var omdömesgill, kontrollerad, kvinnlig. Kort hår och byxor var uteslutet. »Det var en hederssak för rösträttskvinnorna att aldrig ge hugg på sig genom ett uppträdande, som i något avseende kunde kallas okvinnligt, allra minst i fråga om toaletten«, citeras en aktivist i »Vår rättmätiga plats«.

Just som jag ska skriva denna text får jag ett mejl. Det gäller citat för en forskningsstudie om restaurangkritik där jag medverkat som krogkritiker. »Jag vill inte vara den som äter sallad, jag vill också bli full och härja«, ser jag mig säga.

Är detta vad jag vill? Bli full och härja? Det är inte utan att journalisten Ann Charlott Altstadt, som i Aftonbladet nyligen gjorde ner hela min generation, inte bara som den minst samhällskritiska någonsin, utan också som »helt blåst«, får vatten på sin kvarn.

Nå. Det handlar ju nu inte om att jag längtar efter att däcka offentligt, utan om rörelseutrymme.

Det är samma glapp mellan den uppbyggliga kvinnorollen och de friheter som är självklara för män som driver på och ger luft åt mycket ny pop, som görs av kvinnor och vars credo är att baksmälla är ett billigt pris att betala för en kul kväll. Det är kvinnor som härjar, utan minsta spår av kris eller tragik (ett annars vanligt ok som läggs på kvinnor som inte bryr sig om var läppstiftet sitter) och i klartext uttrycker vad Cyndi Lauper konstaterade, 30 år tidigare. Det tydligast profilerade partysvinet är Katy Perry (»I Kissed a Girl«, »Last Friday Night«) men Pink, Nicki Minaj, Katy B och Lady Gaga är också där, mitt i fyllan, utan nycklar, eventuellt med någon att gå hem med, men helt säkert på topplistorna. Dansmusikduon Rebecca & Fiona, humorditon Kakan & Julia, och den vid första anblicken sockersöta könsrockartisten Lilla Lovis är några svenska exempel på artister som beslutsamt går in för att ha kul.

Det är en kamp om könsrollerna, men särartslinjen har inte ebbat ut. Den håller fortfarande ett grepp som ibland är så invant att man inte ser det. 90 år efter det att kvinnorna i LKPR gick över sina toaletter för att förekomma nidtecknare och meningsmotståndare är den sociala konstruktion av kvinnlighet de tryckte på fortfarande en faktor. »Jag vet exakt varför jag har långt hår numera: Vill inte att någon ska misstänka att jag är okvinnlig«, skrev journalisten Natalia Kazmierska på Twitter i början av året, efter en lång diskussion om poängen med långt hår. Börjar man tänka på det är det just så banalt.

Rösträttskvinnorna argumenterade för att de behövdes, som kvinnor. Motståndarsidans främsta motargument gjorde gällande »statens väl«. De som var utan egenintresse var bäst lämpade att tillgodose staten. De utan egenintresse var, ja, män med mycket pengar.

LKPR hade mycket att kämpa mot, men det hade de i alla fall: fördelen av en tydligt definierad motståndare. Det var dessa män till höger, som in i det sista vägrade ge tappt, men som också gjorde det möjligt att hålla ihop så många, under så många år.

Vilket är det motsvarande argumentet i dag? När det gäller svaga gruppers ställning gentemot de som har fördelarna i det samhälle som är? »Statens väl«? Snarare »marknadens väl«. Marknaden – som ruvar som bakomliggande förklaring till en politik som ökar klassklyftor och monterar ner det gemensamma – är en diffus motståndare. Det är svårt att stämma möte med marknaden.

Allt ser annorlunda ut. Men inte bara på motståndarsidan. Kampen för frihet, jämlikhet och medborgerliga rättigheter har ju många fler ansikten, och möjliga röster, i dag än för 90 år sedan.

Och där kan de kanske ses som lite sedelärande ändå, LKPR. I detta att de inte var mer heliga och mindre egoistiska än några andra. De började med sitt eget inflytande som mål. Även om detta begränsade engagemang till slut gjorde att fördämningen brast till förmån för alla.

Barbro Hedvalls »Vår rättmätiga plats« ges ut på Bonnier Fakta.

Först och främst vill jag poängtera att jag älskar internet. Jag älskar möjligheterna. Jag faller ihop i bön när jag ser diktaturernas skörhet inför nätet. Jag är därtill kraftigt surfberoende sedan många år.

Men. Det finns ett men. Nej, förlåt, nu skrev jag fel.

Det finns män.

Män som hatar kvinnor. Som hatar kvinnor som tar sig ton, som är smartare än dem, som höjer sina röster. Män som inte står ut med att kvinnor har åsikter som går emot deras. Som verkar ägna en allt större del av sina dagar och nätter åt att ösa skit och dynga över personer de inte känner – personer de aldrig kommer få möjligheten att känna – via anonyma, fega inlägg.

Det krävs ingenting. Jo, en dator. Och förmågan att något så när sätta ihop ord och meningar, men det är inte helt avgörande.

I övrigt räcker det med hat, hat och hat.

Det är förstås inte bara kvinnor som skräms till tystnad av hånfulla inlägg. Det är förstås inte heller bara män som skriver vidriga, elaka, ryggradslösa meningar som verkar rinna ur vissa som urin. Snabbt formulerade, knappt genomtänkta, i vredesmod nedskrivna ord som stinker värre än avföring och som år efter år ligger där ute i cyberrymden.

Jag har aldrig öga mot öga mött någon av alla dem som skrivit riktigt elaka saker – det är ju just det som är en del av problemet – men jag skulle ändå bara så här lite urskiljningslöst vilja ställa frågan: hur tänker ni?

Varför hatar ni så? Vad är det som gör att andras åsikter måste bemötas med ord som idiot, hora, imbecilla jävla missfoster, feministfitta eller svartskalleluder?

Ja, jag vet att det finns en enkel, sociologisk förklaring om att det går bra mycket snabbare och krävs mindre att bara skriva rövknullare, än att förolämpa sina motståndare med en finess som Catullus, eller genom att vara påläst och laddad med motargument.

Men jag tror också det är internet. Med risk för att låta just som någon censurivrande diktator, så är möjligheten att alltid kunna säga vad som helst, när som helst om vem som helst – utan någon som helst eftertanke – ett gigantiskt, demokratiskt problem.

Jag minns mina journaliststudier för snart tjugo år sedan då vi pratade mycket om redaktörsrollen och riskerna med att allt »gick så snabbt«. För varje utgivningsbeslut behövs det helt enkelt flera hjärnor. Olika personer som har möjligheten att korrekturläsa, säga stopp, dra i nödbromsen eller helt enkelt bara tona ner en elak, insinuant eller osann formulering. Bloggosfären, chattrådarna och inte minst kommentarsfälten är nästan helt befriade från denna eftertanke.

Visst finns det ord som plockas bort för att de är för stötande, men det massiva hatet som möter många debattörer, krönikörer och skribenter – oftast kvinnliga – är slående. Just så: slående. Det klubbar en till marken. Vissa reser sig om och om igen, skakar av sig, ger svar på tal och blir till och med taggade. Jag tillhör, oftast, dem.

Men alla de som tystats? Som försvunnit för att de helt enkelt inte orkar? Som inte tycker att det är värt det?

Det är ju nästan det värsta. Att de där fega mobbarna så många gånger vinner. Utan att ens fatta vad de har ställt till med.

Det är då den verkliga kampen börjar.

Kampen för att synas och höras bredvid Gustav Fridolin.

Språkrörens historia är en historia av personmotsättningar, kupper, förnedrande omröstningar och överraskande avhopp, toppat med lite gruppterapi. Gång på gång har kvinnliga språkrör hamnat i skymundan av sina manliga kolleger.

Ragnhild Pohanka var först ut, bakom Per Gahrton, 1984. Han rikskänd politiker med ett förflutet i folkpartiet, hon doldisen från Dalarna. Till och med på pressträffar hemma i Falun vände sig reportrarna gång på gång till hennes manliga kollega.

– Men Per Gahrton var bara tyst. Han tvingade mig att svara. Han tyckte att jag skulle ta detta på hemmaplan, säger Pohanka i dag.

Gahrton efterträddes av Birger Schlaug, som skulle ingå i partitoppen i flera omgångar. Schlaug hade svårt för att samarbeta med »den spontana urkraften« Eva Goës. Efteråt har han berättat att de inte var ovänner, men nästan plågsamt olika. När han försökte få partiet att välja mellan dem, svarade kongressen med att välja om båda två.

Inte blev det lättare 1988, när partiet kom in i riksdagen och språkrören skulle hållas utanför. Personerna i toppen avlöste varandra i rask takt, terapeut kallades in, partiet åkte ut. År 1992 kom Schlaug tillbaka som språkrör, nu med Marianne Samuelsson. Hon hade svårt att matcha honom medialt och riksdagsgruppen blev bekymrad. Schlaug kände sig påhoppad. Efter ett seminarium om mansdominansen tvingades han åka till sjukhus med panikångest.

År 1996 ville han hoppa igen. »Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det som jag höll på med«, skriver han på sin blogg.

Många av språkrören från de stormiga åren har lämnat partiet, men älskar paradoxalt nog fortfarande språkrörsmodellen.

Först när Lotta Hedström fick Matz Hammarström vid sin sida år 2000 fick partiet och språkrören nog. Krisvåren 2002 skulle systemet avskaffas. Två ledare skulle bli en. Det saknades bara ett namn.

Åsa Domeij sa nej. Visst kunde hon tänka sig att finnas med i partitoppen, men överst fick någon annan stå, någon som inte var i färd med att bilda familj. Så valberedningen sökte brett – till och med Fridolin som då var språkrör för Grön ungdom fanns med på listan – och fastnade för veteranen Claes Roxbergh. Men han hade svagt stöd i partiet.

Timmarna före kongressen kom beskedet att Roxbergh ville träda tillbaka till förmån för kommunalrådet från Kalix, Peter Eriksson. Och Eriksson ställde upp oavsett om han blev ensamt språkrör eller i duo.

De flesta ombud ville avskaffa språkrörssystemet, men majoriteten var för liten för att ändra stadgarna. Och många tyckte att Eriksson var för makthungrig. Så de utsåg Wetterstrand till hans jämlike.

Resten är politisk historia. Paret som lyckades. Partiet som gjorde succé.

Framgångssagan har fått politiker i andra partier att snegla avundsjukt på systemet med dubbla ledare. Både centerpartister och socialdemokrater har nuddat vid tanken. De mest seriösa diskussionerna förs i vänsterpartiet, där partiledarämnet Jonas Sjöstedt öppnat för ett dubbelkommando med en man och en kvinna.

Och i miljöpartiet är det som om språkrörsproblemen aldrig har existerat.

– Bara för att Peter och Maria har skött detta väldigt bra, kan man inte säga att modellen är oproblematisk. Folk har bara glömt. Jag ser en fara för framtiden, säger Claes Roxberg i dag.

På vissa sätt är förutsättningarna betydligt bättre än för nio år sedan. Organisationen är både starkare och smidigare. De båda huvudkandidaterna till den kvinnliga språkrörsposten – den miljöpolitiska talespersonen Åsa Romson och den ekonomisk-politiska talespersonen Mikaela Valtersson – är erfarna politiker som länge haft kontakt med journalister.

Samtidigt har det länge varit tydligt att inbjudan till kongressen i Karlstad gäller »Gustav Fridolin plus one«.

Vem som ska bli manligt rör stod klart förra året, när Fridolin röstades in i partistyrelsen av 193 av de 198 närvarande ombuden. Och efter att han lanserat sig själv i Expressen i december som en ny Zlatan – »jag vill bli forward i det gröna laget« – fanns inga reella motkandidater.

När valberedningen samlades till ett avgörande tredagarsinternat i Uppsala i slutet av mars var frågan, enligt Fokus källor, vilken kvinna som kunde komplettera Fridolin. Vilka är hans brister? Vem täcker bäst upp för dem? Den typ av frågor partier med solitära partiledare ställer när de ska rekrytera politiska tjänstemän till sin stora ledare – inte en jämlike.

Väljer kongressen Romson, som valberedningen föreslår, blir det utifrån den manliga normen Fridolin. Han får vara generalisten, hon får täcka upp hans kunskapsluckor i miljöfrågor.

Om ombuden i stället utser Valtersson, får de gröna ett kvinnligt språkrör som ifrågasatts öppet innan hon ens hunnit börja. Som alltid i personstrider förekommer baktal och negativa kampanjer, och Valtersson har varit den främsta måltavlan.

Samtidigt som Fridolin redan ger segerintervjuer försvagas de båda kvinnliga kandidaterna.

Gustav Fridolin är prövad i språkrörssystemet och kan därför utvärderas. I ungdomsförbundet hade han först Sofie Löfstedt vid sin sida, sedan Zaida Catalán. Löfstedt nådde inte alls ut och gick sedan vidare till att hantera partiets interna medlemsregister. Catalán har satt större avtryck externt, men när hon har försökt ta sig vidare i partiet har det tagit stopp.

Fridolins framgång beror på skicklighet och kunskap. Men hur mycket fixstjärna klarar ett parti som pratar vackert om maktdelning av? Det är, säger partikamrater, inte lyhördheten som är Fridolins starkaste sida. Han är van att köra i 180.

Under vintern och våren har Fridolin – utan att vara vald och mitt under kvinnlig språkrörsstrid – börjat staka ut miljöpartiets framtida kurs: Skrota kravet på generell arbetstidsförkortning! Inget rödgrönt samarbete som i valet 2010! Vi ska vara mitten i politiken, som Karl Staaff!

Det var inte bara ekonomiska talespersonen Mikaela Valtersson som kommenterade regeringens vårbudget, utan också Gustav Fridolin presenterad av TT som »kommande språkrör«. Och i veckan meddelande han via Reuters att miljöpartiet vill diskutera med regeringen om att sälja SBAB. Å ena sidan är det kanske bra för ombuden att veta vad han har för åsikter, å andra sidan borde det kanske ringa en varningssignal hos partikamraterna.

Nästan alla som Fokus har talat med är eniga om att Romson och Valtersson har likartad politisk profil. På det sättet spelar det ingen större roll vem som får språkrörsposten. Det som kommer att spela roll i framtiden är hur bra deras åsikter kan synkas med Fridolins. Och han har redan lämnat sina förhandlingsbud – i offentligheten.

Vilket i sin tur kan leda till problem också för Fridolin. Det är inte okontroversiellt att agera som en partiledare i miljöpartiet. Många gröna har fortfarande starka förväntningar på att folket i toppen ska vara talespersoner. Inget annat.

Tidigare språkröret Lotta Hedström:

– Det finns inget stöd i stadgarna för ett tydligt ledarskap. Där är hela miljöpartiets hållning problematisk. Många lever fortfarande kvar i den delvis sympatiska, delvis orealistiska drömmen om den anarkistiska organisationen.

Arbetstiden rör inte ens ett helgon utan att det blir protester från småpåvar, kardinaler och gamla språkrör.

Fakta | Språkrörig historia

1984–1985 Per Gahrton & Ragnhild Pohanka

1985–1986 Birger Schlaug & Ragnhild Pohanka

1986–1988 Birger Schlaug & Eva Goës

1988–1990 Anders Nordin & Fiona Björling

1990–1991 Jan Axelsson & Margareta Gisselberg

1991–1992 Jan Axelsson & tom stol

1992–1999 Birger Schlaug & Marianne Samuelsson

1999–2000 Birger Schlaug & Lotta Hedström

2000–2002 Matz Hammarström & Lotta Hedström

2002–2011 Peter Eriksson & Maria Wetterstrand

Vi pratade om en misshandel som hade ägt rum i vår närhet. En kvinna hade blivit slagen av sin man för att hon varit otrogen och ville skilja sig.

Mannen jag trodde att jag kände sa att han tyckte att hon förtjänade det. Att det hon gjort mot sitt ex var tio gånger värre och att en kvinna »får räkna med« att detta kan hända om hon ligger med någon annan.

Vad är det med män och otrohet? Jag säger inte att det är moraliskt eller att det inte sprider förstörelse omkring sig. Men lägg det inte i vågskålen mot en man som med sitt fysiska övertag använder nävarna på en kvinna han säger sig älska. Otrohet är olika allvarligt beroende på enskilda individers moraliska kompass och överenskommelser, men går tack och lov inte längre att finna i Brottsbalken. Det gör däremot misshandel. Olaga hot. Kvinnofridskränkning. Mord.

Och jag har suttit på alldeles för många rättegångar mot kvinnoplågare för att veta hur ofta de kommer dragandes just med fruns otrohet, eller påstådda, för att ursäkta sitt beteende och avsäga sig allt ansvar.

Detta är Sverige. Detta är 2011. Ändå är det farligaste en kvinna kan göra fortfarande att begära skilsmässa från en man som tror att han äger henne.

Ingen annan gång i livet befinner hon sig i en sådan högrisksituation som just i den stund hon meddelar sin man att hon inte längre vill leva tillsammans med honom. För ett antal män tolkar det beslutet som att hon inte längre vill leva alls. Om inte han får leva med henne ska ingen annan heller få göra det. Den manliga äganderätten i sin allra mest absurda form.

När jag för några år sedan för »Uppdrag gransknings« räkning gick igenom samtliga mord på kvinnor under två år blev bilden av männens motiv obehagligt tydlig. Varje år mördas, minst, sexton kvinnor av en man de har eller har haft ett förhållande med och de flesta mord sker just i det skede när kvinnan försökt bryta sig loss.

Männen, både av etniskt svensk och utländsk bakgrund, kunde inte hantera kvinnans fria vilja och dödade henne för att de inte kunde bestämma över henne. Eller för att de trodde att hon träffat någon annan, att de tyckte att hon sms:at väl mycket med någon manlig kollega eller inte förklarat varför hon kommit en timme sent hem. Sexton kvinnor per år. Bara för att de ville leva ett fritt liv.

Tänk er att vi skulle se samma dödstal någon annanstans. Sexton unga värnpliktiga som sköts till döds. Sexton poliser som dödades på patrull. Sexton politiker som mördades av politiska skäl. Varje år. Tror ni att vi skulle acceptera detta? Skulle vi inte tala om säkerhet, om åtgärder och om samhällets ansvar? Eller om sexton otrogna män mördades?

Tusentals kvinnor och män tar ut skilsmässa varje år. Troligtvis ännu fler är otrogna. För de allra flesta slutar det inte i våld. Men för en stor grupp kvinnor är uppbrottet förenat med absolut livsfara och i dagsläget görs i princip ingenting för att skydda dem. Att skilja sig från en kontrollerande man är betydligt farligare än att köra bil utan säkerhetsbälte eller att semestra i ett land på gränsen till revolution. Ändå är det helt på egen risk som dessa kvinnor förväntas bryta upp och gå.

Vi kan väl inte ha livvakt för alla hotade kvinnor, invänder vän av ordning. Hur skulle det se ut? Vad skulle inte det kosta samhället?

Ja, vad tror ni att det kostar med alla dessa män som anser att otrogna och frihetstörstande kvinnor förtjänar stryk? Jag bara frågar.

Publiken skrattar och Steinem kommenterar betydelsen av att glädjas i en plågad värld. »Skratt är den enda fria känslan. Till och med kärlek kan tvingas fram hos en som är isolerad och beroende.« Hon pekar på två mikrofoner framställda för publikfrågor. »Vi får försöka bryta det här hierarkiska upplägget med en panel på scenen och en passiv publik. Hierarkier är byggda på patriarkat, och patriarkat fungerar ingenstans i världen längre. Vi får låtsas att vi sitter i en cirkel.«

En obruten ideologisk tradition kopplar detta auditorium till New Yorks Citys Town Hall år 1971, där Norman Mailer försvarade »Könets fånge« mot arga, roliga intellektuella feminister med Germaine Greer i spetsen. Jag misstänker att många ansikten ur den briljanta debattdokumentären »Town Bloody Hall« skulle gå att känna igen i publiken i dag. De är äldre nu och klädda i de kulturmäktigas uniformer: kulörta power suits, svart minimalism, scarves.

Många yngre feminister i rummet är också profilerade. Andra har, som jag, sett en tidningsnotis och bara vandrat in.

Elizabeth A Sackler-centret för feministisk konst på Brooklyn Museum firar sin fyraårsdag med ett panelsamtal om sexuellt våld mot kvinnor i krigstid. Redaktörerna för en färsk antologi, »Sexual Violence Against Jewish Women During the Holocaust«, berättar att deras ämne länge varit tabu inom akademin. Nazisternas sexbrott dokumenterades inte av dem själva, sex mellan »arier« och judar var ju olagligt. Att förövarna också inkluderade nazisternas lokala allierade, män som gömde judar på flykt, judiska makthavare och till och med medfångar har gjort brotten ännu svårare att vittna om. Först nu börjar forskningen komma ikapp.

En bild tonar fram av en giftig dynamik mellan två separata skamkulturer – anklagandet och utpekandet av offer för sexbrott, samt de komplexa skuldkänslorna hos dem som överlevt folkmord. Talare ser samma mönster i Rwanda, Jugoslavien, Kongo. Det tog lång tid att få in sexbrott i åtalen i de internationella domstolarna, berättar en jurist. Genombrotten har tyvärr heller inte alltid hjälpt offren, som i praktiken kanske hellre såg miljonerna öronmärkta för rättvisa investerade i fredsåtgärder och skolor. Kulturen av att straffa även offer som juridiskt har fått rätt är svårbruten, i Rwanda precis som i Sverige.

I USA är feminismen en hotad marginalrörelse, men precis som hos oss tjafsas det där en hel del mellan generationerna. Även jag ler lite nostalgiskt åt Steinems övertygelse att det kvinnliga essentiellt trivs bättre i cirklar än rektanglar – för feminister i min generation är könen sällan bara två stycken eller entydigt olika. Men det betyder inte att jag tycker att andravågs­feministerna är ute och cyklar. Bevisligen är det också fruktbart att ställa kategoriska frågor som huruvida den kvinnliga upplevelsen av en viss konflikt skiljer sig från den manliga. Eller att göra en läsning av världshistorien med sexuella rättigheter i fokus.

Mitt amerikabrev får avslutas med följande insikter: att kvinnohistoria är livsviktig för vår förståelse av samtiden. Och att befrielsen inte är nära, trots att tiden är mogen, den är knappt synlig vid horisonten. Vi måste lyfta blicken.

– När jag jämförde min forskning på unga personer med en kollega som forskade på äldre upplevde vi att det kanske främsta problemet med att leva med en annan sexualitet i Sverige ligger i att man inte ses som riktigt vuxen om man inte följer ett visst åldersmanus. Ålder är en spännande skärningspunkt där väldigt mycket synliggörs.

Är det möjligt att separera ålder från köns- och utseendefixering?

– Absolut inte. Köns- och utseendefixeringen får specifika konsekvenser för varje ålder. Det är väldigt specifika krav som gäller för en kvinna när hon är 12 år, 25 år och 75 år.

Har vår syn på åldrande förändrats?

– Vi går mot en uppluckring av vår syn på åldrandet. Det finns inte lika entydiga fack för när vi gör vissa saker i livet. Men ålder har samtidigt blivit en ny markör för status, tillhörighet och värderingar. Vi tenderar att betrakta den som en biologisk självklarhet.

Är den inte det då?
– Ålder är en av de få faktorer som vi anser berättigar till att skilja på rättigheter och skyldigheter mellan människor. Det är en föreställning som ligger kvar och som nationalstaten har behövt luta sig mot. Samtidigt lever vi i ett samhälle där den uppdelningen inte alltid går att göra. Min forskning handlar mer om hur man kan leva ett värdigt liv utan att uppfylla föreställningarna om hur man ska bo, arbeta och se ut för att anses som vuxen.

I valet av ny socialdemokratisk partiledare har ålder och utseende diskuterats flitigt. Är objektifieringen mer accepterad i dag?

– Det har funnits en stark feministisk kritik mot medias objektifiering, och forskningen visar att kvinnorna granskas mycket hårdare när det gäller utseende och ålder. Men det är också spännande att tänka kring klass i det här sammanhanget. Håkan Juholts kropp är en helt annan än Reinfeldts och Hägglunds. Det är en mer typisk arbetarklasskropp och antyder att han har en annan bakgrund.

Är man mindre benägen att anpassa sig till normer som äldre man, än som äldre kvinna?

– Att fortsätta utveckla sig, arbeta, resa och ha sex blir vanligare bland äldre kvinnor. Det kan både vara en press och en frigörelse. Man bryr sig ofta mindre om vad omgivningen har för förväntningar när man blir äldre. Samtidigt kan man bli mindre benägen att utsätta sig för obehaget att bryta med normer.

Hur ser du på utredningen om att höja pensionsåldern?

– Det är klart att det är skillnad på att vara 65 i dag och för 40 år sedan. Livslängden var mycket lägre när vi satte åldersgränsen till 65. Samtidigt är det inte självklart att man orkar jobba tills man inte längre klarar det fysiskt. Det saknas en förståelse för att människor kanske inte orkar vara med i nya projekt efter en viss ålder.

Hur politisk är din forskning?

– Jag ser mig som forskare. Jag tänker definitivt att jag vill göra skillnad, men jag kan inte veta hur. Det är upp till politiker och människor i makthavande positioner att avgöra.

Vilket förhållande har du till ditt eget åldrande?

– Även om man är medveten om normerna kan jag märka att det är svårt att inte reagera på förändringen som sker med mig och andra i min generation när vi börjar få våra första gråa hårstrån.

Debatten går hög om kvotering i bolagsstyrelser. Går det att bryta normer med politiska åtgärder som kvotering?

– Ja, det tror jag. Vi har sett att det inte går att bryta rådande strukturer på något annat sätt. Jag tror inte att människans fria val är i närheten av att bli mer förtryckt av kvotering än vad individer blir av de normer som samhället struktureras kring.

Detta har hänt

En intensiv debatt har förts den senaste tiden om ökad ungdomsarbetslöshet, höjd åldersgräns för pension och alarmerande generationsklyftor. Fanny Ambjörnsson är forskare och lärare vid Centrum för genusstudier på Stockholms universitet och är en av redaktörerna till boken »Livslinjer – Berättelser om ålder, genus och sexualitet« som recenserades i veckan.

Jag kommer att tänka på den där prolongeringssoffan när jag läser Lena Adelsohn Liljeroths och Nyamko Sabunis debattartikel i Dagens Nyheter (10/3). Där slår de fast att kulturvärlden präglas av ojämlikhet, och lovar att satsa 17,5 miljoner kronor under tre år för att stärka kvinnors ställning inom tre områden: film-, musei- och musikområdet.

Trots att kulturen är ett progressivt område är det fortfarande männen som dominerar där, enligt Adelsohn Liljeroth och Sabuni. »Vad detta beror på kan vi bara spekulera i, men det underlättas nog inte av att många kulturredaktioner leds av män och att det är oroväckande ofta män som porträtteras på tidningssidor och i nyhetsinslag.«

Påståendet om manshegemoni på kulturredaktionerna har de fått äta upp, eftersom det inte stämmer (i själva verket är 69 procent av kulturcheferna vid de 25 största dagstidningarna kvinnor). Och artikelförfattarnas så kallade stickprov har också fått utstå en del spe – de surfade bland annat in på en stor kultursidas webb och noterade att författarna under »aktuella böcker« uteslutande var män.

Att artikeln lämnar mycket övrigt att önska är en sak. Men själva frågan – mer pengar till kulturen för ökad jämställdhet? Det borde väl vara bra. Inte minst när den förra mandatperiodens satsning på jämställdhet inom scenkonstområdet presenteras som modern till bättre rekryteringar: år 2006 fanns endast en kvinnlig chef på våra nationalinstitutioner, i dag fem!

Att Dramaten under Marie Louise Ekmans ledning nu spelar fler kvinnliga dramatiker är toppen, men hur mycket handlar det om att hon är kvinna? När Line Knutzons »Hantverkarna« hade premiär på stora scenen våren 2010 var det tredje gången på 31 år som en pjäs av en kvinnlig dramatiker spelades där. Ändå innehades chefsstolen under flera år av en kvinna, Ingrid Dahlberg (1997–2002). Det visar att det här med att räkna kvinnohuvuden är en tämligen meningslös lek. Marie Louise Ekman är en visionär, ett barn av sin tid. Kvinna eller inte, det spelar mind­re roll.

I egenskap av kvinna kan det vara tröttsamt att ständigt bli »satsad på«. Det finns också en risk att det direkt motverkar det ädla syftet, och föder misstankar att kvinnor curlats in i det konstnärliga rummet.

Därav prolongeringssoffan, en symbol för den mest sjaskiga formen av manlig makt. Med mer pengar har man råd att transportera soffan till närmsta soptipp. Men det hela kan bli en skenmanöver, om den ändå lever kvar. Mentalt.

Som när moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i höstas motiverade sitt jobbyte.

– Sen handlar det också om det man kallar för familjeskäl, att hitta ett arbete som ger en bättre balans för familjen.
Även förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin spelade ut barn-kortet när han avgick. Socialdemokraten Thomas Bodström motiverade sin timeout i höstas med samma skäl.

När socialdemokraten Kjell-Arne Landgren i fjol avgick som ordförande för Malmö kommunfullmäktige efter 16 år på posten såg han fram emot, förutom jakt och fiske, mer tid för barn och barnbarn. Göteborgs starke man Göran Johansson ville även han tillbringa mer tid med familjen när han gick 2008.

Kullagerbolaget SKF:s vd skotske Tom Johnstone ­prisade i DI häromveckan den svenska lovkulturen.

– Det är viktigt att få tid med familjen, sa han.

När Bengt Westerberg avgick från Röda Korset i fjol hänvisade han bland annat till mer tid att umgås med barn och barnbarn.
Även sportens män gör det »för familjen«. Som Zlatan Ibrahimovic motiverade sin timeout från landslaget. Liksom golfspelaren Henrik Stenson om sitt nya träningsupplägg inför 2011.

Den enda kvinnan vi hittade med en liknande timeout-motivering var radioprofilen Annika Lantz. Förmodligen beror denna monumentala skevhet på en förväntan om att det är något som kvinnor ska klara av ändå.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig exakt hur trivsam den här upplevelsen av osynlighet är. Som kvinna fasar jag för den, jag har alltid trivts bäst i centrum. Gillar att ta plats, vara rösten som man lyssnar på. Men det här … Är annorlunda. Jag lutar mig bakåt, det känns rätt. Tystnar. Lyssnar. Jag kunde ha somnat, så avspänd känner jag mig. Ohotad.

Jag ska göra ett reportage om dragkings för programmet »Frank« som sändes i P3 på den tiden. Vi avslutade intervjun med att mecka lite med mitt kön. På med rödblond skäggstubb, kamma håret bakåt, linda brösten tajt mot kroppen. Jag blev hemskt besviken när jag såg min spegelbild. Har alltid närt en bild av min kropps ofrånkomliga tjusighet, om den skulle ha blivit en mans. Icke så. Efter förvandlingen ser jag ut som en bondtölp. Kepsen är grädden på moset över mitt infantila, breda smil. Inget leende med tänder längre.

Efter en stund händer flera saker, eller egentligen händer en sak: Jag håller igen. Mina långa ben och armar som vanligtvis förstärker varje ord med en yvig dans slappnar av och blir stilla. Mitt ansikte blir avvaktande. I stället för att bekräfta och hålla med bjuder jag på en enstaka nick. Jag spelar naturligtvis ut alla mina fantasier om snubbar och klichéer om maskulina män jag plockat upp under 90-talet, bara att det här inte känns som spel. Jag känner avslappningen i kroppen. Jag har inte längre behov av att visa hur jag håller med. När jag stod på busshållsplatsen var jag beredd på att människor skulle reagera över att jag var utklädd, att det skulle bli generad tystnad, sökande blickar eller muntra utrop. Det händer inte. Och jag inser vad det är som är annorlunda, och att känslan är en av de mest berusande jag upplevt, om det inte vore för att den bestod i något väldigt stillsamt, nästan omhändertagande och tryggt: jag är inte den som ska betraktas.

En mer sinister form av osynlighet tas upp i den nyutkomna avhandlingen »Att vara som/den ›en‹ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en transkontext« av Ulrica Engdahl.

Där problematiseras vår vana att beskriva världen utifrån en binär könstillhörighet. Två motpoler som attraheras av varandras skillnader, som man kanske kan byta mellan, eller överskrida, men trots det fastnar i antingen det ena eller det andra. Engdahl argumenterar för vikten av att i stället prata om könsvariationer. Ett mönster som går att variera i det oändliga precis som i ett kalejdoskop. Det är en tilltalande modell som rimmar med mina erfarenheter, lika lekfulla, sprungna ur nyfikenhet som påminner om min barndom innan kön blev något som skavde mig.

Jag tycker om att glida på skalan. Mina kläder har alltid varit en utklädningslåda som uppfinner prinsessor, drottningar, erövrare och rebeller. Jag har haft lekens privilegium. Att sminka på mig en mustasch till innebandyn eller dyka upp i peruk på jobbet har inte kostat mig särskilt mycket. Det var inget jag intellektualiserade över, eftersom det sprang ur förändringslust. Jag har sluppit aggressiva hot, äcklade röster, genomträngande blickar som kräver en förklaring. Min erfarenhet av att glida genom variationsmönstret har fyllt mig av känslan att jag nästan stått över mitt kön, i stället för att leva under det. Friheten över att få definiera mig själv.

Betalat för en binär könsuppdelning har jag naturligtvis gjort, men mina sår kommer i stället från den tiden jag led av en oönskad androgynitet. För små bröst för att betraktas som en riktig kvinna. För lång för att passera som en sexuell aktör. Hur många sår bär vi inte alla av att bli uppfattade som för lite man, eller för mycket eller för lite kvinna? För smal kropp, för stor kropp, för mycket eller lite hår, och på fel ställen. En kropp som antyder för mycket pondus, skörhet, rädsla, osäkerhet eller aggressivitet.

»Min kropp är en bur som hindrar mig från att dansa med den jag älskar.« I somras kom låten »My Body is a Cage« att betyda mycket för mig. Inte för att jag delar den smärta som många transpersoner upplever i ett samhälle som tvingar oss att välja mellan man eller kvinna, eller jo, just därför. Därför att polariseringen kommer att tvinga mig att försöka leva upp till den perfekta kvinnan, och för att det kommer göra ont varje gång jag misslyckas. Jag tror inte jag har träffat någon människa som inte kan relatera till den här smärtan. Så det är intressant att vi samtidigt väldigt lättvindigt avfärdar kampen för ett samhälle och språk som inte diskriminerar transpersoner.

Det är lätt att göra sig lustig över nya språkförslag till att ersätta han, hon och man med hen och en, och honom och henne med henom. Själv ryggade jag tillbaka vid första anblicken eftersom det påminde mig om det dialektala oskicket att förkönliga ting som till exempel, en stol: »Kan du flytta na under bordet!« Språkdiskussionen har framförts som bevis för att genusdebatten än en gång spårat ur och blivit för smal.

Jag skulle vilja vända på det. Jag är övertygad om att det är en hemskt mycket bredare fråga. I sin introduktion till avhandlingen skriver Engdahl: »Rättvisa är sällan något som kan adderas, den förändring som rättvisa kräver innebär ofta ändrade vanor, levnadssätt, attityder och uttryck.« Det är naturligtvis sant. Ändå tror jag att just att addera en möjlighet är knäckfrågan. Både språkligt, och kanske viktigare, i vårt sätt att ta emot andra människors uttryck och vår egen lust att glida från skalan av två motpoler och i stället lägga till ett eget mönster.

»Det som är betydelsefullt är relationen mellan möjligheten att passera och vara begriplig som människa. För att se personen i en människa måste vi känna igenom henom. Obegripligheten innebär ett förfrämligande, människan förfrämligas och avhumaniseras genom avståndet till andra och till normaliteten.« Skriver Engdahl, det där är sant. Jag har upplevt förfrämligandet, och det har du också. Verklighetens folk finns inte, det här handlar om oss.

Sonja Schwarzenberger är programledare och frilansjournalist, och tills nyligen chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang.

Hen, hin, hän?

Språkrådet tycker inte att det är en »god idé att försöka införa hen (eller någon annan form – hin, hän) som könsneutralt pronomen. Det ser kon­s­tigt ut, och det är svårt att tro att man skulle kunna introducera ett så vanligt ord som ett pronomen utan minsta stöd i talspråket.«
Källa: »Frågelådan«, Språkrådet