Tyskland var på väg att avskaffa skatten på kärnkraft när förbundskansler Angela Merkel i stället i veckan meddelade att landets 17 kärnkraftsreaktorer ska avvecklas till år 2022. Hädanefter ska det satsas på förnybar energi.

Sol- och vindkraftbolagen jublade, men det gjorde även ryska gasbolag.

I Rosenbad hörs miljöminister Andreas Carlgren muttra. Avståndet mellan Tyskland och Sverige är litet. Även här finns kritiken mot kärnkraften, och ett miljöparti som går kraftigt framåt. Just som Carlgrens centerparti efter decennier av motstånd lärt sig att leva med reaktorerna.

I ett annat hörn av världen förklarar samtidigt Saudiarabiens prins Al-Waleed bin Talal – världens 26:e rikaste person enligt, Forbes – att han vill se oljepriset (hans inkomstkälla!) sjunka:

– Vi vill inte att väst letar efter alternativ, för det är upp-enbart att ju mer priset på olja stiger, ju större incitament har de att leta efter alternativ.

När gamla sanningar inte längre gäller letar aktörerna desperat efter nya positioner.

Den vind som kärnkraften hade i sin rygg tack vare klimatalarmet mojnade i samma sekund som den japanska marken började skaka.

– Nu har politikerna chansen att ta ett helhetsgrepp på Japans framtid, men tyvärr tycks de sakna visioner och verkar återfalla i det käbbel som rådde före den elfte mars, säger han.

I stället för den nationella kraftsamling som premiärminister Naoto Kan uppmanat till kämpar han nu för sin överlevnad. Oppositionen har under de senaste månaderna gjort helt om. Från att ha uttryckt visst stöd för regeringens handlande de första dagarna efter katastrofen är den nu öppet fientlig.

»Vi utesluter inte en misstroendeförklaring mot premiärminister Kan,« sa Tadamori Oshima, vice ordförande för Liberaldemokraterna – det största oppositionspartiet – i tisdags.

Också i katastrofområdet, som främst omfattar de nordliga prefekturerna Iwate, Miyagi, Fukushima och Ibaraki, börjar tålamodet tryta.

Två månader efter flodvågen och jordbävningen bor majoriteten av dem som blev hemlösa fortfarande i gymnastiksalar. Av drygt 60 000 utlovade nödbostäder är det bara några tusen som är färdigställda.

– Jag märker på barnen att de inte mår bra av att bo så här, och själv tycker jag att det är stressigt att hela tiden ha andra människor så nära inpå, säger hemmafrun Makiko Kawaguchi vars nya hem är sex kvadratmeter golvyta under ribbstolarna i en gymnastiksal i staden Minami-Soma.

Många av de drabbade har blivit av med både jobb och bostad, och kommer inte kunna återvända hem inom överskådlig tid. Området inom en radie av 20 kilometer från det havererade kärnkraftverket är helt avstängt och kommer att så vara under minst 6–9 månader.

Eljätten Tokyo Electric Power Company (Tepco), som äger kärnkraftverket i Fukushima, har ansökt hos regeringen om ett tak för kraven på kompensation. Mer än motsvarande 160 miljarder kronor tror sig inte företaget klara utan att gå i konkurs.

På japanskt manér har Tepcos verkställande direktör, Masataka Shimizu, de senaste veckorna besökt flera evakueringscentra och bugat djupt och länge. Samtidigt har han erkänt att anläggningen i Fukushima var byggd för att stå emot en 7 meter hög tsunami eftersom ingen kunde tro att det skulle komma en 14 meter hög våg. Trots att ön Okushiri i norra Japan så sent som 1993 drabbades av en tsunami som var minst 10 meter hög.

– Så där håller Tepco på hela tiden, de skyller ifrån sig och ljuger om säkerhetsåtgärderna, dundrar Yoshiro Yokoyama där han står vid sitt delvis raserade bostadshus och bilverkstad inne i den förbjudna zonen, två mil från kärnkraftverket.

Några planer på att flytta har han inte.

– Jag är för gammal för att bry mig om strålningen. Om de vill att jag ska åka härifrån får de bära ut mig, säger han.

Tills vidare har premiärminister Kan stoppat byggandet av de 14 nya reaktorer som var planerade till 2030. Samtidigt har han beordrat att kraftverket i Hamaoka, söder om Tokyo, stängs tills en ny och högre skyddsvall är på plats. Åtgärden ses dock mest som kosmetisk av kritikerna eftersom Hamaoka är byggt direkt på en förkastning.

Japan får i dag en tredjedel av sitt elbehov från kärnkraft och en kraftig utbyggnad var planerad. Nu ifrågasätts de tankarna alltmer. Antikärnkraftsdemonstranter intar för första gången på årtionden gator och torg. Samtidigt har bland andra guvernören i tredje största staden Osaka, Toru Hashimoto, pläderat för att skrota kärnkraften. Han menar att den kan ersättas med förnyelsebara energikällor som sol- och vindkraft samt termisk energi. Man kan borra i stort sett var som helst i Japan och vara säker på att få upp kokande vatten efter några hundra meter.

Hashimotos kollega i Miyagi län, Yoshihiro Murai, vill att det blir obligatoriskt med solfångare på alla nya hus. En satsning på förnyelsebara energikällor förespråkas också av den opolitiska Återuppbyggnadskommissionen.

Men kommissionen, som består av historiker, arkitekter och näringslivsfolk, vill också testa nya oprövade idéer för att bygga om samhället. Bland annat bör omfattande decentraliseringar genomföras, samtidigt som man öppnar Japan för invandring.

Att bara bygga upp allting som det var förut är det sämsta alternativet, enligt kommissionen, eftersom man då blir lika sårbar som förut.

– Nytänkande på alla plan är det vi behöver just nu, säger kommissionens ordförande Makoto Iokibe och betonar att Japan tidigare rest sig ur askan och gått stärkt ur katastrofer.

Läs Jon Thunqvists tidigare reportage från Japan.

Katastrofen i siffror

Förstörelsen efter skalvet den 11 mars är enorm. Tiotusentals människor är döda och återuppbyggnaden beräknas ta flera år.

14 564
Antal döda

11 356
Antal saknade

94 000
Antal förstörda bostäder

145 000
Antal hemlösa människor

30 000
Antal nödbostäder som ska vara färdiga i maj.

24, 9 miljoner ton
Så mycket skräp och rasmassor måste tas om hand. Det beräknas ta tre år. Bilar och båtar är ej medräknade.

1 500–2 000 miljarder
Ungefär så mycket beräknas de materiella skadorna kosta.

I veckan röstade riks­dagen åter om uranbrytning i Sverige. Uran är oumbärlig i kärnkraftproduktionen men trots att ämnet finns i Sverige importeras det på grund av den skada på miljön som ­uranbrytningen innebär.

Vissa råvaror biter sig fast i kraftproduktionen trots folkligt motstånd, medan andra har förtvivlat svårt att slå sig in på marknaden.

Häromveckan, till exempel, hade Newsweek en artikel om skiffergas och andra okonventionella energikällor. Det finns, åtminstone i forskar­världen, alternativ till olja och uran.

Det just nu hetaste drömämnet heter torium. Döpt efter den nordiska guden Tor pekas det ut som lösningen på alla kraftproblem. Men trots att nobelpristagaren Carlo Rubbia vid det europeiska kärnforskningscentret hävdar att den billiga, rena och säkra metallen lätt skulle kunna ersätta uran i kärnkraftsproduktionen har torium förblivit ett wild card i energipolitiken.

Det är udda, eftersom torium är ett mycket vanligt förekommande ämne, enligt forskarna. Särskilt uppe hos oss i norr. Får den än så länge toriumsvaga lobbyn som den vill kan alltså nya moln torna upp sig för de samer som i veckan firade segern i renbetesmålet i Högsta domstolen.

Om markägarna var beredda att riskera fyra miljoner i rättegångskostnader för markytan i Norrbotten får samerna hoppas att ingen tipsar dem om att det kan finnas torium under den.

Jurij Andrejev cyklar hem i den ljumma försommarnatten. När han somnat händer det som inte får hända. Testkörningen av reaktor 4 går överstyr och världens största kärnkraftsolycka är ett faktum.

– Jag trodde först inte det var sant. Kvällen efter åkte jag dit och såg röken och förödelsen. Jag blev livrädd. Jag jobbade kvar i tre år med att bygga sarkofagen för att täcka över reaktorn. Jag såg det som min plikt, berättar Jurij Andrejev när Fokus träffar honom på ett slitet kontor i Kiev.

Bakom högar av papper och dokument lever Jurij Andrejev fortfarande med Tjernobyl. Dag som natt. Han är ordförande för en av de många organisationer som kämpar för ersättningar för Tjernobyls offer.

En kamp som aldrig tar slut, menar han. Olyckan har inte bara fångat Jurij Andrejev. Den är som ett öppet sår i Ukraina. Nu planerar landet att bygga 22 nya reaktorer.

Energodar. Dryga 60 mil söder om Kiev är det helt andra tongångar. Här där den mäktiga floden Dnjepr närmar sig Svarta havet ligger Energodar med 60 000 invånare, hjärtat av Ukrainas kärnkraftsindustri. Resan hit är en resa från kärnkraftens sovjetiska historia präglad på människor som Jurij Andrejev. Till kärnkraftens ukrainska framtid. Och den spirar av optimism.

– Du hittar knappt en enda människa i staden som är mot kärnkraft, säger Jaroslav Kliukin, som ansvarar för alla utländska besök på Energodars kärnkraftverk, som ägs och drivs av det statliga Energoatom.

På 70-talet fanns här bara en enda lång buskageprydd sandbank. På ett par år byggdes sedan en sovjetisk »bruksort« med långa rader av grå åttavåningshus, som får det svenska miljonprogrammet att framstå som småmysigt. Här skulle arbetarna i kärnkraftverket och det stora kolkraftverk, som också skulle byggas, bo.

Staden hade inte ens ett namn från början. En tävling utlystes bland de första invånarna och en 12-årig pojke vann med »Energodar« som betyder »Energistaden«. I Energodar finns egentligen ingenting som är värt ett besök. Förutom kolkraftverket med sina 7 000 anställda och så stadens stolthet, kärnkraftverket med 11 000 anställda.

En halvmil utanför Energodars centrum tornar sex rödbruna kolosser upp sig. Det är sex reaktorer på vardera 1 000 megawatts effekt.

Det är Europas största kärnkraftverk och det tredje största i världen. Jaroslav Kliukin säger att vi är de första svenska journalisterna som varit här. Säkerhetskontrollen som möter oss är minutiös. Arlanda gånger fem.

Det första vi ser bredvid de enorma reaktorbyggnaderna är ett märkligt bevattningssystem på gräsmattorna.

Jaroslav Kliukin förklarar:

– Det brukar vara 35 grader varmt här på sommaren. Om vi inte vattnar blir det som en ökenstorm så fort det blåser.

Nu blåser det bara iskalla vindar från stäppen när vi lotsas in i reaktorbyggnad nummer sex. Det är den nyaste reaktorn, byggd 1995. De fem andra byggdes under sovjettiden på 1980-talet. Alla sex är tryckvattenreaktorer, till skillnad mot grafittekniken som användes i Tjernobyl.

I dag anser det internationella atomorganet IAEA att kärnkraftverket i Energodar håller måttet. Annat var det när Sovjetunionen föll.

Då var verket en tickande bomb. Underhållet var eftersatt och den ukrainska staten hade ont om pengar. Det fanns långt gångna planer på att stänga. Men till och med det hade varit för dyrt.

Då sträckte USA ut en hjälpande hand. USA skrev snabbt ett avtal med Ukraina om att hjälpa till ekonomiskt. Men inte utan motprestation. Ukraina förband sig att kärnkraften i landet enbart skulle användas för fredliga ändamål.

Några kärnvapen hade Ukraina varken då eller nu. När landet blev självständigt 1991 lämnade de över all kärnvapenutrustning som fanns till Ryssland. Kärnkraften, då tolv reaktorer, behöll man självklart.

Det amerikanska energidepartementet, DOE, stöttar fortfarande Energodar både med teknisk kompetens och med pengar, liksom IAEA, det internationella atomenergiorganet.

– Så fort vi ska föra bort det använda kärnbränslet och fylla på med nytt övervakas hela proceduren noggrant av IAEA, säger Sergej Maslow, chef för bränslelagringen, när han visar oss det stora utomhusområde där det använda bränslet lagras i gigantiska cementcylindrar.

Här ska det vara i minst 100 år innan det ska slutförvaras. Var är inte på något sätt bestämt.

Även om USA och Europeiska investeringsbanken gett fördelaktiga lån för Ukrainas kärnkraft har Ryssland blivit den största och viktigaste samarbetspartnern.

Sedan Viktor Janukovitj blev president förra året har Ukrainas relationer med Ryssland förbättrats. Ett långsiktigt gasavtal har skrivits på. Även ett för kärnkraften.

En stor del, 85 procent, av de 35 miljarder kronor som det kostar att bygga klart två reaktorer i kärnkraftverket i Chmelnytskyj i västra Ukraina, finansieras med ryska lån. Endast 15 procent kommer från ukrainska staten. Rosatom, ryska statens kärnkraftsbolag, har erbjudit Energoatom ett 25-årigt avtal för att köpa kärnbränsle. Om Energoatom nappar har Rosatom lovat sju miljarder kronor i rabatt. Ryssland vill även starta ett gemensamt bolag för att utvinna mer av de stora uranfyndigheter, Europas största, som finns i Ukraina.

Dagens ukrainska energipolitik är långtifrån vad den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko eftersträvade. De ville bort från ändlösa konflikter om gas och oljepriser med Ryssland. Ukraina skulle klara sin egen energiförsörjning. Men nu ska deras beslut genomföras med hjälp av storebror i öst.

– Men frågan är om ens de ryska pengarna räcker för hela utbyggnaden. Det handlar om enorma pengar, säger Sergej Maslow.

Ukraina tillhör de länder som drabbades hårdast i Europa av finanskrisen 2008. Året efter rasade bruttonationalprodukten med över 15 procent och drygt 25 procent av befolkningen lever i dag i fattigdom.

En del av dem är medlemmar i Atomarbetarförbundet, som huserar i det stora fackföreningshuset vid Maidan, frihetstorget, i hjärtat av Kiev. I en mörk korridor hittar vi till slut Vasyl Struk, ordförande för det 80 000 medlemmar starka förbundet.

Precis som de flesta ukrainare har han en koppling till Tjernobylolyckan.

Han föddes i byn Ljubljanka, en och en halv mil från Tjernobyl, och jobbade på kärnkraftverket till Lenins minne, som Tjernobylverket officiellt hette.

– Jag var där i elva år, som ingenjör. Jag var med i räddningsarbetet efter olyckan och glömmer det aldrig. Tjernobyl är ett trauma för hela det ukrainska folket. Jag vet inte hur många begravningar jag varit med på som på ett eller annat sätt hänger ihop med olyckan. Betydligt fler än antalet dop, säger han.

Efter Sovjetunionens fall har historien om Tjernobyl delvis skrivits om. Det imponerande Tjernobylmuseet i Kiev visar effektfullt med hjälp av två tidningsklipp Sovjetunionens syn. Medan New York Times förstasida pryds av katastrofrubriker finns en minimal notis i Pravda om ett tillbud i Tjernobyls kärnkraftverk, som »nu är avvärjt«.

Men fortfarande hyllas de drygt 500 000 militärer, brandmän, tekniker och andra, som var med under det flera år långa räddnings- och saneringsarbetet, som hjältar som ställde upp frivilligt för sitt land.

– Visst, vi gjorde en viktig insats. Men historieböckerna ljuger när de säger att vi ställde upp av fri vilja. Vi hade inget val, säger Vasyl Struk.

Trots att han sett baksidan av kärnkraften är han ingen motståndare. Tvärtom. Han tycker det är bra att landet ska satsa mer på kärnkraft. Han ser kolkraften som en större miljöbov.

– Vi måste ha energi. Och vad ska vi annars ha än kärnkraft? Det är dags att lägga historien åt sidan. För det fanns ett liv före Tjernobyl och nu bygger vi ett liv efter, säger han.

Vasyl Struk är långt ifrån ensam i sin kärnkraftsoptimism. Även om en majoritet av ukrainarna är negativa till kärnkraften, 67 procent enligt en undersökning av brittiska BBC för några år sedan, finns det inget kraftfullt motstånd. Miljö- och antikärnkraftsgrupperna är både ovana att driva opinion och saknar ekonomiska muskler. De organisationer som jobbar för upprättelse och ersättningar för Tjernobyls offer, som den som Jurij Andrejev representerar, är betydligt starkare och mer högljudda.

Den 26 april hålls den årliga minneshögtiden i Tjernobyl. President Viktor Janukovitj kommer sannolikt att vara där. Han har flera gånger sagt att Ukraina inte klarar sig utan den nya kärnkraften.

Men samtidigt har han enorma problem med den gamla, med Tjernobyl. Det gigantiska stålskal, 260 meter långt, 150 meter brett och 110 meter högt, som ska byggas över den havererade reaktorn för att undvika mer radioaktivt läckage, har försenats och fördyrats.

De 12 miljarder kronor en rad länder bidragit med, bland annat Sverige, räcker inte.

– Tjernobyl är fortfarande ett hot mot världen. Bygget av stålskalet för att »stänga« Tjernobyl har försenats 8,5 år och vi saknar 400 miljoner euro (ca 3,5 miljarder kronor). Vi behöver er hjälp, sa Janukovitj när han deltog på World Economic Forum i Davos i vintras.

Den 20–22 april, dagarna före 25-årsminnet av olyckan, kommer Viktor Janukovitj att återigen att ta upp faran med ett läckande Tjernobyl. Då hålls i Kiev konferensen »Säkerhet för framtiden« med fokus på Tjernobyl. Dit kommer bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, och Thorbjörn Jagland, Europarådets sekreterare.

Janukovitj kommer att prata säkerhet. Men framförallt om det som krävs för att en gång för alla göra Tjernobyl så säkert det går. Pengar. Mycket pengar.

Fakta | Ukraina

Invånare: 45 miljoner.

Huvudstad: Kiev, 4,5 milj inv.

Kärnkraftens andel: Liksom Sverige får Ukraina närmare 50 procent av sin energi från kärnkraft (81,9 TWh. Sverige drygt 60 TWh).

Annan energi: Kol, 21 procent, gas, 20 procent, vatten, sju procent.

1977 Den första reaktorn invigs i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen.

1986 Olyckan i Tjernobyl.

1991 Några månader efter Ukrainas självständighet utbryter en brand i en av Tjernobyls reaktorer som då fortfarande är i drift. Reaktorn stängs och parlamentet beslutar att inga fler kärnkraftverk ska byggas.

1993 En inhemsk energikris gör att kärnkraftsbeslutet rivs upp. Nu är det öppet för nya reaktorer.

2000 Efter starka internationella påtryckningar stängs den sista reaktorn i Tjernobyl.

2006 Den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Janukovitj beslutar att 22 nya reaktorer ska byggas fram till 2030. Huvudargumentet är att Ukraina ska slippa vara beroende av rysk gas och olja.

Vi är inte ensamma om att använda den röda punkten i flaggan. Flera fina exempel finns hos illustratörer och tidningsmakare de senaste dagarna. Som exempelvis Magnus Bard på DN:s ledarsida i tisdags.

En annan är Jesper Waldersten som på sin blogg publicerade denna hjärtskärande bild.

Även tidningen Economist, som ofta briljerar med smarta omslagsidéer, går på punkten.

Bloomberg businessweek.

Och här är vårt eget omslag denna vecka.

Tipsa gärna om andra bra omslag eller illustrationer på samma tema!

»Det är förmodligen värre än Tjernobyl«

1. Är händelserna i Japan att jämföra med Tjernobylkatastrofen?

– Det är förmodligen värre än Tjernobyl. Flera kärnkraftverk har drabbats, de ligger i mer tätbefolkade områden, är äldre och har därmed samlat på sig en större mängd radioaktiva produkter. Enligt min bedömning så var katastrofen redan förra fredagen en sjua på den sjugradiga skalan.

2. Reaktorerna slogs ju av direkt efter jordbävningen, varför uppstår problemen så långt efteråt?

– De japanska myndigheterna är restriktiva med att lämna ut information vilket försvårar en exakt analys. Men med tanke på att kärnkraftverken var konstruerade för att klara skalv på 8,2 på Richterskalan och det aktuella skalvet mätte 9 så kan jag tänka mig att stora skador uppstått redan efter det första skalvet, före tsunamin.

3. Det ska finnas flera säkerhetssystem, men om alla är beroende av el så är det väl att betrakta som ett enda och ganska sårbart system?

– Jo, elberoendet gör det till ett sårbart system. Det värsta tänkbara vore om snabbstoppssystemet inte fungerar eftersom det är det som stoppar kärnklyvningen. Det näst värsta är om elen fallerar, vilket alltså varit fallet i Japan.

4. Nu handlar det om att kyla av reaktorerna med vanligt vatten. Det låter ju inte så oerhört komplicerat?

– Det stora problemet är att få in vattnet. Det kräver enorma pumpar som drivs av el. Man kan räkna med att pumpar och rör är söndersprängda i de aktuella anläggningarna. Att spruta in havsvatten för att kyla ner reaktorerna är en ren panikåtgärd.

5. Många har nog haft en bild av att en härdsmälta innebär en total katastrof. Är det så?

– Enligt min bedömning handlar det inte om en partiell, utan om en total härdsmälta. Och det är en katastrof.

6. Hur kan vi veta att de rapporter som kommer från japanska myndigheter stämmer?

– Jag kan bara ana att de inte är helt sanningsenliga. Efter en jättelik vätgasexplosion kan man inte säga att det kanske blir en härdsmälta. Den inträffade först och ligger bakom själva explosionen.

7. Strålning ger ju ofta skador på längre sikt, hur lång tid tar det innan människor blir sjuka?

– Ingen dör direkt, men de som drabbats av akuta strålskador kan komma att dö om några veckor.

8. Olika länder verkar göra olika bedömningar av säkerhetsläget i de egna kärnkraftverken. Tyskland har stängt sina äldre verk, men inte Sverige. Hur ser du på det?

– Lobbyismen är starkare i Sverige. I Tyskland är mediegranskningen mer kritisk och miljörörelsen har större inflytande.

9. Hur ser du på risken att ekonomiska hänsyn får styra när länder gör bedömningar av om verk ska stängas eller inte?

– Jag vill påstå att det nästan uteslutande handlar om ekonomi. Väljarna vill ha billig el och politikerna vill vinna val. Ekonomin har fått alldeles för stort inflytande i den svenska kärnkraftsdebatten.

10. Hur oberoende av kärnkraftsindustrin står forskningen?

– Kärnkraftsbranschen är extremt lobbystyrd, i likhet med vapenbranschen och oljebranschen. Samtidigt har det inte byggts några nya kärnkraftverk i Europa sedan 1980-talet, vilket gör att kompetensen håller på att försvinna.

Georgia Destouni, professor i hydrologi vid Stockholms universitet
och medlem av Kungliga Vetenskapakademiens energiutskott.

»Jag litar på Japans ­myndigheter«

1. Är händelserna i Japan att jämföra med Tjernobylkatastrofen?

– Nej, i Tjernobyl handlade det om en total härdsmälta, här handlar det om en partiell. Likheterna är större med Harrisburgolyckan 1979. Till skillnad från i Tjernobyl så är problemen och effekterna i Japan lokala.

2. Reaktorerna slogs ju av direkt efter jordbävningen, varför uppstår problemen så långt efteråt?

– Kylan behövs även efter det att reaktorerna slagits av, värmen fortsätter att alstras. Material i det omgivande skalet började smälta och gav upphov till explosion. De vanliga systemen för el- och vattentillförsel slogs ut, och de behövs för att säkra kylningen.

3. Det ska finnas flera säkerhetssystem, men om alla är beroende av el så är det väl att betrakta som ett enda och ganska sårbart system?

– Kärnkraften står för en tredjedel av Japans elkraft och trots att några kärnkraftverk ligger nere så finns det andra som fungerar. Det finns också generatorer som kan driva pumpar på annat än el, och nu kämpar man med att pumpa in havsvatten.

4. Nu handlar det om att kyla av reaktorerna med vanligt vatten. Det låter ju inte så oerhört komplicerat?

– Utmaningen är att man måste ha ständig cirkulation på vattnet och tillräckligt med vatten för att hela tiden hålla bränsle­stavarna täckta.

5. Många har nog haft en bild av att en härdsmälta innebär en total katastrof. Är det så?

– I Tjernobyl inträffade en explosionsartad brand då spridningen av radioaktivt material skedde snabbt och över stor yta. Men det var en total härdsmälta, vilket inte är fallet i Japan.

6. Hur kan vi veta att de rapporter som kommer från japanska myndigheter stämmer?

– Jag litar på de japanska myndigheterna. Det är ett öppet och demokratiskt land och inget tyder på att de försöker undanhålla information.

7. Strålning ger ju ofta skador på längre sikt, hur lång tid tar det innan människor blir sjuka?

– En dos på 1 000 millisivert börjar påverka hälsan.

8. Olika länder verkar göra olika bedömningar av säkerhetsläget i de egna kärnkraftverken. Tyskland vill stänga sju äldre kärnktraftverk, men inte Sverige. Hur ser du på det?

– Jag tror att det är en fråga om att svara mot den tyska folkopinionen. Tysklands reaktion är lite konstig med tanke på att det handlar om en exceptionell händelse i Japan som borde ha mindre relevans för tyska kärnkraftverk. EU ska nu reda ut vilka lärdomar som europeiska kärnkraftverk kan dra av händelserna i Japan.

9. Hur ser du på risken att ekonomiska hänsyn får styra när länder gör bedömningar av om verk ska stängas eller inte?

– Jag har svårt att tro att ekonomiska hänsyn tillåts styra. Flera faktorer spelar in, inte minst säkerheten.

10. Hur oberoende av kärnkraftsindustrin står forskningen?

– Den är inte mer beroende av industrin än andra branscher, som exempelvis medicin- och läkemedelsbranschen. Snarare tvärtom, inom kärnkraften fungerar myndigheterna som en vakthund mot industrin i större utsträckning än inom andra områden.

Jag måste vända om och nästan gnugga mig i ögonen för att tro på det jag just ser. Samtidigt som landet genomgår en kris av bibliska proportioner sitter fru Tanaka hos frissan. Papiljotterna i grönt och gult är ordentligt ditsatta med gummisnoddar. Själv läser hon en veckotidningsartikel om bästa sättet att bli av med några kilon innan strandsäsongen börjar.

Fru Tanaka är långt ifrån ensam om att inte drabbas av panik i den rådande situationen. Det japanska utrikesdepartementet kallar till presskonferens för att meddela hur allvarligt man ser på läget i Mellanöstern, i synnerhet de israeliska bosättningarna i de ockuperade områdena.

Samtidigt som myndigheterna i tv uppmanar folk att hålla dörrar och fönster stängda och se till att skyla sig ordentligt om man absolut måste gå ut så råder någon slags kollektiv inställning att bita ihop och rida ut stormen. Japaner är, om inte vana, så i alla fall förberedda på att Moder Natur inte nödvändigtvis är vänligt inställd i alla lägen.

Som ett tecken på allvaret i situationen gick kejsar Akihito själv ut i direktsändning på onsdagen för att visa folket sitt stöd.

»Vi kan bara hoppas att vi med gemensamma ansträngningar ska ta oss igenom detta. Tusentals människor har dött eller skadats, miljoner drabbats på sätt som är omöjliga att föreställa sig.«

Man får gå tillbaka till de sista dagarna av andra världskriget för att finna liknande uttalanden. Mitt i allt detta finns en inställning att man måste hjälpa varandra. »Ta hand om er och gör ert yttersta, tillsammans kommer vi att övervinna det som just nu verkar totalt hopplöst och utan tröst«, avslutade kejsaren sitt tal.

Ryuhei Sato, guvernör i Fukushima län, betonade att katastrofen inte är en lokal, eller ens regional angelägenhet.

»Hela Japan måste samlas om vi ska ta oss igenom denna katastrof.«

Samtidigt som räddningsmanskap började nå fram till de värst drabbade områdena, dök nya allvarliga problem upp. Främst vädermässigt, där ett kraftigt snöfall drog in och temperaturen föll under nollstrecket på flera platser. I normala fall är snö inga problem, men för folk som levt under de mest primitiva av omständigheter i snart en vecka, är det ytterst allvarligt. Maten är slut. Det är minusgrader och det finns varken elektricitet eller toaletter.

Det är för tidigt att börja utkräva ansvar, men det råder inga tvivel om att Japan behöver ompröva sin energipolitik i framtiden. Kärnkraftskatastrofen har satt fingret på det problematiska i att en jordbävningsdrabbad nation satsar så hårt på kärnkraft.

Händelserna i Fukushima är inte någon isolerad företeelse. De japanska kraftbolagen har en solkig historia. Det har fuskats med inspektioner och mer än en gång har kraftbolagens företrädare avslöjats som regelrätta lögnare. Det största kraftbolaget, Tepco – Tokyo Electric Power – har grovt åsidosatt det som brukar beskrivas som god företagskultur. Ledningen har ljugit och tafsat på sanningen mer än en gång.

Redan nu står det klart att premiärministern Naoto Kan kommer att ställa cheferna till svars. Information har inte gått ut enligt reglerna.
Ett särskilt svårt dilemma, i synnerhet med tanke på den senaste utvecklingen, är Tepco:s satsning på så kallad brider-teknik. Tekniken innebär att man använder plutonium som bränsle i en process som, under ideala omständigheter, genererar mer bränsle än den gör av med. I teorin innebär det att det går att uppnå drömmen om en evighetsmaskin, men realiteten har visat sig betydligt svårare att hantera. Projektet, som ännu så länge består av en försöksreaktor »Monju«, belägen i Fukui län på den japanska västkusten, har varit olycksdrabbat sedan starten på 1980-talet. Ett rejält haveri inträffade 1995 och sedan blev reaktorn stående ändå till i fjol då den drogs i gång igen. Men ganska snart inträffade nya problem. Reaktorhärden tändes inte som den skulle och när den gjorde det så slutade kylsystemet att fungera. Tekniken är på experimentstadiet, men Tepco behandlade den med myndigheternas goda minne som om den var färdig.

Samma problem går att spåra i upparbetningsanläggningen i Rokkasho i norra Japan, inte långt ifrån jordbävningsområdet. Anläggningen var kontroversiell när den klubbades igenom i början på 1990-talet, men då hävdade politikerna att Japan inte hade något annat val än att satsa på en egen kärnkraftscykel (från uranbrytning till avfallshantering). Att i längden förlita sig på att skicka kärnbränsle utomlands för upparbetning vore alltför riskabelt. Men då kommer man till nästa fråga. Vad finns det för alternativ? Landet saknar i stort sett egna energiresurser. Det finns kolfyndigheter, men brytningen är smutsig och dyr. Kolbrytning i större skala har inte skett i Japan sedan slutet på 1960-talet. Att den skulle återupptas får betraktas som ytterst osannolikt.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av katastrofen är svåra att överblicka. Tiotusentals människor är döda och skadade, byar och städer har sköljts bort eller pulveriserats. Den materiella omfattningen av skadorna är av en dimension som knappast har skådats i västvärlden annat än i krig.

Japan kommer självklart att resa sig, precis som tidigare då krig och katastrofer slagit till. Lägets allvar är tydligt efter bara en blick på raden av bistra politiker som med premiärminister Kan i spetsen framträder i media. Kombinationen av en tsunami av historiska dimensioner och den omfattande kärnkraftsolyckan är ny, och skadan är större än vad någon varit beredd på eller kunnat överblicka. Det har funnits kalkyler och beredskap som ingen annanstans, ändå trodde ingen riktigt att detta var möjligt. Kanske för att man aldrig kan planera för den verkliga katastrofen.

Det kan te sig som en verklighetsfrämmande teater när politiker tar på sig blåställ och står med svettiga pannor framför TV-kamerorna. Beslutsamheten ska man dock inte missta sig på. Ansvar utkrävs alltid i Japan. Om det är chefen för Tepco eller den japanske premiärministern som får gå, går inte att säga i nuläget. Kanske är det främst en kosmetisk operation som handlar om att visa handlingskraft, men det är en nödvändig del i den politiska dramaturgin.

Inte heller ska man underskatta offerviljan hos den disciplinerade befolkningen. Samtidigt som världens media på onsdagen publicerade uppgifter om höga halter av radioaktivitet och nödvändiga massevakueringar gick japanska kärntekniker in i själva reaktorbyggnaderna, det som nu återstår av dem. Under några timmar, när strålningen var som värst, lämnade de haveriplatsen. Men de var snart tillbaka igen med vattenslangar, spadar och vad som nu råkade stå till buds för att få fram vatten att kyla bränslestavarna med.

1995 lade den stora Hanshinjordbävningen hamnstaden Kobe i ruiner. Kobe hade fram till dess ansetts som en relativt säker stad. Inte alls belägen i ett riskområde och kanske var det därför som förstörelsen blev så massiv. Ingen var förberedd. Motorvägar rasade, hus föll ihop och drygt 6 000 människor dog. Skalvet inträffade den 17 januari mitt i den bittraste vinterkylan. Ändå lyckades stadens ledning på kort tid samla nationen till en räddningsinsats i nivå med det som just nu sker i Fukushima. På några veckor var tåg och vägar återställda i brukbart skick. Skolorna öppnade och efter någon månad fanns en halv miljon nödbostäder på plats. Det var kallt, vidrigt och stundtals helt outhärdligt, men det fanns ingen tvekan om att alla verkligen ville hjälpa till.

Jag var själv på plats när skolbarn delade ut filtar och förnödenheter i parkerna i Kobe. Människor delade med sig till behövande av kläder, filtar och mat. Även maffian tog sin chans. Ett av de större gangstersyndikaten berättar än i dag gärna om hur det inte tog mer än några timmar innan de började dela ut matpaket. Med risbollar och lite sjögräs deltog de i frivilligarbetet, som för att demonstrera att de är en integrerad del av samhället.

Plundringar, som ofta drabbar framför allt fattigare länder vid naturkatastrofer, skedde inte alls i Kobe, och det är heller inget som myndigheterna varnar för i Fukushima. Att slå mynt av en naturkatastrof på det sättet tycks helt enkelt inte finnas i folks medvetande. Det vi bevittnade i Kobe var att befolkningen kom samman kring ett gemensamt mål – att göra katastrofen hanterbar och uthärdlig.

Sett med andra världskrigets fasor i backspegeln så finns i Japan mer än i de flesta andra länder en beredskap att hantera katastrofer. I Sverige kan man jaga upp sig över att SJ:s tåg står stilla – i Japan rasar 50 mil av banvallen samman och flera tåg sköljs ut i havet.

I Fukushima är hjälpinsatserna igång i stor skala. Från hela Japan kommer erbjudanden om hjälp. De som har släktingar eller bekanta på andra håll är redan på väg dit, men det stora flertalet har förstås ingenstans att ta vägen utan måste försöka klara sig bäst de kan.

Det som skiljer räddningsinsatsen nu från den för 16 år sedan är att aktionerna kommit igång snabbare och på en större skala. Militär har satts in i arbetet, samtidigt har de japanska myndigheterna varit betydligt snabbare att acceptera hjälp från omvärlden. Sökhundar och läkare är på plats, stöd kommer från länder som Laos och Kambodja såväl som EU.

Vid skalvet i Kobe var militären förhindrad att delta på grund av att lagen inte tillät att soldater användes i samhällstjänst inom landets gränser. (På samma sätt som svensk militär inte fått utföra polisarbete sedan strejken i Ådalen då fem personer sköts till döds av militär.) Den lagen har nu ändrats och militären kunde omedelbart sättas in i områdena runt de drabbade kärnkraftverken.

Det som ligger myndigheterna i fatet just nu är att dess företrädare vid tidigare olyckor varit ovarsamma i sitt förhållande till sanningen. Haveriet i »Monju«-reaktorn, där ett rör med flytande natrium som används för kylningen brast, följdes 1999 av en allvarlig incident vid en atomkraftsanläggning i Tokaimura. På grund av oaktsamhet hos personalen uppstod där ett kritiskt läge med en kärnreaktion som var utom kontroll. Det rörde sig om en experimentell process som hade pågått i flera år. Enklast kan det förklaras med att de inblandade personerna, av leda eller vad det nu kan ha varit, blev oförsiktiga. Den kontrollerade reaktionen blev, på grund av alltför snabb tillförsel av bränsle, okontrollerad. När felet upptäcktes var det för sent. Kärnreaktionen var i gång.

Tre arbetare avled senare i strålsjuka efter att ha utsatts för stråldoser högt över de rådande gränsvärdena. Problemet den gången var att de ansvariga avvaktade i det längsta med att evakuera och informera de anställda om vad som höll på att hända.

Den här gången är situationen annorlunda. Evakueringsinstruktionerna gick ut tämligen omgående och det sker också en löpande uppdatering av strålningen, dels runt Fukushima, men också i Tokyo och andra större städer. Den kritik som kan riktas mot myndigheterna är att informationen är otillräcklig och i vissa fall motsägelsefull.

När det gäller förnödenheter är situationen mycket allvarlig, framför allt saknas färskvaror och bränsle. Mjölk, ägg och bröd går inte att få tag i. Vatten går att handla men är begränsat till två liter per person och dag. Bensinstationerna låter ingen handla mer än tio liter bensin per köptillfälle – vill man ha mer får man åka runt till flera mackar.

De som kunde har rest ifrån de värst drabbade områdena. Men många andra väntar, som fru Tanaka i Tokyo, på att allt ska återgå till vardagen. De litar på myndigheterna. Och myndigheterna kan inte gå ut med en generell uppmaning om massevakuering. För vart skulle folk i så fall ta vägen?

Efterskalven rullar ännu över landet, och invånarna väntar på att de ska passera.

Tokyo, liksom resten av Japan, rustar nu för en lång och arbetsam återuppbyggnadsperiod.

Fakta | Japan

Huvudstad: Tokyo.
Statsskick: Monarki och parlamentariskt styre.
Kejsare: Akihito.
Premiärminister: Naoto Kan (Democratic Party of Japan).
Area: 377 944 km2.
Vatten: 0.8 % av ytan.
Befolkning: (2004) 127 miljoner.
BNP: 33 828 dollar per capita, 24:e högst i världen (uppskattning 2010).

Utsatt land
Japan är till ytan en femtedel mindre än Sverige, men med en betydligt mer dramatisk natur. Varje år sker cirka 1 500 jordskalv och redan före den nuvarande katastrofen hade landet drabbats av 400 tsunamier. Tropiska orkaner är också vanligt förekommande och som om det inte var nog finns även 40 aktiva vulkaner som i flera fall ligger nära stora städer.

Tidigare kärnkrafts­olyckor i Japan
1995 Försöksreaktorn »Monju« i Tsuruga har varit olycksdrabbad sedan starten. Ett stort haveri inträffade 1995 och den har varit vilande ända till i fjol.

1999 Två personer dödades när arbetare vid uranbearbetninsanläggningen i Tokaimura av misstag tillförde för mycket uran i en beredningstank.

2004 Fem personer dog och ytterligare ett tiotal skadades efter en ångexplosion vid kärnkraftsverket i Mihama.

Kina möter ännu den största delen av sin enorma törst efter elektricitet med nya kolkraftverk men vi bör glädja oss åt att landet i dag också satsar på en snabb ökning av antalet kärnkraftverk, på vindkraft och solceller.  Ingen av dessa energikällor bidrar nämnvärt till koldioxidutsläpp, men man ska vara medveten om att medan kärnkraftverken ger en baskapacitet som räknas i fyrsiffriga megawatt får man mäta den elektricitet som vindkraftverken ger i kilowatt eller ensiffriga megawatt-tal. Britterna som vet att de snart inte kommer att ha mer gas för att generera sin elektrictet och som inte vill använda kol siktar också till en stor nybyggnad av kärnkraft och mer vindkraft.

Är denna utveckling som vi kan se komma på många håll i världen och som tillsammans med effektivare användning av energi, skydd av skogar et cetera kan dämpa utsläppen av koldioxid utan risk? Svaret är att ingen generering av energi sker helt utan risk och nackdelar. Vi är tvungna att bestämma oss för vilka risker vi är beredda att leva med och minska dem så mycket vi kan. Vattenkraften är underbart förnybar, men brustna kraftverksdammar står för världens största energirelaterade katastrofer med döda i tiotusental. Hög levnadsstandard har i stor utsträckning byggt på kol, olja och gas till lågt pris men förbränningen har resulterat i koldioxid som hotar jordens klimat, och olyckor i kolgruvor och explosioner i gasledningar skördar mängder av liv.

I jämförelse med dessa energikällor framstår hälso- och miljöskadorna från användning av kärnenergi, vind och sol som mycket små. Olyckan i Tjernobyl är den enda där ett elproducerande  kärnkraftverk kommit att släppa ut stora mängder radioaktivitet i omvärlden. Det var tjugofem år sen och säkerheten i kärnkraftverken har världen runt stärkts sedan dess.

Också annat än hälsa, miljö och ekonomi måste vägas in i vårt val. Många vill säga nej till vindkraftverk som klottrar ner våra landskap, ger plågsamt buller och dödar fåglar. Andra har ensidigt sagt nej till kärnkraft av oro för det radioaktiva avfallet eller av oro för att civil kärnkraft ska bidra till spridning av kärnvapen. Sen dessa invändningar först hördes har mycket dock hänt och mycket håller just nu på att hända. Även om man i många länder ännu har svårt att få folk att acceptera slutförvar för kärnavfall så vet vi att det nu finns metoder som är ansvarsfulla gentemot framtida generationer och att fler sådana metoder kan förväntas. Kärnkraftens avfall är inget hot mot mänskligheten nu eller i framtiden, men avfallet från kol, olja och gas är för­ödande redan i dag och kan bli ett hot mot livsbetingelserna på jorden redan inom några hundra år. Vilket avfall föredrar vi?

Kommer inte en ökning i användningen av kärnkraft med nödvändighet att öka risken för att det blir mer kärnvapen? Nej. Under det kalla kriget fanns det som mest omkring 55 000 kärnvapen. De skulle ha räckt för att förstöra all mänsklig civilisation många gånger om. Efter det kalla krigets slut, då antalet kärnkraftverk ökat till kanske det dubbla, har denna fruktansvärda arsenal stadigt minskat. Den beräknas nu vara mindre än 25 000 och det finns en klar beslutsamhet – även i Washington och Moskva – att genom fortskridande nedrustning  komma till noll. Att detta inte kommer att vara lätt och att det kommer att ta lång tid visar det gångna årets sega förhandlingar mellan USA och Ryssland som ska ge en ny viktig reduktion.

De som känner oro för att den ökande användningen av kärnkraften ska leda till kärnvapenspridning borde uppskatta att det är inte minst insikten att kärnkraften kommer att expandera som nu leder världens regeringar till en starkare kontroll av teknologiöverföring och av produktion, förvaring, transport och export av allt klyvbart material och – kanske för första gången –  uppriktiga ansträngningar att befria världen från alla kärnvapen.

Kunskapen om hur dessa vapen kan tillverkas är oförstörbar, men viljan att tillverka dem har minskats och kan elimineras genom utrikespolitik som söker avspänning. Där viljan trots allt finns kvar ska industri- och handelspolitik och internationell samverkan hindra eller försvåra att den förverkligas.

***

För övrigt anser jag det är något konstigt med gröna uppmaningar att vi ska bevara öppna landskap i stället för att låta skogen växa och suga i sig koldioxid.

1. Man röstade på ”linjer”.
2. Förslag 1 och 2 var in till förvillelse likt.
3. Inget av förslagen sa nej till kärnkraft
4. Den politiska kärnkraftskartan såg helt annorlunda ut
5. Ingen brydde sig om resultatet.

Hur som helst, sossarnas och folkpartisternas Linje 2 vann. Med 0,4 procents övertag framför Linje 3 som drevs av centerpartister, vänsterpartister och kristdemokrater.

Följden av folkomröstningen blev att alla reaktorer skulle vara avvecklade 2010.

Men i dag har inställningen till kärnkraft svängt rejält. Framför allt hos centern. Maud Olofssons historiska uppgörelse för drygt ett år sen bereder vägen för nya reaktorer. Hennes omsvängning resulterade också i strömhopp från det gamla bondepartiet som i dag balanserar på fyraprocentsgräsen.

Hur kärnkraften kommer fortsätta utvecklas – för allt tyder på att det är just vad den kommer att göra – avgörs strax innan sommaren när riksdagen röstar om den proposition regeringen lade fram i dag. Eller snarare, vilken knapp Sven Bergström  väljer att trycka på.