Först efter Maos död 1976 fick Ai Qing återvända till Beijing. På sin ålders höst blev han åter en aktad röst i den kinesiska offentligheten, både som poet och som samhällskritiker. När han dog vid 86 års ålder förde han facklan vidare till sin son, som hade återvänt från New York ett par år tidigare för att ta hand om sin sjuka far. På sin dödsbädd lär Ai Qing ha sagt till honom: »Du måste komma hem och kämpa för de mänskliga rättigheterna.«

Sonens namn är Ai Weiwei. Han föddes 1957, samma år som familjen tvingades lämna Beijing, och såg sina föräldrar lida under regimens förtryck. Först när han fyllt sexton fick de återvända till huvudstaden. Men det räckte inte för Ai Weiwei. Desillusionerad och bitter på regimen som förstörde hans fars liv bestämde sig Ai Weiwei för att flytta till New York och studera konst. Till sin mor sa han att han skulle flytta »hem« – hem till friheten.

I New York såg den 24-årige Ai Weiwei för första gången verk av konstnärer som Andy Warhol och Marcel Duchamp, och utvecklade ett eget konstnärligt språk i brytpunkten mellan urgamla kinesiska hantverkstraditioner och konceptuell samtidskonst. Samtidigt som han studerade tillbringade han mycket tid på kasinon i Atlantic City, där han blev en framgångsrik och fruktad blackjackspelare.

Men när Ai Qing insjuknade i början av 90-talet återvände alltså Ai Weiwei till Peking. Han blev en viktig figur på den lokala konstscenen, bland annat genom att publicera illegala undergroundtidningar och arrangera utställningar med unga, experimentella konstnärer. Här träffade han sin fru, konstnären Lu Qing, och fick för tre år sedan sonen Ai Lao med henne.

I dag är Ai Weiwei något av en fadersfigur inte bara i det kinesiska konstlivet, utan för alla som kämpar för mänskliga rättigheter i världens mest folkrika nation.

Förra året fick han betala ett högt pris för sitt politiska engagemang: Ai Weiwei fängslades av de kinesiska myndigheterna och var försvunnen från omvärlden i 81 dagar. Motivet sas vara en obetald skatteskuld. Kort efter frigivandet åtalades han också för pornografibrott, en anklagelse som grundades i att han poserat för en oskyldig nakenbild av fotografen Zhao Zhao.

Efter anklagelserna om skattebrott började okända människor kasta in sedlar, lindade runt frukter, över muren till hans ateljé där han satt i husarrest. Ai Weiwei blev tvungen att ta in volontärer som räknade alla pengar och skrev ut skuldbrev. Han har sagt att han blev rörd av bidragen, men planerar att betala tillbaka vartenda öre. För regimen blev det starka stödet ännu en provokation, och de har anklagat Ai Weiwei för illegal penninginsamling.

Ironiskt nog har myndigheternas hårda linje bara bidragit till att sprida Ai Weiweis budskap. När han fängslades i april 2011 blev han kanske den mest kända regimkritikern i Kina. Även människor som aldrig sett hans konst vet numera vem han är. Hans utställningar lockar en rekordpublik, som när han fyllde golvet på Tate Modern i London med hundra miljoner handgjorda solrosfrön av keramik förra året.

Nu visas hans konst i Sverige. Det är Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm som för första gången presenterar Ai Weiweis konstnärskap för en svensk publik. Och även om Magasin 3 kan förvänta sig en stor publik, så kommer inte huvudpersonen själv att närvara vid vernissagen. Ai Weiwei har utreseförbud och får inte lämna landet förrän tidigast i juni i år.

Han får inte heller blogga eller twittra, vilket tidigare varit hans främsta sätt att kommunicera med omvärlden och sprida sina åsikter.

Däremot får han fortsätta att arbeta som konstnär och delta med sina verk i utställningar utomlands. Under hösten har delar av hans produktion visats såväl i de österrikiska städerna Bregenz och Graz som på Louisiana utanför Köpenhamn.

Utställningen på Magasin 3 består av verk från hela hans karriär, men efter händelserna förra året har intendenten Tessa Praun valt att fokusera på de senaste årens mer politiska verk:

– Sedan Ai Weiwei släpptes fri har han inte låtit sig tystas, säger Tessa Praun. Han har skrivit artiklar, gett intervjuer och börjat twittra igen. Jag tror att den internationella uppmärksamheten i väst är ett stöd och i viss mån även skyddar honom. Andra kinesiska dissidenter som inte har fått samma uppmärksamhet är försvunna eller fängslade på oklara grunder. Samtidigt går det ju inte att förutspå hur makthavarna i en ickedemokratisk stat agerar.

I sina verk har Ai Weiwei ofta kommenterat konflikten mellan uråldriga kinesiska traditioner och den framväxande kapitalismen, mellan individ och kollektiv i världens mest folkrika land. Han arbetar gärna med traditionella hantverksmetoder, och är något av en expert på kinesiska antikviteter, främst från Ming-dynastin. I sina tidiga verk skapade han ett slags skulpturala collage, där han plockade isär möbler och andra antika föremål och satte ihop dem till nya alster.

Ett av hans mest kända verk är en serie fotografier där man ser hur han krossar en två tusen år gammal kinesisk vas mot marken – en ironisk kommentar både till den maoistiska kulturrevolutionens förakt för den traditionella kulturen och dagens själlösa slit och släng-samhälle.

Med åren har Ai Weiwei blivit alltmer djärv i sin kritik av den kinesiska regimen. Till den stora utställningen »Documenta« i tyska Kassel 2007 bjöd han in 1 001 kinesiska medborgare, som fick flyga till det främmande landet, bo i sovsalar och turista i staden. Deras närvaro blev en konkret påminnelse både om Kinas politiska och ekonomiska inflytande i västvärlden och om befolkningens begränsade möjligheter att resa och själva skapa sig en bild av omvärlden.

– Han sätter i gång många tankar om Kina som samhälle, säger Tessa Praun. Hans engagemang är så starkt att det indirekt blir en utställning om Kina också. Det är oundvikligt att komma ifrån händelserna runt hans person, men det får inte överskugga att det är ett otroligt spännande konstnärskap med en enorm visuell kraft.

Många av Ai Weiweis senare verk närmar sig medborgarjournalistiken. Efter den stora jordbävningskatastrofen i Sichuan år 2008, då tiotusentals människor miste livet, använde han sig av volontärer för att undersöka om byggfusk lett till att områdets skolor drabbades hårdare än andra byggnader. De samlade in drygt 5 000 namn på försvunna barn och ungdomar.

När misstankarna publicerades på nätet ledde det till hårda repressalier från regimens sida, och det ligger nära till hands att anta att det var en bidragande orsak till arresteringen förra våren.

Men Ai Weiwei är också en uppmärksammad designer och arkitekt. Trots att han står i stark opposition till den kommunistiska regimen fick han hedersuppdraget att tillsammans med det schweiziska arkitektkontoret Herzog & De Meuron rita stadion »Fågelboet« till de olympiska spelen i Kina 2008.

– I samband med OS i Beijing ville även Shanghai få del av uppmärksamheten runt Ai Weiwei, säger Tessa Praun, så de bjöd in honom för att bygga en ateljé. Men han blev uppenbarligen för obekväm. Hösten 2010 gav myndigheterna plötsligt order om att ateljén var ett svartbygge som måste rivas. Han ordnade ett evenemang runt det. Det var då han sattes husarrest. Därefter eskalerade allting.

I filmklipp på Youtube kan man se hur Ai Weiwei utmanar myndigheterna och provocerar polisen med lika delar retorisk finess och helig ilska. Som tittare kan man undra hur han vågar, och varför han inte valt att lämna landet en gång för alla.

– Jag tror att de kinesiska myndigheterna kliar sig i huvudet, säger Tessa Praun, de vet nog inte riktigt vad de ska göra med honom. Han har haft en sorts immunitet eftersom hans far var en så hyllad kulturpersonlighet. Det har gett honom en särställning, han har fått ett spelutrymme som han har använt sig av för att kräva rättigheter som vi i väst tar för givna. Han vill sitt land väl, och kan inte acceptera bristen på grundläggande mänskliga rättigheter. Annars hade han nog redan gått i exil.

I en intervju med tidningen Time, som nyligen nominerade Ai Weiwei till den prestigefulla utmärkelsen Årets person, kommenterar han själv sina motiv till att stanna i landet som gjort honom så mycket ont:

– Jag är rädd att jag skulle förlora kontakten med den kinesiska verkligheten annars. Det finns så många saker man kan göra här i livet, och att bli aktivist var verkligen inte mitt förstaval. Men jag känner att jag är skyldig många människor att stanna kvar och bevara kontakten. Om jag kan göra en insats, tänker jag fortsätta med det.

Magasin 3:s utställning »Ai Weiwei« visas fram till den 10 juni.

Fakta | Andra viktiga dissidenter

En som ofta nämns som »ärkedissidenten« är den sovjetiske författaren Alexandr Solzjenitsyn. Han skrev om Gulagarkipelagen och fick resten av världen att inse vad som pågick under Stalins styre.

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja följde i hans fotspår och kritiserade den ryska regimen och kriget i Tjetjenien. Hon mördades 2006.

Den burmesiske politikern Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest från och till under tjugo år, men har ändå lyckats föra ut sitt frihetsbudskap till världen.

Eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaac valde att återvända till sitt hemland för att granska regimen. Han har nu suttit fängslad i tio år, vilket lett till stigande internationell uppmärksamhet.

Den italienske författaren Roberto Saviano vågade avslöja den mäktiga napoletanska maffian Camorra i boken »Gomorra«. Numera lever han på hemlig plats under dödshot.

Lydia Cacho är en mexikansk journalist som bitit sig fast i ämnet trafficking. Hon har avslöjat ett stort antal mäktiga mäns deltagande i pedofilnätverk och korruption, och tvingas numera bo på hemlig plats, under ständigt dödshot.

Dissident: En person med åsikter som avviker från de förhärskande eller de officiellt gällande och som aktivt motarbetar dem. En dissident stannar kvar inom det kritiserade systemet och kämpar inifrån.

Inget fick lämnas åt slumpen, oavsett vem som vann valet skulle lagen vara väl förankrad.

Det lagförslag Peter Liese hade med sig hade sprängkraft. För första gången någonsin skulle det internationella flyget tvingas betala för sina växthusgasutsläpp, i alla fall de plan som landade eller lyfte från EU-mark. Liese var nöjd när han återvände till EU-parlamentet, där han var ansvarig för att driva lagförslaget i hamn. Alla tre presidentkandidaterna hade gett sitt stöd till idén att införa handel med utsläppsrätter för flygtrafiken. Det här var ett halvår efter att Al Gore mottagit Nobels fredspris för att ha fört upp klimatfrågan på agendan hos världens ledare. I november 2008 valdes Barack Obama, som ett år senare själv skulle motta fredspriset, till president, och EU-parlamentet antog flyglagen.

Nu, när lagen ska träda i kraft den 1 januari, och ledarna för de stora länderna möts i Durban, är tongångarna helt andra. Klimatdebatten har tystnat och Barack Obama har gjort helt om i frågan.

Ursprunget till konflikten står att finna i flygbranschen. I december 2009, samtidigt som FN:s klimatsamtal havererade på toppmötet i Köpenhamn, lämnade tre amerikanska flygbolag och USA:s flygbranschorganisation Air Transport Association in en anmälan till EU-domstolen. De hävdar, med stöd av Obama-administrationen, att flyglagen strider mot internationella överenskommelser. De påpekar att Kyotoprotokollet från 1997 ålagt ICAO, FN-organet för flygkraft, att reglera och minska flygbranschens utsläpp. EU:s egna initiativ skulle därför strida mot Kyotoprotokollet.

Enligt EU och klimatorganisationer har ICAO dock inte gjort några konkreta framsteg i att reglera eller minska flygets utsläpp. EU gick därför vidare på egen väg, vilket skakade om flygbranschen. Sedan Chicagokonventionen 1944 har den internationella flygtrafiken inte betalat en krona i vare sig moms eller bränsleskatt – en enorm konkurrensfördel gentemot andra transportmedel, och en förklaring till varför flyg ofta är det billigaste sättet att resa.

Rättstvisten i EU-domstolen mellan EU och de amerikanska flygbolagen ser ut att sluta till unionens fördel. Den 6 oktober gav domstolen i ett preliminärt besked ett starkt stöd för EU:s rätt att reglera utsläpp på sitt territorium och de amerikanska flygbolagen väntas förlora tvisten när domstolen fattar sitt slutgiltiga beslut kring årsskiftet. När den insikten grep flygbolagen blev frågan politisk, och några veckor senare antog det amerikanska representanthuset ett lagförslag som gör det olagligt för amerikanska flygbolag att följa EU:s nya lag.

– Om lagen blir verklighet skulle den försätta de amerikanska flygbolagen i en väldigt konstig sits, säger Gabriel Sanchez, forskare vid International Aviation Law Institute på De Paul-universitetet. Han följer konflikten på nära håll och menar att ett handelskrig riskerar att bryta ut mellan USA och EU om inte någon av parterna backar.

– Representanthuset spelar ett djärvt spel, och testar verkligen EU, som har sagt att företag som inte följer lagen kommer att bannlysas från EU:s flygplatser.

Gabriel Sanchez tror dock inte att det är flygbolagen som driver på USA:s motstånd längre.

– Nu vill flygbolagen mest bli av med problemet innan det börjar påverka deras affärer negativt. Det är den amerikanska regeringen som inte vill att EU reglerar och avgiftsbelägger amerikanska flygbolag. Nu väntar alla för att se vilken press USA, och kanske även Kina, kommer att lägga på EU.

Samma oro finns i Europa. Redan i maj skickade chefen för det brittiska flygbolaget Virgin Atlantic, tillsammans med chefen för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus, ett brev till EU där de skrev att »det vore galenskap att riskera vedergällning« från aktörer som Kina. »Tidigare erfarenheter … har visat att de inte är rädda att ta till hämndåtgärder. Europeiska flygbolag och Airbus är troliga måltavlor. … Vi har inte råd med en handelskonflikt av denna magnitud«. Strax därefter rappor­terade Financial Times att Kina ställt in en Airbusorder värd över 20 miljarder kronor.

Under hösten har USA mobiliserat ett motstånd mot lagen. Obama-administrationen skickade den 29 september en delegation till New Delhi för att samla motståndarna. Indien ledde sedan Kina, USA och 23 andra länder i en kampanj som den 2 november resulterade i att FN-organet ICAO antog ett uttalande där man uppmanade EU att avstå från att avgiftsbelägga utländska flygbolag. En tydlig markering.

Inför Durban samlades sedan tillväxtgiganterna i BASIC-gruppen – Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina – till ett gemensamt uttalande där de anklagade EU och dess »unilaterala åtgärder« för att hota FN:s klimatsamtal.

För utvecklingsländerna står viktiga principer på spel. Enligt FN:s klimatkonvention ska rika länder – som skapat mer växthusgaser och åtnjutit frukterna av en fossilbränsledriven tillväxt – ta ett större ansvar för klimatkrisen än fattigare länder.

EU:s flyglag är regional, och gäller flygbolag, inte länder, men för regeringarna i Kina, Indien och andra länder som nu har en enorm tillväxt, är principen om deras mindre omfattande klimatansvar livsviktig – och ett av de största hoten mot den principen är just nu EU.

Enligt prognoser (se källor nedan) kommer EU:s flyglag leda till att flygtrafiken genom EU fram till 2020 betalar mellan 1,2–4,5 eurocent per liter bensin. Bilar och lastbilar i EU betalar upp till 40 gånger mer i bensinskatt.

Flygbolaget SAS beräknar att kostnaden, omräknat till pris per resa och passagerare, kommer att bli i genomsnitt 5–10 kronor.

– Kostnaderna i utsläppshandeln är väldigt väldigt små jämfört med andra handelsflöden, säger Lars Andersen Resare, miljöchef på SAS.

– Säg att kineserna kommer betala 100 miljoner kronor per år, och samtidigt kommer låta bli att köpa flygplan i Europa för 40 miljarder kronor.

I en sådan situation är SAS oroligt för att EU kommer att vika sig och göra undantag för länder utanför EU, vilket skulle innebära konkurrensnackdelar för det skandinaviska flygbolaget.

– I så fall måste man ju ta bort det för oss också, så att inte vi behöver betala.

För flygbranschen handlar striden om EU-lagen om att den inte ska ge vissa flygbolag konkurrensfördelar, men flygbranschen vill också behålla sin gemensamma ekonomiska fördel gentemot andra transportmedel. För enskilda stater handlar konflikten om mer än vem som ska betala vad för växthusgasutsläppen; EU:s flyglag har hamnat i centrum för kampen mellan existerande och blivande stormakter om hur maktbalansen ska se ut.

EU-parlamentarikern Peter Liese menar att USA och Kina attackerar EU för att de tror att de kan splittra medlemsländerna. Ingen EU-stat har ännu öppet krävt att man ska backa från lagen. Men Liese hör allt fler informella röster från medlemsstater, och i korridorerna i Durban: »Ska vi köpa oss tid, skjuta fram startdatumet för flyglagens införande, eller göra undantag för utländska bolag?«

Om konflikten kring EU:s flyglag någonsin hade klimatkampen som en komponent så tycks den ha försvunnit, även för EU. Nu handlar det för unionen om att välja: riskera handelskrig med en eller båda av världens två största ekonomier, eller befästa omvärldens bild av EU som en svag politisk aktör.

Källor: »Transport Impacts on Atmosphere and Climate: Aviation« i Atmospheric Environment, av D.S. Lee m.fl. (Pew Center), IATA, IMF och Världsbanken (Rapport 2011: »Market-Based Instruments for International Aviation and Shipping as a Source of Climate Finance«), organisationen Transport & Environment.

Men det är inga vita riddare med skinande rustningar som tar sig an den stukade biltillverkaren. Tvärtom. Youngman sålde förra året bara 40 000 bilar och är med en marknadsandel på 0,2 procent inte ens i närheten av Kinas största bilföre­tag. Pang Da är ingen biltillverkare alls, utan endast en återförsäljare – som ett kinesiskt Bilia.

Och det är just de två företagens begränsade storlek som gjort dem så intresserade av affären. Redan för fem år sedan försökte Youngman komma åt Saab, avslöjade vd:n Pang Qingnian i samband med sitt Sverigebesök i veckan.

Orsaken är inte främst Saabs varumärke, designen eller någon annan av de faktorer som brukar nämnas när kinesiska företag kniper åt sig europeiska tillgångar. Så förklarades exempelvis Geelys köp av Volvo.

Den främsta anledningen till att Youngman och Pang Da vill ha Saab verkar i stället vara den utslagningsprocess som just nu pågår på den kinesiska bilmarknaden. Det hundratal biltillverkare som kämpar om de kinesiska konsumenterna är alldeles för många, anser den kinesiska regeringen. De nationella politikerna och dess planeringsorgan vill därför sätta i gång ett förlopp som går ut på att större företag köper upp mindre tillverkare.

– Varken Youngman eller Pang Da finns med på listan som överlevare. De ser Saab­affären som ett sätt att hamna på den där listan, säger Ari Kokko, professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn och chef för forskningscentrumet International Business and Emerging Markets.

Tanken är att centralregeringen, eller snarare dess planeringsorgan The National Development and Reform Commission, NDRC, ska ta intryck av att de två företagen har en stark internationell närvaro. Sedan en tid tillbaka säljer Pang Da dessutom Subarus bilar i Kina.

– Utan internationella kopplingar kan de här företagen inte finnas. De kämpar i uppförsbacke.

Den kinesiska bilmarknaden påminner om en guldrusch. Förra året såldes 18 miljoner fordon i landet och året innan dess tog en sekellång era slut när USA inte längre var det land i världen där det säljs flest bilar.

Alla vill vara med. General Motors har ett samarbete med SAIC, Nissan arbetar med Dongfeng och Volkswagen med FAW, för att bara nämna några av de stora. Dessutom finns en undervegetation av lokala och regionala tillverkare.

– Bilmarknaden i Kina är mycket fragmenterad. Och flera varumärken är helt okända för en bredare allmänhet, säger Philip Nordenström, ansvarig för Kinakontoret på Applied Value Group, en konsultfirma inom bland annat bilbranschen, en gång startad inom Stenbecksfären.

Viljan att finnas i Kina är förståelig. I relation till landets BNP finns det än så länge få bilar. Dessutom har den kinesiska regeringen aviserat en mängd motorvägsprojekt; 2 000 mil ska byggas till 2025. Till skillnad från i resten av världen efterfrågar kineserna också allt större bilar, vilket brukar generera större vinster hos bilföre­tagen.

Potentialen är enorm, men affärsklimatet är inte helt lättnavigerat. Så sent som för några år sedan stämde General Motors sin kinesiska konkurrent Chery. Det kinesiska företaget hade, enligt GM, helt sonika kopierat en av GM:s modeller och dessutom använt en ommålad GM-bil i ett krocktest för att få bättre resultat.

Till stor del påminner situationen i Kina om hur det såg ut i USA i början av förra seklet. Även då fanns det flera hundra biltillverkare med varierande kvalitet. Men enligt skolböcker för ekonomisk utveckling är det en fas som så småningom ersätts av en annan.

– Just nu finns det många inhemska bilar som kostar 50 000 kronor och uppåt. De är funktionella, rullar och ser snygga ut. Men de skulle inte klara europeiska säkerhets- eller miljökrav. Det är så här det brukar se ut i början, men snart kommer kinesernas preferenser att bli skarpare, säger Ari Kokko.

I västerländska ekonomier har utslagningen av företag skett mer eller mindre naturligt, genom att olönsamma företag antingen lagts ned eller köpts upp av större. Problemet i Kina är att billiga lån ger bilföretagen konstgjord andning. Därför tvingas staten rensa upp i floran.

– Det behövs en konsolidering för att skapa lönsamhet, säger Philip Norden­ström.

Men det är ett arbete som kan ta lång tid. Många företag stöttas av sina lokala och regionala politiker och när kinesiska politiker tidigare har försökt trimma stålindustrin har det inte gått som planerat; fortfarande finns hundratals olika stålföretag i landet.

– Man kan säga att Kina fungerar lite som EU. Om Bryssel säger åt oss i Sverige att vi inte ska göra bilar är det inte säkert att vi gör som de säger, säger Martin Ekström, styrelseledamot på Applied Value Group med ansvar för metallindustri.

Saab har till sist gått samma väg som Volvo, uppköpt av ett relativt litet kinesiskt bilföretag men som en bricka i ett spel om vilka som ska tillåtas vara kvar på världens viktigaste bilmarknad.

Det är inte nödvändigtvis en dålig sits, menar Ari Kokko.

– Det positiva med det här är att Volvo är extremt viktigt för Geely. På samma sätt kan man hoppas att Youngman och Pang Da kommer att kunna vårda Saab.

För Saab finns en hel del hinder kvar. Saabs tidigare ägare General Motors kan fortfarande dra i handbromsen om man vill hindra ytterligare ett bilmärke att kila in sig på en marknad där man redan har två samriskföretag igång. Dessutom kan NDRC stoppa affären.

Ändå återstår den svåraste frågan. Varför skulle två kinesiska företag lyckas staga upp Saab, ett bilmärke med dokumenterad oförmåga att gå med vinst? Den frågan har Ari Kokko inget definitivt svar på.

– Det finns stora frågetecken kvar. Men Saab är ju inte riktigt i en position där man kan välja och vraka.

Fakta | Investerar miljarder

I måndags presenterade Saab en plan för omorganisation av bolaget för Vänersborgs tingsrätt. Huuvddelen i planen är en investering från de kinesiska bolagen Youngman och Pang Da. Enligt pressreleasen från Saab har de båda bolagen »uttryckt sin ambition« att erbjuda 50 miljoner euro (cirka 450 miljoner kronor) för att finansiera Saab under omorganisationen.

Investeringen från de kinesiska bolagen är dock villkorat godkännande »från alla berörda parter«. De kinesiska investerarna kommer, enligt planen, också att erbjuda »minst« 600 miljoner euro (5,4 miljarder kronor) för att »starta om produktionen, betala bolagets klara och förfallna skulder och för att finansiera verksamheten för perioden 2012–2013«.

Hårda fakta om vem som exakt köper vad i affären har, vad Fokus kunnat utläsa, ännu inte offentliggjorts. Liksom exakt hur ägandet kommer att se ut mellan de respektive kinesiska bolagen eller vilka personer som kommer att besätta de ledande posterna.

Grafik | Trångt om saligheten

Kinas största biltillverkare samt Youngman, Saabs nya ägare.
(Klicka för att förstora grafiken)

Hundra år tidigare, den 7 oktober 1849, dog författaren Edgar Allan Poe alldeles för ung. RAF-terroristen Ulrike Meinhof föddes den 7 oktober 1934. 7 oktober är också Heinrich Himmlers födelsedag. SS-chefen, kycklinguppfödaren och riddar­dyrkaren hade blivit 111 i dag om inte ett mindre riddarlikt självmord hunnit emellan.

Fox News-kommentatorn och gamla Iran/Contras-skurken Oliver North blir 68. (Fox News lanserades för övrigt den 7 oktober 1996). Och i dag fyller Rysslands premiärminister Vladimir Putin 59 år.

Putin har nu bekräftat det som alla, mot betydligt bättre vetande, hoppades inte skulle hända: han tänker återta presidentposten. Hans vikarie under de gångna fyra åren, Dmitrij Medvedev, har vänligheten att avlösa honom som premiärminister. Konstitutionen förbjuder någon att inneha presidentämbetet längre än två ämbetsperioder i rad. Tyvärr säger den inget om att ta timeout i fyra år och sedan göra comeback.

Efter en Zimbabweliknande valfars nästa år – komplett med tystade eller lojalt skränande medier, skrämseltaktik och »spontant huliganvåld« – har vi alltså att se fram emot Putin som president ända till 2020.

Det sägs ofta att Ryssland är instabilt och oförutsägbart, men det verkar mer handla om vår oförmåga att sluta tro på en förändring. Ryssland är nu snart lika statiskt och tungrott som Sovjetunionen under Brezjnev.

En annan sak som ofta hävdas är att Pakistan skulle vara världens farligaste land. Själv lutar jag nog mer åt kombinationen Kina och Ryssland, två länder som ständigt behöver uppfinna ideologiska motiv för sina eliters maktmonopol. Och ständigt är det nationalism, rasism och militärchauvinism som får fylla tomrummet efter kommunismen.

Putin gör inget åt de högerextrema gruppernas härjningar i Ryssland. Tvärtom underblåser han dem, precis som Kinas ledning gör så fort någon gammal gränstvist med Japan eller Sydkorea blossar upp. En gissning vore att den dagen det blir revolution i Kina eller Ryssland är det en ung, hemmaodlad ultrahöger som tar över.

På den internationella arenan gör Ryssland ofta gemensam sak med Kina, nu senast i fråga om att blockera hårdare åtgärder mot Syriens blodiga regim. Till denna klubb av diktakturförsvarare har sorgligt nog även demokratierna Indien, Sydafrika och Brasilien sällat sig.

När spridda skurkstater som Iran och Nordkorea mumlar om att ingen ska lägga sig i deras »nationella självbestämmande« är det få som lyssnar.

Men när BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) gemensamt markerar att man vill vrida klockan tillbaka till tider då staternas rättigheter var viktigare än individens får det kraftiga följdverkningar. Tillsammans utgör länderna ett ekonomiskt och geopolitiskt superblock. Två av dem har dessutom vetorätt i FN:s säkerhetsråd, och de tre övriga bedriver en intensiv kampanj för att bli permanenta medlemmar av församlingen. Globaliseringen har haft många effekter. En är att nya allianser uppstått som en dag kan bli omöjliga att stå emot.

Vår enda chans är att försöka slå in kilar i det nya maktblocket. Särskilt Brasilien borde gå att bända loss, möjligen Indien. Vad gäller Ryssland får vi nog vänta till tidigast 2024. Och hur ser landet då ut?

I dag är det femårsdagen av mordet på den ryska oppositionella journalisten Anna Politkovskaja. Skänk henne gärna en tanke. Hon dog den 7 oktober – på den dåvarande och blivande presidentens födelsedag.

Thomas Engström är författare och översättare.

– Vinet har gjort en otrolig resa i Kina. I princip från ingenting för 30 år sedan, till att i dag vara ett absolut nödvändigt attribut för att visa framgång. Kineserna har en gränslöst positiv och romantisk bild av Frankrike. De lockas inte bara av de exklusiva vinerna, utan av allt som representerar fransk lyx och flärd, säger han.

Men alla är inte lika positiva till den nya marknaden i Kina. »Den blir vår död«, sa Michel Issaly nyligen i fransk vinpress. Han är ordförande för Vignerons Indépendants, en sammanslutning av 7 000 enskilda vinodlare i Frankrike. Michel Issaly tror att Kina kommer fortsätta vara en bra affär för det franska toppskiktet av viner. De som efterfrågas av de rikaste kineserna. Han oroar sig dock för prisutvecklingen på de enklare vinerna. Den bredare konsumentgruppen växer stadigt, men där är priset fortfarande den viktigaste konkurrensfaktorn. Han ser ingen framtid i att konkurrera med lågprisproducenter som Chile på den kinesiska marknaden. Priserna blir helt enkelt för lågt för hans odlare.

– Det kan vara en dödskyss. De är hårda förhandlare. Samtidigt kan det vara svårt att stå emot gigantiska order från Kina, när marknaden på hemmaplan och i Europa sviktar, säger Frédéric Cho.

För de mest exklusiva vinerna är försäljningen en fortsatt succé. Till skillnad från västerlänningar sparar kineserna inte sina viner. De dricks upp och ersätts av nya. Sedan den 80-procentiga importskatten på vin slopades 2008, har Hongkong blivit en magnet för världens finviner. De ledande auktionshusen som Acker Merrall, Farr Vintners och Sotheby’s har alla etablerat kontor i Hongkong. Den starka försäljningsökningen har petat ner USA från första platsen bland de länder som köper mest vin på auktionerna. Farr Vintner, som är ledande, har numera fler asiatiska köpare än från övriga delar av världen. 2010 stod de för 57 procent av omsättningen. Konsekvensen har blivit att USA åter har gett sig in i matchen. Med prisutvecklingen på bordeauxviner finns pengar att tjäna på spekulation. Vinerna i toppskiktet skiljer sig på den punkten inte från andra kapitalprodukter.

Det sägs att det finns över en halv miljon mångmiljonärer i Kina. Efterfrågan på klassiska västattribut att manifestera framgången med, har vuxit i samma takt som ekonomin. Om man generaliserar börjar och slutar den kinesiska vinvärlden med Bordeaux. De fem högst klassade premier cru-slotten Château Lafite, Château Latour, Château Mouton Rothschild, Château Haut Brion och Château Margeaux är säkra kort, vilket attraherar.

– De har skett en kraftig uppvärdering på de finaste kvaliteterna sedan 2008. Kineserna är inte intresserade av så mycket annat än de fem stora Bordeaux-slotten. Där har vi sett nästan trefaldigade priser de senaste två åren, säger Johan Magnusson, som värderar viner till Systembolagets auktioner, men som också har lagring av viner som affärskoncept på Magnusson Fine Wine.

För Lafite och Latour, som är de högst värderade Bordeauxslotten, låg konsumentpriserna för årgång 2009 på över 10 000 kronor flaskan. För de tre övriga slotten var priset mellan 7 000 och 8 000 kronor flaskan. Det kan jämföras med priser på årgång 2008 som för de sistnämnda låg på 2 500 kronor flaskan. En del av ökningen kan förklaras med variationer i årgångarna, men inte hela. Kineserna verkar tämligen prisokänsliga.

– Det verkar som ju dyrare, desto bättre för de kinesiska köparna. Det är en helt ny situation på vinmarknaden, säger Johan Magnusson.

I vinbranschen tror man nu att de höga priserna på Bordeaux toppviner på sikt kommer att smitta av sig på vinerna från de lägre klassificerade egendomarna.

– När primörförsäljningen i Bordeaux startar nästa vecka för årgång 2010, tror man att det är de lägre klassificerade slotten som kommer få de största prisökningarna. Jag tror inte de blir billigare än 2009. Vi får vänja oss vid att viner från till exempel Lynch Bages, Montrose och Pichon Longeville kommer att kosta 2 000–3 000 kronor flaskan, från nivåer i dag runt 1 000–1 500 kronor flaskan, säger Johan Magnusson.

Men en allt större övre medelklass börjar också få smak för vin. Den gruppen består i dag av uppskattningsvis av 34 miljoner potentiella vinkonsumenter, och som 2025 beräknas vara 82 miljoner, enligt beräkningar som gjorts av det brittiska analysföretaget Wine Intelligence. Men alla har inte möjlighet att dricka toppviner. Här får drycker av mer modest standard fylla glasen. Det märks också i exportsiffrorna. Mellan 2009 och 2010 ökade den franska vinexporten till Kina med 57 procent i volym. Det ska jämföras med exporten till resten av världen som samtidigt ökade med 6,3 procent, enligt Rabobank. Kina blir ett mynt med två sidor, en enorm marknad om priserna är rätt.

Kina producerar också sitt eget vin. De har mycket att lära, men har höga ambitioner och importerar kunnande även på vinområdet. Bland de rikaste kineserna har det blivit status att köpa vingård, framför allt i Shandongprovinsen, 30 mil norr om Shanghai, där majoriteten av de viktigaste, både utländska och inhemska, producenterna har vingårdar. Arealen där är fortfarande blygsam, runt 40 000 hektar.

– I dag är det kineserna som driver upp priserna på vingårdarna och de har konkurrerat ut koreaner och ryssar som tidigare varit stora köpare, säger Frédéric Cho.

Enligt beräkningar av OIV, The International Organisation of Vine and Wine, hade Kina 490 000 hektar i vinodling 2010. Sannolikt lever majoriteten av den odlingen i dag inte upp till internationell standard. De få viner från Kina som når Europa imponerar inte när det gäller kvalitet. Men utvecklingen kan antas gå fort även här. Både vinrankor, teknik och kunnande exporteras i snabb takt från bland annat Frankrike. Ingen av de största och viktigaste aktörerna vill, eller vågar, missa tåget när ett nytt vinlandskap ska formas. Bland annat Chateau Lafite är sedan 2009 etablerat i Shandongprovinsen tillsammans med Kinas största statliga investmentbolag, CITIC. Också champagnehuset Moët-Hennessy har köpt vinmark i Kina tillsammans med ett statligt ägt bolag. De är bara några av dem som redan är på plats och fler kommer följa.

Kina som vinland är ännu i sin linda. 90 procent av vinkonsumtionen består fortfarande av inhemskt producerat vin, vilket säger en del om potentialen. En inte allt för vågad gissning är att vi kommer att snurra kinesiskt vin i glasen inom en snar framtid. Åtminstone betydligt oftare än i dag. Det är inte förvånande att fransmännen känner en viss oro.

Fakta | Vin

GEOGRAFI De flesta av världens vinodlingar ligger i två bälten mellan 30:e och 50:e breddgraden. Till bältet på det norra halvklotet hör bland annat Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika, Kalifornien och Kina. På det södra halvklotet omfattas Sydafrika, södra Australien, Nya Zeeland och mitten av Chile och Argentina.

TEMPERATUR För att druvorna ska mogna måste dygnsmedeltemperaturen vara minst 10 grader, det krävs mellan 500 och 750 mm nederbörd per år och 1 500 soltimmar per växt­säsong. I heta områden blir druvorna mycket söta med låg fruktsyra. Omvänt blir druvor i svala områden inte lika söta. Blå druvor kräver mer värme och solljus – det förklarar varför Tyskland nästan bara gör vita viner, på gröna druvor.

FRANKOFILER Majoriteten av vinerna från Bordeaux stannar i Frankrike. 60 procent dricks av fransmännen själva. 5 procent exporteras till Kina.

8:E PLATS Kina är i dag den 8:e största vinmarknaden i volym i världen. 864 miljoner flaskor säljs årligen. USA är störst med en försäljning på 3,6 miljarder flaskor varje år, följt av Italien.

Källor: Systembolaget, Wine Intelligence, CIVB

Normalt agerade George Karimi mellanhand i handeln mellan Kina och Europa. Han såg till att importörer i Europa som ville köpa alltifrån damkläder till mopeder av kinesiska producenter kom i kontakt med rätt personer, och ordnade så att rätt papper, tillstånd och kontrakt fanns på plats för att underlätta transaktionerna. Tack vare uppväxten i Iran, tretton år i Indien och sedan tidigt 1990-tal fast bosatt i Sverige hade han ett rikt kontaktnät och goda språkkunskaper som gjorde honom till en viktig spindel i nätet.

Nu var han strandad i huvudstaden och bodde tillfälligt i en lägenhet tillsammans med Ara, en barndomsvän och affärspartner från Iran. De hängde tillsammans med en annan kompis, Milup, bekant från i Indien. De förmedlade kontakter, tolkade, tog hand om grejer åt varandra och hjälptes åt med det mesta. Så när Milup gav George en väska med en massa kataloger var det inget utöver det vanliga.

Men några dagar senare, den 9 oktober, svarade inte Milup i telefonen när George ringde. Han började undra, och efter lunch traskade George över till Milup för att kolla om han var där. Väl där möttes George av ett tjugotal myndighetspersoner som snabbt drog in honom i ett rum. »Milup har fått sars« var Georges första tanke, men han fick inga svar på sina frågor. Ett par timmar senare fördes han till tullen, och ytterligare några timmar senare till det gamla häktet i Beijing. Vid ankomsten togs han till en cell som mätte två gånger två meter, snäppet mindre än svenska byggkrav på minsta sortens handikapptoalett. Där i mörkret låg sex personer och trängdes på golvet. Vakten sparkade till den som lång närmast, »Vakna!«, föste in George och stängde dörren.

Så krymptes globalisten Georges tillvaro från affärsresor i Kina och Europa, familjeliv i Stockholm och vänner över hela världen till en liten cell på ett överfullt häkte i Beijing. Hans fru gjorde upprepade försök att besöka honom men det skulle dröja fyra år innan George fick träffa sin fru och sina flickor igen. Hans yngsta dotter, som var fem år när han försvann, kände knappt igen honom men morskade upp sig, överlämnade en kamouflagefärgad, skolslöjdad kudde och sa: »Pappa, om du behöver något, säg till mig, så ska jag fixa det«.

Den första morgonen i cellen, efter en sömnlös natt, såg George i gryningsljuset att det fanns en annan utlänning bland de intagna. Han frågade när de skulle kunna gå ut och fick till svar »Vet du, det gör vi inte. Jag har varit här tre veckor och har fortfarande ingen aning om varför, eller vad som ska hända mig«.

– Jag tänkte: herregud, om jag står ut här i en vecka är jag stålmannen. Då visste jag inte att det skulle bli åtta månader, säger George och ler snett.

Rutinerna i cellen var lätta att förstå, svåra att följa: ett: sitta still, två: vara tyst. Med ryggbesvär hade George svårt att sitta över huvudtaget, än värre att sitta på golvet utan att kunna röra sig eller ändra ställning. Första dagen vägrade han, reste sig och rörde sig runt sina cellkamrater. När han inte lydde order om att sätta sig ned stängde vakterna av fläkten och inom ett par minuter rann svetten i värmen. George gav upp och satte sig som de andra.

Det var ett av straffen för regelbrott. Andra inkluderade stryk från medfångar på order av vakterna, fotbojor, handbojor, i värsta fall bakom ryggen i flera dagar så att man varken kunde äta eller hantera ett besök på den vidriga toaletten som stod inklämd i ett hörn av cellen.

– Det hände att intagna fick så mycket stryk att de dog av skadorna, men vakterna skrev alltid »avliden på grund av aids«, berättar han.

Menyn på häktet bestod genomgående av billigast möjliga »Beijing cabbage«, en sorts vitkål, utblandad med lite lugnande medel för att stabilisera stämningsläget hos fångarna. Under den första månaden tappade George 15 kilo och håret grånade.

En viktig del i den psykiska nedbrytningen var att det i cellen oavbrutet visades filmer av dödsdömda, avrättningar och anhöriga inför en avrättning. Förtvivlan från en mor som såg sin son inför arkebuseringen eller en liten pojke som skakade av gråt för att han visste att pappan skulle avrättas.

Snart kom vintern, kylan och mörkret. Infektionerna avlöste varandra, alltid var det en eller flera i cellen som hade feber. Anledningen till Georges vistelse var fortfarande oklar och några förhör hölls egentligen inte. Däremot brukade han hämtas vid sjutiden om mornarna och placeras i en stol på gården, överkroppen spändes fast i ett järngrepp med ett bälte och där fick han sitta kvar tills det blev mörkt. När han berättar om det tåras ögonen men i nästa ögonblick säger han:

– Vet du, det var nästan så att jag föredrog att sitta där jämfört med cellen.

Känslan av overklighet var under lång tid större än skräcken över att befinna sig i ett kinesiskt häkte, i händerna på det kinesiska rättssystemet. George trodde länge att allt byggde på ett missförstånd, att det bara var en tidsfråga innan han skulle slippa ut. Efter någon månad fick han höra att han misstänktes för något slags våldsamt motstånd.

När rättegången mot George Karimi inleddes i januari 2005 hade han sedan ett halvår flyttats till ett nybyggt häkte där förhållandena var något bättre. Anklagelserna hade nu vuxit från våldsamt motstånd till att han var huvudman i en stor smugglingshistoria. Härvan hade blivit en stor inrikespolitisk framgång med tusentals dollar i beslag och flera utländska personer inblandade.

Varken George eller personalen vid svenska ambassaden hade någon större erfarenhet av det kinesiska rättsväsendet, de agerade som om de befann sig i ett demokratiskt system och krävde att få del av bevisning, att kunna bygga ett fungerande rättsligt försvar, att få yttra sig över förundersökningen och att byta ut både domare och jury.

– Kinesiska myndigheter ville sätta fast någon för smuggling och det var extremt dumt av mig att försöka försvara mig eller avslöja brister i bevisningen. Jag skulle ha erkänt allt från början och bara gjort som jag var tillsagd men jag var naiv nog att tro att jag skulle kunna motbevisa dem, att jag skulle kunna påverka processen, säger George.

Enligt åtalet – och senare domen när den väl kom 2007 – hade följande skett: George skulle ha förmått Milup att stämma möte med två medborgare från Singapore på ett hotell i Beijing för att sälja 128 300 falska amerikanska dollar i sedlar, gömda i tio anteckningsblock, för en summa av 73 000 dollar. Männen från Singapore ertappades med en mindre summa förfalskade dollarsedlar på flygplatsen den 7 oktober 2003, alltså två dagar innan George dök på polisen hemma hos Milup. Vid husrannsakan av Georges och Aras lägenhet den 9 oktober hittade polisen 41 nerpackade anteckningsblock innehållande ytterligare 534 000 dollar i falska sedlar. George beskrevs som ledaren och organisatören bakom gärningen.

Så tog förhandlingarna vid. Advokaterna satt tysta under förhandlingarna, med böjt huvud och händerna i knäet. Att utmana domaren var samma sak som att utmana de myndigheter som varje år förnyade deras licenser. George begärde själv att få se den bevisning som åklagaren åberopade.

– Till slut producerades bilder av en gammal gisten sedelpress som inte kunde ha nyttjats på många decennier. Och den där väskan som Milup gav till mig – den åberopades av åklagaren som påstod att den varit full av förfalskade dollarsedlar, men vi fick aldrig se vare sig väska eller pengar under förhandlingarna, säger han.

Gång på gång försökte George föra fram motbevisning till sitt försvar. Hans gamla kompis Milup var åklagarens kronvittne, men han kunde inte höras i rätten eftersom han utvisats till Indien ett par månader tidigare. Milups vittnesmål pekade alltså ut George som skyldig, men problemet var att Milup senare uppgivit att han hade pekat ut George under tortyr. George ifrågasatte därför vittnesmålet och begärde att få höra förhörsledaren. Han visade också upp Milups skriftliga ed – skickad från Indien – som intygade att George var oskyldig. Men allt avvisades av domaren.

Den 19 december 2005 satt George i rättssalen tillsammans med ambassadpersonal, medåtalade och advokater medan domaren läste upp domslutet. Sakta sjönk orden in. Den overkliga historien blev kall verklighet medan det fortsatte att snurra i huvudet – livstid? Han minns hur han leddes till en cell där andra dömda väntade. Han tyckte synd om sig själv, kände vanmakt.

– Till slut kunde jag inte hålla mig utan berättar för killen bredvid, »Jag fick livstid. Du?«, och får svaret »Jag ska avrättas i morgon«. Du förstår, då försvann all självömkan.

Mot bättre vetande fortsatte George att försöka ta tillvara sina rättigheter genom att överklaga domen, byta advokat och så vidare. Till sist hade han nått vägs ände och livstidsdomen stod fast. Han flyttades till ett fängelse där förhållandena var drägliga. Han lärde sig systemet, att allt har ett pris, att det bara handlar om att ta reda på vilket och sedan kunna betala. Till skillnad från tiden på häktet hade han här hyfsad status och kunde ställa krav. Efter ett par års gott uppförande omvandlades straffet till arton års fängelse. Först 2006 fick han för första gången tala med sin familj på en knastrig telefonlinje.

Georges berättelse ger bilden av ett rättsväsende där ingenting kan tas för givet, angripas på rättsliga grunder eller på något sätt förutses. Det är svårt att värdera innehållet i åtalet och domen mot honom. Bristerna i det kinesiska rättssystemet innebär inte bara att chanserna att få en rättvis rättegång är små och riskerna att få ett oproportionerligt hårt straff är stora, de innebär också att en utomstående har svårt att bedöma vilken grund som fanns för anklagelserna. Den bevisning som vid första anblick kan tyckas besvärande för George, kan vid närmare eftertanke ha varit rena falsarierna.

När Fredrik Reinfeldt besökte Kina 2008 framförde han kritik mot summariska rättsprocesser och den utbredda användningen av omskolningsläger. I utrikesdepartementets landrapport om mänskliga rättigheter i Kina från 2007 skriver författarna bland annat att rättssystemet fortfarande har »omfattande brister såsom långa häktningstider, sen tillgång till juridiska ombud och utbredd förekomst av tortyr« och konstaterar att »En överväldigande majoritet av de som åtalas för brott blir fällda«. Det senare kan tolkas som ett utryck för att domare i Kina inte använder sig av den grundläggande juridiska principen att ingen ska dömas för brott till dess skulden är ställd utom allt rimligt tvivel. George Karimis bild av att advokaterna inte vågar trotsa domare och åklagare får stöd av Amnesty International, som förra året kritiserade trakasserierna mot kinesiska advokater. Amnestys syn var att hotet om tillbakadragna licenser allvarligt underminerar rättssäkerheten i landet.

Korrespondensen mellan svenska UD och ambassaden i Beijing vittnade om lång tids tyst diplomati. Ingenting läckte ut som kunde störa processen och relationerna till den känsliga supermakten. Men en viss desperation kan spåras i de engagerade svenska ambassadtjänstemännens missiv: »Jag kan inte låta bli att reflektera över kontrasten mellan (landets) konsekventa hävdande av att rättssystemet är utan brister och hur det de facto fungerar med mutor, rätta kontakter och bristande tillgång för advokaterna till bevismaterial och klienter.«

Sommaren 2010 fick den tysta diplomatin effekt. George Karimi överfördes diskret till Sverige. Han uttrycker en oändlig tacksamhet över att han som en av få européer kunnat flyttas från Kina för att avtjäna straffet i sitt hemland.

– Det var ett mirakel att få återvända till Sverige. Jag har två kvinnor vid svenska ambassaden i Beijing att tacka för mitt liv.

Det händer att han drömmer att han är tillbaka i det kinesiska fängelset och när han vaknar kastar han sig ur sängen och tittar ut för att försäkra sig om att han är i Sverige igen. Men sju år i kinesiska fängelser har märkt George Karimi. De kinesiska myndigheterna utlovade dogmatiskt att »han har varit frisk, han är frisk och han kommer att förbli frisk«. Men när han öppnar munnen ser man hur näringsbrist och vanvård förvandlat tänderna till bruna, sönderruttnade, glesa taggar. Hans diskbråck har förvärrats. Han har högt blodtryck, lider av panikångest med andningssvårigheter. Magen fungerar illa. Han säger att han känner sig som en bil färdig för skroten.

Men det är bara utsidan. Att han har missat sina döttrars uppväxt kan inte graderas på en smärtskala. Sorgen är stor över att han förlorat så många år som far. George ska enligt planerna släppas från fängelset år 2015. Då kommer hans små flickor att vara stora – 17 och 22 år – och deras minnen av sin pappa är få och fragmentariska. Nu är han placerad på Storboda-anstalten norr om Stockholm, och familjen kan ringa och besöka honom flera gånger per vecka. Samtidigt har han funnits i deras liv hela tiden och både döttrarnas och deras mammas engagemang för George har varit stort. Bland utrikesdepartementets papper finns ett långt brev från den äldsta dottern till Carl Bildt där hon vädjar till honom eftersom »du som har barn måste veta hur det känns att vara borta från dem, veta hur viktigt det är att ha en pappa«.

Vid ett besök i höstas bad hans yngsta dotter: »Pappa, kan du inte berätta något så att jag har något att komma ihåg?« Hon vill ha ett minne från tiden då hon hade en pappa hemma hos sig, något konkret som visar att han en gång fanns där som alla andra föräldrar. George sa ingenting, utan lade handen i hennes nacke, såsom som han gjort när hon var liten. Och precis som hon brukade säga då, sa hon: »Jag är väldigt känslig där, det är så skönt när du lägger din hand där.«

Slutord

I januari 2007 beslutade Fokus redaktion, utifrån fallet med den 2001 mordåtalade Calle Jonsson, att skriva om svenskar i utländska fängelser – hur många de är, vilken brottslighet det handlar om, och vilka länder. På utrikesdepartementets lista över 200 svenskar i utländska fängelser fanns bland de allvarliga brotten fallet George Karimi, en svensk 46-årig man i Kina som dömts till livstids fängelse för penningförfalskning. Där stod: Kön: man, medborgarskap: svensk, ålder: 46 år, Land: Kina, brott: penningförfalskning, straff: livstids fängelse. En man som Sverige aldrig hört talas om, ett brott och ett oproportionerligt straff som ingen skrivit om.

Efter kontakter med svenska ambassaden i Beijing stod det klart att medial uppmärksamhet var det sista man ville ha. Kontakterna med stingsliga kinesiska myndigheter befann sig i ett känsligt läge och all publicitet kunde vändas mot Sverige och mot den fängslade svensken. I Fokus artikel (nr 2 2007) om svenskar i utländska fängelser blev det bara en bisats om den livstidsdömde mannen.

Nästan fyra år senare ringer advokaten Sten de Geer. Han var George Karimis ombud när denne fick svenskt medborgarskap i slutet av 1990-talet och meddelar nu att George förts över till Sverige och är öppen för en intervju med Fokus.

Fakta | Fem fängslade

I dag sitter fem svenska medborgare i kinesiskt fängelse.

Man, född 1954. Greps i augusti 2005, misstänkt för mutbrott. Dömdes i september 2006 till 11 års fängelse.

Man, född 1970. Greps i januari 2007, misstänkt för kreditkortsbedrägeri. Dömdes i oktober 2008 till 11 års fängelse plus böter.

Man, född 1961 i Kina. Greps i mars 2007, misstänkt för narkotikabrott. Dömdes i december 2007 till livstids fängelse, omvandlat till 18 år.

Man, född 1967 i Kina. Greps i juli 2009, misstänkt för ekobrott. Dömdes i juli 2010 till 4 års fängelse. Friges 2013.

Man, född 1974. Greps i april 2010, misstänkt för olaglig affärsverksamhet. Ingen dom är känd, mannen troligtvis fortfarande häktad.

Källa: UD

Det finns inga officiella siffror över hur många fångar som sitter i kinesiska fängelser, men uppskattningar från flera håll anger en siffra på ungefär 1,6 miljoner. Därmed kommer Kina på andra plats efter USA över antalet fångar.