Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

Inget fick lämnas åt slumpen, oavsett vem som vann valet skulle lagen vara väl förankrad.

Det lagförslag Peter Liese hade med sig hade sprängkraft. För första gången någonsin skulle det internationella flyget tvingas betala för sina växthusgasutsläpp, i alla fall de plan som landade eller lyfte från EU-mark. Liese var nöjd när han återvände till EU-parlamentet, där han var ansvarig för att driva lagförslaget i hamn. Alla tre presidentkandidaterna hade gett sitt stöd till idén att införa handel med utsläppsrätter för flygtrafiken. Det här var ett halvår efter att Al Gore mottagit Nobels fredspris för att ha fört upp klimatfrågan på agendan hos världens ledare. I november 2008 valdes Barack Obama, som ett år senare själv skulle motta fredspriset, till president, och EU-parlamentet antog flyglagen.

Nu, när lagen ska träda i kraft den 1 januari, och ledarna för de stora länderna möts i Durban, är tongångarna helt andra. Klimatdebatten har tystnat och Barack Obama har gjort helt om i frågan.

Ursprunget till konflikten står att finna i flygbranschen. I december 2009, samtidigt som FN:s klimatsamtal havererade på toppmötet i Köpenhamn, lämnade tre amerikanska flygbolag och USA:s flygbranschorganisation Air Transport Association in en anmälan till EU-domstolen. De hävdar, med stöd av Obama-administrationen, att flyglagen strider mot internationella överenskommelser. De påpekar att Kyotoprotokollet från 1997 ålagt ICAO, FN-organet för flygkraft, att reglera och minska flygbranschens utsläpp. EU:s egna initiativ skulle därför strida mot Kyotoprotokollet.

Enligt EU och klimatorganisationer har ICAO dock inte gjort några konkreta framsteg i att reglera eller minska flygets utsläpp. EU gick därför vidare på egen väg, vilket skakade om flygbranschen. Sedan Chicagokonventionen 1944 har den internationella flygtrafiken inte betalat en krona i vare sig moms eller bränsleskatt – en enorm konkurrensfördel gentemot andra transportmedel, och en förklaring till varför flyg ofta är det billigaste sättet att resa.

Rättstvisten i EU-domstolen mellan EU och de amerikanska flygbolagen ser ut att sluta till unionens fördel. Den 6 oktober gav domstolen i ett preliminärt besked ett starkt stöd för EU:s rätt att reglera utsläpp på sitt territorium och de amerikanska flygbolagen väntas förlora tvisten när domstolen fattar sitt slutgiltiga beslut kring årsskiftet. När den insikten grep flygbolagen blev frågan politisk, och några veckor senare antog det amerikanska representanthuset ett lagförslag som gör det olagligt för amerikanska flygbolag att följa EU:s nya lag.

– Om lagen blir verklighet skulle den försätta de amerikanska flygbolagen i en väldigt konstig sits, säger Gabriel Sanchez, forskare vid International Aviation Law Institute på De Paul-universitetet. Han följer konflikten på nära håll och menar att ett handelskrig riskerar att bryta ut mellan USA och EU om inte någon av parterna backar.

– Representanthuset spelar ett djärvt spel, och testar verkligen EU, som har sagt att företag som inte följer lagen kommer att bannlysas från EU:s flygplatser.

Gabriel Sanchez tror dock inte att det är flygbolagen som driver på USA:s motstånd längre.

– Nu vill flygbolagen mest bli av med problemet innan det börjar påverka deras affärer negativt. Det är den amerikanska regeringen som inte vill att EU reglerar och avgiftsbelägger amerikanska flygbolag. Nu väntar alla för att se vilken press USA, och kanske även Kina, kommer att lägga på EU.

Samma oro finns i Europa. Redan i maj skickade chefen för det brittiska flygbolaget Virgin Atlantic, tillsammans med chefen för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus, ett brev till EU där de skrev att »det vore galenskap att riskera vedergällning« från aktörer som Kina. »Tidigare erfarenheter … har visat att de inte är rädda att ta till hämndåtgärder. Europeiska flygbolag och Airbus är troliga måltavlor. … Vi har inte råd med en handelskonflikt av denna magnitud«. Strax därefter rappor­terade Financial Times att Kina ställt in en Airbusorder värd över 20 miljarder kronor.

Under hösten har USA mobiliserat ett motstånd mot lagen. Obama-administrationen skickade den 29 september en delegation till New Delhi för att samla motståndarna. Indien ledde sedan Kina, USA och 23 andra länder i en kampanj som den 2 november resulterade i att FN-organet ICAO antog ett uttalande där man uppmanade EU att avstå från att avgiftsbelägga utländska flygbolag. En tydlig markering.

Inför Durban samlades sedan tillväxtgiganterna i BASIC-gruppen – Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina – till ett gemensamt uttalande där de anklagade EU och dess »unilaterala åtgärder« för att hota FN:s klimatsamtal.

För utvecklingsländerna står viktiga principer på spel. Enligt FN:s klimatkonvention ska rika länder – som skapat mer växthusgaser och åtnjutit frukterna av en fossilbränsledriven tillväxt – ta ett större ansvar för klimatkrisen än fattigare länder.

EU:s flyglag är regional, och gäller flygbolag, inte länder, men för regeringarna i Kina, Indien och andra länder som nu har en enorm tillväxt, är principen om deras mindre omfattande klimatansvar livsviktig – och ett av de största hoten mot den principen är just nu EU.

Enligt prognoser (se källor nedan) kommer EU:s flyglag leda till att flygtrafiken genom EU fram till 2020 betalar mellan 1,2–4,5 eurocent per liter bensin. Bilar och lastbilar i EU betalar upp till 40 gånger mer i bensinskatt.

Flygbolaget SAS beräknar att kostnaden, omräknat till pris per resa och passagerare, kommer att bli i genomsnitt 5–10 kronor.

– Kostnaderna i utsläppshandeln är väldigt väldigt små jämfört med andra handelsflöden, säger Lars Andersen Resare, miljöchef på SAS.

– Säg att kineserna kommer betala 100 miljoner kronor per år, och samtidigt kommer låta bli att köpa flygplan i Europa för 40 miljarder kronor.

I en sådan situation är SAS oroligt för att EU kommer att vika sig och göra undantag för länder utanför EU, vilket skulle innebära konkurrensnackdelar för det skandinaviska flygbolaget.

– I så fall måste man ju ta bort det för oss också, så att inte vi behöver betala.

För flygbranschen handlar striden om EU-lagen om att den inte ska ge vissa flygbolag konkurrensfördelar, men flygbranschen vill också behålla sin gemensamma ekonomiska fördel gentemot andra transportmedel. För enskilda stater handlar konflikten om mer än vem som ska betala vad för växthusgasutsläppen; EU:s flyglag har hamnat i centrum för kampen mellan existerande och blivande stormakter om hur maktbalansen ska se ut.

EU-parlamentarikern Peter Liese menar att USA och Kina attackerar EU för att de tror att de kan splittra medlemsländerna. Ingen EU-stat har ännu öppet krävt att man ska backa från lagen. Men Liese hör allt fler informella röster från medlemsstater, och i korridorerna i Durban: »Ska vi köpa oss tid, skjuta fram startdatumet för flyglagens införande, eller göra undantag för utländska bolag?«

Om konflikten kring EU:s flyglag någonsin hade klimatkampen som en komponent så tycks den ha försvunnit, även för EU. Nu handlar det för unionen om att välja: riskera handelskrig med en eller båda av världens två största ekonomier, eller befästa omvärldens bild av EU som en svag politisk aktör.

Källor: »Transport Impacts on Atmosphere and Climate: Aviation« i Atmospheric Environment, av D.S. Lee m.fl. (Pew Center), IATA, IMF och Världsbanken (Rapport 2011: »Market-Based Instruments for International Aviation and Shipping as a Source of Climate Finance«), organisationen Transport & Environment.

Men att något inte är som det ska anar man så fort någon av dessa mötesdeltagare öppnar munnen. De pratar ett obegripligt språk som bara avlägset liknar engelska: »Vi brinner för KP2 mer än LCA, för CDM, REDD och LULUCF!« . Aktivisterna bär inte t-shirts med »Rädda klimatet« eller ens »Stoppa kapitalismen« utan »I love KP« (Jag älskar Kyotoavtalet).

T-shirten »I love KP« handlar om det paragrafrytteri som dominerat mötet; om man ska eller inte ska dumpa Kyotoavtalet från 1992. Enligt Kyotoavtalet tvingas bara rika länder minska utsläppen. Delar av miljörörelsen har därför gjort Kyoto till en symbolfråga: de rika ska minska sina utsläpp, inte de fattiga! Men till »fattiga« räknas enligt Kyoto Argentina, Qatar och en rad andra som inte alls är värst fattiga. Dit räknas också Kina, som i dag är världens största utsläppare. USA och Japan vägrar skriva på Kyoto och tillsammans står de som står utanför för 85 procent av utsläppen. Samma bråk dominerade Köpenhamnsmötet 2009. Där blev det inget avtal men ett löfte att minska utsläppen lite grann. Nu ska alla till 2015 förbereda ett nytt avtal som gäller efter 2020, kanske.

Trots att bara ett dussin länder står för nästan alla utsläpp gäller dessutom principen att alla ska vara med. Det är lite som om Fiji, Luxemburg och Oman skulle varit med och diskuterat och godkänt nedrustningsavtalen mellan USA och Sovjet.

En viktig sak i Durban är att av­talen verkligen ska gälla, vara »juridiskt bindande« som Kyotoavtalet varit. Men varken Kyoto eller ett kanske-kanske-avtal i framtiden är lagligt kopplat till någon konkret åtgärd.

Kanada skrev under Kyotoavtalet men bröt mot det flagrant. Ändå är en stolt ­kanadensisk miljöminister i Durban och låtsas som det regnar (det är 30 grader och sol). Efter Köpenhamn, trots den djupa­ globala krisen, steg världens utsläpp 2010 till sin högsta nivå någonsin.

Särskilt tragiskt är det eftersom klimatfrågan inte alls är särskilt svår. Utsläpparna måste betala för den skada de åsamkar klimatet så att det inte längre lönar sig att bränna fossilbränslen. Tvärte­mot vad man ofta tror är det inte så dyrt. Fossilenergi står för 2–5 procent av de största utsläpparnas konsumtion. Det kostar några få procent av BNP att byta energi, mycket mindre än finanskrisen, utspritt över lång tid. Sverige har visat att det går. Med koldioixidskatt och bioeldad fjärrvärme fick vi ned utsläppen med 12 procent samtidigt som ekonomin växte 50 procent.

Här finns en skatt som inte snedvrider konkurrens, som skatt på arbete och kapital, utan rättar till ett kostsamt problem. Enligt beräkningar kan det täcka 5–25 procent av skuldökningarna under krisen.

Bisarrt nog handlar diskussionen i Durban om motsatsen. Eftersom förhandlingarna om utsläppsminskningarna har låst sig, pratas det mest om hur rika länder i stället kan ge fattiga pengar för att klara det varmare klimatet. Pengar man inte har råd med på grund av skuldkrisen.

Men om det är så billigt, enkelt och bra för statsfinanserna, varför gör då länderna ingenting? Därför att det blir svårt, dyrt och dåligt för finanserna för de företag som i dag ligger bakom fossilbränslen. Dessa särintressen pressar sina regeringar att invänta de andra, och påstår (felaktigt) att de annars flyttar utomlands.

Därför går det fortare om de stora utsläpparna kan enas om något konkret.

Som i EU, där vi har en utsläppsmarknad som satt pris på koldioxid. Genom att hundratusentals företag nu sitter på hundratals miljarder utsläppsrätter de köpt, går EU:s beslut att minska utsläppen inte längre att riva upp.

Marknaden jobbar i dag för större minskningar, inte mindre. I USA inför ­Kalifornien en egen utsläppsmarknad 2013. Kina förbereder också utsläppsmarknader i ledande ekonomiska regioner.

Dessa dramatiska ekonomiska händelser var i Durban förpassade till seminariesamtal i ett litet rum två kvarter bort från förhandlingarna. Tänk om själva förhandlingarna handlade om hur dessa marknader kunde kopplas till varandra och till beslut om minskade utsläpp?!

FÖR ÖVRIGT är det fortfarande ingen som vet varför nästa klimatmöte flyttats från Sydkorea till Doha, huvudstad i Qatar, som har världens högsta klimatutsläpp per ­capita. Kanske Fifa, som just gav ökenlandet ­Qatar fotbolls-VM, har något tips.

I år hålls mötet, COP17, i Durban, Sydafrika. Inte ens miljöministern orkar hålla skenet uppe.

– Jag skulle önska att jag vore mer positiv, men det är en svår situation, sa Lena Ek till SVT tidigare i veckan.

Men vad är det som är så svårt, egentligen? Utifrån är det uppenbart att ekonomiska hänsyn styr. Näringslivet i både Europa och USA har tydligt bromsat mer omfattande utsläppsbegränsningar.

I offentligheten går stridslinjen mellan klimatvärnarna och näringslivet i frågan om praktiska lösningar på klimatproblemen. Debatten handlar om hur statliga styrmedel ska införas på »rätt sätt«, eller hur Sverige ska agera internationellt för att inte snedvrida konkurrensen eller skada exporthandeln. Det handlar förstås om egenintresse. I ett mejl till Fokus skriver Maria Rankka, vd på Stockholms handelskammare, att »statliga regleringar kostar i lägre tillväxt, färre jobb och sämre användning av resurser. En baksida som tyvärr alltför sällan diskuteras.«

Men näringslivets tveksamhet är inte bara utslag av ett pragmatiskt värnande om den egna konkurrenssituationen. De senaste åren har flera av västvärldens mäktigaste näringslivstoppar börjat ifrågasätta själva grundfundamentet i den internationella klimatforskningen. Det vill säga tron på att mänskliga aktiviteter utgör den främsta orsaken till de ökade utsläppen av växthusgaser, och att utsläppen i sin tur påverkar den globala uppvärmningen. De är klimatskeptiker, helt enkelt. Och flera av dem finns i det svenska näringslivet.

Frågan om ledarnas inställning till klimatforskningen är känslig. I arbetet med den här artikeln har Fokus kontaktat ett antal av näringslivets tyngsta makthavare – toppcheferna på Investor, LKAB, Industrivärden, med flera – för att ta del av deras personliga syn på klimatfrågan.

Alla utom en vägrade svara på våra frågor. Lastvagns- och busstillverkaren Scania har skickat en delegation till klimatmötet i Durban, men bolagets vd Leif Östling säger sig inte ha tid att svara på om han tror att människan har något med de ökade koldioxidutsläppen att göra.

Den enda som svarade var Andreas Regnell i Vattenfalls koncernledning, som skrev att »det finns mycket forskning som visar på att mänskliga aktiviteter är orsaken till ökade utsläpp av växthusgaser« och att koldioxidutsläppen »mest troligt enligt aktuell forskning« är huvudorsaken till uppvärmningen.

Näringslivets klimatskeptiker har lyckas påverka agendan på högsta nivå. Ta Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, till exempel – näringslivets egen vetenskapsorganisation. Akademin har uttalat sig om utsläppen av växthusgaser i enstaka sammanhang. Men till skillnad från systerinstitutionen Kungliga Vetenskapsakademien har IVA inte formulerat en tydlig, övergripande ståndpunkt i klimatfrågan. IVA har också fått kritik för att de släpper fram klimatskeptiker i debatten, men enligt vd Björn O Nilsson vill akademin vara ett »öppet forum«.

Lennart Billfalk, ordförande i IVA:s energi- och miljöråd och »senior advisor« på Vattenfall, utvecklar:

– Vi har inte tagit fram ett sådant dokument, bland annat på grund av att det finns ett par namnkunniga medlemmar som hävdar att det inte strikt går att bevisa klimatförändringarna. De flesta av oss skulle ställa sig bakom en ståndpunkt som bejakar försiktighetsprincipen, att man måste agera utifrån det man vet, men det finns uttalade skeptiker som kan ha bidragit till att vi inte har kommit dit, säger han.

År 2009 författade Per-Olof Eriksson ett debattinlägg i Dagens Industri med rubriken »Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff«. 73-årige Eriksson har en bakgrund som vd på Seco Tools och Sandvik. Han har varit styrelseordförande i Svenska Kraftnät och suttit i styrelsen för storföretag som Volvo, SSAB, Handelsbanken, Skanska och Assa Abloy.

Hans debattinlägg fick 805 läsarkommentarer på fem dagar och utlöste en infekterad debatt. En rad näringslivstoppar slöt upp bakom Eriksson. Finansmannen Mats Qviberg sa till Dagens Industri att »det finns en grupp företagsledare som tycker så men inte vågar säga det öppet«. I november samma år skrev fysikern och före detta toppdirektören Lars Bern, som ägnat hela sin yrkesverksamma karriär åt miljörelaterade frågor, en debattartikel i Svenska Dagbladet där han hävdade att »en politik som bygger på växthushypotesens kvicksand kommer att ruinera oss« .

Intresset för näringslivselitens klimatskepsis svalnade dock i takt med att toppmötena floppade. Men i våras brände det till igen. Den här gången var det några av industrins allra mäktigaste personer som uttalade sig.

På årsdagen för den stora oljeriggs­olyckan i Mexikanska golfen sa BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg att »världen kan tåla ett par graders uppvärmning«. Forskarsamhället, som anser att effekterna av en tvågradig uppvärmning skulle bli katastrofala, rasade.

Och i februari satt innehavaren av plats nummer 13 på Fokus färska makthavarlista, den svenska industrins enskilt viktigaste person, i »Ekots« morgonintervju och diskuterade koldioxidutsläpp. Sverker Martin-Löf, ordförande för maktbolaget Industrivärden – med kontroll över industrijättar som SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – sa bland annat att »det finns väldigt mycket fakta som inte alls pekar på att det är lika allvarligt som det framställs

ibland«. Martin-Löf pressades hårt av »Ekots« Tomas Ramberg men kunde inte direkt namnge några forskare eller vetenskapliga rapporter som stödde hans tes.

Däremot kunde han känna sig trygg i att han hade stöd i direktörsleden. Han, liksom Per-Olof Eriksson, Lars Bern och Carl-Henric Svanberg, är samtliga invalda medlemmar i IVA.

De som har uttalat sig i klimatfrågan är knappast några fjäderviktare. Men hur representativa är de för näringslivet i Sverige generellt? Inte särskilt, menar experter på klimatfrågan.

– Det finns de som sticker ut och är högljudda i debatten, men de är inte representativa för näringslivet i stort, säger Robert Lundberg, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

Martin Ådahl, vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, håller med:

– Det finns ett fåtal egensinniga original, men de har ingen vidare makt över svensk politik. Däremot kan de skapa ett omärkligt tryck på vissa svenska företag att bromsa pionjärinsatser. Saker som kunde bli av blir inte av. Skeptiska saker om klimatet sägs i slutna rum. Men till skillnad från i USA är det ingen som driver en aktiv kampanj.

Sommaren 2009 antog det amerikanska representanthuset ett förslag om en amerikansk utsläppsmarknad. Föga förvånande agerade senaten bromskloss. De federala politikerna, i huvudsak republikaner, talade om risken för att förlora arbetstillfällen till Kina. De vägrade acceptera ytterligare en skatt på energi och ville undvika ännu mer statlig styrning. De följande månaderna försökte partierna mejsla fram en ny överenskommelse. Det gick sådär. Det som från en början var tänkt att bli en storslagen uppgörelse, som skulle förändra den amerikanska ekonomin i grunden och minska utsläppen, hade snart förvandlats till ett urvattnat »grand bargain«.

För att demokraterna skulle få igenom sitt utsläppstak krävde republikanerna att regeringen skulle stimulera ökad produktion av naturgas, kärnkraft och olja. Det råkade vara just den enskilda fråga som T. Boone Pickens, den högljudde Texas-baserade olje- och gasmiljardären, brydde sig allra mest om. Ingen var särskilt förvånad.

– I USA finns det ett starkt lobbytryck från olje-, kol- och gasindustrin. Det är helt uppenbart att de har påverkat de politiska beslutsfattarna, säger Lennart Billfalk på IVA.

Mindre än hälften av USA:s befolkning tror i dag att människan ligger bakom den globala uppvärmningen. I USA har närings­livets klimatskepsis gått från tyst prat i stängda rum, till en fullfjädrad kampanj. Ingen vill erkänna att de grundar sin uppfattning på ett ekonomiskt egenintresse. Men anti-klimat-lobbyns idoga ansträngningar har gett klimatmotståndet en vetenskapsliknande inramning. Det har blivit en etablerad ståndpunkt för stora delar av den amerikanska högern.

Republikanska politiker är livrädda för att stöta sig med konservativa väljare, resursstarka energibolag och den tongivande amerikanska handelskammaren, som hårdnackat motsätter sig lagstiftning i klimatfrågan. Det återspeglades bland annat i senatsvalet i november i fjol, då bara en av 48 valbara republikaner svarade ja på frågan om människan ligger bakom den globala uppvärmningen. Eller i uttalanden från senatorer som James Inhofe, som har kallat klimatförändringarna för »det största lurendrejeriet som någonsin pådyvlats det amerikanska folket«.

Flera rapporter har visat att även europeiska företag stödjer klimatskeptiker i USA. Bolag som BP och Eon har betalat hundratusentals dollar i stöd till amerikanska politiker som enträget förnekar att människan har något att göra med klimatförändringarna.

Den klimatskeptiska rörelsen till trots tvingas en alltmer enig – och desperat – forskarvärld sätta hoppet till initiativ från just näringslivet. Enligt Åsa Persson, forskare vid Stockholm Environment Institute och författare till en artikel om företagsledares klimatengagemang i tidskriften Nature Climate Change, har forskarvärlden mer och mer börjat tvivla på att internationella avtal kommer lösa problemen på kort sikt:

– Det är komplicerat att utreda hur genuint näringslivets intresse för klimatfrågorna faktiskt är, men vi är mer hoppfulla om att företagen kommer stå för fler initiativ i framtiden, åtminstone så länge situationen ser ut som den gör i dag.

Fakta | Skaver i plånboken

Knutarna är många när världens länder ska enas om miljömål. I slutändan handlar det om vem som ska stå för notan.

Durban 2011
FN:s klimatmöte COP17 i Durban pågår från 28 november till 9 december. Omkring 190 länder deltar. Efter debaclet i Köpenhamn 2009 har klimatförhandlingarna gått i stå. Inte heller på det efterföljande mötet i Cancún lyckades man med det viktigaste – att komma fram till ett nytt bindande avtal för att motverka den globala uppvärmningen.

Förväntningarna inför Durban har varit mer realistiska. Fokus ligger snarare på att länderna överhuvudtaget ska närma sig en överenskommelse.

Huvudpunkterna
•Vilken rättslig form avtalet ska ha.
• Hur länderna gemensamt ska kunna nå målet att undvika en temperaturökning på två grader.
• Hur u-ländernas klimatanpassningar ska finansieras.

Kyoto­protokollet
År 1997 slöts en internationell klimatöverenskommelse i Kyoto, Japan. Avtalet trädde i kraft 2005 med målet att de årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008–2012.

Avtalet blev dock ganska tandlöst. USA ratificerade det aldrig och har valt att ställa sig utanför samarbetet med argumentet att Indien och Kina inte omfattas av det. Många av de länder som skrev under har minskat sina utsläpp, men oftast inte tillräckligt. I Spanien ökade i stället utsläppen med 50 procent.

Kyotoavtalet löper ut under nästa år, men något nytt avtal verkar inte bli verklighet inom den närmaste framtiden.

– Därför att det bara är länder som står för 16 procent av världens utsläpp som har sagt sig vara beredda att jobba vidare. Jag tycker fortfarande att Stern-rapporten visar det viktiga. Att antingen gör man åtgärder nu till en lägre kostnad eller senare till en högre kostnad. Och mycket klimathanteringar skapar jobb och tillväxt. Så det går att kombinera båda grön krishantering och ekonomisk krishantering.

Men om det nu är så lönsamt att gå före – varför gör inte flera aktörer det?

– Ja, det frågar jag mig varje dag. Det är väl som med allting annat – marknadsföringens innersta kärna – att några procent av befolkningen uppfattar ny kunskap snabbt och så finns det en lite större grupp som det tar längre tid för, och när de grupperna drar med sig resten av befolkningen så händer något.

Industrivärdens Sverker Martin-Löf har sagt att »objektivt finns det inga bevis för att koldioxidutsläppen är så farliga som man framställer dem«. Hur ser du på att en företrädare för Handelsbankssfären med de kanske viktigaste klimatpåverkarna i Sverige – SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – har den här uppfattningen?

– Alla har ju rätt till sin egen åsikt i ett demokratiskt samhälle. Jag kan bara konstatera att forskarvärlden har en annan uppfattning. Och att jag har en annan uppfattning.

Centerpartiet är i dag det mest näringslivsvänliga partiet, och hyllas ideligen av Svenskt Näringsliv. Finns det en intressekonflikt?

– Nej, det tycker inte jag.

Har Sverige världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik?

– Ja, det skulle jag säga faktiskt. Men det beror lite på hur man mäter. Jag är glad så länge vi ligger bland topp tre.

Det där med »världens mest ambitiösa« var en av din företrädares favorituttryck, men sanningen i det har ifrågasatts av bland andra Energimyndighetens tidigare generaldirektör Tomas Kåberger?

– Ja, man kan presentera det på det sättet också. Jag vägrar att gå in i någon decimalexercis här. Jag vill att vi ska ligga långt fram.

I de data som amerikanska energidepartementet presenterade i veckan ökar ju Sveriges utsläpp av koldioxid från 2009 till 2010. Hur ser du på det?

– Det är en effekt av många olika saker, vi har en pil som pekar neråt om man drar ut det på fler år, men vi kan bli bättre och ska bli bättre. Snart har vi en del på plats som borde leda till bättre siffror.

Anders Turesson, under tolv år Sveriges huvudförhandlare i klimatfrågor, kommer i dagarna ut med en bok. Han skriver att »någon [måste] visa politiskt mod vid rätt tillfälle« för att förhandlingar ska komma någonstans. Vilka aktörer kan göra det i dag?

– Sverige är ett av de länderna. Jag vill ha ett gemensamt nordiskt agerande. Sedan kan mod vara lite olika för olika länder. Hur tacklar USA det här att man är låst och inte får fram någon klimatlagstiftning? Vad betyder Kinas investeringar i den nya tekniken? Det viktiga nu tror jag handlar om tillit, särskilt efter Köpenhamn, att folk ska kunna lita på varandra. Därför jobbar jag mycket med de fattiga länderna och försöker hitta sätt att skapa tillit.

Som EU-parlamentariker drev du att EU ska minska sina klimatutsläpp med 30 procent till 2020. Men det hör man inte nu längre. Vad är egentligen regeringens linje i frågan?

– Att det vore önskvärt med det målet. Men vi ser att det finns länder som spärrar det, så vi jobbar mycket bakom kulisserna med den frågan nu.

Du förresten, varför kommer alla statsråd från södra Sverige?

– Det vet jag inte. Det är nog en händelse. Det är svårt att reglera slumpen.

Detta har hänt

Efter två misslyckade klimatmöten i först Köpenhamn och sedan Cancún saknas fortfarande en global klimatöverenskommelse. Delar av världens ledare möts om två veckor i Durban i Sydafrika för ett nytt försök på det så kallade COP17. I veckan visade siffror från amerikanska utrikesdepartementet att utsläppen av koldioxid i världen ökade med sex procent under 2010. Också utsläppen i Sverige var större 2010 än 2009.

Olofsson hade en bekymmersam fråga hon måste dryfta med statsministern. Det gällde Sveriges största företagsaffär genom tiderna. Statliga Vattenfall hade lagt ett bud på holländska Nuon och prissumman var över 100 miljarder kronor. Skulle regeringen godkänna köpet?

Näringsministerns relation till Vattenfall var inte den bästa. Ett år tidigare hade Maud Olofsson sagt nej när bolaget ville köpa gamla kärnkraftverk från British Energy i England. En av hennes tjänstemän på ägarenheten hade varnat för att prislappen på Nuon var alldeles för hög. Men Maud Olofsson tyckte inte att hon kunde gå emot bolaget igen.

Och Fredrik Reinfeldt och de andra parti­ledarna hade inga invändningar; »finns ej skäl att säga nej till affären«, var den korta noteringen i diariet dagen därpå.

Nuonaffären blev kulmen på Vattenfalls Europaäventyr som på dryga tio år förvandlade det forna statliga affärsverket till ett av Europas största energibolag. I dag, två och ett halvt år senare, är Vattenfall ett bolag under hård press. Motgångarna har avlöst varandra. Expansionen har avbrutits och tillgångar säljs ut på löpande band för att rädda den raserade ekonomin. Under andra kvartalet i år rapporterade bolaget till och med en förlust med 3 miljarder, och när resultatet för nio månader redovisades i förra veckan hade omsättningen sjunkit kraftigt och vinsten nästan halverats. På bara två år har statens vinstrikaste bolag blivit en krishärd. Hur står det egentligen till med Vattenfall?

När Lars G Josefsson år 2000 fick jobbet som Vattenfalls vd hade hans företrädare Carl-Erik Nyquist redan köpt 25 procent i Hamburgs energibolag HEW. Det var Eon som tvingades sälja när avregleringarna i Tyskland inleddes.

– Det är rätt att gå in i Europa, men hur man ska tjäna pengar har jag ingen aning om, kommenterade Nyquist till sin efterträdare när han lämnade över.

För de tyska politikerna som ville ha en konkurrent passade Vattenfall utmärkt. Ett bolag från Sverige och dessutom med svenska staten som ägare gav den trygghet och stabilitet de ville ha. Att Lars G ­Josefsson dessutom pratade flytande tyska var en stor fördel när han skulle komma på god fot med tyska lokalpolitiker.

I början av 2000-talet köpte Lars G Josefsson tyska ­energibolag på löpande band. Det var brunkolsgruvor och kolkraftverk i östra Tyskland, energibolag i Berlin och Hamburg, och dessutom andelar i ett antal av Tysklands äldsta kärnkraftverk. Därefter fortsatte uppköpen i Polen, Danmark, Belgien, Finland och även i Storbritannien, där det till slut blev en satsning på vindkraft.

Till en början var Europa­satsningen framgångsrik. Vattenfall växte så det knakade och drog in tiotals miljarder till statskassan. Det var den socialdemokratiska regeringen som hade gett grönt ljus för Europa­investeringarna och Göran Persson gav Vattenfallsdirektörerna fritt spelrum. Men i takt med att fler kolkraftverk köptes växte också kritiken hemma i Sverige. Vid bolagsstämman 2005 infördes därför en portal­paragraf i bolagsordningen: »Bolaget ska inom ramen för kravet på affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning.«

Kritikerna i riksdagen ville att Vattenfall skulle ta vinsterna och investera dem i förnyelsebar vindkraft hemma i Sverige. Men Lars G Josefsson visste bättre. Han ansåg att Vattenfall mycket väl kunde satsa i gammal kolkraft, eftersom bolaget samtidigt utvecklade en ny teknik, CCS kallad. Genom Carbon Capture and Storage – »kolinfångande och lagrande« – skulle man kunna ta hand om kol­dioxidutsläppen och pumpa ner dem under jord. Med CCS som garant för att kolkraften skulle bli miljövänlig fortsatte Josefsson att åka skytteltrafik till Europa för att köpa bolag.

Den ekonomiska boomen på 2000-­talet gjorde att energipriserna steg och gav stora inkomster till energibolagen. Handeln med utsläppsrätter fick elpriset att stiga ytterligare, och eftersom Vattenfall har stora mängder fossilfri vattenkraft och kärnkraft som inte kräver några utsläppsrätter, kunde bolaget ta in rejäla övervinster.

Vid finanskrisen hösten 2008 rasade dock energipriserna och dessutom sjönk elförbrukningen i Europa med tio procent. Det var första gången på många decennier som elkonsumtionen minskade och det innebar radikalt nya förutsättningar för energi­branschen. Vattenfall fortsatte ändå sin tillväxtstrategi. Hösten 2008 köptes 18 procent i den polska kolkraftproducenten Enea, och några månader senare stod alltså holländska Nuon på tur – för rekordpriset 104 miljarder kronor.

Också Nuon var ett fossildominerat energibolag, men med mer gas än kol. Anläggningarna var ålderstigna och en fjärdedel skulle behöva skrotas efter 2015. Det bokförda värdet på Nuons anläggningar var inte högre än 57 miljarder kronor, och resten av köpeskillingen, 47 miljarder, fick därför bokföras i balansräkningen som »goodwill« – en »immateriell« tillgång, utan säljbart värde.

I bokslutet motiverade Lars G Josefsson goodwillposten med »förväntade ökade intäkter från energihandel och liknande verksamhet samt framtida kund­relationer«. Så länge Vattenfall fortsatte att expandera kunde denna jättelika goodwillpost säkerligen hanteras och sakta skrivas av mot framtida vinster. Men om Vattenfall i stället tvingades krympa verksamheten och dra sig ur marknader skulle värdet på posten sjunka drastiskt och tvinga fram stora nedskrivningar.

Dessutom hade Vattenfall fördubblat sin skuldsättning för att finansiera Nuon-köpet. Vattenfall tog stora lån mitt under brinnande finanskris, vilket bara var möjligt med staten som garant. Följden blev ändå att Standard & Poor’s under 2009 sänkte utsikterna för Vattenfalls kreditbetyg från stabila till negativa. De ekonomiska problemen tornade upp sig och plötsligt hade Vattenfalls expansiva strategi blivit en återvändsgränd. Radikala besparingar infördes och nyinvesteringarna drogs ner till ett minimum.

Samtidigt hade Vattenfall blivit en av de största miljöbovarna i Europa vad gäller koldioxidutsläpp. Köpet av Nuon ökade utsläppen till 91 miljoner ton koldioxid per år, nästan dubbelt så mycket som Sveriges totala utsläppsmängd. Lars Josefsson hade satsat allt på att utsläppen skulle lösas med CCS. Men än så länge var tekniken bara på experimentstadiet, och dessutom skulle det krävas miljardinvesteringar för att få den på plats. Pengar som Vattenfall inte längre hade. Nu, vid årsskiftet 2009/2010, riskerade bolaget i stället sitta fast med alldeles för många kolkraftverk och alldeles för höga utsläpp. Den situationen skulle bli ohållbar, om inte förr så från 2013 då Vattenfall inte längre skulle få 65 procent av sina utsläppsrätter gratis.

Hösten 2009 växte kritiken mot Vattenfall upp till orkanstyrka. Uppgifter framkom att bolaget var på väg att sälja det fasta el­nätet i Sverige, trots att ägarna staten motsatt sig det. Det var uppenbart att näringsdepartementet inte hade någon kontroll över bolaget. Våren 2010 fick Lars G Josefsson lämna sin post. Han ersattes av norrmannen Öystein Löseth, som kommit in i bolaget från Nuon. En tid därefter fick även ordföranden Lars Westerberg gå, efter att det framkommit att han gett en fallskärm till ­Josefsson – trots att denne formellt sett aldrig fått sparken.

Sent omsider kom näringsdepartementet även med en ny formulering till bolags­ordningen; Vattenfall skulle nu vara » ett av de företag som leder utvecklingen mot miljömässigt hållbar energiproduktion«.

Efter valet 2010 flyttade förvaltningen av de statliga företagen till finansdepartementet, vilket innebär att det numera är finansmarknadsminister Peter Norman som ansvarar för Vattenfall. Men den energi­politiska styrningen har knappast blivit tydligare.

Den nya strategi som Öystein ­Löseth infört innebär dock en omsvängning. Två mål tycks nu vara överordnade. Vatten­fall ska återta sin roll som kassa­ko till statskassan även om kravet på avkastning är sänkt. ­Bolaget ska också klara de miljö­mål som EU ställt upp för 2020. Koldioxid­utsläppen ska därför sänkas till 65 miljoner ton fram till 2020. Just nu ligger Vattenfall långt efter sina konkurrenter i Europa. I genomsnitt släpper de europeiska energibolagen i dag ut 350 gram koldioxid per producerad kilowattimme, men Vattenfall släpper ut 450 gram.

Hur Vattenfall ska komma ur sitt kolberoende och satsa på mer förnyelse­bar energi när man dessutom måste banta investeringsbudgeten, det är frågan. Så sent som i förra veckan sänktes investeringsplanerna ytterligare med 15 miljarder och ligger nu på 150 miljarder för perioden 2012–2016.

Expansionen i Europa har avbrutits och Vattenfall lämnar ett antal av de marknader bolaget nyss gett sig in i. Anläggningarna i Polen, Danmark och Finland är redan sålda eller till försäljning. I Belgien säljer Vattenfall den belgiska delen av Nuon. Det är bara Sverige, Tyskland och Holland som fortfarande ska vara kvar som Vattenfalls »kärnmarknader«. Den stora frågan är dock vad som nu ska hända i Tyskland sedan den tyska regeringen bestämt att på tio år avveckla kärnkraften.

Öystein Löseth som själv åker Vasaloppet gör gärna jämförelser med skidåkning (Vattenfall sponsrar svenska skidlands­laget). Löseth är en drygt femtioårig norrman som kommit in i det svenska Stockholmsetablissemanget. Härom veckan umgicks han med Carl-Henric Svanberg, BP:s styrelseordförande, och tillsammans med Vattenfalls nya styrelseordförande Lars G Nordström är han regelbundet uppe på finansdepartementet och träffar Peter Norman och dennes statssekreterare Erik Thedéen. Och alla tycks förstå hans sjungande norska.

– Målet att nå ner till 65 miljoner ton koldioxid till 2020 är vårt överordnade mål, säger han när vi pratas vid efter en folktom presskonferens där Fokus utsända är de enda närvarande. Samma morgon har euroländerna presenterat ett nytt krispaket och Ericsson sålt sina mobiltelefoner.

Löseth berättar att det är han själv som satt upp målet 65 miljoner ton och att det i första hand dikteras av merkostnaden på dryga 7 miljarder kronor som det från 2013 kommer att kosta att köpa alla utsläppsrätter Vattenfall behöver.

– Vi kan bli tvungna att stänga eller sälja ett par kolkraftverk i Tyskland för att nå våra utsläppsmål. Om verken är lönsamma försöker vi sälja dem, om de är olönsamma lägger vi dem i malpåse, säger han.

Kärnkraftsbeslutet i Tyskland innebär att anläggningarna i Brunsbüttel och Krümmel läggs ner permanent, vilket gav Vattenfall en extra förlust på 10 miljarder i somras. Avvecklingen av kärnkraft är en komplicerad process och därför är det inte uteslutet att det kommer mer kostnader längre fram. Vattenfall undersöker möjligheterna att driva skadeståndsprocess mot den tyska staten.

Men om kärnkraften inte blivit någon lyckad affär i Tyskland så hoppas Öystein Löseth nu på brunkolen, som utgör lejon­parten av Vattenfalls tyska kolkraftsanläggningar. Brunkolsverken i östra Tyskland kommer att bli än viktigare när kärnkraften ska avvecklas.

– Brunkolen behövs för att ge Tyskland baskraft, säger Öystein Löseth.

Brunkol, lignit, är en sämre energikälla än stenkol. Endast en tredjedel av energin tas till vara, resten försvinner när vattnet tas bort. Koldioxidutsläppen är dessutom högre, ett ton brunkol ger ett ton koldioxid vid förbränning. Vattenfalls brunkolsgruvor producerar i dag 60 ton, vilket innebär att nästan hela koldioxidmålet fylls upp av bara brunkol, om CCS-tekniken inte blir verklighet. Det lokala politiska motståndet mot att pumpa ner koldioxid under mark är dock kompakt och Vattenfall har därför fått lägga sina CCS-planer på hyllan.

Tyskland kommer nu att alltmer gå över till förnybar energi. Det kan mycket väl innebära att också kolkraftverken får stå tillbaka, tror Sven Teske från Greenpeace International i Tyskland.

– Vattenfalls investeringar i stora kolkraftverk kan komma att bli olönsamma om de kopplas bort när elbehovet täcks av vindkraft som är billigare att producera, säger Sven Teske.

De verk han framför allt syftar på är Boxberg och Moorburg där Vattenfall nu investerar 40 miljarder, en tredjedel av hela sin investeringsbudget. Verken har dessutom blivit flera år försenade och är antagligen redan förlustprojekt som Vattenfall bygger färdigt i brist på bättre alternativ.

– Vattenfall i Tyskland har ingen strategi för att satsa på förnybart, säger Sven Teske.

– En hel del vindkraftssatsningar har gjorts i östra Tyskland men Vattenfall har inte varit med. Eon är mer framme nu, Vattenfall tycks bara sitta och vänta.

Tysklands totala omsvängning har satt den svenska energijätten, med en så stor kolkraftsnärvaro i landet, i en prekär situation. Och bidrar även till politiska problem för bolaget på hemmaplan.

– Det är viktigt att Sverige hänger med Tyskland, det är ett tillfälle som vi inte får missa, säger socialdemokraternas näringspolitiske talesman Lars Johansson.

– Vi vill att Vattenfall ska vara ett näringspolitiskt instrument för energiomställningen.

Eva Flyborg från folkpartiet ser dock förändringarna i Tyskland från ett annat perspektiv.

– Om Tyskland lägger ner sin kärnkraft ger det oss en utmärkt möjlighet, säger hon.

– Om vi bygger ny kärnkraft kan vi exportera kärnkraftsel till Tyskland.

Kärnkraften är fortfarande den främsta huvudvärken i svensk energipolitik. Och frågan är naturligtvis vilken väg Vattenfall väljer, och om politikerna kommer att kunna styra.

Ett antal av Sveriges storföretag inom basindustrin under namnet Industrikraft AB har i flera år tryckt på för att få i gång bygget av en ny reaktor i Sverige. Vattenfall och Industrikraft har haft ett gemensamt samarbetsprojekt och vd:n Mats Gustavsson och pr-konsulten Niklas Nordström har även besökt närings­departementet för att få i gång en kampanj. Diverse möten var också planerade, men så kom olyckan i ­Fukushima i Japan den 11 mars i år och allt ställdes in. Några månader senare drog sig Vattenfall ur samarbetet eftersom ledingen inte hittat de rätta kommersiella förutsättningarna.

Frågan är naturligtvis vem som ska ta risken vid en sådan jätteinvestering på 50–70 miljarder kronor (prislappen på den finska reaktorn beräknas bli 70 miljarder). Och går det att få lönsamhet? Uppenbarligen är åsikterna delade om detta.

– Räknar vi på den kapacitet som i dag byggs eller planeras i Norden så kommer vi att få ett elöverskott på 40–50 TWh i början på 2020-talet. Samtidigt ser vi ingen ökning av elanvändningen. Sedan elförbrukningen gick ner tio procent hösten 2008 har den inte kommit tillbaka. Vi tror att det kommer att dröja fram till 2020, säger Öystein Löseth.

Han är osäker på om det är lönsamt att bygga ny kärnkraft.

– Det är det vi nu ska ta reda på genom den analys vi satt i gång. Vi måste veta vad det kostar i Sverige, och innan vi kommer fram till ett investeringsbeslut så kan det ta upp till tio år. Först då kan vi säga om det är lönsamt.

Vattenfall investerar under perioden 2004–2014 cirka 50 miljarder kronor i effekt­höjning i befintlig kärnkraft i Sverige. Därmed förlängs drifttiden med ­ytterligare femton år, och innan dess är det därför inte troligt att någon ny reaktor byggs i Sverige.

– Om det ska byggas ny kärnkraft i ­Sverige så ska vi vara med, säger Löseth.

Men Mats Gustavsson på Industrikraft är inte nöjd:

– Ena dagen säger Vattenfall att de vill bygga, nästa dag vill de inte vara med, suckar han. Vi jobbar fortfarande för att bygga en reaktor i Sverige, men vi tycker att det är fel att låsa frågan till de nuvarande ägarna.

Folkpartiledaren Jan Björklund har inte varit sen att kritisera Vattenfall för oligopolfasoner. I somras slapp det även ur honom att energiöverenskommelsen borde omförhandlas för att få in nya ­aktörer på nya platser. Men det tog han sedan tillbaka. Eva Flyborg tycker ändå att förändringar behövs.

– Den nya centerledningen behöver väl lite tid, men eftersom verkligheten förändras behöver vi också ändra överenskommelser som inte längre håller, säger hon.

Mats Gustavsson vill också ändra på det beslut som är fattat:

– Vi vill inte riva upp energiöverenskommelsen utan bara göra smärre justeringar.

Uppgörelsen bygger dock på att en eventuell ny reaktor måste ersätta en redan befintlig. Hur en ny reaktor ska kunna startas utan att blanda in de nuvarande ägarna är därför svårt att förstå.

Antagligen kommer allt landa i frågan om subventioner. Riksdagsbeslutet att tillåta ny kärnkraft var nämligen villkorat med att investeringen ska ske utan statliga subventioner. Regeringen har lovat komma tillbaka till riksdagen med en precisering av vad man anser vara subventioner till kärnkraft.

– Vi jobbar med frågan men jag kan inte säga när vi är klara, säger Daniel Johansson, centerpartistisk statssekreterare på närings­departementet.

Han utesluter att kärnkraften ska kunna få kreditgarantier eller skattelättnader som i Finland. Men frågan om det obegränsade skadeståndsansvaret vid olyckor skjuter han över på miljödeparte­mentet. Olyckan i Fukushima uppskattas kosta mer än 1 000 miljarder kronor, vilket de japanska skattebetalarna får betala. I Sverige är kärnkraftsföretagens skadeståndsansvar begränsade till 12 miljarder kronor. Resten av risken tas av statskassan. Är det en subvention? Daniel Johansson vill inte ge något svar:

– Vi kommer att precisera dessa frågor när vi återkommer till riksdagen.

Vilken väg kommer Vattenfall att gå? Förutom en havsbaserad vindpark tillsammans med Stadwerke München i Nordsjön har Vattenfall inte gjort några investeringar i vindkraft på land i Tyskland. Totalt ska företaget satsa 26 miljarder på vindkraft fram till 2015, en siffra som kan dras ner nu när investeringsbudgeten krymper ytterligare. Investeringarna i den fossil­beroende kraftproduktionen är fortfarande totalt dominerande, men Öystein Löseth lovar att den fossilbaserade kraften ska ner till 30 procent redan 2015. För att nå dit finns antagligen ingen annan väg än en massiv utförsäljning av de kraftverk Lars G Josefsson en gång köpte.

Den ansvariga ministern Peter Norman vill inte svara på hur Vattenfall ska bli »ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion«. Frågan hamnar i stället på ordföranden Lars G Nordströms bord. Han har, trots sina 68 år, nyligen entusiastiskt tagit sig an jobbet i problemtyngda Vattenfall. Han var senast vd i svensk-danska Posten, och tidigare ledde han framgångsrikt Nordea under många år. Där fick han dock kritik från Greenpeace för att banken lånade ut pengar till finsk kärnkraft.

Han vill inte själv betrakta sig som någon kärnkraftsvän utan värdesätter att Vattenfall arbetar med inte mindre än sex energislag (biobränsle, vindkraft, naturgas, vattenkraft, kärnkraft, kolkraft). Men när det gäller stoppet av kärnkraften i Tyskland är han bestämd.

– Tyskland är en rättsstat. Vattenfall måste stänga sina anläggningar, och därmed lider vi ekonomisk skada. Därför undersöker vi nu möjligheterna att få kompensation, och jag utgår ifrån att det är möjligt.

I Tyskland har Vattenfall ett obegränsat skadeståndsansvar vid en eventuell kärnkraftsolycka, och genom ett avtal mellan dotterbolaget och Vattenfall har även ­moderbolaget detta obegränsade ansvar. Vill Vattenfall ta bort detta avtal?

– Det är klart vi vill, och vi arbetar med hur det ska gå till. Jag kan tänka mig att vi lägger ihop denna fråga med kravet på skadestånd av tyska staten alla sakerna hänger ju ihop«.

Vattenfall har nästan bara kolkraft kvar i Tyskland. Lars G Nordström medger att bolaget måste investera mer i förnybara energikällor i landet.

– Jo, vi måste göra nåt mer i Tyskland, annars uppfyller vi inte vår målsättning att bli ledande i omställningen till förnybart.

Enligt Lars G Norström är det inte ens säkert att bolaget blir kvar i Tyskland.

– När betingelserna ändras måste man naturligtvis fundera på om vi ska vara kvar i området. Det hänger på om vi kan hitta fortsatt lönsamhet. Tyskland är mycket svårare än man tror. Detta inte sagt för att förringa mina företrädare, men hur många svenska storföretag har egentligen tjänat bra med pengar i Tyskland?

Vattenfall har faktiskt gjort stora vins­ter där. Men den tiden är över, det säger Nordström själv.

– Jag tror att guldåren är över, och det gäller inte specifikt Vattenfall utan hela branschen. Energiföretagen tjänade mycket pengar i mitten av 2000-talet. Men nu har flera av energijättarna tappat halva sitt börsvärde, inte minst i Tyskland. Fukushimaolyckan i Japan är naturligtvis en orsak.

I veckan aviserade regeringen att Vattenfall och de andra statliga bolagen att de får sänkta avkastningskrav. Lars G Nordström anser att det befintliga målet var orealistiskt.

– Hur många bolag levererar i dag 15 procent avkastning på eget kapital? Det är inte många.

Frågan är då om det går att tjäna pengar om alla sänker sin energiförbrukning.

– Energieffektivisering är vi gärna med på. Faktum är att den traditionella modellen för tillväxt inte längre fungerar, eftersom tillväxten avstannar så fort energipriserna stiger. Då blir energieffektivisering viktigt inte bara för Greenpeace och miljörörelsen. Utifrån hårda kommersiella villkor måste vi bli effektivare för att vi ska få tillväxt.

Lars G Nordström säger sig inte veta exakt varför samtalen med industrin om ny kärnkraft avbröts.

– Det var före min tid, men vad jag har hört rådde oenighet om de kommersiella villkoren. Vattenfall kan inte heller vara det enda energiföretaget i ett sådant konsortium. Vi har inte råd att investera själva. Men Vattenfall vill gärna ha i gång en ny dialog med näringslivet.

– Kanske måste vi lyssna bättre än förra gången, och det kanske industrin också måste göra.

En faktor som kan ändra regeringens styrning av Vattenfall är den utredning som Nordströms förre chef på Nordea­, Hans Dalborg, just nu håller på med. En uppgift gör gällande att staten vill lägga bolagen i ett investmentbolag utanför riksdagens kontroll. Det skulle i så fall kunna innebära att den politiska drivkraften för att bolaget ska ställa om till en miljömässigt hållbar produktion minskar i stället för att öka.

Men enligt Lars G Nordström är det inte på agendan.

– Nej, riksdagens inflytande över de statliga bolagen kommer inte att förändras. Men vi får väl se vad utredningen kommer fram till. Den ska vara klar i början av nästa år.

Under tiden får Vattenfall fortsätta att hantera sina många krishärdar.

Skulderna och räntekostnaderna för felköpet Nuon. En finansiell situation som gör det hart när omöjligt att genomföra tillräckliga investeringar i både nya och befintliga anläggningar. De eskalerande kostnaderna i EU för koldioxiutsläppen. Fortsatta eventuella utgifter för den avvecklade kärnkraften i Tyskland. Liksom rävsaxen, både med politiker och stor­företagsledare, när det gäller den svenska kärnkraften.

– De två senaste vintrarna hör verkligen till undantagen. Vi har haft en period med svagare atlantvindar än i genomsnitt. De senaste somrarna har varit betydligt varmare och nederbördsrikare än vad de brukade vara på 1900-talet, så vi kan nog räkna med mycket värme. Men sådana slutsatser kan man bara dra i efterhand.

I USA såg vi nyligen den dödligaste virvelstormen sedan 1920-talet. Vad beror den typen av virvelvindar på?

– De är vanliga för den här årstiden. Det är precis när den här första försommarvärmen börjar komma som dessa stormar bildas. De beror på motsättningarna mellan varma och kalla vindar. Just i sydöstra USA är förutsättningarna för tornados optimala.

Har det varit en ovanligt intensiv tornadosäsong i år?

– Den här sortens dödliga orkaner är fortfarande ovanliga. Men man skulle kunna säga att det som brukade inträffa kanske en till tre gånger under 1900-talet nu kanske kommer att hända fem till tio gånger under 2000-talet.

Vad är det för väderfenomen vi bevittnar i Chile nu?

– Det handlar hela tiden om en övergripande tendens, som långsamt framträder. I takt med att klimatförändringarna rullar på så blir den här typen av väder vanligare.

Vad är det för tromber som drabbade Örebro i helgen?

– Det är vindar liknande de virvelstormar som vi sett i USA. Fast vindarna i USA är kraftfullare och har mycket mer energi. Just sydöstra delen av USA är det värst drabbade området i hela världen.

Varför kallas hetluft ibland för »ryssvärme« och kallluft ibland för »rysskylan« ? Hör dessa utryck verkligen till metereologins vokabulär?

– Jo, det gör de nog. Det är luftmassor som kommer från Ryssland som brukar kallas så. I Ryssland är ju klimatet väldigt mycket mer utpräglat inlandsklimat. De senaste två vintrarna har kalluften kommit från öst, men det hör inte till det vanliga. Grundläget är att vindarna kommer från Atlanten.

Enligt siffror från Jordbruksverket och Statistiska centralbyrån slog den svenska köttkonsumtionen rekord förra året. Hur tror du att det kommer påverka vädret?

– Köttätandet bidrar enormt till uppvärmningen. Det är det billiga köttet som är boven. Vilt kött kan man se som klimatneutralt. Att dra ner på köttätandet är en av de viktigaste saker vi kan göra.

Kan du säga vad det blir för väder till midsommarafton redan nu?

– När jag tittar upp på himlen kan jag bara se några timmar framåt. Men om man vet hur det ser ut i närliggande områden kan man leta efter tecken som tyder på vilket väder som är på ingång från andra håll. På det viset kan man kanske se ett halvt dygn eller en dag fram i tiden.

Sedan du slutade som chefsmetereolog på SVT 2007 har du arbetat som föreläsare, startat bokförlag och släppt en barnbok. Är dina folkbildande ambitioner politiska?

– I grund och botten känner jag mig väldigt mycket som en nyfiken naturvetare som älskar att förklara för folk hur saker och ting fungerar. Med tiden har jag tvingats inse att dessa frågor är starkt knutna till politik och ekonomi, men jag ser mig själv hellre i den mer pedagogiska rollen.

Du har sagt att du vill göra en medveten satsning på att föra samman vetenskap med konst, kultur och humor. Vad har kultur med klimat att göra?

– Vi behandlar ju rätt tunga och svåra frågor när vi pratar om klimatförändringarna. Då är det lätt att få en ångestklump i magen. Men om jag kan få folk att skratta åt våra beteenden samtidigt som de lär sig något kan jag förhoppningsvis sprida lite energi till mer engagemang.

Detta har hänt

Pär Holmgren är känd som tidigare chefsmeteorolog på SVT, men arbetar nu sedan fyra år med att föreläsa om globala klimatförändringar. Just nu är han ute på elmopedsturné genom Sverige med framträdanden som på ett eller annat sätt ämnar bidra till ökad medvetenhet kring klimatförändringarna.

Östersjön håller bokstavligt talat på att fyllas med skit. Jättelika djurfabriker i länder som Polen och Ryssland läcker gödsel, urin och döda kadaver rakt ut i den känsliga havsmiljön. Det handlar om gris- och kycklinguppfödning i industriell form, gårdar som producerar lika mycket avföring som mindre städer med skillnaden att de saknar reningsverk. Och 20 000 grisar producerar lika mycket skit som 60 000 människor gör.

I dokumentären »Vårt grisiga hav« som sänds i SVT på söndag, visar filmaren Folke Rydén och vetenskapsjournalisten Ulrika Björkstén hur Östersjön riskerar att omintetgöra politikernas miljonsatsningar och räddningsplaner. »Det är skrämmande, sorgligt och gör mig förfärligt arg«, kommenterar Sveriges miljöminister Andreas Carlgren filmens avslöjanden.

– Det är ett ganska okänt problem som har vuxit fram successivt under de senaste 20–30 åren. Jag tror inte att politikerna har insett hur pass stort och omfattande hot det här faktiskt är, säger Fredrik Wulff, professor i marin systemekologi vid Stockholms universitet.

Han anser att debatten mest har fokuse­rat på de etiska och djurskyddsrättsliga aspekterna av att äta djur. I praktiken är konsekvenserna av vårt köttätande långt större än så.

De senaste 50 åren har svenskarnas köttkonsumtion ökat med 70 procent. Mönstret ser likadant ut världen över: när välståndet ökar äter vi mer och mer kött. För att möta efterfrågan och konsumenternas blodade tänder krävs en industrialisering av jordbruket. De små gårdarna försvinner och i stället kommer stora köttproducerande företag med tusentals djur. En gård i Ryssland har 5 miljoner värphöns och det finns planer på att bygga en grisfarm med 400 000 djur.

Just nu sker stora strukturomvandlingar och moderniseringar av jordbruket på andra sidan Östersjön. I Ryssland säger statliga direktiv att landet år 2021 ska vara en stor köttexportör. Vitryssland satsar på att bli ledande inom köttförädling, och tar redan emot slaktade djur från ett stort antal länder som de sedan förädlar till köttprodukter. I Polen har stora interna­tionella köttföretag etablerat sig.

Gris- och hönsgårdarna producerar enorma mängder fosfor som bidrar till övergödningen av Östersjön och gynnar den giftiga algblomningen.

– Ska vi ha den här köttproduktionen så går det åt skogen med Östersjön, säger Fredrik Wulff.

Seppo Knuuttila, forskare vid Finlands miljöcentral i Helsingfors, har till uppgift att övervaka läget i Östersjön runt Finska viken. Han har själv dokumenterat de gårdar runt St. Petersburg som dumpar gödsel rakt ut i naturen. I »Vårt grisiga hav« visar han hur utsläpp av enorma mängder gödsel skapat egna sjöar runt St. Petersburg. Laguner av avföring som tar död på all växtlighet. Seppo Knuuttila låter dyster när han talar om Östersjöns framtid.

– Vid några av platserna är läget till och med värre nu än det var när filmen spelades in. En stor gödseldamm brast tidigare i våras och släppte ut tiotusentals kubikmeter gödsel, säger han.

Fortsatt övergödning av Östersjön tillsammans med allt tunnare ozonskikt gynnar bland annat den giftiga cyanobakterien Nodularia spumigena, även kallad mördaralg. Den gynnas av att det är lite kväve i vattnet men tillräckligt mycket fosfor. Östersjöns biokemi är sådan att kväve försvinner betydligt snabbare än fosfor, vilket bland annat leder till att alger frodas. Om kvoten mellan kväve och fosfor förändras så att mer kväve finns kvar så kan cyanobakterierna som ligger bakom den giftiga algblomningen konkurreras ut, enligt Malin Mohlin, forskare i marin ekologi vid Göteborgs universitet som doktorerat på ämnet Östersjöns övergödning och algblomning.

– Fosfor är boven i dramat. Sedan flera hundra år tillbaka ligger det stora mängder fosfor på Östersjöns botten. Det är arvet efter jordbruksutsläpp, industrialiseringen och utdikningar av naturliga våtmarker, säger hon.

Nyckeln till framgång är enligt forskarna att ta hand om djuravföringen precis på samma sätt som görs i städer. Och om att finna teknik för att återanvända den fosfor som finns i djuravföring. Att omvandla gödsel till energi i form av biogas är en lösning. Men experterna är överens om att det inte räcker för att lösa frågan med den storskaliga och ständigt växande djurproduktionen runt Östersjön. Såväl Seppo Knuuttila som Fredrik Wulff ser det som ofrånkomligt att vi måste vänja oss av med att äta så mycket kött som vi gör i dag.

– Som konsument kan man välja att äta mindre kött. Själv äter jag främst lamm, fisk och lite nötkött. Men det är lätt för mig att säga, jag har råd att välja bra kött. Det är inte alla som har råd att välja bort fläskfilé för 39.90 kronor kilot, säger han.

»Vårt grisiga hav« sänds i SVT2 den 15 maj kl 20.00.

Fakta | Östersjön

Sedan 1940-talet har tillförseln av näringsämnena kväve och fosfor flerfaldigats och bidragit till övergödning.

Havsområdet drabbas ofta av syrebrist och stora delar av Östersjöns djupområden blir därför otjänliga som livsmiljöer för högre organismer. Djurlivet flyr eller dör och det syrefria djupvattnet gör att torskens ägg dör.

Cyanobakterier, blågrönalger, gillar samma väder som vi. Sommar och varmt, soligt och lugnt. Om det dessutom finns gott om fosfor i vattenmassan så massförökar de sig, blommar, och gör vattnet grumligt och omöjligt att bada i.

Källa: Havsmiljöinstitutet

I dag känns miljöfrågan död i media, varför?

– Delvis därför att forskningen är ifråga­satt. Men det spelar egentligen ingen roll vem som har rätt om hur mycket människan påverkar klimatet. Vi befinner oss i ett läge där vi ändå måste ställa om ekonomin, eftersom jorden har begränsade resurser och vi redan nu ser brister som pressar upp priserna på råvaror som olja och hämmar tillväxten. Vi kan inte behålla status quo, det måste till en förändring.

Vad var det som lockade dig att gå in och leda klimatförhandlingarna?

– Jag ville söka ett ekonomiskt svar på klimatfrågan, och balansera de olika intressena. För att lyckas i förhandlingar måste man förstå de olika rollerna. Människor är ofta snabba att ta en position, men man kan inte hitta en lösning om man inte förstår varandra. Den här typen av förhandlingar är som att spela schack på två olika spelplaner samtidigt.

Vad hade du för målsättning när du tillträdde?

– Det första var att sätta klimatet på agendan hos världens ledare, tidigare var det en fråga för miljöministrar, och de har inget inflytande. Det andra var att sätta frågan på medias agenda. Det tredje var att starta en ekonomisk debatt snarare än en miljödebatt, där återstår en del.

Vad ångrar du mest från Köpenhamns­mötet?

– Jag ångrar flera saker jag inte kan berätta om… Men jag kan säga att det mötet kunde ha gått annorlunda om vi skött processen bättre. De invändningar som fanns från länder som Venezuela och Bolivia handlade inte om innehållet utan om hur processen gick till. De hade rätt i kritiken att processen med att förankra förslagen inte var demokratisk.

Varför blev det inga resultat i Mexiko heller?

– Men det blev det. I Cancún åstadkom de mycket av det jag hoppats att Köpenhamnsmötet skulle resultera i. De fick fram en arkitektur för ett fördrag, de formaliserade utfästelserna.

Men varför tar det sådan tid?

– Det är en omfattande byråkratisk process att få en sådan här överenskommelse på plats. Bland annat måste ett förslag till fördrag skickas ut sex månader i förväg för att det ska kunna behandlas. Bestämmelserna är ålderdomliga, de verkar utgå från att all kommunikation och persontransport går med båt…

Vad hoppas du att delegaterna ska uppnå vid årets möte i Durban?

– Att parterna kommer överens om att skriva ett fördrag.

Vilka är de största hindren?

– Ett problem är att USA är helt fixerat vid Kina, att landet ska vända en klimatöverenskommelse till sin fördel på något sätt. Och visst, Kinas ekonomi har exploderat, men det är fortfarande ett fattigt land. Det är USA som är den historiska klimatboven, och Kinas ekonomi kommer att växa vare sig det blir en klimat­överenskommelse eller inte. Jag tycker att man måste fråga sig om de rika ländernas rädsla är befogad.

Vad är då lösningen?

– Man måste respektera att länder har olika ekonomisk styrka och därmed olika kapacitet. Just Kina satsar dessutom hårt numera på olika klimatsmarta lösningar, de bygger ekologiskt hållbara städer och de jobbar med återvinning.

Det är inte så att FN har spelat ut sin roll som ledare av klimatförhandlingar, att man borde prova andra förhandlingsmodeller?

– Fördelen med en överenskommelse inom FN är att den har en demokratisk legitimitet. Det är bra att förhandla i mindre grupper också, det har vi gjort i många år, men de grupperna måste ses som representativa för att det ska fungera. Och stora länder som Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika måste få en starkare röst. Det är ett problem i många internationella grupperingar, i exempelvis Världsbanken har Belgien och Brasilien samma röstvikt.

Vilken är den viktigaste klimatfrågan just nu?

– Det absolut viktigaste är att visa att grön tillväxt är möjlig. Att ett lands ekonomi kan växa och människor få det bättre även med begränsade utsläpp.

Hur ska det gå till?

– Vi måste skapa rätt incitament för att ställa om, incitament är alltid mycket bättre än straff. Att sätta ett pris på koldioxidutsläpp är ett bra sätt, och det finns mycket annat att göra. Samtidigt måste regeringar och industri ha en bättre dialog. Företagen kan inte bara protestera när regeringar kommer med förslag, i stället måste parterna diskutera hur företagen ska kunna nå miljömålen.

Något som retar Yvo de Boer är när folk klagar över att alternativa energikällor ofta subventioneras.

– Men kol och olja är ju också subventionerat, eftersom de inte betalar för utsläppen. Det är ju därför vind och sol inte kan konkurrera … det är märkligt, att förstöra atmosfären är en av de få saker man kan göra i livet utan att behöva betala för det.

Tycker du att individer tar tillräckligt ansvar för miljön – och gör du det?

– Jag cyklar i stället för att ta bilen när det går, använder energilampor och har solceller på taket. Men jag tycker att ansvaret för en omställning i första hand ligger på regeringar, inte privatpersoner.

Han lever ett lugnare liv nu än under tiden på FN. När KPMG:s kundseminarium i Stockholm är över ska Yvo de Boer flyga hem till sin trädgård i södra Holland. Han sitter och hoppas att de iskalla vintervindarna som blåser över norra Europa inte ska sprida sig till Holland, för då fryser de späda knopparna på hans kära körsbärsträd.

Fakta | FN:s arbete med klimatet

För drygt tio år sedan skapade en grupp FN-länder ett forum, United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC), där de diskuterade vad som borde göras för att minska den globala uppvärmningen. Senare skrev en grupp större länder under det så kallade Kyotoprotokollet, som innehåller bindande åtaganden. UNFCCC:s sekretariat stöder institutioner som är involverade i processen att få till avtal som minskar utsläppen och klimatförändringen. Efter Kyoto har gruppen organiserat möten i Bali, Köpenhamn och Mexiko.

Yvo de Boer

Född: 1952 i Wien. Uppvuxen i diplomatfamilj.
Familj: Gift, tre barn.
Bor: I södra Holland på landsbygden.
Bakgrund i urval: Utbildad på brittisk privatskola, arbetat på FN:s boende- och bosättningsorgan, som bostadsminister och miljöansvarig i Holland. Chef för FN:s klimatkonvention UNFCCC åren 2006–2010. Arbetar med hållbarhetsfrågor på konsultföretaget KPMG sedan 2010.

Boven i väderdramat kallas en rekordstark La Niña. Väderfenomenet har inneburit att extra mycket ytvatten har förts västerut av starka strömmar och värmts upp, och har lett till stora mängder vatten i atmosfären. Kombinerat med att lågtryck har stannat över samma område ovanligt lång tid har det lett till översvämningarna som vi ser nu.

Även Sri Lanka drabbades i dagarna av svåra översvämningar. Upp emot 20 människor har dött och en miljon har blivit hemlösa när öns centrala och östra delar har upplevt kraftiga monsunregn.

Förutom det faktum att förra året var ett av de tre varmaste sedan man började mäta, präglades 2010 av extrema vädersituationer på olika håll i världen. I flera fall har konsekvenserna blivit översvämningar. Miljontals människor har till exempel fått fly undan obarmhärtiga vattenmassor i bland annat Tyskland, Kina och Nord­korea. I Pakistan omkom minst 1 600 människor i samband med att Indusfloden översvämmades, efter omfattande monsunregn vid dess källa.

Ju mer människan påverkat naturliga förhållanden, ju större är risken för kraftiga översvämningar. Speciellt överbebyggelse och omledning av vattendrag har, som Fokus skrev om i nummer 34 i fjol, fått skulden för att katastrofen blev så stor i Pakistan. Barbro Näslund Landenmark, som är expert på naturolyckor på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vet inte hur samhällsplaneringen sett ut i Queensland, men säger att det ändå finns en likhet med andra katastrofer.

– I Pakistan handlade det om deltaområden med låglänt terräng. I Australiens fall ligger tydligen havsnivån på en hög nivå just nu, säger hon. Vilket kan innebära att vattnet inte fritt kan flöda ut.

Problematiken är återkommande. I alla tider har människan bosatt sig nära vatten, även här i Sverige där den kalla och nederbördesrika vintern kan komma att orsaka ordentliga vårfloder i år. Enligt Barbro Näslund Landenmark är det främst samhällen som ligger i områden som är flacka och låglänta, och där vattendrag möter sjö eller kust, som kan få störst problem.

– Karlstad är ett typexempel, säger hon. Men bara för att det finns mycket snö så är inte alla kriterier för en kraftig vårflod uppfyllda. Andra faktorer som måste uppfyllas är värme och nederbörd.

Där hade man senast år 2000 stora problem när vårfloden blev extra stor samtidigt som det kom mycket nederbörd. I Karlstad kommun håller man noga koll på vattennivåerna och har inrättat översvämningsprogram. Sedan 2007 finns det även en särskild översvämningssamordnare.

Enligt Barbro Näslund Landenmark är beredskapen relativt god i Sverige men hon tycker att det behövs en mer långsiktig planering eftersom klimatförändringarna ger ett mer extremt klimat. Ju varmare temperaturen blir, ju mer vatten samlas i atmosfären.

– Vill man som privatperson bo i ett område där man kan få problem? Vill jag stå för de kostnaderna själv? Det är ju en reell risk, vi är ju där redan i dag, säger Barbro Näslund Landenmark.

Fakta | El Niño/La Niña

Väderfenomenet El Niño inträffar med en intervall om två till sju år. Vindar och den kalla Stilla havs-strömmen försvagas vilket leder till att ytvattnet i öster blir varmt. Sydamerika kan få översvämningar och Australien torka. La Niña kan infalla efter en El Niño-period och får motsatt effekt. De kalla strömmarna blir starka och ytvattnet förs västerut och värms upp. År 1974 upplevde Australien en liknande vädersituation då översvämningarna krävde 14 liv i Queensland.

Källa: Wikipedia, DN.