De gifte sig för tolv år sedan. Har två barn: Simon, femton år, och Emma, tolv. De åker på semester en gång per år, har en sommarstuga på lagom reseavstånd från villan i Leksand och i övrigt ett ganska ordinärt konsumtionsmönster: Maria och Mikael brukar dela på en flaska vin till helgen och familjen äter minst ett kilo godis i veckan. Barnen har varsitt rum och egna mobiltelefoner.

Förutom att Maria och Mikael ibland har det lite svårt att sova om nätterna mår familjen Johansson i det stora hela bra. Mycket bra. Ekonomiskt har de så att de klarar sig: hon tjänar 23 300 kronor i månaden, han 32 000. Det blir pengar över när räkningarna är betalda. Vardagarna rullar på med tv-kvällar och idrottsträningar.

Hade det inte varit för den där ekonomiska krisen nere på kontinenten hade de egentligen inte haft något att klaga på. Men nu ligger de på kvällarna och vrider sig i sina sängar, oroliga för vad som ska hända med privatekonomin.

De är gamla nog att minnas 1990-talskrisen. Hur hushållen fick ta smällen. Hur en halv miljon svenskar varslades från sina jobb och barnfamiljer fick se ett decennium av ekonomisk standardökning raderas på några år.

Till saken hör att Maria och Mikael båda röstade ja till EU i mitten på 1990-talet men nej till EMU nio år senare. Och glada är de för det. De förstår bara inte: Varför ska vi betala euroländernas nota? Svenska folket valde ju att stå utanför valutasamarbetet, tänker de, vi borde inte straffas med lågkonjunktur för skuldländernas vanskötsel.

En invändning som måhända har moralisk bäring men likväl väger lätt i en globaliserad ekonomi där banker och stater lånar kors och tvärs av varandra och svensk industri är lika beroende av utländska marknader som av inhemska konsumenter. Sanningen är den att Sverige inte bara köper billiga produkter från Asien, vi importerar även ekonomiska kriser. Och krisernas Europa är utan jämförelse vår största importmarknad.

Förr eller senare kommer eurokrisen att dra med sig den svenska konjunkturen i fallet. Maria och Mikael behöver ingen examen i nationalekonomi för att se sambanden, vem som helst kan känna hur det hänger i luften. Det är bara en fråga om tid.

Familjen Johansson letar ängsligt efter minsta tecken: Är lågkonjunkturen här nu? Stirrar de mot marknaden ser de att Stockholmsbörsen föll med 17 procent förra året. Det brukar vara ett förebud om vart realekonomin är på väg.

Börsras innebär även att hushållens finansiella tillgångar – medianvärdet är runt 70 000 kronor per person i Sverige – tappar i värde. Under 2011 minskade de svenska hushållens finansiella förmögenhet med så mycket som 350 miljarder kronor, enligt en beräkning från Nordea.

För familjen Johansson var det dock ingen större förlust. Förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade, över två miljoner svenskar saknar exempelvis helt finansiella tillgångar, och Johanssons tillhör majoriteten som inte har några större summor placerade i aktier.

För dem liksom för de flesta är bostaden – i familjen Johanssons fall en villa med ett taxeringsvärde på 1 325 000 kronor – den största investeringen och därmed den viktigaste tillgången. Bostäderna utgör 70 procent av svenskarnas tillgångar och är alltså de som på pappret avgör om hushållen är rika eller fattiga. Och de senaste månaderna har priserna på både småhus och bostadsrätter sjunkit över hela landet.

Denna fatala mix av europeisk skuldkris, fallande börser och vikande bostadsmarknad har skrämt upp de svenska hushållen. Statistiken visar att hushållen just nu håller hårt i sina pengar och hellre sparar än konsumerar.

– De har dragit ner på sin konsumtion. Det har märkts sedan i somras, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet (KI).

Nu handlar allt om psykologi och rädslan för vad som komma skall. Planerade inköp och investeringar skjuts på framtiden. Familjen Johansson har en silvergrå Volvo med tretton år på nacken som förmodligen börjar krångla vid det här laget, men att köpa en ny är det inte frågan om.

– Hushållen har blivit betydligt mer försiktiga och avstår från att shoppa. Det är som om hushållen väntar på Katrina eller Per eller Gudrun, säger SEB:s privatekonom Gunilla Nyström när hon ska beskriva stämningsläget i svensk ekonomi.

Hushållens psykologiska krisberedskap inför den kommande stormen går att mäta. KI gör det i sin konjunkturbarometer, och utfallet visar att de svenska hushållen bara har varit så här pessimistiska om framtiden en gång de senaste femton åren – och det var under finanskrisen 2008–2009. Kurvan över hushållens syn på ekonomin i Sverige faller nu som en sten.

Många är rädda för samma sak som Maria och Mikael: Tänk om vi förlorar våra jobb? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra och spara pengarna på hög, speciellt som a-kassan inte är vad den en gång var. Rationellt ur ett individuellt perspektiv. Men sett från en samhällsekonomisk horisont är det just hushållens återhållsamma konsumtion som blir den spik i kistan som till sist omvandlar eurokrisen till en svensk lågkonjunktur.

Myndighetsekonomerna är säkra på sin sak. I den senaste prognosen från KI – som trots allt bygger på att eurokrisen snart mattas av – förväntas den svenska ekonomin knappt växa något alls i år. Bara 0,6 procent. Varuexporten beräknas till och med minska. Bankekonomerna säger detsamma: stagnation väntar. Som alltid kommer det att synas i arbetslösheten, som, enligt prognosmakarna, snart börjar stiga för att nästa år återigen nå över åttaprocentsstrecket.

Välkommen till lågkonjunkturen, familjen Johansson!

När vi ändå talar om familjen Johansson i Leksand finns det en sak man bör känna till. Familjen Johansson är inte som andra familjer. Eller rättare sagt, de är väldigt mycket som andra familjer. Familjen Johansson är nämligen den svenska genomsnittsfamiljen, medelsvensson, uträknat av Statistiska centralbyrån. Så i någon mening är de du.

Nu kommer kanske oroskänslorna smygande och många tänker förmodligen som Maria och Mikael: Kommer lågkonjunkturen att göra oss fattigare?

Egentligen är farhågorna inte helt logiska: ingen av faktorerna som just nu pekar nedåt – skuldkrisen, börsraset eller den svala bostadsmarknaden – har ju en direkt inverkan på familjen Johanssons hushållskassa.

Så det anmärkningsvärda svaret på frågan är sannolikt: Nej.

En ekonomisk nedgång behöver inte betyda ekonomisk nedgång för hushållen. Inte den här gången. Det svenska medelhushållet kommer förmodligen inte att förlora på krisen utan tvärtom få mer pengar i plånboken de närmaste åren. Trots krisen, och tack vare krisen.

Låt oss börja med förutsättningarna. Hushållen står i dag mer stabila än någonsin.

– Utgångspunkten är otroligt bra. Om man tittar tio år tillbaka så har löntagarhushållen haft en otrolig utveckling. Vi har inte haft så god utveckling av standarden i mannaminne, där hushållen har fått så mycket mer pengar att köpa för, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 19 procent. Hushållen har heller aldrig haft så mycket pengar över som nu, enligt uträkningar från Institutet för privatekonomi, som visar hur mycket hushållen har kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda.

Sedan har vi krisen.

– Vi är mer optimistiska än vid finanskrisen 2008. Då var vi på toppen av en högkonjunktur. Nu är det inte så troligt att ekonomin kan falla så mycket. Så nu blir nergången mycket mindre, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Han ser en relativt mild ekonomisk avmattning framför sig. Varslen beräknas bli betydligt färre, och arbetslösheten stiger inte lika mycket den här gången. Företagen med sämst ekonomi gick i konkurs redan i finanskrisen. Resten av bolagen genomförde rationaliseringar och räknar nu – enligt enkätundersökningar – med en kortvarig svacka och kommer därför att minska sin produktion och försöka övervintra lågkonjunkturen utan personalminskningar.

Därför kommer inte lika många – så länge de har fasta anställningar som Maria och Mikael – att mista sina jobb. Och det största ekonomiska hotet mot hushållen är alltid risken att mista sin inkomst.

– Egentligen behöver vi inte vara så oroliga. Vi behöver inte ha en negativ bild och ta ut arbetslöshet i förskott, säger Ylva Yngveson på Swedbank.

För många finns det tvärtom anledning att känna tillförsikt. En kris kommer sällan ensam; dystra siffror betyder också krispolitik. För att få fart på ekonomin sänks räntan. Denna gång räknar bedömarna med att Riksbanken sänker reporäntan med sammanlagt en procentenhet.

Betänk då att svenska hushåll har över 2 000 miljarder kronor i bolån. I praktiken innebär det flera tusenlappar mindre i ränteutgifter per år för hushåll som familjen Johansson. Boendekostnaderna är den enskilt största konsumtionsutgiften, som står för i snitt omkring 30 procent av hushållens totala utgifter. I takt med att bostadspriserna, och därmed skulderna, har skjutit i höjden har hushållen blivit alltmer beroende av låga räntor.

På 40 år har hushållens skulder ökat med hisnande 3 323 procent. Även med hänsyn till inflationen så har skulderna sjufaldigats, vilket är dubbelt så mycket som hushållens disponibla inkomst har ökat under samma period.

Förr hade hushållen mer i inkomst än i skulder. År 2000 hade det vänt och hushållens skulder motsvarade då 105 procent av deras disponibla inkomst, i dag är den siffran 160 procent. Samma sak om man ställer skulderna i relation till landets samlade produktion: från mindre än hälften av BNP i mitten av 1990-talet till 83 procent 2010.

Sänkt ränta betyder kanske lite för fyrtiotalister som knappt har några lån kvar, men desto mer för den tredjedel av låntagarna som har en belåningsgrad på över 80 procent av värdet på sin bostad.

– Eftersom bostadspriserna är så mycket högre i storstadsområdena så är det barnfamiljer i storstäderna som har de största bostadslånen. Så lägre ränte­utgifter är något som i första hand gynnar dessa grupper, säger Gunilla Nyström på SEB.

Frågan är hur många av dessa som skulle få hushållsbudgeten att gå ihop om räntorna i stället blev tvåsiffriga. Som de var så sent som på 1990-talet. Vissa som har köpt sin bostad till de senaste årens höga priser kan säkert få problem redan vid normala räntenivåer runt sex procent. De behöver kriser som denna för att ekonomin ska gå runt.

Om de får behålla jobben, det vill säga. Då väntar dessutom ännu en fördelaktig utveckling i krisens spår: Löneökningar!

I mitten av december 2011 slöt fack och arbetsgivare i industrin ett nytt avtal som omfattar en halv miljon arbetare och tjänstemän. Vilket i slutändan beräknas ge löneökningar på strax över fyra procent för Mikael och andra industrianställda i år, och fungera som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Under året ska 2,8 miljoner löntagare – bland annat i kommuner, stat, detaljhandel och hotell- och restaurangbransch – omförhandla sina löner.

Sammanlagt beräknar KI att lönerna i näringslivet kommer att öka med 3,3 procent. Och det i kristider – som medför en annan sak: Låg inflation!

Inflationen väntas ligga under Riksbankens mål om två procent under hela perioden fram till 2016. Eftersom efterfrågan sjunker har handeln svårt att föra över prisökningar på konsumenterna. Regeringens sänkning av restaurangmomsen stärker den tendensen. Pengarna behåller sitt värde och löneökningarna, säger prognoserna, blir till reallöneökningar genom hela krisen. Alltså ökad köpkraft för hushållen.

En korrelation som inte alls är självklar: under praktiskt taget hela 1970– och 1980-talen åts de höga löneökningarna upp av den lika höga inflationen. Men inte nu, nu ser det ut att bli pengar över hemma hos familjen Johansson i Leksand.

– De som inte förlorar jobbet får både löneökning, låg inflation och lägre räntor, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Och konstaterar:

– Medianhushållet får det klart bättre.

Konjunkturinstitutet har så klart räknat på det. Uträkningarna visar att hushållens disponibla inkomst – summan av alla inkomster minus skatter och avgifter – kommer att stiga med 3,4 procent i år. Med en inflation på 0,8 procent blir det en real disponibelinkomstökning med 2,5 procent. Det anmärkningsvärda är att detta sker i ett läge där ekonomin i stort inte växer.

Redan nu kan man konstatera att hushållens disponibelinkomster ökade mer orosåret 2011 än under de två föregående åren.

Statistiska centralbyrån, SCB, har på Fokus uppdrag kört de senaste prognoserna från bland andra KI, Försäkringskassan och Ekonomistyrningsverket i sin simuleringsmodell Fasit för att räkna ut hur disponibelinkomsterna – inklusive kapitalvinster – utvecklas för olika inkomstgrupper mellan 2011 och 2012. Resultatet, om man delar in befolkningen i tio grupper efter inkomst, är att samtliga inkomstgrupper, från de rikaste till de fattigaste, får ökad real disponibelinkomst 2012 jämfört med 2011. Trots kraftig tillväxt förra året och knappt någon förväntad tillväxt alls i år.

I kronor räknat rör det sig om mellan 2 800 kronor och 4 400 kronor mer per år för ett hushåll med två vuxna som familjen Johansson.

Siffrorna dras ned något av att det utlovade femte jobbskatteavdraget som har skjutits på obestämbar framtid, och kommunalskatten i år har höjts med i snitt fem öre per hundralapp.

I ärlighetens namn måste man påpeka att det, åtminstone relativt sett, även finns förlorare. Den tiondel av befolkningen med allra högst inkomster får den minsta ökningen både i kronor och procent räknat, enligt beräkningen i Fasit. Bara 0,2 procent mer. De fem rikaste procenten får till och med 200 kronor mindre i plånboken. Börsras och minskade kapitalvinster är huvudförklaringen.

Samtidigt vet vi sedan tidigare konjunkturnedgångar, bland annat från finanskrisen 2008, att även de med minst inkomster får betala ett högt pris. Av en lika självklar anledning:

– Den som förlorar jobbet är den verkliga förloraren, som SEB:s Gunilla Nyström uttrycker det.

Tiondelen av befolkningen med minst inkomster har heller sällan stora bostadslån och kan därför inte dra nytta av den låga krisräntan.

– Det verkar som om de som förlorar på en kris finns både i botten och i toppen av fördelningskurvan. Sammantaget tar de effekterna ut varandra, vilket gör att inkomstskillnaderna inte ökar, säger Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.

Exempelvis var det så efter finanskrisen 2008, visar forskningen. Om beräkningarna i Fasit besannas kommer till och med inkomstskillnaderna i Sverige att minska något denna gång.

Så resultatet: ett lite jämlikare samhälle med lite rikare invånare. På grund av en lågkonjunktur. Det låter som en dröm. Men för den stora majoriteten av hushåll i Sverige, de som brukar kallas den breda medelklassen i städerna, de som moderaterna på senare år har lyckats vinna över från socialdemokraterna, ser det ut att bli verklighet.

– Genomsnittshushållet som får behålla sina jobb och får del av räntesänkningarna kan vara fullständigt lugna, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea.

Hennes kollega på Swedbank, Ylva Yngveson, instämmer:

– Så länge man har jobbet kvar så ser det inte så mörkt ut. Det gör det inte, säger hon.

Här bör man komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att hushållet medelsvensson alltid kommer stärkt ur en ekonomisk kris. Snarare är det ett undantag. Vilket kanske säger att det inte bara är krisen i sig utan minst lika mycket den politiska hanteringen av krisen som avgör hur de ekonomiska kostnaderna i samhället fördelas.

– Ser man på hur typhushållet påverkades efter 1990-talskrisen, då fick hushållen bära otroligt mycket av sänkta bidrag och höjda skatter. Det var en väldig nedgång i standarden för hushållen. Det ser vi inte nu, det är en jättestor skillnad, säger Ylva Yngveson.

På grund av starka offentliga finanserna ser vi inga stora sparpaket denna gång, så familjen Johansson kan sova i lugna och ro. På sin höjd bekymra sig över frågor som: Vad ska vi göra med våra nyvunna pengar?

Förmodligen gör de som alla andra just nu, stoppar pengarna i madrassen. Förra årets svaga konsumtion kommer, enligt prognosmakarna på KI, att följas upp av en blygsam konsumtionstillväxt på en procent i år. Vad det betyder är att hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Aldrig förr har hushållen haft så mycket pengar undanlagda.

Och snart kommer de att inse det också. Om eurokrisen nere på kontinenten dessutom lugnar ner sig har hushållen ett uppdämt behov av inköp som med lätthet kan fylla en hel shoppinglista.

Familjen Johansson behöver en ny bil. Simon ska börja gymnasiet – statistiken säger samhällsprogrammet – och Emma på högstadiet, hon är i den åldern svenska barn brukar få sin första dator.

Ponera att andra familjer gör likadant. Börjar handla igen. Då har lågkonjunkturen snart vänt i högkonjunktur. Scenariot är mer än ett önsketänkande.

KI:s prognos säger att lågkonjunkturen 2012 kommer att följas av en konjunkturuppgång 2013–2016. Och det intressanta är att dess motor inte – som i vanliga fall – är exportindustrin, utan just de svenska hushållen. Som väntas öka sin konsumtion betydligt mer än deras disponibelinkomster ökar. Vilket de har råd med tack vare dagens konjunktursvacka. Så ser krisens dynamik ut. Från Grekland till Leksand.

Hos familjen Johansson har man all anledning att fira: Tack för lågkonjunkturen!

Många har blivit rika; priserna på både lägenheter och villor har klättrat uppåt i flera år. Och allt fler människor har lockats till visningarna.

Men den här hösten ser ut att bli annorlunda. Under visningarna i september har det gått allt färre köpare på varje bostad. Och ny prisstatistik som släpptes i veckan tyder på att marknaden har vänt neråt. Enligt Valueguard-KTH:s index har bopriserna i landet tappat tre procent på tre månader; i Malmö har de två senaste årens uppgång för bostadsrätter raderats ut.

Men ännu mer tydlig är SEB:s boprisindikator – en traditionellt sett god kristallkula för framtida bostadspriser. Hälften av svenskarna tror nu på fallande priser, medan bara var fjärde tror på stigande priser.

Pyspunka på bomarknaden – det kan låta som ett isolerat lyxproblem för besuttna svenskar, men erfarenheter från andra länder förskräcker. På de platser där bostadsbubblan spruckit har det inte dröjt länge innan allt från pizzerior till klädesbutiker sett minskad försäljning.

– Det finns en tydlig förmögenhetseffekt. När priserna går upp tolkar hushållen det som att de blivit mer förmögna och börjar göra av med pengar. Men om priserna går ner ökar de i stället sitt sparande, och det slår mot konsumtionen, säger Bengt Hansson, analytiker på Statens bostadskreditnämnd.

I Danmark sprack bubblan i slutet av 2007. Sedan dess, noterar Bengt Hansson, har landets konsumtion minskat mer än i krisländerna Spanien och Storbritannien.

– Många marknadspurister menar att bopriserna bara är ett nuvärde som inte borde spela så stor roll, men i praktiken har vi sett ett starkt samband mellan bostädernas värden och konsumtionen. Hushållen är helt enkelt inte riktigt rationella.

Än så länge är prisfallet marginellt, särskilt i jämförelse med Sydeuropa, Irland och USA. Men om hushållen börjar krama hårdare om plånboken finns det risk för en negativ spiral: fallande bostadspriser ger minskad konsumtion som i sin tur ger ökad arbetslöshet. Och just arbetslösheten är den faktor som kan påverka bostadspriserna mest.

– Just nu är det inte så många som tvingas sälja med förlust, mer än de som kanske skiljer sig eller tvingas gå från sitt jobb av andra orsaker, säger Jonny Sylvén, obliga­tions­expert på Svenska Bankföreningen.

En bostadskris kan alltså bidra till att bromsa tillväxten i det här läget. Merparten av Sveriges handelspartners dignar under växande skuldberg och världens börser har fallit handlöst.

– Förhoppningsvis blir prisanpassningen inte abrupt, utan smetas ut över tid. Då kan vi undvika en negativ boendespiral, säger Knut Hallberg, makroekonom på Swedbank.

Mycket talar dock för att Sverige har fler krockkuddar än andra länder. Till skillnad från exempelvis Danmark har bostadsbyggandet länge varit lågt. Det har gjort att få lägenheter står tomma eller har köpts i spekulationssyfte. Och en viktig skillnad jämfört med USA är att lägenhetsägare eller husägare inte kan lämna sina lågt värderade hus och börja på ny kula.

– I USA kan man bara gå och lämna in nyckeln. Här är man betalningsskyldig till döddagar, säger Jonny Sylvén.

Därför tror han att den sättning bostadsmarknaden upplever kommer att stanna vid just en sättning. Någon risk att banksystemet brakar ihop – som i USA efter subprimelånens fall – ser han inte heller.

– Det är värt att påminna om 1990-talskrisen. Då sjönk bostadspriserna med runt 30 procent, räntan var uppe i över 15 procent och ändå gjorde bankerna nästan inga förluster på sina bostadslån. Och dagens situation är mycket bättre.

Men det behövs ingen systemkris för att ekonomin ska börja hacka i bostadsbubblans spår. Danmark har undsluppit en stor bankkris men politikerna där har ändå tvingats fundera på stödåtgärder för att få i gång bostadsförsäljningen. Bland annat en sänkning av fastighetsskatterna har diskuterats. Och Bengt Hansson tror att även svenska politiker kommer att få fundera på att stötta bostadsköparna på något sätt.

– Risken är att skattebetalarna kommer in och får ta notan, och många av dem har inte alls varit inblandade i det här. Men det kanske ändå blir nödvändigt.

Knut Hallberg anser att regeringen borde ha tagit ett större helhetsgrepp när man sänkte fastighetsskatten kraftigt efter valet 2006.

– Den reformen blåste upp priserna ytterligare. Men om man samtidigt passat på att försämra möjligheten att göra ränteavdrag hade man haft mindre problem nu.

Efter finanskrisen 2008 vände priserna snabbt upp igen, dopade av Riksbankens rekordräntesänkningar. Med dagens styrränta på två procent finns det visst utrymme neråt. Men Riksbanken har snarare signalerat att det kommer nya höjningar, ledamöterna har hela tiden att avväga mellan risken för inflation och behov av stimulans i dåliga tider. Och trots kriser i omvärlden och risk för spridning hit hade Sverige fortfarande en tillväxt på 5,3 procent under andra kvartalet.

Det lär bli fortsatt glest på visningarna i höst.

En bubbla som spricker?

(Klicka för att förstora)

Källa: Valueguard

Så tycks flera regeringar runt om i Asien, Afrika och Sydamerika ha resonerat i somras när priserna på livsmedel började stiga. Den här gången skulle man minsann inte sitta passiv som under matkrisen år 2007/2008 och acceptera höjda matpriser ända tills ekonomiskt pressade medborgare börjar strejka och utlösa våldsamma upplopp.

Problemet är förstås att när många samtidigt försöker hålla priserna nere genom exportregleringar och hamstring blir resultatet tvärt om stigande priser, och det är just vad som hänt sedan i somras. I januari i år hade det matprisindex som FN:s jordbruksorgan FAO publicerar stigit med dramatiska 40 procent sedan juni i fjol. Detta trots att två föregånde år uppvisat rekordskördar och lagren ingalunda stod tomma när Ryssland, Argentina och Australien rapporterade sämre skördar i somras.

Framför allt Ryssland reagerade omedelbart på att vetepriset steg något och införde exportförbud för att hålla priserna stabila på den inhemska marknaden. Länder som Ukraina och Vietnam följde efter.

– Rysslands agerande i augusti utlöste en viss panik på marknaden. Under månaderna sedan dess har oron bidragit till att driva upp priserna till rekordnivåer. För länder med stora inkomstsvaga grupper är hamstring en svåremotståndlig frestelse i ett sånt läge, även om den är kontraproduktiv, säger Media Eghbal, redaktör på Euromonitor, ett ledande analysföretag.

Överreaktioner, spekulation och hams­tring förekom även under förra krisen, men då föll priserna när väderutsikterna förbättrades och lagren såldes av. I dag talar flera faktorer för att statliga interventioner och viljan att hålla större lager kan bli långvarigare och omfatta fler varor, inte bara det livsnödvändiga vetet och riset, utan även socker, sojabönor och kött.

– Priserna på industriella råvaror som olja och koppar ligger också högt, vilket gör produktion och transport av all mat dyrare. Sedan har förstås den instabila politiska situationen i Mellanöstern en betydande inverkan, säger Eghbal.

I dagsläget bidrar den politiska turbulensen till fortsatt höga matpriser, men inledningsvis var orsaksförhållandet omvänt: liksom så många gånger tidigare i historien var höjda matpriser den gnista som behövdes för att antända ett djupare och mer explosivt socialt missnöje i inkomstsvaga grupper.

Algeriet är ett typexempel bland länder som de senaste veckorna använt ökade livsmedelsinköp för att mota protesterna. Som svar på kravaller i början av året köpte regeringen 900 000 ton vete, den mest kritiska basvaran i landet. När oroligheter bröt ut i närliggande Tunisien och Egypten ökade regeringen inköpstakten så att Algeriet i slutet av januari hade köpt 30 procent av sin normala årsförbrukning.
Större importländer följer samma reaktionsmönster. Bangladesh, en av världens största risimportörer, har dubblat sina inköp av den kritiska basvaran. Likaså köpte Indonesien redan under januari volymer som motsvarar två tredjedelar av landets årliga risimport. Och Saudiarabien, en av de största veteimportörerna, har sagt att de tänker dubbla sina lager så att de räcker ett år i stället för sex månader. Att den amerikanska dollarn är svag, råvaror handlas nästan alltid i dollar, utgör en ytterligare lockelse till stora inköp just nu.

Utöver länder som köper varor för eget behov finns möjligheten för andra aktörer att göra rent spekulativa affärer på de stora livsmedelsbörserna i Chicago, New York, London och Tokyo. Den reguljära handeln sker genom att man köper och säljer kontrakt för framtida varuleveranser, men i likhet med aktiemarknaden finns även här en andrahandsmarknad för derivat som tillåter spekulation på prisutvecklingen av dessa kontrakt. Handel av det slaget drar ofta till sig negativ uppmärksamhet och under World Economic Forum i Davos uttalade sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy för att införa nya regleringar på derivathandeln.

Många andra politker och ekonomer i väst ser dock snarare impulsen till nya regler som en del av problemet – livsmedelspriserna som en risk för världssamfundet att kastas tillbaka till den mörka tiden före de stora frihandelsavtalen. Kinas interventionistiska hållning betraktas till exempel med stor skepsis. Med en matprisinflation på över tio procent har landets ledning utlovat subventioner, och även priskontroller har nämnts som en möjlighet, även om de ännu inte införts.

Mot enskilda länders impulser att se om sitt eget hus, kämpar ett flertal internationella organisationer, som FAO, Världsbanken och World Economic Forum. FAO sa nyligen i ett skarpt uttalande att »hastiga beslut av regeringar för att lindra effekterna av krisen har bidragit till eller förstärkt problemen och underminerat den allmänna försörjningssäkerheten«.

Organisationernas arbete handlar främst om den långsiktiga försörjningsfrågan vilket innebär att motverka den långsiktiga pristrend på livsmedel som – helt oavsett dagens nervositet och dåliga skördeår – är på uppåtgånde. Bakom utvecklingen ligger en långsamt ökande obalans mellan global tillgång och efterfrågan, vilken i sin tur knyter an till komplexa globala frågor som befolkningsökning, vattenförsörjning, tillgänglig odlingsmark och produktivitet.

– Att allt fler människor vill äta proteinrik mat, samtidigt som stora odlingsområden skiftas till bioenergi, är ett par av orsakerna bakom ett växande efterfråge­överskott. Dessa faktiska problem erbjuder en utmärkt grogrund för överreaktioner som ytterligare förvärrar prisbilden, säger Eghbal på Euromonitor.

Korta och medellånga psykologiska effekter som påverkar priserna oroar också centralbankerna, vars uppgift är att hålla inflationstakten under kontroll i tillväxtfrämjande syfte. Till centralbankernas huvudbry adderas att kurvorna på andra typer av råvaror, som koppar och olja, också pekar uppåt, samt att tillgången på pengar i det monetära kretsloppet är ovanligt stor efter likviditetstill­skotten under krisåren.

Trots detta valde Europeiska centralbanken vid förra veckans möte att inte höja räntan, en bekräftelse på att råvaruinflationen inte uppfattas som en så allvarlig risk i väst, där det underliggande inflationstrycket är lägre efter recessionsåren.

På den punkten ser det värre ut i tillväxtekonomierna där matpriserna utgör en stor andel av den sammantagna konsumtionen. I världens största importland av ris, Filippinerna, går 50 procent av inkomsterna till livsmedel, jämfört med 13 procent i Sverige.

I jätteekonomin Indien står prisökningstakten på mat för 25 procent av totala prisindex, och försörjningen är en kärnfråga. För att undvika oroligheter på hemmaplan har premiärminister Manmohan Singh de senaste veckorna bytt ut landets livsmedelsminister, beordrat räder hos grossister som misstänks samla på sig alltför stora lager, samt förbjudit export av lök och linser.

Det är en intressant åtgärdsarsenal. Å enda sidan slår Singh till mot ren hams­tring, å andra sidan inför han ett annat slags hamstring genom att tvinga vissa varor att stanna inom landet. Det tydliggör att de hårdast drabbade regeringarna knappast är ute efter att omsätta någon ideologi i handling, utan att de tar till snabba pragmatiska åtgärder för att få bukt med akuta problem.

Många länder kommer på liknande sätt att improvisera sig fram på den slaka linan. Deras agerande är svårt att förutse och sannolikt ännu svårare att påverka.

»För att öka konsumentskyddet och stävja en osund utveckling på kreditmarknaden«, sa Finansinspektionen och införde ett bolånetak på 85 procent från och med den 1 oktober.

»Om skulderna under en längre tid fortsätter att öka väsentligt snabbare än inkomsterna finns det risk för att obalanser byggs upp i den svenska ekonomin«, sa Riksbanken och höjde räntan för tredje gången i tisdags.

Om det nu existerar en bostadsbubbla – och här är experterna och marknadsaktörerna verkligen inte överens, vissa menar att utvecklingen mot högre bostadspriser bara är en naturlig utveckling av att allt fler får högre inkomster och söker sig till storstäderna – i så fall borde tvåstegsraketen verkligen ha pyst luften ur bubblan. Eller?

Sedan mitten av 1990-talet har bostadspriserna stigit med i genomsnitt 8 procent per år. Bara sedan 1997 – och det här är en period då Sverige genomgått såväl it-krasch som finanskris – har bostadspriserna stigit med över 150 procent. I spåren har ett enormt skuldberg vuxit fram. Aldrig har hushållen haft så hög belåningsgrad som i dag. 170 procent i förhållande till deras disponibla inkomst, för att vara exakt. Bostadsmarknader med liknande utveckling – USA, Irland, Spanien – har redan fallit en efter en.

Vad hjälper då 0,25 procentenheters räntehöjning och nya, lite tuffare, bolåneregler?

Inte mycket, enligt de första tecknen. Det blir visserligen svårare för förstagångsköpare att ta sig in på bostadsmarknaden och lite dyrare för hushållen att låna, men hittills har det inte synts någon större effekt på själva bostadspriserna. För en befolkning som under 1990-talet vande sig vid räntenivåer på över tio procent framstår 3,4 procents reporänta – Riksbankens prognos för slutet av 2013 – inte speciellt skrämmande. De fortsätter köpa hus och lägenheter som vanligt, med andra ord.

Skulle de ens kunna göra på annat sätt?

Den som placerar en kurva över befolkningsökningen jämte en kurva över bostadsbyggandet ser snabbt att pris- och skuldexplosionen har sin grund i ett djupare problem.

På femtio år har Sverige vuxit med två miljoner invånare, samtidigt som bostadsbyggandet har sjunkit från runt 100 000 nybyggda lägenheter och småhus per år till nivåer runt 20 000 bostäder de senaste två decennierna. Även om de siffrorna är på väg upp igen efter den senaste finanskrisen så har efterfrågan sedan länge sprungit ifrån utbudet, främst i landets tre storstäder och en rad universitetsstäder, där såväl inflyttningen som födelsetalen är höga.

Förutsatt att Boverkets senaste glädjeprognos stämmer – de förutspår att antalet påbörjade bostäder ökar med 50 procent mellan 2009 och 2011 – så behöver byggandet öka med ytterligare minst 40 procent bara för att motsvara befolkningsutvecklingen.

Till och med Statens bostadskreditnämnd – som driver tesen att förhållandet mellan bostadsbyggandet och befolkningsutvecklingen inte är orsaken till prisuppgången, utan att den beror på låga räntor och stigande inkomster – påstod i en rapport i onsdags att det krävs minst 35 000 nybyggen per år för att bygga bort bostadsbristen.

Och då blir det plötsligt ett bostadspolitiskt problem. Vilket i sig är ett problem, eftersom bostadspolitiken befunnit sig i ett ingenmansland sedan bostadsdepartementet stängde igen 1991. Å ena sidan har bostadsmarknaden inte släppts tillräckligt fri för att den på egen hand ska kunna uppnå en jämvikt där utbud möter efterfrågan, å andra sidan är det statliga stödet numera så lågt att marknaden inte klarar av att möta det stora behov som finns.

Mot det hjälper inga raketer.

Höjd ränta men sänkt prognos

Riksbanken höjde i tisdags reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,00 procent. Det var den tredje höjningen sedan i somras. Samtidigt sänkte banken prognosen för den framtida räntan. Bedömningen är nu att reporäntan kommer att ligga på 3,4 procent i slutet av 2013.

Han syftade på sin forne professorskollega från ansedda Princetonuniversitetet i USA, vice riksbankschefen Lars EO Svensson, och den strid som rasar innanför Riksbankshusets massiva granitväggar.

Samma konflikt som splittrar många av världens centralbanker just nu: Bör räntan höjas, och i så fall hur mycket och i vilken takt?

På ena sidan står »seriösa människor«, som Krugman lite föraktfullt kallar dem, som gör som de alltid har gjort i en konjunkturuppgång. De lutar sig mot vinden och höjer räntan mer än vad inflationen motiverar bara för säkerhets skull, så att inga nya bubblor uppstår.

På andra sidan står sådana som Lars EO Svensson; avvikande röster som tittar på den aktuella statistiken och sina ekonomiska modeller och inte ser en enda signal som tyder på att det är dags att höja räntan. Tvärtom, menar de, vore kraftiga räntehöjningar direkt skadliga för ekonomin och riskerar att hota återhämtningen.

– Penningpolitiken ska inte styras av hjärnspöken utan av fakta och analys, sa Svensson nyligen i ett mycket kritiskt utspel i Svenska Dagbladet.

Sprickan i Riksbanksdirektionen uppstod efter finanskrisen när Lars EO Svensson ensam propagerade för nollränta – ett vapen Riksbanken aldrig tidigare tagit till – och till och med diskuterade den radika­­­la idén att införa negativ ränta.

Sedan dess har han på möte efter möte opponerat sig mot räntehöjningar, och mot den prognos över räntebanan som Riksbanken publicerar, som förespår kraftiga höjningar av reporäntan de kommande tre åren, från rekordlåga nivån på 0.25 procent upp till fyra procent. Varje gång har han blivit nedröstad.

Man kan lätt förledas att tro att räntebråket handlar om skilda synsätt på hur det står till med svensk ekonomi. Men faktum är att Svensson och riksbankschefen Stefan Ingves delar samma bild av konjunkturläget som i stort sett alla nationalekonomer har: det går bra för Sverige just nu. Mycket tack vare att världshandeln och därmed den svenska exporten ökar. Även hushållen är optimistiska, vilket driver upp konsumtionen. Sysselsättningen stiger.

Oron ligger i om de växande statsskulderna och stora budgetunderskotten som flera länder i Europa dras med kommer att eskalera. Krisar finansmarknaden igen riskerar Sverige att dras med.

I normala fall kräver penningpolitiken en avvägning mellan att stabilisera realekonomin eller dämpa inflationen. Men för den unika situation som Sverige befinner sig i existerar inte denna motsättning, menar Lars EO Svensson. Sverige ligger långt ifrån maximalt resursutnyttjande – det vill säga fler personer skulle kunna arbeta – samtidigt som inflationen ligger klart under Riksbankens mål på två procent, och förväntas göra så under ett bra tag framåt. En låg ränta skulle därför kunna rädda tiotusentals jobb samtidigt som Riksbanken bättre skulle uppfylla sitt mål om ett fast penningvärde, menar Svensson.

– Själv tycker jag således tvärtom att det är en mycket enkel fråga att besvara. Den lägre räntebanan ger en bättre utveckling, medan den högre ger en sämre utveckling, som Svensson uttryckte det i ett tal tidigare i år på Umeå universitet.

Precis det har han försökt övertyga direktionen om under deras penningpolitiska möten, bland annat med hjälp av kurvor som bygger på egna beräkningar. Åtminstone har han krävt att de ska påpeka eventuella felaktigheter i hans resonemang.

– Enligt min mening finns det inga starka motargument. Jag kan egentligen inte se några giltiga motargument alls, som han sa i ett tal på Handelsbanken i maj i år.

En av de få som gått i offentlig polemik med honom i frågan är Klas Eklund, senior economist på SEB, som anser att penningpolitiken inte går att reducera till ett antal ekvationer utan måste präglas av sunt förnuft.

»Och det sunda förnuftet säger att vi nu bör höja räntan – även om en del matematiska modeller måhända säger något annat«, skrev han i Stock Magazine.

Men ingen i Riksbankdirektionen har velat bemöta Svensson i sak, trots hans uppmaningar. Kanske är det inte så konstigt ändå. Det är Lars EO Svensson som är den stora auktoriteten på området, bland världens främst rankade ekonomer, och vida mer meriterade än sina riksbankskollegor.

I stället har Stefan Ingves och de andra räntehöjningsförespråkarna talat om att den låga räntan var ett undantagstillstånd i en tid av kris och att det nu är dags att normalisera penningpolitiken. Hushållen måste vänja sig vid högre räntor som ändå kommer för eller senare, är deras linje.

Något som Svensson inte köper.

– Det är viktigt att inse att räntan och reporäntebanan är medel, inte mål, i penningpolitiken. »Normal ränta« är inget mål, sa han under sitt tal på Handelsbanken.

Sprickan är total.

Magkänsla eller strikt logik? Båda kan inte ha rätt, inte om räntan.

Fakta | Så funkar Riksbanken

Sveriges centralbank, Riksbanken, har som överordnat mål att hålla inflationen runt två procent. Sitt främsta verktyg för att påverka inflationen är reporäntan, som bestäms av de sex ledamöterna i riksbanksdirektionen. Den 8 september höjde en oenig riksbank räntan till 0,75 procent. Nästa räntemöte hålls 25 oktober.

I en annan del av landet sitter Kerstin Håkansson. Hon basar över Arbetsförmedlingen i Växjö och kan konstatera att länet fortfarande befinner sig i recession.

– I slutet av 2009 försvann jobben. Vi gick från att vara ett län med väldigt låg arbetslöshet till relativt hög arbetslöshet och vi ser fortfarande ingen vändning, säger hon.

I Gällivare har arbetslösheten på ett år sjunkit med nästan en procentenhet och nivån på arbetslösheten är i dag 6,9 procent vilket kan jämföras med riksgenomsnittet på 7,3 procent. I Växjö har arbetslösheten samtidigt ökat från 5,7 till 7,7 procent *. Gällivare började på en relativt hög nivå men det är ändå tydligt att arbetsmarknaden under recessionen rört sig i positiv riktning. Växjö har gått i motsatt riktning, från låg till hög arbetslöshet.

Under 2009 krympte den svenska ekonomin med nästan 5 procent men återhämtningen i ekonomin har skett snabbare än många trodde. Nu kommer den ena rapporten efter den andra som visar att recessionen har vänts till expansion och i floden av kvartalsrapporter får nästan samtliga rubriken »slår marknadens förväntningar«.

Enligt Konjunkturinstitutets barometer har både hushåll och företag i Sverige god framtidstro både när det gäller den egna och landets ekonomi. I veckan kom Swedbanks inköpschefsindex som visade att återhämtningen i svensk industri tagit fart och visar de högsta siffrorna sedan 2006. Häromdagen kom också Nordea med en Norden-rapport där återhämtningen i svensk ekonomi betecknas som »relativt stark« med en försiktig ökning av sysselsättningen och en förväntad tillväxt under 2010.

Men den ekonomiska utvecklingen skiljer sig avsevärt mellan olika delar av landet. Somliga delar drabbades hårt av krisen och befinner sig fortfarande i recession medan andra klarade sig utan större skråmor och återvände snabbt till god tillväxt.

Till att börja med slog krisen hårt emot fordonsindustrin i Västra Götaland och österut mot Kronoberg och Jönköping där arbetslösheten normalt är lägre än övriga landet. Även underleverantörer och industri norrut i Umeå och Dorotea rammades av den första vågen av arbetslöshet.

Under 2010 har problemen förskjutits till regioner som redan före krisen hade sämre förutsättningar. De har nu gått från en relativt hög nivå på arbetslösheten till ännu högre. Mot strömmen går Norrbotten, där Gällivare och Malmfälten ligger. Där har arbetslösheten sjunkit även om det skett från en relativt hög nivå och även om antalet personer i arbetsmarknadsprogram samtidigt har ökat.

Men starkast i landet går Stockholmsregionen. Där ökade visserligen arbetslösheten mest det senaste året, men nivån är fortfarande lägst i landet och sysselsättningen har under samma period ökat något.

– Man kan säga att det är Stockholm mot resten av landet, säger Håkan Gustavsson som är analytiker vid Arbetsförmedlingens huvudkontor.

I veckan kom en rapport från Stockholms handelskammare som fick den ansvarige analytikern Johan Treschow att utbrista »Stockholmsekonomin går som tåget«. Rapporten visar bland annat att ekonomin visar tydlig tillväxt och att prognosen för arbetsmarknaden är försiktigt positiv.

Hur en region klarat sig under krisen beror alltså på flera faktorer. För det första handlar det om hur stort beroendet är av en enskild industri och hur just den industrin står sig i den internationella konkurrensen. Den här gången var det fordonsindustrin som tog mycket stryk vilket drabbade flera led i processen – där föll Västra Götaland och Småland. För det andra handlar det om strukturella faktorer som demografi, utbildningsläge, geografiskt läge, bredden i näringslivet – där föll många glesbygdsområden i Norrlands inland.

Man kan också dela in landet i olika näringsgrenar och då är det enkelt uttryckt industrin som förlorat och tjänstenäringen som klivit fram som krisens vinnare. Ju större tjänstenäring, desto bättre har regionen klarat krisen. Det gäller Stockholm men även en uppstickare som Gotland. På Gotland är också småföretagarna i särklass mest positiva i landet när det gäller utsikterna för ökad omsättning, orderingång och sysselsättning, enligt Småföretagarbarometern som kom nyligen. Mest dystra är företagare i Jönköping och Västmanland där beroendet av traditionell industri drar ned förväntningarna.

*Arbetsförmedlingens siffror på andel arbetslösa och sökande i program med aktivitetsstöd i förhållande till alla i regionen mellan 16 och 64 år.

Det visar sig att en svensk är på väg in i styrelsen för ett av Nordens absolut största företag, den danska transportjätten Maersk – AP/Møller.

Det handlar om ett närmast mytiskt bolag, ägt och kontrollerat av Danmarks rikaste man – den 96-årige  Mærsk Mc-Kinney Møller. Mannen som för några år sedan bestämde sig att ge Köpenhamnsborna ett nytt operahus, den så kallade Operaen på Holmen. För över två miljarder. Betalat ur egen ficka.

Svensken då? Jo, han är spännande också, men långt alldagligare. Han heter Arne Karlsson och är sedan över ett decennium vd för det börsnoterade investmentbolaget Ratos. Även detta, för övrigt, en rest av en gammal finansfamilj – Söderbergs. Namnet är en förkortning av brödranamnen RAgnar och TOrsten Söderberg.

Arne då? Jo, som många i svenskt näringsliv är den året 50 fyllda vd:n civilekonom från huvudstadens Handelshögskola. Men där slutar likheterna med standardmallen för maktfarbröder.

Efter jobb som lärare på Handels har han nött på i ganska ospektakulära jobb, fram till år 1999 då han steg in det främsta rampljuset genom Ratos-utmämning. Då var han en städgubbe, efter att bolaget hamnat i kaos på grund av ett storbråk mellan ägarbröderna Sven och Erik Söderberg, och tidigare vd:n Urban Jansson (japp, SAS-chefens brorsa).

Städandet omvandlades till affärer, den ena mer framgångsrik än den andra. Affärerna har gjort Ratos blivit den stora stjärnan bland de stora maktbolagen, som Wallenbergs Investor, Stenbecks Kinnevik och Handelsbanksgubbarnas Industrivärden.

På samma sätt är Arne Karlsson också, med svenska mått mätt, en person som är fristående från maktkotterierna – fjärran sommarnöjena i Torekov eller i seglingarna i Sandhamns. Det stora intresset: orientering. Han har tävlat på högsta nivå, och lär köra ett par tävlingar om året än.

Arnes förvandling av Ratos-röran till guld, liksom hans relativa oberoende till just nämnda maktsfärer, har gjort honom till en eftertraktad figur att stoppa i diverse styrelser. Han sitter numera till exempel i styrelsen för Sveriges största mediebolag, Bonnier AB. Han är också ordförande för det inflytelserika Studieförbundet för Näringsliv & Samhälle, SNS.

Och tisdagen den 27 april tar han steget över Öresund och sätter sig i knät hos Mærsk Mc-Kinney Møller. Enligt bolaget självt beror rekryteringen på Maersks ”internationalisering”.

Kanske är det också ett sätt att stabilisera bolaget inför det arvsskifte som för eller senare kommer att ske. Mærsk Mc-Kinney Møller, som gick i pension när han fyllde 90, har tre döttrar – där en har Sverigekoppling: Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla, som är gift med en svensk.

Men Arne K:s förmåga att handskas med excentriska finansfamiljer lär säkert ha spelat in.

- I familjeverksamheter har man en speciell historia, som det är enormt viktigt att bevara. Man ska bevara kärnverksamheterna, men samtidigt också utveckla sig i takt med att världen ändrar sig, sa Arne härom veckan till danska motsvarigheten till Dagens Industri, Børsen.

I grunden berör kritiken samma penningpolitiska ställningstagande: ECB:s envisa försvar av försiktighet, disciplin och långsam respons. Att de inte rycktes med som andra centralbanker i krisens timma, utan höll fast vid sina ledstjärnor, har givit bankdirektörerna i Frankfurt en konservativ och lite nonchalant image.

En viss återupprättel­se fick de i våras när världsekonomin snabbare än väntat visade tecken på återhämtning, men misstänksamheten mot ECB:s grundsyn lever kvar. I sin nyhetsbulletin för oktober skrev ECB att banken vill byta viktning på de faktorer man mäter inflationen med. Den faktor som nu ska väga tyngst stärker ytterligare argumenten för en hårdare ekonomisk åtstramning. Det väckte starka känslor.

Willem Buiter är professor på London School of Economics och en av Europas mest inflytelserika ekonomidebattörer. Han anser att ECB strider mot EU-fördraget när de väljer att titta på det inflationsmått som för ögonblicket är högst. Rädslan för inflation, på bekostnad av risk för deflation, kan både riskera tillväxten och den ekonomiska stabiliteten, skriver han på sin blogg Maverecon.

När ECB anar inflationsugglor överallt i mossen, menar kritikerna att de frestas till för tidiga räntehöjningar, något som skulle kunna strama åt ekonomin så hårt att det leder till en ytterligare nedgång. Men redan nu kritiseras ECB:s räntepolitik som alltför stram. I dagsläget ligger euroområdets styrränta på en procent, medan länder som USA, England och Sverige valt en räntesats som är 0,5–1 procentenhet lägre. Skillnaden som uppstår attraherar utländska investerare till euron, vilket bidrar till att höja växelkursen mot nya rekordnivåer.

Ännu så länge har ECB bara muntligen uttryckt oro över detta, utan att backa upp orden med räntesänkningar eller genom att sälja av reserver på marknaden. Detta trots att en stark valuta försvårar exporten för europeiska företag i ett väldigt känsligt konjunkturläge.

– Euron är en valuta på anabola steroider som skulle kunna sjunka 15–20 procent utan att hota prisstabiliteten, kommenterar Buiter.

Även den svenska exportmarknaden tampas med en krona på uppåtgående. Men i motsats till ECB:s hårda linje, räknar marknaden med att Riksbanken tar med effekter på valutakursen i beräkningen när den beslutar om räntor och likviditetstillskott. Inför veckans penningpolitiska möte har Riksbanken skickat signaler om att fortsätta sin mjuka linje, som innebär att man vill ligga kvar på en mycket låg ränta och möjligen erbjuda ytterligare billig finansiering till bankerna genom en så kallad fastränterepa. Det skulle försvaga kronkursen och stimulera ekonomin ännu mer.

Det extremt låga ränteläget, inte bara i Sverige och USA utan även i Europa, har gjort i princip allt sparande i bank oattraktivt. Precis som var syftet med de dramatiska sänkningarna världen över, har det fått investerare att hungra efter vilken annan återbäring som helst än de obefintliga sparräntorna.

Bara i år har det lockat tio procent av världens tillgångar från olika typer av räntebärande papper över till aktiemarknaden, enligt EPFR Global. Omplaceringarna har höjt MSCI, ett viktigt aktieindex i industriländerna, mer än 30 procent på ett år, och Stockholmsbörsen har stigit med 45 procent under samma tid. Förväntningarna om att lågräntepolitiken ska fortsätta, i kombination med positiva utsikter för tillväxten i världsekonomin, har skapat ett tillfälligt guldläge för aktieinvesterare.

Börsrallyt och rykten om bamsebonusarnas återkomst har stärkt ECB:s uppfattning att man bör vara återhållsam. Chefen Jean-Claude Trichet, Jürgen Stark och de andra i bankens styrelse missionerar just nu som bäst runt om i världen för att möta kritiken som riktats mot dem och sprida budskapet om försiktighet i uppgången, ansvarstagande i finansbranschen och disciplin i statsbudgetarna.

I internationella ekonomkretsar talar man nu om »the new normal«, ett nytt läge med en stabil situation, men med långvarigt lägre tillväxt, svagare efterfrågan, högre arbetslöshet och tunga statsskulder.

Inte för att den 140-åriga affärsbankens ledare välkomnade finanskrisen som ett tillfälle att tjäna pengar. Men den finansiella orkanen som drog in över Wall Street skördade sina offer, bland dem deras värsta konkurrent, Lehman Brothers.

Och aldrig i företagets långa och mycket lukrativa historia har det gått så bra som det andra kvartalet 2009.

Samtidigt som deras återstående konkurrenter fortfarande kämpar med störtdykande resultatsiffror uppvisade Goldman Sachs en vinst på hisnande 4,2 miljarder dollar för det första halvåret 2009. Och eftersom en god nyhet aldrig kommer ensam så stod det i samma veva klart att företagets anställda i år kan se fram emot en rekordbonus. Om året avslutas lika bra som det börjat så kommer bankens 29 000 anställda få dela på 20 miljarder dollar. En julklapp som ingen annan bank kan drömma om att ge sina anställda krisåret 2009.

Vid nästa årsstämma har alltså dessa den fria marknadens superstjärnor ännu en gång anledning att fira. Goldman Sachs har inte bara betalat tillbaka sitt nödlån på 10 miljarder dollar till den amerikanska staten. Banken har gått stärkt ur krisen och är i dag mäktigare än någonsin. Inte undra på att dess vd, Lloyd Blankfein, utnämndes till planetens mest inflytelserika person av det amerikanska magasinet Vanity Fair. Om bankens guldkalvar tidigare var kungar på Wall Street så är de i dag universums härskare.

Lloyd Blankfein har till och med kunnat kosta på sig att officiellt göra en mea culpa. Vid ett tal i Frankfurt tidigare i höst erkände han att banksektorn varit alltför slapphänt med regleringar av nya finansiella verktyg på ett sätt som lett till att de »inte längre är till nytta för samhället och ekonomin«.

Och efter hårda påtryckningar såg han sig tvungen att avstå sin bonus för 2008 och nöja sig med den ordinarie årslönen på 600 000 dollar.
Trycket på den lukrativa banken har varit starkt. I en numera berömd artikel i Rolling Stone från juli i år liknas Goldman Sachs vid en blodtörstig vampyrbläckfisk som suger livet ur mänskligheten. Det enda banken är bra på är att skapa och dra nytta av ekonomiska bubblor, skriver artikelförfattaren Matt Taibbi.

Det företag som huserar i den svarta lådliknande byggnaden på 85 Broad Street på Manhattan har inte mycket gemensamt med den firma som startades 1869 av den tysk-judiske immigranten Mar­cus Goldman som ett par år senare delade ägarskapet med sin svärson Samuel Sachs. En del menar att det fortfarande är en respektabel investmentbank, andra att det enda Goldman Sachs ägnar sig åt i dag är snabba och lukrativa spekulationer i valutor, räntor och råvaror.

Banken är omgiven av mystik och skrönor, trots att den introducerades på börsen 1999 och därmed har ett garanterat mått av öppenhet i affärerna. Men de närmast magiska krafter som Goldman Sachs tycks besitta gör den till en tacksam gåta att försöka lösa.

För Goldman Sachs förlorar aldrig. Inte ens när världen runtomkring faller ihop som ett korthus. Under spekulationsfebern på 1920- och 70-talet lyckades de undkomma med hälsan intakt. Och även vid fjolårets bolånebubbla visade de sig ha ett sjätte sinne som varnar för en kommande fara, långt före konkurrenterna. De var också först med att upphöra med de mest riskfyllda fastighetslånen, vilket förklarar varför de visar vinstsiffror när den amerikanska fastighetsbubblan spruckit.

– Vi tänker inte be om ursäkt för att vi har varit bra på riskhantering. Det är vårt yrke, säger Richard Gnodd, som är en av två chefer för Goldman Sachs International, som bland annat har hand om företagets europeiska verksamhet.

Men framgången har också en baksida. Vd Lloyd Blankfein uppmanar sina anställda att hålla låg profil och undvika att visa hur mycket pengar de har eftersom det riskerar att spä på företagets badwill. Samtidigt ifrågasätts Goldman Sachs mäktiga förgreningar i alla delar av det amerikanska samhället. Att dess tidigare vd Hank Paulson sedermera utnämndes till finansminister i Bushadministrationen – en post som han satt på under fjolårets finanskris – bidrog förstås till kritiken.

När rivalen Lehman Brothers föll den 15 september ökade telefontrafiken mellan Hank Paulson och Lloyd Blankfein och satte i gång spekulationer om att finansministern hjälpt sin före detta arbetsgivare att klara krisen samtidigt som han lät Lehman falla. Spekulationerna förstärktes av att han under de nästföljande dagarna satte in en massiv räddningsinsats till förmån för försäkringsjätten AIG, som i sin tur hade en skuld till Goldman Sachs på motsvarande 12 miljarder dollar. Och av de 85 miljarder dollar som den amerikanska staten satte in för att rädda AIG var Goldman Sachs det enda företag som fick tillbaka hela den summa som försäkringsbolaget var skyldig.

Men inte bara förekomsten av ett tiotal före detta Goldman Sachs-anställda som liksom Hank Paulson jobbade i Vita huset under Busheran bidrog till anklagelserna. Bankens föredettingar finns på alla mäktiga positioner inom det amerikanska finansväsendet och de mest elaka tungorna hävdar att dessa guldgossar på de största hedgefonderna medvetet bidrog till Lehman Brothers fall. Och mitt under brinnande kris sattes Hank Paulsons skyddsling, tillika före detta Goldman Sachs-bankiren Neel Kahkari, att ansvara för de 700 miljarder dollarna i bankstödsprogrammet Tarp.

Så inbjuder företaget också till konspirationsteorier. Hemlighetsmakeriet kring bankens verksamhet är stor och det är svårt att få någon inblick i hur de egentligen arbetar. Ingen anställd vill låta sig intervjuas utan att någon överordnad medverkar.

– Goldman Sachs är ingen bank, det är en krigsmaskin. De anställda är elitsoldater och disciplinen är militärisk, säger en före detta anställd.
Företaget är extremt selektivt med vilka de anställer. Absolut minimum är att genomgå ett tjugotal intervjuer, när det kommer till de högre posterna så rör det sig snarare om fyrtio. Tidigare anställda vittnar om en extremt krävande arbetsmiljö där bara topprestationer duger.

– Du får makt, pengar och framgång. Men samtidigt tvingas du viga varje minut av ditt liv till firman, som en annan anonym tidigare anställd uttrycker det.

Varje anställd utvärderas löpande av alla sina medarbetare, såväl över- som underordnade. Banken gör inga undantag från det som Richard Gnodde kallar »hantering av underprestationer«. Chefer som inte längre levererar uppmanas att söka sig vidare och lockas med att få behålla sina aktier i banken även när de slutat. Vissa tycker systemet är märkligt, andra menar att de hårda kraven på cheferna är hemligheten bakom Goldman Sachs framgångar.

En annan förklaring till deras exempellösa framgångar förs fram av en anställd vid en av bankens konkurrenter. »Privilegierad information« kallar han det.

– Det strider inte mot några lagar annat än möjligtvis de rent moraliska. De har kontakter överallt och kan alltid få förhandsinformation. Det är som en pokerspelare som vet vilka kort motspelaren har.

Men påståenden som dessa får Jean Raby, en av cheferna på Goldman Sachs Pariskontor, att skratta högt.

– Vi är inte bättre än någon av våra konkurrenter på att se in i framtiden. Däremot är vi bättre på att läsa av det som sker i dag, kommenterar han.

En annan av dess högsta chefer i Europa, Yoël Zaoui, är inne på samma spår.

– Vi har ingen magisk formel för att tjäna pengar. Vi tror bara att två hjärnor är bättre än en, och tre bättre än två, säger han.

– Många av våra konkurrenter satsar allt på individuella stjärnspelare men vi satsar på hela laget och arbetar kollektivt. Det är lättare att erkänna misstag och ta ett steg tillbaka om ansvaret för misstag bärs gemensamt, säger Yoël Zaoui.

Med den filosofin är det knappast förvånande att Peterborough Court, Londonbyggnaden där merparten av Goldman Sachs europeiska verksamhet sitter, inte bär företagets namn på sin fasad. Samma diskretion syns på huvudkontoret i New York.

Så lyder också företagsmottot »den minst arroganta av affärsbankerna, samtidigt som vi är den bästa«. Denna diskretion i kombination med de exempellösa framgångarna ger utan tvekan nytt bränsle till myten om Goldman Sachs.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter