Först efter Maos död 1976 fick Ai Qing återvända till Beijing. På sin ålders höst blev han åter en aktad röst i den kinesiska offentligheten, både som poet och som samhällskritiker. När han dog vid 86 års ålder förde han facklan vidare till sin son, som hade återvänt från New York ett par år tidigare för att ta hand om sin sjuka far. På sin dödsbädd lär Ai Qing ha sagt till honom: »Du måste komma hem och kämpa för de mänskliga rättigheterna.«

Sonens namn är Ai Weiwei. Han föddes 1957, samma år som familjen tvingades lämna Beijing, och såg sina föräldrar lida under regimens förtryck. Först när han fyllt sexton fick de återvända till huvudstaden. Men det räckte inte för Ai Weiwei. Desillusionerad och bitter på regimen som förstörde hans fars liv bestämde sig Ai Weiwei för att flytta till New York och studera konst. Till sin mor sa han att han skulle flytta »hem« – hem till friheten.

I New York såg den 24-årige Ai Weiwei för första gången verk av konstnärer som Andy Warhol och Marcel Duchamp, och utvecklade ett eget konstnärligt språk i brytpunkten mellan urgamla kinesiska hantverkstraditioner och konceptuell samtidskonst. Samtidigt som han studerade tillbringade han mycket tid på kasinon i Atlantic City, där han blev en framgångsrik och fruktad blackjackspelare.

Men när Ai Qing insjuknade i början av 90-talet återvände alltså Ai Weiwei till Peking. Han blev en viktig figur på den lokala konstscenen, bland annat genom att publicera illegala undergroundtidningar och arrangera utställningar med unga, experimentella konstnärer. Här träffade han sin fru, konstnären Lu Qing, och fick för tre år sedan sonen Ai Lao med henne.

I dag är Ai Weiwei något av en fadersfigur inte bara i det kinesiska konstlivet, utan för alla som kämpar för mänskliga rättigheter i världens mest folkrika nation.

Förra året fick han betala ett högt pris för sitt politiska engagemang: Ai Weiwei fängslades av de kinesiska myndigheterna och var försvunnen från omvärlden i 81 dagar. Motivet sas vara en obetald skatteskuld. Kort efter frigivandet åtalades han också för pornografibrott, en anklagelse som grundades i att han poserat för en oskyldig nakenbild av fotografen Zhao Zhao.

Efter anklagelserna om skattebrott började okända människor kasta in sedlar, lindade runt frukter, över muren till hans ateljé där han satt i husarrest. Ai Weiwei blev tvungen att ta in volontärer som räknade alla pengar och skrev ut skuldbrev. Han har sagt att han blev rörd av bidragen, men planerar att betala tillbaka vartenda öre. För regimen blev det starka stödet ännu en provokation, och de har anklagat Ai Weiwei för illegal penninginsamling.

Ironiskt nog har myndigheternas hårda linje bara bidragit till att sprida Ai Weiweis budskap. När han fängslades i april 2011 blev han kanske den mest kända regimkritikern i Kina. Även människor som aldrig sett hans konst vet numera vem han är. Hans utställningar lockar en rekordpublik, som när han fyllde golvet på Tate Modern i London med hundra miljoner handgjorda solrosfrön av keramik förra året.

Nu visas hans konst i Sverige. Det är Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm som för första gången presenterar Ai Weiweis konstnärskap för en svensk publik. Och även om Magasin 3 kan förvänta sig en stor publik, så kommer inte huvudpersonen själv att närvara vid vernissagen. Ai Weiwei har utreseförbud och får inte lämna landet förrän tidigast i juni i år.

Han får inte heller blogga eller twittra, vilket tidigare varit hans främsta sätt att kommunicera med omvärlden och sprida sina åsikter.

Däremot får han fortsätta att arbeta som konstnär och delta med sina verk i utställningar utomlands. Under hösten har delar av hans produktion visats såväl i de österrikiska städerna Bregenz och Graz som på Louisiana utanför Köpenhamn.

Utställningen på Magasin 3 består av verk från hela hans karriär, men efter händelserna förra året har intendenten Tessa Praun valt att fokusera på de senaste årens mer politiska verk:

– Sedan Ai Weiwei släpptes fri har han inte låtit sig tystas, säger Tessa Praun. Han har skrivit artiklar, gett intervjuer och börjat twittra igen. Jag tror att den internationella uppmärksamheten i väst är ett stöd och i viss mån även skyddar honom. Andra kinesiska dissidenter som inte har fått samma uppmärksamhet är försvunna eller fängslade på oklara grunder. Samtidigt går det ju inte att förutspå hur makthavarna i en ickedemokratisk stat agerar.

I sina verk har Ai Weiwei ofta kommenterat konflikten mellan uråldriga kinesiska traditioner och den framväxande kapitalismen, mellan individ och kollektiv i världens mest folkrika land. Han arbetar gärna med traditionella hantverksmetoder, och är något av en expert på kinesiska antikviteter, främst från Ming-dynastin. I sina tidiga verk skapade han ett slags skulpturala collage, där han plockade isär möbler och andra antika föremål och satte ihop dem till nya alster.

Ett av hans mest kända verk är en serie fotografier där man ser hur han krossar en två tusen år gammal kinesisk vas mot marken – en ironisk kommentar både till den maoistiska kulturrevolutionens förakt för den traditionella kulturen och dagens själlösa slit och släng-samhälle.

Med åren har Ai Weiwei blivit alltmer djärv i sin kritik av den kinesiska regimen. Till den stora utställningen »Documenta« i tyska Kassel 2007 bjöd han in 1 001 kinesiska medborgare, som fick flyga till det främmande landet, bo i sovsalar och turista i staden. Deras närvaro blev en konkret påminnelse både om Kinas politiska och ekonomiska inflytande i västvärlden och om befolkningens begränsade möjligheter att resa och själva skapa sig en bild av omvärlden.

– Han sätter i gång många tankar om Kina som samhälle, säger Tessa Praun. Hans engagemang är så starkt att det indirekt blir en utställning om Kina också. Det är oundvikligt att komma ifrån händelserna runt hans person, men det får inte överskugga att det är ett otroligt spännande konstnärskap med en enorm visuell kraft.

Många av Ai Weiweis senare verk närmar sig medborgarjournalistiken. Efter den stora jordbävningskatastrofen i Sichuan år 2008, då tiotusentals människor miste livet, använde han sig av volontärer för att undersöka om byggfusk lett till att områdets skolor drabbades hårdare än andra byggnader. De samlade in drygt 5 000 namn på försvunna barn och ungdomar.

När misstankarna publicerades på nätet ledde det till hårda repressalier från regimens sida, och det ligger nära till hands att anta att det var en bidragande orsak till arresteringen förra våren.

Men Ai Weiwei är också en uppmärksammad designer och arkitekt. Trots att han står i stark opposition till den kommunistiska regimen fick han hedersuppdraget att tillsammans med det schweiziska arkitektkontoret Herzog & De Meuron rita stadion »Fågelboet« till de olympiska spelen i Kina 2008.

– I samband med OS i Beijing ville även Shanghai få del av uppmärksamheten runt Ai Weiwei, säger Tessa Praun, så de bjöd in honom för att bygga en ateljé. Men han blev uppenbarligen för obekväm. Hösten 2010 gav myndigheterna plötsligt order om att ateljén var ett svartbygge som måste rivas. Han ordnade ett evenemang runt det. Det var då han sattes husarrest. Därefter eskalerade allting.

I filmklipp på Youtube kan man se hur Ai Weiwei utmanar myndigheterna och provocerar polisen med lika delar retorisk finess och helig ilska. Som tittare kan man undra hur han vågar, och varför han inte valt att lämna landet en gång för alla.

– Jag tror att de kinesiska myndigheterna kliar sig i huvudet, säger Tessa Praun, de vet nog inte riktigt vad de ska göra med honom. Han har haft en sorts immunitet eftersom hans far var en så hyllad kulturpersonlighet. Det har gett honom en särställning, han har fått ett spelutrymme som han har använt sig av för att kräva rättigheter som vi i väst tar för givna. Han vill sitt land väl, och kan inte acceptera bristen på grundläggande mänskliga rättigheter. Annars hade han nog redan gått i exil.

I en intervju med tidningen Time, som nyligen nominerade Ai Weiwei till den prestigefulla utmärkelsen Årets person, kommenterar han själv sina motiv till att stanna i landet som gjort honom så mycket ont:

– Jag är rädd att jag skulle förlora kontakten med den kinesiska verkligheten annars. Det finns så många saker man kan göra här i livet, och att bli aktivist var verkligen inte mitt förstaval. Men jag känner att jag är skyldig många människor att stanna kvar och bevara kontakten. Om jag kan göra en insats, tänker jag fortsätta med det.

Magasin 3:s utställning »Ai Weiwei« visas fram till den 10 juni.

Fakta | Andra viktiga dissidenter

En som ofta nämns som »ärkedissidenten« är den sovjetiske författaren Alexandr Solzjenitsyn. Han skrev om Gulagarkipelagen och fick resten av världen att inse vad som pågick under Stalins styre.

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja följde i hans fotspår och kritiserade den ryska regimen och kriget i Tjetjenien. Hon mördades 2006.

Den burmesiske politikern Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest från och till under tjugo år, men har ändå lyckats föra ut sitt frihetsbudskap till världen.

Eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaac valde att återvända till sitt hemland för att granska regimen. Han har nu suttit fängslad i tio år, vilket lett till stigande internationell uppmärksamhet.

Den italienske författaren Roberto Saviano vågade avslöja den mäktiga napoletanska maffian Camorra i boken »Gomorra«. Numera lever han på hemlig plats under dödshot.

Lydia Cacho är en mexikansk journalist som bitit sig fast i ämnet trafficking. Hon har avslöjat ett stort antal mäktiga mäns deltagande i pedofilnätverk och korruption, och tvingas numera bo på hemlig plats, under ständigt dödshot.

Dissident: En person med åsikter som avviker från de förhärskande eller de officiellt gällande och som aktivt motarbetar dem. En dissident stannar kvar inom det kritiserade systemet och kämpar inifrån.

»Jag har ett bra jobb, en bra och ett bra boende. Men ingen anställning, bostad helt belånad och inget sparande. Jag har råd med det mesta förutom trygghet. Jag är en av 99 procent.«

Två inlägg från bloggen »Vi är 99 procent«, den svenska motsvarigheten till »We are the 99 percent«. »Vi är 99 procent« är egentligen det enda samlade budskapet från Occupyrörelsen, som tog form på Wall Street i New York, september 2011 och vars svenska gren fortfarande ockuperar Brunkebergstorg i Stockholm.

Siffran syftar på det stora flertalet, 99 procent, som får betala för de misstag som den rikaste procenten i världens finansiella elit har begått. De svenska exemplen är inga skillingtryck direkt, men ett intyg om att proteströrelsens rottrådar når många.

Framför allt är det yngre som kämpar med höga lån och en motig arbetsmarknad. En stor del av dem som valt att dela sin upplevelse av att vara en del av de 99 procenten är födda på 1980-talet.

Ålder är bara en siffra. En relativ siffra. Annie Lööf är född 1983. Det gör henne fyra år yngre än Robyn. Så vad är en generation? Lite vad man vill att den ska vara. Och därför ett tacksamt begrepp att laborera med.

Jag är född 1981. Jag är 80-talist, en Nexter, en Moklof (Mobile kids with lots of friends), en homo zappiens, en representant för Generation Me We (individualistiska och sociala i ett) liksom för Generation Y.

Vi har internet i blodet och Wikipedia i fickan i stället för regentlängden innött i bakhuvudet. Vi har för många möjligheter.

För att kunna manövrera oss fram klamrar vi tag i traditionen. Vi gifter oss tidigt. Vi tar hushållsarbete på allvar. Vi är också, som varje generation som är ny på arbetsmarknaden, de som tydligast definierar nutiden. Och därmed en måltavla för den som vill kritisera densamma. Det är ungefär som när Bengt Ohlsson upptäcker att han tycker illa om sig själv, och vevar i gång mot en kulturvänster han frammanar ur de kändisar som protesterar mot Stockholms stads Slussenförslag. De får klä skott för alla som bryr sig för mycket. Vi får ta skit för att vi bryr oss för lite, egentligen bara om oss själva.

Det som oftast sägs om oss är att vi är förlorare.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Ett svårsmält påstående. För även om ungdomsarbetslösheten är hög och det är dyrt att bo, så har fler högskoleutbildning, fler kvinnor kan arbeta, fler män är föräldralediga. Mår vi psykiskt dåligt förväntar vi oss hjälp.

Vi är en internationell generation, det är billigt att resa, många har släktband till andra länder.

I somras gjorde Kalmar konstmuseum en utställning med titeln »The Return of the Losers«. »De deltagande konstnärerna tillhör den förlorade generationen, men de ser inte sig själva som offer. Tvärtom, skapar de sina egna förutsättningar för att överleva i en global värld. På så sätt bidrar konstnärerna i handling till att omformulera den nordiska välfärdsstaten«, löd museets presentation.

Det här var före Occupy Wall Street, men efter den arabiska våren. Roxy Farhat och Jumana Manna ställde upproren i Nordafrika och Mellanöstern mot förtrycket av muslimska invandrare i till exempel Rosengård. En friskt uppfordrande fråga om ifall upproret är möjligt i Sverige.

Här fanns också en tavla där Conny Blom samlat planskisser på 150 lägenheter som han och hans partner nekats, fångade i ett moment 22 där de antingen föll på för låg inkomst, eller på att de skulle bli för trångbodda i lägenheter de ansågs ha råd med. Ett förebådande av berättelserna på »Vi är 99 procent«.

Annars var det flera axelryckningar och skrevsparkar. Här fanns en skrotbil där Klas Eriksson byggt om grillen till en kebabgrill. Köttmassan på spettet var intorkad. Det stank hund. Och NUG, som motiverade sitt verk »Territorial Pissing« (där han chockmålar en tunnelbanevagn) med att »det är skönt att pissa«.

Jag gick därifrån med en känsla av irritation. Det berodde inte bara på lukten från bilkebaben, utan på att än en gång ha stått inför »en omformulering av välfärdsstaten« som innebär att den snart är nedlagd och att allt som återstår är personliga strategier.

Det är skönt att pissa. Det rinner neråt. Så varför inte, om man kommer undan med det. Men någon revansch eller hämnd eller återkomst är det knappast. För hur gör man uppror mot nedskärningar?

Under sitt uppehåll från riksdagen skrev miljöpartiets Gustav Fridolin bland annat reportageboken »Blåsta, nedskärningsåren som formade en generation« (2009). Här berättar han, född 1983 men med en förnumstighet som gör att han framstår som äldre, om arbetslösa jämnåriga, en bekant som sparat till en bröstförstoring och även om aktivister som sliter med sitt eget dåliga samvete över att inte leva som de lär.

Den genomgående konsekvensen av nedskärningarna är i hans analys emellertid inte uppror och motstånd. Utan uppgivenhet inför det gemensamma, ersatt av personliga strategier. »Ur fattigdomen växer den konstanta tävlingen«, lyder underrubriken till kapitlet Generation Narcissus.

Ja. För vad ska man göra? Vi lever i en tid där allt flyter, inga anställningar är fasta, så vi klamrar oss fast vid oss själva. Budskapet från arbetsmarknaden, särskilt arbetsmarknadspolitiken, är att det gäller att bygga ett personligt varumärke starkt nog att hålla en uppe.

»Som typiska 80-talister som flyger mellan nya projekt, drömmar och planer vet vi hur en ung karriärista tänker«, skriver Camilla Björkman och Ulrika Ek i presentationen av sin kommande bok »Powerprincipen«. De fortsätter: »Man brottas fortfarande med hur man skriver det perfekta mentorsmejlet eller vad man ska säga på lönesamtalet.«

Också Isabella Löwengrip kommer ut med en ny bok i vår, en uppföljare på överlevnadsguiden »Egoboost«. »Blondinbella« är visserligen född några månader in på 90-talet men håller jag-styr-upp-mitt-liv-fanan fortsatt högt.

Ja, antingen grubblar man över sin perfekta framgångssaga. Eller så orkar man inte. Och vad händer då? Om man inte pallar hjälpa sig själv att hjälpa sig själv? I Victor Johanssons »Wrestlarna« (2011), en roman som tar fasta på hur entreprenörsskruvstädet vrids åt om arbetsmarknaden, brinner den naive Björn inne när han försöker anlägga en brand på en bemanningsfirma.

Frustration uppstår i glappet mellan förväntningar och insikter. Det har alltid varit ungdomens känsla, men för 80-talisterna framträder den i förstärkt version. Vi har vuxit upp med alla möjligheterna – åtminstone inom synhåll. Det finns en förväntan att man ska ta sig någonstans, driven av ett eget intresse.

»Vi har fått lära oss att vi kan göra allting, och så inser man att man faktiskt inte kan det«, sa 24-åriga författaren Amanda Svensson i P1:s »Biblioteket«. Hennes »Välkommen till den här världen« är en kärlekstragedi som startar med att huvudpersonen Greta drömmer om Köpenhamns nattliv medan hon wokar bort dagarna på en sjavig restaurang.

1976, när Ulf Lundell gjort succé med generationsromanen »Jack« (där Jack gör uppror på 50-talistvis, drar från jobbet en dag, skaffar öl, flummar ur), pratade han i en intervju med Vecko-Revyn om att man måste göra jobbet mer meningsfullt i stället för att, som då var ett populärt krav, korta arbetstiden.

Utvecklingen har gett honom rätt. Arbete har blivit identitet för många fler. Även om det produceras tv-serier som »Ung och bortskämd« och skrivs romaner som »Stockholm rosé« (2011), om unga tjejer som lever Stureplansliv på föräldrarnas kontokort, är det rätt … töntigt att inte vilja arbeta.

Det är däremot häftigt att försörja sig på något som traditionellt sett inte setts som arbete. Som att spela poker.

Eller att spela skivor. Eller »Counterstrike«.

Ett annat verk på 80-talistutställningen i Kalmar var en kort videodokumentär om en grupp svenska och finska 20-någonting som flyttat till ett lyxhotell i Bangkok. Där spelade de nätpoker. Det är en etablerad berättelse. Alla mellan 20 och 30 har vid det här laget en kompis kompis som har varit med i en dokusåpa. Och alla känner till någon som har försörjt sig på att spela professionellt. Det är framgångshistorier som fungerar som tröst. Även om 99 procent av dem som spelar måste förlora, så finns det ju ändå några som faktiskt vinner.

Det blir ingen »Jack« för 80-talisterna. Det kommer inte att skrivas någon generationsroman. Det finns för många sätt att leva på och det skrivs för mycket. Inte bara böcker, utan uppdateringar, bloggar, nätkommentarer.

Av samma skäl är det svårt att tänka sig en proteströrelse av traditionell hierarkisk modell 2012. Det går knappast att föreställa sig en yngre »kulturelit« som går samman i ett upprop för bättre stadsplanering. Den inflytelserika kulturvänster, med gemensamt ideologiskt ursprung i 68-rörelsen, gemensam smak för rödvin och poesi, som nu debatteras i alla forum verkar inte få någon homogen arvtagare.

Occupyrörelsen är mer än ett generationsuppror, men den har formerat sig på ett sätt som svarar mot de starka individualistiska behov som präglar 80-talistgenerationen. Risken är förstås stor att det avfärdas som individuellt gnäll, men samtidigt finns en svåremotsagd styrka i vittnesmål som metod. Genom att helt enkelt säga vad man saknar och behöver – av samhället – uppstår åtminstone en grogrund för gemensam strategi. Något som hittills helt saknats för 80-talisterna som grupp. Och även om det kan låta som en bred och ganska vag beteckning, så är vi numera åtminstone 99 procent.

Fakta | 80-talistskildringar
Ontario »Ey Shuno«
Låt, 2010. Komprimerad beskrivning av en uppväxt som slinter i 90-talsnedskärningarnas spår, »innan Örnsberg fick en Willys«.

Aleks »Inte längre fiender«
Album, 2011. Aleks Manojlovics tuffa historia, som han burit på i många år som soulig refrängsångare bakom rapduon Ison & Fille.

Henrik Bromander »Det händer här«
Novellsamling, 2009.Fyra texter konkret förlagda till 00-talet. Postgymnasial ångest, kampsport, popkollo och medelklassungdomar på närmast obligatoriska utlandsresor.

Elaine Bergqvist »Du är din generation«
Handbok, 2009. Föreläsare som liksom Emma Pihl (»Att leda nästa generation«) har gjort det till sin usp (säljande specialnisch) att vara just 80-talist.

KOMMANDE

Sara Beischer »Jag ska egentligen inte jobba här«
Roman, januari 2012. Om Moa, 19, som ska bli skådespelare men får ett jobb utan krav på förkunskaper, alltså på ett äldreboende, och verkligen trivs.

Shima Niavarani »Shima is A Punkrocker«
Monolog. Om tidens strömningar. Delvis baserad på dagböcker från högstadieåren, som missförstådd gothare med nazister i klassen.

Isabella Löwengrip, alias Blondinbella »Isabellas hemligheter«
Handbok. Kommer ut i april, på baksidan utlovas: »vårens viktigaste egobok«.

Tron tycks ha funnits hos henne från unga år. Redan i de tidiga tonåren började hon smyga iväg till kyrkan, fast hon sa att hon gick till en kompis. Hennes föräldrar upptäckte det först när kyrkoherden på orten frågade om det var deras flicka som så ofta var i kyrkan.

Hon ville utbilda sig till läkare men betygen räckte inte till, så hon började plugga till sjuksköterska i stället. Även de planerna gick om intet då hon drabbades av polio. Hon lyckades dock hålla sig mycket aktiv under behandlingstiden; hon tog körkort, delade ut tidningar varje morgon och tog hand om alkoholister. Dessutom smet hon in på föreläsningar utan att egentligen vara inskriven någonstans. Vid den här tiden bodde hon i Uppsala och gick på många teologiföreläsningar, men också på lektioner i filosofi med Ingmar Hedenius, som vid den här tiden var landets största motståndare till organiserad kristendom. Det hindrade inte att Eva Spångberg hade den största respekt för honom.

Det var i studentrummet som hon började snida i trä. Där stod hennes hyvelbänk och där gjorde hon sitt första krucifix från ett vedträ. Så småningom fick hon ett stipendium som gjorde det möjligt för henne att åka till Oberammergau och under mycket knappa förhållanden få en ettårig utbildning i träsnideri. När hon kom hem fick hon i uppdrag att göra ett krucifix till Guldhedskyrkan i Göteborg. Det skulle komma att bli det första av väldigt många uppdrag. Eva Spångberg är förmodligen den mest produktiva kyrkokonstnären i svensk historia. Hennes konstverk finns i 500 kyrkor i Sverige och kring hela Östersjön.

Så småningom blev hennes mamma dement, och Eva var tvungen att ta hand om henne. Hon köpte gården Björkelund i Småland för att de båda skulle kunna flytta in där. Där inredde hon också sin ateljé, och där tog hon hand om övergivna djur, och människor. Hon gick ut på torget i Växjö och pratade med missbrukare, övertalade dem att komma och bo på hennes gård och ta hand om hennes djur. En del av dem växte som människor av att få komma till det nya sammanhanget.

Eva Spångberg kallade aldrig sig själv för konstnär utan sa hellre »förkunnare i trä«. Delvis var det kanske av blygsamhet, men för henne själv var föremålen i sig aldrig lika viktiga som det de pekade mot. Hon var också en bra förkunnare i ord, och folk började resa från hela Sverige till Björkelund för att möta henne, höra henne tala och se den modell av Jerusalems tempel som hon hade byggt upp i sin trädgård. Björkelund blev snabbt den största turistattraktionen i området. Vissa år hade hon mellan 25 000 och 30 000 besökare hos sig. Vid en omröstning i Kyrkans Tidning år 2000 om vem som varit den mest betydelsefulla kvinnan för Svenska kyrkan under hela 1900-talet, röstade tidningens läsare fram Eva Spångberg.

Hon sa själv att hon såg sina figurer i ­materialet redan innan hon hade börjat. Hennes jobb var bara att ta bort det som inte skulle vara kvar. »Jag kan se Jesus i trädet där borta«, kunde hon säga och peka mot ett träd på gården. Och till och med när huvudbyggnaden på Björkelund ett år brann ner så tog hon vara på de rester av förkolnat trä som fanns kvar. Hon kunde se Jesus i dem också.

Sin sista dag i livet tillbringade hon hemma på Björkelund efter en kort tid på sjukhus. Hon använde den till att mejsla fram en Mariabild. Sin egen kista hade hon då snickrat ihop för länge sedan. Hon hade också provlegat den. Hon ville ju vara säker på att den passade.

Hon såg på sin tid på jorden som om den vore ett ännu ofullgånget foster, och på sin död som en förlossning från moder jord till en annan och bättre värld.

Just nu ställs de julkrubbor som hon skapade fram i kyrkor runt om i hela Sverige.

Plötsligt hade jag en lampa i ögonen och bestämda steg närmade sig. Slag mot pung? Knäa från liggande? Har jag några lösa pengar?

Men stegen vek av åt ett annat håll, strax innan de nådde fram till mina skälvande andetag.

Mannen var helt klädd i vitt, höll lampan högt men verkade inte leta efter något. Det var en förbryllande upplevelse.

Dagen efter läste jag tidningen och insåg att jag hamnat mitt i en performance av Annika Eriksson producerad av MAP – Mobile Art Production. Det var inte första gången jag stötte på MAP, men den mest dramatiska.

MAP har en fantastisk förmåga att låta människor snubbla över konst. I samarbete med konstnärer har de i fem år burit runt sitt ambulerande galleri och placerat det på gatan, i källarrum, på torg, på fasader.

Att enskilda konstnärer visar sig utanför institutioner är inget nytt, men Magdalena Malm – curatorn bakom MAP – är den första som satt i system att kontinuerligt pussla ihop samtidskonst med nya forum. Inspirationen kommer från England.

Förra året erbjöd performancekompaniet Poste Restante och MAP krishantering inför tillvarons förgänglighet. En vän var där och fick hålla en okänd hand och vila på en säng med virkat överkast i en sjabbig källare intill Vanadisplan. Hon var upplyft.

I september lade den egyptiska konstnären Moataz Masr ut en demokratisk labyrint i frodig grönska över halva Gustav Adolfs torg i Göteborg. Förbipasserande letade sig fram som i ett sällskapsspel utan mål. Inbjudna av MAP.

I den senaste MAP-utställningen vänder Ann-Sofi Sidén ut och in på Dramaten med en bakom-kulisserna-film. Den visas i Dramatens eget tornrum vilket förhöjer närheten till teaterns dammiga hörn och köande, kissnödiga och irriterade besökare. Jag har aldrig tidigare förstått vilket hat man kan uppbåda genom att komma sent och gå in på sin rad från fel håll. Tantblickarna är inte nådiga.

MAP visar att plats och form är viktiga, utan att de kompromissar med innehållet. Styrkan är att de inte använder en plats för att provocera eller verka crazy, utan för att förstärka ett konstverk.

Ann-Sofi Sidén på Dramaten är MAP:s hittills största och mest påkostade projekt. De har vuxit till sig och tillfälligt klivit in på institution. För var visar man bilder av Dramatens dammråttor om inte just på Dramaten? Innanför de egna väggarna blir landets mest traditionstyngda scen oförutsägbar och spännande.

Och var ställer man frågor om rädslor, hot och mansbilden, om inte i en mörk park, en ensam natt? Med hjälp av en vitklädd man och en högt buren ficklampa.

»Curtain Callers« av Ann-Sofi Sidén och Jonathan Bepler visas på Dramaten och i Västra Stallet fram till den 11 dec.

Tjejen tvärs över kafébordet beter sig som vem som helst. Det tar emot att erkänna. När man läser den tecknade porrboken »Maran«, smockfull av grafiska sexskildringar, kroppsvätskor och en vild, bokstavligt talat otämjd natur, får man nämligen en viss uppfattning om dess upphovsman. Inte minst om man redan är bekant med Zelda, Lina Neidestams andra seriehjälte – en uppkäftig åttiotalist som slåss mot de »patriarkala väderkvarnarna«, understödd av ekande ihålig idealism.

Men i stället för en liderlig revolutionär får vi alltså träffa en kolugn, 27-årig Södertäljebo i exil, iklädd mormors gamla stickade tröja och på tillfällig flykt från källarateljén i närheten.

Nu är »Maran« förstås inte porr i sedvanlig mening. Lina Neidestam kallar sitt verk – som har tagit fyra år att sammanställa – för »gladporrbuskis« med en feministisk touch.

– Jag har tagit något politiskt och svårt och förpackat det som något väldigt glättigt och underhållande. Det finns ju ett feministiskt budskap i det här. Porr kräver förstås sin objektifiering, men traditionell porr har en väldigt manlig blick på vad som är sexigt. Män är anonyma, kvinnor är runkobjekt. Jag har valt att utmana genom bildspråket och visa upp åtråvärda män, säger hon.

»Maran« är en minst sagt mustig historia om Nora, Stockholmstjejen som hyr en fäbodvall för att skriva den där generationsromanen, men snart drabbas av skrivkramp, lappsjuka och kåtslag på samma gång. Hon sjunker allt djupare in i »Mörkmyrens« förtrollade skogslandskap, en värld befolkad av näcken, huldran och andra mer eller mindre bortglömda folktroväsen. Där allt kan skifta form och inget är vad det ser ut att vara. Till viss del är boken självbiografisk:

– Sexscenerna är inte självupplevda, haha. Men jag känner igen ångesten i att stånga sig blodig för att göra något »fint«, samtidigt som det krockar med vad man faktiskt kan och vill göra. Det är kanske roligare att hitta på fula snuskhistorier än att skriva en generationsroman.

Den skandinaviska folktron kom Lina Neidestam i kontakt med när hon läste etnologi med folkloreinriktning på Stockholms universitet. En riktig hippiekurs, säger hon själv:

– Det var väldigt inspirerande att studera det muntliga berättararvet, hur historier har ändrats för att passa in i samtidens ideal och moral. Jag ville se vad som händer när man slänger in konstiga idéer om genus i de här sagorna. Samtidigt har jag varit medveten om att alla kommer fokusera på porren. Jag är inte bitter för det.

»Maran« är andra delen i Kolik Förlags bokserie Femisex. Den första, Liv Strömquists och Jan Bieleckis »Drift«, gavs ut 2007. Sedan dess har marknaden för serieromaner vuxit rejält. »Fulkulturella« vuxenserier får översvallande recensioner på kultursidorna och de svenska serieskolorna – Lina Neidestam läste själv vid Serieskolan i Malmö under mitten av nollnolltalet – levererar nya talanger på löpande band. Lina Neidestam har blivit alltmer etablerad. Ändå beskriver hon sig själv som en medelmåtta:

– Det finns ingen i min familj som jobbar med kultur eller skriver böcker. Jag växte upp i Södertälje liksom, där jobbar man på Scania eller Astra. Jag har länge haft en känsla av att jag egentligen inte får jobba med det här, att jag inte kommer vara nöjd förrän jag har ett »riktigt« jobb och råd att köpa hus. Det är ju ingen som ber mig att rita. Jag har skapat den här tillvaron helt själv och jag måste bita mig fast som en jävla terrier för att vara kvar i den.

Samtidigt går det bra nu. Medierna står på kö för att prata porr, och illustrationsjobben, som Lina Neidestam drygar ut dagskassan med, trillar in. »Allt är så himla kul nuförtiden. Jaba *tatuerar in carpe diem i svanken*«, skrev hon på sin blogg för några veckor sedan.

– Jag tycker inte det finns något tråkigt med det här yrket. Jag menar, jag har jobbat i korvkiosken på Ica Maxi i Södertälje. Det är ett tråkigt jobb. Samtidigt är det inte lukrativt att skriva en sådan här bok. Jag har valt att ha mina hundår nu, när jag fortfarande tycker det är helt okej att vara fattig, säger hon.

Nästa vår släpper Lina Neidestam boken »Zelda 2, kampen fortsätter«. Därefter är planen att släppa en serieroman om uppväxten i segregationens Södertälje, kryddad med övernaturliga inslag. Men nu är allt fokus på »Maran«. Hetero- och homosexuellt sex, våldtäkts- och gruppsexscener väcker reaktioner. Lina Neidestam petar i bulgursalladen:

– Jag pratade med farmor i går. Hon trodde att hon hade sett det mesta, sa hon, men att det här tog priset. Vi är inte alls särskilt frispråkiga eller liberala i min släkt, så rollerna krockar lite. Jag minns att pappa frågade någon gång, förhoppningsfullt: »Det är väl bara lite så där erotiskt, det är väl inte porr?« »Jo pappa«, svarade jag, »det är porr.« Då dog hans blick. Men han har nog vant sig nu.

Hon berättar om bilderna som är från hennes egen barndom i Sverige och Österrike. Fonderna är disiga och vaga, människorna siluetter, vissa av dem helt svärtade. Där finns barn som leker, familjer som har picknick och kastar boll. Det vilar en harmoni över familjens konstellationer, på ängar som säkert blommar. Tänker jag.

Samtidigt hotar en skugga hela tiden i Maria Miesenbergers fotoalbum. De svarta figurerna är oroande. Vad frodas mitt i idyllen?

Det blixtrar en spänning mellan det vackra, familjebaserade och det okända, otrygga och vi talar om den.

Just nu visas sex av Maria Miesen­bergers bilder på Liljevalchs samlingsutställning »Helvete«. Att möta dem på nytt är något av en chock. Här finns ingen lila sammetssoffa.

Här finns sex uppförstorade foton som jag omedelbart associerar till övergrepp, övergivenhet, död och ensamhet. Idyllen är inte längre mer än en trasig skärva.

Ledtråden till min analys är förstås ­titeln på utställningen tillsammans med urvalet. Jag blir misstänksam. Vad sätter de andra 15 konstnärerna i gång för tankar? Och vad kunde de ha satt i gång för tankar om de inte blivit placerade i inferno?

Sten Eklund som ligger bakom ­etsningsserien »Kullahusets hemlighet« spritter till liv när jag sliter bort vinjetten »Helvete«. Han har skapat en fiktiv biolog som i Linnés fotspår kartlägger mark och flora. Han introduceras med ord som övergiven, bortglömd och periferi, men hans klara färger får en annan lyster om man letar efter framtidstro, äventyrslusta och kolonilottsnörderi.

Glenn Browns dystopiska science fiction-bilder kan lika gärna vara teknologiskt utopiska och Tracey Moffatts filmklipp skulle kunna hetat »Titta, nu spränger vi!« och presenterats som en humoristisk genomgång av specialeffekter genom tiderna.

Kulisserna från Drottningholms slottsteater, som blivit vild scenografi på Liljevalchs, har en stark och vacker kentaur i förgrunden. Hade titeln varit »Vad hände sedan?« hade jag tagit med mina gudbarn för att leka bland de glatt galna hundmänniskorna.

En tema-utställning är ett godhjärtat försök att räcka fram en stabil hand till besökaren. »Sitt på den pallen, tänk de där tankarna och du får de här upplevelserna.« Bekvämt och inget fel i det.

Jag fastnar till slut i museishopen, åter böjd över Miesenbergers inbundna bok »Sverige/Schweden«. Där hägrar lugnet; en mor och dotter på strövtåg i skogskanten. Och så oron som glimtar fram, hotet.

Minnen som kommer, minnen som kan vara mina eller ännu inte upplevda. Det dubbla, frågorna som pendlar mellan paradis och katastrof.

Konst som leder till oväntade tankar är intressant konst. Därför är det en bra princip att gå två varv på samlingsutställningar, den andra vändan utan att stödja sig på Helvetet eller andra hjälpsamma vinjetter.

Maria Miesenbergers bok »Sverige/Schweden« är nominerad till Årets fotobok, prisutdelning sker den 1 november.

Resonemanget gick igen när Johan Lundberg, Axess chefredaktör, ledde ett panelsamtal med konstnären Marianne Lindberg De Geer, Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung, och Anna Brodow Inzaina, konstkritiker i SvD. Kvartetten enades om att det är priset och marknaden, inte kvaliteten och kritikerna, som bestämmer den nutida konstens värde. Och att det gått lite väl långt när en tysk delstat rymmer 20 museer för samtidskonst (alla med sin beskärda del av Pollock).

Men när analys övergått i gnäll opponerade sig Marianne Lindberg De Geer.

– Jag tycker att det är tråkigt att ni säger att samtidskonsten är dålig på ett sätt. Att det gamla är bättre. Vi har den värld vi lever i. (…) Så här har samtidskonsten liksom lyckats förhålla sig till alla de här parametrarna: det globala …

Johan Lundberg avbryter.

– Det kanske speglar en dålig värld.

Det är denna om inte dåliga, så i alla fall, i Lundbergs ögon, trångsynta värld som den nya antologin »Under omprövning« vill spränga. Eller snarare den totala konsensus han tycker sig se kring rådande konst-ideal. Här kan allt vara konst. Det estetiska (hantverket, det vackra) har tagits över av innehållet (det normbrytande, ofta fula).

Johan Lundberg, som är redaktör för antologin, är medveten om att han är ett rött skynke för många. Att han i debatten blivit synonym med en reaktionär konstsyn och livsåskådning.

I förordet vill han lugna läsaren. Huvudsyftet med antologin är »inte att propagera för figurativt måleri, wienklassicistisk musik, formbunden poesi eller andra utpräglat traditionsbaserade kulturyttringar«. Fast lugnet infinner sig ej. Särskilt inte när texter inleds så här: »Om det inte vore för Lenin, Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot, skulle Le Corbusier räknas till 1900-talets stora monster.« Theodore Dalrymple, författaren till »Den inhumane Le Corbusier«, menar att den modernistiske arkitekten gjorde mer för att ödelägga det brittiska stadslandskapet än Luftwaffe. Och i »Flykten från skönheten« uppmanar Roger Scruton oss att vända ryggen åt den vanhelgande postmodernismen, och hänge oss åt »skönheten, som skänker oss sällskap och hemkänsla«.

Jag är den första att sörja okänsligt skövlade stadskärnor, eller irriteras över amatörmässigt gjorda skulpturer som tillbes på Charles Saatchis galleri i London.

Konsten, dess kvalitet och värde bör diskuteras mer, inte mindre.

Men när ord blir till påstridiga insekter, smäller jag helst till dem. Eller flyr därifrån.

»Under omprövning – en antologi om konst, kanon & kvalitet« ges ut på Atlantis.

– Då kan du inte ducka ifall någon skjuter, berättar Qasim som om det vore det mest självklara i världen.

Plötsligt stiger en man ut ur en port längre fram och vinkar åt oss. Qasim tittar misstänksamt på mannen, som bär långt skägg och skogshuggarskjorta. Han kommer emot oss och vinkar. Mannen ser ut som en taliban, men när han öppnar munnen skiftar bilden.

– Hello! There you are, säger Aman Mojadidi på sydstatsdialekt, ler brett och ger mig ett kraftigt handslag.

Aman, Afghanistans kanske mest kontroversiella konstnär, är full av motsägelser. Han är både amerikan och afghan – och ändå inget av dem.

– Jag vet inte vad eller vem jag är. Eller vart jag ska ta vägen. I USA tycker folk inte att jag är amerikan. Här tycker inte afghaner att jag är afghan, säger Aman och skrattar.

Aman är uppvuxen i Jacksonville i amerikanska södern, med afghanska föräldrar. Han släpper in oss genom den gröna porten, som han sedan låser noga. I Qala-e Fatullah är varje hus ett fort, med höga murar, taggtråd och inte sällan beväpnade vakter. Det är ett av Kabuls rikaste områden, bakom murarna kan man skymta palatslika hus.

– Vi kallar det narkotektur, säger Aman och refererar till den vräkiga, vulgära stilen som stadens nyrika opiumbaroner uppför sina hus i.

På bottenvåningen till ett tvåplanshus har Aman sin ateljé, med utsikt över en liten trädgård som känns förrädiskt fridfull jämfört med gatan utanför. Vid en första anblick skulle man kunna missta ateljén för ett bombtillverkningslabb. Att Aman i sin konst fokuserar på de två våldskulturer han tillhör illustreras väl. I hörnet står en Kalasjnikov, på väggen hänger guldsprejade handgranater och på ett skrivbord ligger vad som ser ut att vara en nygjord bomb, seriekopplade fyrkantiga »lerklumpar«.

– Det är till min självmordsbombarkollektion »Conflict Chic«, säger Aman och pekar på ett tiotal nysydda plagg som hänger bredvid skrivbordet. Han visar en väst med specialsydda fickor på insidan för lerklumparna som ska simulera sprängdeg. En underskjorta har en ficka på magen för en skottsäker platta.

– »Conflict Chic« representerar vad det här landet har blivit. Afghanistan är platsen du ska vara på just nu. Speciellt Kabul har blivit väldigt chict de senaste åren. Det är väldigt coolt att göra saker här nu eftersom det är här det händer. Världens blickar är riktade hit. Folk säger att Kabul är det nya Beirut, säger Aman med ett ironiskt leende och tänder en cigarett.

Han refererar till stadens nya kulturscen och dess publik. Det finns en rörelse i Kabul just nu. Vi har hårdrocksband, popband, dokumentärfilmare, konstnärer.

– De senaste åren har det verkligen exploderat här. Men allt är egentligen bara artificiellt. Det drivs av biståndspengar och biståndsmänniskor. Går man på en konsert eller en utställning ser man expats som klär sig i dyra designade afghanska kläder. Sådana som inga afghaner har råd med eller vill bära. Det är något oerhört kolonialt över det.

»Conflict chic« är ett slags fortsättning på Amans mest uppmärksammade verk »Jihadi Gangster«, där han utforskade kopplingarna mellan den svarta amerikanska gangsterkulturen och Afghanistans heliga mujaheddinkrigare.

– Precis som 50 Cent skryter om att han har blivit skjuten och vuxit upp i ghettot skryter folk här om att de gjorde jihad i kriget mot Sovjet. Det är samma grej. Att ha gjort jihad är en statusmarkör i vårt samhälle. När man utmanar folk så säger de bara »Jag har gjort jihad! Så håll tyst!« För afghaner är jihad vårt bling-bling.

I fotoserien »Jihadi Gangster« poserar Aman som jihadkrigare med turban och en guldfärgad pistol kring halsen. På en bild åmar sig en halvnaken kvinna i slöja mot honom. På en annan leder han en kidnappningsförhandling. Inför fjolårets parlamentsval utvecklade Aman även »Jihadi Gangster« till en valkampanj.

– Jag ville kritisera att jihadisterna har berikat sig själva och korrumperat landet. Många av dem lever som gangsters, de har blivit superrika genom att utnyttja gasfyndigheter och gruvor. De vinner politiskt inflytande genom sina pengar och för att de har gjort jihad, säger Aman och tänder ännu en cigarett.

Inför valet satte han upp affischer i Kabul där han poserar som jihadi-gangster, med diamanter som valsymbol och sloganen: »Vote for me! I did jihad and I’m rich.«

– I bakgrunden hade jag dollartecken och korsade AK4:or. Tyvärr blev alla affischer nedrivna inom några dagar. Någon gick också till polisen med dem. Det är förbjudet att kritisera jihadisterna eftersom de är upphöjda till nationella hjältar. Att förolämpa dem är olagligt. Någon sade till mig att man kunde få livstids fängelse för det. Men när jag greps hade jag kastat affischerna, så de hittade inget.

Aman var inte omedveten om faran. För säkerhets skull hade han mörkat sitt ansikte på bilderna och skrivit sitt namn baklänges. I ett land som till stora delar fortfarande befinner sig på medeltiden är samtidskonst något svårgripbart – och ofta livsfarligt. Aman är något av ett unikum som samtidskonstnär i ett land där konst oftast är detsamma som akvareller på moskéer. Det är dock svårt att veta om man ska beskriva Aman som modig eller galen. Att förolämpa landets ledande jihadister och krigsherrar är lika farligt som att förolämpa talibaner. En av dem Aman riktar sin kritik emot, Abdul Rashid Dostum, är ökänd för att kidnappa folk och köra över sina fiender med stridsvagn. Men sina överlappande politiska, religiösa, ekonomiska, etniska och stambaserade konflikter är Afghanistan ett land där det är alltför lätt att skaffa sig fiender. Man gör bäst i att hålla låg profil.

– Det kan ibland vara en fördel att folk inte förstår vad jag gör. Om de förstod hela kontexten skulle de nog bli mer upprörda. Men jag kan ju pashtun, så jag kan också prata mig ur farliga situationer, säger Aman och gestikulerar med sina långa tatuerade armar när han pratar.

I ett annat av sina verk, »Payback«, klär han ut sig till polis och upprättar en vägspärr i Kabul. I stället för att ta mutor från de bilar han stannar och genomsöker delar han ut pengar som en kritik mot den utbredda korruptionen inom poliskåren. I en stad där taxichaufförer blir ihjälskjutna för att de råkar köra för nära Isaf-styrkorna är det livsfarligt att klä ut sig till polis, eftersom det också är självmordsbombarnas favoritutstyrsel. Bara misstanken om att vara falsk polis räcker för att bli skjuten.

– När jag stod där och kontrollerade bilar gick det även upp för mig att jag var en måltavla för talibaner. Jag var ensam och hade inget vapen. Jag började fundera på vad jag skulle göra om jag hittade en bomb i en bil, säger Aman och skrattar högt.

»Payback« var Amans första offentliga verk. Utställningar håller han bara i sitt hem för vänner och bekanta, och bara för en enda kväll. Att hålla en permanent offentlig utställning i Kabul skulle vara omöjligt.

– En offentlig utställning skulle garanterat ge mig problem. Jag vet inte vad som skulle hända, om jag skulle kastas i fängelse eller inte. Men det vore idiotiskt att göra det.

Det är lätt att se en del av Amans verk enbart som poserande och provokativa, men vid en djupare anblick förstår man hur personligt ett verk som »Jihadi Gangster« i själva verket är. Aman Mojadidi tillhör själv den elit han riktar sin kritik mot. Hans farbror, Sibghatullah Mojaddedi, är en av landets mest kända mujaheddinkrigare, krigsherrar och religiösa ledare. Han leder partiet Afghan National Liberation Front och var Afghanistans första president efter kommunistregimens fall 1992. Efter talibanregimens fall har han varit med och tagit fram landets konstitution och lett överhuset i parlamentet.

– Många i min familj blev väldigt upprörda av verket. Men min farbror tog det ganska bra. Han tyckte att jag hade poänger, men var rädd att jag skulle få problem.

Aman återvänder i sin konst ständigt till sin identitet som både afghan och amerikan. Hans föräldrar flyttade i slutet av 60-talet till USA för att arbeta som läkare. Uppväxten som afghan i södern var inte oproblematisk

– I skolan hamnade jag ofta i slagsmål med rasistiska klasskompisar som kallade mig saker som sandneger och kamelryttare. Då var jag säker på min identitet som afghan och kände att jag ville försvara den.

Detta förändrades efter Amans första besök i Afghanistan när han var 19 år gammal.

– Min pappa åkte till Afghanistan och var fältläkare åt mujaheddin under somrarna på 80-talet. Det var hans sätt att göra jihad. Jag följde med honom till min farbror i slutet av kriget och deltog i slaget om Jalalabad. Jag minns att när jag stod där, en surfande vegetarian i Converse, och sköt granater mot stridsvagnar så kände jag mig inte som en afghan. I jämförelse med de jämnåriga mujaheddin-krigarna var jag extremt amerikansk. Hela upplevelsen var märklig. Det var då jag började fundera över hur vår kultur påverkar oss.

Aman häller upp en skvätt Jack Daniels i ett glas och pekar på en radda med papper som han klistrat upp längst en långvägg. Det är en tidslinje över hans liv i form av en kronologisk lista med rasistiska kommentarer som riktats mot honom. Ett nytt verk håller på att ta form.

– 11 september förändrade självklart allt. Fram till dess var det ganska lätt att leva i USA. Jag arbetade då som konstnär och konsthandlare i Los Angeles. Jag minns att när jag gick på gatan så skrek folk från bilar »Hey Usama«. Det skulle aldrig ha hänt i LA före 11 september. Aldrig! Många av mina vänner som hade ursprung från Iran eller Pakistan och som var väldigt liberala människor radikaliserades av det här. De slutade vara dj:s, slutade dricka, slutade ta droger, slutade festa och började be. Före 11 september var inte islam deras första identitet, men det blev det efteråt.

Aman återvände till Afghanistan strax efter USA:s invasion tillsammans med sin farbror.

– Vi tågade in i Kabul från Pakistan med en hel armé av fordon. Min farbror ville göra en »stor« entré.  Jag minns att staden var helt ödelagd. Inga bodde här, det fanns inga byggnader. Allt var utbombat.

Aman återvände till USA men i stället för att ta en planerad master i konst tog han en i antropologi med inriktning på konfliktkultur och flyttade till Kabul för att arbeta inom biståndssektorn. Tio år senare är han besviken över utvecklingen.

– Allt hopp jag hade 2001 är borta. Stämningen i Afghanistan är som en guldrusch, ett Klondyke där alla försöker göra sig ett klipp. Massor av pengar bara kastas ut över landet, men ingenting meningsfullt händer. Man kan höra korruptionens sugande ljud när man går på gatan i Kabul.

Besvikelsen fick Aman att återvända till konsten, den blev ett sätt att både bearbeta och kritisera utvecklingen. Men nu börjar han känna att han vill lämna landet.

– Jag är besviken över att jag inte kunnat bidra mer, jag tror att min konst skulle vara mer effektiv någon annanstans.

– Är det inte mer intressant att klä ut sig till självmordsbombare på Times Square än i Kabul?

Plötsligt sätter han på sig en dunväst, en truckerkeps med sydstatsflagga och lyfter en Budweiser i luften. Märkligt nog lyckas Aman se ut som en fullblodsredneck. Utstyrseln är en del av Amans nästa konstverk »Afghan by Blood. Redneck by Grace«. I morgon ska han gå runt i Kabul i utstyrseln, och bland annat besöka -stadens piratkopierade KFC – där Kentucky är utbytt mot Kabul.

Principfast är det när tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark skriver memoarer. Fyllt av utfall och personpåhopp, förstås, men också avslöjanden och insikter. Varför alla ville vara kopior av Ohlin, vad Fälldin egentligen sa och vad Leijonborg förstörde. Bland annat.

»Gör inga dumheter medan jag är död!« ges ut på Atlantis.

Bok

En poesiälskande kvinna gömmer sig på en toalett i ett mexikanskt universitet ockuperat av armén 1968. Det kanske inte låter så upphetsande. Däri ligger Roberto Bolaños storhet. I en kakelvägg fångar han ett helt liv; kvinnans, sitt, vårt, poeternas, Latinamerikas. Med ett språk så böljande exakt att bokens 191 sidor känns som en skymf. Läs, läs, läs.

»Amulett« ges ut på Albert Bonniers förlag.

Biennal

På lördag kväll klockan tio brinner Älvsborgsbron i Göteborg. Klas Erikssons konstverk »Who are ya?!« är ett av många som kan upplevas under Göteborgs Internationella Konstbiennal.

Biennalen i Göteborg invigs den 10 september klockan 15 på Röda Sten konsthall. För mer info: goteborg.biennal.org.

Konst

Vad händer när vardagsbestyr görs till konst? Eller när man lever utan uppmätt tid? Den amerikanska konstnären Andrea Zittel nöjer sig inte med det lilla. Nu invaderar hon konsthallen Magasin 3 med en skulptural installation.

»Lay of My Land« öppnar i dag på Magasin 3 i Stockholm.

På ena sidan bor kvinnor, på andra män. Det går en mur genom Stockholm som kastar mörka skuggor över en våldsam stad. Med ett suggestivt språk håller Madeleine Hessérus fast läsaren i en dystopisk värld som plötsligt börjar kännas otäckt … bekant.

»Staden utan kvinnor« ges ut på Natur & Kultur.

Film

Två flickor träffas i ett stall, inleder en vänskapsrelation och träder in i ett eget slutet – och många gånger våldsamt – universum. Och sen då? Handlingen utspelar sig i tystnaden. Lisa Aschans »Apflickorna« liknar inget annat i svensk film just nu. Höstens filmmåste. (Läs också Johanna Koljonen på sidan 58.)

»Apflickorna« har biopremiär i dag.

Konst

En postmodernistisk Tutan-khamuns grav? När Göteborgskonstnären Johnny Boy Eriksson ställer till med sin andra separatutställning bjuder han in till en jättelik håla med jättelika figurer i brun packtejp. Friskt vågat. Också att visa gallerikonst som knappt går att sälja. 

»Devoured« pågår till och med den 10 september på Wetterling Gallery i Stockholm.

Musik

Det är mycket Ane på Ane Bruns nya album – rösten, känslan, själen. Ändå låter det annorlunda. Det akustiska soundet har fått sällskap av mer rytm och lågmäld glädje. »Do You Remember« är oemotståndlig. Och hela skivan briljant så det förslår.

»It All Starts With One« släpps den 7 september (Balloon Ranger Recordings).