Några väpnade interventioner blir det säkert inte – vare sig med eller utan FN-godkännande – för att befria Syrien eller Jemen från förtryckande regimer. Riskerna för komplikationer är för stora och de senaste tio årens erfarenheter stämmer till återhållsamhet.

Är världssamfundet på väg in i en ny utvecklingsfas? Att skicka härar in i andra länder var i gångna tider inget konstigt, men redan 1849 siade Victor Hugo om att »den dag ska komma då de enda slagfälten är marknader som öppnas för handel och sinnen som öppnas för idéer«. Dit har vi inte kommit men vi rör oss kanske osäkert däråt.

Ett stort steg togs då FN-stadgan 1945 förbjöd väpnat våld mot stater annat än i självförsvar eller med bemyndigande av säkerhetsrådet.

Även om krigen har blivit allt färre har otaliga väpnade interventioner startats efter 1945 – till exempel av Sovjetunionen, USA och Frankrike – utan tillstånd av säkerhetsrådet och oftast utan större hämningar. Chrusjtjov påstås ha sagt att det finns ingenting som vi ogillar mer än andra länders inblandning i vår inblandning i andra länders affärer.

Dessa interventioner har för det mesta fördömts, men Englands lyckade intervention i Sierra Leone 1998 och deltagande i Kosovoingreppet – båda utan godkännande av säkerhetsrådet – ledde Tony Blair till att 1999 ställa frågan »om inte de som har militär makt att intervenera borde överväga att göra det för att stoppa en despotisk diktator«, om det är »praktiskt möjligt« och »andra utvägar inte finns«. Han nämnde inget om behovet av FN-bemyndigande.

Blair berättar i sina memoarer om sin entusiasm när Bush pekade ut Irak, Iran och Nordkorea som »ondskans förbund«. Han kände att USA ville ändra världen och hade inte svårt att gå samman med Bush i invasionen av Irak. Att Saddam störtades välkomnades av världen, men invasionen som byggde på falska påståenden om massförstörelsevapen kom att grundligt diskreditera interventioner gjorda av »allianser« som sätter sig över säkerhetsråd och världsopinion. Därtill ökade medvetenheten om att – som Colin Powell lär ha uttryckt det – »if you break it, you own it«. Den som har sönder en kruka får ta hand om den.

Ungefär samtidigt som ingreppet i Irak diskrediterade ingripanden utan bemyndigande av FN:s säkerhetsråd, ställdes krav att FN skulle reagera med större kraft vid grava brott mot mänskliga rättigheter.

Kraven bejakades av generalförsamlingen som 2005 deklarerade att rådet i sista hand ska kunna bemyndiga väpnade interventioner för att stoppa folkmord, etnisk rensning och liknande på platser där stater sviker sin skyldighet att skydda sina medborgare. Det kallades »responsibility to protect« eller R2P. Det var ett sådant bemyndigande som gavs beträffande Libyen och som ledde till framgång med Khadaffi-regimens fall.

Folk som i dag lever under andra brutala regimer skulle kanske önska att säkerhetsrådet kunde ena sig om att bemyndiga liknande interventioner. I de flesta fall kommer staterna vara ovilliga att göra de insatser som krävs för en intervention och ta på sig ansvar för det som behövs efteråt – inte ens om FN skulle bemyndiga det. I många fall vill de hoppas på förändringar utan ingripanden med våld utifrån – som nu möjligen sker i Burma. I andra fall – som i Syrien – kan erfarenheterna från Irak och riskerna för katastrofala regionala effekter avskräcka.

Kanske går utvecklingen – all rustning till trots, och R2P till trots – mot mindre användning av väpnat våld mellan stater. Vi får färre krig och väpnade interventioner. Om EU får ordning på finansmarknaderna skulle Victor Hugo möjligen bli rätt nöjd i sin grav.

***

För övrigt anser jag att system som blandar siffror med bokstäver i adresser eller flygbokningar är opraktiska och riskabla. Det måste ofta bli misstag, särskilt mellan 1 och I och mellan 0 och O.

– Sex av mina män har dött och flera har fått sina fötter avskurna. För åtta dagar sedan hällde talibanerna bensin i munnen på en av oss och tände eld på honom. Klart vi har vapen, säger kommendant Lal Mohammad.

Gruppen har funnits i 13 månader då de bildade en så kallad arbaki, en beskrivning som används på löst sammansatta beväpnade grupper som ofta beskrivs som en maffiarörelse med starka band till ömsom krigsherrar, ömsom talibaner.

– Vi sålde våra djur och vårt land för att kunna skaffa vapen och skydda oss själva från talibanerna. Polisen var chanslös, säger Lal Mohammad.

Sedan några dagar sitter en gul armbindel där det står CIP, Critical Infrastructure Protection, runt hans och de andras armar. De har nämligen rekryterats av ­afghanska poliser och – svenska soldater.

– Det betyder att vi ska få lön varje månad så vi är nöjda, men det vore bra om vi fick mer vapen också, säger Lal Mohammad.

Den svenska försvarsmakten beskriver CIP som en lokal grupp som ska skydda sin egen by och rapportera till polisen om något sker. Vid rekryteringen har de fått en armbindel och en visselpipa men ingen träning eller vapen. Ändå har alla vapen och dessutom bär flera av dem polisuniform, trots att de inte är registrerade som poliser. I själva verket är CIP bara ett annat ord för milis. På den svenska basen är frågan känslig och inte alla är bekväma med att vara involverade.

– CIP är en rysare och ungefär som att Stockholmspolisen skulle anlita och betala Hells Angels för att hålla ordning i Rinkeby utan att ställa några frågor om hur de går till väga, säger en svensk soldat med insyn i projektet.

I grunden handlar detta om att de internationella trupperna, däribland de svenska, ska kunna lämna Afghanistan 2014. Övergångsfasen, där säkerhets­ansvaret lämnas över till afghanska regeringsstyrkor, är i full gång. Den västliga alliansen jobbar på högvarv för att rekrytera och utbilda afghanska militärer och poliser. Men det tar tid och kommer inte vara tillräckligt. Därför tog general David Petraeus under sin tid som överbefälhavare initiativ till olika projekt för att beväpna lokalbefolkningen, så som skedde i Irak under hans befäl. För ungefär ett år sedan bestämdes att alla dessa projekt skulle samlas under ett: ALP, afghansk lokal polis. Tanken är att rekrytera redan beväpnade personer, bland annat så kallade arbarki samt före detta talibaner som bytt sida till regeringen. ALP ska under två år tränas och övervakas av amerikanska specialförband.

Häromveckan fick ALP-projektet mycket stark kritik i Human Rights Watchs, HRW, rapport »Just Don’t Call it a Militia«. De har granskat ALP i flera provinser och många vittnade om allvarliga övergrepp som våldtäkter, tortyr och utpressning.

Nu har ytterligare ett problem uppstått med ALP. Det finns inte tillräckligt med amerikanska specialförband för att utbilda dem, och i många distrikt, bland annat i norr, har de inte ens startat utbildningen, trots att talibaner tagit alltmer mark.

För att ändå hinna bli klara till 2014 kom den amerikanska militären på en ny idé: CIP. Eftersom de inte får vapen är de billigare och eftersom de inte ska utbildas går det snabbare än ALP.

Här kommer de svenska soldaterna in i bilden. De har fått i uppdrag att stötta den afghanska polisen när de rekryterar CIP, i distrikten Char Bolak, Chimtal, Qush Tepa och Darzab. Samtliga är talibandistrikt där svenska trupper genomfört flera strider och drabbats av såväl dödsfall som skadade de senaste åren. I Chimtal och Char Bolak som vi besöker har 300 man rekryterats till CIP-milisen. De svenska soldaternas uppgift är bland annat att göra en bakgrundskontroll på dem som rekryteras samt se till att gruppen sköter sig.

När jag åker runt i byar i Char Bolak och Chimtal är många i lokalbefolkningen oroliga. I norra Afghanistan finns en lång historia av olika krigsherrar som skapat miliser i byarna för att behålla kontrollen. Lokalbefolkningen säger att krigsherrarna ligger bakom urvalet av dem som får bli CIP. Flera av de män som rekryterats är dessutom kända gangstrar, berättar bybor.

Abdul Walid från Char Bolak bor i en by som tidigare var talibandominerad men som sedan flera månader kontrolleras av arbaki, som för några dagar sedan bytte namn till CIP.

Han berättar att han blev oskyldigt anklagad för att ha kört på en get. Under vapenhot tvingade arbakai-männen honom att lämna sin motorcykel som böter.

– Sedan fortsatte de att hota mig i flera veckor och jag var tvungen att stänga min butik om jag inte betalade stora summor pengar. Till slut medlade en byäldste och jag fick tillbaka motorcykeln, men jag var livrädd. De är precis som talibaner. Hotar och utpressar. Jag vet inte vad som är värst, säger han.

Bonden Khan Mohammad i distriktet Chimtal har en liknande berättelse.

– De låter mig inte komma fram till mina fält och skörda om jag inte betalar en vägtull och jag har inga pengar. Nu kommer jag att förlora hela min skörd, säger han.

Han säger att de CIP-medlemmar som finns i hans by är från den forne krigsherrens och numera Balkhguvernören Attas parti Jamiat.

– Det är för att han ska kunna kontrollera de byar som egentligen inte är på hans sida, säger Khan Mohammad.

Men frågan är förstås komplex eftersom arbaki i vissa byar lyckas köra iväg talibaner och upprätthålla säkerheten.

– I min grannby fungerar de bra. Det beror på vilka de är och vem som styr dem. Det kan ibland ändras över tiden. Vi vill hellre ha riktiga poliser som kan lagen, säger Abdul Walid.

Polischefen i Char Bolak, Hayatullah Rogh, som har ansvar för CIP-medlemmarna, förstår bybornas rädsla och säger att projektet är kortsiktigt.

– De kan stötta oss nu men det viktiga är att den riktiga polisen utbildas, säger han.

Överste Rickard Johansson, chef för FS21, den svenska fortsättningsstyrka som är på plats i Afghanistan just nu, är ansvarig för att CIP-projeketet genomförs. Han påpekar att projektet drivs av afghansk polis och att idén kommer från USA.

– Vår uppgift är att stödja implementeringen av projektet. CIP lyder under afghansk polis och vi stödjer detta genom att skapa förutsättningar för rekryteringen och kontrollera den personal som afghanerna valt ut, säger överste Rickard Johansson.

Han säger att CIP enligt lagen får ha vapen, men de kommer inte från svenskarna.

Av dem jag träffade bar flera polisuniform, trots att de inte har utbildning, är det inte riskabelt?

– Jag känner inte till uppgiften men det är klart att det kan skapa oreda om man uppträder i polisuniform utan att vara polis.

Liknande projekt har fått mycket stark kritik från HRW. Hur ser du på det?

– Jag har läst rapporten och jag håller med om att det finns fog för kritik. Men i och med att de nu finns under polisens ledning finns det också möjligheter att kontrollera dem, vilket inte går om de är bara är arbaki. Nu kan vi utkräva ett ansvar.

Hur ska ni följa upp projektet så att de inte utnyttjar sin roll?

– Detta kommer vara en rutin­uppgift att vid varje patrull kontrollera deras utrustning och att de uppträder som de ska. Om det inte fungerar kommer vi vidta åtgärder och eventuellt avlägsna individen från projektet.

Bybon Abdul Walid tror inte att det kommer fungera.

– Ingen kommer klaga på CIP inför soldaterna. De vågar inte, säger han.

Projektet beräknas pågå i två år, men resultatet lär synas långt tidigare. Det är mycket tveksamt om idén att beväpna fler folk i ett redan överbeväpnat och krigsskadat land kommer leda till någon form av fred.

– Förmodligen är det framtidens inbördeskrig som beväpnas just nu, säger en av dem som deltagit i CIP-projektet.

Fakta | De tar över 2014

ANP Afghansk nationell polis. Det pågår nu enorma kraftansträngningar för att utöka och utbilda polisen så att de kan bli en kraft att räkna med när de internationella trupperna lämnar Afghanistan 2014.

ALP Afghansk lokal polis. Eftersom det går trögt att rekrytera poliser till ANP har ISAF börjat med att beväpna och träna lokala poliser. De ska tränas i två år av amerikanska specialförband. ALP har kritiserats hårt i Human Rights Watchs rapport »Just Don’t Call It a Militia.«

CIP Critical Infrastructure Protection. Eftersom det inte finns tillräckligt med specialförband som kan träna ALP har CIP skapats. De är lokala personer som inte får träning eller vapen men som har rätt att bära vapen. De svenska soldaterna är med och stödjer rekryteringen av dem.

ARBAKI Fristående beväpnad grupp. Står inte under polisens översyn. Alltmer vanligt i Afghanistan.

Svenska trupper

Sedan 2006 leder svensk militär tillsammans med Finland ett så kallat PRT, provincial construction team, i norra Afghanistan. Huvudbasen ligger i Mazar-i-Sharif i provinsen Balkh. Det svenska PRT har också huvudansvar i provinserna Samangan, Jowzjan och Sar-e-Pul.

I dag finns runt 570 svenska soldater på plats i Afghanistan.

– Regimen firar eiden med att skjuta mot oss. Det hade varit trevligare med fyrverkerier, men säkerhetsstyrkorna har bara kulor, säger Naomi via Skype. Telefonnätet ligger nere. Det är bara internet som fungerar.

Naomi bor i centrala Homs och pluggar engelska. Hon har inte missat en enda demonstration hittills. Hon filmar dem med sin mobil och lägger sedan ut dem på Youtube.

– Min bror går i första ledet i alla demonstrationer. Jag smyger mer i bakgrunden. Ibland följer mina föräldrar med också. Du undrar om jag är rädd. Nej, jag är inte rädd, säger hon.

En person dödades under den första dagen i eidfirandet i Homs av säkerhetsstyrkorna. Totalt dog minst sju personer i olika demonstrationer i Syrien. Över 2 200 har dödats sedan mars.

Våldet syns inte på Naomis video. Där ser man bara upprymda, målmedvetna människor som är fast beslutna om att Bashars tid är över. De är inte ensamma. Arabförbundet har begärt presidentval i Syrien och ett stopp för brutaliteterna. De största europeiska länderna har vänt Bashar al-Assad ryggen och Barack Obama har sagt att regimen måste bort. Kina och Ryssland står fortfarande vid den syriske presidentens sida, men de har kritiserat honom. Till och med Iran, syriska regimens bästa vän, vacklar.

Det som i dagsläget verkar vara det största hindret mot ett nytt Syrien är en spretig, oorganiserad och internt splittrad opposition.

– Den har inget som helst inflytande över massorna på gatorna, eller bland företagarna. Den skulle vara totalt inkapabel att styra staten om regimen skulle störtas. Ett maktvakuum i Damaskus skulle vara mycket farligt och leda till kaos och inbördeskrig, menar statsvetaren och författaren Sami Moubayed. Han är också chefredaktör för den syriska tidskriften Forward Magazine.

Fram till mars i år var den syriska oppositionen obefintlig, eller i alla fall osynlig. Ignorerad av statskontrollerade medier, föraktad av allmänheten och förföljd av regimen. När de nu stigit fram i rampljuset finns en tydlig uppdelning som är symptomatisk för hela det syriska samhället, nämligen klyftan mellan gamla och unga. Medianåldern i Syrien är strax under 22 år. Den nya generationen är en kraft att räkna med. Samtidigt är det de gamla som styr.

– Många vill få det här till en kamp mellan sunni och de styrande alawiterna, som ju är nära besläktade med shia. Det handlar inte om det. Det här är en kamp mellan det gamla förlegade och det nya moderna. Mellan förtryck och frihet, berättar Naomi från Homs.

Och för alla som har följt den syriska oppositionens försök till att enas i Turkiet står det klart att de som är representerade där inte har någon som helst relation till de unga som riskerar livet på gatorna. Och även om de unga påverkar utvecklingen på gator och torg, genom bloggar, Twitter och Facebook, har de ingen susning om hur man skapar en stabil, legitim och kapabel regering.

– Regimen har begått alla fel man kan tänka sig, hur de hanterat demonstrationer, kommunikation och media. De var inte förberedda. Detsamma gäller oppositionen, särskilt det gamla gardet. De är precis lika förvånade som regimen. De har levt i skymundan så länge och har aldrig lärt sig att agera som politiker. De är filosofiska tänkare, inte statsmän, menar Sami Moubayed.

Ingen kan ge svaret på vem eller vilka som tar över om Bashar al-Assad skulle falla i morgon. Vem som ska plocka skräp på gatorna, övervaka trafiken och hålla fångar bakom lås och bom. Där finns Bourhan Ghalion, statsvetarprofessorn i exil i Paris. Hans försök till att bilda ett råd som det i Libyen möttes av förakt inifrån Syrien. Där finns kommunistledaren Riyad al-Turk som tillbringat stora delar av sitt liv i fängelse, författaren Michel Kilo och bokförläggaren Loay Hussein. Men det finns också unga ledargestalter som de båda skådespelarna Kinda Alloush och May Skaff. Men det finns ingen grupp som är redo att ta rodret, som i Libyen.

I Egypten hade islamister som Muslimska brödraskapet ett väloljat maskineri och en förmåga att organisera ett samhälle. Är de ett alternativ i Syrien?

Fokus träffar islamistledaren och författaren Yasin Ghadban som lever i exil i den jordanska huvudstaden Amman. Han har varit med på flera av oppositionens samordningsmöten i Turkiet.

– Det är inte konstigt att vi inte har en samspelt opposition i Syrien. Regimen har bekämpat oss inte bara i landet, med metoder som liknar den spanska inkvisitionen, utan den har också förföljt oss utanför landets gränser.

Hans lägenhet i förorten Hay Nazzal luktar av tjocka mattor och böcker. Han talar långsamt och citerar gärna Koranen.

– De så kallade oppositionella i exil har inte haft något med själva upproret att göra. De kan sitta och gissa, men revolutionen har fötts ur den unga generationens frustration och frihetslängtan. Men vi har en sak gemensamt. Vi vill få bort Bashar al-Assad. Till varje pris. Och vi vill ha ett Syrien där man får tala och tänka fritt.

Islamisterna i Syrien är inte samma kraft att räkna med som de är i Egypten. Men Yasin Ghadban är övertygad om att de kommer att spela en roll.

– Ett nytt Syrien måste vara ett fritt samhälle som är grundat på den muslimska tron. Syrierna är troende och det måste vi ta hänsyn till. En ny regering måste vara en koalition av alla olika intressen som finns i Syrien, även de religiösa. Vi får ha en övergångsregering till dess att vi kan hålla fria val, säger Yasin Ghadban.

Ännu så länge säger Bashar al-Assad att regimen inte är hotad. Att krisen snart är över. Det trodde också Tunisiens president, Ben Ali, nu i exil i Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak som ställs inför rätta och Libyens Khadaffi som anklagas för krigsbrott. Tills det var för sent.

Naomi är trött efter en dag på de stekheta gatorna i Homs. Vi chattar till långt in på natten.

– Jag kommer att gå ut igen på gatorna i morgon. I dag hörde jag massa skottlossning, men inte precis där jag stod. Vi har lovat alla som dött i upproret att inte ge upp för rädslan. Vi har lovat deras själar att stå upp mot regimen.

Men vem ska ta över efter Assad?

– Vi får lösa det då. Det måste vara vi unga. De gamla har gjort sitt. De har inget mer att ge.

Det är en känslig sak att tala om stammar i arabvärlden, men ibland nödvändigt. Koloniala klichéer om infödingar och ökenshejker har laddat ordet med rasistiska övertoner. Men även om de flesta samhällen i Mellanöstern är helt främmande för frågan (att be en person i Kairo förklara sin stamtillhörighet lär leda till samma gapskratt som i London), så finns det länder där stamlojaliteterna är mycket starka. Libyen, ett beduinsamhälle som urbaniserats först i modern tid, är ett sådant land.

Det finns ungefär 140 olika stammar i Libyen, men bara ett trettiotal har någon politisk betydelse. Vissa är mycket stora: Warfallastammen antas ha kring 1,5 miljoner medlemmar, i ett land med 6 miljoner invånare. Men stammarna är förstås inte monolitiska, utan ofta delade mellan underklaner och enskilda familjer, och stamlojaliteter avgör heller inte allt – libysk politik rymmer miljoner människors intressen, ideologier, kärlek och hat.

Men stamfrågorna spelar roll, och det märktes redan tidigt under kriget. Rebellerna tycks i flera områden ha undvikit att avancera, när de fruktade att det skulle utlösa stamoroligheter. Redan existerande konflikter mellan släkter och byar tycks ofta ha absorberats in i inbördeskriget, genom att rivaler valt olika sidor. Exempelvis verkade ökenstaden Sebha under sommaren klyvas i två läger, i grova drag längs en äldre konfliktlinje mellan Gadadfa­stammen och deras grannar, Ouled Suleiman. Konflikten formulerades på ytan i politiska termer, för eller emot upproret, men på marken tycks stamtillhörigheten ha varit det avgörande. Liknande konflikter har utspelats överallt i Libyen.

I slutet av juli mördades upprorsarméns militäre ledare, den förre inrikesministern Abdelfattah Younes, av en rivaliserande gerillafraktion. Mordet sände en chockvåg genom rebellrörelsen, bland annat på grund av stamdimensionen. Generalen tillhörde en av de viktigaste stammarna i den libyska östern, Obeidat – en grupp som rebellerna omöjligen kunde tillåta sig att alienera.

Övergångsrådet har varit tydligt dominerat av personer just från östra Libyen, exempelvis ordföranden Mustafa Abdeldjelil, från staden Beida, och viceordföranden Abdelhafez Ghoga, från Benghazi. Dessa områden identifierades tidigare starkt med monarkin under kung Idriss, 1951–1969. Khaddafis militärkupp skiftade tyngdpunkten i Libyens politik västerut, mot Tripoli, och de gamla spänningarna har synts tydligt i år: rebellerna har haft sitt fäste i öster, medan Khaddafi härskat i väster.

Den libyske ledaren själv kommer från en liten stam, Gadadfa, med rötter i centrala Libyen. För att bredda sitt stöd allierade han sig med två stora stammar i väst, Magarha och Warfalla, och det är dessa tre stammar som dominerat regimens säkerhetsapparat. Upprorsmännen har följaktligen strävat efter att slå in kilar i Gaddafis stamallians, och exempelvis utnämningen av den USA-utbildade akademikern Mahmoud Djibril till premiärminister i rebellregeringen hänger rimligen samman med hans framträdande roll inom Warfalla.

När kriget är över lever stamdynamiken kvar, men krigsslutet kommer att föra med sig nya konfliktlinjer. Vapen och miliser har spritts i hela landet, och det blir inte lätt att integrera västra Libyens stora stammar i den nya politiska struktur som hittills helt styrts från östern.

Fakta

Muammar Khadaffi kommer från en liten stam i centrala Libyen. Då han grep makten 1969 hade han därför lierat sig med två stora stammar, Magarha och Warfalla.

Scenförändringen kom hastigt. Rebellerna överraskade både Khadaffi­styrkorna och omvärlden med sin snabba och effektiva framryckning i Tripoli, efter att Natoplan bombat Bab al-Aziziya sönder och samman. Men även om rebellerna kontrollerar regimens forna högborg är Tripoli långt ifrån fritt från Khadaffitrogna soldater. Många regimanhängare smet också ut genom de många och långa tunnlarna under komplexet och Khadaffi själv hävdade att han bara tagit ett strategiskt beslut att flytta sin verksamhet från högkvarteret. Fortfarande råder totalt kaos i Libyen. Men de flesta experter är ändå överens om att Khadaffis era tog slut i och med att hans högkvarter intogs.

Det är nu de många frågorna väcks. Vad kommer efter Khadaffi?

Klart är att stam-, etnisk och religiös rivalitet helt kvävdes av Muammar Khadaffis diktatur och att dessa, inne­boende, konflikter nu troligen kommer upp till ytan igen. Och det kanske inte på något sätt förebådar vad som komma skall, men så sent som den 28 juli dödades Abdul Fatah Younes, rebellernas överbefälhavare, av sina egna män. Hans kropp brändes till oigenkännlighet. De trodde att han var spion.

23-årige Tripolibon Hassan Shalabi är inte övertygad om att Libyen går en bättre framtid till mötes.

– Man kan säga mycket illa om Khadaffi, men vi hade jobb, mat, pengar och vatten. Jag begär inte mer än det. Jag är livrädd att Libyen kommer att bli som Irak eller som ­Afghanistan, säger han.

Hassan Shalabi flydde till Italien samma dag som Natoplanen flög in över Libyen. Han bor nu på ett flyktingläger i Milano. Han vill hem till Tripoli igen och plugga klart. Han tror att Libyen behöver en stark ledare. En ledare som har kraft att trycka ned splittringen i landet och de olika klanerna.

– Jag tror att det dröjer innan jag kan komma tillbaka. Jag kommer att få sitta här utanför och titta på mitt land medan det förstörs. Precis som Afghanistan. Och som Irak. Inbördeskrig. Jag är livrädd för klanerna. De är så mäktiga och styr över allt. De kommer att börja sin blodiga maktkamp så snart Muammar Khadaffi är borta, säger han.

Men denna nattsvarta profetia delas inte av Shadi Hamid, forskningschef för Brookingsinstitutet i Qatars huvudstad Doha. Han är tvärtemot imponerad över hur rebellerna har organiserat sig.

– Man måste säga att hittills har det nationella libyska ­rådet visat en imponerande effektivitet. På sex månader har rådet lyckats med att bildas, framgångsrikt styra Benghazi, vinna internationellt stöd och slutligen ta över kontrollen över stora delar av Tripoli. Det är en bedrift, säger han.

Att ta över kontrollen över landet må vara en bedrift, men vad händer när striderna är över och landet ska byggas upp igen? Efter drygt 40 år med Khadaffi saknar landet fungerande institutioner som rättsväsende och politiska partier. Men det kan paradoxalt nog innebära en fördel i övergången från diktatur till demokrati, resonerar Shadi Hamid. Det är lättare att bygga nytt än att förändra och inga institutioner alls är därför bättre än korrumperade institutioner. Det nationella libyska rådet, som står redo att ta över landet har inte en mängd politiska partier eller någon urgammal grundlag att ta hänsyn till.

– Det är klart att det kommer att bli besvärligt, men jag tror att Libyen har en fördel i att det mesta måste byggas upp från grunden. I exemplet Egypten såg vi hur institutionerna på plats visade sig vara mycket svåra att förändra. Jag tror att det kan vara bättre att bygga upp allt på nytt i stället, säger han.

Det nationella rådet har beskrivits som teknokrater och de är enade. I alla fall just nu. I alla fall mot en gemensam fiende. Medlemmarna är ett hopkok av liberaler, teknokrater, socialister, salafister och islamister. Alla grupper är dessutom tungt beväpnade.

– Islamisterna, med Muslimska brödraskapet i spetsen, kommer att göra sig gällande som politisk kraft i Libyen. Libyerna kommer att behöva välja väg i frågan om vilken roll som religionen ska spela, precis som egyptierna, säger Shadi Hamid.

Men ännu så länge står rådet samlat och lovar att bygga ett nytt Libyen med början redan i april. Då ska det nämligen hållas val i Libyen.

– Vi ska bygga ett nytt Libyen med alla libyer som bröder för en civil och demokratisk stat, proklamerade Mahmoud Jibril i det nationella rådet vid en pressträff nyligen.

Abdelmagid Buzrigh var tidigare chargé d’affaires på den libyska ambassaden i Sverige. Han hoppade av sitt uppdrag i samband med upproret. I dag representerar han det nationella libyska rådet. Han säger till Fokus att allt tal om klaner för tankarna fel.

– Libyen är ett modernt land. Pratet om klaner är Khadaffis påhitt för att splittra folket och landet. Libyen har en välutbildad och stor ung generation som bara vill ha ett liv som deras jämnåriga här i väst. Klanerna kommer inte att vara något problem för ett framtida Libyen. Vi ska bygga ett modernt och demokratiskt statsskick, säger han.

Shadi Hamid på Brookingsinstitutet är också optimistisk.

– Libyerna gillar väst och de är inte alls lika skeptiska till att ta hjälp utifrån som till exempel egyptierna är. De älskar Frankrike och Storbritannien. De gillar till och med Barak Obama. Det nya ledarskapet har också starka band till flera av länderna i Gulfen. Två eller tre av rådsmedlemmarna bor i Doha. Det kommer underlätta när det kommer till frågan om pengar för att bygga upp Libyen igen, säger han.

Fakta | Libyen

Huvudstad: Tripoli.
Språk: Arabiska.
Religion: Islam.
Befolkning: 6,4 miljoner.
BNP per capita: 90 000 SEK (2010). (Sverige 284 000 SEK).

Historia
1555–1911 Ottomanska imperiet.
1911–1951 Italiensk koloni, senare franskt inflytande.
1951–1969 Självständigt, monarki.
1955 Oljefyndigheter hittade.
1969–2011 Militärkupp 1969, Khadaffi tar makten.

Försvarsmakten har ett tiotal Arthur­enheter, det exakta antalet är hemligstämplat, inköpta med skattemedel för omkring 1,5 miljarder kronor i dagens penningvärde. De tillverkades i Göteborg och norska Halden av dåvarande Ericsson Microwave Systems, som 2006 köptes av försvarskoncernen Saab. Arthur anses vara bland de bästa systemen i klassen och har sålts till ett dussintal länder för cirka tio miljarder kronor. Helt klart ett efterfrågat vapensystem, alltså.

Det var det också när USA och Storbritannien den 18 mars 2003 beslöt att invadera Irak, utan att invänta ett FN-mandat. Samma morgon sa statsminister Göran Persson i »Rapport«:

– Vi tycker att det USA nu gör, det bryter mot folkrätten.

Redan året före hade britterna beställt fyra Arthur. Problemet var att de inte kunde levereras förrän 2004. Lösningen blev en hyresaffär där Storbritannien fick tillgång till system som redan levererats till det svenska försvaret. Britterna var mer än nöjda, framför allt med tanke på att svenska vapen till kriget var en potentiellt mycket känslig fråga efter statsministerns uttalande.

Den 12 juni 2003 uttrycker den brittiske brigadgeneralen Dick Applegate sin uppskattning i ett brev till FMV-chefen Arne Hedén som Fokus tagit del av. Han   tackar för den snabba assistansen till de nyligen genomförda operationerna  i Irak och koordineringen mellan försvarsdepartementet och Ericsson »… särskilt med tanke på den rådande politiska känsligheten«.

Lån eller leasing av vapen är i och för sig inget ovanligt. Försvarets materielverk, FMV, leasar ut 28 överflödiga Gripenplan till Tjeckien och Ungern. Vi lånar nu bandvagnar från Holland för att använda i Afghanistan i väntan på höstens upphandling. Men då handlar det om tydliga och regeringsgodkända avtal mellan staternas myndigheter.

Sverige stod 2003 inte under hot om artilleriangrepp under överskådlig tid och behövde inte alla sina Arthur. Normalt hade ÖB inhämtat regeringens tillstånd, låtit FMV skriva avtal med britterna och skickat leasingintäkten till finansminister Bosse Ringholm. Men hur skulle det se ut om en svensk myndighet skickade vapen till ett krig som statsministern klassat som brott mot folkrätten?

I stället iscensattes följande kedja: Försvarsmakten lämnade sina Arthur till FMV, som i sin tur lånade ut dem till Ericsson, som leasade ut dem till Storbritannien. Fyra Arthurenheter skeppades till Irak, där svenska tekniker hjälpte till med service och utbildning. Uppgifterna bland Fokus källor går isär om huruvida svenska försvarsanställda var i Irak, i så fall tjänstlediga och tillfälligt anställda av Ericsson.

Samma teknik användes när Kanada året därpå ville låna fyra Arthurenheter till Afghanistan och när Italien 2005 ville låna två Arthur till Irak. Ericsson fick göra affärer med Försvarsmaktens vapen och kunde ta bra betalt för materiel som svenska skattebetalare redan betalat en gång.

– Det var så man gjorde förr, säger en väl insatt källa i FMV. I dag är affärerna mer spårbara och transparenta.

– Att stödja försvarsindustrin var ­prioriterat på socialdemokraternas tid, bekräftar en källa inom Försvarsmakten. Sysselsättningsmålen var övergripande.

Vem tog det formella beslutet att låna ut försvarets Arthur?

– Chefen för krigsförbandsledningen, generallöjtnant Mats Nilsson, svarar Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård.

Visste ÖB om det?

– Ja, Håkan Syrén var informerad.

Men vad fick då FMV för att de lånade ut svenska folkets vapen?

Fokus har tagit del av avtalen mellan FMV och företaget, men alla summor är sekretessbelagda. I avtalet lovar Ericsson att återställa och rusta upp den lånade materielen. Leasingintäkterna hamnade hos Ericsson, men FMV fick enligt Fokus källor inte insyn i företagets avtal med leasingtagarna. I avtalet står också att FMV ska ha en kopia av Ericssons avtal, men att »kopian ej ska innehålla några priser«.

FMV:s kommunikationsdirektör Toni Eriksson hävdar ändå att FMV haft insyn:

– Ja, men uppgifter rörande prissättningen omfattas av kommersiell sekretess.

Arthurenheterna tog mycket stryk i Iraks öknar och Afghanistans berg. När de återställdes till ursprungsskick hade FMV en rad anmärkningar. Saab, som nu köpt företaget, använde då några tiotal miljoner av vinsterna från utlåningen, men merparten stannade hos Saab som själva stod för upprustningen.

Nu ska Arthur livstidsförlängas för att kunna användas till 2030. Utvecklingen av programvara går fort och radarn ska ställas på nya bandvagnar. Kostnaden uppgår till omkring en halv miljard kronor. Men finansdepartementet har anledning att ifrågasätta affärerna. I stället för att få intäkten från utlåningen, som hamnade hos Saab, får statskassan nu punga ut med ytterligare en halv miljard till just Saab.

En insatt källa inom försvaret sammanfattar:

– Saab kan tjäna pengar tre gånger om på samma materiel: när de sålde till oss i direktupphandling, när de hyrde ut samma utrustning och när de rustar upp den, vilket i och för sig måste göras då och då.

Statssekreterare Håkan Jevrell på försvarsdepartementet bekräftar affärens märkliga turer:

– När vi tittade bakåt fann vi en del frågetecken om FMV:s relation till Saab. Min bild är att dåvarande regering inte ville ha ärendet på bordet. Vi har därför inte svaren i departementet och har bett FMV och Försvarsmakten komma med förklaringar. Vi vill veta hur avtalen slutits och vad de har inneburit.

Men den här aktiviteten på försvarsdepartementet startade först efter att Fokus börjat ställa frågor om affären till försvarsminister Sten Tolgfors. Då hade regeringen redan beslutat om den dyra uppgraderingen.

– Jag har ingen anledning att ifrågasätta regeringsbeslutet, säger Håkan Jevrell. Vi vet inte om FMV haft insyn i företagets uthyrning, men vi har all anledning att tro att deras kunder betalt marknadsmässigt. Men vi har inte sett några som helst handlingar ännu.

– Vi vill veta hur stora intäkterna blivit, hur pengarna kommit in i systemet och hur de använts. Vi har också hört att några tiotal miljoner gått till återställning. Men det är inte glasklart om betalning tillkommit staten i den utsträckning det borde. För oss är det viktigt att böckerna är rätt så att vi kan bevaka skattebetalarnas och statens intressen.

I vår härliga nya värld verkar de gamla mellanstatliga krigen med kulor och kanoner på något sånär definierade krigsskådeplatser bli glädjande ovanliga. Men måste vi acceptera att stater jagar, fångar och dödar sina icke-statliga fiender varhelst de finns i världen? Och kan vi skydda oss mot massangrepp av datorer och det nya seklets B-vapen – hyperfarliga datavirus?

En kompakt dataattack i Estland för några år sedan spårades till Ryssland – men inte nödvändigtvis ryska myndigheter – och reste frågan hur stater kan skydda sina centrala nervsystem mot anonyma angripare utan känd adress.  Ett annat exempel: för inte så länge sen spreds ett avancerat datavirus – Stuxnet – som störde och förstörde datoriserade styrsystem i en del av Irans centrifuger för anrikning av uran. Det firades av några – inte minst i Israel – men reste också globalt frågan hur man ska kunna förhindra att nya virus utvecklas och används för att slå sönder eller paralysera vitala statliga och industriella datasystem. Frågan berör alla och borde tas upp i FN – inte bara som nu i Nato.

Efter 9/11 i New York och terrorattacker i London, Madrid och Istanbul krävs beredskap mot terrorister som kan slå till var som helst och när som helst. Vi har redan världen runt fått införa mängder av ovälkomna och dyrbara åtgärder för kontroll av människor och skydd av viktiga system. En fråga är om stater fritt får jaga terrorister eller andra fiender i  främmande stater? Det är inte bara USA utan en hel del andra stater – exempelvis Israel, Iran, Libyen – som låtit sina säkerhetstjänster utföra spaning, kidnappning, mord och andra handlingar i främmande länder utan berörda regeringars samtycke. Ett berömt fall var Israels kidnappning av Adolf Eichman i Argentina 1960.  Sådana aktioner – även där man har förståelse för dem – ses generellt som kränkningar av värdländernas suveränitet och brukar bortförklaras eller avslutas med ursäkter. Enligt ett färskt avslöjande avbröts en amerikansk jakt på misstänkta terrorister i Sverige efter protest av den svenska säkerhetstjänsten. USA har dock i några dramatiska fall öppet intagit en mer militant hållning utan att det lett till kraftiga reaktioner i omvärlden.

1998 förstördes USA:s ambassader i Nairobi och Dar es-Salaam genom al-Qaidas organiserade terrorhandlingar. Hundratals dödsoffer krävdes och USA svarade med att sända kryssningsrobotar  mot påstådda al-Qaidamål – träningsläger i Afganistan och en läkemedelsfabrik utanför Khartoum i Sudan. Dessvärre var underrättelsematerialet rörande fabriken felaktigt. Det visade sig inte ha någon anknytning till al-Qaida.  Ändå tycks omvärlden och FN:s säkerhetsråd närmast ha ignorerat angreppet. Fördömanden och kritik riktades helt mot terrorhandlingarna.

Det är ovisst om Pakistan detta år 2011 hade gett USA någon form av grönt ljus till den militära aktion nära Pakistans huvudstad i vilken Usama bin Ladin dödades. Det verkar inte ha spelat någon större roll.  Långt tidigare hade den dåvarande senatorn Obama sagt att om president Musharraf inte agerade på grundval av användbart underrättelsematerial om viktiga terrorister i Pakistan så skulle USA göra det.

Efter dödandet av bin Ladin har amerikanska talesmän frankt förklarat att USA anser sig ha rätt att agera (dödligt) närhelst man har direkt information om någon som är ansvarig för tusentals amerikanska och andra dödsoffer. Amerikanska uttalanden av detta slag har inte kritiserats av några regeringar men det vore nog förhastat att dra slutsatsen att världen generellt accepterar krav från USA eller någon annan stat att få utöva våld var som helst så snart det gäller bekämpning av terror. Om liknande anspråk framfördes av Ryssland, Kina eller någon annan stat skulle de säkert väcka uppståndelse och protester. Det är kaotiskt nog med icke-statlig terrorism.

***

För övrigt anser jag att det skulle vara önskvärt att frågan om det i Europa behövs en sköld mot iranska missiler diskuterades inte bara i en trång krets av militära säkerhetsexperter utan också av parlament och allmänhet.

Peter Wallensteen undrade om han någonsin skulle komma hem igen.

Situationen på ön, som tillhör Papua Nya Guinea, hade nått en kritisk fas den vintern. Med slangbellor och krigsmateriel från andra världskriget slogs BRA mot regeringens styrkor. Anledningen till vreden var kopparbrytningen på ön, som bland annat lett till omfattande miljöförstöring.

Peter Wallensteen hade rest hela vägen från Sverige för att hjälpa till att lösa konflikten. När han efter en stunds vandring kom fram till ett läger och träffade BRA-styrkornas ledare Samuel Kauona, tog han slutligen till orda.

Han pratade om Åland.

Genom århundraden har ögruppen i Östersjön symboliserat ett potentiellt militärt hot – exakt från vem har berott på vilken stat som för tillfället haft kontrollen över området: Sverige, Finland eller Ryssland. Men Åland upphörde att vara en riskfaktor under åren runt 1920. Ett beslut i Nationernas förbund, NF, 1921 innebar att ögruppen demilitariserades och neutraliserades. Samtidigt fick befolkningen rätt till ett omfattande självbestämmande.

Det var det Peter Wallensteen talade om på Bougainville.

Den unika åländska lösningen – som nu firar 90 år – är också anledningen till att Mariehamn är ett populärt resmål för journalister, diplomater och regeringsföreträdare från hela världen. Ålands fredsinstituts lista över besökare omfattar runt 300 namn. Där finns reportrar från New York Times, Die Zeit, The Economist, Le Figaro och the Guardian. Tanzanias förra president Mkapa med fru har varit här, liksom representanter från den filippinska senaten och Georgiens president Micheil Saakasjvili (före den väpnade konflikten med Ryssland om Sydossetien och Abchasien för tre år sedan).

Idén att låta Åland stå modell har förekommit i fredsfunderingarna kring bland annat Sri Lanka, Mellanöstern, Nordirland och Falklandsöarna.

– Modellen kan fungera i vissa typer av konflikter, när det handlar om ett litet område som vill värna sin särart. Men det skulle inte fungera i Libyen eller Irak, där handlar det inte om autonomilösningar, utan om vem som ska ha regeringsmakten, säger Peter Wallensteen, som i dag är professor vid Uppsala universitet.

Det åländska exemplet har trots allt störst betydelse för ålänningarna själva. Beslutet i Nationernas förbund innebar ett försvar av öns kultur, sedvänjor och, viktigast av allt, det svenska språket, framhåller Tomas Ries, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet och nu lektor i strategi och säkerhetspolitik vid Försvarshögskolan. Att Åland är demilitariserat gav däremot – tvärtemot ålänningarnas egen föreställning – en destabiliserande effekt under kalla kriget.

– Jag gör mig väldigt impopulär på Åland genom att säga det, men det militära vakuumet innebar att Sovjetunionen hade en reell möjlighet att enkelt befästa ön vid ett krig, säger Tomas Ries.

De Ålands-inspirerade idéerna om en varaktigt fredlig lösning fick inte heller omedelbart fäste på Bougainville, trots Peter Wallensteens ansträngningar 1990.

– Men grundtankarna fanns kvar i det fredsavtal som skrevs på 2001. Jag tittade lite närmare på det förra året, och det bygger på precis samma tanke som Ålandsexemplet, med en regional autonomi för Bougainville inom Papua Nya Guinea.

Fakta | Åländska befrielsedagar

9 juni
Ålands självstyrelsedag. Den här dagen 1922 höll landstinget, den beslutande församling som numer kallas lagtinget, sitt första möte. Två år tidigare hade Ålands självstyrelselag antagits av Finlands riksdag. I lagtinget fattas beslut om undervisning, kultur, hälso- och sjukvård, näringsliv, interna kommunikationer, kommunalförvaltning, postväsen, radio och tv samt polis. Inom till exempel utrikesfrågor, civilrätt, domstolar, tull- och myntväsen gäller samma lagar som i Finland.

24 juni
Den här dagen 1921 fattade Nationernas förbund, NF, det beslut som gjorde Åland neutralt. Ögruppen var redan demilitariserad sedan en konvention på 1850-talet, vars giltighet bekräftades av NF-beslutet. Alla militära vapen och befästningar är förbjudna på ön och ålänningarna är befriade från värnplikt. De gör i stället motsvarande tjänst vid till exempel en lotsstation eller en fyr. 90-årsminnet av NF:s beslut uppmärksammas med utställningen »The Åland islands solution: a precedent for successful international dispute settlement« på NF-museet i Genève.

Festligare ­firande
Självstyrelsefirandet på Åland ska bli festligare. En delegation från öns näringsliv åkte förra året till Oslo för att inspireras av norrmännens grundliga firande av 17 maj. Nytt för året är därför en parad genom Mariehamn dit kommuner, dagis, skolor, artister, föreningar och organisationer har bjudits in till »Kom till stan den 9 juni och visa vad ni har«, skriver Ålandstidningens ledarsida. Tidningen föreslår också att 9 juni ska bli en allmän helgdag. I dag är det bara offentliganställda som får ledigt från jobbet för att fira.

Fifas krav på att den trehövdade ledningen för det bosniska fotbollsförbundet – bestående av en bosniak, en serb och en kroat – måste ersättas med en enda ledargestalt föll nämligen inte i god jord hos de serbiska representanterna, som helt enkelt vägrade gå med på det internationella förbundets krav.

Det är en historia som väl illustrerar den politiska situationen i landet. Tre etniska grupper som träter, och minst en som konsekvent vägrar inrätta sig i ledet.

Den här våren har varit den värsta i Bosnien sedan kriget på 1990-talet, enligt bedömare som International Crisis Group. Staten är under attack från alla håll, och även om våldsamheter kanske inte hotar att utbryta i morgon så har landet inte kunnat kasta av sig etnicitetsspöket. Drygt sju månader efter det senaste valet har federationen Bosnien och Hercegovina fortfarande ingen regering. Socialdemokraterna, som främst lockar muslimska bosniaker, fick flest röster men har inte lyckats få nödvändigt bosnien-kroatiskt stöd för att bilda regering.

Länge såg det ljust ut för den nya nationen. Det årtionde som följde på Daytonavtalets undertecknande 1995 dominerades av optimism. Framtiden tycktes ljus och ett EU-medlemskap hägrade vid horisonten. Men 2006 vände den positiva trenden och splittringen mellan den unga nationens enheter, den serbiska republiken Republika Srpska och den muslimsk-kroatiska federationen, blev alltmer ­uppenbar.

Republika Srpskas president Milorad Dodik – som tillhör de bosnienserbiska socialdemokraterna – slutade bemöda sig om att linda in sina ambitioner att skapa en helt fristående serbisk stat, samtidigt som konflikten inom den bosnisk-kroatiska federationen började ta sig allt tydligare uttryck.

Dodik är det namn som oftast nämns i jakten på en nutida syndabock som kan förklara Bosniens oönskade politiska utveckling. Han har gjort allt som står i hans makt för att underminera den i hans ögon oönskade statsbildningen. Så såg det ut 2006 när han valdes till premiärminister och motsatte sig alla föreslagna konstitutionella förändringar, och så såg det ut när han i november 2010 blev Republika Srpskas nya president.

Socialdemokraternas ledare Zlatko Lagumdzija har under det politiska efterspelet till valet förra året förgäves försökt övertyga sina kroatiska kollegor om att hans parti även kan representera deras etniska grupp och inte alls är ett parti som enbart företräder de muslimska bosniakernas intressen.

– Det här handlar inte om kroater utan om ett paradigmskifte. Förr hade vi etniska partier som såg till de sina, men då hade vi inte heller några fungerande regeringar, kommenterar han i tidningen The Economist.

Men hittills har s-ledarens kampanj inte rönt någon större framgång, även om det de senaste veckorna kommit vissa positiva signaler om att arbetet med att bilda regering trots allt inte stagnerat fullständigt.

Nenad Pejic, bosnisk journalist, författare och välanlitad Balkanexpert, målar upp en mycket mörk bild av läget i Bosnien.

– Det saknas politiskt ledarskap och ledarna bråkar i stället för att samarbeta. Samtidigt är landet i ekonomisk kris, de utländska investeringarna är nästan noll och de unga och välutbildade flyr utomlands, säger Nenad Pejic.

Nationalister, såväl kroater, som serber och muslimska bosniaker, har fått större utrymme i de politiska partierna, och som en direkt konsekvens har tonläget skruvats upp rejält.

– Etnicitet har blivit den viktigaste markören i dagens Bosnien. Allt annat är underordnat ditt ursprung, säger Nenad Pejic.

Det märktes inte minst i en annan färsk krissituation som Bosnien med nöd och näppe lyckades ta sig ur så sent som häromveckan. Milorad Dodik annonserade tidigare i våras sina planer på att hålla en folkomröstning i Bosnien i juni, där befolkningen skulle få ta ställning till krigsdomstolarnas vara eller inte vara. Många serber ser dessa domstolar som ett orättvist institutionellt instrument för att straffa den serbiska befolkningen. Med kroatiska och bosniakiska ögon sett innebär dock detta ett hot mot Daytonavtalet och i förlängningen mot hela staten Bosnien.

Det är en syn som delas av EU, vars representant för utrikesfrågor Catherine Ashton, nyligen fick göra en blixtutryckning till landet. Hon lyckades till de flesta bedömares stora förvåning övertala Milorad Dodik att avblåsa planerna på en folkomröstning. I gengäld fick serbledaren löften från Bryssel om en total översyn av landets juridiska och institutionella system.

Marko Prelec, Balkanchef på International Crisis Group, konstaterar att ingen riktigt vet om denna händelse ska tolkas som ett nederlag eller en framgång för Dodik.

De senaste veckorna har företrädare för de tre grupperna dragit helt olika slutsatser. Bosniakiska bedömare utropade Dodik till förlorare samtidigt som de kritiserade EU för att ha skyndat till serbledarens undsättning. Serbiska medier talade tvärtom om Dodiks stora seger och Serbiens president Boris Tadic meddelade att Republika Srpskas intressen nu äntligen är försvarade.

Parallellt med dessa politiska kontroverser har ljuset återigen riktats på Bosnien-Hercegovina sedan den förre bosnien­serbiske överbefälhavaren Ratko Mladic greps förra torsdagen.

Han har varit eftersökt i femton års tid, och väntas nu ställas inför rätta i Haag, misstänkt för att ha beordrat folkmordet på 8 000 muslimer vid massakern i Srebrenica 1995.

Än i dag saknas 30 000 personer som försvann under kriget, och det mödosamma identifieringsarbetet av kvarlevor från krigets offer pågår oförtrutet. Bara två veckor innan Ratko Mladics gripande meddelade rättsläkare i Bosnien att de identifierat det hittills yngsta mordoffret. Adina Hajdarevic var tre månader och 19 dagar gammal när hon dödades tillsammans med sin mor och syster i maj 1992.

»Enligt den rättsmedicinska undersökningen sköts babyn med en kula i huvudet, från nära håll«, kommenterade Lejla Cengic från Institutet för saknade personer i Bosnien till nyhetsbyrån AFP.

Gripandet av Mladic har rivit upp många halvläkta sår hos människor som förlorat sina anhöriga och ses av vissa bosniensserbiska nationalister som ett brott i sig, en attack mot det serbiska folket.

Och samtidigt fortsätter Milorad Dodik alltså att leverera provocerande utspel om att hans Republika Srpska ska bryta sig ut från Bosnien-Hercegovina.

– Dodik verkar göra allt för att bevisa att Republika Srpska fungerar som en egen stat. Men i många bosniakers och kroaters ögon så skulle en splittring av Bosnien innebära ett erkännande av etnisk rensning, säger Ivana Macek, docent i kulturantropologi vid Uppsala universitet, som studerar hur människor i Bosnien påverkats av kriget.

Enligt henne är de flesta bosnier nöjda med att krigsförbrytare ställs inför rätta, samtidigt som det finns en kritik mot den utdragna processen, för låga straff och en oro för att de åtalade, precis som Serbiens före detta president Slobodan Milosevic, hinner avlida innan de avtjänat sitt straff. Dessutom finns det en ironi i att Serbiens EU-medlemskap nu kan komma att påskyndas – Serbien som i deras ögon under femton års tid har förhalat utlämningen av krigsförbrytare.

Mitt i denna känslostorm kämpar Bosnien för att bli en fungerande stat, med en funktionell regering och statsapparat. Drömmarna om EU- och Nato-medlemskap tycks i dag avlägsna, även om vissa, till exempel journalisten Nenad Pejic, tror att ett serbiskt medlemskap kan bana vägen även för deras sköra nation.

– Jag tror att Kroatiens och Serbiens framtida EU-medlemskap kommer att bidra till att ge Bosnien-Hercegovina en skjuts i samma riktning, vilket vore väldigt bra för landet.

Fakta | Så styrs Bosnien och Hercegovina

Bosnien och Hercegovina består idag av två delar. Den av bosnienkroater och bosnienmuslimer dominerade Federationen Bosnien och Hercegovina (FBiH) och den bosnienserbiska Republika Srpska (RS). Utöver dessa finns ett lokalt självstyrande distrikt, Brckodistriktet i nordöstra Bosnien och Hercegovina.

Federationen är uppdelad i tio kantoner som är relativt självständiga med egna regeringar och folkförsamlingar. Den starka decentraliseringen med tre konstitutionella folk, sammanlagt 14 regeringar på olika nivåer och en svag central makt har lett till att politiska förändringar är svåra att åstadkomma.

Landets högsta organ, presidentrådet, består av en folkvald representant från varje konstitutionellt folk: en bosniak, en bosnienkroat samt en bosnienserb. Beslut måste fattas med konsensus. Presidentrådet utser ministerrådet, som är landets regering. Ministerrådet består av en ordförande och nio ministrar. Dessa är ansvariga inför parlamentet.

I enlighet med Daytonavtalet är FN:s högste representant för Bosnien-Hercegovina fortfarande överordnad alla valda representanter i Bosnien. FN:s högste representant kan avsätta alla tjänstemän och valda politiker samt avskaffa och införa lagar som han finner för gott.

Bosnien i korthet
Statskick: Förbundsrepublik.
Självständigt: 1995.
Huvudstad: Sarajevo.
Religion: 40 % muslimer, 31 % ortodoxa, 15 % katoliker och 14 % övriga.
Befolkning: 4–4,5 miljoner. Landet är befolkat av tre folkgrupper: bosniaker, serber och kroater.
Språk: Bosniska, serbiska, kroatiska.

Svenskt bistånd
Sverige är en av de största biståndsgivarna i landet. Sedan krigsslutet 1995 uppgår det totala stödet till drygt tre miljarder kronor. Biståndet har skiftat fokus från återuppbyggnad efter kriget till främjande av demokrati och mänskliga rättigheter, marknadsutveckling samt en hållbar samhällsbyggnad.

Handel (2010)
Svensk export: 224 miljoner kronor.
Svensk import: 169 miljoner kronor.

Bosnier i Sverige
I samband med kriget 1992–1995 tog Sverige emot över 60 000 bosniska flyktingar. I dag finns cirka 80 000 personer med bosniskt ursprung i Sverige, varav drygt 56 000 har svenskt medborgarskap.

Källor: UD, Wikipedia

Fakta | Jugoslaviens delning

29 november 1945 proklamerades den federala folkrepubliken Jugoslavien av Josip Broz Tito. Landet bestod av sex delrepubliker. Jugoslavien regerades av kommunistpartiet fram till upplösningen 1992. Under början av 1990-talet valde alla delrepubliker utom Serbien och Montenegro att lämna federationen Jugoslavien vilket den dåvarande centralregeringen i Belgrad våldsamt motsatte sig. Under 90-talet utkämpades flera blodiga krig, som till slut resulterade i att federationen upplöstes och delades i sju länder.

Slovenien
Slovenien bröt sig, som första land, ut ur det gamla Jugoslavien 1991. Självständighetskriget varade bara några veckor. Slovenien är medlem i EU och i Nato sedan 2004.

Kroatien
Kroatien förklarade sig självständigt i juni 1991, men kriget pågick i flera år innan frigörelsen var ett faktum. Landet är EU-kandidat och är sedan 2009 även medlem i försvarsalliansen Nato.

Bosnien
Bosnien/Hercegovina förklarade sig självständigt från Belgrad 1992. Det blev inledningen på ett fyra år långt krig, då bland annat massakern i Srebrenica ägde rum. Konflikten fick ett slut i och med Daytonavtalet 1995.

Serbien
Serbien, med huvudstaden Belgrad, utgjorde kärnan i det tidigare kommunistiska Jugoslavien. Med FN-mandat i ryggen bombade Nato till slut Serbien för att få dem att lämna Kosovo. Sedan 2006 är Serbien en egen stat, och drivs som republik.

Montenegro
Republiken Montenegro blev självständigt först efter en folkomröstning 2006 då det tidigare Jugoslavien inte existerade längre. Det ingick tidigare i en union med Serbien.

Kosovo
Republiken Kosovos befrielsekrig från Jugoslavien inleddes 1996, och först 2008 utropade de sin självständighet. Serbien vägrar dock fortfarande att godkänna Kosovo som egen nation.

Makedonien
Makedonien lämnade utan dramatik Jugoslavien 1991. Parlamentarisk republik. Landet ansökte om EU-medlemskap 2004 och fick kandidatstatus den 17 december 2005.  

Källa: Wikipedia

Ibland är allt som krävs en fanatisk idé och några lika fanatiska personer med mattknivar för att historien ska ta en annan vändning. Så som den gjorde den 11 september 2001.

Den dagen dog 2 974 personer och en mytologisk gestalt reste sig ur lågorna: Usama bin Ladin. Den fria världens fiende nummer ett.

Fem dagar efter att tvillingtornen i New York jämnades till marken av islamistiska flygplanskapare förklarade president George W Bush krig mot terrorn med de i dag berömda orden:

– Detta korståg – detta krig mot terrorismen – kommer att ta ett tag.

Det skulle ta närmare ett decennium, visade det sig, innan en amerikanska specialstyrka lyckades spåra al-Qaidaledaren Usama bin Ladin till ett belägrat hus i pakistanska Abbottabad, sätta en kula i hans huvud och sänka hans kropp i havet.

Däremellan, i 3 520 dagar för att vara exakt, var det en skäggig man som levde undangömd och isolerad i ett avlägset hörn av världen som mer än någon annan kom att prägla 2000-talet.

Allt från deodorantförbud på flygplan, svenska soldater i Afghanistan och kollapsen av Lehman Brothers kan härledas till en och samma man: Usama bin Ladin.

Ingen visste var han befann sig eller om han ens levde. Den enda kommunikationen med omvärlden skedde genom ett fåtal flimriga videoklipp som kom med allt glesare mellanrum.

Hans makt var på samma gång obefintlig och allsmäktig. Egentligen spelade det ingen roll vad han sa, eller om han ens talade överhuvudtaget. Usama bin Ladin blev ett namn som vem som helst kunde fylla med sitt eget innehåll.

I. Krig

Om man ser tillbaka på tiden innan Usama bin Ladin gjorde sin stora entré på den världspolitiska scenen så finner man ett 1990-tal präglat av avspänning och nedrustning.

Sovjetunionen hade avvecklats i händerna på Michail Gorbatjov, och det kalla kriget var över.

USA var vid millennieskiftet en vilsen supermakt utan motpol och överordnad geopolitisk uppgift. Att någon skulle fylla tomrummet efter kalla kriget var i det närmaste ödesbestämt.

Det blev Usama bin Ladin.

Över en natt hade de gamla kommunistiska ryssarna ersatts av islamistiska terrorister. I analyserna från Pentagon. I filmerna från Hollywood.

USA var ett land i krig.

Afghanistan blev första slagfältet. Det var där Bush-administrationen misstänkte att Usama bin Ladin gömde sig, skyddad av talibanregimen. Invasionen blev en enkel match för USA och dess allierade. Efter några veckor hade regimen fallit, men talibanerna – och kanske bin Ladin – hade flytt till de otillgängliga bergstrakterna på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan.

Inte sedan andra världskriget hade omvärlden slutit upp så bakom USA. För första gången i Natos historia kom artikel 5 – som förkunnar att en attack på ett medlemsland är en attack på alla – att utnyttjas. Det var en en-för-alla-alla-för-en-stämning, som Sveriges dåvarande försvarsminister Björn von Sydow uttrycker det. Även neutrala Sverige skickade soldater, ett beslut som alla riksdagspartier ställde sig bakom. Till sist hade 47 länder gjort gemensam sak med USA i Afghanistan.

48 länder i krig mot en man: Usama bin Ladin.

Kriget i Afghanistan var inte på långa vägar över när USA och Storbritannien attackerade Irak under förevändning att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och finansierade al-Qaida. Bevis som senare smulades sönder. Men då var Saddam Hussein redan borta ur bilden och ett fyrtiotal utländska militärstyrkor indragna i ett blodigt gerillakrig.

Om man i dag ska summera krigen i Afghanistan och Irak – vilket man egentligen inte kan eftersom våldsamheterna fortfarande pågår – så har kriget i Afghanistan krävt mellan 52 000 och 72 000 människoliv, beroende på vilka källor man vänder sig till. I Irak handlar det om över 100 000 döda civila, enligt Iraq Body Count. Därtill tiotusentals döda ur koalitionsstyrkorna, de irakiska säkerhetsstyrkorna och privata säkerhetsföretag.

Afghanistan och Irak var emellertid bara en del av kriget mot terrorismen och den nya geopolitiska spelplan som Usama bin Ladin hade ritat upp. I luften hängde hotet om krig i Iran och Nordkorea, som tillsammans med Irak utgjorde »ondskans axelmakter«, enligt George W Bush.

Attacken mot World Trade Center, mitt på Manhattan i New York, hade visat att vad som helst kunde förvandlas till ett slagfält. Och krigen i Mellanöstern tog inte död på den islamistiska terrorismen; krigen fick terrorn att accelerera och sprida sig till nya ställen.

2002 smällde det bland turisterna på Bali, 2004 exploderade bomber ombord på tåg i Madrid, 2005 kom terrorismen till Londons kollektivtrafik och 2008 förvandlades delar av Mumbai till en krigszon. Drygt nio år efter 11 september-attentatet drabbades så Stockholm av det första självmordsattentatet på svensk mark när 28-åriga Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Bryggargatan mitt i julrushen. Inspirerad av Usama bin Ladins kamp.

Samtidigt som terroristerna avancerade kunde USA attackera mål varhelst de önskade utan att be om lov, om det så var i Pakistan eller Jemen. Spelreglerna hade förändrats.

Andra länder var inte sena att utnyttja den nya situationen. Ryssland kunde invadera Georgien och förtrycka tjetjener under förevändning att det var terrorismbekämpning. Kina kunde begå övergrepp i Xinjiang och Tibet och rättfärdiga det med kriget mot terrorismen.

Det samma gjorde Robert Mugabe när han slog ner den demokratiska oppositionen i Zimbabwe. Liksom den egyptiska regimen förklarade att deras tortyr av oliktänkande var den samma som USA använde sig av. Och när Ariel Sharon skulle försvara Israel från internationell kritik mot ockupationen av Palestina jämförde han palestiniernas ledare Yassir Arafat med Usama bin Ladin.

I krig är allt tillåtet. Speciellt när man krigar mot terrorism.

II. Kontroll

I skuggan av kriget mot terrorismen och striderna i Mellanöstern växte det efter den 11 september 2001 fram olika övervaknings- och kontrollsystem i USA och Europa i en skala som inte skådats sedan DDR-tiden.

Usama bin Ladin kom således att påverka integriteten för miljontals människor. I den ena, extrema, änden har vi förnedringen av fångarna i Abu Ghraib-fängelset i Irak och fånglägret Guantánamo på Kuba, där misstänkta terrorister hålls utan rättegångar eller formella brottsanklagelser och utsätts för vad människorättsorganisationer menar är tortyr.

Även Sverige har medverkat på ett hörn, vilket uppdagades när historien om Egyptenavvisningarna avslöjades, där svensk polis i december 2001 överlämnade två svensk-egypter till amerikanska CIA-agenter på Bromma flygplats. Personer som senare utsattes för tortyr av den egyptiska underrättelsetjänsten.

I den andra, mer vardagliga, änden har vi de ökade säkerhetsrutiner som alla medborgare utsätts för. Ingenstans märker man av dem lika tydligt som på flygplatser. Plötsligt kom nagelsaxar, hudkrämer och deodoranter att betraktas som potentiella terrorvapen, och nakenskanrar att betraktas som självklara medel i kampen mot terrorism.

Skillnaden mellan flygplatskontroller och Guantánamo är givetvis milsvid, men de är båda direkta konsekvenser av jakten på Usama bin Ladin och hans gelikar.

2000-talet blev övervakningens era.

I USA kom det främst till uttryck genom Patriot Act som gav underrättelsemyndigheter en helt annan möjlighet att avlyssna telefoner och e-post och få tillgång till såväl bibliotekslån som medicinska och finansiella uppgifter utan domstolsbeslut.

När tidningen Washington Post i fjol presenterade resultatet av sin två år långa granskning av den växande underrättelseverksamheten i USA tvingades de till sist konstatera att man stött på en koloss så väldig att den var omöjlig att helt överblicka: »Efter nio år av exempellöst spenderande och ökning är resultatet att systemet som skulle skydda USA blivit så massivt att det är omöjligt att avgöra om det är effektivt«, skrev tidningen.

Några uppgifter lyckades de gräva fram. Bland annat att minst 263 nya myndigheter har skapats som ett direkt svar på händelsen den 11 september 2001. Sammanlagt räknade de till inte mindre än 1 271 olika myndighetsorganisationer och ytterligare 1 931 privata företag runt om i landet som alla arbetar med terrorismbekämpning och underrättelseverksamhet, fördelade på runt 10 000 kontor. Exempelvis fann de 51 olika enheter som alla jobbar med exakt samma sak: att övervaka pengaflöden till och från terroristorganisationer.

Totalt, räknade de fram, sysselsätter denna bransch omkring 854 000 männi­skor. Det vill säga fler personer än vad som bor i huvudstaden Washington. Dessa producerar runt 50 000 underrättelserapporter varje år, varav många aldrig blir lästa.

Men USA är långt ifrån ensam om att bli besatt av sin nya fiende – den radikala islamismen.

I Sverige har minst 19 nya lagar – och då är inte EU-beslut som exempelvis datalagringsdirektivet inräknade – motiverats av hotet från terrorismen sedan den 11 september 2001. Däribland FRA-lagen, som tillåter signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser, och ökade möjligheter för polisen att använda sig av buggning, avlyssning och övervakning i förebyggande syfte.

Egentligen var det inga nya förslag. De hade alla varit upp till diskussion tidigare, men det var först nu – på grund av Usama bin Ladin – som de gick att driva igenom.

III. Kris

Terrorattentatet på Manhattan slog mot det amerikanska finanssystemets hjärta. Det första planet som flög in i World Trade Center fick börsen på Wall Street att skjuta på öppnandet. När det andra planet kraschade stängde aktiehandeln och öppnade inte förrän sex dagar senare.

Något liknande hade inte hänt sedan andra världskrigets utbrott.

När de direkta kostnaderna för attentatet hade adderats samman blev det tydligt att den 11 september 2001 var en av de mest kostsamma katastroferna i USA:s historia. Försäkringsanspråken i New York uppgick till 34 miljarder dollar, ersättningarna till offrens familjer hamnade på sju miljarder dollar och återuppbyggnaden av försvarshögkvarteret Pentagon kostade över en halv miljard dollar.

Det påverkade även ekonomin i stort och den amerikanska konjunkturen, som redan var stukad efter it-kraschen. Terroristattacken kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt. Oljepriset sköt i höjden, priset på guld likaså. Hela flygindustrin hade i princip gått i konkurs om de inte fått hjälp av statliga räddningspaket.

En rapport från den amerikanska kongressen konstaterar att under de två åren som följde efter den 11 september 2001 gick 600 miljarder dollar förlorade på grund av attentatet, vilket innebär en hel procentenhets minskning av världens samlade BNP. I USA miste 600 000 amerikaner sina jobb när konjunkturen dök.

Ändå blev många experter överraskade att effekterna inte blev större än så och att konjunkturen så snabbt vände uppåt igen. Den förväntade krisen uteblev. I stället kom krisen hösten 2008 med fallet av investmentbanken Lehman Brothers.

Fanns det ett samband?

USA:s riksbank, Federal Reserve, sköt de tre första dagarna efter attacken i New York till 100 miljarder dollar i likviditet per dag för att hålla liv i den panikslagna finansmarknaden efter attacken. Därefter började de i snabb takt att sänka styrräntan för att också rädda konjunkturen. Mellan 2001 och 2003 sänkte Federal Reserve räntan från 6,5 procent till 1 procent.

Det är alltid vanskligt med kontrafaktisk historieskrivning, men frågan är om finanskrisen 2008 hade uppstått även om terroristattentatet inte hade ägt rum.

En teori som förts fram är att det var just den kraftiga räntesänkningen som blåste upp den bubbla som skulle explodera hösten 2008. Den låga räntan tillsammans med en politisk vilja att se att flera ägde sina hem, även sådana som inte hade de ekonomiska förutsättningarna, fick utlåningen och skuldsättningen att explodera.

De som inte köpte nya hus kunde belåna sitt gamla och spendera pengarna på konsumtion. Bankerna paketerade i sin tur om lånen genom avancerade finansiella instrument och sålde dem vidare till varandra. När konjunkturen vände och husägarna inte längre kunde betala sina lån var det någon som ovetande om det satt på »Svarte Petter« och krisen var ett faktum.

Oavsett giltigheten i denna teori finns det andra högst konkreta konsekvenser av händelsen den 11 september 2001 som syns i ekonomin än i dag. Framför allt handlar det om de ökade försvars- och säkerhetskostnaderna, eller notan för Usama bin Ladin om man så vill.

Amerikanska företag lägger i dag 250 miljarder dollar mer per år på säkerhet än de gjorde före 2001. När så mycket resurser läggs på att övervaka produktionen och distributionen i stället för att producera varor och tjänster innebär det att tillväxttakten minskar över tid.

För den amerikanska staten är problemet än mer akut. Krigen i Irak och Afghanistan kostar pengar. Mycket pengar. Sedan 2001 har försvarsutgifterna ökat med i genomsnitt nio procent per år. 2010 kostade militären 664 miljarder dollar, en högre summa än någonsin tidigare i den amerikanska historien och nästan dubbelt så mycket som kring millennieskiftet. Försvarsutgifterna motsvarar nu nära fem procent av landets totala BNP.

Under tiden som försvarsutgifterna har stigit har statsbudgeten dragits med allt större underskott. Den växande statsskulden, som kriget mot terrorn har bidragit till, måste nu mötas med offentliga nedskärningar. Nyligen enades demokraterna och republikanerna om ett sparpaket som innefattar minskade anslag till bland annat hälsovård, lokala polisstationer, naturskydd, brottsoffer, jordbruksstöd och vägbyggen. Förutom att det drabbar enskilda personer så riskerar det även att dämpa konjunkturuppgången.

Och när världens största ekonomi krisar, då krisar världsekonomin.

Barack Obama vandrade timmarna efter den amerikanska operationen i Pakistan fram på den röda mattan i Vita huset och förkunnade den stora nyheten till sin nation. USA:s främsta fiende var död.

– Rättvisa har skipats, sa presidenten.

Utanför Vita huset samlades människor för att fira. På Ground Zero i New York, där de två tvillingtornen en gång stått, växte den jublande folkmassan.

Det var som om de hade vunnit. Som om tio års krig mot terrorn var över.

Men vem var den stora segraren, egentligen?

Det var ju Usama bin Ladin som hade sänkt självaste symbolen för det amerikanska imperiet och sedan hållit stånd mot världens största militärapparat i ett decennium.

Han fick det krig han ville mellan »de rättrogna muslimerna« och »den otrogna västvärlden«. I Irak och Afghanistan. I London och Madrid.

Även om han aldrig lyckades upprätta ett muslimskt kalifat styrt av sharialagar så satte han den världspolitiska dagordningen. När George W Bush uttryckte de i dag klassiska orden om att antingen är ni med oss eller är ni emot oss var det som om Usama bin Ladin själv hade skrivit manuset.

Den konflikt mellan islam och omvärlden som från början bara fanns i Usama bin Ladins föreställningsvärld blev efter den 11 september 2001 i viss mån verklighet. Med rondellhundar, Muhammedkarikatyrer och koranbränningar. Med rädslans självcensur och hatets islamofobi.

Om Gorbatjov satte tonen för 1990-talet så var det bin Ladin som gjorde det för 2000-talet. Att historien nu återigen ser ut att ta en ny vändning beror inte så mycket på att USA till sist dödade sin ärkefiende som att al-Qaida har blivit förbisprungna av de folkliga resningarna i Mellanöstern. Kanske blir det den tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi, han som tände eld på sig själv, som blir 2010-talets huvudperson.

Vad Usama bin Ladin beträffar så fick han, som så många andra gånger under 2000-talet, det sista ordet. Han fick dö martyrdöden som den stora jihadkrigare han ansåg sig vara.

Fakta | Krig

48 länder har militär närvaro i Afghanistan.
132203 utländska soldater ingår i den Nato-ledda Isaf-styrkan i Afghanistan, enligt den senaste räkningen.
42 länder deltog i Irakkriget, som officiellt avslutades den 31 augusti 2010.
100000 civila eller mer har dödats i Irak, enligt Iraq Body Count.
4750 utländska soldater har dött i Irakkriget.
664 miljarder dollar kostade det amerikanska försvaret 2010.

Fakta | Kontroll

263 nya anti-terrormyndigheter har skapats i USA på tio år.
1271 amerikanska myndigheter bedriver underrättelseverksamhet och terrorismbekämpning.
854000 människor i USA jobbar med underrättelseverksamhet.
50000 underrättelserapporter skrivs varje år i USA.
19 nya lagar har tillkommit i Sverige för att förhindra terrorism sedan den 11 september 2001.

Fakta | Kris

600 miljarder dollar beräknas ha gått förlorade på grund av terrorattentatet den 11 september, enligt en rapport från amerikanska kongressen.
600000 amerikaner förlorade sina jobb efter attacken mot World Trade Center.
9 procent har de amerikanska försvarsutgifterna ökat med i snitt per år de senaste tio åren samtidigt som statsbudgeten dragits med stora underskott.
6–10 dollar extra i »terrorpremie« beräknar analytiker att man i dag får betala per oljefat på grund av händelserna den 11 september 2001.