Förra året öppnade sopranen Nina Stemme premiären i rollen som Brünnhilde i Wagners »Valkyrian« på La Scala. Stemme fick vilda ovationer och Milanotidningen Corriere della Sera skrev: »Nina Stemme är föreställningens absoluta huvud­person och vi tror inte att det i dag finns någon Brünnhilde som kan mäta sig med henne.«

Jag träffar Nina Stemme på en föreställningsfri dag i Stockholm där hon just nu rolldebuterar som Minnie i Puccinis »Flickan från Västern« på Kungliga Operan. Det är en mindre känd Pucciniopera även för hängivna operabesökare, trots att den sägs ha influerat efterkommande kompositörer inom både filmmusik och musikaler. Nina Stemme var med och före­slog uppsättningen.

– Att få vara med och välja repertoar på operahus är ett drömläge, säger hon, men tillägger att hon får vara glad så länge det varar.

Över en fisktallrik berättar hon om sin uppväxt nära musiken, men där musicerandet var en fritidssyssla. Om hon inte hade kommit in på Operahögskolan hade hon förmodligen blivit revisor. Hon började först plugga ekonomi efter gymnasiet för att skaffa sig ett »vanligt jobb«. Men behovet att få hålla på med musik var för starkt.

– Det går inte att sätta ord på den känslan, det är som en drift. Att sjunga i kör och spela i orkester räckte inte. Jag behövde något mer.

Så en dag upptäckte hon operan. Liksom varje lördagsmorgon satt föräldrarna och lyssnade på radioprogrammet »Önskekonserten«. Dirigenten och radiomannen Sten Frykberg navigerade sina lyssnare i den klassiska musikens arkipelag och den unga Nina lärde sig snart känna igen flera konsertrepertoarer och musikstilar. Den morgonen hörde hon mezzosopranen Frederica von Stade sjunga i radion och blev hänförd.

Hon tog sånglektioner på Operastudio 67 och Kulturama och sökte till operahögskolan vid sidan av studierna. Hon antogs på sitt tredje försök och hoppade då av universitetet. Genombrottet kom 1993 när hon som 30-åring fick topplaceringar i flera internationella operatävlingar. Redan då fick hon ett erbjudande om att sjunga på Wiener Staatsoper, men avböjde. Ännu kände hon sig inte mogen och kollegor varnade henne för att bli utnyttjad i operahusens egna intressen.

– Min magkänsla sa att det var för bra för att vara sant. Jag hade ett år kvar på operahögskolan och behövde fortfarande utvecklas mer sångtekniskt, berättar hon.

Hon talar artikulerat med en sångares magstöd, men låter stundtals som en elit­idrottare. Hon liknar långa föreställningar vid maratonlopp och pratar om vikten av målmedvetenhet och förberedelser. Det handlar om psykologiska övningar, muskelträning, teknik och ännu mer teknik. Hennes disciplin är beryktad.

– Jag börjar alltid med det svåraste när jag studerar in nya roller. Annars bygger man bara upp berg som man blir nervös för.

Hon har behov av att ta en sak i taget, berättar hon, medan hon skär en ny bit av sin flundra. Det går inte att ha bråttom, kroppen måste hinna med. Tidigt i karriären fick hon sina tre barn tillsammans med maken och scenografen Bengt Gomér. En orolig kollega sa då: »Tänk på ditt ansvar för konsten!«

– Men man måste ju tänka på vad som är viktigt i hela livet.

När jag frågar om artistlivet har inneburit några uppoffringar svarar hon att man tänker inte så och det vägs upp av att man »får så mycket annat«.

– Om det är något jag har lärt mig med åren så är det att man bara får mer respekt av att säga nej. Det går alltid att ersätta mig på jobbet om det skulle behövas, och då kan någon annan få chansen i stället. Det är fördelen med en bransch där konkurrenterna alltid nosar en i nacken.

Många operasångare går i pension när de når 50-årsåldern. Nina Stemme, som är 49 år, vill sjunga så länge hon känner att hon kan och orkar. Än finns inga planer på att sluta och hon har kontrakt skrivna de närmaste sex- sju åren. Efter Pucciniuppsättningar i Stockholm, Zürich, Wien och Cleveland väntar fler Wagneruppsättningar.

Det händer ibland att hon jämförs med en annan svensk Wagnerveteran av rang.

– Först när jag började jobba på samma scener som Birgit Nilsson insåg jag hur stor hon var. Jag vet att hon gillade vad jag gjorde, och jag ångrar att jag inte lärde känna henne bättre, men jag var nog rädd för att vara påträngande. Typiskt svenskt, kan man väl säga.

Sedan 2004 sitter hon i Kungliga Musikaliska akademien – där Birgit Nilsson var hedersledamot – ett forum hon gärna skulle tillägna ett större engagemang den dag hon inte längre sjunger.

– Om jag kunde göra något för svensk musikkultur skulle jag vilja bygga ut kulturskolorna och bygga ett nytt operahus. Politikerna visar ju inget intresse för opera, trots att de sitter ett stenkast därifrån. De borde gå dit och bara relaxa..

Det finns drag av partikongress.

I pausen säger en vackert rynkad dam:

– Jag tycker inte om det.

Efteråt förklarar en herre med pondus­mage:

– Vi gillar det inte.

Ordvalen är förtjusande, eftersom de antyder att en politisk process har ägt rum i bänkraderna under akt två. Missnöjet har gått från individ till kollektiv. De som strömmar ut genom Stadsteaterns dörrar denna torsdagskväll i januari då partiet har fått en ny ordförande är en rörelse, en rörelse som voterat om föreställningen och nu samstämt ska verkställa sågningarna.

Enade de stå när de kritiserar »Olof Palme – en pjäs från Sverige«.

Det börjar med ett preludium. Ensemblen repeterar och pratar lite samtidspolitik. Från åskådarposition förstår man att det ska gå en båge från det tidiga åttiotal som manuset mestadels behandlar till vår samtid och valförlusten 2010. Så mycket annat begriper man dock inte.

Efter första akten, där Philip Zandén och Mats Blomgren förtjänstfullt spelat upp den märkliga intervju Hagge Geigert gjorde med Palme, går det inte på något sätt att förstå vad manusförfattaren Lukas Svensson och regissören Tobias Theorell vill med föreställningen.

De tycks inte vilja något.

Det är inte den sortens sentimentalitet Stefan Löfven ska föra fram när han installationstalar dagen efter. Det är inte en kritik från höger. Det är inte heller ett historiskt gestaltande.

Jag fattar inte vad det är.

I andra akten tror jag mig förstå pjäsens syfte och då blir jag ilsken. Den centrala scenen är en urspårad kräftskiva där Palme har sällskap med en fransk revolutionär, ett fyllo, en Bertolt Brecht, en Jimmie Åkesson och några till.

Ska man vara snäll går det att säga att kräftskivan stundtals gestaltar partiets sönderfall, men ju längre akt två lider, ju tydligare står det att pjäsen har större ambitioner än så. Den vill säga vad som hänt med Sverige sedan Palmes dagar. Och det är här problemet ligger. Samhällsanalysen är grund som en vattenpöl.

Enligt pjäsen har följande hänt: 1) Socialdemokraterna har svikit sina ideal. 2) Pensionärer har börjat rösta på sverigedemokraterna.

That’s it. Moderater och miljöpartister existerar inte.

Man gör en hånfull och rolig drift med Jimmie Åkesson och upprepar sedan den gamla trötta klichén om socialdemokrater som inte längre står upp för de svaga. Sedan har man sagt sitt. Man beter sig som den fria vänster man är – skjuter på det gamla regeringspartiet från vänster, utan att förstå att själva beteendet gestaltar hur obsolet man blivit och hur lite man förstår av medborgarnas politiska preferenser.

Tankarna som förs fram är inte nya, inte originella, inte vältänkta.

Det är märkligt hur en pjäs om politik på en hyllad teater kan få bygga på så lättviktig politisk analys.

Först efter Maos död 1976 fick Ai Qing återvända till Beijing. På sin ålders höst blev han åter en aktad röst i den kinesiska offentligheten, både som poet och som samhällskritiker. När han dog vid 86 års ålder förde han facklan vidare till sin son, som hade återvänt från New York ett par år tidigare för att ta hand om sin sjuka far. På sin dödsbädd lär Ai Qing ha sagt till honom: »Du måste komma hem och kämpa för de mänskliga rättigheterna.«

Sonens namn är Ai Weiwei. Han föddes 1957, samma år som familjen tvingades lämna Beijing, och såg sina föräldrar lida under regimens förtryck. Först när han fyllt sexton fick de återvända till huvudstaden. Men det räckte inte för Ai Weiwei. Desillusionerad och bitter på regimen som förstörde hans fars liv bestämde sig Ai Weiwei för att flytta till New York och studera konst. Till sin mor sa han att han skulle flytta »hem« – hem till friheten.

I New York såg den 24-årige Ai Weiwei för första gången verk av konstnärer som Andy Warhol och Marcel Duchamp, och utvecklade ett eget konstnärligt språk i brytpunkten mellan urgamla kinesiska hantverkstraditioner och konceptuell samtidskonst. Samtidigt som han studerade tillbringade han mycket tid på kasinon i Atlantic City, där han blev en framgångsrik och fruktad blackjackspelare.

Men när Ai Qing insjuknade i början av 90-talet återvände alltså Ai Weiwei till Peking. Han blev en viktig figur på den lokala konstscenen, bland annat genom att publicera illegala undergroundtidningar och arrangera utställningar med unga, experimentella konstnärer. Här träffade han sin fru, konstnären Lu Qing, och fick för tre år sedan sonen Ai Lao med henne.

I dag är Ai Weiwei något av en fadersfigur inte bara i det kinesiska konstlivet, utan för alla som kämpar för mänskliga rättigheter i världens mest folkrika nation.

Förra året fick han betala ett högt pris för sitt politiska engagemang: Ai Weiwei fängslades av de kinesiska myndigheterna och var försvunnen från omvärlden i 81 dagar. Motivet sas vara en obetald skatteskuld. Kort efter frigivandet åtalades han också för pornografibrott, en anklagelse som grundades i att han poserat för en oskyldig nakenbild av fotografen Zhao Zhao.

Efter anklagelserna om skattebrott började okända människor kasta in sedlar, lindade runt frukter, över muren till hans ateljé där han satt i husarrest. Ai Weiwei blev tvungen att ta in volontärer som räknade alla pengar och skrev ut skuldbrev. Han har sagt att han blev rörd av bidragen, men planerar att betala tillbaka vartenda öre. För regimen blev det starka stödet ännu en provokation, och de har anklagat Ai Weiwei för illegal penninginsamling.

Ironiskt nog har myndigheternas hårda linje bara bidragit till att sprida Ai Weiweis budskap. När han fängslades i april 2011 blev han kanske den mest kända regimkritikern i Kina. Även människor som aldrig sett hans konst vet numera vem han är. Hans utställningar lockar en rekordpublik, som när han fyllde golvet på Tate Modern i London med hundra miljoner handgjorda solrosfrön av keramik förra året.

Nu visas hans konst i Sverige. Det är Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm som för första gången presenterar Ai Weiweis konstnärskap för en svensk publik. Och även om Magasin 3 kan förvänta sig en stor publik, så kommer inte huvudpersonen själv att närvara vid vernissagen. Ai Weiwei har utreseförbud och får inte lämna landet förrän tidigast i juni i år.

Han får inte heller blogga eller twittra, vilket tidigare varit hans främsta sätt att kommunicera med omvärlden och sprida sina åsikter.

Däremot får han fortsätta att arbeta som konstnär och delta med sina verk i utställningar utomlands. Under hösten har delar av hans produktion visats såväl i de österrikiska städerna Bregenz och Graz som på Louisiana utanför Köpenhamn.

Utställningen på Magasin 3 består av verk från hela hans karriär, men efter händelserna förra året har intendenten Tessa Praun valt att fokusera på de senaste årens mer politiska verk:

– Sedan Ai Weiwei släpptes fri har han inte låtit sig tystas, säger Tessa Praun. Han har skrivit artiklar, gett intervjuer och börjat twittra igen. Jag tror att den internationella uppmärksamheten i väst är ett stöd och i viss mån även skyddar honom. Andra kinesiska dissidenter som inte har fått samma uppmärksamhet är försvunna eller fängslade på oklara grunder. Samtidigt går det ju inte att förutspå hur makthavarna i en ickedemokratisk stat agerar.

I sina verk har Ai Weiwei ofta kommenterat konflikten mellan uråldriga kinesiska traditioner och den framväxande kapitalismen, mellan individ och kollektiv i världens mest folkrika land. Han arbetar gärna med traditionella hantverksmetoder, och är något av en expert på kinesiska antikviteter, främst från Ming-dynastin. I sina tidiga verk skapade han ett slags skulpturala collage, där han plockade isär möbler och andra antika föremål och satte ihop dem till nya alster.

Ett av hans mest kända verk är en serie fotografier där man ser hur han krossar en två tusen år gammal kinesisk vas mot marken – en ironisk kommentar både till den maoistiska kulturrevolutionens förakt för den traditionella kulturen och dagens själlösa slit och släng-samhälle.

Med åren har Ai Weiwei blivit alltmer djärv i sin kritik av den kinesiska regimen. Till den stora utställningen »Documenta« i tyska Kassel 2007 bjöd han in 1 001 kinesiska medborgare, som fick flyga till det främmande landet, bo i sovsalar och turista i staden. Deras närvaro blev en konkret påminnelse både om Kinas politiska och ekonomiska inflytande i västvärlden och om befolkningens begränsade möjligheter att resa och själva skapa sig en bild av omvärlden.

– Han sätter i gång många tankar om Kina som samhälle, säger Tessa Praun. Hans engagemang är så starkt att det indirekt blir en utställning om Kina också. Det är oundvikligt att komma ifrån händelserna runt hans person, men det får inte överskugga att det är ett otroligt spännande konstnärskap med en enorm visuell kraft.

Många av Ai Weiweis senare verk närmar sig medborgarjournalistiken. Efter den stora jordbävningskatastrofen i Sichuan år 2008, då tiotusentals människor miste livet, använde han sig av volontärer för att undersöka om byggfusk lett till att områdets skolor drabbades hårdare än andra byggnader. De samlade in drygt 5 000 namn på försvunna barn och ungdomar.

När misstankarna publicerades på nätet ledde det till hårda repressalier från regimens sida, och det ligger nära till hands att anta att det var en bidragande orsak till arresteringen förra våren.

Men Ai Weiwei är också en uppmärksammad designer och arkitekt. Trots att han står i stark opposition till den kommunistiska regimen fick han hedersuppdraget att tillsammans med det schweiziska arkitektkontoret Herzog & De Meuron rita stadion »Fågelboet« till de olympiska spelen i Kina 2008.

– I samband med OS i Beijing ville även Shanghai få del av uppmärksamheten runt Ai Weiwei, säger Tessa Praun, så de bjöd in honom för att bygga en ateljé. Men han blev uppenbarligen för obekväm. Hösten 2010 gav myndigheterna plötsligt order om att ateljén var ett svartbygge som måste rivas. Han ordnade ett evenemang runt det. Det var då han sattes husarrest. Därefter eskalerade allting.

I filmklipp på Youtube kan man se hur Ai Weiwei utmanar myndigheterna och provocerar polisen med lika delar retorisk finess och helig ilska. Som tittare kan man undra hur han vågar, och varför han inte valt att lämna landet en gång för alla.

– Jag tror att de kinesiska myndigheterna kliar sig i huvudet, säger Tessa Praun, de vet nog inte riktigt vad de ska göra med honom. Han har haft en sorts immunitet eftersom hans far var en så hyllad kulturpersonlighet. Det har gett honom en särställning, han har fått ett spelutrymme som han har använt sig av för att kräva rättigheter som vi i väst tar för givna. Han vill sitt land väl, och kan inte acceptera bristen på grundläggande mänskliga rättigheter. Annars hade han nog redan gått i exil.

I en intervju med tidningen Time, som nyligen nominerade Ai Weiwei till den prestigefulla utmärkelsen Årets person, kommenterar han själv sina motiv till att stanna i landet som gjort honom så mycket ont:

– Jag är rädd att jag skulle förlora kontakten med den kinesiska verkligheten annars. Det finns så många saker man kan göra här i livet, och att bli aktivist var verkligen inte mitt förstaval. Men jag känner att jag är skyldig många människor att stanna kvar och bevara kontakten. Om jag kan göra en insats, tänker jag fortsätta med det.

Magasin 3:s utställning »Ai Weiwei« visas fram till den 10 juni.

Fakta | Andra viktiga dissidenter

En som ofta nämns som »ärkedissidenten« är den sovjetiske författaren Alexandr Solzjenitsyn. Han skrev om Gulagarkipelagen och fick resten av världen att inse vad som pågick under Stalins styre.

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja följde i hans fotspår och kritiserade den ryska regimen och kriget i Tjetjenien. Hon mördades 2006.

Den burmesiske politikern Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest från och till under tjugo år, men har ändå lyckats föra ut sitt frihetsbudskap till världen.

Eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaac valde att återvända till sitt hemland för att granska regimen. Han har nu suttit fängslad i tio år, vilket lett till stigande internationell uppmärksamhet.

Den italienske författaren Roberto Saviano vågade avslöja den mäktiga napoletanska maffian Camorra i boken »Gomorra«. Numera lever han på hemlig plats under dödshot.

Lydia Cacho är en mexikansk journalist som bitit sig fast i ämnet trafficking. Hon har avslöjat ett stort antal mäktiga mäns deltagande i pedofilnätverk och korruption, och tvingas numera bo på hemlig plats, under ständigt dödshot.

Dissident: En person med åsikter som avviker från de förhärskande eller de officiellt gällande och som aktivt motarbetar dem. En dissident stannar kvar inom det kritiserade systemet och kämpar inifrån.

Ett typiskt exempel på hans enkla men effektiva plakatpoesi – i ordets bästa bemärkelse. Som frontfigur och »scenbuddist« i det transkontinentala rockreggaebandet Dag Vag spelade han en central roll som länk mellan den svenska proggen och punken.

Han inledde sin karriär som Per Gud – inspirationsansvarig ljudtekniker till legendariska Träd, Gräs och Stenar – och hyllade sina musikaliska förlösare med en cover av »Sanningens silverflod« på Dag Vags debutskiva 1979.

»Vi sa från början att Dag Vag skulle låta som de sista fem minuterna av en Träd Gräs & Stenar-konsert – men hela tiden!« kommenterade Stig Vig själv detta faktum.

Men innan dess hann han involvera sig i flera sidoprojekt tillsammans med musikteatern Blomkraft med bland andra Torbjörn Abelli, skivbolaget Tall och bandet Nordpilen med Jakob Sjöholm. Nordpilen existerade bara under ett intensivt år fyllt av fängelsespelningar men fick en symbolisk roll som moderskepp när det splittrades i två delar varav den ena blev Dag Vag (inledningsvis i sin punkigare inkarnation »Dag Vag och de svagsinta«).

Om Träd, Gräs och Stenar var Per Odeltorps andliga föräldrar fann han sina småbrorsor i Ebba Grön. Ålders- och influensskillnader blev irrelevanta när musikerna möttes i sitt gemensamma vänsterengagemang och bandet mellan banden blev så starkt att de satte in en förlovningsannons i Dagens Nyheter. Deras gemensamma turné 1980 – »Turister i tillvaron« – räknas av många som den kanske bästa svenska rockturné som någonsin gjorts. För sextiotalisterna blev den mytisk, och precis som i Woodstock-fallet hävdar avsevärt fler i efterhand att de var där, än det faktiska antalet.

Surast över Ebba Gröns och Dag Vags segertåg var Elvis Costello. När de värmde upp för honom i Eriksdalshallen var de så förkrossande bra att halva publiken tyckte det var irrelevant att stanna till huvudbandet och gick hem.

Inget speglade tidens symbios mellan punk- och reggaescenerna så tydligt som dessa två syskonbands lika osannolika som logiska partnerskap. Men medan Ebba Grön ville skjuta kungahuset och hänga Gud, fick Stig Vig hellre folk att tänka via skrattet.  Vännen Stina Berge, som spelade i bandet Pink Champagne, donerade 2006 sin ena njure till Per Odeltorp. Hon påpekar att alla som kände honom pratade om hans humor, trots att ingen skulle kalla honom för en muntergök.

Hon minns honom som lika allmänbildad som insnöad, blyg och hemlighetsfull, som exhibitionistisk och trofast.

Som ordsmed var han en fritänkare med povel ramelsk ordglädje. Det är svårt att tänka sig något annat band vid den här tiden som utan betänkligheter skulle göra musik av Elsa Beskow eller covers på Thore Skogman. På det sättet kan man se Stig Vig som en mental föregångare till tidiga Just D.

Relationen mellan Ebba Grön och Dag Vag var för Ebba-stjärnan Joakim Thåström en korsbefruktning över åldersgränserna, utan konkurrens. Men det var Ebba Grön som satte störst avtryck i den svenska musikhistorien. Och på äldre dagar gjorde Per Odeltorp ingen hemlighet av att han hade hoppats på ett större erkännande.

Men han hade också ett liv utanför musiken, bland annat som uppskattad skribent på Nöjesguiden, vars personlighet och ton han bidrog till att utveckla.

2003 drabbades Stig Vig av njurproblem som tvingade fram den nämnda transplantationen.

Han repade sig aldrig, men trotsade sjukdomen genom att fortsätta turnera och bearbeta hälsoproblemen på Dag Vags sista studioalbum »Kackerlacka« – bland annat i låten »Jag vaknade upp«. Här finns även »Tiden jagar oss alla« där Stig Vig sjunger om en plats där allt är nytt och allt man vill är möjligt.  Förhoppningsvis är han där nu, i full färd med att skriva en uppföljare.

Nanushka Yeaman, Musikjournalist

– Hörrni, första låten loopar inte.

På båda sidorna om scenen hänger två stora plasmaskärmar med budskapet: »Worship«. Bandet slår an första tonen. Publikens myller lägger sig.

Lovsången som följer är mer rockkonsert än gudstjänst. Men det är Jesus och ingen annan som är föremål för diggandet. En film rullar på skärmarna. Det är snabba klipp mellan olika personer som berättar om sin tro. En av dem är en blond tjej med ett brett leende. Hon heter Zandra Andersson och är i publiken den här söndagskvällen. Hon fnittrar till när videosekvensen med henne dyker upp. Det är tre år sedan hon första gången följde med en kompis hit. I dag är Hillsong Church Stockholm en stor del av hennes liv, och många andras.

Varje söndag håller Hillsong Church Stockholm tre gudstjänster i Nalens lokaler, och de är i startgroparna till en fjärde. Nästan tusen personer med en medelålder runt tjugofem brukar dyka upp. En besöksstatistik som många samfund kan betrakta med avund. Hillsong Church Stockholm är en frikyrka som teologiskt tillhör pingströrelsen och drivs med stöd och ledarskap från moderkyrkan Hillsong Church i Sydney, Australien. Majoriteten som söker sig hit saknar en kristen bakgrund, berättar pastorn Andreas Nielsen som startade kyrkan år 2006:

– Uppenbarligen fyller vi ett behov. Vi tror på och försöker presentera en gud som är för människor och som vill hjälpa oss, inte en gud som är arg och försöker peka på våra fel. Vi vill vara en kyrka som alla är välkomna till. Varje söndag är det männi­skor som väljer att påbörja en egen relation med Gud.

År 2005 höll en av Tysklands ledande filosofer, Jürgen Habermas, som länge hävdat att religion inte hör hemma i det moderna samhället, ett tal där han plötsligt bytte ståndpunkt. Talet kom att bli startskottet i en bredare europeisk diskussion om religionens återkomst.

Habermas hävdade att religion har slutat vara en privatsak. Att den tar politiska anspråk och driver kultur- och värdefrågor. Religionen är här för att stanna, sa han, och måste därför betraktas som en deltagare i samhällsdebatten. Här i Sverige har bland annat statsvetaren Marie Demker argumenterat för en liknande tes, att 2000-talet kommer att bli religionens århundrade.

Teorin om sekulariseringen formulerades på 1960-talet av ledande religionssociologer, bland andra Peter Berger. Kort sammanfattat innebär den att ju modernare ett samhälle blir, ju mindre betyder religionen för allt fler människor. Modernitet och religion är varandras motsatser. Det är ett förhållande som länge sågs som självklart. Men riktigt så enkelt är det inte. Dagens sociologer talar snarare om att sekulariseringen i Europa har varit unik sett till övriga delar av världen.

När det gäller Sverige ligger det kanske till och med något i det som Habermas och Demker spådde; att intresset för religion snarare håller på att öka. När staten och Svenska kyrkan år 2000 gick skilda vägen öppnades religionsmarknaden upp för fler aktörer. Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap på Linnéuniversitetet, menar att det lett till ett större sug efter andlig tillfredsställelse.

– När det inte finns några normer om hur man borde göra eller några religiösa måsten i skolan och intresset får råda fritt, ökar efterfrågan. Det finns nu mer pluralism i utbudet i Sverige. Det här stimulerar religiositeten, säger han.

Sekulariseringen av det svenska samhället verkar ha avstannat. Fler talar nu om en religiös förändring. Magnus Hagevi går så långt som att påstå att det svenska samhället genomgår en sakralisering – att religionen betyder alltmer för allt fler människor.

Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett litet men ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om stora tal, men resultatet är häpnadsväckande.

Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är precis lika intresserade. De unga och de äldsta håller ihop.

I stället är det generationen däremellen som sticker ut. De kallas »raketgenerationen«, födda 1945–1960, och är den första sekulära generationen. De uppfostrades med religiösa normer i hemmet och i skolan. Men många uppfattade religionen som tvingande och bröt med sitt religiösa arv. Deras ointresse och avståndstagande kan vara en av delförklaringarna till de senare generationernas religiösa uppsving. Raketgenerationens barn kunde närma sig religionen mer förutsättningslöst.

Johan Lindahl är just ett sådant raketbarn. Han är 36 år, bor i Stockholm, arbetar på en mediebyrå och är uppvuxen i en helt vanlig sekulär familj. De senaste praktiserande kristna i släkten var hans mammas morföräldrar. Förra året tog Johan Lindahl steget och konverterade till katolska kyrkan. Vägen dit handlade främst om en jakt på kunskap.

Under studietiden i Växjö var han med i Fria moderata studentförbundet. Där väcktes hans intresse för politik och filosofi. Den ideologiska debatten var intensiv i förbundet, och taket var högt. När han flyttade till Stockholm efter studierna upphörde det där. Han tänkte inte några djupare tankar, utan fokuserade på att jobba och ha kul.

I mitten på 2000-talet återfann Johan Lindahl den politiska debatten, den här gången i bloggosfären. Han började gå igenom »ismerna«, för att sedan avfärda dem en efter en. Materialismen kan omöjligt fungera, inte den radikala darwinismen heller. Så där höll han på.

– Världen kan inte förklaras på något tillfredsställande sätt utan att se till en transcendent och metafysisk verklighet, vilken till slut landade i en gudsuppfattning, säger han.

De tänkare som han identifierade sig med och kom till samma slutsatser som var alla katoliker. Han blev övertygad om kristendomen, om att en speciell händelse hade skett i världen, och det var den katolska kyrkan som hade tolkat skeendet på bäst sätt.

– Det var inte direkt någon uppenbarelse eller möte med något andligt för mig, men själva konverteringen var väldigt speciell, nästan som att fria till någon. Man binder sig ju för livet.

Det var inte ett alternativ att behålla sin tro privat, att inte konvertera till kyrkan.

– Missionen är central inom kristendomen. Man behöver ju inte gå runt med ett plakat, men det är viktigt att manifestera sin tro utåt och vara en förebild, utan att för den skull tvinga något på någon annan.

Det egna valet är centralt, och här ser forskare en förändring. Det har blivit viktigare att manifestera det aktiva valet och att tron kan ses som något som inte går emot modernitet, beskriver Mia Lövheim, som är professor i religionssociologi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet:

– Man försöker hitta en tro som stämmer överens med ens egna värderingar, som går att förena med ungdomskultur och majoritetssamhället.

Hon menar att Hillsong Church har träffat rätt när det gäller den utvecklingen. För även om de yngre generationerna har nått upp till de äldstas nivå angående religionens status, har det inte per automatik inneburit att antalet gudstjänstbesök har ökat, eller att samfunden fått betydligt fler medlemmar. Snarare fortsätter siffrorna att sjunka hos många. Hillsong Church har däremot lyckats gå tvärt emot den trenden.

– Det stämmer med de här tendenserna. Hillsongs tydliggörande av de religiösa värdena och gemenskap i förening med nutida ideal, det aktiva valet och värderingar som ändå bygger på den religiösa kärnan. Hillssongs kyrka är inte politisk utan hjälper till med att få ihop livet med religionen som en del av livspusslet. Sedan har pingströrelsen alltid varit tidiga med att använda nya medier. De utrycker sin religion på det sättet; med vittnesbörd, ord och bild, säger hon.

I det postmoderna samhällets krav på identitetsskapande har religionen snarare blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, än självklart förknippat med något som man måste göra uppror mot. De brittiska religionssociologerna Linda Woodhead och Paul Heelas beskriver en auktoritetsförskjutning. Från de traditionella auktoriteterna som stat, religion, kyrka till individen. I stället för att identiteten tolkas utifrån vilka roller en människa har, handlar det i högre grad om att vara sann mot sig själv.

– Jag tror att det här skiftet av auktoritet är viktigt för att förstå ungas intresse för religion eller religiositet. Förr var normalläget att vara religiös och man hade möjligheten att välja bort det. I västerländska samhällen i dag är normalläget att inte vara religiös. Det är ett tillgängligt val för människor, säger Marta Axner, präst och doktorand i religionssociologi i Uppsala.

Religionens återkomst kan också handla om att den egentligen aldrig har försvunnit. Den har bara inte varit tillräckligt synlig.

Sveriges religiösa karta har ritats om. Men vad som har hänt är inte bara ett ökat utbud, utan att den svenska majoritetsreligionen blivit synliggjord i mötet med andra religioner. Ta skolavslutningarna som exempel. Numera poängterar Skolverket att de ska vara icke-konfessionella. Det får inte förekomma några religiösa inslag, som bön eller predikan. Tidigare leddes skolavslutningar av en religiös företrädare i en religiös byggnad och det sjöngs religiösa sånger. Nu har de tysta, självklara, religiösa inslagen synliggjorts. Andra står kanske på tur. Sveriges kung, till exempel, har fortfarande kravet på sig att vara medlem i Svenska kyrkan. Och trots att svenska staten ska vara neutral till religion finns det fortfarande en lag som reglerar Svenska kyrkan, och en annan som reglerar resterande samfund.

– I länder i norra Europa som präglats av en majoritetskyrka så har man inte riktigt uppfattat många saker som religion, även när de har uppträtt som just det. Men när man i den pluralistiska och sekulariserade situationen fortsätter att uppträda på samma sätt blir de tydligare och mer ifrågasatta. Gränserna är inte så självklara mellan religion och tradition, säger Anders Sjöborg, teologie doktor och forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet.

Religionen verkar ha funnits med hela tiden även i ett av de länder som räknas som de mest sekulariserade i världen. Det som händer just nu är att vi är i ett stadium av förändring. Bilden av religionen som en privat angelägenhet börjar ifrågasättas, menar Mia Lövheim:

– Det är väldigt intressant eftersom det här är den största förändringen sedan mitten av förra seklet. Och det beror på att andra erfarenheter av religion nu existerar i det svenska samhället. Vi står i ett läge där vi försöker definiera vad religion är och vad som ska vara gränserna för den.

Attityderna i samhället och inom de religiösa grupperna är inne i en förändringsvåg. Och den största utmaningen verka ligga i hur vi ska leva med religion i ett samhälle som kanske inte var så sekulärt som vi trodde från början.

– Begreppet kom från tyskan på 1920-talet och var beteckningen på en låt som slog an hos en bred publik. På 1950-talet var schlagern mer mossig musik jämfört med den nya rocken. Sedan var det Ingela »Pling« Forsmans låtar i schlagerfestivalen. I dag är schlager mer ett fenomen med glitter, glamour och fest.

Hur har schlagern och Melodifestivalen kunnat hänga med under så lång tid?

– Man har anpassat tävlingen efter samtiden. Den har blivit mer som en dokusåpa, med vinnare och förlorare varje vecka, tårar, drama och lycka. Genom telefonomröstningar har tävlingen börjat reflektera folkets smak, förr tillhörde låtarna en genre som bara hördes en gång om året.

Är schlager fulkultur?

– Schlager har alltid varit populärkulturens hötorgskonst. Det är banala texter och enkel musik som till sin natur är totalt kommersiell. Nu har den blivit kult och på så sätt fått ett högre värde. Man kan kokettera med att man gillar schlager. Många tycker fortfarande att det är skitmusik, men det är ju kul!

Är det verkligen en melodifestival, betyder inte framträdandet lika mycket som musiken?

– Framträdandet spelar otroligt stor roll. Jag satt med i juryn en gång för länge sedan. Då fick vi bara lyssna på låtarna först. Jag tyckte »Juliette och Jonathan« med Lotta Engberg var en jättesöt låt, men framförandet drog ned den. Låtarna glömmer man nästan bort, det är mycket vad de har på sig och hur de rör sig.

Vilken är tidernas bästa schlager?

– Jag tycker »Jennie, Jennie« med Lasse Berghagen är en fantastiskt fin låt. Text och melodi hänger fint ihop och den sätter sig i kroppen. En snyggt ihopsnickrad, typisk schlager är ”Fångad av en stormvind” med Carola. En skuttig upptempolåt, med snygg höjning, bra stick och refräng och en vinnande gest på slutet.

Den största. De säger det som om det gällde Muhammad Ali. De säger det inte för att markera gentemot andra premiärministrar i allmänhet – Thatcher jämförs aldrig med någonting »i allmänhet« – utan för att förtydliga att hon var större än Churchill. För att inte tala om alla andra ledare genom tiderna utanför de brittiska öarna. Nej, för anhängarna tronar Thatcher ensam där uppe. Den som älskar Thatcher ser inga andra; det är en ytterst monogam besatthet.

Är det en blind kärlek? Det är påfallande hur åsikterna går i sär om kvinnans utseende. Belackarna, som till exempel den gamla Labourledaren Niel Kinnock, har sagt sig »rysa« inför hennes uppenbarelse. Nära medarbetare och andra män vars mer eller mindre motvilliga respekt hon vann uttrycker sig i stället ungefär som François Mitterand, som mumlade att hon hade »Caligulas ögon och Marilyn Monroes läppar«.

Ibland är det med Thatcher och bildade britter som med urbana amerikaner och countrymusik. Säger man till fel New York-bo att man älskar country möts man av blickar som om man just bedyrat sin kärlek till reklamjinglar för Kentucky Fried Chicken; förklarar man för fel britt att man beundrade Thatcher när man såg henne på tv under uppväxten utsätts man närmast för hot om våld. Med sina många och djupt rotade klasskoder är britterna förstås bättre på att genomskåda hennes successiva förvandlingar, från grosshandlardotter och lantis till drottninglik härskare. För många britter, inte minst på högerkanten, är och förblir hon ett slags högoktanigare Maud Olofsson – en ettrig uppkomling i avsaknad av bildning, finess och diskretion. Där vi svenskar kanske hör en BBC-engelska vacker som en gnistrande vintergryning hör många britter bara en inskränkt tjatkärring från landet.

Läser man redogörelser av dem som arbetade under henne (ingen arbetade »med« henne) framträder också bilden av en storpolitikens Steve Jobs. En tvättäkta nörd som någonstans under tonåren började rusta sig mot hela världen och mer eller mindre valde att bli obstinat, elak och envis – egentligen omöjlig att ha i ledande ställning. Fast naturligtvis ännu värre att ha någon annanstans.

Det är egentligen förvånansvärt få folkvalda ledare som med rätta beskrivs som »konfrontationspolitiker«. Olof Palme hade, precis som Thatcher, en förmåga att fullkomligt välta omkull den lyssnare som höll med om det som sas medan andra fylldes av mer och mer ogillande för vare stavelse. De allra flesta, däribland så vitt skilda politiker som Tony Blair, Angela Merkel, Hillary Clinton och Göran Persson, bemödade sig i grund och botten om att nå ut och övertyga åtminstone några från motståndarlägret. Det ligger ju i ­demokratins och röstmaximeringens natur. Intressant med Thatcher är att hon röstmaximerade genom att stryka mothårs. Stora delar av arbetarklassen röstade på henne av personliga skäl, av skäl som hade med karaktär och trovärdighet att göra. De visste att premiärministern menade varje ord hon yttrade. Tidigare och senare har borgerliga företrädare alltid argumenterat utefter att det de vill göra kanske kan tyckas märkligt och känslokallt men att det är ett nödvändigt ont. Thatcher såg inget ont i det hon ville göra. Hon såg det som ett nödvändigt gott. Hon stod för sina övertygelser, och inte nog med det: hon låtsades aldrig att hon inte ville pulvrisera motståndarna. Ord som »tränga tillbaka«, »slå undan«, till och med »krossa« förekom ständigt i hennes tal. Så förlorade hon efter att ha blivit Tory-ledare heller aldrig ett val. Självförtroende inger förtroende.

Hur gör man en film om denna människa? Hur gör man överhuvudtaget film om ett helt liv? De flesta livsödesfilmer har en avslagen känsla som påminner om gamla tiders tv-produktioner. De blir en historie­lektion varvad med amatörpsykologiska betraktelser. Först när filmskaparen lyckas göra ett bra urval – lyckas välja bort saker, inte minst – kan det bli riktigt bra. Man måste ta en viss dramatisk situation till utgångspunkt. Det duger inte att börja från början med de obligatoriska uppväxtscenerna och sedan tugga sig igenom höjdpunkter och katastrofer. Eller?

I »Järnladyn« uppfinner manusförfattaren Abi Morgan och regissören Phyllida Lloyd det klassiska receptet på nytt. Nuläget i berättelsen är Thatchers ålderdom. I den första scenen irrar en halvdement, bräcklig liten Thatcher omkring i en närbutik. Lokalen drunknar i någon syd­asiatisk rapmusik och lysrören skänker alltihop en air av råkallt bårhus. Thatcher tar sig fram till kassan och möts av en irriterad svart man som suckar över hennes ostadighet när han ska förbi henne. Hon förfärar sig över mjölkpriset. Hon betalar.

Scenen är fruktansvärt effektiv. Det beror förstås på att vi vet att den anonyma tanten i affären en gång var världens mäktigaste kvinna. Vi vet det, men kunderna och expediten har inte tid att känna igen henne. En kort stund senare etableras än en gång hur vilse Thatcher blivit i vår tid när hennes assistents mobiltelefon dränker ett helt rum med sin skvalande musiksignal. Thatcher stirrar på den larmande tingesten men vägrar att säga något; vägrar att bekräfta assistentens fördomar. Den som en gång lett ett helt folk har ingen lust att ertappas som eftersläntrare.

Genom tillbakablickar får vi sedan följa Thatchers karriär och livsval. I vanliga fall skulle jag ha svårt för ett sådant upplägg; det är uttjatat och långtifrån det mest effektiva sättet att bygga upp en berättelse som inte får tappa i fart. Men Phyllida Lloyd har en så osviklig känsla för det sant dramatiska att hon väver ihop alltsammans i ett aldrig avstannande mäktigt hjul, där vart och ett av naven blir olika teman som ständigt upprepas och förstärks. Bombdådet mot de konservativas partikongress i Brighton där Thatcher och hennes make nästan strök med; hennes framträdanden under de gladiatorspelsartade Prime Minister’s Question-stunderna i parlamentet; hennes beslut att ge order om sänkningen av det argentinska örlogsfartyget Belgrano; en bilfärd där ursinnigt fackföreningsfolk bankar på rutorna och vrålar att hon är ett monster, ett monster, ett monster!

Att Lloyd har sin bakgrund inom opera och musikal är en sällsam lyckträff: hon vet hur man sliter tag i våra känslor och stegvis för oss exakt dit hon vill. Klippningen är lika skicklig, och inte minst användandet av dokumentära bilder har aldrig varit bättre. Musiksättningen, i all sin variation från Thomas Newmans nyskrivna, nyktra alster till rasande punklåtar, tar verkligen andan ur en. Detta är filmen Lloyd sattes till världen för att göra.

Och då har jag inte ens nämnt Meryl Streep. Förmodligen beror det på att hennes förvandling är så total att man närmast glömmer bort hennes existens. Förr har jag alltid nickat pliktskyldigt när någon påtalat Streeps fantastiska karriär, men fortsättningsvis blir det jag som leder hyllningskören. Prestationen förtas inte det minsta av att hon verkar ha haft riktigt roligt under arbetet, snarare tvärtom. Streep har släppt in Thatchers ande och låtit sig hänföras av kvinnans elaka charm och eleganta okuvlighet. Mot slutet av filmen, när Thatcher befinner sig på en bankett medan hennes parlamentariker drar i gång den i alla bemärkelser blodfattiga statskuppen, är det som om symbiosen mellan Thatcher och drottning Elisabeth I blir fullkomlig. Hon glider fram genom salarna likt ett evigt drottningväsen som aldrig, aldrig kan besegras, vad än medelmåttorna företar sig. Och i stället för att bedrövas av kontrasten när vi återvänder till nuets Thatcher, ensam och skröplig vid sin diskbänk, överrumplas vi helt och hållet av den skönhet som kan uppstå av en enda människas livslånga trots.

Somliga lär hata filmen. De kommer hävda att Lloyd förhärligar en makthungrig, känslokall och fanatisk människa och glömmer offren för hennes politik. Men det enda filmen förhärligar är dramatiken och storslagenheten i varje människas liv. Den tar inte ställning för eller emot Thatchers gärning; den gestaltar hennes liv, hennes ensamhet, hennes skräck och kärlek.

Margaret Thatcher fortsätter att fascinera och Phyllida Lloyds mästerverk lär inte mildra vår besatthet av denna folkvalda envåldshärskare, denna inkonsekventa tvärsäkerhetsmaskin, denna konservativa traditionskrossare, denna kallblodiga idealist, denna majestätiska haterska. Om det finns en saknad efter henne måste den också bero på vår vanföreställning om kalla krigets 1980-tal som en enklare, svartvitare och därmed tryggare tid. Vi har en människa att tacka mer än någon annan för den inbillningen, och vi glömmer henne aldrig.

»Järnladyn«, med Maryl Streep i huvudrollen, har premiär den 3 februari.

Här kan du läsa en Intervju med manusförfattaren bakom »Järnladyn«.

Fakta | Andra Thatcherskildringar

Filmer och tv:
»The Long Walk to Finchley« (2008) BBC-serie om Thatchers väg till makten. Följdes av »Margaret« (2009) som handlar om de sista åren och slutet av karriären.

»Tracking Down Maggie: The Unofficial Biography of Margaret Thatcher« (1994). Vass dokumentär av Nick Broomfield som jagar Thatcher, men aldrig får tag ihenne.

»The Falklands Play« (1986), BBC-drama som inte sändes förrän 2002 eftersom det ansågs för känsligt genom sin pro-Thatcher-bild.

»Splitting image«, brittisk tv-satir med dockor. Thatcher-dockan hade en av huvudrollerna genom hela 1980-talet.

Låtar:
Elton John: »Merry Christmas Maggie Thatcher« (»We all celebrate today ’cause it’s one day closer to your death«).
Morrisey: »Margaret On The Guillotine«.
Sinéad O’Connor: »Black Boys On Mopeds« (»England’s the home of police who kill black boys on mopeds«).

Barnen Jesse, 9, och Mabel, 7, har förändrat hennes författande.

– Det är ingen som berättar att när du blir mamma tar du dina mest sårbara sidor, dina nojor, och ger dem ben och näring. Monstret under min säng just nu är det stora, plötsliga och obegripliga. Som terrordåd, tsunamin i Thailand och jordbävningen i Japan. Inget har varit lika svårt att skaka av sig som den research jag gjorde för min tsunamifilm »Tsunami: The Aftermath«.

Abi Morgan, sedan tidigare mest känd för filmatiseringen av Monica Alis »Brick lane« och tv-serier som »Sex Traffic« och »Royal Wedding«, kallas »Mrs British Screenwriter« i brittiska tidningar. Hon växte upp i en Labourfamilj där Margaret Thatcher var monstret. Hon kunde på nära håll se hur Thatchers nedskärningar påverkade allt från Gulbenkian Theatre i Newcastle, där pappa var chef, till gruvsamhällen i barndomens Stoke-on-Trent.

– Mamma var skådespelere. Hon föraktade verkligen Thatcher, säger Morgan.

Nu har Abi Morgan gjort filmen »Järnladyn«, men hon betraktar den inte som i första hand politisk.

– Det är en studie i makt. Hade jag skrivit en politisk film hade jag haft med fler åsikter. Det intressanta var att titta på hur det påverkar en människa att ha så mycket makt och sedan förlora den.

– Thatcher trodde aldrig på samförstånd och att leda från en stor folkmassa. Jag tror att det gjorde henne otroligt ensam. Jag tror inte, som det ofta sägs, att hon bara hade en massa knähundar omkring sig. Det var i själva verket ingen som hade ork eller förmåga att hålla hennes höga tempo. Hon var unik. Det var därför det till sist krävdes ett helt kabinett för att avsätta henne.

– Att skriva en film om Thatcher var som att försöka tvinga ned en överviktig kvinna i en korsett. Om jag hade kunnat, hade jag haft mycket mer om gruvstrejken, konflikten i Nordirland, och om relationen med Ronald Reagan och Michail Gorbatjov.

Varför görs det inte fler politiska filmer?

– Jag tror att det finns en hunger bland biobesökarna för politiska dramer, men problemet är att Hollywood-cheferna oroar sig för mycket för vad den amerikanska mellanvästern ska tycka.

Biltrafiken får Morgan att utbrista ett kort »fucketyfuck«.

Vad gillar du själv för politisk film?

– Aaron Sorkins »Vita huset« är en ständig smärta i mitt hjärta. Det är jobbigt att inse hur mycket bättre han är än oss andra. Steve McQueens »Hunger« om Bobby Sands hungerstrejk är en annan film jag älskar.

Du är just nu aktuell med Steve McQueens och Michael Fassbenders Venedigvinnare »Shame«, en film om sexmissbruk som också kan betraktas som politisk och samhällsskildrande.

– Ja, på det sättet att det personliga är politiskt. Det är framför allt en film om jakten på närhet. Ett problem i dagens samhälle är att män och kvinnor sätter olika pris på sex. Det beror till stor del på att män får sin sexutbildning genom pornografi. Kvinnor får den genom romantik. Den konflikten står sedan i kontrast till att män blir precis lika förkrossade som kvinnor av att vara ensamma.

Morgan stannar bilen. Hon är framme.

– Jag älskar att skriva manus. Det är lite som att ständigt hålla på med sudoku. ­Ibland går det inte, men ibland är det så kul att man vill ha en hel sudokubok.

»Jag har ett bra jobb, en bra och ett bra boende. Men ingen anställning, bostad helt belånad och inget sparande. Jag har råd med det mesta förutom trygghet. Jag är en av 99 procent.«

Två inlägg från bloggen »Vi är 99 procent«, den svenska motsvarigheten till »We are the 99 percent«. »Vi är 99 procent« är egentligen det enda samlade budskapet från Occupyrörelsen, som tog form på Wall Street i New York, september 2011 och vars svenska gren fortfarande ockuperar Brunkebergstorg i Stockholm.

Siffran syftar på det stora flertalet, 99 procent, som får betala för de misstag som den rikaste procenten i världens finansiella elit har begått. De svenska exemplen är inga skillingtryck direkt, men ett intyg om att proteströrelsens rottrådar når många.

Framför allt är det yngre som kämpar med höga lån och en motig arbetsmarknad. En stor del av dem som valt att dela sin upplevelse av att vara en del av de 99 procenten är födda på 1980-talet.

Ålder är bara en siffra. En relativ siffra. Annie Lööf är född 1983. Det gör henne fyra år yngre än Robyn. Så vad är en generation? Lite vad man vill att den ska vara. Och därför ett tacksamt begrepp att laborera med.

Jag är född 1981. Jag är 80-talist, en Nexter, en Moklof (Mobile kids with lots of friends), en homo zappiens, en representant för Generation Me We (individualistiska och sociala i ett) liksom för Generation Y.

Vi har internet i blodet och Wikipedia i fickan i stället för regentlängden innött i bakhuvudet. Vi har för många möjligheter.

För att kunna manövrera oss fram klamrar vi tag i traditionen. Vi gifter oss tidigt. Vi tar hushållsarbete på allvar. Vi är också, som varje generation som är ny på arbetsmarknaden, de som tydligast definierar nutiden. Och därmed en måltavla för den som vill kritisera densamma. Det är ungefär som när Bengt Ohlsson upptäcker att han tycker illa om sig själv, och vevar i gång mot en kulturvänster han frammanar ur de kändisar som protesterar mot Stockholms stads Slussenförslag. De får klä skott för alla som bryr sig för mycket. Vi får ta skit för att vi bryr oss för lite, egentligen bara om oss själva.

Det som oftast sägs om oss är att vi är förlorare.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Ett svårsmält påstående. För även om ungdomsarbetslösheten är hög och det är dyrt att bo, så har fler högskoleutbildning, fler kvinnor kan arbeta, fler män är föräldralediga. Mår vi psykiskt dåligt förväntar vi oss hjälp.

Vi är en internationell generation, det är billigt att resa, många har släktband till andra länder.

I somras gjorde Kalmar konstmuseum en utställning med titeln »The Return of the Losers«. »De deltagande konstnärerna tillhör den förlorade generationen, men de ser inte sig själva som offer. Tvärtom, skapar de sina egna förutsättningar för att överleva i en global värld. På så sätt bidrar konstnärerna i handling till att omformulera den nordiska välfärdsstaten«, löd museets presentation.

Det här var före Occupy Wall Street, men efter den arabiska våren. Roxy Farhat och Jumana Manna ställde upproren i Nordafrika och Mellanöstern mot förtrycket av muslimska invandrare i till exempel Rosengård. En friskt uppfordrande fråga om ifall upproret är möjligt i Sverige.

Här fanns också en tavla där Conny Blom samlat planskisser på 150 lägenheter som han och hans partner nekats, fångade i ett moment 22 där de antingen föll på för låg inkomst, eller på att de skulle bli för trångbodda i lägenheter de ansågs ha råd med. Ett förebådande av berättelserna på »Vi är 99 procent«.

Annars var det flera axelryckningar och skrevsparkar. Här fanns en skrotbil där Klas Eriksson byggt om grillen till en kebabgrill. Köttmassan på spettet var intorkad. Det stank hund. Och NUG, som motiverade sitt verk »Territorial Pissing« (där han chockmålar en tunnelbanevagn) med att »det är skönt att pissa«.

Jag gick därifrån med en känsla av irritation. Det berodde inte bara på lukten från bilkebaben, utan på att än en gång ha stått inför »en omformulering av välfärdsstaten« som innebär att den snart är nedlagd och att allt som återstår är personliga strategier.

Det är skönt att pissa. Det rinner neråt. Så varför inte, om man kommer undan med det. Men någon revansch eller hämnd eller återkomst är det knappast. För hur gör man uppror mot nedskärningar?

Under sitt uppehåll från riksdagen skrev miljöpartiets Gustav Fridolin bland annat reportageboken »Blåsta, nedskärningsåren som formade en generation« (2009). Här berättar han, född 1983 men med en förnumstighet som gör att han framstår som äldre, om arbetslösa jämnåriga, en bekant som sparat till en bröstförstoring och även om aktivister som sliter med sitt eget dåliga samvete över att inte leva som de lär.

Den genomgående konsekvensen av nedskärningarna är i hans analys emellertid inte uppror och motstånd. Utan uppgivenhet inför det gemensamma, ersatt av personliga strategier. »Ur fattigdomen växer den konstanta tävlingen«, lyder underrubriken till kapitlet Generation Narcissus.

Ja. För vad ska man göra? Vi lever i en tid där allt flyter, inga anställningar är fasta, så vi klamrar oss fast vid oss själva. Budskapet från arbetsmarknaden, särskilt arbetsmarknadspolitiken, är att det gäller att bygga ett personligt varumärke starkt nog att hålla en uppe.

»Som typiska 80-talister som flyger mellan nya projekt, drömmar och planer vet vi hur en ung karriärista tänker«, skriver Camilla Björkman och Ulrika Ek i presentationen av sin kommande bok »Powerprincipen«. De fortsätter: »Man brottas fortfarande med hur man skriver det perfekta mentorsmejlet eller vad man ska säga på lönesamtalet.«

Också Isabella Löwengrip kommer ut med en ny bok i vår, en uppföljare på överlevnadsguiden »Egoboost«. »Blondinbella« är visserligen född några månader in på 90-talet men håller jag-styr-upp-mitt-liv-fanan fortsatt högt.

Ja, antingen grubblar man över sin perfekta framgångssaga. Eller så orkar man inte. Och vad händer då? Om man inte pallar hjälpa sig själv att hjälpa sig själv? I Victor Johanssons »Wrestlarna« (2011), en roman som tar fasta på hur entreprenörsskruvstädet vrids åt om arbetsmarknaden, brinner den naive Björn inne när han försöker anlägga en brand på en bemanningsfirma.

Frustration uppstår i glappet mellan förväntningar och insikter. Det har alltid varit ungdomens känsla, men för 80-talisterna framträder den i förstärkt version. Vi har vuxit upp med alla möjligheterna – åtminstone inom synhåll. Det finns en förväntan att man ska ta sig någonstans, driven av ett eget intresse.

»Vi har fått lära oss att vi kan göra allting, och så inser man att man faktiskt inte kan det«, sa 24-åriga författaren Amanda Svensson i P1:s »Biblioteket«. Hennes »Välkommen till den här världen« är en kärlekstragedi som startar med att huvudpersonen Greta drömmer om Köpenhamns nattliv medan hon wokar bort dagarna på en sjavig restaurang.

1976, när Ulf Lundell gjort succé med generationsromanen »Jack« (där Jack gör uppror på 50-talistvis, drar från jobbet en dag, skaffar öl, flummar ur), pratade han i en intervju med Vecko-Revyn om att man måste göra jobbet mer meningsfullt i stället för att, som då var ett populärt krav, korta arbetstiden.

Utvecklingen har gett honom rätt. Arbete har blivit identitet för många fler. Även om det produceras tv-serier som »Ung och bortskämd« och skrivs romaner som »Stockholm rosé« (2011), om unga tjejer som lever Stureplansliv på föräldrarnas kontokort, är det rätt … töntigt att inte vilja arbeta.

Det är däremot häftigt att försörja sig på något som traditionellt sett inte setts som arbete. Som att spela poker.

Eller att spela skivor. Eller »Counterstrike«.

Ett annat verk på 80-talistutställningen i Kalmar var en kort videodokumentär om en grupp svenska och finska 20-någonting som flyttat till ett lyxhotell i Bangkok. Där spelade de nätpoker. Det är en etablerad berättelse. Alla mellan 20 och 30 har vid det här laget en kompis kompis som har varit med i en dokusåpa. Och alla känner till någon som har försörjt sig på att spela professionellt. Det är framgångshistorier som fungerar som tröst. Även om 99 procent av dem som spelar måste förlora, så finns det ju ändå några som faktiskt vinner.

Det blir ingen »Jack« för 80-talisterna. Det kommer inte att skrivas någon generationsroman. Det finns för många sätt att leva på och det skrivs för mycket. Inte bara böcker, utan uppdateringar, bloggar, nätkommentarer.

Av samma skäl är det svårt att tänka sig en proteströrelse av traditionell hierarkisk modell 2012. Det går knappast att föreställa sig en yngre »kulturelit« som går samman i ett upprop för bättre stadsplanering. Den inflytelserika kulturvänster, med gemensamt ideologiskt ursprung i 68-rörelsen, gemensam smak för rödvin och poesi, som nu debatteras i alla forum verkar inte få någon homogen arvtagare.

Occupyrörelsen är mer än ett generationsuppror, men den har formerat sig på ett sätt som svarar mot de starka individualistiska behov som präglar 80-talistgenerationen. Risken är förstås stor att det avfärdas som individuellt gnäll, men samtidigt finns en svåremotsagd styrka i vittnesmål som metod. Genom att helt enkelt säga vad man saknar och behöver – av samhället – uppstår åtminstone en grogrund för gemensam strategi. Något som hittills helt saknats för 80-talisterna som grupp. Och även om det kan låta som en bred och ganska vag beteckning, så är vi numera åtminstone 99 procent.

Fakta | 80-talistskildringar
Ontario »Ey Shuno«
Låt, 2010. Komprimerad beskrivning av en uppväxt som slinter i 90-talsnedskärningarnas spår, »innan Örnsberg fick en Willys«.

Aleks »Inte längre fiender«
Album, 2011. Aleks Manojlovics tuffa historia, som han burit på i många år som soulig refrängsångare bakom rapduon Ison & Fille.

Henrik Bromander »Det händer här«
Novellsamling, 2009.Fyra texter konkret förlagda till 00-talet. Postgymnasial ångest, kampsport, popkollo och medelklassungdomar på närmast obligatoriska utlandsresor.

Elaine Bergqvist »Du är din generation«
Handbok, 2009. Föreläsare som liksom Emma Pihl (»Att leda nästa generation«) har gjort det till sin usp (säljande specialnisch) att vara just 80-talist.

KOMMANDE

Sara Beischer »Jag ska egentligen inte jobba här«
Roman, januari 2012. Om Moa, 19, som ska bli skådespelare men får ett jobb utan krav på förkunskaper, alltså på ett äldreboende, och verkligen trivs.

Shima Niavarani »Shima is A Punkrocker«
Monolog. Om tidens strömningar. Delvis baserad på dagböcker från högstadieåren, som missförstådd gothare med nazister i klassen.

Isabella Löwengrip, alias Blondinbella »Isabellas hemligheter«
Handbok. Kommer ut i april, på baksidan utlovas: »vårens viktigaste egobok«.

Men nej. Assi är palestinier och Jasmin är israel. Trubbel.

De kan inte bo i Israel, eftersom Israel har infört lagar som förbjuder palestinier att leva där. Jasmin klassas själv som ett samhällshot, en potentiell »naiv terrorist« som skulle kunna utnyttjas av sin man.

I Palestina blir paret så trakasserade av myndigheterna att de inte vågar stanna kvar. Den sociala domen är utan nåd, alla vet att Assi har »förstört sitt liv genom att gifta sig med en judinna«.

Jasmins mamma är född i Tyskland, så Jasmin reser dit för att söka medborgarskap till sig och sin make. Assi väntar på turistvisum, och efter hundra sorger och elva bedrövelser kommer han flygande.

Paret tror att de hamnat i friheten. Men nej. Jasmin nekas medborgarskap, eftersom ett sådant skulle leda till att Tyskland får en palestinier på halsen. Assi kan inte arbeta, inte försörja sig, inte andas.

Det går ett år i limbo. Assi är en skugga av sitt forna jag, han talar om att hoppa framför tåget. Jasmin är maniskt positiv med mörknande ringar runt ögonen.

Att inte vara önskad. Att inte vara inkluderad. Att inte ha en tillhörighet. Vilken kärlek övervinner det motståndet?

Den svenska filmvåren lovar gott och öppnar tankeväckande med dokumentären »Love During Wartime« av Gabriella Bier. Utanförskapets mekanismer blir så nästan övertydliga att de kräver ett ifrågasättande. Mer än om Israel och Palestina handlar filmen om alla de enskilda öden som ligger inbakade i uppgiften att 260 000 flyktingar varje år anländer till Europa.

Assi och Jasmin tror inte att det ska bli enkelt. Men de kan heller inte förutse sårbarheten när alla vänder dem ryggen. Ingen vill ha dem. De överlever, men de lyckas inte leva. Utanförskapet är en stark kraft.

Också vi och vår stat praktiserar samma maktmedel. De 30 000 asylsökande som kommer hit varje år får vanligtvis vänta 5 månader, men om pappren är i oordning kan det ta ett år med besked. Då är handläggningstiderna ändå halverade. Under tiden får de asylsökande inte arbeta (om de inte beviljas undantag från arbetstillstånd) och kan därmed inte ta makten över sin situation. Efter väntetiden landar i omkring 70 procent av fallen ett nej vid första prövningen. De där månaderna i bidande är en långsam tid. Den som kanske får stanna kan ha blivit mer eller mindre slarvsylta vid det laget.

Gruppens lockelse är ingen nyhet för någon, den påverkar våra liv från första dagisdagen. Men berättelsen om Assi och Jasmin tränger in och kräver svar. Varför begränsar vi varandras möjligheter? Varför stänger vi Europa? Varför bryter vi ned människor i stället för att bygga upp dem?

För Assi och Jasmin ser det mörkt ut efter ett år i Tyskland. Men så kommer vändningen. Assi får en oväntad inbjudan och paret är plötsligt önskade, en tillgång. Assi ler, Jasmin slappnar av, familjen får smaka tillhörighetens varma sötma. Några år finns en plats för dem där de kan växa. En stund får de vara med.

»Love During Wartime« visas i Stockholm, Göteborg och Malmö och kommer under våren på SVT.