– Hugo Chávez behöver fiender för att bygga en känsla av »vi mot dom«. Det skapar mycket spänning, och med ett uppskruvat tonläge i valspurten präglas stämningen i landet av osäkerhet och en rädsla av att det ska urarta i våld, säger Marcel Granier i huvudstaden Caracas.

Den frispråkigechefen för kanalen RCTV tillhör definitivt toppskiktet av presidentens huvudfiender. Granier är enligt Chávez en representant för »den korrupta oligarkin« och en person som via medierna försöker destabilisera landet.

Sedan RCTV och andra privata medier välkomnade en statskupp som tillfälligt störtade presidenten i april 2002, har Chávez konsekvent beskyllt medierna för att vara odemokratiska konspiratörer. Medan ägarna för andra privata kanaler har förhandlat med Chávez och tonat ned sin kritik har Marcel Granier vägrat.

Han fortsätter att kalla Chávez för despot och försvarar kanalens partiska rapportering.

– Om Sverige vore hotat av en inhemsk diktatur, skulle då man då kräva »objektivitet« av medierna? Vi är en del av en levande demokrati, är den hotad måste vi försvara den.

Som straff har RCTV blivit av med sin licens för att sända i det nationella marknätet och hänvisas till kabel tv-nätet och internet.

Den oförsonliga tonen mellan RCTV och presidenten återspeglar den generella politiska polariseringen i Venezuela. Alla nyanser och gråzoner är sedan länge borta och antingen ses presidenten som en frälsare från allt av ondo eller som en maktgalen despot som störtar landet i fördärvet. Polariseringen har skapat en monoton rundgång i den politiska debatten där det mesta fortfarande kretsar kring presidentens person. Söndagens val handlar om mandatfördelningen i parlamentet men är i princip en folkomröstning om Chávez. Och trots kritik mot att presidenten som statschef deltar i kampanjen är Hugo Chávez den flitigaste av valarbetarna i  PSUV, Venezuelas enade socialistparti.

– Det är min medborgerliga rättighet att delta i kampanjen och dessutom borde oppositionen vara glad, de säger ju att ingen gillar mig längre och om det vore så skulle jag ju bara skada de kandidater jag arbetar för, sa Chávez på ett valmöte i veckan.

Kritikerna hävdar att presidenten, som dessutom är ordförande för PSUV, har ägnat sina tolv år vid makten till att utplåna alla former av politisk maktbalans i samhället. Chávez har fyllt statsapparaten, domstolar, militären och viktiga statliga företag med egna medarbetare som lojalt uppfyller order i stället för att agera som opolitiska tjänstemän.

Chávez och hans anhängare menar i stället att de bara börjat nagga den traditionella elitens maktmonopol i kanten och att oppositionen ägnar sig åt svartmålning och obstruktion i stället för att agera konstruktivt.

– De har ropat på diktatur i över tio år men förlorar varje val och förra gången vågade de inte ens ställa upp. De har ingenting lärt och ingenting förstått och jag tror aldrig de kommer att förstå vad som hände när de förlorade sitt monopol och sina privilegier, sa Chávez på ett valmöte under kampanjen.

Oppositionen bojkottade förra parlamentsvalet 2005 i ett försök att göra regeringen illegitim. Men det uppfattades i stället som ett fegt avståndstagande från demokratins spelregler och gynnade Chávez. Nu har arton partier samlats i en valkoalition som spänner från vänster till höger. Men de saknar en samlande ledargestalt, att vara emot Chávez är minsta gemensamma nämnare och koalitionens viktigaste politiska budskap.

Många företrädare för oppositionen kommer från de gamla avskydda och korrupta partierna som länge styrde Venezuela. Det var missnöjet med dem som Chávez förstod att utnyttja när han valdes första gången och det är avsaknaden av ett trovärdigt alternativ som kan ge honom segern ännu en gång.

Opinionsmätningarna i Venezuela är politiserade och opålitliga men tendensen är ändå tydlig. Både sidorna har en hård kärna av anhängare men en växande majoritet uppger att de varken stödjer presidenten eller oppositionen.

Samtidigt uppger 70 procent att de tänker rösta så det gäller att mobilisera väljare för att vinna. Och där har Chávez ett stort försprång. Förutom att han dominerar tv-utbudet genom sina nästa dagliga tv-tal till nationen som alla kanaler enligt lag måste visa, har han en massiv och mycket välorganiserad kampanjapparat bakom sig.

– Det finns fortfarande kritiska medier men de drunknar i regeringens massiva propaganda. Det är hela tiden Chávez som sätter agendan, säger Marcel Granier.

Hugo Chávez kom till makten genom att få den politiskt apatiska majoriteten att rösta och trots att hans popularitetssiffror sjunkit rejält de senaste åren så finns det ingen annan politiker som har hans karisma och förmåga att engagera folk.

Medan hans motståndare talar om maktdelningslära och citerar Montesquieu, pratar Hugo Chávez sportmetaforer. Vid tidigare val har han hämtat symboliken från nationalsporten baseboll och talat om att slå ut oppositionen med en socialistisk homerun. I år är det boxning han refererar till när han talar om valutgången på söndag och om nästa presidentval 2012. Som på ett av Chávez många valmöten:

– Till helgen ger vi dem ett hårt slag mot levern och om två år kommer det definitiva knockoutslaget.

Grundades av ornitolog

RCTV grundades redan 1953 av den Venezuelafödde ornitologen och affärsmannen William Phelps Jr. Kanalen har spelat en viktig roll i Venezuelas politik genom åren, och har stängts ned vid flera tillfällen. I dag sänds den via satellit och kabel, och är en av nationens mest sedda tv-kanaler. RCTV ägs av Empresas 1BC, som är resterna av Phelps affärsimperium och ägs i sin tur i dag av dennes arvtagare. Marcel Granier är gift med en av Phelps Jrs döttrar. Sin karriär började Granier som värd för en populär pratshow.

Bogotás tidigare borgmästare ställer nämligen upp för det nystartade gröna partiet och har otippat seglat upp i delad ledning i opinionsmätningarna. Mot honom står liberalkonservative Juan Manuel Santos, partikamrat med den sittande presidenten Álvaro Uribe. Santos är före detta försvarsminister, journalist och USA-vän, och tillhör en av Colombias mäktigaste familjedynastier, i vilken en före detta president, några mediemoguler och den nu sittande vice presidenten återfinns.

För åtta år sedan vann Álvaro Uribe makten. Han har satsat allt sitt politiska krut på att vända Colombias dystra våldsstatistik och bekämpa Farcgerillan. Under hans tid har Farc tvingats in i djungeln och försvagats, och enligt officiella siffror har antalet kidnappningar sjunkit med 95 procent mellan åren 2002 och 2009.

Nyligen presenterade det colombianska försvarsministeriet siffror som slår fast att mordfrekvensen 2009 var 32 per 100 000. Detta att jämföra med början av 2000-talet, då Colombia hade den högsta mordfrekvensen i världen, med som mest 60 mord per 100 000 invånare.

Samtidigt ifrågasätts bilden av att Uribe lyckats stävja våldet. I början av maj kom en rapport från Colombias rätts­medicinalverk som visar att mordfrekvensen ökat med 16 procent det senaste året. 17 717 personer mördades i Colombia i fjol, 47 per dag. Mordfrekvensen per 100 000 invånare blir enligt denna rapport 39.

Det står i alla hänseenden klart att vänstergerillorna Farc och ELN hade sin storhetstid på 1990-talet och i dag är kraftigt försvagade. De ägnar sig mer åt knarkhandel än marxistisk ideologi. Den colombianska militären och polisen – omkring 400 000 personer – bekämpar gerillorna, men är fruktade för sitt samarbete med de paramilitära grupperna och sina brott mot mänskliga rättigheter.

De paramilitära, som hade sina glans­dagar runt millennieskiftet under paraply­organisationen AUC, består av olika maffialiknande grupper som kontrollerar knarkförsäljningen. Mellan 2003 och 2006 demobiliserades flertalet av dessa grupper på Uribes order.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch menar dock i en rapport att avväpnandet av de paramilitära grupperna är ett misslyckande. Efterträdare till den paramilitära koalitionen AUC har poppat upp runt om i landet och på sitt samvete har de massakrer, våldtäkter och tvångsförflyttningar av människor. Den politiska oppositionen hävdar att Uribes regering har uppmuntrat övergreppet.

– Uribes tid vid makten har inneburit en mänsklig katastrof. Det är bra att han minskat Farcs inflytande men det har skett på bekostnad av 45 miljoner colombianer, säger den colombianska historikern Carlos Vidales, som lämnade vänstergerillan M19 under slutet av 1970-talet eftersom han inte kunde acceptera dess våldsamma metoder.

Förutom våldsstatistiken präglas valet av två politiska skandaler, som båda är kopplade till Uribe.

I mitten av april i år drog USA:s regering in sitt bidrag till den colombianska säkerhetstjänsten DAS, sedan dess agenter olagligen avlyssnat politiska motståndare, journalister och personer i landets högsta domstol. Detta Colombias eget Watergate får den amerikanska förlagan att blekna i jämförelse. Den colombianska regeringen försäkrar att den inte känt till den olagliga verksamheten. Men DAS förra vicechef José Miguel Narváez har erkänt för tidningen El Espectador att organisationen samarbetat med paramilitära grupper och sålt hemlig information till knarkmaffian.

I dagarna pågår också rättsprocesserna kring de 19 ungdomar från Bogotá som mördades under mystiska omständigheter 2008. De hade ut­lovats arbete på annan ort, men hittades några dagar senare döda, klädda i gerillauniformer. Armén slog fast att de var medlemmar av gerillan som dödats i strid. Skandalen, som i Colombia går under beteckningen »los falsos positivos«, har fortsatt växa sedan dess, och i dag utreds närmare 2 000 misstänkta fall. Men att ställa mördarna inför rätta har visat sig svårt. 31 militärer som står anklagade för att ha mördat elva av ungdomarna från Bogotá släpptes nyligen ur häktet sedan rättegångarna skjutits upp flera gånger. Morden har sin grund i ett belöningssystem fastställt av försvarsministeriet. För varje död gerillamedlem som en soldat kan visa upp får han olika förmåner.

Juan Manuel Santos, som var försvars­minister under denna tid, har nu skaffat sig förstärkning i form av amerikanen James Carville, mest känd som mannen som hjälpte Bill Clinton till presidentposten. Den politiske rådgivaren leder nu Santos valkampanj.

Motståndet har dock hårdnat i takt med att valdagen närmar sig. Antanas Mockus, en intellektuell outsider med litauiska föräldrar, försöker nu för andra gången bli Colombias näste president. Den tidigare universitetsrektorn och Bogotás borgmästare försöker profilera sig som en ny sorts politiker som ska fortsätta att bekämpa Farc, men med legitima medel. »Med utbildning är allting möjligt«, lyder Mockus valslogan.

Arvtagaren

Juan Manuel Santos, född 1951 i Bogotá i en av landets mäktigaste familjer.

Ekonom och journalist utbildad vid Harvard och London School of Economics. 2005 var han en av de inflytelserika Álvaro Uribe-supportrar som startade Partido de la U. Han belönades med att utses till försvarsminister i Uribes regering. Som sådan gjorde han sig känd för sina hårda metoder i kampen mot Farcgerillan och som högsta ansvarig för mordskandalen »los falsos positivos«.

Utmanaren

Antanas Mockus, född 1952 i Bogotá, son till litauiska invandrare.

Matematiker, filosof, universitetsrektor och Bogotás före detta borgmästare som grundade det gröna partiet 2009. Han är mycket excentrisk och har jämförts med konstnärsgeniet Salvador Dalí. Vill satsa på utbildning och ökad respekt förr rättssystemet. Kritiker hävdar att han inte är redo att ta över kampen mot Farcgerillan.

Skildringen av ett Havanna bortom den socialistiska statens kontroll kom att kosta författaren hans jobb som journalist. När boken publicerades på det spanska förlaget Anagrama 1998 förklarades den kontrarevolutionär av den kubanska staten, journalistförbundet kastade ut Pedro Juan Gutiérrez, och många av dem han betraktat som sina vänner slutade tala med honom.

Litteraturvetarna på Havannas universitet följde den officiella linjen och undvek alla frågor rörande Pedro Juan Gutiérrez.

Nu sitter den sextioårige författaren tillbakalutad i soffan under takbjälkarna i ett äldre spanskt kolonialhus på norra Teneriffa, i Spanien, där hans flickvän bor. Det har gått tolv år sedan »Havannatrilogin« kom ut första gången, men varje år publiceras den i minst ett nytt land och minst lika många gånger har han fått berätta bokens om bakgrund. En historia som sammanfaller med en plågsam depression. En depression så svår att den kastade ut honom i ett stadium av självförnedring som i ledde till en av den moderna kubanska, kanske latinamerikanska, litteraturens mest kontroversiella böcker.

– När jag började skriva »Havanna­trilogin« var jag 44 år. Det var augusti 1994 och Kuba befann sig i en djup ekonomisk kris, samtidigt som jag genomgick en tuff personlig kris efter ett raserat äktenskap, efter att min pappa gått bort, en av mina äldsta barndomsvänner begått självmord och mamman till ett av mina barn dött i cancer, bara 32 år gammal.

Pedro Juan Gutiérrez beskriver det som kommit att kallas »den speciella perioden«, då Kubas ekonomi kraschade efter östblockets sammanbrott, som den totala katastrofen.

– Det saknades inte bara mediciner, utan mat. Det fanns inget vatten i Havanna. Ingen hämtade soporna. Det var brutalt, och för mig en stor politisk besvikelse. Jag blev individualist, jag som varit så socialistisk, kommunistisk, revolutionär och alltid trott på kollektivet. Allt rasade samman.

Vid det laget hade Pedro Juan Gutiérrez verkat som journalist på Kuba i 22 år. Han hade tillgång till mycket information som andra inte hade och såg den verkliga vidden av eländet.

– Jag blev deprimerad, väldigt arg, mycket alkoholiserad och var på gränsen till att ta mitt liv.

Den 5 augusti 1994 tog tusentals hungriga Havannabor till gatorna. De samlades på strandpromenaden Malecón där Pedro Juan Gutiérrez kunde beskåda alltihop från sin takterrass på ett av huvudstadens många nergångna 1960-talshus. Efter flera timmars protester slogs demonstranterna tillbaka av polisen, men de kommande två veckorna såg den kubanska kustbevakningen mellan fingrarna medan närmare 40 000 kubaner kastade sig ut i havet med riktning mot Florida på hastigt ihopsnörda flottar.

Tumultet dessa augustidagar 1994 är utgångspunkten för Pedro Juan Gutiérrez novell »Nya saker i mitt liv« som skulle komma att bli den första texten i »Havanna­trilogin«. Om dagarna fortsatte han skriva för den kubanska tidskriften Bohemía och ett par andra tidskrifter. Om nätterna följde ett hejdlöst supande, knullande och mitt i ruset, novellskrivande.

»Om man inte har tillgång till all information kan man inte tänka, inte fatta beslut, inte ha en åsikt. Då blir man en dumbom som är beredd att tro på vad som helst. Det var därför som jag var så besviken på journalistiken och började skriva riktigt råa berättelser. I så uppslitande tider kan man inte skriva snällt. Utan uppmärksamhet mot omgivningen är det omöjligt att fabricera utsökta texter. Jag skriver för att nypa till litet och tvinga andra att känna hur skiten luktar. Man måste sätta nosen i marken och lukta på skiten. Därför skrämmer jag fegisarna och irriterar dem som gillar att sätta munkavle på oss som kan prata.« (»En dag var jag alldeles slut«, ur »Havannatrilogin«)

Pedro Juan Gutiérrez har sagt att 80–90 procent av innehållet i »Havannatrilogin »är självupplevt. Uttalandet har skapat en myt kring författaren som i dag får finna sig i att hänförda läsare från hela världen plötsligt kan knacka på dörren till hans lägenhet i Centro Habana. Hans texter beskrivs ofta som smutsig realism i Charles Bukowskis och Raymond Carvers anda.

– Jag har inte läst trilogin sedan den blev klar och jag kommer aldrig kunna läsa den heller. Den var så smärtsam att skriva. Det tog mig tre år att skriva 60 noveller. Jag säger noveller, men egentligen var det krönikor om vad som hände. Jag var så arg. Jag var skitfull och fullständigt galen.

Liksom alla andra kubaner under 1990-talet insåg snart Pedro Juan Gutiérrez att hans månadslön och ransonerings­kort inte längre räckte till. För att tjäna lite extra sålde han tomglas och även pennor och tändstickor som utländska vänner på besök gett honom.

De två första delarna av trilogin hamnade i slutet av 1997 på ett kubanskt förlag. Tystnaden var total. När Pedro Juan Gutiérrez ringde för att höra vad de tyckte ville ingen kännas vid manuskriptet. En fransk förlagsredaktör på besök på Kuba fick 1998 med sig manuset till »Havannatrilogin« hem. Men boken ansågs för tuff för förlaget, Gallimard. I stället hamnade den på spanska Anagrama som aldrig tvekade.

När »Havannatrilogin« lanserades i Spanien reste Pedro Juan Gutiérrez till Europa. Väl hemma igen, i januari 1999, hade hans liv förändrats för alltid. Utestängd från stora delar av det liv han tidigare levt kom han att bli författare, poet och konstnär på heltid, men trots flera möjligheter lämnade han aldrig Kuba.

Pedro Juan Gutiérrez tror att han fick en del respekt för att han valde att stanna. Han menar att de som går i exil lätt gör sig själva till fiender, utan att de kanske vill det. Han var också mycket tydlig med att säga att han inte skrev politiskt, utan skrev om saker som hände runt honom, om fattigdom.

Enligt Pedro Juan Gutiérrez skulle »Havannatrilogin« lika gärna kunna utspela sig i någon av Brasiliens favelor eller i Mexico Citys förorter. Nu utspelar den sig ändå i Havanna, på Kuba, och många läser in ett politiskt budskap i boken, men han menar att varje läsare gör sin egen bok. Han har träffat flera manliga läsare som använder den som pornografi och gömmer den för sina fruar.

Just de explicita och ofta hårdföra sexscenerna, tillsammans med grov rasism och manschauvinism, har orsakat mycket kritik inom framför allt feministiska kretsar, något författaren rycker på axlarna åt.

– Jag skriver om ett bostadsområde i Havanna där många är rasister och manschauvinister, som tror på manslemmens makt. De är människor som tar sex till den yttersta gränsen av perversion. Vad ska jag göra? Det kanske inte är politiskt korrekt, men för mig finns ingen politisk korrekthet.

Pedro Juan Gutiérrez har i dag fått ett större erkännande som författare på Kuba. Ett par av hans andra böcker har publicerats, nu senast »El Rey de la Habana« vars upplaga på 2 000 exemplar tog slut på ett par dagar. »Havannatrilogin« cirkulerar, tack vare turister, i ett par hundra exemplar.

»Dirty Havanna/Havannatrilogin« kommer ut nästa vecka (Lind & co).

Fakta

Pedro Juan Gutiérrez, 60 år.

Bor i Centro Habana, Havanna, Kuba.

Bakgrund: Jobbade som journalist 1972–1998, bland annat på radio, tv, nyhetsbyrån AIN och tidskriften Bohemia.

Bibliografi: Debuterade 1989 med reportage­boken »Vivir en el espacio«, publicerad på Kuba. Har gett ut tio romaner och novellsamlingar och åtta diktsamlingar.

I Sverige: Levde under tre månader 1999 i Sverige. Upplevelsen är skildrad i boken »Animal tropical« (»Tropiskt djur«).

Han blev inbjuden på en tre veckor lång kurs i journalistik i Kalmar och stannade kvar när kursen var slut. »När det gått en månad var jag uttråkad. Jag förstod ingen svenska, jag slog på tv:n och förstod ingenting. Jag tog fram ett anteckningsblock och skrev om det som hände mig och det jag funderade på. Det blev sedan det centrala, mittenpartiet i «Animal Tropical«. Sverige är raka motsatsen till Kuba. Du ser inga människor utanför fönstren och vädret förändras hela tiden.«

Under tiden i Sverige lämnade han »Havannatrilogin« till tre svenska förlag som alla tackade nej.

I Sverige gjorde man ett försök att införa sommartiden redan 1916, men bönderna protesterade så kraftigt att man gav upp. Inte förrän 1980 blev idén verklighet. Från och med 1996 sker omställningen i hela EU gemensamt den sista söndagen i mars för att förenkla transporter och kommunikationer på den inre marknaden. Däre­mot skiljer det sig mycket hur man har valt att göra i resten av världen.

Island skippar som enda europeiska land helt tidsomställning mellan sommar- och vintertid, liksom de flesta länder i Asien och Afrika. Vissa länder på det södra halvklotet använder dock sommartid på det motsatta halvåret vilket kan göra det komplicerat att räkna ut tidsskillnaden. I USA och Kanada benämns den som »Daylight Saving Time« men gäller för andra datum än i EU.

I före detta Sovjetstater och i Mellan­östern är sommartid vanligt men till exempel Israel och Palestina har olika datum för tidsomställningen – trots att de är fysiskt integrerade med varandra.

Ryssland använder sig av sommartid under samma period som EU, men i världens mest vidsträckta land har det ställt till med en hel del problem. Där finns nämligen elva tidszoner och för företag som täcker hela landet blir det en hel del administrativa problem. Tydligast märks det när det ryska folket röstar. Man börjar i fjärran östern, innan Moskvaborna ens har stigit upp för dagen. President Dmitrj Medvedev föreslog i sitt tal till nationen förra året att minska antalet tidszoner till ett mer hanterligt antal. Två regioner har redan ansökt om att få byta tid för att komma närmare Moskva.

Det finns en liten klubb av nationer som vill ställa sig helt utanför den globala tidsordningen Greenwich Mean Time (GMT) som är uppdelad i 24 meridianer – motsvarande 24 heltimmar. Där ingår bland andra Indien, Iran, Afghanistan och Sri Lanka som ingår i så kallade »brutna tidszoner« med tidsförskjutningar på mindre än en timme. Chathamöarna som tillhör Nya Zeeland och Nepal har 45 minuters osynk.

Ett land som på senare tid anslutit sig till den klubben mot strömmen är Venezuela. Den kontroversiella presidenten Hugo Chávez irriterade sig på att alla förhöll sig till ett tidssystem som enligt honom hade »dikterats av det imperialistiska USA« och bestämde helt enkelt att landets klockor skulle dras tillbaka en halvtimme. Den största anledningen till tidsförskjutningen enligt Chávez var dock att Venezuelas skolbarn skulle få vakna när det var ljust i stället för före gryningen.

Tidsomställningen aviserades med kort varsel vilket ställde till det för myndigheter och datasystem, och när Chávez skulle instruera medborgarna i en tv-sändning gjorde han misstaget att ställa fram klockan, i stället för bak. Trots det genomfördes reformen och Venezuela har sedan 2007 en alldeles egen tidszon med fyra och en halv timme efter GMT som inte delas av något annat land.

Och kanske var Chávez inte helt fel ute i sin tolkning av betydelsen av tiden. David Rooney, med den svåröversättliga titeln »curator of timekeeping« på det kungliga observatoriet i London, säger till BBC att tid och politik är tätt sammanflätade: »Tiden som visas på din nations klockor är ett sätt att säga var makten ligger.« Där är även Kina ett konkret exempel.

Trots att landets areal motsvarar fyra till fem tidzoner går man endast efter Beijingtid. Det innebär att kineser i östra Kina får en tidig gryning, medan solen inte syns förrän på förmiddagen vid den nordvästra gränsen. Mao Zedong minskade ner tidszonerna till en enda 1949, vilket resulterade i att Kina blev det största landet att bara använda sig av en zon. Trots det finns vissa tidsanarkister även här. I den nordvästra provinsen Xinjiang använder många affärer och mindre arbetsplatser en inofficiell tid som ligger två timmar efter Beijing, medan myndigheter och skolor går efter den officiella.

En anledning till Beijingmotståndet är att provinsen till ungefär hälften befolkas av den östturkiska folkgruppen uigurerna som anser sig vara ockuperade av han­kineserna. De har gjort flera uppror som brutalt slagits ner av den kinesiska regimen, som ändå inte har lyckats häva den inofficiella tideräkningen.

Oavsett om tiden är »normal« eller inte regleras den helt enkelt av samarbeten, handelsintressen och nationers egenintresse lika mycket som den följer dygnets rytm och solljuset. Det är helt frivilligt att förbinda sig till GMT-tidssystemet med sina 24 meridianer.

När man inte kan bestämma över naturens lagar har man ändå makt över tiden, vilket bevisligen yttrar sig på varierande sätt. Allt beror på vem som för tillfället har makten i sin hand.

Fakta | Ur led är tiden

Tid är relativt och makten över den har använts på olika sätt i världen.

Island
Trots att landet ligger långt längre västerut har Island samma tid som London. Landet använder sig inte av sommar­tid.

Kanada
Newfoundland i Kanada ligger i en för Nordamerika unik tidszon, 3,5 timmar efter GMT.

Venezuela
President Hugo Chávez irriterade sig på tidssystemet som enligt honom hade »dikterats av det imperialistiska USA« och bestämde att landets klockor skulle dras tillbaka en halvtimme.

Sri Lanka
2006 skruvade landet tillbaka klockan 30 minuter till 5,5 timmar före GMT. Sri Lanka hade tidigare ändrat till +6 timmar 1996, men ändringen accepterades inte av LTTE-gerillan eller av landets mäktiga munkar och astrologer.

Ryssland
Med elva tidszoner kan Ryssland ibland få problem, bland annat vid val. President Dmitrj Medvedev vill minska antalet till ett mer hanterligt antal.

Nepal
Som enda land väljer Nepal att ha en tidsskillnad på 45 minuter och ligger 5,45 timmar före GMT.

Australien
Medborgarna i staden Eyre Highway använder sig av en inofficiell tidszon som ligger på +8,45 istället för Australiens tre tidszoner, »western« (+8), »central« (+9,30) och »eastern« (+10).

Kina
Det största landet att bara använda sig av en zon. Mao Zedong minskade ner tidszonerna till en enda 1949.

Några av dessa länder tillämpar sommartid som gör att tidsskillnaderna avviker delar av året.

Den kraftiga jordbävningarna i Stilla havet utanför Constitución har åter aktualiserat hur nära det kan vara mellan två avlånga länder på var sin sida om jordklotet.

Förklaringen finns naturligtvis i de uppskattningsvis 45 000 svenskar med rötter i Chile. De flesta kom hit i samband med militärkuppen 1973 men precis som Calle Fleur berättar den här veckan i Fokus var det ytterst få av dem som återvände när landet blev demokratiskt 1989. En hel generation hade förflutit och de före detta flyktingarna och deras barn hade blivit en del av det svenska samhället.

Om de nära 150 000 svenskar med irakisk bakgrund också väljer att stanna kvar i Norden den dag Irak blir ett fredligt land återstår att se. Men klart är att banden mellan de två länderna fördjupas för varje dag, precis som vi skrev om i Fokus redan för ett par år sedan. Och förra veckan togs ett viktigt formellt steg,  Carl Bildt återinvigde Sveriges ambassad i Bagdad, den som tvingades stänga 1991 och då utlokaliserades till Amman.

En ambassad på plats är nödvändig för att just överföra de många personliga kontakterna mellan länderna till ökad mer storskalig handel. Vägen är lång, det återstår fortfarande mycket för att komma ikapp åttiotalet då Irak till och med var Sveriges största enskilda exportland, utanför Europa och USA.

På söndag går irakierna till val, ett val som skjutits upp flera gånger.  Stora frågor står på spel, kan man enas eller är det sargade landet på väg mot ännu ett inbördeskrig? I veckans Fokus berättar Urban Hamid på plats i Bagdad mer om politikens hårda vardag. En av dem som håller tummar extra mycket på söndag svensk-irakiska politikern [[Abir Al-Sahlani]] som också kandiderar till riksdagen i höstens svenska val. Läs mer om hennes spännande historia här.

Att ännu ett avlägset land ligger många svenskar varmt om hjärtat blev uppenbart efter den stora tsunamin 2004. Banden mellan Thailand och Sverige intensifierades betydligt av den gemensamma katastrofen och har tillsammans med Irak och Chile gett oss en helt ny kartbild.

När nyheterna om den senaste jordbävningen i Chile nådde Sverige förra helgen var statsminister Fredrik Reinfeldt snabb med att utlova hjälpinsatser, trots att den chilenska regeringen inte ens bestämt sig om den ville ha någon internationell assistens eller inte.

Anledningen? 45 000 svenska medborgare med chilensk bakgrund – flest i världen efter Argentina och USA – och 600 svenskar som är permanent bosatta i Chile. Hur blev det så?

– Sverige har utmärkta relationer med Chile. Det tog fart under diktaturen men påbörjades redan under Allende-åren. Vi har blivit beroende av dem som kom hit och bidrog till det svenska samhället. I dag sitter ju vissa av dem till och med i riksdagen, säger Mikael Ståhl, departement­sekreterare vid Amerikaenheten på UD.

Socialdemokraten Luciano Astudillo, vänsterpartiets Rossana Dinamarca och folkpartisten Mauricio Rojas har alla sin bakgrund i det latinamerikanska landet.

Man kan förvånas över siffrorna. En vecka före Augusto Pinochets militärkupp 1973 levde bara ett nittiotal chilenare i Sverige. På några månader ökade antalet dramatiskt. Anledningarna var flera. Statsminister Olof Palme hade sympatiserat starkt med Salvador Allendes Folkfront, en bred vänsterkoalition som – till skillnad från i grannländerna – nått makten via demokratiska val. Från 1970 till 1973 ökade regeringen biståndet till Chile från 2,5 miljoner kronor till 40 miljoner kronor.

Frustrationen efter kuppen var enorm. Den karismatiske ambassadören Harald Edelstam hjälpte till att slussa ut hundratals, kanske tusentals, människor från landet. Det svenska folkhemmet blev »favoritdestinationen« för chilenare på flykt undan förföljelser och tortyr.

– Sverige uppvisade stor solidaritet med Vietnam, men Vietnam var bara politik. Chile var så mycket mer. Allendes regering liknade den socialdemokratiska. Civilsamhällena liknade varandra. Många svenskar kunde prata spanska, de åkte till Spanien på semester. Och den latinska kulturen var väldigt attraktiv för unga svenskar, säger Fernando Camacho Padilla, forskare vid Universidad Autónoma de Madrid och författare till den nyutkomna boken »Sverige för Chile«.

Svenskarna lyssnade på Victor Jara och läste Pablo Neruda, som tilldelats Nobel­priset i litteratur 1971. Kulturpersonligheter som Alva Myrdal och Mikael Wiehe pratade sig varma för Chiles sak. Och Chilekommittén – med ett hundra tal lokalkommittéer – ombesörjde att flyktingarna fick ett varmt mottagande. Latinamerikagruppernas ordförande Francisco Contreras tvekar inte att kalla Chilekommittén för »en av de största sociala rörelserna i Sverige genom tiderna«. Men med tiden förändrades även demografin hos de nya svenska medborgarna.

– Den första flyktingvågen var mer medveten och solidarisk, medan de som kom på slutet av 1980-talet lämnade Chile av ekonomiska skäl. De har haft mycket svårare att integrera sig i det svenska samhället, skriver Anna-Karin Gauding, Chilekommitténs president 1973–77, i ett mejl från hemmet i Chile.

När Chile demokratiserades 1989 återvände relativt få flyktingar till sitt hemland. Nya chilenare har ersatt de som har återvänt eller avlidit.

Sedan dess har relationerna länderna emellan frodats. De officiella besöken avlöser varandra. En svensk-chilensk utvecklingsfond startade år 2002 och Exportrådet öppnade ett kontor i landet 2008. Samma år exporterade svenska företag varor till Chile för 2,6 miljarder kronor. Det är inte konstigt att den svenska regeringen spänt följer utvecklingen i det katastrofdrabbade landet.

Detta har hänt

Förra helgens skalv, med epicentrum 30 mil söder om huvud­staden Santiago, uppnådde 8,8 på Richterskalan – det vill säga ungefär 800 gånger kraftigare än skalvet på Haiti. Hittills har minst 700 personer bekräftats döda.

Sedan jag i höstas besökte min bror som bor i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam har frågan bara malt i mitt huvud: varför blir det aldrig bättre? Tanzania är extremt bördigt och rikt på naturresurser, det måste vara alla turisters våta dröm med gnistrande vita stränder invid den indiska oceanen och ett par timmars därifrån savanner, gröna berg med fantastiskt djurliv  och landet har dessutom under lång tid skonats från allvarliga oroligheter och krig. Ändå är det ett av världens mest biståndsberoende länder där uppåt 80-90 procent av statsbudgeten består av bistånd. Enligt svenska regeringens nya biståndspolicy fortgår också satsningen på Tanzania. Ändå är Tanzania ett av världens fattigaste länder. Fattigdomen i Dar es Salaam är hjärtskärande och ännu värre är det på landsbygden.

Varför? Det vore  intressant att borra djupare i den frågan även om det innebär en risk att hamna i kulturella förklaringar som kan likna dem som Brooks för fram beträffande Haiti: bristande personligt ansvar till exempel. Eller att man har vant sig vid den brutalt låga produktiviteten där det går tre servitörer på tre restaurang-gäster, där fiskmarknaden är fulständigt överbefolkad av folk – inte fisk, där varje bygge kräver lika många byggledare som byggarbetare..

Ack ja. Nån gång får vi ta och fördjupa oss i den här saken i Fokus.

Det svenska biståndet diskuteras oxå i Dagen och andra bloggar ….