Borgerliga motsvarigheter har lyst med sin frånvaro. Tills nu.

Häromveckan kom »Skuggan och det mystiska dokumentet« (Yaaa förlag 2012). Författare är Jonny Munkhammar som på drygt 80 sidor levererar en historia som lämnar få tvivel om upphovsmannens ideologiska hemvist. Munkhammar är riksdagsledamot för moderaterna.

I boken far huvudpersonerna Nike och Nico Europa runt för att rädda farbror Andreis företag Futura från att förstatligas av den imaginära nationen Mordurien. När duon i slutscenen dyker upp på Futuras fabriksgolv brister arbetarna ut i närmast nordkoreanska hyllningstal till sin arbetsgivare. Resultatet: den onda statsrepresentanten lämnar fabriken med oförättat värv.

Även i USA söker sig nu högern ned i åldrarna. I november kom boken »Help! Mom! The Radicals Are Ruining My Country!« av Katharine DeBrecht. Själv beskriver hon boken som »ett roligt och underhållande sätt för föräldrar att sitta ned med sina barn och lära dem ursprunget till den nya Tea Party-rörelsen och stå upp för frihet och den amerikanska drömmen«.

Mer i mitten befinner sig den bok som Jill Biden, fru till vicepresident Joe Biden, kommer ut med i sommar. Den heter »Don’t Forget, Nana, God Bless Our Troops«, och handlar om amerikanska soldater som har varit i krig.

Frågan är om barn alls påverkas. 1970-talets barnvänsterpropaganda verkar i alla fall ha haft begränsat genomslag i den nu rådande opinionen.

Så skrev Viola också sina bitterljuva ­kåserier i 70 år, en i dagens medieklimat lätt svindelframkallande tidsrymd.

Det började med att hennes kåsörkändis till make Erik Zetterström, Kar de Mumma, smög in en av hennes texter. Dessförinnan hade kontoristen Marianne Enhörning publicerat kåserier i Norrköpings Tidningar, staden där hon och brodern växte upp med en ensamstående, konstnärligt sinnad mamma. Fadern försvann tidigt ur familjens liv.

»Inte min typ«, skrev Marianne initialt i sin dagbok om mannen hon skulle komma att leva med i över femtio år. Hon introducerades för Erik Zetterström på Ulriksdals kapplöpningsbana, året var 1936 och den (redan gifte) skribenten och revyförfattaren var prydd med plommonstop och fluga.

När hon insett att Kar de Mumma faktiskt var rätt typ deklarerade hon rättframt att hon ville ha tre barn med honom. Sagt och gjort.

Ett starkt minne för dottern Charlotte Schröder är hur modern sitter på det älskade sommarhusets veranda och läser saga efter saga för Charlottes egna döttrar. »Det är så man skapar bokläsare.«

Själv fick Charlotte ofta följa med på filmvisningar. För Marianne Zetterström skrev flitigt även utanför kåseriskrået, och var filmrecensent i Idun, Vecko-Journalen och Månadsjournalen. Hon gav dessutom ut ett tjugotal böcker, bland dem den korta självbiografiska romanen »Dagarna i våras« (1972). Där kallar hon sitt värv för ett slaveri som skänker mening åt tillvaron: »Att skriva är en glädje och en plåga. Att inte skriva är bara plåga.«

Oj, halvvägs kommen i en runa över Marianne Zetterström och inte en rad om naturen. Illa. För det kan inte vara mer än en handfull Viola-betraktelser som inte filtrerats genom växtlighetens eller årstidernas skiftningar. Som i ett minnesvärt kåseri om skymningsljuset: »Man står vid fönstret och stirrar ut i skymningsljuset, det förrädiskt lätta blå, som mycket väl kan ge frost till natten, och alltsammans är främmande, ingenting öppnar sin famn.«

Dottern Charlotte Schröder brukade gråta av längtan när hon läste Violas beskrivningar av sommarparadiset Engsholmen. Så är hon också fast bosatt på holmarna numera.

Marianne Zetterström däremot passade inte som permanent öbo. För det var hon alltför flärdfull. Kåsören var högst modemedveten in i det sista, och enda gången hon tappade humöret med barn, barnbarn och barnbarnsbarn var när de klädde sig som »slashasar« ­eller använde skrikigt färgade nagellack.

Under de eleganta blusarna bultade dock ett oroligt hjärta. Viola var en ängslig natur och förstorade ofta upp svårigheter. »Jag är en glad pessimist«, klargör hon i självbiografin, »medan min man är en sur optimist, han tror att allt ska gå bra, men inte skrattar han för det.«

Efter Kar de Mummas död 1997 blev saknaden en ständig följeslagare, för att inte tala om när sonen Carl – även han kåsör, »Carl Z« i Dagens Nyheter – gick bort i förtid 2005.

Då piggade de långa hjärtliga telefonsamtalen med Ingmar Bergman upp.

På en punkt var telefonparet inte överens: till skillnad från Bergman tyckte Marianne Zetterström inte om musik.

När ålderdomshemmet där hon tillbringade sina sista år planerade en utflykt till »Allsång på Skansen« bad dottern att modern skulle slippa, »hon skulle bli så arg, hon hatar sådant«.

Personalen respekterade önskan, de hade inte vågat annat. Så nog måste kåsören Violas kärva bitskhet ha glimtat fram även genom Marianne Zetterströms blygsamma utstrålning.

Hon får avsluta själv med de sista meningarna i ett kåseri från år 2000, där hon ondgör sig över polisväsendet, politikerna, utbildningssystemet … ja mänskligheten i stort: »Du kanske har märkt att jag är på ett förskräckligt humör i dag? Bäst att sätta punkt innan du säger upp bekantskapen. (Du skulle bara våga.)«

Lisa Boda, journalist

»Jag har ett bra jobb, en bra och ett bra boende. Men ingen anställning, bostad helt belånad och inget sparande. Jag har råd med det mesta förutom trygghet. Jag är en av 99 procent.«

Två inlägg från bloggen »Vi är 99 procent«, den svenska motsvarigheten till »We are the 99 percent«. »Vi är 99 procent« är egentligen det enda samlade budskapet från Occupyrörelsen, som tog form på Wall Street i New York, september 2011 och vars svenska gren fortfarande ockuperar Brunkebergstorg i Stockholm.

Siffran syftar på det stora flertalet, 99 procent, som får betala för de misstag som den rikaste procenten i världens finansiella elit har begått. De svenska exemplen är inga skillingtryck direkt, men ett intyg om att proteströrelsens rottrådar når många.

Framför allt är det yngre som kämpar med höga lån och en motig arbetsmarknad. En stor del av dem som valt att dela sin upplevelse av att vara en del av de 99 procenten är födda på 1980-talet.

Ålder är bara en siffra. En relativ siffra. Annie Lööf är född 1983. Det gör henne fyra år yngre än Robyn. Så vad är en generation? Lite vad man vill att den ska vara. Och därför ett tacksamt begrepp att laborera med.

Jag är född 1981. Jag är 80-talist, en Nexter, en Moklof (Mobile kids with lots of friends), en homo zappiens, en representant för Generation Me We (individualistiska och sociala i ett) liksom för Generation Y.

Vi har internet i blodet och Wikipedia i fickan i stället för regentlängden innött i bakhuvudet. Vi har för många möjligheter.

För att kunna manövrera oss fram klamrar vi tag i traditionen. Vi gifter oss tidigt. Vi tar hushållsarbete på allvar. Vi är också, som varje generation som är ny på arbetsmarknaden, de som tydligast definierar nutiden. Och därmed en måltavla för den som vill kritisera densamma. Det är ungefär som när Bengt Ohlsson upptäcker att han tycker illa om sig själv, och vevar i gång mot en kulturvänster han frammanar ur de kändisar som protesterar mot Stockholms stads Slussenförslag. De får klä skott för alla som bryr sig för mycket. Vi får ta skit för att vi bryr oss för lite, egentligen bara om oss själva.

Det som oftast sägs om oss är att vi är förlorare.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Ett svårsmält påstående. För även om ungdomsarbetslösheten är hög och det är dyrt att bo, så har fler högskoleutbildning, fler kvinnor kan arbeta, fler män är föräldralediga. Mår vi psykiskt dåligt förväntar vi oss hjälp.

Vi är en internationell generation, det är billigt att resa, många har släktband till andra länder.

I somras gjorde Kalmar konstmuseum en utställning med titeln »The Return of the Losers«. »De deltagande konstnärerna tillhör den förlorade generationen, men de ser inte sig själva som offer. Tvärtom, skapar de sina egna förutsättningar för att överleva i en global värld. På så sätt bidrar konstnärerna i handling till att omformulera den nordiska välfärdsstaten«, löd museets presentation.

Det här var före Occupy Wall Street, men efter den arabiska våren. Roxy Farhat och Jumana Manna ställde upproren i Nordafrika och Mellanöstern mot förtrycket av muslimska invandrare i till exempel Rosengård. En friskt uppfordrande fråga om ifall upproret är möjligt i Sverige.

Här fanns också en tavla där Conny Blom samlat planskisser på 150 lägenheter som han och hans partner nekats, fångade i ett moment 22 där de antingen föll på för låg inkomst, eller på att de skulle bli för trångbodda i lägenheter de ansågs ha råd med. Ett förebådande av berättelserna på »Vi är 99 procent«.

Annars var det flera axelryckningar och skrevsparkar. Här fanns en skrotbil där Klas Eriksson byggt om grillen till en kebabgrill. Köttmassan på spettet var intorkad. Det stank hund. Och NUG, som motiverade sitt verk »Territorial Pissing« (där han chockmålar en tunnelbanevagn) med att »det är skönt att pissa«.

Jag gick därifrån med en känsla av irritation. Det berodde inte bara på lukten från bilkebaben, utan på att än en gång ha stått inför »en omformulering av välfärdsstaten« som innebär att den snart är nedlagd och att allt som återstår är personliga strategier.

Det är skönt att pissa. Det rinner neråt. Så varför inte, om man kommer undan med det. Men någon revansch eller hämnd eller återkomst är det knappast. För hur gör man uppror mot nedskärningar?

Under sitt uppehåll från riksdagen skrev miljöpartiets Gustav Fridolin bland annat reportageboken »Blåsta, nedskärningsåren som formade en generation« (2009). Här berättar han, född 1983 men med en förnumstighet som gör att han framstår som äldre, om arbetslösa jämnåriga, en bekant som sparat till en bröstförstoring och även om aktivister som sliter med sitt eget dåliga samvete över att inte leva som de lär.

Den genomgående konsekvensen av nedskärningarna är i hans analys emellertid inte uppror och motstånd. Utan uppgivenhet inför det gemensamma, ersatt av personliga strategier. »Ur fattigdomen växer den konstanta tävlingen«, lyder underrubriken till kapitlet Generation Narcissus.

Ja. För vad ska man göra? Vi lever i en tid där allt flyter, inga anställningar är fasta, så vi klamrar oss fast vid oss själva. Budskapet från arbetsmarknaden, särskilt arbetsmarknadspolitiken, är att det gäller att bygga ett personligt varumärke starkt nog att hålla en uppe.

»Som typiska 80-talister som flyger mellan nya projekt, drömmar och planer vet vi hur en ung karriärista tänker«, skriver Camilla Björkman och Ulrika Ek i presentationen av sin kommande bok »Powerprincipen«. De fortsätter: »Man brottas fortfarande med hur man skriver det perfekta mentorsmejlet eller vad man ska säga på lönesamtalet.«

Också Isabella Löwengrip kommer ut med en ny bok i vår, en uppföljare på överlevnadsguiden »Egoboost«. »Blondinbella« är visserligen född några månader in på 90-talet men håller jag-styr-upp-mitt-liv-fanan fortsatt högt.

Ja, antingen grubblar man över sin perfekta framgångssaga. Eller så orkar man inte. Och vad händer då? Om man inte pallar hjälpa sig själv att hjälpa sig själv? I Victor Johanssons »Wrestlarna« (2011), en roman som tar fasta på hur entreprenörsskruvstädet vrids åt om arbetsmarknaden, brinner den naive Björn inne när han försöker anlägga en brand på en bemanningsfirma.

Frustration uppstår i glappet mellan förväntningar och insikter. Det har alltid varit ungdomens känsla, men för 80-talisterna framträder den i förstärkt version. Vi har vuxit upp med alla möjligheterna – åtminstone inom synhåll. Det finns en förväntan att man ska ta sig någonstans, driven av ett eget intresse.

»Vi har fått lära oss att vi kan göra allting, och så inser man att man faktiskt inte kan det«, sa 24-åriga författaren Amanda Svensson i P1:s »Biblioteket«. Hennes »Välkommen till den här världen« är en kärlekstragedi som startar med att huvudpersonen Greta drömmer om Köpenhamns nattliv medan hon wokar bort dagarna på en sjavig restaurang.

1976, när Ulf Lundell gjort succé med generationsromanen »Jack« (där Jack gör uppror på 50-talistvis, drar från jobbet en dag, skaffar öl, flummar ur), pratade han i en intervju med Vecko-Revyn om att man måste göra jobbet mer meningsfullt i stället för att, som då var ett populärt krav, korta arbetstiden.

Utvecklingen har gett honom rätt. Arbete har blivit identitet för många fler. Även om det produceras tv-serier som »Ung och bortskämd« och skrivs romaner som »Stockholm rosé« (2011), om unga tjejer som lever Stureplansliv på föräldrarnas kontokort, är det rätt … töntigt att inte vilja arbeta.

Det är däremot häftigt att försörja sig på något som traditionellt sett inte setts som arbete. Som att spela poker.

Eller att spela skivor. Eller »Counterstrike«.

Ett annat verk på 80-talistutställningen i Kalmar var en kort videodokumentär om en grupp svenska och finska 20-någonting som flyttat till ett lyxhotell i Bangkok. Där spelade de nätpoker. Det är en etablerad berättelse. Alla mellan 20 och 30 har vid det här laget en kompis kompis som har varit med i en dokusåpa. Och alla känner till någon som har försörjt sig på att spela professionellt. Det är framgångshistorier som fungerar som tröst. Även om 99 procent av dem som spelar måste förlora, så finns det ju ändå några som faktiskt vinner.

Det blir ingen »Jack« för 80-talisterna. Det kommer inte att skrivas någon generationsroman. Det finns för många sätt att leva på och det skrivs för mycket. Inte bara böcker, utan uppdateringar, bloggar, nätkommentarer.

Av samma skäl är det svårt att tänka sig en proteströrelse av traditionell hierarkisk modell 2012. Det går knappast att föreställa sig en yngre »kulturelit« som går samman i ett upprop för bättre stadsplanering. Den inflytelserika kulturvänster, med gemensamt ideologiskt ursprung i 68-rörelsen, gemensam smak för rödvin och poesi, som nu debatteras i alla forum verkar inte få någon homogen arvtagare.

Occupyrörelsen är mer än ett generationsuppror, men den har formerat sig på ett sätt som svarar mot de starka individualistiska behov som präglar 80-talistgenerationen. Risken är förstås stor att det avfärdas som individuellt gnäll, men samtidigt finns en svåremotsagd styrka i vittnesmål som metod. Genom att helt enkelt säga vad man saknar och behöver – av samhället – uppstår åtminstone en grogrund för gemensam strategi. Något som hittills helt saknats för 80-talisterna som grupp. Och även om det kan låta som en bred och ganska vag beteckning, så är vi numera åtminstone 99 procent.

Fakta | 80-talistskildringar
Ontario »Ey Shuno«
Låt, 2010. Komprimerad beskrivning av en uppväxt som slinter i 90-talsnedskärningarnas spår, »innan Örnsberg fick en Willys«.

Aleks »Inte längre fiender«
Album, 2011. Aleks Manojlovics tuffa historia, som han burit på i många år som soulig refrängsångare bakom rapduon Ison & Fille.

Henrik Bromander »Det händer här«
Novellsamling, 2009.Fyra texter konkret förlagda till 00-talet. Postgymnasial ångest, kampsport, popkollo och medelklassungdomar på närmast obligatoriska utlandsresor.

Elaine Bergqvist »Du är din generation«
Handbok, 2009. Föreläsare som liksom Emma Pihl (»Att leda nästa generation«) har gjort det till sin usp (säljande specialnisch) att vara just 80-talist.

KOMMANDE

Sara Beischer »Jag ska egentligen inte jobba här«
Roman, januari 2012. Om Moa, 19, som ska bli skådespelare men får ett jobb utan krav på förkunskaper, alltså på ett äldreboende, och verkligen trivs.

Shima Niavarani »Shima is A Punkrocker«
Monolog. Om tidens strömningar. Delvis baserad på dagböcker från högstadieåren, som missförstådd gothare med nazister i klassen.

Isabella Löwengrip, alias Blondinbella »Isabellas hemligheter«
Handbok. Kommer ut i april, på baksidan utlovas: »vårens viktigaste egobok«.

När Rousseau 1 300 år senare färdigställde sina memoarer var päronet utbytt mot ett tvåfärgat sidenband, men stölden ett lika stort drama.

Ingrid Elams nya essäbok »Jag. En fiktion« bekräftar en misstanke: självbiografier är en genre överlastad av schabloner. Elam analyserar, från Sapfo och framåt, texter av etablerade poeter, filosofer och författare som använder jag-formen och som åtminstone i perioder har lästs biografiskt.

Augustinus och Rousseau är något av stamfäderna på biografiträdet. Ambitionen kan sammanfattas med att förklara, försvara och förhärliga. Hur blev jag detta geni? Speciellt de manliga författarna ser tillbaka på sin uppväxt och utforskar hur de, genom motgångar, orättvisor och fattigdom, tagit sig fram till det intellektuella högsätet.

Självbiografins grunddrag är lika lätta att känna igen som karaktärerna i en svensk deckares polisgrupp, men graden av intimitet ökar med åren. Och 1900-talet är en galopperande utvecklingsperiod inom jag-litteraturen.

På 1970-talet ger Kerstin Thorvall ut »Det mest förbjudna« och bekännelselitteraturen är grundad. I genren beskriven här intill, familjeavslöjandet, skriver Jan Myrdal sin utlämnande »Barndom«, som också den väcker skandal.

Så småningom gör Carina Rydberg entré med namngivna krogkändisar runt bardisken – och nu är måttet rågat! Men med dagens ögon är läsningen en västanfläkt, för strax är Maja Lundgren på allas läppar. Och Lars Norén kritiserar halv-offentliga personers prestationer och andedräkt.

De biografiska gränserna rasar in mot det mest privata och jaget blir alltmer ett jag som är uttalat synonymt med författaren.

In kliver så Knausgård och möjligen har självbiografin nått vägs ände. En samvetsgrann uppräkning av allt som hänt, närmast i realtid genom 3 500 sidor. Kluvenhet och ofullkomlighet, ett försök att direkt kalkera det mänskliga psyket. Kan det bli ärligare, närmare jaget?

Och plötsligt är jag fullkomligt uttråkad. Att blotta mer av det redan blottade blir till slut tröttsamt. Jakten på autenticitet liknar kejsarens nya kläder. Jag längtar tillbaka till det där självförhärligande päronet. Vad hände med devisen: Gärna personligt men inte privat?

Vad hände med jag-formen som ett sätt att utforska vad en identitet kan vara, istället för att skala av ett författarjag in på de rakade skinkorna. Kanske kan svaret som så många gånger den här hösten vara: Kerstin Ekman. I hennes »Grand final i skojarbranschen« samarbetar två huvudpersoner, personlighetsmässiga motpoler till varandra, för att uppnå ett helt »jag«. Inga självbiografiska ambitioner är uttalade och ändå släpper läsningen loss hundratals myror i huvudet apropå jagets möjligheter.

Kerstin Ekman är varken unik eller först i sin form, men läsningen känns så – puuuh – syrerik, efter skitiga toalettstolar hemma hos X och mediokert sex hemma hos Y.

Så till nästa dagboks-utgivare: Nej! Gör det inte. Berätta inte om sekretet på din namngivna flickväns massagestav. Publicera inte uppgörelsebrevet till din styvfar. Använd fiktionen i stället, där kan jaget få frisk luft under vingarna.

Ingrid Elam »Jag. En fiktion« kommer till bokhandeln den här veckan.

Trettio år senare ligger Felicia Feldts »Felicia försvann« på bokdiskarna. I en av bokens starkaste scener: En mormor släpar sin treåriga dotterdotter i håret över gräsmattan och skriker åt henne. Hennes dotter, flickans mor, blir stel i hela kroppen och kan inget göra för att gripa in. Den vuxna kvinnan stelnar precis på samma sätt som hon gjorde som barn. Mönstret går inte att bryta.

Världen kryllar av olyckliga barndomar, av ungar som bär skadorna av sin uppväxt med sig långt in i vuxenlivet. Litteraturen dignar därför följdriktigt av minnen – uppdiktade och sanna – av föräldrar som fallerat, från Strindberg till Knausgård.

Den här sortens böcker blir alltid omdiskuterade. Men aldrig är bismaken så fadd och giftig som när föräldrar som vigt sitt liv åt barn och barnuppfostran avslöjas. När de gör karriär på att berätta för andra hur de ska uppfostra sina barn, men visar sig vara dåliga föräldrar i sina egna barns ögon, blir fallet hårt och brutalt.

Hur hårt kommer Anna Wahlgrens fall att bli? För det är om henne, den kända barnuppfostransikonen, »Felicia försvann« handlar. Om hon som gett flera generationer föräldrar »Barnaboken« (1983) som bibel och rättesnöre, och som på senare år lanserat sin kontroversiella sova hela natten-kur. Självutnämnd expert på barn och deras fostran, och nu i sin egen dotters bok omskriven som den värsta mor man överhuvudtaget kan tänka sig. Hur ska vi, vi som inte varit där, förhålla oss till allt detta?

Grundregeln måste vara att alltid ta ett utsatt barns berättelse på allvar. Och i sin bok målar Felicia Feldt (efternamnet är en pseudonym) upp en mamma som sliter den offentliga bilden av Anna Wahlgren i stycken. »Felicia försvann« är en roman, men det är också Felicia Feldts egen berättelse, hennes sanning. Här finns, förutom en utpräglat litterär stil, visserligen passager som andas fiktion – som exempelvis den fantasi om moderns begravning som avslutar boken. Syskonens namn är utbytta, liksom pappans och alla styvpappornas. Anna Wahlgren nämns inte heller en enda gång vid namn. Konsekvent kallas hon genom hela boken för mamma – en skorrande ironi givet hur det framgår att hon vansköter sin roll.

Har man rätt att skriva vad som helst om sin mamma? Det svar som Wahlgren själv gav Felicia, då dottern var upprörd över att hon hade gett ut en avslöjande och privat självbiografi, talar sitt tydliga språk: »Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Det här är ju mina upplevelser.«

Anna Wahlgren är inte ensam bland kända barnuppfostrare och barnkulturpersonligheter om att ha haft (eller ha blivit anklagade för att ha) problem med sitt eget föräldraskap. Redan upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau levde paradoxen: 1762 gav han ut sin »Émile, eller om uppfostran« – men sina egna barn hade han skickat bort direkt efter födseln. Och medan Nalle Puh-författaren AA Milne kritiserades av sonen Christopher Robin för att ha exploaterat hans barndom i sina böcker, har den danske psykologen och barnuppfostransexperten Jesper Juul själv tillstått att han inte lyckades med sitt föräldraskap när sonen var liten – för att ta några disparata exempel.

Jan Myrdals bok utkom medan Alva och Gunnar Myrdal fortfarande levde, och skildrar en uppväxt långt ifrån den folkhemska idyll och det barnens och familjens väl som föräldrarna gjort sig kända för att förespråka – inte minst i det klassiska verket »Kris i befolkningsfrågan« (1934). »Barndom« är en svidande uppgörelse med en mor och en far som alltid prioriterade framgång utanför hemmet före den lille son som de lämnade kvar hos släktingar och hembiträden. En iskall Alva och en närmast tyrannisk Gunnar träder fram ur sonens minnesbank.

»Jag vet att ingen växer upp i samma familj, alla bröder och systrar har en egen bild«, sjunger Eva Dahlgren i låten »Sand«. Och man bör hålla i minnet att »Felicia försvann« är Felicia Feldts berättelse, inte hela syskonskarans. En av de saker som plågar både den unga och den vuxna Felicia är också hur syskonen tystar ner hennes kritik och tar mamman i försvar. Av rädsla? Eller för att de faktiskt har en annan upplevelse? Det går inte att säga.

Som läsare är det likväl svårt att värja sig mot innehållet i boken. För om Felicia Feldts berättelse så bara stämmer till en tiondel är den ändå förfärlig. Familjens ständiga flyttar, spritfester i hemmet med vuxna som ligger med varandra i barnens åsyn, sexuella närmanden mot döttrarna av mer eller mindre okända karlar, mammas alkoholmissbruk, fysisk och psykisk misshandel, en lång sjukhusvistelse på grund av undernäring till följd av en kost med bränd mat och mögligt bröd. Listan kan göras längre, men är knappast nödvändigt.

»Felicia försvann« är tillägnad författarens pappa. Han var frånvarande större delen av hennes uppväxt, av beskrivningarna i boken att döma. Det skulle vara lätt att svinga slagträt och fråga sig varför det fortfarande är lättare att förlåta den far som inte var där än den mor som var där men misslyckades. Att undra varför dåliga mödrar får oss att vända oss emot kvinnor (»jag avskyr kvinnor«, skriver Feldt på ett ställe i boken), medan bristfälliga fäder bara tycks göra att vi längtar än mer efter dem? Kvinnoförakt tycks vara den klassiska responsen på dåliga mödrar – eller på dåliga föräldrar överhuvud­taget. Jan Myrdal har aldrig kunnat fördra blondiner, eftersom Alva var blond. Någon aversion mot män med Gunnars särdrag vittnar han däremot inte om.

Men är det något Felicia Feldt visar med sin bok är det hur mycket mer skada en (makt)missbrukande förälder vållar sitt barn, än en som inte är där alls. Oändliga terapisessioner, djupa depressioner och misslyckade kärleksrelationer kantar den vuxna Felicias liv. Hon brottas med sin kvinnlighet, klipper av sig håret och längtar efter snyggare former om vartannat. Hon gillar inte kvinnor, och hon tycker inte om sig själv. Mamma har skrämt henne så till den grad att hon vigt en orimligt stor del av sitt liv åt att försöka rädda män från elaka, farliga kvinnor – sig själv inräknad.

Verkar det överdrivet? Kanske är det just i det där överdrivna, orimliga och lite löjliga det blir som allra tydligast. Barn­domen kommer efter, den sipprar in överallt och hela tiden. Skammen dröjer sig kvar.

Fakta | Fler föräldrauppgörelser

Andra kända föräldrar som nagelfarits litterärt:

Alva och Gunnar Myrdal
Jan Myrdal hymlade aldrig om vilka som var de skräckinjagande huvudpersonerna i »Barndom« (1982).

PG och Christina Gyllenhammar
Cecilia von Krusenstjernas »En spricka i kristallen« (2005) gav en inblick i överklassens familjetrauman.

Stig »Slas« Claesson
Sonen Nils Claesson berättade i »Blåbärs-maskinen« (2009) om hur nära och kära blev konstnärligt bränsle

Kerstin Thorvall
I sonen Hans Falks »Uppväxt« (2010) var modern en självupptagen, oförutsägbar bomb.

På gång: I maj ger Per Wästbergs dotter Johanna Ekström ut »Om man håller sig i solen«. Uppgörelse utlovas i baksidestexten.

Det är så märkligt lugnt i hennes blick och småpratet är vardagligt.

Stämningen över kafébordet är en skarp kontrast till det som råder i boken. »Felicia försvann« handlar om ett liv till stora delar i kaos. Den handlar om depressioner och konflikter, övergrepp och alkoholism. Felicia, jaget i boken, genomlever större delen av sin barndom i rädsla.

Den skrämmande, hotande, oberäkneliga centralpersonen i berättelsen är Anna Wahlgren. Felicias mor och Sveriges mesta Mamma.

Varför har du valt att ge ut den här boken?

– Min mamma har haft ensamrätt på den offentliga arenan i fyra decennier. Hon har lånat av våra liv i flera av sina böcker, tagit sig den rätten. Barnets röst behöver också höras för att det ska bli någon form av balans.

– Jag har också känt mig misslyckad för att jag inte kan förlåta och gå vidare. Men till slut har jag accepterat att jag är skitförbannad.

Trots de hårda formuleringarna är tonen lugn och genomtänkt. Felicia har gått i terapi i många år, bearbetat och diskuterat. Hon har lärt sig leva med besvikelsen på sin mor utan att den är ständigt närvarande.

– Vi bröt egentligen för tio år sedan, även om vi försökt prata emellanåt. Det har inte gått bra och nu är min lindring att jag slutat hoppas på något annat. Och i mitt övriga liv, mitt vuxna liv, har jag det väldigt bra.

Det har inte varit enkelt där heller. Liksom sin mamma fick Felicia barn tidigt och även Felicias barn har olika pappor. Först för två år sedan kände hon sig »klar« med sig själv. Depressionerna bekämpades, en ny man, relationer som fungerar.

Du tar livet av din mamma i boken …

– Ja, det slutar med en begravning, och på sätt och vis är nog hela projektet en begravning. Det är också en återkommande tanke hos många; vad händer om mina föräldrar dör? Men annars är allt i boken min berättelse om sådant som har hänt.

Tycker du att sveket är större för att Anna Wahlgren har funnits i offentligheten, som barnuppfostrare?

– Jag tror att om hon inte hade varit expert, så hade hon varit en jävla skitmamma som många andra. Jag kanske hade varit arg och inte velat träffa henne. Men det där glappet som finns hos henne nu kommer jag aldrig att acceptera! Jag kommer aldrig att ursäkta det. Jag ställer inte upp på det.

Plötsligt är lugnet rubbat. Felicia lutar sig framåt och blossar upp i en vrede som fortfarande brinner. Frustrationen över att få sin egen historia förfalskad i media om och om igen, har varit en ständig plåga. »Moraliskt svårsmält«, sammanfattar hon.

Är det här en hämnd?

– Nej, ska man hämnas tror jag att en bok är fel sätt. Min förhoppning är att andra ska kunna känna igen sig och se att det går att leva utan att försonas.

Du är 44 år, varför har det tagit så lång tid för din uppgörelse?

– Om man växer upp med en miss­brukande förälder saknar man något att ta spjärn emot och tydliga konturer. Jag har försökt skapa det med hjälp av andra personer, försökt förstå vad som är fel och vad jag saknar. Det här är ett massivt generationsarbete. Jag tror att det hade gått lättare om någon vuxen hade kunnat bekräfta att det som pågick inte var rätt. Om någon hade kunnat föra barnets talan. Men det fanns ingen sådan.

Vilken roll spelade alkoholen?

– När allt det här gränslösa skedde var det på grund av alkoholen. Allt var liksom marinerat i den, folk som var hos oss och hon själv. Och vi var som ett stort cirkussällskap, åtta syskon, utlämnade till en enda person. Vi gick inte på dagis och vi flyttade ständigt, så vi var helt hänvisade till hur hon mådde. Jag upplever att vi också fick en stark sammanhållning av det.

Du beskriver på olika ställen i boken en förlamande rädsla?

– Ja, jag har varit väldigt rädd för min mamma väldigt, väldigt länge. Men nu är jag inte det längre. Jag är starkare och tryggare och det värsta har redan hänt. Det kan inte bli värre än det redan är i min relation till min mamma.

Var din pappa helt frånvarande under uppväxten?

– Ja, men nu är han helt och hållet närvarande. Han kom när jag var 40 år och sa: Nu är jag här och jag kommer aldrig att gå igen. Då fick jag regrediera och bli omhändertagen, vilket också var ett sätt att bli vuxen. Vi ringer till varandra nästan varje dag.

Fanns det alls någon ideologi i er uppfostran?

– Absolut. Den starkaste idén från »Barna­boken« fanns också i verkligheten, den handlar om flockmentaliteten. Människan ska bete sig som de andra flock­medlemmarna annars åker hon ut i kylan och får veta att beteendet inte är accepterat. Vi hade mobbingdagar, när alla skulle vara taskiga mot en person och mamma bestämde ibland att vi inte skulle prata med ett av syskonen, som hade gjort något fel.

– Jag har också gjort så mot mina två äldsta barn, som jag fick tidigt. Jag kan se den där rädslan hos dem, de lärde sig vad de inte skulle göra för då blev mamma arg. De var rädda för att jag inte skulle älska dem. Precis så agerade mamma hemma, helt i konsekvens med sin ideologi.

»Felicia försvann« utkommer den 21 januari på Weyler förlag.

Anna Wahlgrens kommentar:
»Felicia är 44 år gammal. Många medel­ålders människor behöver bearbeta sina upplevelser av barndomen, men gör det i regel inte offentligt.

Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen inom familjen i stället. Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne. I övrigt har jag inga kommentarer.«

Läs mer: Så faller en ikon

Aldrig är bismaken så giftig som när föräldrar som vigt sitt liv åt barnuppfostran avslöjas.
I morgondagens tidning kan du läsa Therese Erikssons analys av boken.

Men … man ser ju för fan nästan till Värtan!, snäste säljaren i telefonen när jag förklarade problemet.

Ja, men det är knappt fem kilometer bort.

Milsvid – det är väl sånt man säger! Han lät jäktad och frågade om jag kunde återkomma och när jag ringde en timme senare hade han stängt av.

Sånt man säger. Det är inte han som ska stå här och dela ut ett prospekt med uppenbart felaktiga uppgifter och sen begära åtta miljoner för en fyra på Söder med en liten balkong i norrläge.

Jag huttrar i min tunna kavaj, fimpar snabbt cigaretten och lägger tillbaka i det tomma paketet innan jag vänder ryggen åt det tätnande mörkret och skyndar tillbaka in.

Homestagingfirman har gjort ett bra jobb, rensat och gallrat och skapat utrymme, burit in samma eleganta, minimalistiska möbler som man ser överallt, ställt fram örtkrukorna, fruktfaten, doftljusen, hängt upp reproduktioner på väggarna. Anonymt men ändå medvetet, opersonligt utan att vara själlöst. Luftigt. Inget att klaga på där. Rättar till bunten med prospekt på det stilrena matsalsbordet, tänder några värmeljus och ställer fram en dekorativ skål med pepparkakor, knaprar tankspritt i mig. På väg genom det nyputsat glänsande köket tittar jag reflexmässigt på klockan vid mikrougnen: fem i sex. Alldeles strax. Sista visningen. Sista chansen att få den såld.

Ni har hållit på i två månader och inte fått fram ett enda anständigt bud. Det är ju inget drag på visningarna, jag trodde folk skulle ramla in!

Nej, men 70 000 per kvadratmeter är alldeles för mycket som marknaden ser ut just nu.

Det är vad alla andra får!

Kanske, men då handlar det om väldigt exklusiva boenden.

Vi har ju utsikten!

Ja. Den har ni ju.

Jag går ut i trapphuset och tar hissen ner till entrén, det är dragigt, mörkt och lite dystert, föreningen har inte ens ställt fram en julgran. Tar fram en marshall och sätter mig på huk och tänder, får sitta länge med cigarettändaren innan lågan får fäste, det bränns i fingrarna medan resten av kroppen hinner domna i kylan. Går ut på trottoaren, kontrollerar att lappen sitter kvar väl synlig på porten, ställer fram visningsskylten och det brinnande ljuset intill. Backar några steg och beskådar; det ser väl trevligt ut. Men gatan är tom på folk och bilar, lågan lyser så ensam i mörkret, det är det sista huset på Åsögatan, här tar de söta röda kulturhusen vid, med två meter höga plank för att skydda från insyn. Urtjusigt på sommaren, men rätt ödsligt så här års. Mörkt. Liksom i utkanten av världen. Ser en mamma komma gående med barnvagn på avstånd.

Barnvänligt. Charmiga kulturkvarter. Ett stenkast från Söders puls.

Fryser och går in, hissen upptagen, flåsar uppför de fyra trapporna, går in i den tysta, kliniska lägenheten, låter dörren stå öppen och ställer mig strategiskt i vardagsrummet. Byxorna stramar över magen, jag andas tungt, måste börja springa igen. Slätar till kläderna, stryker bort en pepparkakssmula från slipsknuten, drar en hand genom håret. Ställer om telefonen till ljudlös. Provar ett leende. Nu får de komma.

Det är min sista arbetsdag innan helgerna och det känns som om jag ska gå sönder. Vi har vabbat i skift hela december, Mia har stuckit iväg för sina fotojobb och jag har rusat ut på visningarna och så har vi mötts i dörren eller i sängen, knappt hunnit sitta ner tillsammans på flera veckor.

Lilla Embla som är så sjuk. Vaken på nätterna. Vägrar svälja antibiotikan, hur mycket vi än försöker röra ut den i välling, glass, chokladsås. På vårdcentralen säger de att vi ska vänta och se, det verkar vara något med hennes lungor. Egentligen skulle jag vilja vara hemma mer men jag vill inte svika de andra.

Vi är en liten mäklarfirma, bara tre personer, satsar på att vara exklusiva och personliga med det där lilla extra. Vi har bara funnits i två år och det har gått sämre och sämre. I fjol åt vi ändå julmiddag ihop ute på Fågelbro. I år pratar Calle något diffust om en jul-after work i lokalen.

Jag ville aldrig bli mäklare egentligen, men alla sa att man tjänade så bra pengar. Jag skulle dra in stålarna, Mia skulle satsa på sina bilder – plåta mode, konst, arkitektur. På vinterhalvåret skulle vi resa, unna oss saker. Bo kvar i hyresrätten som säkert snart skulle ombildas. Det var planen.

Det känns länge sen.

Jag har inte haft ett avslut sen oktober. Marknaden innanför tullarna har blivit seg och sur. Lägenheter kan ligga ute i månader. Mia får inga uppdrag sen tidningarna skar ner sina bildbudgetar, på sistone har hon gått över till att plåta lägenheter. Mest åt våra kunder.

»Hoppas du får sålt nu då«, sa hon med ett snett leende, där hon stod i sitt nattlinne. »Vore ju kul. För dem. Och för oss.«

Hon vet inte hur rätt hon har.

Jag står här i vardagsrummet och väntar på att folk ska »ramla in«. Stel i ryggen, trött i fötterna. Stylisterna har ställt in en sån där retrotrendig läderlappsfåtölj i äkta skinn i tamburen; om man skulle prova att sitta i den? Bara för att känna efter?

Sjunker ner. Jo. Det var bekvämt. Känner tyngden släppa från fötterna. Stirrar ut genom fönstren, ljusen som blinkar nere på fjärden, skärgårdsbåtar med dignande julbord, tänker mig ner dit, de varma människorna, skratten, bekymmerslösheten. Sitta här i kostym och trånga skor när man kunde vara därnere, med kompisar, full och lycklig, på väg ut i mörkret. Tänker på Embla som ligger och hostar i soffan med Lilla spöket Laban på repeat i vår lilla hyrestrea på Gärdet. Mia som ser missnöjd och trött ut och tycker att vi borde ta lite ledigt och resa till Thailand i mellandagarna. För vilka pengar då?

Blundar lite. Jag hör väl om det kommer nån.

Allting kan tas ifrån mig. Så känner jag ofta nuförtiden. Allting. Alla. Allt.

Doften som av döende liljekonvaljer med en biton av svett. Öppnar ögonen, förstår ingenting.

»Hallå? Nån här?«

Jag hoppar upp ur fåtöljen med ett ryck – slumrade jag? – och går rösten till mötes. Hon står i köket, i en storblommig klänning, pärlhalsband, silvervitt hår, ansiktet ett finmaskigt nät av skrattrynkor. Paljetterad tjejig handväska som skär sig mot tantklänningen, dinglar fritt från den benvita handen. Åttio år, minst.

»Ja … hej«, säger jag och tvingar fram ett leende. »Välkommen.«

Mikroklockan visar 18:52. Har jag sovit genom hela visningen?

»Hej!« säger hon med uppspärrade blå ögon. »Det var låst därnere, men jag tog mig in ändå, haha!«

Porten. Jag glömde ställa upp porten.

»Ska bara …« Plockar fram mobilen ur kavajfickan med ett ursäktande flin och tittar på displayen.

Fjorton missade samtal.

Det här finns inte.

Damen har redan gått förbi mig, rundar köksön och går in i det stora vardagsrummet, rör sig smidigt trots åldern.

»Vad fint här var«, säger hon och stryker handen över dörr­posten. »Så nytt allting.«

Jag skyndar mig efter henne, lätt illamående av ångest.

»Ja, det är ju … exklusiva material genomgående, hög standard. Vägg- och takytor har fräschats upp. Så blir det en väldigt härlig rymd härinne på dagarna, de nuvarande ägarna har låtit ta ner en vägg för att öppna upp, innan var det matsal här också.«

»Det måste vara två lägenheter som har byggts ihop«, fortsätter hon, glad och kvittrande på rösten men spänd kring ögonen. »Så här stort bodde ingen på Söder på 30-talet.«

»Spännande med ett område som har en historia, eller hur?« säger jag och försöker le inbjudande. Inombords är jag bara tom och likgiltig.

Jag somnade på visningen. Jag glömde ställa upp dörren. Nu står jag här och pratar Söderkåkar med en pensionär som gått vilse.

Hon plockar upp ett prospekt från bordet och ögnar förstrött igenom det, bär inga glasögon, har tydligen bra syn trots åldern. Telefonen surrar: säljaren. Svarar inte. Fokuserar på tanten, försöker hitta på något att säga. Jag har nog aldrig haft en så gammal person på en visning, finns väl ingen som lånar ut pengar till dem.

»Det är en mycket bra förening. Stabil. Någon höjning av avgiften lär det verkligen inte bli tal om, inga dyra renoveringar heller, det mesta är … klart.«

»Så bra då«, säger hon tankspritt och går vidare, kastar ett flyktigt öga in i master bedroom där man satt in spröjsade fönster, skrockar förtjust åt det läckra badrummet med kakel från Marrakech och limegrönt tvättställ till den svartlaserade kommoden, och går in i det lilla kontorsutrymmet med fönster mot gården. Och blir stående på tröskeln.

»Här gick det en vägg innan mellan två lägenheter. Ser du? Den här dörren är lägre än de andra. Och väggen är tjockare.«

Hon kliver in i rummet och knackar försiktigt på den tunna skilje­väggen mellan arbetsrum och barnkammare. På ett ställe låter det aningen dovare.

»Hör du? Här har man satt igen dörren. Det var arbetar­bostäder här en gång i tiden. Det här var köket och så sov man där inne«, säger hon och gör en gest som om hon öppnar en dörr och går genom väggen.

Jag tittar i prospektet.

»Jag tror inte …«

Tanten ställer sig och tittar över min axel, hon är lång, aningen längre än jag, kraftig och respektingivande så här på nära håll. Parfymsvettdoften bedövande. Jag tar ett steg tillbaka.

»Du verkar veta vad du pratar om.«

Hon gör en svepande, grandios gest mot det lilla rummet – ett elegant, tomt skrivbord och en stringhylla med några pärmar, ordböcker, ett gammalt uppslagsverk, på väggen en plansch från Liljevalchs, en luggsliten persisk matta på golvet, hela rummet är max åtta kvadrat.

»Du förstår, jag växte upp här. I köket.«

Jag backar ett steg till. Lägger handen på skrivbordet.

Hon ler roat åt min reaktion.

»Hur mycket var det den kostade nu igen?«

Egentligen är det inte så dramatiskt. Sånt här händer ibland, gamla hyresgäster som ser sin lägenhet, kanske rentav sitt barndomshem, ute till försäljning och går och tittar av ren nyfikenhet. Oftast är de ganska harmlösa, på sin höjd lite tjatiga och bittra på de miljonvinster de tycker sig ha gått miste om.

Telefonen surrar: Mia. Svarar inte, måste avsluta det här först. Lika bra att få det överstökat och komma härifrån.

»Acceptpris åtta miljoner«, säger jag affärsmässigt. »Inflyttning snarast.«

Hon nickar, drar på mungiporna. Ler sitt skrynkliga småflicksleende.

»Ja … ja det är ju mycket förstås. Men nu har jag ju precis fått sålt villan ute i Saltsjöbaden, så … Tänkte det vore fint att få komma tillbaka hit. Är man född söderböna vill man dö söderböna, haha. Har du många spekulanter?«

»Inga än så länge.«

Hon plirar medlidsamt ner på mig.

»Nähä, men då så. Då tycker jag vi slår till, tycker inte du?«

Det här händer inte.

»Så du … du har pengarna på banken? Och vi … kan skriva på nu i veckan?« Hör hur min röst nästan darrar av iver. »Kanske redan ikväll?«

Hon sjunker ner i skrivbordsstolen, snurrar ett kvarts varv, sen ett halvt. Börjar prata något om lekarna härnere på berget, om fylle­gubbar och cykelsemestrar, arga hundar och trånga kyffen.

Jag lyssnar med ett halvt öra, nickar intresserat medan hjärnan försöker hinna ifatt. Känner mig plötsligt tom och ihålig. Tänker på Embla därhemma i soffan. På Mia och en strand i Thailand med varm sand mellan tårna.

»… för det var 1932, förstår du, och pappa hade förlorat allt i Kreugerkraschen. Vi fick flytta in här och ta emot inneboende för att klara hyran. Jag minns att mamma gömde undan våra leksaker i skåpen. Du kanske vill hjälpa mig leta?«

»Leta?«

»Leksakerna! De måste väl finnas här nånstans, tror du inte?«

Tanken är så orimlig att jag inte kommer mig för att säga nej, följer bara efter henne, in i barnkammaren intill, det som en gång var familjens enda rum. Här har stylisten nöjt sig med att rensa upp bland leksaker, filmer, spel och böcker. En rosa Ikea-matta och två barnsängar med varsitt berg av gosedjur, väggarna målade i saffransgult och cerise. Vi försökte få säljarna att måla om i någon mer neutral färg, men de ligger tydligen i skilsmässa och vill inte störa barnen mer än nödvändigt.

»Där!« säger hon och visar med ett darrande finger mot ett väggskåp, översållat med Hello Kitty-klistermärken.

Suckande öppnar jag skåpet. Fullproppat med kläder, nattlinnen, prinsessklänningar, från golv till tak. Tittar frågande på henne.

Hon blänger argsint på mig och pekar upp i taket.

»Du ser väl att de har sänkt taket. Sakerna stod högst upp i skåpet.«

Hon river ut trådbackarna med flickkläder och slänger huller om buller på golvet.

»Ser du!« halvskriker hon triumferande. »Det fortsätter hela vägen upp.«

Jag lutar mig in i väggskåpet och tittar upp mot mörkret. Tanten har rätt: skåpet fortsätter upp några decimeter bortom takhöjden. Det är antagligen enormt bökigt att komma åt utrymmet däruppe, man måste stå med en stege i en omöjlig vinkel. Jag anar några ohyvlade plankor, spindelnät, rester av gamla tapeter.

Sista chansen.

Jag tänker inte längre, gör allting som i sömnen. I städskåpet hittar jag en trappstege och lyckas vicka in den i garderoben. Drar av mig kavajen, kavlar upp skjortärmarna och klämmer mig mellan stegen och väggen, lyckas komma upp på första pinnen, sen den andra. Svårt att andas, kallt, luktar råvind.

Jag kommer aldrig kunna berätta det här för någon. Alla kommer tro att jag är galen.

Ett steg till, huvudet stöter i grova plankor, försöker titta upp men kan inte urskilja något. Dörröppningen och ljuset långt därnere som i botten av ett schakt.

»Nästan uppe«, viskar tanten hest.

Jag försöker få loss armen, armbågen fastnar mot väggen, drar in magen och bröstet och får upp handen ovanför huvudet, trevar längs väggen, når hyllan, får ett grepp. Vrider överkroppen, får upp andra handen också. Känner. Ingenting.

»Längre in!«

Klättrar ett steg till, sitter nästan som fastklämd i en skorsten mellan hyllan och väggen. Tar ett djupt andetag, stålsätter mig mot klaustrofobin.

Ser ingenting, sticker blint in armarna så långt det går i den lilla nischen.

Där.

Konturerna av något fyrkantigt. Drar sakta över hyllan, ut i luften, lirkar försiktigt, hasar neråt med kroppen, skrapar ryggen mot något vasst, en gammal spik eller skruv, känner spindelväv kittla i örat.

Bevarad charm.

Kliver ut ur garderoben och håller fram det dammiga, skam­filade dockskåpet i ljuset. Ställer ner det på golvet.

Tanten sitter på den ena barnsängen och knaprar eftertänksamt på en pepparkaka. Läpparna rör sig ljudlöst mellan tuggorna. Så tystnar hon, blicken slocknar, blir inåtvänd.

»Nu var du en duktig pojke«, säger hon med mild röst. »Nu kan vi leka. Vi har gott om tid.«

Jag skakar argsint på huvudet.

»Nej, nu måste jag ringa säljaren ifall vi ska hinna …«

Hon har satt sig ner på golvet, sitter som trollbunden vid dockskåpet, blåser bort smutsen, öppnar försiktigt de intakta glasdörrarna.

»Ser du här, varje rum har sin egen tapet. Pappa tog av gamla tapetrester, det var samma väggar som i våningen på Östermalm. Så kände han en gammal snickare som tyckte om att göra möbler av gamla cigarrlådor.«

Den spöklika gamla handen petar på de små dockmöblerna inne i skåpet.

»Snickaren trodde han skulle få betalt«, viskar hon sorgset. »Men det fick han förstås aldrig. Vi hade förlorat allt. Allting, allti­hop.«

Jag stirrar ner på henne. Känner vreden och besvikelsen stiga genom kroppen som ett tidvatten.

»Men titta, där är spisen«, fortsätter hon, »min lillasyster trodde det gick att elda i den på riktigt. Och sovrummet som är fullt av spetsar och broderier, mamma sydde lakan till dockorna med hålsöm, hela familjen var med och inredde.«

»Nu ska du packa dig härifrån«, säger jag bistert. »Och skåpet stannar här. Du får absolut inte ta med dig föremål från lägenheten.«

Hon tittar bedjande upp mot mig.

»Det begriper jag väl. Men … en liten stund? Eller har du bråttom nånstans?«

Klockan är strax efter tio och vi har satt oss tillrätta i det tomma vardagsrummet vid matbordet, jag har hittat en flaska vinglögg i skafferiet och värmt på den splitternya induktionsspisen från Gaggenau. Därute blinkar Kaknästornet mot mig på andra sidan Djurgården, genom det lätta, glittrande snöfallet. Telefonen i min ficka har äntligen slutat surra.

»Titta, här är herrummet«, säger den gamla damen och pekar i det gamla dockskåpet, »där sitter pappa med sin tidning, det är så mörkt och dystert så.«

»Välbevarat 20-tal i flera etage«, inflikar jag. »Fransk öppen spis och ångbastu. För den växande barnfamiljen, med generösa sällskapsytor.«

»Och här står mamma med sitt förkläde i köket, tänk alla de små sakerna som grytlappar och brödkavlar och soppslevar och köttkvarnen och … »

»Och där sitter Mia med lilla Embla och väntar på att pappa ska komma hem från kontoret med en massa pengar så att de kan klä granen och baka pepparkakshus och knäck och kola.«

Jag häller upp glögg åt oss i de små stilrena Orreforskopparna, tar en pepparkaka till. Sjunker ner i stolen.

»Och titta, där står jag i farstun och stampar av mig på fötterna. Jag har med mig en julgran som jag köpt på torget.«

Äntligen är allting perfekt. Allting som det ska.

Jag ser ut genom de små låtsasfönstren. Härifrån ser jag havet.

Fakta | Jens Liljestrand

Författare, litteraturvetare och journalist.

•Född 1974 i Västervik.
•Debuterade 2003 med reportageboken »Made in Pride«.
•Gjorde skönlitterär debut med hyllade novellsamlingen »Paris-Dakar« 2008. Tilldelades tidningen Vi:s litteraturpris samma år och gav 2011 ut romanen »Adonis«. Har disputerat på Vilhelm Mobergs utvandrar­serie.

I princip en bra grej, alltså. Tänker jag som nyligen packade ner ett par tusen böcker i lådor och blev påmind om hur tunga och skrymmande och dammiga och i många fall irrelevanta de är. Och vars rese­bibliotek för tillfället utgörs av fyra kilo Stagnelius, plus Lidners samlade verk i en något plottrig duodesutgåva från 1836.

Grundlig research visade att den modell som allmänt framhålls som den bästa är Sony PRS-T1. I vart fall om man inte vill köpa en Kindle, och det vill man inte, eftersom man då bara kan läsa böcker köpta från Amazon – ett företag vars maffialiknande metoder för marknads­dominans får Bonniers monopolsträvanden att framstå som affärslekar i sandlådan. En PRS-T1 (kunde de inte kommit på ett klatschigare namn? Sony Proust? Sony Prosit?) fick det bli.

Och … i stort sett så gillar jag den. Det är en på många sätt imponerande liten ­apparat, om än knappast designad av någon som brukar läsa böcker. En bokläsare skulle knappast ha byggt in ett irriterande klickljud i blädderknapparna. Eller ha tillverkat prylen i blank plast snarare än matt. För att inte säga något om den ­genomusla programvaran som den levereras med.

Men att läsa går bra. I vart fall mycket bättre än att läsa på en datorskärm. Som att läsa en tryckt bok, fast utan papper, är det ju inte. Det är som att läsa en stencil­publikation från sjuttiotalet, fast utan papper. Det vill säga: grådaskigt, med för små marginaler, inga avstavningar …

Inget av detta är ändå huvudproblemet. Huvudproblemet är att hantera bokjävlarna. Endast med möda lyckas jag handla lite engelsk underhållningslitteratur. (Iain M Banks om ni undrar. Jag gillar space opera.) Om man först tvingas registrera allehanda personuppgifter och godkänna oläsbara avtal, bara för att till slut få beskedet att »boken av rättighetsskäl inte får säljas i din geografiska zon« eller dylikt, så är det just det slags förnedrande upplevelse som får en att tänka att man nästa gång bara hämtar den från Pirate Bay i stället. Särskilt som man inte kan kolla i förväg om boken är full av felaktiga styckebrytningar. Vilket den ofta verkar vara.

Bättre gick det när jag struntade i butiker och tiggde till mig svenska titlar från några förlagskontakter. Igenkänningsfaktorn i Kerstin Ekmans »Grand final i skojarbranschen« minskade inte av e-läsning. (Köp den i julklapp till alla författare du känner.) Och jag har inga problem med att göra digitala hundöron i Isobel Hadley-Kamptz troligen fåfänga försök att bringa förnuft till liberalismen. (»Frihet och fruktan« är titeln. Köp den i julklapp till alla politiker du känner.)

Redan med bara ett dussintal titlar är mitt e-bibliotek tyvärr hopplöst rörigt. Går det verkligen inte att sortera på författarens efternamn?

Hur som haver: e-böcker är en fantastisk uppfinning. Jag rekommenderar dem varmt till alla som även gärna ägnar en ledig söndag åt att installera ett nytt grafikkort eller få en nätverksrouter att fungera.

Beror det på deras bakgrund inom dramatiken? Liksom novellisten har dramatikern inte så mycket tid på sig, även om syftet med en pjäs kan vara att berätta om en hel epok, eller snarare slutet på den, som Anton Tjechov gör i »Körsbärsträdgården«. Liksom novellen måste en pjäs berättas effektivt, och samtidigt ge betraktaren utrymme mellan orden. Tjechov anses också vara den moderna novellens fader.

Korta muntliga berättelser har funnits så länge människan travat på jorden, och nedskrivna åtminstone sedan 1300-­talet, Boccaccios »Decamerone« nämns ofta som en av de första. Men den moderna novellen föddes med industrialismen och medelklassens framväxt i mitten-slutet av 1800-talet. Den red på den nya vågen av tidningar och magasin. Novellen var i sitt format perfekt att publicera i en tidning. På den tiden kunde en författare bli rik på det sättet. Scott Fitzgerald lär ha fått 4 000 dollar för en novell av Saturday Evening Post i början av 1900-talet.

Vad är då en novell? Poe definierade den som en berättelse man kan läsa klart »under en sittning«. Samtidigt kräver den en del av författaren, då han menade att varje ord måste vägas så noga att det bidrar till att bygga hela berättelsen, vars design måste vara enhetlig, stämma med, och bidra till helheten. Den nutida skotska författaren William Boyd skriver i magasinet Prospect att novellen har en mer »naturlig längd« för läsaren än romanen.

Nu vill det unga förlaget Novellix nylansera novellen i Sverige, där den länge fört en ganska undanskymd tillvaro. Fyra gånger per år, med start i år, ger det ut fyra noveller åt gången med olika författare. Väldigt olika, för att inte säga ojämna. Det roliga är att utgivningen visar genrens stora bredd. Här ryms verkligen skilda stilar.

Jens Lapidus »Heder«, som ingår i förlaget Novellix decemberutgivning, är en rak, osentimental berättelse – ett utsnitt ur livet som det ter sig för en man som just lämnat fängelset, och samtidigt summerar existensens grymma logik. Monika Fagerholms »Arielles första kärlek«, från höstutgivningen, är mer modernistisk i sin stil. Den handlar om en flicka som växer upp och till slut blir fri från en tryckande kärlek.

Kanske kan detta vara starten på en ny högkonjunktur för genren i Sverige. Ett argument för den korta formen är att den passar vår stressade tid. Men jag tror att man misstolkar, och nedvärderar, novellen om man menar att den kan klämmas in mellan några stationer på bussresan. En riktigt så kort sittning hade Poe nog inte tänkt sig.

Novellen är anspråkslös i det att den inte försöker berätta allt, som en roman, utan är en skärva, som läsaren får betrakta. Den korta berättelsen kan tyckas förrädiskt lättsmält, men det är en schimär. Om den är välskriven kräver den tid och eftertanke. Samtidigt borde kanske fler författare göra som Jonas Karlsson och Fredrik Lindström; sluta skriva när berättelsen är slut.

Ett tag såg det faktiskt ut som om Fredriksson skulle bli accepterad av det litterära etablissemanget. Vid sidan av de kommersiella framgångarna fick hon ett visst kritikererkännande, men under nittiotalet svängde pendeln tillbaka igen. Kvaliteten på de romaner Marianne Fredriksson fortsatte att spruta ur sig sjönk, och alltså dalade hennes litterära stjärna. Nu kan det vara dags för revansch.

Tidningsdrottningen, som blev en av Sveriges bäst säljande romanförfattare men aldrig någonsin accepterad av etablissemanget, ler säkert i sin himmel åt att filmatiseringen av hennes mest hyllade bok »Simon och ekarna« snart går upp på biograferna. Även den numera pensionerade Bengt Nordin, Mariannes litteräre agent och personlige vän, glädjer sig:

– Jag hoppas att det leder till att Marianne får upprättelse. Hennes böcker borde kunna läsas i många generationer och om det kan komma fler filmatiseringar med återutgivningar i bokform som en följd av detta, så tror jag att hon har chansen att bli en ny Selma Lagerlöf.

Det är svenska Lisa Ohlin som regisserar »Simon och ekarna« men denna kvalitetsproduktion har sedan länge varit en europisk angelägenhet med finansiärer från en rad länder – vilket fick den först tillfrågade regissören Björn Runge att i vredesmod säga upp sig.

– För många kockar, var Runges kommentar till avhoppet.

För att förstå vem Marianne Fredriksson var och vilken ställning hon hade i svensk offentlighet, kan man jämföra med en nutida framgångsrik chefredaktör som Amelia Adamo. Säg att Adamo helt plötsligt – på toppen av sin karriär – hade gått igenom en livskris, börjat i terapi och satt i gång med att skriva skönlitteratur, så begriper ni hur jag menar. Något kan det säkert förklara varför domen över Marianne Fredriksson blev så hård – radikala karriärbyten är inget som brukar uppskattas i Sverige, särskilt inte om karriärbytaren blir framgångsrik i sin nya roll.

– Marianne förstod aldrig hur det kunde vara en sådan stor skillnad på kritiken i Sverige jämfört med i utlandet, säger Bengt Nordin. Hennes egen tes var att i utlandet recenserades berättelserna men i Sverige försökte man sig på att även bedöma vad författaren egentligen ville säga. Och att mycket av vad hon skrev ansågs »flummigt« här hemma. Jag håller med och tror dessutom att hennes enorma framgångar på den tiden inte alltid sågs med blida ögon.

Marianne Fredriksson växte upp i Göte­borg, och glömde aldrig de socialdemokratiska värderingar hon fick i sig med modersmjölken. På kvällstidningen GT blev hon under sextiotalet journalist och när ryktet om vilken nyfiken och orädd reporter hon var nådde Stockholm rekryterades hon blixtsnabbt av Åhlén & Åkerlund. Hon skulle rycka upp specialtidningen Allt i Hemmet. Precis som Adamo visste hon vad som låg i tiden och vad som sålde, och kunde därför skissa fram Vi Föräldrar, den nyskapande tidning som profiterade på den unga generationens osäkerhet inför barnafödande och föräldraskap.

När legendaren Buster von Platen skulle ge nytt liv åt Svenska Dagbladet 1974, ville han ha med sig Fredriksson. På den tiden tyckte hon, enligt mångårige kollegan Erik Sidenbladh, att nyhetsjournalistik var det tråkigaste som fanns. Så Marianne Fredriksson blev tvungen att uppfinna en alldeles egen genre. Idag-sidan såg dagens ljus. Så där väldigt många efterföljare fick den inte på studs, men nu efteråt ser vi att den har förändrat redaktionernas sätt att tänka och fungera. Journalistik om psykologi och existentiella frågor som tidigare fanns ute i marginalen, får plötsligt hela uppslag.

Mycket har skrivits om Marianne Fredrikssons livskris – och om den terapeut som öppnade hennes ögon för new age och alternativt tänkande. Hon vidhöll alltid att första romanen, »Evas bok«, kom till henne under meditation. I början av åttiotalet ökade intresset för new age, samtidigt som skepsisen mot »flumimporten« från USA fortfarande var stark. Sjuttiotalet hade präglats av en politiserad och förnufts­baserad kultur, och litteraturkritikerna var strikta marxister, allergiska mot allt känslopjunk. I detta klimat började Fredriksson intressera sig för bibliska berättelser och antika myter, sådant som hade varit tabu tidigare.

Kanske var det just därför hon fick ett så stort genombrott. Hennes böcker slog en bräsch i muren av rationell tråkighet – när hon författade och kvinnor läste, så skapade de tillsammans något som smakade förbjuden frukt. Hon diktade fritt ur hjärtat, som det brukar heta, utan att bry sig om litterära konventioner. På ett okomplicerat och föga politiskt korrekt vis gestaltade hon typiskt kvinnliga erfarenheter som misshandel, våldtäkt och utomäktenskapliga födslar. Det fanns inga ämnen hon var för fin för att ta i. Samtidigt kunde en kvinnlig läsekrets uppskatta att hon till skillnad från spektakulära författare som Jackie Collins använde ett vårdat språk och avhöll sig från detaljerade samlagsbeskrivningar. Anständiga äldre damer behövde inte skämmas över att ha en Fredriksson liggande på nattduksbordet.

På nittiotalet började Marianne Fredrikssons romaner att få en räckvidd långt utanför Sveriges gränser. I början var det dock ganska besvärligt att sälja henne till utlandet, berättar Bengt Nordin. Några böcker hade utkommit i de nordiska länderna men utan försäljningsframgångar.

– Vi lyckades, efter enormt många refuseringar från andra bokförlag i Tyskland, hitta ett stort förlag som också ville satsa på hennes bok »Anna, Hanna och Johanna«. Vi sålde rättigheterna redan 1995 men det dröjde till mars 1997 innan boken var översatt och utgiven. Jag glömmer aldrig den glädje vi kände när boken i maj 1997 gick in på Der Spiegels tio-i-topplista. Där låg den kvar på förstaplats i över ett och ett halvt år. Dessutom innehade hon andraplatsen under en del av samma period med »Simon och ekarna«.

När Tyskland väl fick upp ögonen för Marianne Fredriksson blev det inledningen till en ovanligt intensiv kärlekshistoria. En svensk-tysk kritiker som vill vara anonym säger att den tyska framgången kan ha haft att göra med att Fredriksson på ett ofarligt sätt hanterade saker som hade varit tabu i landet efter andra världskriget: skuldfrågorna, våld mot kvinnor, släktband och relationer mellan svenskar och judar. Filmatiseringen av »Simon och ekarna« är som ett mikrokosmos där hela den tyska krigs- och efterkrigshistorien ryms – fast berättad och återgiven från en trygg plats, nämligen det oskuldsfulla, neutrala Sverige.

– Jag tror att det stämmer, säger Bengt Nordin. Inte minst när det gäller just »Simon och ekarna«. Men framför allt fick vi höra att i Tyskland fanns det ingen författare som skrev som Marianne. Den berättartraditionen saknades. På någon av de sista Frankfurt-bokmässorna jag besökte, när svenska deckarförfattare hade fått uppmärksamhet och var populära, sa en av de stora utländska förläggarna till mig: Men mest av allt söker vi efter en ny Marianne Fredriksson!

Det kan verka lite märkligt att den eftertänksamma Marianne Fredrikssons bortgång skulle orsaka en av de mest pikanta skandalerna i svensk litteraturhistoria. Innan hon avled 2007 ändrade nämligen Marianne Fredriksson sitt testamente så att all kvarlåtenskap, förutom 100 000 kronor till organisationen »Läkare utan gränser«, tillföll hennes assistent och trädgårdsmästare Samuel Reyes. De två döttrarna blev av naturliga skäl upprörda och försökte få testamentet ogiltigförklarat i tingsrätten, grundat på att ett av testamentets vittnen inte varit medveten om vilken typ av handling som skrevs under. Men tingsrätten gick emot döttrarna som alltså i princip blev arvslösa.

– Jag beklagar att det blev så, säger Bengt Nordin. Inte för att hennes personliga assistent fick del av hennes tillgångar, eftersom jag vet hur mycket han betytt för henne. Utan för att hon på slutet tappade kontakten med sina döttrar.

»Skandalen« kastar en viss skugga över ett författarskap som i övrigt gick i ljusets och tröstens tecken, och som fortsätter att framstå som unikt. Svensk underhållningslitteratur som numera domineras av deckare verkar helt enkelt inte kunna få fram någon ny Marianne Fredriksson.

Hon fortsätter att vara en ensam stjärna och inspiratör, inte minst för alla i den blomstrande feelgood-branschen. Och det är kanske där, bland bästsäljande författare som immunologen Sanna Ehdin och självkänsla-nu-experten Mia Törnblom, man hittar Marianne Fredrikssons riktiga arvtagerskor.