– Skillnaden är att romer i Frankrike bor i slum, det gör man inte i Sverige. Men attityden mot romer är det ingen skillnad på, man har fördomar och generaliserar på precis samma sätt.

Fredrik Reinfeldt kan inte lova att ta upp frågan om romernas situation om han möter Frankrikes president. Vad säger du om det?

– Det är fruktansvärt fegt och oansvarigt av en man som har en position som Reinfeldt. Han borde ta sitt ansvar som statsminister på ett mer allvarligt sätt. Han har gjort en blunder. De flesta romer kommer inte att rösta på honom efter det här. Även många andra grupper som lever i någon slags utanförskap, kommer inte heller att rösta på honom.

Hur pass enade är det romska folket?

– De är inte mer enade än någon annat folk. Det är en jävla skillnad på en skåning och en från Stockholm. Det finns skillnader i hur de tänker. De är ju inte mer enade än en svensk kan vara. Det är olikheter där också. Om man kommer från ett annat land är man ju självklart en produkt av det landet. Självklart finns det konflikter också.

Zigenare, resande och tattare, var kommer alla uttrycken ifrån?

– Det är missuppfattningar som folk myntat genom historien. Sedan har man fortsatt med det fram till modern tid.

Varför finns det ingen plats för romer i samhället?

– Därför att romer inte har fått de resurser och verktyg som en vanlig medborgare får ta del av. Det har funnits laglig och organiserad diskriminering mot romer ända in i modern tid, där bland annat kyrkan har gått i spetsen för att förfölja och förtrycka romer. År 2000 bad ärkebiskopen om ursäkt för att kyrkan har förföljt och förtryckt oss.

Kan du se att det skett någon förändring under din livstid?

– Hela min barndom har varit i tvingad nomadiserad tillvaro. Jag har tvingats flytta i land och rike. Visst har det blivit förändring men inte i den takt som det borde ha blivit. Romer är fortfarande eftersatta i samhället.

Romsk musik är i många sammanhang glorifierad och älskad,varför tror du att attityden är annorlunda mot folket?

– Det är på grund av en lång historisk rasistisk propaganda. Också att man har använt romer i syftet att skapa mysticism och romantik. Det finns två sätt att se romer, antingen hata eller älska dem. Romer har alltid varit ett tacksamt objekt för flykt och romantik, som ett folk som
man kan drömma sig bort igenom. Det här fenomenet förekommer för andra minoriteter också.

Finns det en romantisering kring romers sätt att leva?

– Självklart finns det en klick människor som tycker det. Jag tycker att det är lika fördomsfullt att säga att man älskar alla zigenare eller alla romer precis som att säga att man hatar dem. Men jag föredrar det än hatet förstås.

Du kallade dig själv för Italienaren under en kortare tid, när du var yngre, för att slippa bli förknippad med romer. Tror du att folk dras med sådant fortfarande?

– Ja, det finns många som inte vågar erkänna eller ge sig ut för vad de är. De finns folk som byter namn till ett mer svensktklingande efternamn för att passa in och få vara med i leken. De mår inte så bra. Vi pratar om att vi lever i en demokrati, men det finns ett dolt
sätt att tänka. Att folk ska assimileras och bli mer likartade. Det finns en dubbelmoral där.

Hur mycket rom är du egentligen?

– Jag är Hans och ingenting annat. Att jag har ett romskt påbrå är någonting annat. Men jag är Hans. Det är så vi måste se på varandra för att motverka det där »vi och dem«-tänkandet.

Detta har hänt

För två veckor sedan började Frankrikes massutvisningar av romer. I regeringschartrade plan flögs tusentalet romer till främst Rumänien. Läger som de bodde i revs och många lever nu gömda i gymnastiksalar. Massprotester bröt ut runtom i Europa. Frankrikes president Nicolas Sarkozy kritiseras hårt men vägrade backa från beslutet. En av kritikerna är EU-minister Birgitta Ohlsson.

Hur förklarar du att NLD, demokratirörelsens största parti, valt att inte ställa upp i höstens val i Burma?

– Orsaken är att vi inte kan acceptera konsekvenserna av militärregeringens vallagar. Dels måste vi sparka ut vår ledare Aung San Suu Kyi, dels rätta oss efter en konstitution som vi finner helt oacceptabel. Dessutom har vi redan registrerat vårt parti en gång, 1988, och ska inte behöva göra det igen.

Trots att följden blir att NLD måste upplösas och den 7 maj försvinner som politiskt parti?

– Vi kommer inte längre att finnas som parti men det betyder inte att NLD försvinner i våra tankar. Sedan NLD bildades för drygt tjugo år sedan har vi hindrats från att utöva politisk verksamhet. Ledare som Aung San Suu Kyi, jag själv och många, många andra har spärrats in för våra åsikter. Ändå har kampen överlevt, och det kommer den att göra nu också. Vi tvingas att hala vår partiflagga, men jag är säker på att vi en dag ska kunna hissa den igen.

Vad säger du till dem som tycker att ni genom beslutet stängt dörren för en demokratisk utveckling i Burma?

– Att vi valt att inte registrera oss betyder inte att vi stänger dörren till den demokratiska processen. Men vi kan inte godta villkor som innebär att vi måste utesluta vår ledare Aung San Suu Kyi och sparka ut de hundratals partimedlemmar som sitter i fängelse, det kan vi helt enkelt inte. Om dessa villkor ändras vore det förstås möjligt för oss att ompröva beslutet.

Hur kommer upplösningen av NLD att förändra kampen för demokrati i Burma?

– Vi kommer att fortsätta arbeta tillsammans med andra demokratiorganisationer och med etniska minoritetsgrupper, som vi sedan länge har mycket goda relationer med. Vi har också ett mycket gott förhållande till EU, FN, USA och Asean (sydostasiatiska ländernas samarbetsorganisation), liksom till utländsk massmedia, och kommer att fortsätta arbeta med stöd av dessa relationer.

Hur påverkas Aung San Suu Kyis ställning?

– Hon är en galjonsfigur som har kraft att lösa Burmas problem, så världssamfundet måste fortsätta trycka på juntan för en fortsatt dialog mellan henne och Than Shwe (militärjuntans högsta ledare). Även om hon inte längre kan verka som politiker så har hon det burmesiska folkets och världssamfundets förtroende. Hon kommer att fortsätta vara en stark kraft inom burmesisk politik och vi kommer att stå vid hennes sida.

Hur är stämningen bland partiets medlemmar?

– Det rådde länge olika uppfattningar i frågan om registrering, jag tror att majoriteten tyckte att vi skulle delta. Men när vallagarna kom den 8 mars svängde inställningen totalt. Sedan dess är det väldigt få medlemmar som ansett att vi ska registrera oss, det gäller såväl centralt som ute i landet. Framtiden är oviss men det råder god stämning och vi står enade som grupp.

Du har tidigare sagt att en upplösning av NLD till och med kan vara positiv. Hur då?

– I över tjugo år har regeringens förtryck gjort att vi haft mycket svårt att utöva politiskt arbete. Partimedlemmar som utmanat regeringen har satts i fängelse. Det har gjort att vi inte kunna uträtta så mycket för att hjälpa Burmas folk som vi borde. När vi inte längre är organiserade som ett politiskt parti kan det bli lättare för oss att resa runt i landet, att träffa och stötta människor.

Vad kan ett land som Sverige göra för att främja en demokratisk utveckling i Burma?

– Enda sättet är att Sverige trycker på inom EU, som i sin tur kan sätta press på Burmas regering och samtidigt sända ett budskap till exempelvis Kina, som kan spela stor roll. Det kinesiska utrikesdepartementet förklarade nyligen att det måste till en dialog mellan Burmas olika ledare. Det har de inte sagt tidigare och det är mycket hoppingivande.

Vad säger du till svenskar som vill resa till Burma som turister?

– Vi har inget emot det. Att människor besöker vårt land är något ganska normalt i denna tidsålder när folk reser kors och tvärs över jorden. Vi välkomnar alla till vårt land.

Så NLD är inte emot turism till Burma?
– Nej, nej, inte alls. Det var skillnad 1996 när regeringen drev sin kampanj Visit Myanmar Year. Då kände vi oss tvingade att vädja till utlänningar att inte åka till vårt land eftersom det skulle gynna juntan. Men det var då. Nu välkomnar vi alla.

Fakta | Fängslad opposition

Den politiska oppositionen i Burma har varit belagd med munkorg sedan 1990, då oppositionsledaren Ang San Suu Kyi och hennes parti Nationella demokratiska förbundet (NLD) vann en jordskredsseger i de första fria valen på 30 år. Men valet ogiltigförklarades och militärjuntan stärkte i stället sitt grepp, Suu Kyi sattes i husarrest.

NLD-kämpen Win Tin är i dag 80 år gammal. 1989 fängslades han och placerades i det ökända Inseinfängelset, där han satt i 20 års tid. Fängelsestraffet förlängdes från det ursprungliga sju år eftersom Win Tin var politiskt aktiv även i fångenskap. Bland annat sammanställde han en rapport om förhållandena i fängelset som skickades till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

För dem av oss som inte vill ge upp drömmen om väst som en befriande och generös kraft i världen var 00-talet en mardröm. Gång på gång har våra ledare reagerat i stället för att agera, och för varje tilltag som beskrivits som en framstöt har så många reträtter vidtagits att det är rent sorgligt. I kriget mot en fiende med rötterna i medeltiden har våra ledare svarat med tortyrkammare och korstågsretorik; i kampen mot en islamism som skyr all frihet som dekadent har vi lagt grunden för en övervakningsapparat som kommer att bli makalöst svår att montera ner. Men ner måste den. 10-talet måste bli det årtionde då väst tar tillbaka initiativet och ser över sitt eget hus.

Och de hus där våra allierade bor. I dagarna har en 75-årig kvinna dömts till 40 piskrapp av en domstol i Saudiarabien. Det kan vara dags att fråga sig vad det landet har gjort för oss på sistone, annat än fått oss att skämmas över vårt oljeberoende. Hur har väst kunnat bli så utlämnat åt beslut som fattas i tredje klassens förbrytarstater som Saudiarabien och Iran? När vi lät Stalin behålla Östeuropa hade han sju miljoner man i området. Vi hade inget att sätta emot. Det har vi tydligen inte nu heller, med tanke på hur undfallande vi är. Enklare då att bygga ut signalspaning och övervakning; enklare att jävlas med de egna medborgarna. De är ju fredliga och fogliga.

Det finns förstås de som drar andra slutsatser, de som har tröttnat helt på väst som begrepp och idé, tröttnat på den parlamentariska demokratin och dess mördande långsamma utskottsmanglingar och utredningsmjäk. Så de kastar sten och tuttar eld på bilar och krossar skyltfönster i stället. Från Seattle till Köpenhamn har de hittills åstadkommit noll förändring i rätt riktning. Noll. Men väst är snart lika internt delat som USA var under Nixontiden. 00-talet har varit en tröttkörd bedrövelse också i det avseendet.

Den enda som verkar ha haft ett bra årtionde är jag själv. Jag har lärt mig laga mat, köra bil, hålla deadlines, till och med att hålla mig nykter när det behövs. En kärlek har hittat mig. Jag har tre eller fyra yrken. Om det någonsin har funnits ett läge i mitt liv när jag önskar att jag slapp hålla reda på hur det går för resten av världen så är det nu. Men i stället för att be hela världen fara åt helvete tänker jag be 00-talet att göra det. Och hoppas, en sista stjärnögt naiv gång, att nästa årtionde blir i alla fall lite bättre för den här världen jag aldrig slipper.

Det är snart två år sedan jag började skriva i Fokus. Jag vill tacka alla – alla, också de kompletta galningarna – som tagit sig tid att läsa och kommentera det jag har försökt säga. Ju dummare saker jag sagt, desto fler kommentarer har jag fått. Ju längre, klokare artiklar jag skrivit, desto tystare har det blivit. Det är säkert nyttigt för mig. Inte minst vill jag tacka alla på Fokus, en tidning som låter mig skriva på ett sätt jag aldrig skulle få göra någon annanstans – en tidning som vägrar ge upp tron på att folk visst orkar läsa bra texter. Och till alla läsare, tysta som gapiga: gott nytt årtionde. Sämre än det vi lämnar bakom oss kan det inte gärna bli.

Dagen därpå tryckte 91 svenska tidningar en appell för Isaak som författats av Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Ändå har den offentliga reaktionen på de båda artiklarna varit förvånansvärt dämpad.

Denna tystnad reser en fundamental fråga: Hur viktig är Dawit Isaak egentligen för Sverige? För svenska beslutsfattare och för den svenska allmänheten?

Vår artikel i Dagens Nyheter väckte bara en enda stark offentlig reaktion, nämligen från Erik Belfrage, bror till kabinettssekreterare Frank Belfrage. Han hävdade att vi på ett otillbörligt vis hade knutit hans namn till Dawit Isaak och Eritrea och krävde att DN skulle införa ett »förtydligande« i frågan.

Erik Belfrages reaktion är intressant på flera sätt. När vi nämnde hans person lät vi inte på minsta sätt antyda att han eller hans arbetsgivare, Wallenberggruppen, skulle ha något personligt eller affärsmässigt engagemang i Eritrea.

I stället framhöll vi vikten av att svenska UD noggrant överväger utgången av Sveriges eventuella framgång eller misslyckande i Eritrea, inte minst i ljuset av mera övergripande regionala och globala intressen. Både Eritrea och den afrikanska kontinenten som helhet besitter viktiga naturresurser, i synnerhet guld, koppar, nickel och uran. Svenska affärsintressen är djupt involverade i utvinningen av dessa resurser, framför allt genom företaget Lundin Mining Corporation. Lundin har i sin tur vittgående internationella förbindelser på andra ekonomiska områden, exempelvis inom energisektorn, och i länder som är strategiskt viktiga för Sverige, inklusive Ryssland.

Vi insinuerade med andra ord inte att enskilda individer skulle vara »skyldiga genom samröre«. Däremot påpekade vi en viktig, om än inte särskilt uppmärksammad »påverkan genom samröre«. Naturligtvis är det så att bedömningen av Sveriges övergripande intressen och prioriteringar inte sker i ett lufttomt rum utan i hög grad påverkar det sätt på vilket man hanterar känsliga frågor som Dawit Isaak. Ändå tycks det vara oerhört svårt att få till stånd en öppen diskussion i Sverige om dessa förhållanden, och särskilt om den svängdörr som existerar mellan UD och storföretagen.

Även i de fall där det nära samröret mellan politik och näringsliv ännu inte lett till någon direkt intressekonflikt finns det starka intressen som förenar svenska utrikesdepartementet och den svenska internationella företagslobbyn.

Detta kommer naturligtvis inte som någon överraskning. Trots det har Lundinföretagens djupa inblandning i Eritrea rest viktiga och nya frågor om Sveriges engagemang i kampen för mänskliga rättigheter, i synnerhet som det påverkar Dawit Isaaks öde.

Det svenska näringslivet kan inte gärna påstå sig stå utanför denna vidare »påverkanscirkel«, något som man också är medveten om. Det är därför som enbart ett omnämnande i samband med en person som Dawit Isaak och Eritrea leder till ett formellt avståndstagande i pressen.
Detta reser återigen frågan: Hur viktig är Dawit Isaak för svenska beslutsfattare, inklusive politiker och affärsmän? Det realistiska svaret är förmodligen »inte särskilt viktig«.

Om politik är det möjligas konst, som Otto von Bismarck en gång hävdade, då är diplomati förmågan att välja rätt prioriteringar, i synnerhet för en stat med en så djupgående humanistisk tradition som Sverige.

Vi inser mycket väl att det är en extremt svår uppgift att försöka påverka regimen i Eritrea, men det är också uppenbart att Dawit Isaak inte har hamnat tillräckligt långt upp på den officiella listan över prioriteringar. Den centrala frågan kvarstår: Är detta verkligen två uppgifter som totalt utesluter varandra – att tydligt ta ställning för en svensk medborgare i svårigheter och samtidigt tillvarata legitima svenska intressen, såväl politiska som ekonomiska, på den afrikanska kontinenten?

Det finns tecken som tyder på att även den svenska offentlighetens engage­mang håller på att mattas. Inte för att man inte längre bryr sig, utan för att man känner att man inte kan göra så mycket mer.

Den nyligen genomförda kampanjen i Expressen och andra medier var oerhört viktig, men de konkreta effekterna blev inte särskilt omfattande – ingen påtaglig ökning av protestlistan med namnunderskrifter, inga växande donationer och inga spontana protester som skulle ha tvingat antingen eritreanska eller svenska myndigheter att agera. Om inte den här kampanjen kan förankras i ett seriöst juridiskt arbete för mänskliga rättigheter, och samtidigt föras upp på en internationell nivå, kommer den antingen att upplösas helt eller förbli verkningslös.

Processen börjar faktiskt på hemma­plan: Dawit Isaak måste omedelbart få ett skickligt juridiskt ombud som kan företräda honom i alla diskussioner både i och utanför Sverige. Enligt den kanadensiske advokaten David Matas, som specialiserat sig på mänskliga rättigheter, har Internationella Rödakorskommittén inte bara en juridisk rätt utan också en juridisk skyldighet att kräva att få träffa Isaak i fängelset. Och även om vi inte tvivlar en sekund på svårigheten i att kunna utöva denna rätt, måste det nu göras en gemensam ansträngning av alla parter för att verkligen komma till klarhet om vissa grundläggande omständigheter kring Isaaks tillstånd, till att börja med huruvida han fortfarande är vid liv.

I det här läget kan bara en omfattande, internationell och offensiv handlingsstrategi rädda Dawit Isaak. En av de saker som måste göras är att anlita ett speciellt sändebud eller förhandlare i ärendet, som kan arbeta i nära sam­arbete både med svenska utrikesministeriet och olika organisationer för mänskliga rättigheter. Det finns ingen mer tid att förlora.

Arne Ruth var tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter.

Susanne Berger är forskare vid American University i Washington, DC, och har specialiserat sig på fallet Raoul Wallenberg.

Gammelmedia odlar en seglivad myt om att min generation är världsfrånvänd och politiskt ointresserad. Om nu någon har missat det var det vi förmodat apatiska barn som protesterade mot världshandeln och finansmarknaden innan det blev trendigt, samlades i miljondemonstrationer mot kriget i Irak, gav utvecklingsländer och NGO:s en röst i det globala samtalet, skickade pirater till Bryssel och en svart president till det Vita huset. Processerna är nya, men det är å andra sidan också utmaningarna.

Personligen ser jag väldigt negativt på våldsamt motstånd och tror på sådant som den demokratiska processen, public service och majoritetens goda vilja. Ur övertygade anarkisters perspektiv är jag alltså obotligt borgerlig. Det vet jag för de brukar säga så när jag pratar med dem, vilket händer ganska ofta trots att vi inte är överens. Det är nämligen så ett samhälle borde fungera. Därför blir jag heligt förbannad när anarkister och aktivister i media avfärdas som onda stenkastare eller naiva världsförbättrare. Om problemen på dagordningen inte går att lösa inom existerande ramar (och det gör de inte, det är ju även makthavarna rörande överens om) då är det väl ändå vansinne att inte intressera sig för alla tillgängliga politiska medel? Att inte lyssna på utopiska alternativ?

Oavsett vad man tycker om klimat­alarmisternas skrämselretorik kan ingen förneka att världen under de närmaste årtiondena står inför ett massivt problemkomplex. Sociala orättvisor, svält, fattigdom, kapitalismens negativa följder, energiförsörjningen, Europas demografiska utveckling – till och med synbara lyxproblem som djurrätt, folkhälsa och livskvaliteten i I-länderna, allt hänger ihop. På liv och död. Alla okonventionella sätt att samarbeta och förändra kommer att behövas. Den här utmaningen är vårt världskrig, vår digerdöd.

Vägen framåt är inte en profet, eller en enskild metod, den är ett nätverk av miljoner övertygade människor i ett fritt flöde av bra idéer. Helt oavsett vad som händer i de lyckta rummen är klimatmötet framför­ allt en tidpunkt för tusen folkrörelser att solidarisera sig med varandra, enas om målsättningar, demonstrera politisk vilja. Att då, som de danska myndigheterna, misstänkliggöra hela den processen och samtidigt kompromissa bort rättssäkerheten för sina medborgare är en provokation, en avsiktlig upptrappning. Mina anarkister har fått något desperat i blicken. Världen står redan i lågor, säger de. Människor dör. Vi hinner inte vänta på en global konsensus, på att marknaden fattar vad klimatförändringarna kostar. De ser kapitalets intressen bakom lømmelpakken och mörkermän vid makten. Det är en paranoia som inte är helt obefogad och i sådana lägen brukar radikalisering vara nästa steg. Jag hoppas jag har fel, för vi har inte tid att slåss på gatorna. De som brinner starkast måste gå i bräschen för att hitta lösningarna i stället.

Max Calner var tretton år när han blev akut omhändertagen enligt lagen om vård av unga. Efter många struliga år hade han slutat gå till skolan, han hade rusat runt på stan och hotat folk med en soft airgun och rånat en butik tillsammans med sitt gäng. Kvällen innan polisen hämtade honom hade han bråkat med sin mamma och misshandlat henne. Han hade velat gå ut, hon sa att han inte fick. Det slutade med att han sparkade henne flera gånger.

Det var droppen.

Socialtjänsten ansåg att det inte gick att låta Max bo kvar hemma. Han kastades in i en vårdkarusell som han tog sig ur först många år senare, när hela hans tonårstid hade försvunnit.

I debatten ställs ytterligheterna mot varandra; vissa menar att samhället ingriper för ofta, omhändertar barn för lättvindigt, agerar överförmyndare och splittrar familjer i onödan. Andra beskyller myndigheterna för att hellre låta barn fara illa än att med tvång skilja dem från deras föräldrar. Det heliga föräldraskapet ställt mot barnets rätt till trygghet. Familjens integritet mot tvingande myndighetsutövning.

I veckan bröt Stockholms stad mönstret. Tills nu har målet alltid varit att familjehemsplacerade barn ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Men en ny policy, som börjar gälla från månadsskiftet, kommer att göra adoptioner vanliga. Enligt socialborgarråd Ulf Kristersson handlar det om ett femtiotal barn per år som kan få nya föräldrar. Förändringen har vetenskapligt stöd i en dansk studie som visar att adopterade barn klarar sig bättre senare i livet, än barn som levt under mindre permanenta och trygga förhållanden.

Varje år skiljs 6 000 barn i Sverige från sina föräldrar. Kanske borde det vara fler?

Från 1900-talets början handlade myndigheternas åtgärder främst om att skydda samhället från dåliga element. Vanartiga, kriminella barn och barn till fattiga ensamstående mammor omhändertogs. Senare knöts omhändertagandet även till moraliska egenskaper. Barn till prostituerade, romer och andra medborgare med låg status underställdes samhällets ingripande.

Den sociala barn- och ungdomsvården är fortfarande i stor utsträckning en klassfråga:

Vart sjunde barn till lågutbildade ensamstående mammor med socialbidrag omhändertas. Medan detta bara gäller ett av 2 000 barn med högutbildade sammanboende föräldrar utan socialbidrag.

Den auktoritära lagstiftningen hängde med ända fram till dagens socialtjänstlag som instiftades 1980. Den föregicks av en strid mellan »familjelinjen« och »samhällslinjen«, där familjen avgick med segern. Föräldrarnas status och inflytande växte på gott och ont; att vara en del av en familj kan vara barnets bästa stöd. Men familjen kan också vara till nackdel för de utsatta barn som inte blir sedda och har svårt att kommunicera sina problem. En socialtjänstutredning om ett barns familje­förhållanden kan i stället lätt handla om föräldrarnas tillkortakommanden eller intressen.

– Det är lätt att familjefokus glider över i föräldrafokus och det är inte alltid av godo, säger Kerstin Wigzell som ledde den så kallade Barnskyddsutredningen som lades fram i somras.

Det är i regel föräldrarna som styr om socialtjänstlagens frivilliga insatser ska användas eller om det finns grund att tvångsomhänderta med stöd av lagen om vård av unga, LVU. Den stegvisa upptrappning av alltmer ingripande åtgärder som fanns före 1980 har slopats, nu är det antingen samarbete eller hårda bandage som gäller.

Konsekvensen är att det ofta dröjer längre innan man tillgriper tvång. Barbro Bengtsson, som öppnat sitt hem för sex fosterbarn sedan 1974 och är styrelse­medlem i Familjevårdens centralorganisation, är kluven inför utvecklingen. Å ena sidan anser hon att det är olyckligt att skilja barnet från sina föräldrar, å andra sidan ser hon hur de barn som placeras i familjehem ofta har farit illa och fått en allt svårare problematik.

– Det är svårt, men jag kan bara konstatera att jag aldrig träffat på ett barn som omhändertagits på fel grunder. Däremot stöter jag ständigt på barn som borde ha tagits om hand för länge sedan, säger hon.

Den bilden bekräftas av Eva Waltré vid organisationen Barnens rätt i samhället (Bris).

– Först händer ingenting, sedan händer ingenting, sedan händer ingenting och sedan blir det ett omhändertagande av ett barn som farit illa under den utdragna processen.

Bris förordar i stället fler former av »mellantvång«. Till exempel att barn ska kunna få stöd i hemmet, utbildning eller en kontaktfamilj, även om föräldrarna motsätter sig det.

I teorin är steget i dag långt till ett omhändertagande. Men i praktiken finns möjligheten att övertyga motvilliga föräldrar om att öppna insatser är att föredra framför tvångsinsatser.

– Vi kan alltid redogöra för alternativen – antingen går ni med på våra förslag eller så finns det en risk att vi undersöker möjligheterna till omhändertagande utan ert godkännande, säger Bitte Engzell som är socialsekreterare i Tumba söder om Stockholm.

För Max var det hög tid att samhället ingrep. Under uppväxten bråkade han mycket med sin mamma som han bodde hos mest. Hans pappa hade gjort två vändor i fängelset och föräldrarna var skilda. När han började skolan eskalerade problemen. Från femman till sjuan fick Max byta klass och skola flera gånger. Han kunde inte sitta still, tankarna vandrade och han störde de andra. På rasterna blev det slagsmål och han hade börjat missbruka droger. Senare fick han diagnosen adhd, men det visste ingen något om då. Han fick inte den hjälp han behövde.

– De borde ha gjort mer än att bara skicka runt mig till olika skolor, säger han.

Max mamma hade flera gånger bett om att få en stöd- eller fosterfamilj för att få avlastning. Socialtjänsten, som hade varit inblandad i situationen i flera år utan att föreslå någon annan hjälp, hänvisade till att det inte fanns resurser och att väntetiden var lång. Omhändertagandet var oundvikligt – men traumatiskt – när det väl gjordes, eftersom situationen blivit ohållbar.

– Det är fruktansvärt att komma fram till att man inte kan ta hand om sitt eget barn. Men det gick verkligen inte längre, säger hans mamma.
Under 1990-talet skedde det en formell förskjutning av samhällets fokus, från familjen och föräldrarna till barnen. Ny lagstiftning slog fast att barnets bästa alltid beaktas – en konsekvens av att Sverige 1989 hade skrivit under FN:s barnkonvention.

Men socialtjänstens ideal är ändå fortfarande att hålla ihop familjen.

– Föräldrar är alltid föräldrar. Den traditionella kärnfamiljen värnas, den är väldigt stark både som norm och ideal, säger docent Marie Sallnäs som forskar om socialt arbete vid Stockholms universitet.

Även om insikten om barns behov har ökat finns det fortfarande omfattande kritik mot samhällets hantering av utsatta barn. I Barnskyddsutredningen framhålls stora geografiska skillnader och variationer mellan kommunerna, brister i handläggning, oklart ansvarstagande, dålig delaktighet för de enskilda, bristande kompetens hos dem som hanterar ärendena och alltför undermålig uppföljning av de insatser som görs.

Förra hösten studerade socionomen Harald Gegner vid Kommunförbundet Skåne hur tre skånska kommuner arbetade med barnavårdsärenden. Hans slutsats var att snarlika fall behandlades väldigt olika beroende på var barnet bodde. Toleransnivåerna skiljde sig markant mellan kommunerna och besluten om samhällets insatser hängde på enskilda tjänstemäns magkänsla och godtycke.

– Det betyder att det inte finns någon rättssäkerhet för de här barnen, säger Eva Waltré vid Bris.

Socialsekreterarnas utbildning har kritiserats för att ha för svag anknytning till beprövad forskning och för att inte ge kunskap i att värdera problem, göra diagnoser och kunskap om vilka metoder som ska användas. Kritiken har också riktats mot vaga definitioner av nyckelbegrepp som »barn som riskerar att fara illa« – en formulering som uppenbarligen tolkas olika av handläggarna ute i landet.

Det kanske mest problematiska är osäkerheten om vilka metoder som verkligen fungerar när samhället väl ingriper.

– Insatserna som görs är inte alltid effektiva. De flesta är inte utvärderade och det finns flera exempel på att samhället gjort mer ont än gott. Till exempel visar undersökningar att bara vart tionde barn eller ungdom som omhändertagits mår bra när de blir vuxna, säger Knut Sundell som är docent i psykologi vid Socialstyrelsen.

Efterfrågan på vetenskaplig forskning och beprövade metoder är massiv. Den forskning som finns kopplas inte ihop med det praktiska arbetet, hävdar Karin Lundén vid Göteborgs universitet som studerat hur sviktande omsorg kan identifieras hos små barn.

– Vi är teorilösa, säger hon.

Madeleine Cocozza, psykoterapeut och socionom, som lade fram en avhandling om barns skyddssystem i Sverige, anser att det måste finnas bättre metoder och rutiner för hur socialarbetare ska arbeta med barn och familjer.

– Omhändertagande är ett oerhört kraftfullt ingrepp i människors liv. Och när det sätts in måste man veta att det är ett professionellt system – det har vi inte i Sverige, säger hon.

Just nu bereder socialdepartementet den så kallade Barnskyddsutredningen, som ska förbättra samhällets skydd av barn och unga. Enligt planen ska en ny barnskyddslag antas nästa höst. Syftet är bland annat att stärka samhällets insatser, särskilt för dem som far illa och dem som har omhändertagits, genom att förbättra socialtjänstens kompetens och dess förmåga att identifiera, förebygga risker och följa upp insatser som görs. Enligt Barnskyddsutredningen ska en lag samla bestämmelserna om samhällets stöd och skydd av barn och unga där barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut.

– När samhället med tvång omhändertar ett barn så måste den vård som sedan ges vara av allra bästa kvalitet. Det samma gäller när föräldrar frivilligt anförtror sina barn till samhällets vård. Så är det inte idag. Det är oacceptabelt, säger Kerstin Wigzell som ledde utredningen.

Ett annat förslag som regeringen tar ställning till är om fler insatser ska kunna genomföras mot föräldrarnas vilja. Betydelsen av barnets önskemål ska öka och de barn som är placerade utanför hemmet ska få en egen socialsekreterare som besöker dem minst fyra gånger per år.

Det kan jämföras med dagens situation där barn kan tvingas valsa från den ena socialsekreteraren till den andra för att gång på gång dra sin historia. Max hade sammanlagt fem socialsekreterare under sina sju år i samhällsvård.

– Jag tycker att det är för många. Det fanns inte någon person att prata med kontinuerligt, säger han.

Socialtjänstens familjeorienterade ideal innebär att många barn som är placerade i familjehem helst ska flytta tillbaka till sina föräldrar så fort situationen har blivit bättre. I dag omprövas en placering var sjätte månad.

– Det är på gott och ont. För små barn som behöver rota sig i en ny miljö kan det vara otryggt att alternativet att flytta hem igen hålls öppet, säger Marie Sallnäs.

Enligt förslaget till ny barnskyddslag ska återförening med föräldrarna fortfarande prioriteras. Om det inte är möjligt ska man kunna göra upp en mer långsiktig plan där återförening inte är det slutgiltiga målet. Syftet är att barnet ska bo där det mår bäst.

Kurvorna över omhändertaganden av barn och ungdomar mellan 1990 och 2007 (se diagrammet ovan) visar tydligt att antalet omhändertagna ungdomar ökat medan antalet omhändertagna barn hela perioden legat på samma nivå. En förklaring kan vara att det finns ett samband mellan de växande, akuta problemen för äldre barn och tonåringar och bristen på effektiva stödjande insatser riktade till små barn.

– Tidigare insatser skulle få ner antalet omhändertagna ungdomar. Det är inte bara något jag tror, det vet jag, säger Karin Lundén.

Relationen mellan antalet anmälningar till socialtjänsten om barn som far illa, hur många utredningar som genomförs om deras hemförhållanden och de åtgärder som sedan vidtas, är ett annat mått som indikerar hur många som behöver respektive får hjälp. Av knappt 6 000 anmälningar i Stockholm under åren 2002–2004 ledde bara runt 40 procent till någon sorts åtgärd i form av öppenvård eller omhändertagande.

Men att en så låg andel av alla anmälningar leder till utredning illustrerar snarare att det finns en tendens till allt för stor anmälningsiver i Sverige, hävdar Knut Sundell som menar att det har gått inflation i begreppet »fara illa«.

– Det finns en övertro om att samhällets insatser ska hjälpa. Dessutom stjäl alla utredningar resurser från de barn som verkligen behöver bli omhändertagna, säger han.

Det är uppenbart att den stora frågan inte är om de runt 6 000 barn och ungdomar i Sverige som varje år separeras från sina föräldrar borde vara fler eller färre. Vägen framåt handlar i stället om att ingripa i tid och på rätt sätt – med tvång eller med hjälp av frivilliga föräldrar.

För Max var det bra att det äntligen hände någonting när han blev omhändertagen. Men behandlingen som följde var i själva verket undermålig, han tyckte snarare att det handlade om förvaring. Tidigare stöd i skolan hade varit bättre, tycker han, och att få utredas på hemma­plan. Det hade betytt mycket med en vanlig skolgång. I stället har han så dåliga minnen från den tiden att han har slängt alla skolfoton. Och de sju år som han fick tillbringa på över 15 olika hem har satt sina spår.

– Jag är institutionaliserad. För mig är det tryggast att vara inlåst. Ibland har jag tänkt på att begå brott bara för att få åka in igen.

Fakta | Vilka insatser görs?

Frivillighet först …
Socialtjänsten kan genom sitt förebyggande arbete, ansökan från den berörda familjen eller anmälan av en utomstående få reda på att den behöver ingripa för att ge ett barn skydd.

Den ska följa utvecklingen hos barn och ungdomar som har visat tecken på en ogynnsam utveckling och kan i samråd med föräldrar och barn besluta om frivilliga insatser, till exempel olika program, utbildningar, verksamheter, kontaktfamilj eller placering utanför hemmet.

… Därefter tvång
Om socialtjänsten kommer fram till att ett barn behöver vård utanför det egna hemmet men vårdnadshavaren eller barnet självt – om det fyllt 15 år – motsätter sig detta, kan socialnämnden ansöka hos länsrätten om vård enligt LVU (lagen om vård av unga).

Placering utanför hemmet kan ske antingen på grund av barnets eller ungdomens eget beteende (kriminalitet eller missbruk) eller för att den riskerar att fara illa i sin miljö för att föräldrarna inte kan ge det stöd som behövs för en bra uppväxt.

Vård enligt LVU kan bland annat innebära placering på:
HVB-hem, hem för vård och/eller boende. Kommunala eller privata bolag som tar emot barn och ungdomar.

Familjehem (kallades tidigare fosterhem) som är den vanligaste placeringsformen. Barnet placeras hos en av Socialstyrelsen godkänd familj. Här hamnar den största delen av de omhändertagna. Kommunerna har stora svårigheter att rekrytera familjehem.

Särskilda behandlingshem (kallas också paragraf 12-hem). En större institution med låsbar avdelning som drivs av Statens institutionsstyrelse.

FÖRÄNDRING
Enligt förslaget till ny barnskyddslag ska barnets bästa vara avgörande både vid frivilliga och icke frivilliga insatser. I dag gäller detta i LVU, medan barnets bästa enligt socialtjänstlagen bara ska »beaktas«.

Sedan artikeln skrevs har de juridiska kvarnarna fortsatt mala.

På fredag ska slutförhandlingarna i rättegången mot Kaing Guek Eav, mer känd som Duch, avslutas. Enligt åtalet bär han ansvar för 15 000 människors död under Röda khmerernas folkmord i Kambodja 1975-1979. Den nu 67-årige Duch har under rättegången intagit en ödmjuk position och upprepade gånger bett om förlåtelse för sina handlingar. Dom mot honom väntas falla i början av 2010. Tidigare i år träffade Fokus kambodjanen Youk Chhang, själv offer för Pol Pots härjningar. Sedan 1997 driver han ett dokumentationscenter för att minnena från folkmordet aldrig ska falla i historiens glömska. Läs intervjun med Youk Chang här.

Så till vidrigheter begångna på europeisk mark. I förra veckan meddelades det att rättegången mot Radovan Karadzic skjuts upp till den 1 mars 2010 efter protester från den åtalade själv, som skött sitt eget försvar och krävt mer tid till förberedelser. Rättegången har hittills påmint om en cirkus och den åtalade har bara infunnit sig vid ett enda tillfälle: för att upprepa mantrat att han inte är tillräckligt inläst för att kunna försvara sig själv och inte vill ha en advokat.

I förra veckan utsågs ändå en brittisk jurist vid namn Richard Harvey att sköta Karadzic försvar. Karadzic var president 1992-1996 i den bosnienserbiska republiken, Republika Srpska. Han riskerar nu livstids fängelse och står åtalad för folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Nu återstår också att se om de 1500 människorna som dödades i samband med valet i Kenya 2007 ska få någon form av upprättelse. ICC:s chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo sade vid ett besök i Kenya för ett par veckor sedan att han tänker be om en utredning för att se om en förundersökning kan inledas.

En sak är tyvärr säker. De internationella brottmålsdomstolarna lär aldrig stå sysslolösa.

Hur menar du då?
– Sverige valde transformering i stället för inkorporering. Det betyder att den inte är lagstadgad utan bara att lagarna ska anpassas till konventionen.

Vad innebär det i praktiken?
– Att barnens rättigheter har urholkats och inte respekteras. De blir beroende av vuxnas godtycke i asylärenden, flyktingskap, vårdnadstvister, fosterhemsplaceringar och omhändertagande enligt lagen om vård av unga.

Vilken är den största bristen, enligt dig?
– Att domare, ledande politiker och ämbetsmän anser att svensk lag går före barnkonventionen. Man sätter systematiskt barnkonventionen ur spel i ämbetsbedömningar. Det är mycket upprörande och leder till barocka beslut.

Kan du ge något exempel?
– Titta bara på fallet med flickan Lollo som skulle utvisas till Kroatien tillsammans med sin pappa som hade dömts för misshandel av henne.

Varför skulle det bli bättre om den var lagstadgad?
– Då skulle alla domstolar och myndigheter tvingas att anpassa sig och vara medvetna om rättigheterna. Till exempel skulle papperslösa barns rätt till skola och vård vara självklar. I dag sätts barnkonventionen åt sidan vid konflikter med svensk lag, trots att det är meningen att det ska ske tvärt om.

Ett argument mot att lagstadga är att konventionen är för odetaljerad för att ha någon verkan. Hur ställer du dig till det?
– Det går jag inte med på. Den är inte mer flummig än Socialtjänstlagen till exempel. Vi har dessutom inkorporerat Europakonventionen om mänskliga rättigheter i svensk lag. Varför skulle man inte kunna göra det med barnkonventionen? Om vi jämför med miljöskyddslagen, som också kräver tolkning vid tillämpningen, så innebär det att domstolar och myndigheter tvingas tänka igenom den för att veta hur man ska förhålla sig.

Varken USA eller Somalia har ratificerat konventionen och många länder har reservationer. Dessutom föregicks den av många års diskussion. Vad är det som är så kontroversiellt?
– I många länder har man inte förstått att barn ska ses som självständiga människor. I USA finns det ett samband med sjukvårdsförsäkringen. De är rädda för att barn som inte omfattas av någon försäkring ska väcka åtal. I många religiösa länder anser man att familjen eller samfundet ska styra över barnet. Alla andra länder har ju formellt godkänt konventionen, men inget lever fullt upp upp till den.

FN:s barnrättskommitté kritiserade Sverige tidigare i år för att barn har för liten kunskap om sina rättigheter och för litet inflytande? Vad säger du om kritiken?
– Den är befogad och kommittén uppmanar Sverige att upphöja barnkonventionen till lag. Unicef vill även att man ska undervisa i skolorna om barns rättigheter. Det är lika viktigt att kunna som att lära sig alfabetet eller multiplikationstabellen.

På vilket sätt tycker du att man ska fortsätta arbeta för att stärka barns rättigheter?
– Man måste förändra tänkesättet. Jag kommer ihåg arbetet med lagen mot barnaga. Uppfattningen för 30 år sedan i riksdagen var att »men vi kan ju inte lägga oss i vad man gör inom familjen«. Dessutom tyckte man att det var fin svensk sed. Vi är inte färdiga med det förändringsarbete som innebär att vi respekterar barnen fullt ut.

Annan kritik som framförs handlar om Sveriges tillkortakommanden när det gäller handikappade, hatbrott, sexuellt våld mot kvinnor, kvinnor på arbetsmarknaden och diskriminering av romer och samer.

Här, i Kinas nordöstra hörn, ligger Xinjiang. Kinas största provins. Eller Östturkestan, som det hette innan det blev kinesiskt. Ett ökenlandskap omgärdat av väldiga bergskedjor.

Ogästvänligt, avlägset och isolerat. Så långt ifrån havet man kan komma, mitt på den väldiga landmassan som utgör Asien och Europa. Ingen plats i Kina är varmare på sommaren, få är kallare på vintern.

Xinjiang ligger väldigt långt ifrån Beijing, både geografiskt och kulturellt.

Befolkningen i Xinjiang är med kinesiska mått inte stor – bara dryga 20 miljoner. Ändå är det hit som regimen i Beijing riktar sitt fulla intresse. Inget problem är just nu större för de kinesiska ledarna.

Problemet handlar om de 20 miljoner invånarna. Knappt hälften av dem utgörs av uigurer – en muslimsk folkgrupp med en form av turkiskt talspråk och ett arabisktbaserat skriftspråk – och nästan lika många tillhör i dag den hankinesiska majoritetsbefolkningen i Kina.

När kommunistpartiet 1951 definitivt tog makten över regionen, genom att krossa ett uiguriskt uppror, utgjorde hankineserna mindre än en tiondel av befolkningen. Sedan dess har makthavarna i Beijing sett till så att inflyttningen av hankineser har pågått systematiskt.

I uigurerna ögon är hankineserna ockupanter. Folkgrupperna har hela tiden levt separerade från varandra och förhållandet dem emellan har varit spänt.

1999 var ett turbulent år med upplopp, massakrer, bussbomber och avrättningar. I somras var oroligheterna tillbaka.

En rad upplopp bröt ut i Xinjiangs huvudstad Ürümqi i juli, som enligt officiella kinesiska siffror resulterade i 197 döda och 1 721 skadade. Intresseorganisationer för uigurerna påstår att de verkliga siffrorna är högre.

Ett par månader senare blev hundratals personer attackerade och stuckna med påstått hiv-infekterade sprutor och oroligheterna tog ny fart.

Human Rights Watch rapporterar att minst 43 uiguriska män och pojkar saknas efter att ha förts bort av polis. Och Amnesty International talar om orättvi­sa rättegångar sedan enbart uigurer har ställts inför rätta anklagade för delaktighet i upploppen, varav flera har dömts till döden.

Fyra månader efter att oroligheterna bröt ut är det för tillfället lugnare. Men myndigheternas informationsblockad av Xinjiang – det är omöjligt att skicka både e-post och sms – pågår fortfarande.

Varför är avlägsna Xinjiang så viktig för kinesiska kommunistpartiet?

Naturresurser, lyder ett svar. Uran, järn, kol och olja. Den kinesiska staten har investerat stora summor pengar i områdets industri och infrastruktur. 1963 förbands Xinjiang med järnväg till resten av Kina. Sedan dess har välståndet mångdubblats. Men uigurerna klagar på att jobben i första hand har gått till hankinerser.

En annan anledning, som stått sig i tusentals år, är att området genom historien har varit en gränstrakt och genomfartsled, där olika krigsmakter stått mot varandra. Bara en titt i en kartatlas avslöjar vilket geopolitiskt intresse det finns i Xinjiang. Omringad av Mongoliet i norr och Tibet i söder. Däremellan gränser till Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tad­z­jikistan, Afghanistan, Pakistan och Indien.

Sidenvägen – där kamelkaravaner tran­­s­­porterade guld, kryddor, siden och andra värdesaker mellan Fjärran östern och Romarriket – gick här igenom. Den som kontrollerade Xinjiang kontrollerade handeln. Kineserna försökte med vapenmakt och nådde i perioder framgångar, beroende på hur starkt kejsardömet var vid den tiden. Då och då lyckades muslimska grupper bryta sig loss. Däremellan styrdes området av persiska, mongoliska och turkiska härskare.

Alla ville ha en del av Östturkestan, så också Sverige. Svenska Missionsförbundet grundlade stationer och hade missionärer där i 44 år i början av 1900-talet. Med sig hade de Xinjiangs enda tryckpress, vilket gjorde dem populära. Äventyraren Sven Hedin omkom nästan ute i öknen i sin jakt på försvunna städer.

Stormakterna hade givetvis sina representanter i Xinjiang.

De mest mytomspunna var Storbritanniens och Rysslands konsulat i ökenstaden Kashgar. Mitt i ingenstans, för ungefär ett sekel sedan, i varsin ände av den lilla staden byggde de lyxpalats. De anlade tennisbanor och skaffade pingisbord. I trädgårdarna växte blommor och träd från Europa. Britterna lät till och med frakta ett piano via landvägen över några av världens högsta bergsmassiv.

Rivaliteten gjorde länge att ryssarna och britterna vägrade prata med varand­ra. Ingen av dem ville dela med sig av informationen om handelsvägar, politiska allianser och militära aktivister.

I dag har Kina ensam makten över Xinjiang. Det hårdföra bemötandet av protester i regionen visar att de inte kommer att ge ifrån sig kontrollen.

Det handlar om pengar och handel. Om militär makt och politisk makt. Och om den av kinesiska regimens omhuldade dominoteorin: faller en faller alla. Släpper de på kontrollen, resonerar de, kommer Taiwan och Tibet att följa.

Stabiliteten framför allt.

Så det gäller att visa att Xinjiang är kinesiskt och kommer att förbli så. Om något symboliseras detta av den 18 meter höga Mao-statyn som reser sig mitt i Kashgar.

De kinesiska ledarna är fast beslutna att se till så att uigurernas dröm om ett fritt Östturkestan förblir enbart en dröm.

Det här är Taklamakanöknen. Platsen utan återvändo.