Vid ett bord i det trånga köket satt en spinkig pojke med bandagerade vrister och skrev maniskt på sin lilla bärbara dator. Någon viskade: Det där är Justin Hall, internets första kändis. Vi hälsade och han kommenterade bandagen. Nerverna hade tagit stryk av allt skrivande. Det var första gången jag träffade en tjugoåring med karpal­tunnelsyndrom.

En skäggig, lite för gammal, brittisk ekonomi­journalist, utsänd för att berätta historien om internetboomen, hoppade jämfota bredvid oss och skrek »Det är här det händer, det är här det händer!«. Vi tittade bort, en aning generat.

Sjutton år senare sitter vi på en restaurang bara några kvarter därifrån. Justin Hall har slips, chefsjobb på ett dataspels­företag och vi kan konstatera att den brittiska journalisten hade rätt. I någon mån var det just där, just då, det hände. De tankar som for runt i den där lägenheten hade redan resulterat i en webbplattform och utvecklandet av enkla publiceringsverktyg och ledde så småningom fram till Craigslist, Hotwired, den öppna mjukvarulicensen Apache och en rad andra projekt som förebådade det som kom att kallas »Web 2.0« på 2000-talet. Cyborganic fungerade som en plattform för text- och bildpublicering, vilket på allvar utmanade mediernas och bokförlagens tolkningsföreträde. Justin Hall var den främsta förkämpen för vad han gärna ville se som en rörelse av människor med generationsunika förutsättningar att få berätta sina egna historier på egna villkor.

Justin Hall fick sin första internet­uppkoppling 1993 och anmälde sig till ett nyhetsbrev som listade alla webbsidor som startat den senaste veckan. Sällan mer än tjugo stycken.

– De flesta var värdelösa, vilket var fantastiskt bra eftersom det fick mig att tro att jag kunde göra det bättre själv. Så jag skaffade en webbadress och började skriva dagbok.

Han skrev maniskt, mycket och extremt personligt. Han skrev om allt, utan något som helst skyddsnät eller några egentliga hänsyn till de människor han mötte eller omgav sig med.

Under en period tillhörde hans sajt, links.net, en av de mest besökta i världen. De som följde honom fick läsa om hans pappas självmord, hans relationer, mat­vanor, sexliv, drömmar och arbete. Efter tio år, när han hade producerat närmare fem tusen unika postningar och blivit utnämnd till »the founding father of personal blogging« i New York Times, bröt han ihop. Online förstås.

I den film han lade ut på ­nätet håller han en lång, hjärtskärande monolog medan tårarna rinner: »Tänk om intimitet är det som utspelar sig i de stilla stunderna. Jag tänker att webben gjort att jag aldrig är ensam och därför matar jag den med min intimitet. Men tänk om det jag utövar som en religion driver människor ifrån mig«, kved han medan orden stockade sig. Sedan slutade han blogga, gick igenom hela sin enorma textmassa och anonymiserade alla nämnda personer.

Filmen var som ett slags crescendo, den förebådade en ny tid när människor skulle stänga ned sina bloggar och bli personliga och privata igen. Åren därpå exploderade först Facebook och sedan Twitter.

– Det var fel. Internet är för kraftfullt, det finns i vår ryggmärg nu, det är inbyggt i våra sätt att leva.

– Den där filmen kom till i ett skede när jag stod inför ett beslut: att gå in i en vuxen relation eller fortsätta mitt liv på nätet, och ersätta all den bekräftelse jag gjort mig beroende av med intimiteten i en privat relation. Det var fruktansvärt, det var som en avgiftning.

Men han gjorde det, och under fem år skrev han nästan ingenting. Tills relationen kraschade och han frågade sin ex-fru om det gick bra att skriva om skilsmässan på nätet. Han säger att han är mer sansad nu. Han slänger sig inte på datorn efter en dejt och skriver att han träffat sin stora kärlek. Han försöker att inte skrämma bort människor.

– Vad som har blivit svårare att leva med är reaktionerna. Lägger man upp sitt liv på nätet bjuder man in andra, och all respons är inte trevlig. Men jag tror att jag fortfarande har kvar något av den där lite naiva idealismen: jag vill få dela med mig av saker jag varit om. Det är internets välsignelse.

Han menar att det handlar om att hela tiden vara uppmärksam på sig själv, att inte blanda samman viljan att hjälpa med behovet att bli sedd.

– Samtidigt har ju utvecklingen gjort saker och ting mycket mer tillspetsade än när jag började. Jag fick släpa runt utrustning, koppla upp mig med långsamma, analoga modem. Nu går varenda person omkring med hd-videokameror i fickan, kapabla att strömma skiten rätt ut på nätet. Det ställer rätt höga krav på förtroende mellan människor. Mina yngre vänner använder medierna på ett annat sätt än jag gjorde. Jag uttryckte personliga tankar, de ägnar sig snarare åt något slags grooming: de lägger ut gemensamma evenemang, taggar varandra när de äger rum, postar bilder och bekräftar samhörighet.

De sociala medierna, tjänster som används för att koppla samman människor, har exploderat på ett sätt som ingen kunde förutse. Medan riskkapitalisterna fokuserade på handel är det nördar som Mark Zuckerberg som har blivit de stora vinnarna, personer som dels kunnat programmera, men också haft en insikt i hur det sociala livet på nätet fungerar. Face­book handlar om att inkludera och exkludera, att genom filter och inställningar ge användarna kontroll över sin integritet. Det är där själva utvecklingsarbetet sker. Det är det som driver bolagets börskurs.

– Jag hade antagligen behövt något liknande. Men jag hade aldrig kunnat skapa en sådan tjänst. Jag drömde aldrig om att skapa företag, jag ville bara använda nätet för min egen skull. Jag hade inget sådant driv, ingen vilja att tjäna pengar. Jag ville träffa tjejer, klä av mig, ha sex och blogga om det.

Efter middagen går vi nedför gatan, ut på San Franciscos främsta hipster­boulevard Valencia. Flera fik och restauranger har skyltar med att ställena är »wi fi-free«, det vill säga något slags oaser i det uppkopplade samhället. En logisk utveckling, säger Justin Hall och menar att det måste finnas sätt att komma undan också.

– Jag kan se farorna med internet, bekräftelsebehovet, att alla alltid är frånvarande i ögonblicket, att de – precis som jag gjorde – levde för att berätta om livet i stället för tvärtom. Men på det stora hela är det ju fantastiskt så det blev. På sätt och vis lever vi i den drömvärld jag såg framför mig när jag upptäckte internet 1993. Visst, folk tar skada, men varje dag händer det så mycket fantastiskt; folk möts, utbyter kunskap, kommer till sin rätt, uttrycker sig. Det goda överväger lätt, man måste bara sansa sig lite.

Fräste en retad Kjell-Olof Feldt spontant till programledaren i radions »Studio Ett«, under lördagens extrasändning, efter att Håkan Juholt just aviserat sin avgång.

Studioreportern Jörgen Huitfeldt, som försökt mana Feldt till att utveckla sin leda vid Juholt, reagerade med en blandning av ironi och skamsenhet.

Feldt har ju rätt. Sosse eller ej, nu är vi lite till mans trötta på reportrarna som tänjer och sliter och drar i s-krisen, för att få den att passa den dramaturgiska mall som denna exceptionella … oerhörda … historiska process kräver.

Men Kjell-Olof Feldts fräsning var en stilistisk anmärkning, knappast en politisk. Kanske vände han sig mot det flitiga bruket av klyschor: »det mäktiga VU« eller »höger- och vänster-falangen«, kanske var det den andtrutna upphetsningen som fått honom att lacka till. Men att Jörgen Huitfeldt och Helena Groll hotade demokratin tyckte han knappast.

På twitter och bloggar bubblar däre­mot föreställningen att det var själva mediedrevet som fällde Juholt. Och i samma »Studio Ett«-program hade en lika andtruten Göran Greider anklagat medierna för »häxjakt«. Håkan Juholt sa i en intervju att han kände reportrarnas »hat«.

Ur emotionell aspekt är det svårt att säga emot. För den som befinner sig inne i ett mediedrev, som strumpan i tumlaren, är det svårt att skilja på upp och ner. Allt svindlar. Men »hat«? Varför skulle »Ekots« Inger Arenander eller Aftonbladets Lena Mellin hata Håkan Juholt? Det gör de inte. Och en före detta partiledare borde heller inte använda ordet hat eller förakt.

Jag har ingen förståelse för Håkan Juholts ordval, men stor förståelse för hans känsla. Ur mänsklig synpunkt kan drevet alltid fördömas. Men drevet måste alltid försvaras, för demokratins skull. Utan mediedrev skulle nog aldrig någon lämna sin plats, någonsin.

Drevets mekanismer är välkända. Pressens drevkarlar kan inte ensamma fälla ett politiskt djur. De driver. Men det är inte ledarskribenterna eller skjutjärnsreportrarna som avlossar den dödande kulan. Den kommer, som den kanske gjorde vid Fredrikshald, alltid från de egna leden.

Det var inte tidningarna som tvingade Anna-Greta Leijon att avgå efter Ebbe Carlsson-brevet, det var Ingvar Carlsson. Han fick också säga åt sin skyddsling Mona Sahlin att ta timeout – efter Tobleroneaffären. Det var inte medierna som sparkade Ulrica Schenström, det var Fredrik Reinfeldt. Och han var ledsnast av alla.

Alla politiskt intresserade svenskar kan rabbla de här exemplen i sömnen, det kan Göran Greider också. Därför är det illa att han utan att blinka skyller Juholts fall på medierna, på de »borgerliga medierna«.

Gud ska veta att man kan kritisera medierna för mycket; slarv med press­etiken, bristande förtroende och överdriven smak för soppa kokt på spik. Men att på allvar hävda att »borgerliga« medier förvanskar krisen inom socialdemokratiska arbetarpartiet är något annat.

Göran Greider är en rolig och uppskattad röst i svensk debatt, inte minst av mig. Men jag har svårt att bara flabba åt honom i det här fallet. Om analysen av epoken Håkan Juholt blir att (Stockholms)media fällde landsortens och vänsterns s-ledare av illvilja eller politisk beräkning, vad säger det om det politiska och publicistiska livet, om det fria ordet i Sverige?

På vilken punkt förbröt sig medierna mot Håkan Juholt eller socialdemokratin? Jag kan mycket väl förstå att det var obehagligt att i oktober bli jagad av reportrar genom Radiohusets korridorer. Och visst måste det ha känts parodiskt i januari med trettiosju reportrar huttrande på Sveavägen i Stockholm, utanför partihögvarteret. Men om reportrarna inte hade stått där, skulle verkställande utskottet då ha fattat ett annat beslut om Håkan Juholts framtid? Skulle sprickorna i partiet läka automatiskt?

De yrkesetiska och stilistiska problemen med mediedrevet ska vi absolut kritisera. Men kanske är det dags att påminna Göran Greider med flera om hur skymningen föll i Ungern och Vitryssland? Det började med att någon skrek i höga sky över mediedrev, att medierna gick för hårt åt politiken. Det gör man som bekant inte längre, för det är förbjudet enligt lag. I Ungern är det makten själv som bestämmer när det ska vara drev, och mot vem.

För övrigt är det lätt att glädjas med Dramaten som verkar ha fått en alltimehigh med Mats Eks version av Strindbergs »Spöksonaten«. Huka månde Stockholms Stadsteater, som haft medvind så länge. Även inom teaterns värld skiftar opinionen. Men det är inte kritiken som skapar konsten. Lika lite inom teatern som inom politiken.

Missa inte!

I morgondagens Fokus kommer hela berättelsen om hur kuppmakarna agerade i Torbjörn Nilsson reportage om Håkan Juholts sorti.

Så skrev Viola också sina bitterljuva ­kåserier i 70 år, en i dagens medieklimat lätt svindelframkallande tidsrymd.

Det började med att hennes kåsörkändis till make Erik Zetterström, Kar de Mumma, smög in en av hennes texter. Dessförinnan hade kontoristen Marianne Enhörning publicerat kåserier i Norrköpings Tidningar, staden där hon och brodern växte upp med en ensamstående, konstnärligt sinnad mamma. Fadern försvann tidigt ur familjens liv.

»Inte min typ«, skrev Marianne initialt i sin dagbok om mannen hon skulle komma att leva med i över femtio år. Hon introducerades för Erik Zetterström på Ulriksdals kapplöpningsbana, året var 1936 och den (redan gifte) skribenten och revyförfattaren var prydd med plommonstop och fluga.

När hon insett att Kar de Mumma faktiskt var rätt typ deklarerade hon rättframt att hon ville ha tre barn med honom. Sagt och gjort.

Ett starkt minne för dottern Charlotte Schröder är hur modern sitter på det älskade sommarhusets veranda och läser saga efter saga för Charlottes egna döttrar. »Det är så man skapar bokläsare.«

Själv fick Charlotte ofta följa med på filmvisningar. För Marianne Zetterström skrev flitigt även utanför kåseriskrået, och var filmrecensent i Idun, Vecko-Journalen och Månadsjournalen. Hon gav dessutom ut ett tjugotal böcker, bland dem den korta självbiografiska romanen »Dagarna i våras« (1972). Där kallar hon sitt värv för ett slaveri som skänker mening åt tillvaron: »Att skriva är en glädje och en plåga. Att inte skriva är bara plåga.«

Oj, halvvägs kommen i en runa över Marianne Zetterström och inte en rad om naturen. Illa. För det kan inte vara mer än en handfull Viola-betraktelser som inte filtrerats genom växtlighetens eller årstidernas skiftningar. Som i ett minnesvärt kåseri om skymningsljuset: »Man står vid fönstret och stirrar ut i skymningsljuset, det förrädiskt lätta blå, som mycket väl kan ge frost till natten, och alltsammans är främmande, ingenting öppnar sin famn.«

Dottern Charlotte Schröder brukade gråta av längtan när hon läste Violas beskrivningar av sommarparadiset Engsholmen. Så är hon också fast bosatt på holmarna numera.

Marianne Zetterström däremot passade inte som permanent öbo. För det var hon alltför flärdfull. Kåsören var högst modemedveten in i det sista, och enda gången hon tappade humöret med barn, barnbarn och barnbarnsbarn var när de klädde sig som »slashasar« ­eller använde skrikigt färgade nagellack.

Under de eleganta blusarna bultade dock ett oroligt hjärta. Viola var en ängslig natur och förstorade ofta upp svårigheter. »Jag är en glad pessimist«, klargör hon i självbiografin, »medan min man är en sur optimist, han tror att allt ska gå bra, men inte skrattar han för det.«

Efter Kar de Mummas död 1997 blev saknaden en ständig följeslagare, för att inte tala om när sonen Carl – även han kåsör, »Carl Z« i Dagens Nyheter – gick bort i förtid 2005.

Då piggade de långa hjärtliga telefonsamtalen med Ingmar Bergman upp.

På en punkt var telefonparet inte överens: till skillnad från Bergman tyckte Marianne Zetterström inte om musik.

När ålderdomshemmet där hon tillbringade sina sista år planerade en utflykt till »Allsång på Skansen« bad dottern att modern skulle slippa, »hon skulle bli så arg, hon hatar sådant«.

Personalen respekterade önskan, de hade inte vågat annat. Så nog måste kåsören Violas kärva bitskhet ha glimtat fram även genom Marianne Zetterströms blygsamma utstrålning.

Hon får avsluta själv med de sista meningarna i ett kåseri från år 2000, där hon ondgör sig över polisväsendet, politikerna, utbildningssystemet … ja mänskligheten i stort: »Du kanske har märkt att jag är på ett förskräckligt humör i dag? Bäst att sätta punkt innan du säger upp bekantskapen. (Du skulle bara våga.)«

Lisa Boda, journalist

– Verkligen inte, sa tv-mannen.

– Nej, verkligen inte, sa kvällsmurveln.

179 röster på Jonas Sjöstedt senare hade vänsterpartiet fått en partiledare som tycks gå hem hos journalist­kåren lika mycket som bland partifolket. När till och med liberala ledarskribenter kallar vänsterledaren för »sansad« och »verklighetsförankrad« och konservativa åsikts­maskiner utmålar honom som statsministerkandidat – då är det som natt och dag jämfört med hur »kommunisten« Lars Ohly brukade beskrivas. Trots att Sjöstedt – som han själv säger – i dag står sin föregångare nära rent sakpolitiskt.

Men en sak har Sjöstedt som Ohly saknade: en insikt om att mellan honom och målet om 10–15 procent av rösterna i nästa riksdagsval står en journalistkår som han måste komma på god fot med. Sjöstedt tillhör minoriteten i partiet som aldrig har skyllt vänsterpartiets motgångar på »borgerlig media«. Han vet att varje budskap han vill nå ut med till väljarna måste förmedlas av journalisterna. Och att då, som Ohly gjorde i sitt avskedstal, orda om vilka »urbota dumma frågor« han får är knappast ett genidrag.

Vill man gå hem i rutan måste man gå hem hos dem som bestämmer över rutan. Gör man det kan man framställas som en kunnig och debattskicklig frälsare – även om man är en vänsterpartiledare som bor på Östermalm.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

I princip en bra grej, alltså. Tänker jag som nyligen packade ner ett par tusen böcker i lådor och blev påmind om hur tunga och skrymmande och dammiga och i många fall irrelevanta de är. Och vars rese­bibliotek för tillfället utgörs av fyra kilo Stagnelius, plus Lidners samlade verk i en något plottrig duodesutgåva från 1836.

Grundlig research visade att den modell som allmänt framhålls som den bästa är Sony PRS-T1. I vart fall om man inte vill köpa en Kindle, och det vill man inte, eftersom man då bara kan läsa böcker köpta från Amazon – ett företag vars maffialiknande metoder för marknads­dominans får Bonniers monopolsträvanden att framstå som affärslekar i sandlådan. En PRS-T1 (kunde de inte kommit på ett klatschigare namn? Sony Proust? Sony Prosit?) fick det bli.

Och … i stort sett så gillar jag den. Det är en på många sätt imponerande liten ­apparat, om än knappast designad av någon som brukar läsa böcker. En bokläsare skulle knappast ha byggt in ett irriterande klickljud i blädderknapparna. Eller ha tillverkat prylen i blank plast snarare än matt. För att inte säga något om den ­genomusla programvaran som den levereras med.

Men att läsa går bra. I vart fall mycket bättre än att läsa på en datorskärm. Som att läsa en tryckt bok, fast utan papper, är det ju inte. Det är som att läsa en stencil­publikation från sjuttiotalet, fast utan papper. Det vill säga: grådaskigt, med för små marginaler, inga avstavningar …

Inget av detta är ändå huvudproblemet. Huvudproblemet är att hantera bokjävlarna. Endast med möda lyckas jag handla lite engelsk underhållningslitteratur. (Iain M Banks om ni undrar. Jag gillar space opera.) Om man först tvingas registrera allehanda personuppgifter och godkänna oläsbara avtal, bara för att till slut få beskedet att »boken av rättighetsskäl inte får säljas i din geografiska zon« eller dylikt, så är det just det slags förnedrande upplevelse som får en att tänka att man nästa gång bara hämtar den från Pirate Bay i stället. Särskilt som man inte kan kolla i förväg om boken är full av felaktiga styckebrytningar. Vilket den ofta verkar vara.

Bättre gick det när jag struntade i butiker och tiggde till mig svenska titlar från några förlagskontakter. Igenkänningsfaktorn i Kerstin Ekmans »Grand final i skojarbranschen« minskade inte av e-läsning. (Köp den i julklapp till alla författare du känner.) Och jag har inga problem med att göra digitala hundöron i Isobel Hadley-Kamptz troligen fåfänga försök att bringa förnuft till liberalismen. (»Frihet och fruktan« är titeln. Köp den i julklapp till alla politiker du känner.)

Redan med bara ett dussintal titlar är mitt e-bibliotek tyvärr hopplöst rörigt. Går det verkligen inte att sortera på författarens efternamn?

Hur som haver: e-böcker är en fantastisk uppfinning. Jag rekommenderar dem varmt till alla som även gärna ägnar en ledig söndag åt att installera ett nytt grafikkort eller få en nätverksrouter att fungera.

Nu sitter han längst in i hörnet på en lunchrestaurang ovanpå anrika Östermalmshallen i Stockholm och försöker sortera i röran av rätter på tallriken, som knappt syns under all mat. Det var precis av den anledningen Zanyar Adami ville träffas här.

– Det är något särskilt med att komma till ett ställe där det är ett sådant överflöd av allt. Jag blir lycklig bara av tanken, säger han.

Zanyar Adami trivs i de här kvarteren. Själv bor han med fru och två barn i förorten Bredäng söder om Stockholm, men under en period hade Gringo-redaktionen kontor på Östermalm. De brukade kalla det ett »omvänt integrationsprojekt«.

Zanyar skrattar en del men ger ett allvarligt intryck. Han talar så tyst att jag oroar mig för att rösten på inspelningen ska dränkas i sorlet från saluhallens besökare. Han ursäktar sig också för att han inte är lika »snärtig« som han brukade vara. Som journalist vet han vad redaktörerna helst vill ha: saftiga, rubrikvänliga one-liners. Men Zanyar Adami vill bara vara ärlig.

– Egentligen vill jag ju ha mer fokus på frågorna än på mig själv. Men jag förstår ju att det är en väldigt personlig film, att det är det alla vill prata om.

I höstas debuterade Zanyar Adami med den uppmärksammade dokumentärfilmen »Gerillasonen«, en rörande berättelse om en öm men bräcklig far och son-relation. I huvudrollerna som sig själva: blödarsjuke Zanyar, som skickas ensam till Sverige när han är fem år gammal. Som nu ska bli pappa för första gången och så gärna vill förstå hur föräldrarna tänkte. Och pappa Taher, före detta gerillakrigare i iranska Kurdistan, som fängslas och torteras och anländer till Sverige med resten av familjen ett år efter sonen. Som nu jobbar långa pass som taxichaufför, vägrar prata om det förflutna och får hjärtattack på kuppen.

»Gerillasonen« ger ett mikroperspektiv på den så mycket större frågan om alla dessa ensamkommande flyktingbarn – och vad vi ska göra med dem. Målgruppen? Dels »västvärlden« (ja, Zanyar Adami säger faktiskt så, men skrattar hjärtligt efteråt), dels den egna familjen. »Gerillasonen« är helt enkelt ett försök till för­soningsprocess framför öppen ridå. Zanyar frågar och frågar sin pappa men får aldrig några riktiga svar. Deras relation förbättras, men det förlösande klimaxet uteblir.

– Jag har aldrig fått ihop bilden av pappa. Hur kan man vara gerillakrigare och samtidigt vara världens mjukaste man? Det han blev utsatt för har varit en stor sorg i min familjs liv. På det viset är den här filmen en upprättelse för honom. Pappa blev fängslad och torterad för att han kämpade för yttrandefrihet. Även om han inte säger mycket får han berätta sin historia.

Man glömmer lätt att Zanyar Adami bara är 30 år gammal. Han är nästan färdigutbildad ingenjör – en »duktiga killen-grej«, kallar han den parentesen i livet. Han vann Stora journalistpriset 2005, har varit inblandad i ett otal tidnings-, bok- och filmprojekt och är flitigt anlitad som föreläsare.

Du är bara ett år äldre än jag, man får ju ångest!

– Hahaha!

Var kommer din drivkraft ifrån?

– Alltså, jag är så trött på bilden av flyktingar som offer. Jag ser det som en styrka och ett hjältemod att fly. Det är därifrån jag hämtar allt mitt självförtroende och all min kraft. Det är klart att jag har mina i-landsproblem, jag blir också sur när Ipaden inte fungerar. Men när man har varit nära att dö så många gånger som jag har varit tar man inte livet för givet.

Många av Zanyar Adamis texter och krönikor handlar om att leva i ett slags ingenmansland. Att vara arbetarklass i hjärtat men medelklass i hjärnan. Att vara blatte men känna sig som svenne. Rollerna krockar och präglar allt han gör. Inte minst chefredaktörskapet för Gringo, en tidning som uppmärksammades och hyllades brett men kraschlandade med konkurs 2007

– Jag smekte etablissemanget på kinden med ena handen och örfilade det med den andra, sammanfattar han tiden med Gringo.

Nu intar han en mindre konfrontativ roll. Zanyar Adami har lämnat systemkritiken till förmån för de personliga berättelserna. Han måttar upp 30 centimeter mellan handflatorna för att illustrera mängden hotbrev som landade på hans skrivbord under Gringo-tiden. Zanyar Adami blev paranoid och tvingades titta över axeln på tunnelbanan. Det var knappt värt det. Nu är han dessutom föräldraledig på halvtid. Kampen får helt enkelt ta lite längre tid:

– Det gick lite för bra, lite för fort, för mig. En av de främsta lärdomarna jag drog från Gringo var att hybris är bra, men att det måste få ta tid. Eftersom jag har den här krigsbakgrunden var jag länge övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde 25, men sedan jag fick barn försöker jag tänka mer långsiktigt. Jag vill ju ha barnbarnsbarn!

I bilden nedan syns de vanligast förekommande orden ur biografierna sorterade och skalade efter förekomst. Eftersom det inte finns någon kontrollgrupp att jämföra med är det inte helt självklart vilka ord som är generella för en grupp av nästan fyra tusen svenska twittrare och vilka som är speciella just för Fokus följare. Därför överlämnar jag den djupare analysen åt var och en att göra (och gärna dela med sig av i kommentarerna till inlägget).

Även om det var ett ganska snabbt och ovetenskapligt forskningsprojekt känns det som att jag nu känner er lite bättre. Om du eller din organisation har över något tusental twitter-följare kan det vara väl värt att göra en sådan här analys för egen del.

Observera att de flesta på Fokus har individuella konton, jag heter till exempel @fokusjonatan. De här orden gäller inte för de som följer de kontona, utan bara de som följer kontot @fokusredaktion.

Finns du med i bilden? Om inte kan jag varmt rekommendera att du börjar följa oss! Och såklart även alla enskilda medarbetare.

– Jag måste nog säga den med Leonard Cohen. Han talar så otroligt vackert och säger så bra saker. Det är en intervju som jag tänker på om inte dagligen, så i alla fall ofta, och använder citat ifrån i mitt eget liv. Jag skulle också kunna säga den med Margaret Thatcher. Jag vet inte om vacker är rätt ord men den intervjun har någon sorts grym skönhet.

Vad vill du berätta med boken?

– Jag jobbar ju som professor på Stockholms dramatiska högskola och då ingår det i mina uppgifter att skriva en lärobok. Egentligen tänkte jag att det skulle vara en enkel handbok om att intervjua men på både skolan och förlaget tyckte de att jag skulle vara mer personlig. Då började jag skriva de självbiografiska avsnitten.

Hur var det att göra det?

– Det var plågsamt, jag har ju inte haft någon vidare skojig ungdomstid. Från början ville jag bara skriva det för att få det gjort men så här i efterhand kan jag tycka att det har en del pedagogiska poänger.

I boken berättar du bland annat om när du försökte begå självmord och om ditt missfall. Har det påverkat hur du intervjuar?

– Ja, det tror jag. Det viktigaste när man intervjuar är att den man pratar med känner att man kan ta emot det han eller hon säger. Märker man att intervjuaren inte dömer en eller förfasar sig vill man berätta mera. Jag tror att jag har haft nytta av att jag inte blir chockerad eller orolig.

Vilken av dina intervjuer har varit mest misslyckad?

– Utan tvekan den jag gjorde med Catherine Deneuve inför publik förra året. Jag har aldrig träffat en person som motarbetat precis varenda fråga. Det tog mig en vecka att lyssna igenom den intervjun, det var så plågsamt att höra. Jag begick många misstag men samtidigt är det ju av dem man lär sig. De misslyckade intervjuerna är ofta mycket intressantare än de som gått bra.

Vad är dåligt med intervjun som form?

– Just på tv är det sämsta att det oftare blir en föreställning än en intervju. Kamerorna och allt folk gör att det är väldigt svårt för folk att vara sig själva och säga det de verkligen tänker.

Hur lyckades du få en intervju med Khadaffi 1990?

– Det var en av de första stora intervjuer jag fick, så det berodde i alla fall inte på mitt renommé. Det var mycket gott arbete av Sveriges ambassadör i Tripoli, Andreas Ådahl, med uppvaktningar och spring hos olika ministerier.

Vilken intervjuperson har överraskat dig mest?

– Jag får nog säga att det var Catherine Deneuve. Hon är en fantastisk skådespelerska och verkade klok på många sätt. Att hon skulle vara en sådan pain in the ass, det kunde jag inte föreställa mig. Men det berodde som sagt mycket på mig själv, jag lägger det inte bara på henne.

Varför fick du för dig att intervjua zapatistgerillans Subcomandante Marcos?

– Jag har alltid varit intresserad av människor som drivs av en stark lidelse. Han ville förändra livet för de fattiga indianerna i Mexiko och man kan väl säga att han offrade sitt eget liv för att leva med dem. Sedan motsvarade han inte riktigt mina förväntningar. Han var en smart och lite fnissig kille, men det var inte som när jag träffade Nelson Mandela och kände ända in i märgen att detta är en stor man. Marcos var ungefär som du och jag.

Hur kändes det när Margaret Thatcher hötte med fingret mot dig?

– Jag har aldrig svettats så mycket under en intervju som då. Det var en fasansfull upplevelse medan det pågick, hon satt verkligen och läxade upp mig som att jag var en skolflicka och hon en rektor. Men i efterhand tyckte jag att det var väldigt roligt. Det var som kåsören Stefan Andhé sagt: »Hon är fruktansvärt underbar, eller underbart fruktansvärd.«

Detta har hänt

Den 24 oktober kom Stina Lundberg Dabrowskis bok »Stina om Stina och konsten att intervjua« ut på Atlas förlag. Sedan tv-debuten 1982 i »Nöjesmaskinen« har hon intervjuat storheter som Hillary Clinton, Dalai lama och Madonna och haft egna program på SVT, TV3 och TV4. Sedan 2008 är hon professor i tv-produktion på Stockholms dramatiska högskola.

Det går på många sätt bra för Etiopien. De senaste tio åren har landets ekonomi vuxit med mellan fem och sex procent per år, en hög takt med afrikanska mått. En intellektuell medelklass har börjat växa fram, och en allt större del av både statliga och privata institutioner anställer nu universitetsutbildade etiopier. Addis Abeba är också knutpunkt för Afrikanska unionen, vilket ger en stadig ström av diplomater och affärsresande på besök.

På ytan råder demokrati i landet. En demokrati som tyvärr inte fungerar fullt ut, riktigt än, enligt landets kommunikationsminister Bereket Simon. Pressfrihet och yttrandefrihet fungerar än så länge inte i praktiken, menar han.

– Etiopien är en demokrati under utveckling, där den politiska tävlingen mellan det styrande partiet och oppositionen ofta tar en konfrontativ form. Vi har en konstitution som garanterar yttrande­frihet. Vi lär oss och försöker praktisera den just nu, men det kommer vara problem både här och där, säger Bereket Simon.

Det Etiopien han talar om har sedan 1991 styrts av samma parti, EPRDF, Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front. Partiet som en gång var rebeller i kampen om Etiopien. De tog makten från den kommunistiska militärjunta som tog makten efter kejsare Haile Selassie, och har alltid präglats av marxistisk-­leninistiska traditioner. Stora delar av det etiopiska affärslivet ägs av staten, som därmed också är den största arbetsgivaren. Därtill arbetar 80 procent av befolkningen med jordbruk, men ingen får äga land. Allt land ägs av staten.

När valet 2005 närmade sig vacklade stödet för EPRDF. De mindre oppositionspartierna vann mark. Den sittande regeringen svarade med att slå ned demonstrationer och hindra oppositionens valkampanj. Under flera dagar i juni 2005 dödades 199 personer i sammandrabbningar på huvudstadens gator, i något som oberoende människorättsorganisationer har kallat en massaker. Valobservatörer kritiserade detta val, liksom de tidigare 1995 och 2000.

Mellan 1995 och 2001 var Doktor Negasso Gidada Etiopiens president, och en av ledarna i EPRDF. Därefter fick han inte förnyat förtroende, då regeringen hävdade att han stöttat premiärminister Meles Zenawis motståndare. I dag har Gidada bytt sida, och leder motståndskoalitionen Medrek.

– Vi hade hoppats på att demokrati var på väg. Men när valet kom 2005, såg vi att regeringen använde all sin kraft för att motarbeta oss ännu mer. De började skapa lagar för att förhindra oppositionen att arbeta, säger han.

Eftersom den etiopiska staten äger all mark, kan de kontrollera oppositionen, som tvingas hyra sina kontor av dem. Partierna sitter utspridda i utkanterna av Addis Abeba, på sämsta tänkbara gator. Oppositionens nyhetsbrev och tidningar stoppades också med hjälp av nya medie­lagar som gjorde det möjligt att fälla reportrar för uppvigling mot staten.

– Det här är självframkallad rädsla. De har skrivit och förolämpat alla till höger och vänster. Men regeringen brukar ändå ha tålamod med dem eftersom Etiopien lär sig demokrati just nu. Men om en journalist har brutit mot lagen så att det kan skada vårt samhälle, då måste de stå till svars, säger Bereket Simon.

Oppositionen är splittrad. Det finns över 90 partier i landet, de flesta av dem representerar etniska grupper och bevakar främst sina egna intressen.

Den enda större grupperingen kallas Medrek och består av sex partier. De senaste veckorna har Medrek-rörelsen gått ihop i ett närmare samarbete. Från att tidigare varit samlade i ett diskussionsforum har de nu bildat en front. Denna front samlar oppositionen bakom en enda ledare, Negasso Gidada, och är sista steget innan samtliga partier går ihop till ett gemensamt parti.

– Det var 2005 som Etiopien vände nedåt. Vi är tillbaka i samma situation som vi hade 1991, då det var en diktatur med ett parti och en ledare. I dag är det EPRDF och Zenawi, säger Gidada.

I valet förra året vann EPRDF 99,6 procent av stolarna i parlamentet, och premiärminister Meles Zenawi har nu suttit vid makten i 16 år.

I år röstade parlamentet igenom den så kallade anti-terroristlagen, som började förberedas redan 2009. Oppositionen menar att lagen bara finns till för att tysta kritiska röster.

Antiterroristlagen listar allt samröre med terroristorganisationer som olagligt. Det gäller även samtal och möten. Definitionen av terror­organisation är de grupper som regeringen stämplat som terrorister. Bland annat står det i lagen att du kan straffas med 10–15 års fängelse för att ge moraliskt stöd åt en av dessa organisationer.

Kommunikationsminister Bereket Simon säger att lagen är »lånad« från Storbritannien, och den behövs eftersom Etiopien är ett land där terrorismens frontlinje går, både al-Shabab och ONLF opererar där.

Kjetil Tronvoll, professor i mänskliga rättigheter och expert på Etiopien vid International Law and Policy Institute i Oslo, menar ändå att det handlar om hur lagen tolkas.

– Visst har Etiopien tittat på engelsk och även tysk antiterrorlagstiftning. Skillnaden är att den etiopiska regeringen har en mycket vidare definition av vad som är ett terrorbrott.

Man kan konstruera åtal som gör att nästan all aktivitet som civil opposition och journalister sysslar med blir ett angrepp på den etiopiska regeringen, säger han.

En journalist som är oroad över att själv drabbas är Muluneh Ayatew. Han är redaktör på tidningen Feteh, en av fyra–fem tidningar som inte är statligt styrda, och är rädd för sitt och sin familjs liv.

– Vår tidning säljs på gatan, och är till 100 procent finansierad av våra läsare. Det är så vi kan vara självständiga, och skriva vad vi vill. De kan inte komma åt oss genom att strypa våra annonsörer, säger Muluneh.

Men terrorlagen kommer åt kritiska journalister. Tidningens krönikör Reyoot Alemu försvann en dag, och sitter i dag i Kality-fängelset. Hon anklagas för att ha uppviglat läsarna genom sina regeringskritiska krönikor. Reportern Wubshet Taye på den självständiga veckotidningen Awramba Times har också oförklarligt försvunnit. Ingen av dem har hittils ställts inför rätta offentligt.

Bereket Simon bekräftar att det betraktas som ett brott att skriva om terroriststämplade organisationer som ONLF, eller ens träffar dem för intervju.

– Du kan prata med ONLF om du vill, i Sverige eller i Europa. Men här är det ett brott.

Dessutom sitter en frilansande redaktör, Eskinder Nega, fängslad sedan ett år tillbaka. Han gjorde upprepade försök att driva en egen oberoende tidning.

Dagarna efter förhandlingarna i rätte­gången mot Martin Schibbye och Johan Persson sjösatte Meles Zenawi och hans parti EPRDF nästa steg för att komma åt opposition och media.

I ett tal till parlamentet där Zenawi presenterade en mängd information om landets ekonomi och framtida projekt, fanns det något viktigt gömt i en bisats.

– Vi kommer inom några veckor att gripa alla de journalister vi hittills låtit hållas. Vi har länge haft bevis mot ett antal journalisters samröre med terrorister. De är inget annat än budbärare åt terroristorganisationer, och nu kommer vi att agera, sa Meles Zenawi.

Chefredaktören på statligt ägda Ethiopian Herald, Dejene Tesemma, vet vilka journalister det rör sig om. Tidningarna han pratar om liknar de granskande medier vi är vana vid i väst.

Asrat Tassie från oppositionspartiet UDJ är orolig för vad som kommer att hända. Och för vad folket kommer göra, om förtrycket ska leda till ett våldsamt uppror. Han kallar Etiopien för en krutdurk.

– Vi vill att det internationella samfundet hjälper oss att få till ett samarbete med regeringen. Folk ser inget ljus i slutet på tunneln. Titta bara på Libyen och Egypten. När folket till slut bestämmer sig, då blir det svårt att stoppa bomben från att brisera.

Fakta | Journalisterna

Martin Schibbye, 31, och Johan Persson, 29, greps den 1 juli i Ogadenprovinsen i Etiopien. De reste in i landet från Somalia, där de ska ha hyrt beväpnade livvakter.

De står anklagade för terrorism i Etiopien, eftersom de enligt åklagarna har träffat och haft kontakt med ONLF (Ogaden National Liberation Front), provinsen Ogadens separatiströrelse. I åtalet hävdar åklagarsidan att Martin och Johan aktivt hjälpt till i terroristverksamhet och fått vapenträning av ONLF.

18 och 20 oktober hölls de inledande förhandlingarna i rättegången. 1 november fortsätter rättegången, och åklagarna lägger fram sina bevis.

Fakta | Etiopien

Befolkning: 82 miljoner.
Huvudstad: Addis Abeba.
Religion: Kristendom 62%, Islam 34%, trad. afrikanska religioner 3%.
Stora etniska grupper: Oromo 35%, amhara 27%, somali 6 % , tigray 6, sidama 4%, gurage 2,5%.

Enligt CPJ, Comittee to Protect Journalists, ligger Etiopien i topp på listan över länder journalister flyr från. Sedan 2001 har 79 journalister flytt från Etiopien. Etiopien ligger på plats 139 av 178 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.