I huvudstaden Damaskus, omkring 25 mil sydöst från Tartus, har våldet ökat dramatiskt sedan det ryska styrkebeskedet i början av januari. Allt fler bedömare talar nu om det snart årslånga upproret i Syrien som ett regelrätt inbördeskrig. Den splittrade men växande oppositionen, en brokig skara bestående av desertörer från säkerhetsstyrkorna (Syriska fria armén, FSA), exilpolitiker i Paris (Syriens nationella råd, SNC) och uppgivna medborgare, möter i allt större utsträckning regimens »järnnävar« med vapen.

De våldsamma sammandrabbningarna mellan militär och demonstranter har nu nått Damaskus förstäder. Under förra veckoslutet dödades omkring 300 människor i nya oroligheter. Och för en dryg vecka sedan samlades 150 000 människor i Douma för en av de största manifestationerna mot president Bashar al-Assad sedan upproret inleddes. Om våldet trappas upp riskerar underliggande etniska och religiösa spänningar att öka ytterligare. Inte minst mellan minoriteten alawiter, som al-Assad tillhör, och majoriteten sunnimuslimer.

Efter månader av fruktlös observation avbröt Arabförbundet förra helgen sin verksamhet i Syrien. Förbundet uppmanar nu al-Assad att avgå. I veckan försökte det bolla över ansvaret för den infekterade konflikten till FN:s säkerhetsråd.

Men en handlingskraftig diplomatisk lösning på konflikten i Syrien verkar vara avlägsen, trots veckans maratonförhandling i säkerhetsrådet.

Den »arabiska planen«, arabländernas resolutionsförslag med krav på att al-Assads regim måste dra tillbaka trupper från befolkade områden, frige politiska fångar och inleda dialog med oppositionen, har mött hårdnackat motstånd. Dels av Kina – som enkelt uttryckt inte tycker att något land bör lägga sig i ett annat lands interna angelägenheter – men framför allt av Ryssland.

– Rysslands agerande är avgörande. Utan Rysslands blockering av säkerhetsrådet hade regimens dagar varit räknade, säger Kristian Gerner, Rysslandskännare och professor i historia vid Lunds universitet.

– Ryssland är nästan det enda stöd Assad-regimen har kvar. Oppositionen vet det. Demonstranterna har bränt ryska flaggor för att visa sitt missnöje med att Kreml håller den syriska regimen om ryggen, säger Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Men vad handlar då Rysslands envisa hållning i Syrien-frågan om?

Historia, bland annat. Under konflikter som Suezkrisen 1956 och sexdagarskriget 1967 upprättades den spänningsyta mellan å ena sidan USA och Israel, å andra sidan Sovjetunionen och arabstaterna, som har kommit att prägla Mellanöstern sedan dess. Det politiska, militära och säkerhetspolitiska samarbete som grundlades under kalla kriget skapade mönster och vänskapsband som är högst levande än i dag.

– Det finns en lång historisk relation mellan Ryssland och Syrien. Många äldre syrier utbildade sig i Sovjetunionen och det finns flera kopplingar, bland annat ekonomiska, mellan länderna, säger Leif Stenberg, föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Den arabiska våren 2011 har hyllats unisont av västmakterna. Men i Ryssland har tongångarna varit annorlunda. Koalitionen som anföll Libyen och avsatte Muammar Khadaffi ledde indirekt till att USA och Nato flyttade fram sina positioner på den internationella arenan. Ryssland förlorade inflytande – och är livrädda för att förlora ännu mer. Detta är avgörande.

– I Ryssland ses även de så kallade färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan 2003–2005 som uttryck för västs strävan efter att utöka sitt inflytande på Rysslands bekostnad. Det handlar om rena regimöverlevnadsaspekter, egentligen, säger Jakob Hedenskog.

Rysslands hållning i Syrienfrågan handlar först och främst om utrikespolitik. Det är visserligen ett välkänt faktum att ryska politiker vinner röster på antiamerikanism – och att avspänning är något man ägnar sig åt i mellanvalsperioder.

Men luttrade experter muttrar att det stundande presidentvalet ändå är avgjort i förtid. Det här handlar om något större – identitet.

– Putin drömmer om en sovjetisk supermaktsroll och spelet i Mellanöstern är en viktig del av det. Jag brukar jämföra Putin som machokille med Mussolini. Båda poserar som muskelknuttar, båda vill återupprätta ett gammalt imperium. Genom att kritisera USA framstår Putin som en stark ledare, det bekräftar identiteten som han eftersöker, säger Kristian Gerner.

Identiteten konkretiseras i realpolitik. Syrien har en viktig strategisk position i östra Medelhavet. Och al-Assads regim har för vana att köpa en väldig massa vapen av Ryssland. Enligt den Moskva-baserade tankesmedjan Cast står Syrien, ett land med 22 miljoner invånare på en yta motsvarande halva Finland, för sju procent av den ryska vapenexporten. Värdet av exporten till Syrien uppskattades till 4,9 miljarder kronor år 2010.

Hittills har Bashar al-Assad lyckats klamra sig fast vid makten. Det handlar inte minst om den »täta väv«, den struktur, som etablerats mellan de politiska ledarna, näringslivets toppar och den övre medelklassen i Syrien.

Kreml verkar ha goda förhoppningar om att al-Assad får sitta kvar vid makten ett tag till. Arbetet med att utöka och modernisera den gamla marinbasen utanför Tartus, vilket återupptogs för några år sedan, fortskrider som om ingenting vore ruttet i den syriska staten.

Fakta | Eskalerande våld

Våldet i Syrien har eskalerat senaste veckan. De blodiga sammandrabbningarna mellan regimen och den alltmer militariserade oppositionen har nu nått huvudstaden Damaskus förstäder. I veckan dödades minst 300 personer – allt fler bedömare talar nu om konflikten som ett regelrätt inbördeskrig. Det folkliga upproret i Syrien inleddes i mars 2011.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

Även mobilnätet sattes ur funktion; allt för att isolera egyptierna och störa organiseringen på »vredens dag«, där hundratusentals människor skulle strömma till Tahrirtorget efter fredagsbönen för att protestera mot diktaturen.

I en studentlägenhet i ett beckmörkt Göteborg satt Christopher Kullenberg framför datorn. På dagarna är han doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, om nätterna nätaktivist. Han tillhör den innersta kärnan i ett kluster av hackers och aktivister utspridda i Europa som går under namnet Telecomix. Man kan kalla dem internets vänner.

Gruppen hade de senaste veckorna hjälpt först tunisier och sedan egyptier att kringgå regimernas blockeringar av sociala medier som Facebook och Twitter. De hade satt upp servrar som gjorde att de nordafrikanska aktivisterna kunde skicka vidare information helt anonymt. De hade skapat speglar av sidor som myndigheterna försökte censurera – i linje med den så kallade Barbra Streisand-effekten, som säger att ju mer aktivt någon försöker radera information från internet, ju mer kommer informationen att kopieras.

Nu såg de på sina datorskärmar hur internetanslutningarna i Egypten bara dog. Christopher Kullenberg var mitt i en konversation med en egyptisk aktivist när kommunikationen bröts. Vad skulle de nu göra?

Diskussionen på Telecomix chattkanal blev intensiv. Det ena förslaget var mer galet än det andra. Kan man stå vid den egyptiska gränsen och sända in morsesignaler? Kan man skicka in satellittelefoner?

En antenn sattes upp i Belgien i förhoppning att få kontakt med radioamatörer i Egypten – men allt som hördes var den egyptiska militärradion.

Någon kläckte idén att man kunde dammsuga Google på egyptiska faxnummer, det fasta telefonnätet var ju fortfarande i gång. Och det gick. Till en början använde de numren de hittade till att skicka in läckta Wikileaks-dokument om den egyptiska regimen, men insåg snabbt att det inte var mer motivation som egyptierna behövde.

I stället letade Telecomix medlemmar fram gamla modempooler från tiden när den digitala kommunikationen skedde via det analoga telenätet. De fick även en fransk internetoperatör att plocka fram sina undangömda modempooler och erbjuda gratis anslutning. När utrustningen väl var på plats faxade de telefonnummer och instruktioner om hur man skulle göra för att koppla upp sig.

Som mest var ett 50-tal egyptier uppkopplade till internet på det här sättet samtidigt som nätet officiellt låg nere. Inte speciellt många av en befolkning på 80 miljoner. Men tillräckligt många för att informationen från aktivisterna skulle leta sig ut ur landet när Mubaraks säkerhetstjänst attackerade Tahrirtorget några dagar senare.

Då hade Christopher Kullenberg och hans vänner knappt sovit på flera dygn.

Telecomix bildades den 18 april 2009 på en fest hemma hos Christopher Kullenberg. Från början var de ett tiotal personer som hade lärt känna varandra genom Piratbyrån. De hade träffats under The Pirate Bay-rättegången och nu var de oroade över det så kallade telekompaketet som diskuterades i EU. Över att rätten till ett öppet och fritt internet var hotat.

Chansen att bygga en allmän opinion kring en i offentliga debatten så perifer fråga som nätneutralitet bedömdes vara liten, och Telecomix försökte därför påverka beslutsfattarna direkt. De satte upp en hemsida med telefonnummer till Europaparlamentarikerna. Och en uppmaning till folk att ringa.

– Vi hittade ett sätt att kortsluta den politiska processen, säger Christopher Kullenberg.

Förbryllade Europaparlamentariker rapporterade hem hur det plötsligt hade börjat ringa väljare till Bryssel som ville prata om internet.

Sedan dess har EU varit huvudmål för Telecomix arbete. De skriver remisser, de åker på kongresser, de försöker röra sig så högt upp i EU-byråkratin som möjligt. En lobbygrupp helt enkelt, om än lite okonventionell. Då hjälper det om man har en person som Christopher Kullenberg, vars akademiska titel ger organisationen legitimitet i politiska kretsar.

Men sommaren 2009 hände det något som försköt nätaktivisternas fokus: det började röra på sig i Mellanöstern. Det startade med den gröna revolutionen i Iran i samband med presidentvalet. När den iranska oppositionen mejades ner på gatorna och regimen gjorde vad den kunde för att kontrollera informationsflödet till omvärlden: slog ut en nyhetssatellit från BBC, försökte spärra mobilnät och blockera sociala medier.

Telecomix insåg att deras nätaktivister satt på massor med kunskaper om hur man använder kryptering för att undvika övervakning. Kunskaper som de iranska aktivisterna var i desperat behov av. Så Telecomix sökte kontakt med demokratikämparna – och fick det. Iranierna kom till dem och bad om hjälp.

– Vi fungerade som en tekniksupport till revolutionärerna, säger Christopher Kullenberg.

Här såddes det frö som senare skulle blomma ut i fullstor skala under den arabiska våren. Telecomix såg vad som var möjligt att göra, men insåg också sina egna begränsningar.

Det var inte bara revolutionen som hade misslyckats utan även nätaktivismen, konstaterar Kullenberg i efterhand. Telecomix bestämde sig för att nästa gång skulle de vara bättre förberedda. Nästa gång internet hamnade under attack skulle de ha de tekniska lösningarna och organisationen för att hålla nätet vid liv. Ett antal sido­projekt startades för att sprida krypteringskunskaperna i vidare kretsar.

Iran var bara början, som Christopher Kullenberg formulerade det i »Det nätpolitiska manifestet«, hans första och hittills enda bok, publicerad ett halvår innan den arabiska våren bröt ut. Han fick rätt.

Nu sitter han inklämd med två andra doktorander i ett litet rum i hovrättens gamla tegelbyggnad i Göteborg. Manifestet ligger där någonstans på skrivbordet bland travarna med böcker och högarna med papper. Egentligen är det tänkt att han ska skriva klart de sista kapitlen på sin avhandling, men på datorskärmen rullar Telecomix chattkanal.

Att porträttera Christopher Kullenberg är inte helt lätt. Bakgrunden är enkel: han föddes 1980 i lilla Bodafors i småländska bibelbältet, flydde efter tonåren till den akademiska friheten i Göteborg. De närmaste åren praktiskt taget bodde han i universitetsbiblioteket. Han läste i dubbla studietakten och fick högsta betyg på proven. Blev doktorand.

Sedan sögs han – som då mest rörde sig i den analoga världen – in i nätpolitikens svarta hål. Kanske var det inte så konstigt; det här var en period när polisen gjorde tillslag mot The Pirate Bay, när piratpartiet bildades. Snart fick lagboken nya förkortningar som Ipred och FRA.

Christopher Kullenbergs intresse handlade inte om huruvida han kunde ladda ner gratis musik eller inte, utan om vad som höll på att hända med vår gemensamma infrastruktur för det fria ordet.

På den vägen är det. Men att i dag försöka kategorisera honom är desto svårare. Dels därför att han rör sig i flera världar parallellt, dels därför att han sticker ut oavsett var han befinner sig. Bland politikerna – han var senast och talade inför Europarådet i Wien – är han den piercade nätaktivisten. Inom hackerkulturen är han filosofen som i grunden är mer intresserad av humaniora än teknik. Som vetenskapsteoretiker var han ganska ensam när han nyligen stod i tårgasen på Tahrirtorget, inbjuden till Kairo av svenska ambassaden för att tala inför bloggare.

Om något är Christopher Kullenberg en gammal hederlig folkbildare fast i en digital tid, med en speciell förmåga att översätta avancerad teknik till en politik som berör alla.

Telecomix är bara en kanal. Han är också aktiv i Juliagruppen, en tankesmedja som arbetar för ett fritt och öppet internet. Han har startat en vetenskaplig tidskrift för motståndsstudier. Han bloggar och twittrar.

Överallt samma budskap:

– Jag försöker göra politik av en praktik som redan existerar.

Han tillhör varken de mörkaste dystopikerna eller de obotliga teknikoptimisterna. Varken dem som menar att vi oundvikligt rör oss mot storebrorssamhället eller dem som säger att fler fiberkablar med nödvändighet kommer att leda till ökad demokrati i världen.

Just därför menar han att nätaktivismen behövs. För att styra utvecklingen i rätt riktning.

Internet i sig är inte demokratiskt. Christopher Kullenberg är den första att erkänna det. Internet skapades ursprungligen i slutet av 1960-talet av den amerikanska armén som ett resultat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, det slog igenom bland allmänheten på 1990-talet med world wide web, och det styrs i dag i stor utsträckning av ett antal multinationella företag – Google, Microsoft, Apple – som helst av allt vill begränsa kommunikationen till just sina kommersiella tjänster.

Ändå ser Christopher Kullenberg en radikal demokratisk potential i den tekniska utvecklingen. För honom är internet som Prometheus eld – döpt efter titanen i den grekiska mytologin som stal elden från gudarna och gav den till människorna – det vill säga en fruktansvärd kraft som både kan befria oss och förslava oss beroende på hur vi förvaltar den.

Betänk hur boktryckarkonsten gjorde att upplysningsidéerna kunde spridas. En förutsättning för den franska revolutionen.

För första gången i historien har vi nu en teknik som möjliggör en jämlik fördelning av makten över ordet, precis som den franska revolutionen en gång utlovade. Med över en miljard datorer sammankopplade i ett enda stort horisontellt nätverk kan alla kommunicera med alla. Uttrycka åsikter, byta idéer. I hastigheter som aldrig tidigare skådats.

Den arabiska våren visade exakt hur låga nätpolitikens trösklar är.

– Vem som helst kan starta en blogg, vem som helst kan börja twittra, säger Kullenberg.

I stället för de gamla massmediernas enkelriktade informationsflöde växer en ny form av deltagarkultur fram. Där några musklick är allt som krävs för att skapa opinioner.

Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för att bedriva politik, anser Kullenberg.

– De sociala medierna gör att unga människor i Mellanöstern inte behöver representeras av andra, de kan nu tala direkt till dig och mig.

I takt med att fler och fler aspekter av våra liv utspelar sig på och genom internet – oavsett om vi vill det eller inte – håller öppenheten på nätet att bli vår tids stora yttrandefrihetsfråga. Precis lika viktig som tryckfriheten och offentlighetsprincipen någonsin har varit.

2010 års nobelfredspristagare, kinesiske dissidenten Liu Xiaobo, skrev för några år sedan på sin blogg att »internet är Guds gåva till Kina. Det är det bästa verktyget för det kinesiska folket i dess projekt att avskaffa slaveriet och uppnå frihet.«

Lite förenklat kan man i dag säga att två krafter står mot varandra: en som försöker begränsa öppenheten, en som försvarar internet som ett offentligt rum. Då räcker det inte bara att luta sig mot deklarationer om mänskliga rättigheter och principer som formulerades på 1700-talet, menar Kullenberg.

– Man måste bygga yttrandefriheten på ett materiellt sätt. Det som är yttrandefrihet på internet är att internet fungerar och att kontrollen över internet ligger så nära användarna som möjligt.

Det är här Telecomix kommer in i bilden. När internets infrastruktur är trasigt är det de som lagar det. När Facebook och Twitter censurerades under den arabiska våren var det de som såg till att de sociala medierna fungerade igen. När diktaturer bygger murar gräver de tunnlar.

– Om vi inte försvarar det öppna internet så vet vi inte vad som händer på Tahrirtorget just nu.

Efter att det egyptiska folket störtade president Hosni Mubarak blev Syrien nästa stora uppgift för Telecomix, och det land de lägger mest krut på i dagsläget. På flera sätt påminner Syrien mer om Iran än om Egypten. Regimens kontroll över internet är betydligt mer sofistikerad än att bara stänga ner det. I Syrien kapar myndigheterna konton och använder sociala medier för att sprida desinformation och kartlägga oppositionen. Eftersom det är omöjligt för syrierna att själva lägga upp videoklipp från demonstrationer på Youtube så skickas de numera till Telecomix som publicerar dem utan att ursprungskällan går att spåra.

– Vi fungerar som mänskliga proxyservrar, säger Christopher Kullenberg.

Telecomix motaktioner i Syrien har också krävt betydligt mer avancerade metoder än gamla modem och faxar som användes i Egypten.

Den 15 september i år utförde de en operation där alla internetanvändare i Syrien omdirigerades till en hemsida med information om hur de kan kringgå myndigheternas övervakning. Och för en månad sedan avslöjade de det syriska övervakningssystemet – som visade sig vara byggt av ett amerikanskt företag vid namn Blue Coat, som sålt utrustningen till Irak, som sedan har sålt den vidare till Syrien.

Avslöjandet kom efter att hackers från Telecomix skapat ett script som systematiskt scannade av hela internet i Syrien och gick igenom vartenda ip-nummer i ett försök att identifiera vad det var för hårdvara som dolde sig bakom numren. Det var då de hittade de mystiska Blue Coat-maskinerna.

– De är datorer vars enda uppgift är att övervaka. Det de gör är ungefär detsamma som datalagringsdirektivet i Europa, skillnaden är att människor blir arresterade och torterade i Syrien. Det blir de inte i Europa. Men tekniskt sätt så är det ungefär samma sak: automatiserad datalagring, säger Kullenberg.

Upptäckten har tvingat Blue Coat att erkänna att de har maskiner i Syrien och amerikanska myndigheter har satt i gång en utredning för att se om företaget har brutit mot landets handelsembargo mot Syrien.

Men framgången har inneburit ett högt pris för Telecomix, vars franska aktivister efter tv-framträdande har sökts upp och hotats av syriska agenter.

– Man märker att man gör något rätt när man får en underrättelsetjänst efter sig. Då har man hittat något känsligt, säger Kullenberg.

I jämförelse med andra hackerkollektiv har Telecomix, och inte minst Christopher Kullenberg, valt att vara väldigt öppna med vad de gör. Anledningen är simpel:

– Man kan inte vara anonym om man vill vara med i en session i Europaparlamentet i Bryssel, som han uttrycker det.

Men tillägger:

– När man hackar nationers nätverk så gör man något olagligt. För att få i gång internet i Mellanöstern och Nordafrika så måste vi bryta mot en massa lagar i de här länderna. Men vi har ett moraliskt stöd hem­ifrån.

Och inte minst ett stöd från alla människor som de svenska nätaktivisterna har lärt känna i Iran, Tunisien, Egypten och Syrien – och på andra ställen. Att bistå kinesiska aktivister med krypterade tunnlar under Kinas »gyllene sköld« är en ständigt pågående process.

Nästa projekt för Telcomix är en webbpublikation som ska heta The Internaut, där de kan publicera nyheter av typen Blue Coat. Både egna och andras. Christopher Kullenberg har ansökt om utgivarbevis så att sidan inte bara ska vara beroende av aktivisternas krypteringskunskaper utan även ha ett juridiskt försvar i form av det svenska källskyddet.

Redan nu sitter de på nyheter om västerländska företag som har levererat utrustning till övervakningssystemen i Burma. Andra stater och företag står på tur.

Att rädda det öppna internet är ett mödosamt och tidskrävande arbete. Någon måste hålla Prometheus eld brinnande. Men den som gör det sitter också på möjligheten att forma framtiden, vilket kan förklara hur en person som Christopher Kullenberg – som själv varken har smartphone eller Facebook – lägger merparten av sin vakna tid på att kämpa för att människor han aldrig har träffat ska få möjligheten att uttrycka sina åsikter på sociala medier.

Det lär bli fler sömnlösa nätter. För, som Christopher Kullenberg avslutar »Det nätpolitiska manifestet:

»En stat som inte kan hantera att människor kommunicerar fritt med varandra är inte en demokrati värd namnet.«

Fakta | Christopher Kullenberg

Född: 1980, i Bodafors, Småland.

Bor: Göteborg.

Yrke: Doktorand i vetenskapsteori.

Aktiv: Nätaktivist i Telecomix och Juliagruppen.

Hemsida: christopherkullenberg.se

Telecomix är ett kluster av nätaktivister som uppstod i Sverige och har nu spridit sig främst över Europa. Nätverket arbetar i förs­ta hand gentemot EU för att främja ett öppet och fritt internet, men blev under arabiska våren involverade i att konkret motarbeta övervakning och censur.

Grundat: 18 april 2009.

Hemsida: telecomix.org

Händelsen stöttes och blöttes i egyptiska medier i flera dagar efteråt. Den 76-årige ordföranden för De väpnade styrkornas högsta råd, det mäktiga militärråd som i princip styr Egypten enväldigt, hade bara synts i offentligheten någon enstaka gång sedan revolutionen i februari 2011. Han hade definitivt aldrig visat upp sig utan uniform förut.

På Facebook och Twitter bildades flera grupper som analyserade händelsen. Vissa såg tilltaget som ett illa maskerat marknadsföringsförsök inför det kommande presidentvalet. Andra skojade mest om saken: »Vi vill ha ett civilsamhälle, inte en civil kostym«, muttrade någon.

Hamdi Hassan, politisk analytiker vid demokratiinstitutet Idea och författare till två färska rapporter om situationen i Egypten, låter frustrerad, nästan arg. Han sitter på sitt kontor i Kairo och försöker bringa klarhet i de senaste dagarnas händelser. Medan vi talas vid håller ett 40-tal organisationer och intressegrupper på att mobilisera till en miljonmarsch efter förra helgens händelser, då ett trettiotal personer dödades i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter.

– Egypten styrs av 19 generaler som dessutom är några av landets rikaste personer. De är professionella militärer, men politiskt är de helt oprövade. Problemen är övermäktiga för militären, de har fattat alldeles för många klumpiga beslut, till exempel vid stormningen av israeliska ambassaden och i samband med våldsamheterna vid tv-huset i oktober, säger han.

Väldigt lite är känt om de 18–19 medlemmarna i De väpnade styrkornas högsta råd (Supreme Council of the Armed Forces, Scaf). Anledningen är enkel. Det mesta som rör militären, till exempel dess storlek och budget, är statshemligheter i Egypten. Armén, som är en av världens största sett till antalet soldater, åtnjuter dessutom en alldeles särskild ställning i det egyptiska samhället. Det har aldrig varit något man pratar om, än mindre kritiserar.

Rådet har ändå en kärna. Dit hör överbefälhavare Mohamed Hussein Tantawi och generallöjtnant Sami Hafez Enan, rådets ordförande respektive vice ordförande. Andra framstående medlemmar är vice­amiral Mohab Mamish och generallöjtnant Reda Mahmoud Hafez Mohamed, flottans respektive flygvapnets högsta chefer. Därutöver ingår kommendörerna för de olika militära zonerna, någon departementschef och chefen för tullverksamheten. Samtliga är högt uppsatta militärer. Med undantag av den mer ålderstigna överbefälhavaren Tantawi är de flesta i 50- och 60-årsåldern. Flera har studerat i USA, ett land som årligen ger Egypten runt 1,3 miljarder dollar i militärt bistånd.

I samband med Hosni Mubaraks avgång i februari hyllades Tantawi som en revolutionshjälte. Han besökte Tahrirtorget mitt under tumultet i början av februari, vilket många uppfattat som en uppmuntrande blinkning till demonstranterna. Militär­rådet ansågs tidigt skydda revolutionen och försvara det nya, demokratiska Egypten. Detta trots att Tantawi varit försvarsminister sedan 1991 och i allra högsta grad var en del av den gamla regimen. Han lär ha fått öknamnet »Mubaraks pudel« av vissa underordnade officerare.

I de få personporträtt som finns tillgängliga i internationella medier beskrivs Tantawi som en okarismatisk person, lojal mot regimen och ointresserad av rampljuset. Ett Wikileaks-publicerat dokument från 2008 avslöjar att USA-administrationen ansåg honom vara en åldrad bakåtsträvare, motståndare till både ekonomisk och politisk reform och nästintill besatt av att uppnå nationell enighet.

Kort efter Mubaraks avgång författade Tantawi och hans underordnade ett uttalande om att militärrådet ska bevara »stabiliteten och säkerheten« i nationen. Undantagstillståndet skulle upphöra och fria och demokratiska val genomföras snarast möjligt. Framför allt sa rådet sig stå bakom folkets »legitima« krav på förändring. Det var en viktig formulering.

Till en början agerade de också kraftfullt. Rådet upplöste parlamentet, upphävde konstitutionen och satte en tidtabell för val. Den impopulära före detta inrikesministern Habib al-Adly arresterades, liksom Mubaraks söner Gamal och Alaa. Avsikten verkade vara att införa demokrati. Men allt fler bedömare har börjat tvivla på den saken.

– Talet om demokrati känns absolut inte genuint. Även om de vill ha demokrati saknar militären en politisk plattform. De är gammaldags människor som är vana att ta beslut utan diskussion. De har inte verktygen som behövs för att styra ett land med så stora utmaningar som Egypten, säger Hamdi Hassan.

Sedan maktövertagandet har generalerna författat drygt 200 dekret och postat ett 80-tal inlägg på arabiska på sin Facebook-sida. Folkets jubel tystnade för länge sedan. Militärstyret skulle bara vara i ett halvår, men generalerna har fattat flera beslut som har sinkat valprocessen och ökat militärens makt. Flera gånger har folkets vrede tvingat militärrådet att backa från sina ursprungliga beslut. Det gällde till exempel beskedet i våras om att strejker skulle förbjudas. Enligt statsvetaren Islam Habib är strategin med »testballonger« medveten:

– Generalerna förstår inte vad folket vill ha, men mönstret är tydligt. De fattar hårda beslut som gynnar dem själva och anpassar besluten beroende på vilka reaktioner de får.

Tantawi fortsätter hävda att militären inte är intresserad av att behålla makten i det långa loppet. Både oppositionsledare och forskare är beredda att hålla med.

– De är egentligen mer intresserade av att styra än att regera, men under omständigheterna som råder vill de vara säkra på att de får behålla sina privilegier. Det är svårt att säga vad deras avsikter är, men jag tror inte att de är intresserade av att införa en militärdiktatur. De vill ha en bakgrundsroll, säger Islam Habib.

De flesta bedömare är överens om att allting egentligen handlar om pengar. Militären uppges kontrollera runt 40 procent av Egyptens ekonomi i form av mark, företag och tillgångar. Den äger livsmedelskedjor, turistanläggningar i Hurghada och Sharm El-Sheik – populära svenska chartermål – och fabriker som tillverkar allt från militär utrustning till tvapparater. De vill inte regera, men de har ännu inte funnit en politisk kandidat som passar deras syften tillräckligt väl. Ingen vågar sia om framtiden, men alla är ense om att militären hårdnackat kommer att försvara sin ställning i det egyptiska samhället.

På Tahrirtorget fortsätter ungdomarna att skandera »Vi vill ha bort militärrådets överbefälhavare«. Fältmarskalk Tantawi lär inte ge sig utan kamp.

Fältmarskalk Mohamed Hussein Tantawi

•Överbefälhavare och ord­förande för militärrådet.
•Född 1935, har nubiskt ursprung.
•Yrkesofficer sedan 1956.

Sedan dess har Tantawi bland annat deltagit i Egyptens tre krig mot Israel och varit militärattaché i Pakistan. Tillträdde som försvarsminister under Mubarak 1991. Känd för att vilja behålla freden med Israel.

Generallöjtnant Reda Mahmoud Hafez Mohamed

•Högsta chef för flygvapnet.
•Född 1952.
•Utexaminerad pilot 1972.

Stoltserar med 2 500 flygtimmar och har flugit ett stort antal stridsflygplan. Deltog i Yom Kippur-kriget mot Israel 1972. Spenderade en längre tid som sambandsofficer i USA 1998, bland annat på grund av sina kunskaper om, och erfarenhet av, stridsflygplanet F16. Gift, har fyra barn.

Generallöjtnant Sami Hafez Enan

•Stabschef och vice
ordförande i militärrådet.
•Född 1948.
•Började studera juridik men hoppade av och anslöt sig till armén 1966.

Utbildad i Sovjet, har även deltagit i militär utbildning i Frankrike. Mer mottaglig för »personliga band« med USA än Tantawi, enligt ett Wikileaks-dokument. Har kallats »Washingtons och Muslimska brödraskapets favoritgeneral«.

Viceamiral Mohab Mamish

•Högsta chef för flottan.
•Född 1948.
•Examen från militärskolan 1971.

Har läst flera specialkurser inriktade på ubåtar och deltagit i militära utbildningar i utlandet vid flera tillfällen: bland annat fem kurser i USA, men även i Kina, Storbritannien, Förenade Arabemiraten, Grekland och Frankrike. Gift, har två döttrar. Har ett tiotal militära utmärkelser och medaljer.

Fakta | De senaste händelserna

Sedan Mubaraks avgång den 11/2 har militärrådets popularitet dalat. De senaste händelserna:

22/11 I ett tv-sänt tal lovar fältmarskalk Tantawi att makten ska överlämnas till en civil regering den 1 juli 2012.

21/11 Regeringen lämnar in sin avskedsansökan. Militärrådet kallar till krissamtal med politiska företrädare för att diskutera situationen.

19/11 Våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis runt Tahrirtorget i Kairo. Under helgen dödas ett 30-tal personer, över 1 200 personer skadas.

1/11 Militärrådet presenterar en grundlagsskiss som i princip ger armén självstyre, samt effektivt stoppar all insyn i militärens budget.

Några väpnade interventioner blir det säkert inte – vare sig med eller utan FN-godkännande – för att befria Syrien eller Jemen från förtryckande regimer. Riskerna för komplikationer är för stora och de senaste tio årens erfarenheter stämmer till återhållsamhet.

Är världssamfundet på väg in i en ny utvecklingsfas? Att skicka härar in i andra länder var i gångna tider inget konstigt, men redan 1849 siade Victor Hugo om att »den dag ska komma då de enda slagfälten är marknader som öppnas för handel och sinnen som öppnas för idéer«. Dit har vi inte kommit men vi rör oss kanske osäkert däråt.

Ett stort steg togs då FN-stadgan 1945 förbjöd väpnat våld mot stater annat än i självförsvar eller med bemyndigande av säkerhetsrådet.

Även om krigen har blivit allt färre har otaliga väpnade interventioner startats efter 1945 – till exempel av Sovjetunionen, USA och Frankrike – utan tillstånd av säkerhetsrådet och oftast utan större hämningar. Chrusjtjov påstås ha sagt att det finns ingenting som vi ogillar mer än andra länders inblandning i vår inblandning i andra länders affärer.

Dessa interventioner har för det mesta fördömts, men Englands lyckade intervention i Sierra Leone 1998 och deltagande i Kosovoingreppet – båda utan godkännande av säkerhetsrådet – ledde Tony Blair till att 1999 ställa frågan »om inte de som har militär makt att intervenera borde överväga att göra det för att stoppa en despotisk diktator«, om det är »praktiskt möjligt« och »andra utvägar inte finns«. Han nämnde inget om behovet av FN-bemyndigande.

Blair berättar i sina memoarer om sin entusiasm när Bush pekade ut Irak, Iran och Nordkorea som »ondskans förbund«. Han kände att USA ville ändra världen och hade inte svårt att gå samman med Bush i invasionen av Irak. Att Saddam störtades välkomnades av världen, men invasionen som byggde på falska påståenden om massförstörelsevapen kom att grundligt diskreditera interventioner gjorda av »allianser« som sätter sig över säkerhetsråd och världsopinion. Därtill ökade medvetenheten om att – som Colin Powell lär ha uttryckt det – »if you break it, you own it«. Den som har sönder en kruka får ta hand om den.

Ungefär samtidigt som ingreppet i Irak diskrediterade ingripanden utan bemyndigande av FN:s säkerhetsråd, ställdes krav att FN skulle reagera med större kraft vid grava brott mot mänskliga rättigheter.

Kraven bejakades av generalförsamlingen som 2005 deklarerade att rådet i sista hand ska kunna bemyndiga väpnade interventioner för att stoppa folkmord, etnisk rensning och liknande på platser där stater sviker sin skyldighet att skydda sina medborgare. Det kallades »responsibility to protect« eller R2P. Det var ett sådant bemyndigande som gavs beträffande Libyen och som ledde till framgång med Khadaffi-regimens fall.

Folk som i dag lever under andra brutala regimer skulle kanske önska att säkerhetsrådet kunde ena sig om att bemyndiga liknande interventioner. I de flesta fall kommer staterna vara ovilliga att göra de insatser som krävs för en intervention och ta på sig ansvar för det som behövs efteråt – inte ens om FN skulle bemyndiga det. I många fall vill de hoppas på förändringar utan ingripanden med våld utifrån – som nu möjligen sker i Burma. I andra fall – som i Syrien – kan erfarenheterna från Irak och riskerna för katastrofala regionala effekter avskräcka.

Kanske går utvecklingen – all rustning till trots, och R2P till trots – mot mindre användning av väpnat våld mellan stater. Vi får färre krig och väpnade interventioner. Om EU får ordning på finansmarknaderna skulle Victor Hugo möjligen bli rätt nöjd i sin grav.

***

För övrigt anser jag att system som blandar siffror med bokstäver i adresser eller flygbokningar är opraktiska och riskabla. Det måste ofta bli misstag, särskilt mellan 1 och I och mellan 0 och O.

I ett tal på tankesmedjan Chatham House i London i november förra året placerade president Abdullah Gül Turkiet i samma kategori som Brasilien, Indien, Ryssland och Kina. Han fortsatte: »Efter att ha ärvt erfarenheterna, minnena och reflexerna av stora imperier kommer det samtida Turkiet säkerligen att inta sin rättmätiga plats i den nya internationella ordningen.«

Detta uttalande, den infekterade konflikten med Israel och premiärminister Recep Tayyip Erdogans självsäkra uppträdande på resorna till Egypten, Libyen och Tunisien, har av många kommentatorer tagits till intäkt för att Turkiet är på väg att lämna sin provästliga orientering och vända Europa ryggen. Erdogan sägs ha drabbats av hybris och sträva efter rollen som »den nye kalifen«, att vilja återupprätta det osmanska imperiet och bli en ledande kraft för sunnitisk islam.

Denna uppfattning att Turkiet står inför ett vägval speglar ett förlegat tänkande i kategorier av väst- och anti-väst som också ställer sekulära och anti­sekulära samhällsmodeller mot varandra. Den präglas också av statsvetaren Samuel Huntingtons teser om ett framtida civilisationernas krig, något som inte har med dagens politiska verklighet att göra. Turkiet kan inte definieras som antingen västerländskt och sekulärt eller icke-europeiskt och muslimskt.

Två andra faktorer styr i stället den turkiska utrikespolitiken. Dels den demokratiseringsprocess som landet har genomgått under snart tio års tid, dels de nya politiska realiteterna i Turkiets närområde, inte minst efter det senaste årets arabiska revolutioner.

De goda relationer som tidigare rådde mellan Turkiet och Israel rubbades

inte när AKP kom till makten 2002. Sex år senare besökte till exempel Israels president Shimon Peres Turkiet och höll ett tal i parlamentet. Konflikten bröt ut när Israel i december 2008 gick till attack mot Gaza, vilket fördömdes av en enhällig turkisk opinion med en sådan styrka att den inte kunde förbises, som tidigare var fallet när militärledningen hade det avgörande ordet i utrikespolitiken.

Stormningen av Ship to Gaza-fartyget Mavi Marmara och Israels vägran att be om ursäkt gör alla uppmjukningar av politiken opinionsmässigt omöjliga. Av samma inrikespolitiska skäl har regeringen inte kunnat gå så långt som den önskat i sina strävanden att nå en försoning med Armenien, eftersom den politiska oppositionen och en bred opinion inte varit mogna för en sådan politik.

Som ett resultat av de geopolitiska förändringarna i det egna närområdet har Turkiet omdefinierat sin strategiska position. Från att under kalla krigets dagar ha agerat i västvärldens periferi, till att i en bredare mening befinna sig i skärningspunkten mellan Europa, Kaukasus, Mellanöstern och den muslimska världen.

Denna vision är för övrigt inte ny utan formulerades redan i slutet av 1980-talet av den dåvarande premiärministern och sedermera presidenten Turgut Özal. Som första turkiska regeringschef besökte han Mecka men lämnade också in en medlemsansökan till EU och initierade sociala och ekonomiska reformer.

I sin bok »Turkiet i Europa, Europa i Turkiet« försvarade han både islams roll i det turkiska samhället, pläderade för utökade civila rättigheter och ett EU-medlemskap, och förklarade att modernisering innebar ett accepterande av västerländska idéer om demokrati och ekonomiska och sociala framsteg. Däremot innebar det inte en imitation av västerländsk livsstil på bekostnad av den egna kulturen och traditionerna.

För utrikesminister Ahmet Davutog˘lu, arkitekten bakom den nya utrikespolitik som nu förs under devisen »noll problem med grannländerna«, finns det ingen motsättning mellan Turkiets traditionella hemmahörighet i »västlägret« och strävan att bli medlem av EU och ett samarbete med en tidigare fientlig omgivning.

Liksom premiärminister Erdogan och president Gül tar han med sin religiöst färgade kulturella bakgrund avstånd från uppfattningen att Turkiet under 80 år av sekulärt styre blivit en del av västerlandet, att dess framtid ligger i väst medan alla hot kommer från öst och sydost.

Under decennier odlade den tidigare sekulära och av landsfadern Mustafa Kemal Atatürks idéer präglade eliten en misstro mot den muslimska omgivningen och betraktade islam som ett hinder för modernisering och utveckling.

Medan Davutog˘lu avfärdar beteckningen neo-ottomanism för dess förda politik, kan han ändå på sätt och vis sägas identifiera sig med den rent intellektuellt. Han talar om Turkiets historiska ansvar och uppdrag att bidra till säkerhet och utveckling i det forna riket och att detta är något som där också förväntas av Turkiet.

En grundtanke är att Turkiet med sin starka ekonomi ska agera som en mjuk makt som sprider välstånd och demokratiska idéer till Kaukasus och Mellanöstern. Den nya politiken kom framför allt att riktas mot Turkiets mest problematiska grannar, det irakiska Kurdistan och Syrien, där tidigare stängda gränser öppnades och visumtvånget avskaffades.

Här spelar också ekonomiska intressen en stor roll. Inte minst när det gäller irakiska Kurdistan, där turkiska företag dominerar i uppbyggnaden av en ny infrastruktur och i annan investeringsverksamhet, vilket också gäller i till exempel Libyen.

Efter att tidigare ha varit en bevarare av status quo försöker Turkiet nu inte bara spela rollen som god granne utan även »honest broker« och medlare. Men att vara god god vän med alla i Mellan­östern och Kaukasus ställer sig inte lätt. Assads ovilja att lyssna till turkiska råd har varit ett streck i räkningen och visat att Turkiet haft en övertro på sitt inflytande.

Politiken har också till en del varit selektiv. Kritiken av Libyens Muammar Khadaffi dröjde. Dels av omtanke om de tusentals turkar som var verksamma i Libyen, dels av ekonomiska skäl. På samma sätt var kritiken mot Iran för övergreppen mot oppositionen minst sagt försiktig i jämförelse med kritiken mot Egyptens Hosni Mubarak. Även här har ekonomiska intressen spelat in, liksom den gemensamma kampen mot kurdisk gerilla och farhågor för att konflikten mellan Iran och väst ska förvärras ytterligare och än mer isolera den iranska regimen.

Samtidigt har Turkiet nu blivit en motvikt till det iranska inflytandet i regionen, inte minst i sin nya roll som talesman för palestiniernas rättigheter. Enligt en undersökning av The Palestinian Center for Policy and Survey Research betraktar 43 procent av palestinierna både på Västbanken och i Gaza Turkiet som en viktigare allierad än Egypten och Iran, mycket därför att Ankara inte har en dold agenda bakom sitt stöd.

Denna bild av Turkiet som opartiskt och inte som en vapenleverantör till Hamas, Hizbollah och den syriska regimen, har givit Ankara en medlarroll i Libanon och Irak och fram till den israeliska attacken mot Gaza även i hemliga förhandlingar mellan Syrien och Israel.

Under sitt besök i Egypten pläderade premiärminister Erdogan vidare starkt för ett sekulärt system »där individerna själva är fria att vara religiösa eller inte«, en samhällsmodell med mycket starkare attraktionskraft än den iranska.

Tidigare betraktades Turkiets problematiska relationer med grannländerna som ett hinder för ett EU-medlemskap. Nu sägs paradoxalt nog i flera europeiska huvudstäder strävandena att normalisera dessa och påverka utvecklingen i demokratisk riktning vara ett bevis för att Turkiet vänder Europa ryggen.

Inte nog med det. När Turkiet som ett tidigt led i sin nya grannskapspolitik 2004 accepterade Annanplanen för en lösning av Cypernfrågan sa den grekcypriotiska delen nej och blev omedelbart därefter medlem av EU.

I stället för att bidra till en lösning av Cypernproblemet blev EU en del av detta och därmed även av den konflikt mellan Turkiet och Cypern om territorialvatten och oljeprospektering som annars hade undvikits.

Den största risken för att Turkiet ska dras in i en politisk grannskapskonflikt finns därför nu inför det kommande cypriotiska ordförandeskapet i Bryssel. Inte i Bagdad, Damaskus, Jerevan eller Teheran.

Ingmar Karlsson är före detta generalkonsul i Istanbul, nu knuten till ­Centrum för Mellanöstern­studier vid Lunds universitet.

Men sedan skiljer det sig i rapporteringen. Fotografen Mohammed Huwais, som har varit i huvudstaden Sanaa under protesterna, har hela tiden flyttat sig mellan presidentanhängarna och de stora oppositionella grupperna. Fram träder en bild av flera olika elitfraktioner som försöker mobilisera demonstranterna under sin flagga.

Där finns presidenten Saleh som en stark, brutal makt. Han besitter, även under sina månader i exil, militär kraft, och i de senaste veckornas blodiga upptrappning har hans sida lejonparten av dödsoffren på sitt samvete.

På andra sidan finns en massrörelse, likt i de nordafrikanska revolterna. Demonstrationerna började som en följd av den arabiska våren i Tunisien och Egypten. I februari samlade de över 20 000 demonstranter på gatorna. Grogrunden för missnöjet var god. Jemen ligger i det absoluta bottenskiktet bland de arabiska länderna när det gäller sociala förhållanden. Arbetslösheten är 35 procent (bara Libyen är i närheten med sina 30 procent) och 45 procent lever under fattigdomsgränsen.

Men snart kom denna proteströrelse att bli en bricka i ett gammalt spel inom den politiska eliten, långt över demonstranternas huvuden. I mars gick general Ali Mohsen över till presidentmotståndarna, och sedan dess talar oppositionsröster om hur det folkliga, ledarlösa upproret kidnappats av eliten.

Dessutom har regeringen länge kämpat mot en shia­msulimsk sekt i norr där fred slöts så sent som 2010, och i söder har al-Qaida sitt fäste på Arabiska halvön, vilket anses vara ett av nätverkets farligaste.

Kaoset i Sanaa gör att alla dessa grupper ser chansen att stärka sin makt. Och det är orsaken till att bedömare talar om risken för att det vi ser inte är en revolt av nordafrikanskt snitt, utan ett begynnande inbördeskrig.

Protesterna i Jemen

27 januari Tusentals demonstranter inleder flera veckor långa protester mot president Saleh.

18 mars 52 demonstranter dödas av krypskyttar.

21 mars Flera höga militärer går över till motståndarsidan.

3 juni President Saleh skadas i en raketattack, och lämnar landet.

18 september Regeringsstyrkor attackerar oppositionslägret och cirka 50 dödas.

23 september President Saleh återvänder.

27 september Försvarsminister Mohamed Nasser Ali blir attackerad i staden Aden, men överlever.

Vad muren visade sig inte kunna skydda Israel emot, ja vad det bitvis provocerande murbygget (till stora delar på palestinsk mark och i strid med internationell rätt) möjligen bidrog till att påskynda, var den fortgående försvagningen av Israels ställning i världen och den strategiska förlusten av allierade och vänner i regionen.

Murbygget hade naturligtvis inte direkt med något av detta att göra, men tillsammans med den fortsatta utbyggnaden av de israeliska bosättningarna på ockuperad mark kom det för eftervärlden att symbolisera ett Israel som ostraffat ansåg sig kunna trotsa sina viktigaste allierade, ja rent av politiskt förödmjuka dem, utifrån föreställningen att den lilla landremsan mellan havet och floden i värsta fall kunde klara sig utan dem.

Det kunde den inte, visade det sig.

Nej, låt oss inte gå historien i förväg. Muren byggs fortfarande ut liksom bosättningarna. Israel är fortfarande regionens militära stormakt, kärnvapenbestyckad dessutom. De flesta av Israels allianser består tills vidare, åtminstone på pappret. Palestinierna må få sin stat erkänd av FN:s generalförsamling, men Israel kommer också fortsättningsvis att kontrollera och dominera varje aspekt av deras tillvaro.

Det är kort sagt svårt att i dag föreställa sig ett scenario där Israels existens skulle stå på spel.

Samtidigt tycks plötsligt den ena efter den andra av Israels säkerhetspolitiska grundpelare vara på väg att rasa samman. Den strategiskt viktiga vänskapen med Turkiet har på kort tid förbytts i något som liknar öppen fiendskap, med Turkiets premiärminister verbalt redo att ta en väpnad konflikt med Israel om sjöblockaden av Gaza, och med de diplomatiska förbindelserna mellan de båda länderna så gott som upprivna. Den yttre orsaken till den senaste och allvarligaste sprickan har varit Israels vägran att be Turkiet om ursäkt för dödandet av åtta turkiska medborgare och en amerikansk medborgare av turkiskt ursprung vid stormningen av den första Gazaflottiljen den 31 maj 2010, men under ytan anas en långt större geopolitisk förkastning.

Så också under den egyptisk-israeliska sprickan som på ytan handlar om av misstag dödade egyptier och en bristfälligt bevakad gräns och en bristfälligt skyddad israelisk ambassad, men som på djupet tycks bottna i ett tektoniskt skifte av allianser och intressen i regionen.

Och så kanske också under den spricka som öppnat sig mellan Israel och större delen av världssamfundet vad gäller FN-erkännandet av en palestinsk stat. Det faktum att USA lär tvingas att använda sin vetorätt för att stoppa ett fullt erkännande i FN:s säkerhetsråd, kanske i öppen strid med sina Nato-allierade Frankrike och Storbritannien, indikerar att Mellanösterns maktkarta är på väg att ritas om. Den politiska tsunami som Israels försvarsminister Ehud Barak förutspådde skulle drabba Israel till följd av ett FN-erkännande är kanske redan på väg. President Obamas tidigare sändebud i Mellanöstern, George Mitchell, talade i våras om risken för ett skenande tåg, trainwreck, i spåret av FN-omröstningen, vilket i sammanhanget betyder ungefär samma sak; en utveckling som ingen kan kontrollera – i varje fall ingen av de makter som nyss trodde sig kunna göra det.

Det mest synliga tecknet på en mer omfattande geopolitisk förskjutning är USA:s påtagligt minskade förmåga att projicera makt i regionen. De två krig som för tio respektive åtta år sedan startades för att både demonstrera och stärka den förmågan, Afghanistan och Irak, har båda haft motsatt effekt. Kriget i Irak har framför­allt stärkt Iran, och kriget i Afghanistan har undan för undan stärkt talibanerna och båda krigen har i flera avseenden försvagat USA. Revolten mot USA:s viktigaste allierade i området, Hosni Mubaraks Egypten, tog alldeles uppenbart amerikanerna på sängen, liksom revolten i Libyen, liksom upproret i Syrien, liksom hela den osäkra utveckling som fortfarande benämns den arabiska våren och över vilken USA har visat sig ha ett högst begränsat inflytande.

Vad slags stater och allianser som kommer att spira ur denna vår och dess revolter vet ingen ännu, bara att de alla kommer att återspegla en förändrad maktbalans i kölvattnet av USA:s strategiska försvagning och förestående militära tillbakadragande. När Israel nu ser den ena efter den andra av sina regionala allianser försvagas eller rentav spricka så är det i grunden en följd av att dessa allianser har baserats på en geopolitisk karta som allt mindre gäller. Turkiet söker sig allt tydligare en självständig roll i regionen, med svåröverskådliga konsekvenser inte bara för banden till Israel utan också för banden till Europa och USA. Egypten efter Mubarak lär inte förbli den följsamma säkerhetspartner som USA en gång finansierade och byggde upp och det egyptisk-israeliska fredsavtalet ter sig i dag mera skrivet i sand än ristat i sten.

Ja, det är inte ens säkert att det hittills så USA-lojala Saudiarabien i längden kommer att kunna stå emot den arabiska vårens vindar, i synnerhet inte om USA framhärdar i sitt veto mot ett palestinskt FN-medlemskap. Saudiarabiens tidigare underrättelsechef och USA-ambassadör, Turki al-Faisal, har i intervjuer och tidningsartiklar (bland annat i New York Times, 11 september 2011) i skarpa ordalag varnat USA för att dess inflytande i regionen i så fall riskerar att försvagas, Israels säkerhet undermineras, Irans makt stärkas och risken för krig ökar. Han förutskickar också att Saudiarabien under sådana omständigheter inte längre kommer att kunna upprätthålla sin »speciella relation« med USA utan i stället »av inhemska och regionala krafter« tvingas bedriva en långt mer oberoende och aktiv utrikespolitik. Saudiarabien skulle därvid riskera att hamna på kollisionskurs med USA i Bahrain, Irak, Afghanistan, Jemen, för att inte tala om Israel och Palestina.

Vad Turki al-Faisal kort sagt vill varna USA för är en dramatisk förlust av makt och inflytande i Mellanöstern.

För Israel har alliansen med USA varit den bärande stommen i landets försvars- och säkerhetspolitik alltsedan Frankrikes president de Gaulle två dagar före junikriget 1967 avbröt det militära stödet till Israel och franska stridsflygplan med namnet Mirage ersattes av amerikanska stridsflygplan med namnet Phantom och USA:s strategiska intressen raskt bedömdes sammanfalla med Israels. Israels fiender, Egypten och Syrien, stod ju på Sovjetunionens sida i det kalla kriget och var därmed också USA:s fiender, medan USA:s viktigaste allierade i regionen, shahens Iran, hade ett nära säkerhetssamarbete med Israel. Det som var bra för Israel verkade kort sagt vara bra också för USA.

Ganska snart kom den strategiska alliansen mellan USA och Israel att få en ideologisk och moralisk underton, i breda kristna kretsar också en religiös, med följd att samarbetet blev alltmer immunt mot realpolitiska och strategiska överväganden. Det omfattande militära och ekonomiska stödet till Israel, det i särklass största per capita till något annat land, har med tiden fått en närmast sakrosankt ställning i amerikansk politik. När två respekterade amerikanska forskare, John Mearsheimer och Stephen Walt, i en uppmärksammad artikel på våren 2006 (»The Israel Lobby«, London Review of Books) försökte göra gällande att USA:s praktiskt taget villkorslösa stöd till Israel inte alltid och nödvändigtvis låg i USA:s intresse, fick de sina fiskar varma av upprörda kritiker som kallade dem för både det ena och det andra. Inte heller övertygade de någon, i varje fall inte i den amerikanska kongressen.

Den massiva amerikanska uppslutningen bakom Israel stärkte i sin tur den ena israeliska regeringen efter den andra i tron att alliansen med USA var ovillkorlig och att Israel ostraffat kunde bedriva i stort sett vilken politik som helst. När president Obama i maj 2009 uttryckligen och bestämt krävde att Israel skulle stoppa utbyggnaden av bosättningarna på Västbanken blev svaret i praktiken en förödmjukande örfil (i form av demonstrativt beviljade och igångsatta utbyggnader), vilket inte hindrade örfilsutdelaren, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, från att mötas av stående ovationer när han i maj i år inbjöds att tala i den amerikanska kongressen.

Denna remarkabla ovilja eller oförmåga hos USA att gå emot Israel också i frågor där USA öppet uttalat en motsatt ståndpunkt och haft ett motsatt intresse, har förmodligen mer än något annat bidragit till Israels närmast demonstrativa brist på initiativ för att åstadkomma en tvåstatslösning av konflikten med palestinierna. I stället bedriver den nuvarande israeliska regeringen, starkt influerad av den extrema bosättarrörelsen och radikala nationalistpartier, en politik som öppet syftar till att försvåra och förhindra en sådan lösning. Aldrig tidigare har Israel haft en så förhandlingsvillig partner för fred som i den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans statsbyggande premiärminister Salam Fayyad, och aldrig sedan Osloavtalet 1993 har Israel haft en så förhandlingsovillig regering som regeringen Netanyahu.

Med denna ovilja har parats ett iögonfallande ointresse av att värna och stärka Israels regionala förbindelser och allianser. Den allt förhärskande doktrinen har varit att Israel i sista hand bara har sin militära övermakt att lita till, att Israel av egen kraft kan och måste vinna alla krig, att de regionala grannarna inte går att lita på, att palestinierna inte går att lita på, att Israel för överskådlig framtid måste förbli en fästning. Det är en doktrin som i princip säger att om världen inte gillar vad Israel gör så är det världens problem, inte Israels. Bara Israel vet vad som är bra för Israel.

Vad denna israeliska doktrin sällan lyfter fram är den livsviktiga alliansen med USA. Det är som om förhållandet mellan de två länderna med tiden blivit så allomfattande och så symbiotiskt och så omöjligt att kritisera att det inte längre uppfattas som en allians utan som en familjerelation. När Israel säger sig enbart ha sin egen militära övermakt att lita till är det en militär supermakt som saknas. Att USA:s inflytande i regionen en dag skulle kunna minska och den militära supermakten dra sig tillbaka och den regionala maktkartan ritas om och Israel få ett akut behov av nya vänner och allianser, verkar inte ens ha varit ett scenario i den israeliska regeringens föreställningsvärld.

Om skiftande alliansers ofrånkomliga och tidvis ödesdigra betydelse för den lilla landremsan mellan havet och floden har Bibeln annars åtskilligt att lära oss. De samhällen som genom historien uppstått här har alla präglats av sin geopolitiska utsatthet mellan långt större och mäktigare och tidvis konkurrerande civilisationer, och därmed av sitt behov att alliera sig med än den ena och än den andra. De bibliska profeter som tvingades begrunda hur inte heller skiftande allianser alltid kunde förhindra den lilla landremsans erövring och förstörelse, formulerade för första gången i historien idén om ett rike byggt på de svagas rättvisa, inte de starkas makt; på moralisk styrka snarare än militär. Och därmed, för att använda en terminologi från vår tid, idén om betydelsen av mjuk makt, soft power, gentemot hård.

I den bibliska historiens ljus har hård makt inte varit Israels bästa vapen.

Och kanske inte heller i ljuset av den historia som skrivs nu. I varje fall har Israels militära övermakt inte på länge kunnat omsättas i strategiska fördelar. Alltsedan den olycksaliga invasionen av Libanon 1982 har Israels krig kostat mer än de smakat. Kriget i Libanon sommaren 2006 utplånade inte Hizbollah som det var tänkt, utan stärkte det. Kriget i Gaza ett halvår senare utplånade inte Hamas som det var tänkt, utan stärkte det. I båda krigen blottades Israels växande strategiska sårbarhet för missilangrepp.

Vad Israel ska ta sig till med sin militära övermakt i ett läge när regionala stormakter som Turkiet och Egypten förvandlas från vänner till fiender, är svårt att se. Det öppet uttalade hotet från Israel att starta krig mot den regionala stormakten Iran för att slå sönder dess kärnvapenambitioner, speglar i sitt militära övermod det strategiska dilemmat hos en stat vars militära styrka i längden alltid kommer att vara för liten för sin geopolitiska omgivning. Och som därför kanske mer än någon annan stat måste odla den svåra konsten att ingå och vårda allianser och vänskaper. För att inte tala om den svåra konsten att gå från ockupation till samexistens.

Uttrycket »en perfekt storm« betecknar en osannolik konstellation av omständigheter som dramatiskt samverkar till en katastrof. I filmen med samma namn handlar det bokstavligen om en storm så osannolik att ingen båt eller besättning är rustad att stå emot den, inte heller filmens.

Det är fullt möjligt att de dramatiska händelser som nu ritar om den politiska kartan i Mellanöstern av framtidens historiker kommer att beskrivas som Israels perfekta storm; störtandet av Mubarak, brytningen med Turkiet, destabiliseringen i Syrien, maktskiftet i Libyen, FN-erkännandet av en palestinsk stat, USA:s strategiska försvagning och militära återtåg, EU:s politiska försvagning och strategiska irrelevans, etcetera.

Hur dessa händelser än utvecklar sig och samverkar med varandra så har Israel blivit alltmer beroende av omständigheter som Israels makt allt mindre kan påverka. I varje fall inte den makt som baserats på att USA för alltid skulle dominera Mellanöstern, att Israel för alltid skulle vara militärt överlägset sina grannar, att grannfolken för alltid skulle hållas i schack av följsamma förtryckarregimer, att palestinierna för alltid skulle vara ockuperade och statslösa.

Förvisso hade ingen israelisk regering kunnat förhindra Erdogans uppgång eller Mubaraks fall, lika lite som någon israelisk regering kan stoppa Irans kärnvapenprogram eller den amerikanska supermaktens nedgång. Vad en israelisk regering likväl hade kunnat göra var att ta initiativ för att motverka och mildra följderna av en sådan händelseutveckling.

I stället har regeringen Netanyahu konsekvent tagit initiativ som förvärrat dem. Sammanbrottet i förbindelserna med Turkiet är kantat av sådana initiativ, liksom sammanbrottet i förhandlingarna med palestinierna, liksom förspelet till den stundande omröstningen i FN.

»Som om krisen i relationerna med Turkiet och försämringen av relationerna med Egypten och Jordanien och Israels försvagade ställning i Europa inte vore nog, försöker nu talesmän för den israeliska regeringen att överträffa varandra med löften om en skärpning av ockupationen«, skriver den israeliska dagstidningen Haaretz i en huvudledare (16 september 2011) och nämner som exempel biträdande utrikesministern Danny Ayalons krav på annektering av sammanhängande bosättningsområden och kravet från en nära partivän till premiärminister Netanyahu, Ofir Akuni, på annektering av betydligt mer än så.

I samma tidning samma dag skriver den politiske kommentatorn Doron Rosenblum: »Under de tre senaste åren har en extrem högerregering lyckats underminera och riva upp varje planta av goodwill som någonsin spirat i triangeln mellan USA, Israel och Palestina.«

Inför omröstningen i FN har flera kommentatorer likväl gjort tankeexperimentet att president Obama plötsligt och spektakulärt skulle överraska världen med initiativet att ställa in sitt veto och ställa sig bakom fullt palestinskt medlemskap i FN och förklara att detta bara är ett logiskt och nödvändigt steg mot den tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten som USA, EU, FN och Ryssland (den så kallade kvartetten) och snart sagt hela världen förespråkar.

I tankeexperimentet skulle ett sådant initiativ över en natt stärka USA:s inflytande i regionen och gjuta nytt liv i fredsförhandlingarna och mildra verkningarna av den geopolitiska maktförskjutningen och få den perfekta stormen att kvävas i sin linda.

Att ett sådant scenario bara kan existera som tankeexperiment och inte som realistisk möjlighet visar om inte annat hur osannolikt perfekt den befarade stormen riskerar att bli. Till allt annat kräver den också att två huvudaktörer, USA och Israel, väljer att skjuta sig själva i foten, eller i varje fall agera på ett sätt som av allt att döma bara kan försvaga deras redan försvagade strategiska och politiska positioner.

Utan detta agerande ingen storm, på sin höjd en styv kuling.

Ein brira, inget val, är ett hebreiskt uttryck som i Israel kommit att sätta ord på den närmast mytologiska föreställningen att staten Israel aldrig haft något val, att historiens krafter och geopolitikens villkor ställt den unga staten på den smala landremsan mellan havet och floden inför vägval där det bara funnits ett val att göra och en väg att gå.

Som de flesta mytologiska föreställningar rymmer den ett korn av sanning. Israel har förvisso haft många val att göra genom åren men de flesta av dem har varit betingade av yttre villkor och omständigheter som Israel inte kunnat påverka mer än marginellt. Det är som sagt inte Israels fel att Egypten och Mesopotamien ligger där de ligger, eller att palestinierna lever där de lever, eller att Mellanöstern är en notoriskt komplex väv av etniska, kulturella och religiösa tillhörigheter, eller att det amerikanska imperiet är på tillbakagång.

Men också just därför är kraven på Israels förmåga att i svåra situationer göra de rätta valen och ta de rätta initiativen desto hårdare.

Och den potentiella vådan av fel val och fel initiativ desto större.

Grafik: Israels tre stormar

Klicka för att förstora

Deras ansökan om medlemskap väntas få stöd av en majoritet av världens nationer men har också mött starkt motstånd från bland andra Israel och USA, som menar att det bara är genom förhandlingar som konflikten kan få en lösning.

Fredsprocessen har emellertid gått i stå. I den rådande atmosfären, där den ömsesidiga misstron är stor och Oslo­avtalet betraktas som ett misslyckande, kan diplomatiska påtryckningar utifrån vara enda sättet att bryta dödläget, resonerar de som stöder palestiniernas FN-satsning.

Detta är inte första gången palestinierna ensidigt utropar en självständig stat. Den första gången var i Alger 1988, men den gången fick det knappast någon praktisk betydelse. Det satte inte stopp för ockupationen, och det uppfattades inte heller som något hot mot Israel. Den här gången kommer självständighetsförklaringen emellertid vid en tidpunkt när arabvärlden befinner sig i gungning och det finns farhågor om att den kan bli inledningen på en ny, explosiv fas i den arabisk-israeliska konflikten. Frågan är vad som händer dagen efter det att Palestina utropats – och palestinierna inser att ingenting har förändrats i praktiken. Det är svårt att se hur de ska kunna förhålla sig passiva när deras bröder i Egypten, Syrien och Libyen reser sig mot sina förtryckare. Stora demonstrationer väntas efter FN-omröstningen och den israeliska responsen kan förmodas bli hård, i synnerhet efter stormningen av den israeliska ambassaden i Kairo.

Men även utan en våldsam konfrontation kommer en palestinsk självständighetsförklaring att förändra dynamiken i konflikten. Eventuella fredssamtal kommer hädanefter att föras på mellanstatlig nivå och Israel kommer inte längre att ha veto över hur en palestinsk stat ska se ut.

Israels handlingsfrihet på Västbanken och i Gaza kommer också att begränsas; efter FN-omröstningen kommer de inte längre att ockupera ett omtvistat landområde utan en självständig stat, och 500 000 israeler kommer plötsligt att leva som ockupanter i ett annat land. Det har föreslagits att Israel för att undvika att hamna i den situationen borde annektera de stora bosättningsblocken och dra sig tillbaka från övriga Västbanken, men det är tveksamt om någon annan än den nationalistiska högern skulle stödja detta.

Israel skulle sannolikt utsättas för en större internationell press om det ockuperade en annan FN-stat – även om skeptikerna påpekar att Syrien inte har haft någon hjälp av sitt FN-medlemskap när det gäller att få tillbaka Golanhöjderna.

Ett medlemskap i FN skulle också ge palestinierna tillträde till olika internationella organ, som den Internationella brottsdomstolen i Haag. Det skulle göra det möjligt för dem att dra enskilda israeliska politiker och soldater inför rätta, anklagade för folkrättsbrott. Detta är en mardröm i Israel. I Tel Aviv och Jerusalem utmålas redan scenarier där varje israel som åker till London för att shoppa eller till Antalya på badsemester riskerar arrest.

Men med självständigheten kommer också skyldigheter, och det innebär för palestiniernas del att de till exempel blir tvungna att respektera mänskliga rättigheter. De kommer inte heller att kunna skylla på frifräsande terrorgrupper när det skjuts raketer från Gaza. Regeringspartiet Hamas måste uppträda mer ansvarsfullt och försöka tvätta bort terrorstämpeln.

FN-omröstningen kommer också att få konsekvenser för de nästan fem miljoner palestinska flyktingar som under mer än sextio år i diasporan aldrig har slutat drömma om det historiska Palestina som de flydde från 1948.

Om en palestinsk stat nu utropas enbart på Västbanken och i Gaza måste de ge upp hoppet om att återvända till nuvarande Israel. Detta är en av anledningarna till att självständighetsförklaringen skapat oenighet bland palestinierna – och fått anhängare i Israel, som menar att den i själva verket är det bästa som kunde hända Israel, eftersom den desarmerar det största hotet mot statens judiska karaktär. Trots att det från israeliskt håll ofta hävdas att palestiniernas ansträngningar i FN »delegitimiserar« Israel, är utropandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser samtidigt ett erkännande av Israel. Dessutom förhindrar det en enstatslösning – det vill säga att judar och araber lever i en gemensam stat med lika rättigheter – vilket är det alternativ som israeler minst av allt vill se.

Oavsett vad FN beslutar kommer president Mahmoud Abbas att tas emot som en hjälte när han återvänder till Ramallah från New York. Men dagen efter väntar ett Sisyfosarbete för den palestinska myndigheten, för om den vill behålla sin trovärdighet måste den klura ut hur den palestinska suveräniteten ska kunna samexistera med den israeliska ockupationen. Akiva Eldar, kolumnist på den israeliska dagstidningen Haaretz, kan föreställa sig många situationer där deras maktlöshet bara blir alltför uppenbar.

– Låt oss säga att de utfärdar egna pass och president Abbas vill resa utomlands, men soldaten vid gränsövergången mot Jordanien säger: Det här passet känner jag inte igen – åk hem och hämta ditt israeliska id-kort!

Enligt Eldar kan detta mycket väl leda till en situation där den palestinska myndigheten kollapsar och Israel återockuperar Västbanken och Gaza.

– Det kan bli slutet för tvåstatslösningen.

Men möjligheten finns förstås också att självständighetsförklaringen bara blir en i raden av FN-resolutioner som Israel ignorerar. Så länge de bygger ut bosättningarna har det liten betydelse om hela världen erkänner en palestinsk stat. Som Daniella Weiss, en av ledarna för bosättarrörelsen och själv boende på Västbanken, sa:

– Jag öppnar mitt fönster och tittar ut – och jag ser ingen palestinsk stat.

Fakta | Vill erkännas som stat av FN

Palestinierna vill helst vända sig till säkerhetsrådet eftersom det bara är det som kan fatta beslut om fullvärdigt medlemskap i FN. Men eftersom USA har gjort klart att de i så fall skulle lägga in ett veto kan palestinierna i stället gå till generalförsamlingen där det finns en pro-palestinsk majoritet. Minst 130 av generalförsamlingens 193 medlemsländer väntas rösta ja. Detta skulle innebära att palestinierna uppgraderas till en status som liknar Vatikanstatens – en erkänd stat som inte är full medlem.

Det är än så länge oklart hur Sverige kommer rösta.