Men nej. Assi är palestinier och Jasmin är israel. Trubbel.

De kan inte bo i Israel, eftersom Israel har infört lagar som förbjuder palestinier att leva där. Jasmin klassas själv som ett samhällshot, en potentiell »naiv terrorist« som skulle kunna utnyttjas av sin man.

I Palestina blir paret så trakasserade av myndigheterna att de inte vågar stanna kvar. Den sociala domen är utan nåd, alla vet att Assi har »förstört sitt liv genom att gifta sig med en judinna«.

Jasmins mamma är född i Tyskland, så Jasmin reser dit för att söka medborgarskap till sig och sin make. Assi väntar på turistvisum, och efter hundra sorger och elva bedrövelser kommer han flygande.

Paret tror att de hamnat i friheten. Men nej. Jasmin nekas medborgarskap, eftersom ett sådant skulle leda till att Tyskland får en palestinier på halsen. Assi kan inte arbeta, inte försörja sig, inte andas.

Det går ett år i limbo. Assi är en skugga av sitt forna jag, han talar om att hoppa framför tåget. Jasmin är maniskt positiv med mörknande ringar runt ögonen.

Att inte vara önskad. Att inte vara inkluderad. Att inte ha en tillhörighet. Vilken kärlek övervinner det motståndet?

Den svenska filmvåren lovar gott och öppnar tankeväckande med dokumentären »Love During Wartime« av Gabriella Bier. Utanförskapets mekanismer blir så nästan övertydliga att de kräver ett ifrågasättande. Mer än om Israel och Palestina handlar filmen om alla de enskilda öden som ligger inbakade i uppgiften att 260 000 flyktingar varje år anländer till Europa.

Assi och Jasmin tror inte att det ska bli enkelt. Men de kan heller inte förutse sårbarheten när alla vänder dem ryggen. Ingen vill ha dem. De överlever, men de lyckas inte leva. Utanförskapet är en stark kraft.

Också vi och vår stat praktiserar samma maktmedel. De 30 000 asylsökande som kommer hit varje år får vanligtvis vänta 5 månader, men om pappren är i oordning kan det ta ett år med besked. Då är handläggningstiderna ändå halverade. Under tiden får de asylsökande inte arbeta (om de inte beviljas undantag från arbetstillstånd) och kan därmed inte ta makten över sin situation. Efter väntetiden landar i omkring 70 procent av fallen ett nej vid första prövningen. De där månaderna i bidande är en långsam tid. Den som kanske får stanna kan ha blivit mer eller mindre slarvsylta vid det laget.

Gruppens lockelse är ingen nyhet för någon, den påverkar våra liv från första dagisdagen. Men berättelsen om Assi och Jasmin tränger in och kräver svar. Varför begränsar vi varandras möjligheter? Varför stänger vi Europa? Varför bryter vi ned människor i stället för att bygga upp dem?

För Assi och Jasmin ser det mörkt ut efter ett år i Tyskland. Men så kommer vändningen. Assi får en oväntad inbjudan och paret är plötsligt önskade, en tillgång. Assi ler, Jasmin slappnar av, familjen får smaka tillhörighetens varma sötma. Några år finns en plats för dem där de kan växa. En stund får de vara med.

»Love During Wartime« visas i Stockholm, Göteborg och Malmö och kommer under våren på SVT.

Därför har också invandrar-/migrationsministrarna blivit kortvariga på jobbet.

Bland Tobias Billströms föregångare är det bara Anita Gradin (s) som härdat ut i mer än tre år. Hon satt fyra. Moderata Billström har börjat sitt sjätte tjänsteår. Och än är han flitigt synlig, även om han inte dyker upp varje gång redaktioner ringer, vilket gjorde att »Nyhetsmorgon« i TV4 förra veckan syrligt påpekade att han har en stående inbjudan.

Då gällde det 91-åriga Ganna Chyzhevska. Hon har starr, hjärtproblem och är dement. Hennes utvisningsbeslut är nu inhiberat tills Europadomstolen tittat på fallet.

Folkpartiets riksdagsnestor Barbro Westerholm har protesterat: »Om inte det här är synnerligen ömmande skäl, då har vi dragit åt alldeles för hårt.« Abir Al-Sahlani, som sitter i riksdagen för centern, var på Arlanda för att understryka sin kritik. Emma Henriksson kräver å kd:s vägnar att lagstiftningen ändras. Liksom vänsterpartiet som önskar att riksdagen tar initiativ.

Socialdemokraternas Fredrik Lundh Sammeli hängde på. Men läser man den rödgrönt samskrivna migrationspolitiken så hade den inte täckt Ganna Chyzhevskas fall. När s, mp och v ville lätta praxis talade de om barn och livshotande tillstånd. Dit kan inte demens räknas.

Alla har rätt att ändra sig. Men då måste man föra en ärlig debatt. När Ganna Chyzhevska blir så vårdkrävande att familjen inte klarar situationen, är det då givet bättre för henne att vara här på ett vårdhem där ingen förstår hennes ukrainska? För ensamma svenska dementa är det en trygghet att personalen begriper vad de säger och att de själva glimtvis inser vad som sägs.

Och det vore komplett oärligt att inte tala om kostnaderna. Det har inget med sverigedemokraterna att göra, det handlar om respekt för medborgarna. Det är självklart okej att besluta att Sverige har råd, men bara om man har gjort en gedigen uppskattning.

När Fredrik Reinfeldt till slut stödde migrationsministern med några ord tog han upp det: »Om vi ska låta människor som lever under fattigare förhållanden och har anhöriga i Sverige komma hit … då blir det mindre till skolan och mindre till sjukvården.«

Detta fick Aftonbladet att räkna och redovisa resultatet i rubriken: »Billström och Reinfeldt tog miste – på ett par miljarder«. Billström hade talat om många miljarder. Aftonbladet kom fram till 25 miljoner kronor.

Hur kan det bli så olika? För att Aftonbladet spelar idiot.

I år har 42 stycken 80-plussare sökt om att få stanna som anhöriga. Bladet har uppskattat kostnader för dem, om de hamnar i äldrevården. Varje förskolebarn begriper att få söker uppehållstillstånd när det inte går att få. Om reglerna ändras så att gamla får komma till barn i Sverige – då blir söktrycket ett helt annat.

I måndags var en annan migrationsfråga uppe i »P1 Morgon«. FN-dagen till ära fick Unicefs jurist Christina Heilborn plädera för att införliva barnkonventionen i svensk lag och ställa lagen om vård av unga över utlänningslagen. Det apropå de två små barn som tvångsomhändertagits efter att ha fått motta slag och daskar av sina föräldrar, och sedan ändå utvisats till Azerbajdzjan med far och mor.

Programledaren ställde inte den självklara frågan, och inte den deltagande moderaten Mikael Cederbratt heller: Om barnmisshandel berättigar till uppehållstillstånd, är det inte stor risk för att många fler barn kommer att få stryk?

Ett armbrott eller några knäckta revben läker sannolikt fortare än de själsliga såren efter att ha levt gömd i många år. Och sådant underjordsliv utsätter desperata föräldrar sina barn för. Det vet vi.

Så länge världens invånare lever under mycket olika villkor kommer staterna att reglera migrationen. Hur reglerna än skrivs uppstår svåra gränsfall. Debatten måste vara lika komplex som frågorna.

Annars är vi för evigt fast i den fördummande emotions­matchen mellan de självutnämnt humanitära (från vänster­partiets ledning till moderata kommunalråd) och de självutnämnda Sverigeförsvararna (sd). De ger sig på varandra, men slår mest på den stackars sate som för tillfället uppbär statsrådsarvode som migrationsminister.

Journalister, opinionsbildare och politiker – kan vi inte försöka bli lite bättre än så?

***

För övrigt bör de nu ännu nyare moderaterna, samhällsbärarna, det enda arbetarpartiet ta till sig rådet en fp-hövding en gång gav de unga entusiasterna: Gå hem och läs historia.

Khaleed Mire, 26, går runt och testar sin nomadskrud, komplett med stav, och konstaterar att han saknar afrokrull. Går det att hyra, månne?

Han läser till kemiingenjör i Eskilstuna, uppvuxen i Hjällbo, äldst av nio bröder. Han har bott i Sverige sedan 1993, men har trots det nästan uteslutande vänner med invandrarbakgrund. Beror det på att han bor i ett invandrartätt område? Kanske. Men mönstret gick igen även i Eskilstuna, där han bodde i mer blandade kvarter.

– Det är en svår fråga, varför. På mellanstadiet hängde alla med alla, minns han.

Det är som om de kulturella skillnaderna har ökat med åldern.

– Jag dricker inte, så jag vill inte hänga på när mina svenska vänner festar och dricka en cola. Och varje gång jag behöver be säger de »gör det hemma i stället«.

Efter examen lutar det åt att han lämnar Sverige.

– Det känns som man kan utvecklas mer i England eller USA. Både som människa, ekonomiskt och i sitt arbete. I Sverige blir det svårare att få ett jobb.

Många av hans vänner resonerar på samma sätt. Mohamud Salad, som är 27, beskriver situationen:

– Jag har kompisar som åker på semester till England och hinner hitta ett extraknäck. Det skulle aldrig funka i Sverige. Här tar det månader att bara skriva in sig på Arbetsförmedlingen.

I förra veckans Fokus listade vi de kommuner som lyckas bäst med integrationen. Men den andra sidan av saken? Khaleed och Mohamud beskriver en av de största utmaningarna i svensk integrationspolitik. Hur kommer det sig vissa grupper har så svårt att lyckas i det svenska samhället?

Forskarna är överens om att somalier, Sveriges största invandrargrupp på senare år, har det allra svårast. Bara 30 procent har jobb, att jämföra med infödda svenskar som ligger på 80 procent eller alla utrikes födda som ligger på 65. För kvinnor från Somalia är siffran ännu lägre – blott 24 procent hade jobb när SCB:s integrationsdatabas Stativ senast mätte saken 2007. Företagandet är dessutom lågt, liksom utbildningsnivån, medan bostadssegregeringen är hög.

En del av förklaringen är dålig tajming. De första stora grupperna somalier kom under lågkonjunkturen på 1990-talet och hade därför extra svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Men det är inte hela sanningen.

Ekonomhistoriken Benny Carlson i Lund forskar just kring somalier och arbetsmarknad och har fler ledtrådar.

Den första är bristen på ingångar till arbetsmarknaden i form av okvalificerade arbeten. Även enkla jobb har relativt höga ingångslöner i Sverige. Benny Carlson har märkt att somalier ofta har djärva planer på vad de vill göra och att de då lätt blir »nedtagna på jorden« av sina handläggare och tappar sugen. Och de som har utbildning har ändå svårt att få relevanta arbeten.

Som Hussain Alasow. Han är i fyrtioårsåldern, klädd i jeans och vit skjorta. Gratisjobbar på söndagar på amatörradiostationen Somaliweyn i ett industriområde i Angered. Han kom till Sverige 1990, efter avslutad agronomexamen i Somalia, men lyckades inte få något jobb inom sitt fack.

– Vägledningen var inte bra. Vi viss­te inte hur saker och ting funkade. Man kämpade, kämpade, kämpade tills man blev ingenting, berättar han.

Efter flera års arbetssökande gav han till slut upp och läste omvårdnadsprogrammet på komvux. Nu jobbar han inom vården.

En annan förklaring kan man hitta i det svaga företagandet. Somalia är ett land med långa handelstraditioner och ett livligt företagande. Många somalier borde ha goda förutsättningar att driva företag, men i Sverige är det få som får i gång egen verksamhet.

Liberala tankesmedjan Timbro undersökte saken för ett par år sedan och visade att somalier genomgående är en socioekonomiskt resurssvag grupp, som i princip har haft en likartat svår situation i alla länder dit de invandrat. Undantaget, visade det sig, är delstaten Minnesota i USA.

En av anledningarna till att företagandet är dubbelt så högt bland somalier i Minnesota jämfört med i Sverige kan vara att gruppen somalier är större där, mellan 40 000 och 100 000 personer beroende på hur man räknar. För att ett ­företagande inriktat på den egna gruppens behov ska komma i gång krävs en ­kritisk massa – en tillräckligt stor marknad – som i Sverige knappast finns mer än möjligen i Stockholm och Göteborg.

Benny Carlson anser att en delförklaring till det låga företagandet kan vara systemrelaterat med bidragsstruktur och hur mottagandet sker, men att orsakerna också är mer handfasta. Miljonprogramsområdena saknar lämpliga butikslokaler och somalier har svårt att få lån.

Buss 31 går från Malmö Central förbi Värnhemstorget till Rosengård. Här höll i somras journalisten och eldsjälen Per Brinkemo i projektet »Från Rosengård till Rosenbad« för somaliska ungdomar. De gav sig ut för att se hur svenska samhället fungerar; träffa svenska myndighetspersoner, polisen, politiska partier, lära sig om socialtjänstlagen och publicera sina betraktelser på en blogg.

När Per Brinkemo först började intressera sig för den svensksomaliska diasporan möttes han av en mur av misstänksamhet.

– Det tog sju, åtta månader att slippa folks blickar. Det fanns två alternativ till att jag sökte kontakt: antingen att jag kom från Säpo eller att jag var blivande konvertit till islam.

Problemet för ungdomarna menar han är att det saknas kontaktytor mellan somalier och majoritetssamhället.

– Fördomarna mot svenskar är jättestora. Att vi inte uppfostrar våra barn, att det är slappt i skolan. Att folk är ute och super. Det är nästan en avhumanisering, svenne är det värsta man kan bli. Så det handlar inte bara om svenskarnas främlingsrädsla, utan även andra vägen.

Han berättar om hur han träffade en flicka från Rosengård som tog bussen in till centrala Malmö för första gången i sitt liv när hon var 17 år.

– Vi måste hitta vägar att förklara Sverige och bakgrunden till att vi till exempel har det system för socialförsäkringar och socialbidrag som vi har. Det var ju jättekontroversiellt på femtiotalet att myndigheterna skulle komma in och ha något att säga till om, men man kan förklara processen varför vi har valt det systemet, att det är ett skydd för barnen.

Samma sak med synen på skola och barns rättigheter och skyldigheter.

– Tänk dig själv att komma till Sverige och träffa lärare Lisa, 24 år, som har lite urringning och pratar om elevinflytande och demokrati.

Frågan om jobb hänger samman med skola, utbildning och språk, alla klassiska orsaker till svag integration. Utbildningsklyftan mellan Somalia och Sverige är enorm. Somalia fick ett skriftspråk först 1972. Utbildningsväsendet har i princip legat nere sedan inbördeskrigets utbrott 1991. Analfabetismen är hög, också bland dem som kommer till Sverige.

Det är också i skolan som de kulturella skillnaderna ställs på sin spets. Här ska en auktoritär tradition från Somalia möta en skola där föräldrar förväntas delta i utvecklingssamtal och föräldramöten.

Det är i skolan som debatten om vilken sorts huvudduk som ska vara tillåten eller inte landar. Det är här som praktiska problem med simundervisning måste klaras ut. Och det är här man måste bestämma om det är bra att ha skolavslutning i en kyrka eller inte. Dilemman som självklart inte bara rör somaliska invandrare.

Samtidigt, om man nu ska tala om kulturkonflikter, så skiljer somalier som grupp ut sig. Eller rättare sagt: synen på somalierna som grupp.

Docent Orlando Mella på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, som har undersökt kulturellt avstånd genom kvantitativa intervjuer, konstaterar att somalier befinner sig allra längst bort från infödda svenskar, snäppet bortom romer och araber.

Vad beror det på? Religion? Andra stora invandrargrupper i Sverige – iranier, irakier och bosnier till exempel – är också muslimer, men har haft det lättare att smälta in. Femton procent av iranierna var till exempel egenföretagare 2007, enligt Stativ, jämfört med drygt två procent av somalierna. Trenden går igen bland andra muslimska invandrargrupper där företagsamheten är tre, fyra gånger högre än hos somalier.

Varför har just de 50 000 somalierna det så svårt? Kanske finns svaren varken i Rosengård, Gamlestad eller Rinkeby, kanske handlar det om landet som de har lämnat.

Somalia har historiskt dominerats av sufismen, en liberal tolkning av islam som innehåller mycket sång och dans. De första ortodoxt religiösa – wahhabistiska – influenserna introducerades efter den brittisk-italienska kolonialiseringen 1880 av den nationella frihetskämpen Sayyid Muhammed. Klädkoden blev striktare och en del kvinnor började täcka håret.

Efter självständigheten 1960 splittrades landet, men enades 1969 av den kommunistiska diktatorn Said Barre. Pendeln svängde. Barre introducerade latinskt alfabet, motarbetade klansystemet, likställde kvinnor med män, gjorde det lättare att skilja sig.

1975 protesterade wahhabisterna mot förändringen, ett uppror som Barre brutalt slog ned, vilket ledde till att många imamer flydde landet. I exilen hämtade de inspiration från Muslimska brödraskapet i Egypten, men också från mer konservativa salafister i Saudiarabien och antisovjetiska jihadister länkade till striderna i Afghanistan.

Inledningsvis hade Barre starkt stöd från Sovjetunionen, men lyckades ändå köra ekonomin i botten. Samtidigt flöt kapital in från Saudiarabien via radikala imamer. Somalia blev en front i kalla kriget, där saudierna satte upp koranskolor som en sköld mot kommunismens frammarsch. 1970- och 80-talens krig och oroligheter gjorde att klanbaserade miliser och en flora av religiösa grupper växte fram sida vid sida.

Så låg landet när Barres regering till slut kollapsade 1991. Somalia inledde det inbördeskrig som fortfarande pågår och det fanns inte längre någon motpol till de islamistiska, radikala, krafterna. Oavsett om deras stöd kom från Muslimska brödraskapet i Egypten eller från Saudiarabien så hade förespråkarna för en islamistisk stat goda ekonomiska resurser. Dessa imamers makt växte och formade Somalia. Kvinnor började bära jiilbaab, det tvådelade plagg som består av en långkjol och en slöja som når ända ned till vaden.

Att islamistiska rörelser växer i samhällen där det råder starkt demokratiskt underskott är typiskt, berättar idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi vid Umeå universitet.

De somalier som tio, femton eller tjugo år senare kom till Sverige och andra länder flydde från krigen och oroligheterna. Men många av dem hade då också formats av denna mer radikala tolkning av islam. Det är en viktig skillnad mot exempelvis iranier, som i första hand flydde just bort från det religiösa förtrycket.

– Andra mer västligt orienterade afrikanska länder erkände inte våra barns gymnasieutbildning, så vi hade inget annat val än att sända dem till arabländer, berättar 31-åriga Sufia Amin.

Hon heter egentligen något annat men vill av rädsla för repressalier från den svensksomaliska diasporan förbli anonym. Hon kom till Sverige för ett par år sedan från Somalia, där hon jobbade för Amnesty International till dess att hon och andra hjälparbetare tvingades lämna landet med kort varsel, under hot av kriminella gäng i Mogadishu. Nu läser hon svenska och letar efter jobb.

– Dörrarna till arabvärlden var vidöppna, de gav oss stipendier. Jemen, Egypten, de har alla ambassader i Mogadishu. Efter avslutade studier återvände ungdomarna till Somalia. De öppnade i sin tur universitet och på så vis började den västerländska ideologin överlappas av den arabiska. I dag talar folk arabiska, vilket aldrig var fallet tidigare, säger hon.

Ytterligare en förklaring är att många människor helt enkelt sökte styrka i religion och blev mer religiöst aktiva för att klara ett långvarigt krigs vedermödor. Utvecklingen har färgat av sig på diasporan i Sverige, eller som ett ordstäv lyder: »När det regnar i Mogadishu bär somalierna i Stockholm paraply.«

Folkets hus i Katrineholm är en rät grå, rektangulär historia, flankerad av en cykelaffär och ett par frisörsalonger. Yassin Mahi Mallin, 40, är ordförande i föreningen Somaliska socialdemokrater. Han har en fot i Somalia och en i Sverige efter att ha levt 20 år i vardera land och ser med oro på hur den ökande religiositeten i Somalia smittar av sig i ett Sverige där segregeringen spelar islamistiska grupper i händerna:

– Islamisterna tänker: »Om inte de moderata somalierna får ett arbete, och möjlighet att komma in i samhället, då joinar de oss.«

Också imamen Sheikh Abdirahman anser att wahhabisternas inflytande i Sverige har ökat. Sheikh Abdirahman kunde Koranen utantill vid nio års ålder och har bland annat föreläst i Bellevue-moskén, som delvis finansierats av saudiska pengar och sedermera blivit ökänd som rekryteringsgrund för jihadister. På senare tid har han upptäckt en ökande intolerans hos vissa elever.

– De betraktar icke-muslimer som värdelösa, säger han med emfas.

Han är noga med att påpeka att det handlar om några få individer med denna attityd. Men att det är en ny trend.

Samma sak hos ungdomsledaren Kadafi Hussein i Rinkeby:

– Om det är något som händer i Rinkeby i dag så går tjänstemännen – polisen och så – direkt till moskén och ber om hjälp. Skulle det hända att de gick till svenska kyrkan?

Både han och andra vittnar om hur somaliska familjer vill hindra barnen från att dricka, dansa, gå på bio eller – om det gäller kvinnor – engagera sig politiskt eller uttrycka sig själva.

– Svenska gränsen ligger vid Rissne. När unga tjejer passerar där tar de på sig slöjan. De blir trakasserade om de går utan slöja i Rinkeby, säger Kadafi Hussein.

Det är ofta där diskussionen landar. Så snart man talar om somalier i Sverige talar man om kvinnokläder. Hur stor betydelse har egentligen ett stycke polyester?

Sufia Amin, människorättsaktivisten, pekar på en annan viktig faktor.

– Man måste komma ihåg att familjen historiskt sett är väldigt viktig för oss somalier. Du kan inte överleva på egen hand i Somalia.
Det är här det blir riktigt komplext. För det är inte bara den religiösa utvecklingen i Somalia som skapar kulturella klyftor. Minst lika viktigt är det gamla klansystemet och hur det förstärks av exilen.

Somalia är ett klanbaserat samhälle där klanen utgör ett socialt skyddsnät. Traditionen går tillbaka till tiden före koloniseringen 1880, då landet saknade centralregering. I stället var det klanen som stod för rättsväsende och försörjningsstöd. På 1800-talet fanns totalt sex övergripande klaner, varav fyra var nomader. Koloniseringen, kontantekonomins införande och framväxten av nya sociala klasser luckrade sedan upp klanväsendet.

– Men under inbördeskriget efter Said Barres fall blev klantillhörigheten en fråga om liv och död, säger Rannveig Jetne Haga, som skrivit en avhandling om somaliska handelskvinnor.

I exil fungerar klantillhörighet som ett slags familjeband. Så är även fallet i Sverige.

– En somalier kan dra vartsomhelst i världen, så länge som det finns somalier där så finns det ett skyddsnät. De somalier som bott längre tid i Sverige är skyldiga att hjälpa de nyanlända.

Hon tycker inte att staten har utnyttjat den resursen till fullo. Och pekar på att det ligger en latent fara i bruket:

– Om de som kommer först har en dålig upplevelse så kommer det att påverka de nya.

Trots klansystemets positiva sidor, så befäster det samtidigt klyftorna mellan somalier som tillhör olika klaner. Och enligt socialdemokraten Yassin Mahi Mallin höjer det också tröskeln till det svenska majoritetssamhället:

– Bara i Stockholm finns det 400 somaliska föreningar baserade på klaner. Varför ska man ha dem? Är det inte bättre att somalier integreras i samhället? Att de är med i idrottsföreningar till exempel?

Professor Benny Carlsons studier indikerar att klantillhörigheten verkar ha blivit mindre viktig i länder som USA, där somalier har en högre sysselsättningsgrad, än i ett land som Sverige, där majoriteten står utanför arbetsmarknaden och har bidragsincitament att starta föreningar.

»I USA har somalierna en rik organisationsflora men den är inriktad på robusta ting som hälsovård, utbildning, boende, jobb, entreprenörskap«, skriver han.

Samtidigt är det svårt att peka ut enkla samband mellan orsak och verkan. Klanväsende kan försvåra integrationen men det kan lika gärna vara så att det är bristen på arbete som förstärker klantänkande och kulturella klyftor. Därmed har integrationskarusellen kört runt ett helt varv.

Från att ha varit nedtonade står nu de kulturella skillnaderna i centrum i den politiska debatten. Men är det många somaliers bundenhet vid traditioner eller den intolerans som islam generellt, och många somalier specifikt, möts av? Eller både och?

Svaret landar i en komplex brygd av bostadssegregation, svaga språkkunskaper, strukturell diskriminering, arbetslöshet, religiösa klyftor, en kollektiv kultur som går på tvären med svensk individualism och etniska svenskars ointresse att lära känna nya befolkningsgrupper.

Och utmynnar i den kanske just nu största integrationsutmaningen för svenska politiker och myndigheter.

Sufia Amin och Khaleed Mire heter egentligen någonting annat.

Fakta | Somalia
Somalia har plågats av inbördes­krig sedan 1991. 2007 behövde 1 miljon människor akut livsmedelshjälp. Konflikter mellan krigsherrar och islamiska domstolar har skapat stora flyktingströmmar.

Huvudstad: Mogadishu.

Officiell religion: Islam.

Statsskick: Republik. Medellivslängd: 48 år.

Folkmängd: 9 miljoner. Källa: NE.se

Sverige är Europas tredje största mottagarland av flyktingar efter Frankrike och Tyskland, men det är relativt få libyer som sökt uppehållstillstånd hittills, de senaste tre åren har det rört sig om 300–600 ansökningar per år. Elva procent har fått stanna, vilket är en lägre andel än det totala flyktingsnittet på 25–28 procent under jämförbar period. Skälen för libyerna har ofta varit »skyddsbehövande«, den sökande har ansetts riskera tortyr eller dödsstraff i hemlandet. Nu kan antalet stiga dramatiskt.

I en färsk rapport skriver Migrationsverket upp prognosen för förväntade asylansökningar från 26 000 till 34 000 per år de närmaste två åren.

»Om den libyska regimen faller kan det snabbt bli ökat tryck på den italienska kusten av migranter och flyktingar. Det kan röra sig både om de traditionella grupperna, som till exempel somalier och eritreaner som söker sig till Sverige, och libyer som flyr från situationen i den fallande staten.«

– Vi förbereder oss, vi vet ju att det kommer hända saker men vi vet inte vad. Det är tänkbart att flyktingbåtarna tar nya vägar, säger Mikael Ribbenvik, rättschef på Migrationsverket.

För närvarande utgörs flyktinggruppen från Nordafrika, utöver transitflyktingarna, främst av gästarbetare som lämnar Libyen, och unga tunisier som söker en bättre framtid i Europa.

Säkerhetsläget är ännu så osäkert att Mikael Ribbenvik inte kan svara på om de libyska flyktingar som väntas söka sig till Sverige kommer få stanna. Han betraktar inte den information som kommer från Libyen just nu som helt tillförlitlig, därför skickar Migrationsverket en egen delegation senare i vår för att rekognoscera läget. Några definitiva beslut kommer verket inte att fatta förrän det går att skapa sig en uppfattning om hur varaktiga striderna blir.

– Om det blir ett fullödigt inbördeskrig frångår vi den individuella prövningen, då kan ingen återvända, säger Mikael Ribbenvik.
Om striderna i stället mattas av kommer varje fall att prövas individuellt på vanligt sätt. De som tidigare åberopat politisk förföljelse har då inte längre någon grund för det om regimen faller. I stället kan Khadaffis anhängare söka asyl i Sverige och andra europeiska länder.

– Men då måste mottagarlandet samtidigt pröva om de sökande har brutit mot mänskliga rättigheter under sin tid vid makten, säger Hanni Mattiesen, talesperson för UNCHR i Norden.

Tuffast blir det sannolikt för de gästarbetare som kommit från länder som Bangladesh, och inte vill återvända hem, men saknar asylskäl. De ska också konkurrera med den reguljära ström av flyktingar från mellersta och södra Afrika som passerar genom Nordafrika på sin väg norrut.

Vad tänker de 250 libyska flyktingar, som för några månader sedan inte ansågs ha tillräckliga skäl att få stanna, som sitter på lånad tid i ett vinterkallt Sverige och väntar? Ironin är att trots att de knappast vill se sitt land slitas sönder av inbördeskrig skulle det kunna bli deras räddning genom att det ökar chansen att de får stanna i Sverige.

– Jag älskar att läsa, säger Saba. Just nu går hon en vårdutbildning och pluggar svenska på komvux.

– Vad jag uppskattar med Nora? Saba skrattar.

Förstår vi inte det? Från ett flyktingläger i Sudan, via en förläggning i Ånge, kom hon direkt till en etta här vid sjön i Nora, ett stenkast från torget.

– Det är ju så vackert! Kommunen har varit bra och lärarna fantastiska, säger Saba. Nu ska hon bli undersköterska. Och stanna i Nora.

För första gången finns det ingen Smålandskommun på integrationsrankningens topp tio. Gnosjö, som har vunnit två gånger och alltid legat högt, har i år rasat till plats 136. Lågkonjunkturen har slagit mot tillverkningsindustrin, där många invandrare jobbar.

Nora har också gott om småindustrier. Precis som Gnosjö är det en entreprenörs­kommun, med ett bolag per tio invånare. Företagsklimatet är dock måttligt bra, om man ska tro Svenskt Näringsliv som mäter den saken varje år. Så kanske ska Noras nycklar till god integration sökas någon annanstans.

Vi hittar tre, varav en stavas Örebro. En annan nyckel är omsorgsfull flyktingmottagning och strategisk bostadspolitik. En tredje är mysfaktorn.

Kort pendlingsavstånd till en större stad är viktigt. Noraborna har bara fyra mil till Örebro. Men även Mälardalens arbetsmarknad ligger inom räckhåll. Hussein Darweesh, 32, pendlar till Västerås och arbetet som jobbcoach på ett bemanningsföretag.

– Det är i längsta laget, men det går. Jag trivs så bra i Nora och vill bo här, säger han.

Närheten till en storstad blir allt viktigare för en välfungerande integration. Fem av kommunerna på integrationsrankningens tio i topp har nära till större städer – i fjol var det bara tre. Inte minst i lågkonjunktur är det viktigt att befinna sig på rätt ställe i geografin, med en stor, varierad arbetsmarknad att tillgå.

Det understryker en annan trend som stadsutvecklare har sett länge: en god kommunal ekonomi måste inte bygga på arbetsplatser i just den egna kommunen. Folk arbetspendlar gärna, så länge de verkligen trivs där de bor. Det är ju på bostadsorten de betalar skatt. Att satsa på goda skolor och bostäder och vårda attraktiva miljöer kan därför vara minst lika viktigt som lokala arbetstillfällen.

Situationen i Nora påminner om Surahammar, en annan västmanländsk gammal bruksort i listans topp (plats 8). Med bara några mil till Västerås finns jobben nära.

En titt på de faktorer som vägts in i rankningen visar att Nora inte är riksetta på någon variabel, men ganska bra på många. Silvermedaljören Vårgårda är exempelvis bättre när det gäller invandrares sysselsättning. Men det som tippar till Noras fördel är hälsan. I Nora är invandrarna friskare, de mår bra helt enkelt.

Jenny Belenos är flyktingsekreterare i Nora kommun. Hon berättar:

– De som kommer till Nora får börja med SFI på en gång. Ofta inom tre dagar. Det fungerar eftersom vi inte har köer, vare sig till SFI, bostäder eller barnomsorg. I storstäderna kan det ta sex till åtta månader innan folk kommer loss, där förlorar man värdefull tid.

Kommunen satsar på snabb språkpraktik på arbetsplatser.

– Hur snabbt beror på svenskkunskaperna. En del av våra flyktingar är redo nästan omedelbart, för andra kan det ta några månader eller upp till ett år. Oftast går det väldigt bra.

Bostäderna är en ytterst viktig nyckel. Inte bara att de finns. Utan hur de fördelas.

– Det har varit ett medvetet beslut från kommunen att sprida flyktingarna i olika bostadsområden. Att bo bland svenskar gynnar språkinlärningen, säger Jenny Belenos.

Andrijana Simic, 29, kom från Bosnien som sjuttonåring. Hennes far hade varit tillfångatagen under kriget och familjen erbjöds via Röda Korset möjligheten till ett nytt liv i Sverige.

– Vi fick bostad första dagen i Nora. Alla grannar var svenska, det var jätteviktigt för oss, berättar hon.

Hussein Darweesh har liknande erfarenheter – grannarna var betydelsefulla. Och när grannarna inte fanns till hands kunde han alltid gå ner på Ica och öva svenska med kassörskan som tålmodigt lärde honom glosor för varorna: kyckling, gladpack, paprika.

Det pekar vidare mot den sista och kanske viktigaste förklaringen till Noras topplacering: trivseln och mysfaktorn. Fördelarna med en liten stad, där kassörskan har tid och lust att lära ut de svenska namnen på produkterna i charkdisken till en ivrig språkvetare från Bagdad.

Jenny Belenos tror att det är just charmen i Nora som har gett guldmedalj i integration.

– Det är samhället i stort som är förklaringen. Alla känner alla här, det är tryggt och framför allt är föreningslivet väldigt aktivt. Särskilt för barnfamiljer som kommer hit är tryggheten viktig. Det finns inte direkt något busliv bland ungdomar heller, säger hon.

Man måste kanske se Nora för att förstå. Vi pratar om en stad där den lilla polisstationen har en olåst brevlåda. Där redan arkitekturen och landskapet sänker ens puls och slår på må-bra-hormonerna. En vit kyrka vid ett litet torg, omgiven av kvarter efter kvarter av pittoreska trähus med småbutiker och caféer.

Några ståtliga äldre stenhus vittnar om ett betydelsfullt förflutet – Nora fick stadsrättigheter redan 1643 och byggdes upp kring den framgångsrika järnhanteringen. Utsikten över sjön är hisnande, runt omkring susar djupa skogar. Stadens självförtroende framgår i turistbroschyrerna som beskriver trakten som »the heart of Sweden«, med Örebroregionens nya slogan. Det finns redan en koloni av inflyttande holländare i närheten, och fler kan det bli. Så sent som för två veckor sedan medverkade Nora vid emigrantmässan i Utrecht, där ett 80-tal personer anmälde sitt intresse för en flytt till Bergslagen.

Resida Malisic, 71, sitter i Röda Korslokalen på Skolgatan och stickar. Handarbete är ett internationellt språk, kan man säga, och Resida har tillhört syföreningen sedan hon kom till Sverige som 56-åring 1996 då hennes hemland Bosnien var i spillror. För henne var syföreningen en viktig brygga till det svenska samhället.

– Jag kom från Banja Luka som är en storstad, men i Sverige är det lättare att få kontakt i en liten stad, menar hon.

Efter avslutad SFI arbetade Resida som vårdbiträde i åtta år. Hennes son, som kom till Nora redan 1992, är kock.

De jämnåriga svenska damerna på syföreningens möte beskriver hur de kommunicerade med Resida med rörelser och kroppsspråk innan hon kunde svenska.

– Jag tror att öppenheten har att göra med att Nora är en kulturstad. Vi har fått Europa Nostra-priset och det bor många kulturarbetare här. Sånt påverkar, säger en av damerna.

Och varför inte. Forskningen kring framgångsrika städer visar faktiskt att närvaron av en kreativ klass ökar toleransen vilket gynnar integration och tillväxt.

– Folk här är helt enkelt vänligt inställda till dem som är annorlunda.

Inte alla. Sverigedemokraterna fick faktiskt ett mandat i kommunfullmäktige efter valet i höstas.

Men någon som vill besätta den posten har inte dykt upp.

Så gjorde vi rankningen

1 ) Andel utrikes födda: Avser förhållandena i kommunerna 31/12 2010. I denna undersökning betraktas en stor andel utrikes födda som normativt bättre än en låg.

2 ) Flyktingmottagande: Avser det antal flyktingar som kommunen tagit emot under åren 2001–2010. Detta resulterar i en genomsnittskvot för kommunens flyktingmottagande relativt befolkningsstorlek under den benämnda perioden (undantaget är Knivsta som blev en egen kommun år 2002).

3 ) Absolut sysselsättning samt absoluta ohälsotal: Dessa kategorier rangordnar kommunerna efter hur höga sysselsättnings- respektive ohälsotalen är bland de utrikes födda i kommunerna. Den kommun som har den högsta sysselsättningen bland de utrikes födda och den kommun som har det lägsta ohälsotalet bland de utrikes födda får alltså de bästa placeringarna i dessa kategorier.

4 ) Relativ sysselsättning, relativa ohälsotal samt relativ arbetsinkomst: Dessa kategorier rangordnar kommunerna efter hur höga sysselsättningsnivåerna, ohälsotalen och arbetsinkomsterna är bland de utrikes födda i kommunerna relativt de inrikes födda i samma kommuner. Det är alltså skillnaderna mellan de inrikes och de utrikes födda i kommunerna som avses.

5 ) Ohälsotal: Måttet är en sammanvägning av två variabler: nettodagar med utbetalad sjukpenning per sjukpenningförsäkrad (2009) samt nettodagar med utbetalad sjuk- och aktivitetsersättning (2010). De två variablerna väger båda lika tungt.

6 ) Arbetsinkomst: Avser en sammanvägning av lön, intäkter från näringsverksamhet, sjuk- och föräldrapenning, samt dagpenning vid utbildning/tjänstgöring inom totalförsvaret. Måttet exkluderar personer vars arbetsinkomst per år understiger basbeloppet för 2009 (42 800 kr) och de fall där summan av studiebidraget och studielånet överstiger arbetsinkomsten. I denna undersökning medför en jämlik arbetsinkomstfördelning en bättre rankning.

7 ) Rankning: När kommunerna har rangordnats i respektive kategori har de relativa skillnaderna mellan kommunernas data behållits genom ett så kallat normeringsförfarande. Detta innebär att de 290 kommunerna sprids ut på en skala mellan 0 och 100, där värdet 0 tilldelas den kommun som är bäst i kategorin och värdet 100 tilldelas den kommun som är sämst. Skillnaden i värde mellan två kommuner som placerar sig intill varandra i kategorin är alltså inte fixerat, utan beror helt av hur mycket bättre den ena är jämfört med den andra. På detta sätt bibehålls de relativa skillnaderna mellan kommunerna när respektive kommuns resultat i de sju olika kategorierna slås samman till ett totalt värde. I denna sammanslagning tilldelas de sju kategorierna alla samma vikt. Den kommun som fått den bästa placeringen (1) i undersökningen är den kommun som fått det lägsta sammanlagda värdet när de sju undersökningskategorierna lagts samman.

Källor: Andel utrikes födda av befolkningen: SCB. Flyktingmottagande: Migrationsverket. Sysselsättning: SCB. Ohälsotal: Försäkringskassan. Förvärvsinkomst: SCB.

Timo Soini leder Sannfinländarna (Perussuomalaiset). Ännu för några år sedan var det ett parti i marginalen. Soini hade visserligen klarat sig bra i två presidentval i följd, men det var få som tog hans populistparti på allvar. I riksdagsvalet 2007 fick Sannfinländarna blygsamma 4,1 procent.

Sedan hände något. Från dryga 4 procent till 17 i den senaste opinionsmätningen häromveckan – en rasande frammarsch som har tagit hela det finländska etablissemanget på sängen. Sannfinländarna ligger inom samma felmarginal som de tre största partierna samlingspartiet, centern och socialdemokraterna. Just nu, två månader före riksdagsvalet, är det nästan lika stort som socialdemokraterna (17,3 procent). Det är den största politiska sensationen i Finland på decennier.

Soinis popularitet är framför allt ett resultat av att Finland genomlider en demokratisk kris. Under många år har de tre största partierna efter varje val slagits om att bilda regering, vilket har lett till en tilltagande känsla av maktlöshet och frustration bland väljarna. Valdeltagandet i Finland är lägre än i något annat nordiskt land – i det förra riksdagsvalet 2007 var det 67,9 procent, vilket är iögonfallande om man jämför med det senaste svenska valet (84,6 procent).

Soinis siffror ska visserligen tas med en nypa salt. Just Sannfinländarna har många osäkra väljare. Men mycket talar för att partiet får åtminstone tio procent i riksdagsvalet.

Om Sannfinländarna håller ställningarna blir de fjärde största parti i Finland och ytterst svåra att hålla utanför regeringen. Soini har självsäkert meddelat att partiet ska ha åtminstone två ministerposter, själv kan han tänka sig att bli näringsminister.

Här går den stora skiljelinjen mellan svensk och finländsk politik. I Sverige är det få som vill ta i sverigedemokraterna med tång. Ingen samarbetar med dem i riksdagen, för att inte tala om att de inte skulle accepteras som regeringspartner.

I Finland ses däremot Sannfinländarna som ett fullt trovärdigt regeringsalternativ. Det har delvis att göra med att partierna har olika rötter – Sannfinländarna har inget nynazistiskt förflutet utan är nästan helt och hållet en skapelse av Timo Soini själv. Hans egna politiska rötter ligger i Landsbygdspartiet, ett populistparti från 1970-talet som leddes av den legendariska Veikko Vennamo. Vennamo var en begåvad orator, vars mustiga språk närmast påminde om en väckelsepredikants. Han myntade stående uttryck i finländsk politik, framför allt »Folket vet nog« (Kyllä kansa tietää).

Det är uttryckligen denna tradition som Soini fortsätter. Han bygger upp bilden av sig själv som försvararen av den lilla människan mot etablissemanget. Landsbygdspartiet hade sitt främsta väljarstöd i rurala och ofta perifera områden, som Savolax och Karelen i östra Finland. Sannfinländarnas stöd i de här trakterna är betydande, men de samlar också många röster i det urbana södra Finland, framför allt i förorterna.

Soinis politik är på många plan en fortsättning på Vennamos traditionella populism, anpassad till dagens politiska situation. Hans främsta budskap är att Finland bör gå ur EU och begränsa invandringen. Dessutom anser han att Finland ska säga upp Kyotoavtalet och att kyrkan inte bör godkänna äktenskap mellan homosexuella.

Soini själv är mycket noga med att göra boskillnad med rasisterna. Han hänvisar ofta till sin katolska tro (Soini konverterade till katolicismen som ung student på 1980-talet) för att bevisa sin övertygelse att alla människor är lika mycket värda. Kritikerna påpekar att hans demagogi trots allt tilltalar rasistiska väljarsegment och att Soini mycket medvetet låter dessa väljare leva i tron att han står för deras värderingar.

Andelen invandrare i Finland är fortfarande bara några procent, med andra ord ytterst liten i jämförelse med större delen av Västeuropa. Soinis stora framgångar har i grund och botten inte med invandringspolitiken att göra. De beror främst av allt på att han lyckats upprätta en kanal till det växande väljarsegment som inte längre bryr sig om politiken.

Dessutom har Soini på ett skickligt sätt låtit de stora partierna göra jobbet åt honom. Socialdemokraterna, centern och samlingspartiet har tagit efter bland annat Soinis invandrarkritiska linje i en uppenbar rädsla att mista alltför många väljare, men det är en strategi som slår tillbaka. Alla de stora partierna backar, medan Soinis väljarstöd växer.

Många etablerade politiker klagar på att en orsak är att Timo Soini har blivit en medieälskling vars framfart journalisterna beundrar i stället för att ifrågasätta.

Soinis trovärdighet fick sig dock en liten knäck när han nyligen lanserade sitt klimatpolitiska program. Det visade sig att programmet var en kopia av Metallförbundets, med samma tryckfel och allt. Soini tog på sig felet och går nu på i ullstrumporna precis som förut.

Lösningen för de »gamla partierna« kan bli att låta Sannfinländarna ingå i nästa regering. Etablissemanget hoppas att det då ska gå som för Soinis lärofader Veikko Vennamo: han lyckas inte infria sina vallöften utan förlorar stort i nästa val.

Men det är inget annat än just en förhoppning. Därför är de stora partierna oerhört nervösa just nu.

Och så finns det verkligheten. Där har följande hänt: Wikileaks släpper läckta dokument som säger att migrationsminister Tobias Billström och utrikesminister Carl Bildt rest till Irak och med nedsättande ord förklarat att antalet irakiska flyktingar måste minska eftersom de är svårintegrerade och retar upp opinionen. Att det händer samtidigt som Sverige tvångsutvisar irakier under tumultartade former gör det hela än mer pikant.

Billström försvarar sig genom att upprepa samma icke-svar 17 gånger inför tv-kameran, och blir snabbt politiskt dödförklarad. Av förklarliga skäl. Är det något historien har lärt oss om svenska migrations- och invandrar­ministrar så är det att de snart är på väg därifrån. Och det enda de lämnar efter sig är minnet av skandalerna.

Barbro Holmberg och de apatiska flyktingbarnen. Jan O Karlsson och kräftskivan för skattepengar. Birgit Friggebo och allsången i Rinkeby (vissa minns även påhoppet på kosovo­albaner). Georg Andersson och nunnan han anklagade för att ljuga.

Regeringens väldiga kommunikationsapparat gör nu vad de kan för att övertyga oss om att Billström i högsta grad är levande. Och de har en poäng, de som säger att migrationsministern är en överlevare, han har redan suttit längre än någon föregångare de senaste 40 åren.

Vi börjar omedvetet och omedelbart. Med språket. Verb i imperfekt verkar sluta med -de eller -te: hittade, lekte, skärde och sovde. Att avhända sig saker är svårt på flera språk: gedde, gebte, gived. Med tiden noterar barn att äldre personer inte säger så, och byter till starka böjningar.

Med stigande ålder generaliserar vi medvetet. När jag var fyra år kom jag på vilka människor som var snälla och vilka som inte var det. Trevliga personer hade tjocka läppar, dumma människor hade smala läppar. Mamma skrattade länge. Hon frågade om pappa och farmor och jag fattade att jag sorterat fullständigt fel.

Det blev ett memento. Jag gör läpptestet på egna och andras utsagor. Är det en rimlig generalisering eller helt bort i tok?

I fjol skrev sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson om »massinvandringen från muslimska länder« vilken skulle vara »vårt största utländska hot sedan andra världskriget«. Läpptest på den.

I Sverige bor 60 000 människor som är födda i Iran. Om dem kan man generalisera. De har flyttat från Iran för att de för alla mattor i Isfahan inte vill leva i en islamsk teokrati. Oavsett om de en gång var shah-anhängare eller marxister.

Ett vanligt motiv, jämte hopp om bättre ekonomi att söka sig till Sverige har just varit att rädda sig undan våld från grupper som agerar i Allahs namn. I Irak, Afghanistan och Somalia. Några som kommit är kristna, andra sekulära muslimer.

Självfallet finns det aktivt troende muslimer också. Men få gör en ortodox tolkning av islam. De som därtill stödjer terrorism i Allahs namn är ännu färre. Säpo uppskattar att det handlar om 200 personer i Sverige.

Efter bomben på Bryggargatan var flera sverigedemokrater snabba på tangenterna. Alexandra Brunell, sekreterare hos Jimmie Åkesson, twittrade: »Är det nu man får säga ›vad var det jag sa‹? #äntligen.« Partisekreterare Björn Söder noterade: »Det var bara en tidsfråga innan det som hänt i Sthlm skulle hända. Vi i SD har varnat för detta under flera år …«

Inte riktigt. Självmordsterroristen Taimour Abdulwahab var bosatt i England sista tredjedelen av sitt liv. Där blev han islamist. En generalisering utifrån dådet enligt SD:s logik blir att utvandringen från Sverige är vårt största utländska hot. Den faller på också läpptestet.

Men terrorist var han. Även om många på twitter och bloggar relativiserar utan ände: »Gryningspyromanen, varför kallas han inte för terrorist? Måste man vara muslim för att få det epitetet i Sverige?«

Nej. De som mördade den jugoslaviske ambassadören och ockuperade konsulatet i Göteborg 1971 var kroatiska, katolska separatister. De sju släpptes ur fängelset 1972 efter att tre kamrater kapat ett flygplan mellan Göteborg och Stockholm och hotat att döda de 86 passagerarna. Terroristerna fick skjuts till Spanien, samt en halv miljon kronor i reskassa.

Därefter fick vi en terroristlag. Som användes när Röda armé-fraktionen ockuperat tyska ambassaden i Stockholm och dödat två tjänstemän. Två av terroristerna dog efter att en sprängladdning gått av.

En flitigt vidareskickad notering lyder: »Vithyad man skjuter dussintals i Malmö = ensam galning. Mörkhyad man dödar sig själv i #sthlmbomb = terrorist.«

Skytten i Malmö är häktad för ett mord och fem mordförsök. Hur som, varför skillnad? För att vi har en vedertagen användning av begreppet terrorist, till den hör att gärningspersonen har ett uttalat ideologiskt program samt anknytning till en rörelse som förespråkar våld.

Flera debattörer menar att Abdulwahab bara var en förvirrad man. »Du säger terrorist. Polisen utreder terroristbrott. Om jag säger ›psykiskt sjuk‹ – vad säger du då?«

Omöjligt att avgöra, det går inte att psykundersöka lik. Några terrorister är sannolikt labila. Men rakt inte alla. Det handlar om människor med stark ideologisk övertygelse som valt våld som metod för att driva igenom sin vilja. Även när de har barn, som RAF-arna Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof. Och Taimour Abdulwahab.

Terrorism går inte att utrota. Men för att begränsa den, som allt annat elände, gäller det att analysera, generalisera och ständigt göra läpptestet: Är resonemanget rimligt? Att förklara varje terrorist psyksjuk leder lika fel som tron att terrorism stoppas med europeiskt inreseförbud för muslimer.

***
För övrigt behöver ingen göra kaos med socialdemokraterna. Det gör de så bra själva. Glädjande att riksdagsgruppen ännu står upp mot FRA-lagen och Morgan Johansson.

De kommer från Honduras, Venezuela, Dominikanska republiken, Kuba, Panama, Nicaragua, framför allt från Nicaragua. Denna oktobersöndag har de kommit hit från Haninge, Skogås, Vårby gård, Alby, Upplands Väsby, Rinkeby för att spela baseball. Det har de gjort sedan någon gång i våras, varje lördag eller söndag. De har kommit hit med tunnelbanan och gått den sista kilometern, de har klätt om, satt i gång. Efteråt har de visst dröjt sig kvar, ofta till sent på kvällen, inte velat släppa taget om stunden. I morgon återfinns de i städbranschen, byggbranschen, hotell- och restaurangbranschen. Det är de som städar och diskar efter oss, river ut våra gamla kök när vi vill ha nya kök. Flera av dem gör det fastän de inte får göra det.

Hector Enrique heter en av dem som inte får göra det. Hector Enrique? Ska vi skriva hans rätta namn? Varför inte? Han skäms inte för vad han gör, för sin förhoppningsvis tillfälliga existens här långt upp i norr. Han tar alla de jobb han får. Han har aldrig lyft ett socialbidrag. Han stjäl inte, ställer inte till bråk. Han är noga med att alltid ha ett giltigt SL-kort på tunnelbanan som tar honom mellan jobben. Han drar på sig den blå och vita dräkten, skärmmössan och plockhandsken, plockar åt sig en boll och stegar ut på planen, väger bollen i handen. Han rör sig som en dansör. Det påstås att alla män i Nicaragua kan dansa. Baseball är hela Centralamerikas nationalsport. För två år sedan kom han hit och han kom för att arbeta.

– Det finns alltid jobb, sa han när vi träffade honom första gången.

Konsten är att hitta fram till dem.

Kontakter är vad som räknas.

Hector Enrique är papperslös. Begreppet kommer från franskan, sans papier, och har sedan mitten av nittiotalet gradvis ersatt begrepp som illegala invandrare, irreguljär migranter, gömda flyktingar. Det ligger bättre i munnen. Det är en seger för dem som engagerat sig för deras sak. Från illegal invandrare är steget kort till kriminell invandrare, men den som saknar uppehålls- och arbetstillstånd bryter mot utlänningslagen och det speciella med utlänningslagen är att den gör skillnad på folk. Mörda, misshandla, spionera, stjäla, falskdeklarera, klottra får ingen människa göra enligt Svea Rikes Lag, svensk eller utlänning, men att sakna uppehålls- och arbetstillstånd är ett bekymmer bara för den som kommer från ett land utanför Norden och Europeiska unionen, för tredjelandsmedborgaren som det så vackert heter. Straffet är följaktligen varken böter eller fängelse, utan utvisning. Irreguljär migrant låter krångligt. Gömd flykting är varken Hector Enrique eller någon annan av dem som allteftersom solen bryter fram denna oktobersöndag, på en baseballplan någonstans i Stockholmstrakten, drar på sig dräkter och utrustning, delar upp sig i två lag och sätter i gång spelet under överinseende av Pedro Bello som både spelat och tränat baseball på elitnivå och som sedan ett par decennier arbetar som hantverkare i landet, hela tiden med arbetstillstånd, numera som egen företagare. Det här är på riktigt. Det här är på allvar. Tider ska hållas, regler följas, kast och slag nötas nästan till leda: Titta på bollen! Titta på bollen! Till våren har dessa spelare, detta lag, tänkt ansöka om inträde i det svenska seriesystemet.

Det märkliga med Hector Enrique och några andra i detta lag, vars namn vi lämnar därhän, är att de både finns och inte finns. Här kastar, slår och fångar de på något förunderligt sätt denna stenhårda vita läderboll med röda sömmar som kan komma upp i farter på över hundra kilometer i timmen, de störtar iväg för att hinna till nästa bas, de flämtar och flåsar och skrattar och ropar – Spring! Spring! Spring! – kort sagt, de lever här mitt ibland oss, mitt bland dessa höghus och radhus som omger baseballplanen, mitt bland dessa söndagsstrosande sällskap som stannar till en stund för att titta på männen som med all tydlighet behärskar detta snabba spel, men deras namn finns inte hos Migrationsverket, inte hos Skatteverket, inte hos polisen. Ingen av dem har ett bankkonto, ett telefonabonnemang, ett hyreskontrakt, ett rabattkort i videobutiken, sitt namn på ytterdörren. All they will call you will be deportees, som Woody Guthrie sjöng. De kom hit på ett turistvisum och stannade kvar när det löpt ut.

För två år sedan anlände Hector Enrique till Sverige sedan han blivit av med jobbet hemma i Nicaragua, framtidsutsikterna mörka. Han hade lån på sitt hus, två barn att försörja, två systrar på universitetet som han lovat att hjälpa. Vad gör man? Lägger sig ner och dör? Följer sin önskan att överleva och dra försorg om de sina?

Ena gruppen papperslösa ser ut ungefär så. Den andra utgörs av dem som fått avslag på sin asylansökan men stannat ändå. Dessutom finns deras barn. Ingen vet hur många de är, ens om de blir fler eller färre. Därför finns de inte heller hos Statistiska centralbyrån, inte i någon utredning från Handelshögskolan eller Brottsförebyggande rådet.

En rundringning till de vårdkliniker i Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping som tar emot papperslösa ger vid handen att strömmen av besökare är tämligen konstant, möjligtvis något ökande, möjligtvis allt fler som i likhet med Hector Enrique aldrig brytt sig om att söka asyl. De kommer till kliniken för att de har ont någonstans, diabetes, brock i en ljumske. Några är havande. Några kan ha drabbats av cancer. Det är som på en vårdcentral, vilken som helst. De är sårbara som du och jag.

– Fast fler har stressrelaterade sjukdomar, säger Charlotta Arwidson vid Röda korsets sjukvårdsförmedling för papperslösa i Stockholm. Och vi tar emot allt fler äldre, människor som är över sextiofem. De har kommit hit på turistvisum, bor hos sina barn som har uppehållstillstånd, för att få någon som försörjer dem under deras sista tid i livet. Hemma har de svårt att överleva.

– Ingen mår psykiskt bra, säger Anne Sjögren vid Rosengrenska Stiftelsen i Göteborg som var först i landet med att ta emot papperslösa, har hållit på sedan 1998 och sedan dess tagit emot omkring 22 000 besökare.

De är på flykt. De lever som nomader. Deras ungdom har gått, det blev inget bra liv.

När Hector Enrique kom till Sverige för två år sedan var de papperslösa debattämnet för dagen. Böcker och artiklar skrevs, riksdagsmotioner, utredningar, upprop. Varje onsdag demonstrerade papperslösa på Mynttorget i Stockholm och bakom LO-borgen öppnades ett Fackligt center för papperslösa som under den första tiden kunde konstatera att hjälpbehovet var stort, frågorna många och besvärliga. Wanja Lundby-Wedin från LO och Sture Nordh från TCO trängdes med riksdagsmän, reportrar och fotografer på invigningsdagen.

– Det här är en stor dag för oss fackliga organisationer, sa Sture Nordh.

– Att människor utnyttjas på arbetsmarknaden drabbar i slutänden alla löntagare eftersom löner och villkor urholkas, sa Wanja Lundby-Wedin.

En måndagseftermiddag i oktober 2010 sitter Sten-Erik Johansson ensam i lokalen där bakom LO-borgen. Wanja Lundby-Wedin och Sture Nordh har inte hörts av sedan invigningen, det var länge sedan en riksdagsman, en reporter, en fotograf satte sin fot här inne, men också strömmen av papperslösa har mattats betänkligt.

Sten-Erik Johansson är pensionerad ombudsman från Fastighets. Han mötte papperslösa tidigare än andra eftersom det var i städbranschen de först fanns,det var där de först upptäcktes någon gång vid mitten av 1990-talet. De städade kontor i Värtahamnen, daghem i Solna, skolor i Södertälje, tvåhundra papperslösa städare upptäcktes i tunnelbanan, andra städade på Bilia och på NK, ja även på regeringskansliet och Migrationsverket.

De städade för städföretag vars ägare efter komplicerade utredningar dömdes till fängelse för att ha undanhållit staten miljoner (och som har en förunderlig förmåga att dyka upp igen, och igen, i nya företag, nya konstellationer, nya polisutredningar). Sten-Erik Johanssons långvariga engagemang bottnar i, som han uttrycker det, »denna oerhörda utsugning« han bevittnat, denna »oerhörda hänsynslöshet« med vilka de papperslösa behandlas av dessa arbetsgivare, inte sällan själva invandrare som har sitt på det torra.

Hector Enrique – som mest arbetat i byggsvängen, men också städat, klippt gräs, lagt sten – får ofta sjuttio, åttio kronor i timman, i handen. Ibland sätts pengarna in på ett bankkonto som tillhör en kompis. Det är bra, bättre än han någonsin kan skrapa ihop där hemma. Han skickar tvåhundra, ibland trehundra dollar till sin tolvåriga dotter och treårige son, sina systrar. All världens remitteringar, det vill säga de summor som skickas till släkten i utvecklingsländerna, beräknas vara tre gånger så mycket som det samlade biståndet.

Problemet är att han ibland får betalt bara för halva tiden han arbetat. Problemet är att han ibland måste vänta länge innan pengarna kommer. Problemet är att ingenting veta från en dag till en annan, att alltid vara tillhands, på språng, och att samtidigt hålla sig undan, i dunklet. Problemet är sysslolösheten, alla dessa dagar när inget jobb finns att få. Problemet är när hjälm, handskar, munskydd, öronskydd saknas. Han säger det inte, men man kan väl gissa att det tär på en man, en människa, att inte kunna säga ifrån, dra en gräns, ta sin hatt och gå.

När vi träffade Hector Enrique första gången hade han sin fästmö med sig. De har träffats här i Sverige. De bor tillsammans i en etta de hyr i andra hand. Det är möjligt att det ibland också bor andra där. De har flyttat en hel del. Hon har varit här i fem år. Hon har klippt gräs, rensat rabatter, skottat snö. Nu städar hon. Hon berättade om de gånger hon inte fått betalt. Hon berättade om chefen som vägrade betala om han inte fick ligga med henne.

– Vad gjorde du?

– Jag gick därifrån.

– Det är så långt från Sörgården vi kan komma, säger Sten-Erik Johansson.

Han säger:

– De är ju inga lycksökare dessa människor, inga brottslingar. Vi ska se till att de kan leva anständigt här, nu när de finns här.

I detta »vi« inbegriper Sten-Erik Johansson hela fackföreningsrörelsen. Han vet att det inte är så enkelt. Han var ju med på LO-kongressen 2008. Även om det nu är några år sedan Byggnads ombudsmän jagade papperslösa arbetare från arbetsplatserna och ringde och tjatade på gränspolisen för att de gjorde för lite, har LO haft svårt att komma överens om en handlingslinje. På kongressen 2008 debatterades ingen fråga så hårt och så länge som fackets förhållande till de papperslösa, ingen fråga hade varit så svår, tyckte förste vice ordförande Erland Olauson från talarstolen. Majoriteten av deltagarna röstade med ledningen, tillbakavisade förslagen från Fastighets och andra förbund om att kräva amnesti för papperslösa som inte begått grova brott, ge dem tillgång till samma sjukvård som svenska medborgare och, framför allt, utveckla former för att organisera de papperslösa, dessa de mest utsugna på arbetsplatserna.

– Det var så sorgligt, säger Sten-Erik Johansson. Det var så jävla bedrövligt. Jag lämnade kongressen alldeles tom inombords.

Anledningen till LO-ledningens motstånd är enkel, enligt Sten-Erik Johansson, nämligen den gamla vanliga oförmågan att handla självständigt i förhållande till socialdemokraterna, till Partiet.

Ett annat argument, inifrån fackföreningsrörelsen, har varit att omsorgen om de papperslösa göder ekonomisk brottslighet.

Hector Enrique vet ofta inte vem hans arbetsgivare egentligen är.

Den sista september i år lämnade Sten Heckscher en utredning som möjligtvis kommer att underlätta för facket att komma överens. Uppdraget var att anpassa utlänningslagen till ett EU-direktiv om att motverka illegal invandring. Utredningen föreslår därför att arbetsgivarna ska ha en uttrycklig skyldighet att kontrollera om en tredjelandsmedborgare som anställs har både uppehålls- och arbetstillstånd, behålla en kopia av tillstånden och informera Skatteverket om den anställde. Den som bryter mot lagen ska betala en straffavgift så stor att den täcker kostnaden för den anställdes hemresa.

Det är ena sidan av myntet.

Den andra handlar om den papperslöses rättigheter. För första gången ska det slås fast i lag, om Sten Heckscher får som han vill, att också den papperslöse har rätt till lön enligt kollektivavtalet. Också semesterlagen, arbetstidslagen och arbetsmiljölagen ska gälla för den papperslöse.

Det är kanske svårt att förstå hur den byråkratiska kontrollen av arbetsgivarna ska kunna fungera, lika svårt är det att tänka sig att någon annan än fackföreningsrörelsen ska komma att bevaka de papperslösas rättigheter, vilket i sin tur bör underlätta för fackföreningsrörelsen att göra som i Frankrike och Italien: att efter alla dessa år hälsa dem välkomna in i stugvärmen.

Huruvida lagen kommer att göra livet svårare eller lättare för Hector Enrique vet vi ingenting om.

Men vi slutar ändå med framtiden, med drömmen.

Vad drömmer han om?

Han ler först åt frågan, suckar och säger sedan att han drömmer om en framtid i Nicaragua. Han drömmer om att göra en insats inom det område som är hans. Vi har inte nämnt det förut, Hector Enrique är agronom till yrket. Jordbruksexpert. Akademiker. Det var som agronom han arbetade när han blev arbetslös. Nu drömmer han om att kunna spara så pass mycket pengar att han kan återvända till Nicaragua, försöka på nytt.

Han säger att han har två idéer. Den ena handlar om hur risbönderna genom att starta egna kooperationer ska kunna kapa alla mellanhänder så de ska få bättre betalt för sin produkt. Den andra idén handlar om hur man med hjälp av televisionen ska kunna utbilda de fattiga som bor i utkanten av landets stora naturreservat så att de slutar att långsamt tömma jordens resurser. Hector Enrique utvecklar gärna sin tanke, och det är om det vi sitter och pratar på tunnelbanan på väg in mot Stockholm en söndagskväll i oktober 2010.

Nya rättigheter för papperslösa

Två statliga utredningar om de papperslösa ligger klara för bedömning och beslut, en annan arbetar för fullt.

Sten Heckschers utred­ning (SOU 2010:63) handlar om anpassning av svensk lag till ett EU-direktiv om att motverka illegal invandring till Europeiska unionen. Den ska förslagsvis träda i kraft i juni nästa år. Arbetsgivaren ska vara skyldig att kontrollera en tredjelandsmedborgares arbetstillstånd, enligt utredningen, som också talar om hur det ska gå till. Den papperslöses rättigheter skrivs därtill in i lagen.

Migrationsminister Tobias Billström (moderaterna) vill inte uttala sig mer än i allmänt positiva ordalag om lagförslaget, inte förrän remissinstanserna sagt sitt, men understryker vikten av att bekämpa det han kallar »skuggsamhället«.

– Vi kan inte acceptera att ha en grupp människor vid sidan av samhället, människor som saknar rättigheter.

Samuel Engblom, TCO-jurist med arbetsrätt som specialitet, tycker att Heckschers utredning i stort sett är bra, att den kommer att stärka de papperslösas ställning i förhållande till arbetsgivaren, även om den föreslagna kontrollen kan göra det svårare
för dem att försörja sig och den verkar krångligt byrå­kratisk. Men, säger han, har nu EU sagt det så kan Sverige inte göra mycket åt det.

Den andra utredningen (SOU 2010:05) kom i januari och föreslår att barn till papperslösa ska ha rätt till gymnasium, grundskola och förskola. Det är i stort sett en anpassning till FN:s barnkonvention.

Den tredje utredningen (S 2010:01) är mest kontroversiell. Den handlar om sjukvård till de papperslösa. I dag får den som saknar de fyra sista siffrorna i personnumret endast akutvård och den får de betala fullt pris för. Förutom de sjukvårds­kliniker för papperslösa som bedrivs av frivillig personal på flera platser i landet har Skånes sjukvårdsregion beslutat att låta de papperslösa få akutvård på samma villkor som andra.

Den nya integrationsministern Erik Ullenhag (folkpartiet) har sagt att han tycker att de papperslösa ska få »akut och nödvändig vård« och tror att så kommer att bli. Moderaterna har varit emot några förändringar, Tobias Billström säger nu att han vill vänta på vad utredningen säger. Frågan är svår och komplicerad.

Det sa Sören Bergqvist i Hofors i lördagens Konflikt i Sveriges Radios P1, och det han ville lyssna noga på var Sverigedemokraternas väljares snack vid fikaborden.

Sören Bergqvist är vänsterpartist, och vice ordförande i kommunfullmäktige, där han valdes in 1968. I fyrtiofem år har han jobbat på stålverket, så han har ju hört ett och annat fikasnack förut.

Det där om »två öron« sa han med direkt adress till sin egen partiledare Lars Ohly. Bergqvist var inte imponerad av sin ledares uppträdande under valnatten, när denne vägrade gå in i sminklogen samtidigt som Jimmie Åkesson:

»Det var stora ord. Jag är inte riktigt van vid det debattläget. Jag tyckte det var dålig stil. Vi måste komma ihåg att det är en massa människor som har röstat på dem. Jag ser dem inte som rasister egentligen. De har varit mina arbetskamrater också!«

Mikael Olssons reportage i »Konflikt« var ett enda långt avslöjande fikasamtal, inte bara med Sören Bergqvist, utan med valräknare, hantverkare, Sverigedemokrater och andra kommunala missnöjesröster i Hofors. Ett lysande reportage.

Nu är Sverigedemokraterna huvudpersoner i sina egna fikasamtal, kan man säga, en sorts metaeffekt av  valresultatet. Men snacken låter inte likadant i Ovaco Steels lunchrum, som över en latte i Stockholm.

Lars Ohlys reaktion var nog ryggmärgsreflexen just i tv-sminket. Han plankade upplägget från Bengt Westerberg i soffan med Ny demokrati 1992. Det var inte klockrent. Westerberg tog en risk på sin tid, Ohly riskerade ingenting.

Lars Ohlys gest i tv-kameran gestaltade ju en rubrik; moderatledarens »Vi vill inte ta i dem med tång«. Men när Ohly passionerat försäkrade att nu skulle v bli ledare i »den anti-rasistiska kampen« lät han faktiskt som en dålig förlorare. Kanske går den retoriken hem på Södermalm även om den floppar i Hofors. Dock, i Hofors ökade  vänsterpartiet med 1,5 procent…

I programmet kom också Sverigedemokraternas lokala stjärnskott, snickaren Stefan Lindström, till tals. Han lät som en hygglig kille med gott anseende i bygden.

Lindströms hjärtefråga var varken invandringen eller islam, det var skolan:

»Det är viktigt att det finns speciallärare och utbildade vuxna i skolan så att mobbade barn slipper gå omkring med en klump i magen.«
Stefan Lindström hade själv varit »stökig« i skolan, och hans barn också. Det dröjde för länge innan de fick hjälp, tyckte han. Invandringen var sekundär, skolfrågorna var viktigast.

Jag undrar hur ett möte mellan Jimmie Åkesson och Lindström, denne nybakade Sverigedemokrat, kommer att se ut i praktiken? Jag tror att partiet har massor av sårade idealister och vettiga människor i sina led.

I sin bok »Folkhemspopulismen« beskriver Markus Uvell Sverigedemokraternas sympatisörer som globaliseringens förlorare. De är människor som inte känner igen sig i »det gamla landet«. Sannerligen inte några extrema åsikter. De gillar inte att Posten stänger kontoren, de nöjer sig inte med den nya valfriheten eller »Friheten« på Facebook. Många  tycker att »det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt.«

Partitoppen är däremot profilerade rasister och nationalister. Det kan ju leda till en intressant förtroendekylfta i framtiden. Missnöjesådran i svensk politik kanske inte alls heter främlingsskräck? Den kanske heter varghat, eller sänk bensinpriset, rädda bruket eller hela Sverige måste leva?

Aldrig förr har svenskarna generellt varit så positiva till invandrare som nu, om man ska tro SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Inte sedan mätningarna startade 1993. Då tyckte hälften av svenskarna att det fanns för många utlänningar i landet, mot 36 procent i dag. En majoritet välkomnar flyktingar, och toleransen ökar också i stort.

När man lyssnar på radio använder man två öron. Det är inte orden som avslöjar en människa, utan tonfallen. Sverigedemokraten Lindström i Hofors lät som en vanlig människa, med unika erfarenheter. Men han lät möjlig att resonera med! Jimmie Åkesson däremot låter alltid bitter, alltid förorättad, alltid som en martyr. Han stänger varje åsikt, blockerar varje fråga. Hans tonfall avslöjar att han till varje pris inte vill ha några samtal.

Jag tror att sprickan i Sverigedemokraterna handlar om tonfall. Bergqvist i Hofors har rätt, vi måste lära oss att lyssna.

***
För övrigt vill jag rekommendera ett annat radioprogram i P1, nämligen Marie Lundströms »Kulturens roll i valdebatten: toppolitiker läser dikt.« Sju politiker tolkade Gunnar Ekelöf. Många avslöjande tonfall, även efter valet.