Det var långt ifrån självklart. I medierna diskuterades en handfull namn. Då skickade tidningen Dagens Arbete ut en enkät till Metalls kongressombud för att undersöka vem fackfolket helst ville ha.

92 personer – eller 77 procent – föreslog Stefan Löfven, som då var biträdande ordförande i Metall. En person röstade på den nytillträdde moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Löfven–Reinfeldt: 92–1.

Det var då. På Löfvens hemmaplan. Nu är rollerna ombytta: Reinfeldt har två vunna val och har opinionen i ryggen, Löfven har en sargad socialdemokrati och ett otacksamt uppdrag att bära på sina axlar. Han, andrahandskandidaten, som har exakt noll erfarenhet av det politiska spelet i riksdagen, måste lyckas med det Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med.

Det handlar om jobben.

Det handlar alltid om jobben, säger forskningen, det är så man vinner val i Sverige, men den här gången gäller det extra mycket. Om någon ska kunna knäcka den moderata koden så måste det vara någon som kan utmana Reinfeldts och Borgs arbetslinje. Någon som har oantastligt förtroende i jobbfrågan.

Det har fackbasen. Uppvuxen som han är i Ådalen, dit han kom som fosterbarn tio månader gammal. Han fick en ny familj: pappa Ture som arbetade i skogen och på fabriken, mamma Iris som var hemsamarit, en syster, en bror.

Vid tretton års ålder gick han med i SSU. Efter lumpen tog han en svetskurs, men började sedan på Socialhögskolan i Umeå. Efter att ha mött den hårda verkligheten under andra terminens praktik var han osäker på om det här verkligen var hans kall. Snart stod han i stället och svetsade underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har han jobbat med andra saker än politik. Första fackliga uppdraget, som kontaktombud på arbetsplatsen, fick han 1981. 14 år senare blev han fackligt anställd på heltid och 2005 valdes han så till förbundsordförande i If Metall.

Han har varit långt ifrån klichébilden av en protektionistisk fackbas i industrin. Under tiden som biträdande förbundsordförande åkte han land och rike runt för att övertala skeptiska metallarbetare att rösta ja till EMU. Euron, sa han, skulle ge fler jobb, högre tillväxt, lägre räntor och lägre priser. Argumenten kom från vänster:

– Med EMU kan vi låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Alltså från ett överskott på 2 procent till minus 3 procent. Det innebär att riksdag och regering kan satsa 100 miljarder utan att någon kapitalmarknad kan straffa oss. 100 miljarder politik! Inte kattskit precis.

Som Stefan Löfven formulerade sig inför ett gäng metallarbetare i pingstkyrkan i Värnamo några dagar före folkomröstningen 2003.

När svenska industrijobb försvann till Kina och Metallmedlemmar krävde förbud mot att flytta produktion utomlands, då gick Löfven upp i talarstolen på kongressen och sa:

– Sätter vi upp hinder för utflyttning, då hindrar vi samtidigt inpassage av nya jobb. Det håller inte.

Han har nästan varit mer intresserad av hur Sverige kan skapa nya jobb än hur vi kan rädda de gamla. Med ett sådant perspektiv är globaliseringen inte ett hot, snarare en möjlighet att få hit kinesiska investeringar.

Och det är just denna bakgrund, hans pragmatism, som skrämmer hans nya politiska motståndare. Inte utåt givetvis, då låter det mer så här:

– Om Stefan Löfven gör så att socialdemokraterna kan ge moderaterna en match om jobben så tror jag alla tjänar på det. Men som partiledare kan han inte bara driva den typ av frågor som han drev som fackbas, han måste ta en helt annan balans för helheten. Det kan skapa en besvikelse hos en del, säger kristdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Anders Sellström.

Eller så här:

– Han blir en svårare motståndare än sin föregångare. Men mest eftersom Håkan Juholt sköt sig i foten hela tiden. Stefan Löfvens problem är att han inte är lika påläst och erfaren i frågor om vård, skola och omsorg som andra partiledare, säger folkpartiets ekonomiska-politiska talesperson Carl B Hamilton.

Talar man med personer ur den moderata kretsen kring Fredrik Reinfeldt framkommer en helt annan oro. Med valet av Löfven mister nämligen regeringen ett av sina starkaste trumfkort: det som säger att alliansregeringen bäst tar ansvar för Sverige i kristider. Nu kan de inte lika lätt säga att det var de – och inte oppositionen – som tog Sverige ur finanskrisen.

Orsaken är det okonventionella beslutet som Stefan Löfven och IF Metalls förbundsstyrelse fattade i mars 2009. Ett fackförbund som traditionellt jobbar för löneökningar och bättre villkor för sina medlemmar gick i stället ut och förespråkade sänkt lön genom förkortad arbetstid. Finanskrisen hade slagit hårt mot den svenska industrin. Produktionen befann sig i fritt fall, exporten hade minskat med 30 procent och varslen var rekordmånga. Normalt varslas 1 500 LO-medlemmar varje månad. Under vintern och våren 2008 och 2009 varslades nästan 10 000 i månaden. Och då talar vi bara om medlemmar i IF Metall. Något var tvunget att göras. IF Metall sökte stöd från den borgerliga regeringen, men fick snart beskedet att där inget fanns att hämta. Förbundsstyrelsen insåg att de var tvungna att på något sätt försöka rädda situationen på egen hand.

– Vi såg faran med att om industrin försvinner från Sverige, då kommer den att försvinna permanent. Det var väldigt tuffa diskussioner, men vi var väldigt bestämda att vi skulle hitta en lösning, minns avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä.

I början av mars tecknades ett krisavtal med de största arbetsgivarorganisationerna där anställda skulle kunna gå ned i arbetstid med 20 procent och sänka sin lön lika mycket. Motståndet var hårt. Ett fackförbund ska helt enkelt inte acceptera att enskilda medlemmar får ta smällen genom att sänka sin lön, ansåg kritikerna.

– Det var en drastisk åtgärd. Det kändes nästan som att det rådde undantagstillstånd. Förbundet var helt enkelt tvunget att göra någonting för att stoppa den värsta blödningen, säger Erica Sjölander, utredare på IF Metall.

I efterhand ser man att det var precis vad som hände. Ungefär 12 000 jobb beräknas ha räddats genom krisavtalet.

– Stefan Löfven var den som handlade aktivt i krisen. Som kom med idéer och tog ansvar. Regeringen stod helt oförstående inför att det behövdes åtgärder, säger Erica Sjölander.

Krisavtalet har sedan hyllats av borgerliga politiker. Inklusive finansminister Anders Borg.

Förtroende hos andra ger förtroende hos de egna. Håkan Juholt hade erkänt svårt att locka till sig de skarpaste hjärnorna i socialdemokratin eller ens behålla de som fanns runt Mona Sahlin. Vilket på många sätt blev hans fall. Det problemet kommer inte Stefan Löfven ha när han ska formera sitt lag.

I Rosenbad fruktar man att motståndet nu kommer att bli tuffare. Stefan Löfven kommer att kunna dra nytta av arbetsrörelsens samlade kompetens på ett helt annat sätt. Inte minst den som finns i fackföreningsrörelsen. Hos sådana som Ola Pettersson och Torbjörn Hållö på LO-ekonomerna och Emma Lennartsson på Kommunal – räknenissar med stor erfarenhet av socialdemokratiskt policy- och budgetarbete.

Sådant syns mindre utåt men betyder desto mer när två alternativ ska ställas mot varandra i en valrörelse; politiken måste hänga ihop in i minsta detalj.

Applåderna dånade på Fotografiska museet i Stockholm när Stefan Löfven i förra veckan höll sitt installationstal. Han var inte lika bombastisk och entusiasmerande som Håkan Juholt. Han lät lugn och trygg. Han sa att han inte skulle »hålla något heltäckande politiskt tal, jag har inte den ambitionen, men jag vill säga någon sak om jobben«. Såklart.

– Det finns ingen som har bättre förutsättningar och trovärdighet att lyfta jobbfrågan. Han har praktiskt arbetat med att rädda jobben, han har skapat förutsättningar för att företag ska växa och utvecklas, säger Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande för den socialdemokratiska kriskommissionen.

Eller som avtalssekreterarenVeli-Pekka Säikkälä uttrycker det:

– Fredrik Reinfeldt kommer att få en riktig arbetare att debattera mot. Ledaren för vad de kallar arbetarpartiet, kommer möta en arbetare som förstår arbetares villkor.

Inte för att Stefan Löfven tidigare uttryckt särskilt typiska åsikter för en klassisk arbetare. Han har föreslagit att en del av de miljarder som finns i statliga bolag ska användas som riskkapital för att stötta nya företag, förespråkat skattelättnader för entreprenörer och velat sänka skatten vid långsiktigt aktieinnehav.

När Mona Sahlin avgick 2010 var han med i diskussionen kring hennes efterträdare och intervjuades då i »Aktuellt« om var han står i politiken. Bland annat sa han att det skulle bli svårt att göra något åt jobbskatteavdragen vid valet 2014, eftersom »då har människor haft åtta år på sig att vänja sig vid skattesänkningar«. Han ville också se en tidsbestämd a-kassa, eftersom det ska vara en »omställningsförsäkring«, inte en »medborgarlön«.

Med sådana åsikter blir det svårare för regeringen att ställa sin arbetslinje mot socialdemokraternas bidragslinje. Som de gjorde framgångsrikt i valet 2006, upprepade 2010 och hoppas kunna återanvända i valet 2014.

– Retoriken i arbetsmarknadsdebatten kan komma att ändras nu. Regeringen har rotat sig vid a-kassa, sjukförsäkring och skatter. De är väldigt fast i en diskussion kring ekonomiska drivkrafter att söka arbete. Stefan Löfven är mer uppfostrad i andan att det ska handla om jobbskapande och konkurrenskraftiga företag, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det är just det som är regeringens största oro, enligt personer i Reinfeldts och Borgs närhet.

Skulle socialdemokraterna tona ner kravet på höjda ersättningar, vilket kräver höjda skatter, och i stället inrikta sig på aktiv arbetsmarknadspolitik och företagandets förutsättningar, då skulle den arbetsmarknadspolitiska spelplanen ritas om och nya konfliktlinjer uppstå. Då skulle moderaterna, som legat lågt med nya jobbsatsningar sedan alliansen blev återvalda, tvingas uppfinna arbetslinjens nästa steg för att återta jobbfrågan.

Vad det nu skulle vara?

Kanske handlar det om vikten av utbildning för att skapa jobb – ett område där Stefan Löfven utmanade regeringen redan i sitt installationstal.

– Det livslånga lärandet är en svag punkt för regeringen och ett trovärdigt område att attackera dem på. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på att det finns förutsättningar att vidareutbilda sig som vuxen. Då kan man matcha efterfrågan på arbetsmarknaden bättre. Det har regeringen förstört, bland annat genom att spara in på komvux, säger Ardalan Shekarabi.

Eller så rör det sig om en mer aktiv näringspolitik. På den nordiska arbetarrörelsens konferens i veckan skickade Löfven en tydlig signal:

– Vi ser inte företagarna som ett särintresse, som dagens regering gör.

Att han själv kommer från ett särintresse vändes till ett vapen mot en statsminister som påstår sig representera allmänintresset. Det kommer vi få se mer av, menar Göran Johnsson, Löfvens företrädare som Metallordförande:

– Han ska få andra att inse att det är det privata näringslivet som måste skapa de här jobben. Det ger förutsättningarna för offentliga jobb och för en ökad välfärd.

Känner man Stefan Löfven så var det väntat att han skulle börja med kompetenslyft och näringslivspolitik. Mer intressant – och osäkert – är hur han kommer att ställa sig till de riktigt svåra jobbfrågorna: Ska a-kassan bli obligatorisk? Hur blir det med jobbskatteavdraget? Med rot och rut?

Och för att en socialdemokratisk förnyelse i jobbpolitiken över huvud taget ska bli möjlig måste en mer grundläggande fråga bevaras: Kommer partiledaren Löfven få samma fria spelrum som fackbasen Löfven?

Nej, säger alliansföreträdare.

– Jag har väldigt svårt att se att Stefan Löfven kommer att kunna driva igenom den förnyelse som krävs. När det kommer den typen av förslag på förändring håller majoriteten av socialdemokraterna emot, säger moderaten Tomas Tobé som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ja, säger många inom socialdemokratin. Men med förbehåll.

– Det handlar också om att ta det mandatet. Han måste få riksdagsgruppen och partiet åt samma håll och det måste synas i opinionsmätningarna. Han har ett halvår, ett år på sig. Annars börjar det gnys igen, säger den tidigare LO-chefen Irene Wennemo, i dag huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Till skillnad från fackföreningsrörelsen där allt handlar om att nå konsensus med sin motpart så innehåller partipolitiken mer konflikter och fler människor som också vill synas och höras. Stefan Löfven är en samlande gestalt som kan det här med samförstånd – och det är något socialdemokraterna behöver efter sina bittra interna strider. Regeringen har även förstått det och i Rosenbad talas det om möjliga uppgörelser i flera sakfrågor, enligt Fokus källor.

Men partipolitiken handlar även om att kunna ta konflikten med sina motståndare. Det blir Stefan Löfvens stora prövning.

Kan han vinna mot Fredrik Reinfeldt–en gång till?

Vad vi vet hittills är mest detta: att han bryr sig om jobben. Så till den grad att när hans gamla arbetsplats Hägglunds – i dag BAE Systems – förlorade en miljardupphandling från Försvarets materielverk till finska Patria, trots att företaget redan hade plöjt ner en miljard i utvecklingskostnader, så var det IF Metalls ordförande själv som upprört ringde den lokala tidningsredaktionen i Örnsköldsvik.

Fakta | Regeringens rädsla

Tre saker med Stefan Löfven som skrämmer alliansen.

Kompetensen
Som en respekterad före detta fackbas kommer Stefan Löfven kunna dra nytta av den samlade kompetensen i arbetarrörelsen, inte minst den hos socialdemokratiska ekonomer som i dag jobbar ute i facken. Därför kommer Lövfen att få ett starkare lag kring sig än vad Håkan Juholt hade.

Ansvaret
Tidigare kunde regeringen säga att det var de som räddade Sverige ur den ekonomiska krisen. Nu kommer de att ställas mot en socialdemokratisk partiledare som personligen tog det största ansvaret under finanskrisen när IF Metall gick med på att tillfälligt sänka lönerna i industrin våren 2009.

Jobben
Regeringen hoppas att deras arbetslinje ska stå mot socialdemokraternas bidragslinje i valet 2014. Men pragmatikern Stefan Löfven är känd för att prata kompetenslyft och företagens villkor. Får han mandat för en förnyelse av jobbpolitiken riskerar moderaterna att tappa greppet om jobbfrågan.

Det var tio månader sedan och han hette Håkan Juholt .

Men Stefan Löfven är ingen Juholt. För det första har han något som hans tre närmaste företrädare saknade. Han är ödmjuk. Hans installationstal var en övning i att täcka upp alla sina svaga punkter. Och socialdemokratin måste ödmjuka sig i dag, erkänna sina fel, be om förlåtelse.

Han är också genuin. Naturligtvis kommer moderaterna, som jobbat så hårt på att vara Allmänintresset, stämpla Löfven, den första fackpampen i modern tid som blivit partiledare, som Särintresset. Men pratet om Det Nya Arbetarpartiet kommer kännas ganska fånigt när Löfven kommer med sitt svetsaggregat.

Men svarar Löfven därför på de dilemman socialdemokraterna står inför: Hur återtar vi ekonomisk trovärdighet och regeringsduglighet från moderaterna? Hur återfår vi mittenväljarna och den urbana medelklassen?

Vissa tror återigen att det som efterfrågas är »traditionell« socialdemokratisk politik. Det är det inte. Partiet har nu prövat att inte bryta med traditionerna under tre olika ledare, med tre helt olika profiler. Ingendera har fungerat.

Det påstås ibland att traditionalisterna på landsbygden övergett socialdemokraterna. Statistiken visar tvärtom: det är bara traditionalisterna som är kvar nu, alla andra måste Löfven återerövra. Att han älskar Modo räcker inte när han ska värva på Södermalm och Möllevångstorget. Och han själv har ingen ekonomisk kompetens som räcker mot Anders Borg, hur respekterad han än må vara i storindustrin. Den måste han rekrytera i ett parti som dränerats på sina skarpaste hjärnor.

Det är därför inte självklart att detta är profeten som kan leda tio procent medelklassväljare på en ny resa tillbaka från Borg och Fridolin. Som kolumnisten Thomas Friedman sa om Obama: »We have seen the man, now please give us the man with the plan.« Eller som Reinfeldt redan börjat antyda: Löfven är väl trevlig, men vad vill han?

Frågan är om Löfven själv vet.

Å ena sidan står Löfven för modiga ting som skett i svensk fackföreningsrörelse. Under krisen accepterade han radikala lönesänkningar för att bibehålla jobben. Under förre Metallbasen Göran Johnsson var han med om Industriavtalet som burit industrins konkurrenskraft. Till skillnad från Borg har Löfven antytt att arbetsrätten kunde vara mer flexibel, med starkare skyddsnät, som i Danmark. Hans enda och främsta kritik av det egna partiet i sitt installationstal handlade om jobbpolitiken.

Å andra sidan har han varit osynlig i samhällsdebatten, även jämfört med andra fackledare. När han tagit bladet från munnen har han inte framstått som någon förnyare – snarast en statsplanerare som med »aktiv industripolitik« står beredd att öppna statlig akutmottagning för allt från Saab till kärnkraften. Han har aldrig, som Göran Johnsson, varit någon intellektuell ledare.

Mona Sahlin dröjde tills det var för sent innan hon kom ut som reformator. Frågan är hur länge Löfven dröjer. När Leif Pagrotsky till höst lägger fram skattestrategin måste det åtminstone finnas någon form av plan. Annars kommer alliansen med rätta påminna om att den gamla politiken inte gav jobb och inte minskade utanförskapet.

Moderaternas dilemma är att deras egen skatte- och bidragssänkarlinje visserligen minskat utanförskapet, men inte tillräckligt, samtidigt som krisen nu tvingar upp arbetslösheten. Och moderaterna har lika lite ny politik att erbjuda som socialdemokraterna.

Allt tycks tvärtom samverka för att förlama Reinfeldt: Minoritetsställningen och oviljan att approchera miljöpartiet. Den nymoderata generationens inlärda förakt för visioner och ideologi. Eurokrisen och besserwisserbehovet mot övriga alliansbröder. De internationella hyllningarna och de förrädiskt höga opinionssiffrorna. En enda liten bakdörr har Borg öppnat för att reformera arbetsmarknaden genom trepartssamtalen med näringslivet och facket – men från dessa lär Löfven få löpande insideinformation.

Egentligen är det suveräna statsbärande partiet därför extremt sårbart. En sittande anka som Löfven skulle kunna avlossa skott efter skott mot. Om han vågade ladda bössan det vill säga. Och om alliansen inte börjar röra på sig.

FÖR ÖVRIGT ett råd till de föräldrar som inte gillar att friskolor och kommunala skolor annonserar: Välj bort dem, om ni tror att just reklamen försämrar resurserna per elev.

Scenen från »Helenius hörna« i TV4, lämpligt placerad direkt efter »Idol«-finalen (där finansministern som av en slump satt i publiken) säger oss en sak: den moderata charmoffensiven för att lansera folklige Fredrik har inletts.

Göran Persson dansade med kossan Doris. Fredrik Reinfeldt pratade om sin kärlek till falukorv och sjöng en trude­lutt. Strategin är densamma. När bilden av ens person börjar utgöra ett större politiskt hot än oppositionen måste statsministern kavla upp ärmarna och kliva ner i folkmyllan.

Svenska folket respekterar statsmannen Reinfeldt men känner inte privatpersonen Fredrik. Det är problemet. På sin höjd vet de att han är gift med Filippa och gillar att tokstäda till Da Buzz.

Här har Håkan Juholt sitt enda övertag på Reinfeldt: att han är en enkel man från landet som klipper sin egen musche. Socialdemokraternas partiordförande är populär, i ordets ursprungliga latinska betydelse, även om popularitets­staplarna i dag säger något annat.

Och nu vill Fredrik den obarmhärtiga ta ifrån honom även detta, hans sista smulor. I rent preventivt syfte.

Offensiven fortsätter i »Svenska hjältar« – galan sänds i TV4 fredagen 16 december, även den på bästa sändningstid – där Reinfeldt medverkar och kulminerar med statsministerns jultal på Högloftet på Skansen tre dagar senare. Att döma av Reinfeldts nya stil lär det dofta mer Arne Weise än påminna om när amerikanska presidenter håller sina tal till nationen.

Holmbergs sista valrörelse ledde till det sämsta resultatet i partiets historia, 11,5 procent. Men till bilden hör att han drev igenom ett namnbyte som pekade framåt. Högerpartiet blev Moderata samlingspartiet med syfte att stärka borgerlig samverkan och »skapa ett slagkraftigt regeringsalternativ«. Socialdemokraterna fick svårare att skrämma med högerspöket, och folkpartiet och centern blev mindre rädda för sällskapet.

Yngve Holmberg växte upp i Bromma i en miljö med bokliga intressen. Hans far var radioman och översatte 400 böcker. Farbrodern Olle Holmberg var en gigant som kritiker och litteraturprofessor. Om Yngve hade egna litterära husgudar dolde han det väl utåt. Han blev jurist och avancerade i näringslivet och Stockholms­högern.

Han blev känd som en energisk organisatör och förnyare. Då den populäre Jarl Hjalmarson efter ett förlustval efterträddes som partiledare av Gunnar Heckscher blev Holmberg partisekreterare. Den stora uppgiften var att ena partiet. En mörkblå falang slog vakt om den konservativa profilen medan de ljusblå krävde kompromisser och samverkan med mitten, det vill säga folkpartiet och centern. Allt för att bryta sossarnas enpartivälde.

Holmberg grep sig också an med att anpassa kampanjkulturen till tv-åldern. Toppskiktet sändes på tv-träning, och väljarna skulle mötas med modernare tilltal – i valrörelsen 1968 blev det en flygande partiledare här och helstekt gris där.

Vid det laget hade Holmberg efterträtt Heckscher vid en snabbstämma i Stockholms konserthus 1965. I efterskott beskylldes Holmberg för att bakom ryggen på partiledaren ha gett löften till både mörk- och ljusblå partibröder.

Den 40-årige partiledaren började nu stylas och förses med »image«. Han var ung, hade symmetriskt ansikte och tjockt hår med en våg över pannan. Så blev han »Sveriges Kennedy«, den enda detalj i hans politiska gärning som lyftes fram i notiser om hans bortgång 46 år senare.

Högerledaren kunde också påminna om Barbies pojkvän Ken. Varje hårstrå på plats, kostymen oklanderlig men charmleendet ofta ansträngt. Han föreföll spela en roll som var obekväm. Han hade säkert politiska övertygelser, men förkunnelsen ekade av utspelsmekanismer. Och det blev ingen framgång att bjuda på sherry vid pressträffar på Operaterrassen.

Det glödheta politiska året 1968 inleddes med goda borgerliga chanser att skapa maktskifte. Holmberg kom i fokus då han krävde Olof Palmes avgång sedan denne demonstrerat mot USA:s krig i Vietnam tillsammans med Nordvietnams Moskva- ambassadör.

Men valnatten blev en stor besvikelse för folkpartiet och högern. För Holmberg tillkom akut brist i partikassan. Det interna missnöjet dämpades inte av det nya partiprogrammet för att skapa »ett på den konservativa idétraditionen grundat framstegsparti«. Även 1970 års val förlorades, och vid en extrastämma byttes Holmberg ut mot Gösta Bohman. Holmberg höll masken och önskade efterträdaren framgång.

Som riksdagspolitiker väckte han uppståndelse ännu en gång. Regeringens förslag om vattenkraftsprojektet Kaitum avvisades i näringsutskottet. Vid kammardebatten föreslog plötsligt Holmberg att bara en mindre del, Ritsem, skulle byggas. Olof Palme hakade genast på och det blev återremiss. Då vi journalister undrade över lappkastet blev svaret:

– Tja, politiken är rörlig.

Holmberg utsågs samma år till landshövding i Halland och var därpå generalkonsul i Houston till 1982. Sedan förekom han sällan i medieljuset.

Men han kom till partiets 100-årsfest 2004. Nyligen hade de borgerliga partiledarna träffats i Högfors och börjat timra en allians. Ulf Adelsohn och Carl Bildt berättade om gångna tiders samarbetstrubbel.

När det blev det dags för jubileumsfoto närmade sig Holmberg litet försiktigt. Men Fredrik Reinfeldt vinkade fram honom till soffan för att förevigas med Lundgren, Adelsohn, Reinfeldt och Bildt.

Lillemor Melsted är politisk reporter.

Men på 1930-talet insåg partiledningen att de behövde locka även näringslivet och klassiska högerväljare för att skapa det statsbärande parti de hade ambitionen att bli, och tonade ned sin vänsterbakgrund. Mönstret känns igen från dagens moderater. För att få makten måste man erbjuda ett alternativ, men för att hålla sig kvar vid den är det klokt att visa att man bygger vidare på tidigare traditioner.

I kulturskribenten och historikern Åsa Linderborgs doktorsavhandling om socialdemokraternas historieskrivning kom hon fram till att det var just det partiet insåg.

– På 1930-talet ville socialdemokratin visa att de var ett parti som alla, inklusive näringslivet, kunde lita på. Det kunde de inte göra genom att framställa sig som alltför bångstyriga, säger Åsa Linderborg.

Så i stället för att som tidigare lyfta fram upprorsmakare som Nils Dacke som förebilder började politikerna att tala om riksbyggaren Gustav Vasa. En man som byggde upp Sverige, precis som det socialdemokratiska partiet skulle göra. Tidigare hade de betonat upprorslustan som ett framträdande drag bland svenskarna, men nu var det i stället samarbetsviljan som poängterades. Och istället för att som tidigare trycka på att det demokratiska genombrottet i Sverige kom med socialdemokraterna sa man nu att man byggde vidare på en demokratisk tradition sedan vikingatiden.

På många sätt liknar det vad moderaterna gör i dag. Nyligen sa Fredrik Reinfeldts statssekreterare Per Schlingman till Fokus att Sverige aldrig har varit ett socialdemokratiskt land. Han och resten av partiet vill nu beskriva svenskarna som klassiska individualister. I det nya partiprogrammet står det att man ska »bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska«.

– För socialdemokraterna var det här ett sätt att närma sig näringslivet. Nu är det ett sätt för moderaterna att sträcka ut en hand mot socialdemokraternas väljare, säger Åsa Linderborg.

Socialdemokraterna lyckades onekligen. Under i stort sett den resterande delen av 1900-talet har de haft monopol på att skriva den politiska historien och för den stora allmänheten har den setts som en sanning.

– Det var först när deras historiska ställning upphörde för kanske tjugo år sedan som man började ifrågasätta deras historiebeskrivning. Det var till exempel först då man på ett annat sätt började ifrågasätta den svenska neutraliteten och samarbetet med Nato under kalla kriget, säger Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola.

Han menar att en anledning till att socialdemokraterna varit så framgångsrika med sin historieskrivning är att de, till skillnad från exempelvis moderaterna, har stått för värden som i dag är de allmänt accepterade – ökad jämlikhet, lika rösträtt och en utbredd välfärd.

Numera sysslar socialdemokraterna inte med historieskrivning på samma sätt. Det är något ett parti satsar på när det är framgångsrikt och enigt. Att skriva sin historia är också att skriva sin nutid och då måste man veta vilka frågor, beslut och personer man ska lyfta fram för att stärka sina nuvarande ställningstaganden. Som Åsa Linderborg uttrycker det:

– Socialdemokraterna kan inte skriva historia om EU-inträde, privatiseringar och förlorade val. Det är omöjligt.

Läs mer: Propagandaministerns plan

Nu när stormen bedarrat är det uppenbart att Juholt har behandlats orättvist. Andra riksdagsledamöter har begått samma misstag utan att hudflängas, och hur lätt vår utrikesminister verkar komma undan de riktigt svåra frågorna ska vi inte ens prata om.

Men oavsett hur man ser på Juholts försyndelser och mediebehandling kvarstår att han verkar ha varit ett dåligt val för socialdemokraterna. Från partiledningens håll har det stönats en del om att skuggbudgetens innehåll drunknade i uppmärksamheten kring Juholtaffären, men frågan är om det inte var lika bra. De nya idéerna lär inte bli några röstmagneter.

För egen del kan jag häpet konstatera att socialdemokraterna verkar ha dragit i gång ett klasskrig mot mig personligen. Först kom förslaget om ytterligare femtusen i straffskatt på så kallade stadsjeepar. Jag betalar redan elvatusen om året i skatt för min tio år gamla jeep – fyrhjulsdrift är mer nödvändighet än lyx när snön ligger halvmeterdjup i dagar utan att plogas bort här på landet. Några dagar senare förkunnades att rot-avdraget ska halveras och att rut-avdraget (som också ska halveras) dessutom ska tas bort helt om man inte är pensionär eller har barn.

Enbart dessa tre förslag skulle under de gångna två åren ha kostat vårt hushåll omkring 135 000 kronor. Det vill säga det skulle de inte, eftersom vi inte skulle ha dragit i gång några renoveringsprojekt överhuvudtaget, inte ha bytt bil och inte ens ha kommit på tanken att anlita städhjälp två gånger i månaden. Vi har nämligen den oerhörda fräckheten att varken vara pensionärer eller barnfamilj.

Jag förespråkar absolut inte att man röstar efter plånboken. Jag ifrågasätter ständigt mina egna politiska motiv och har ofta satt en ära i att rösta emot mina egna ekonomiska intressen. Jag säger inte att ett förslag är fel bara för att det råkar drabba mig; alla förslag drabbar alltid någon, och jag kan gott ställa upp på att bli lite drabbad om det finns ett gott syfte. Min poäng är att det parti som en gång brukade gå till val på att stärka välfärden för breda löntagargrupper numera mest är en dåliga nyheter-maskin för arbetande människor med genomsnittliga inkomster.

Det fanns en gång, på 60- och 70-talen, ett parti som bedrev politik på det viset. De föreslog slopade barnbidrag, urgröpta pensioner och skrotad anställningstrygghet. De hette moderaterna och var ett femtonprocentsparti. Ett gnälligt, befängt, förvirrat parti som först sa nej till allting och sedan motvilligt anpassade sig lite halvdant när samhällsutvecklingen rusade ifrån dem; ett parti som en klar majoritet av väljarna på goda grunder misstänkte för att vilja sabotera deras privatekonomi. Så bisarrt har det alltså blivit i Sverige: de nya socialdemokraterna börjar påminna om de gamla moderaterna.

Och det är ett recept på en riktigt lång ökenvandring, med eller utan skandaler. För oss som försöker tro på kärnan i den socialdemokratiska visionen är det plågsamt att se hur världens en gång skickligaste parti nu leds av en samling fullblodsklåpare.

»Den bästa reklamen görs alltid av andra.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Den bistra vintern 2011 höll som bäst på att övergå i vår när telefonen ringde. Mannen som svarade heter Lars Trägårdh, är historiker och hade nyligen återvänt efter en långvarig exil i USA. I andra änden presenterade sig statssekreterare Per Schlingmann. Trägårdh kände så klart till mannen som skapat varumärket nya moderaterna; några månader tidigare hade de sammanstrålat på Engelsbergs bruksherrgård utanför Fagersta – Sverige 14:e världsarv – under ett seminarium med rubriken »Images of Sweden«.

Dag ett hade Trägårdh hållit föredrag. Andra dagen hade det blivit Schlingmanns tur att tala om »The New Sweden«. Han hade låtit som ett eko av Trägårdh. Efteråt hade de bytt några ord.

Nu ville Schlingmann att de två skulle träffas igen. Han ville lära sig mer av historieprofessorn.

Det Trägårdh hade som moderaterna desperat sökte var en historieskrivning där alliansregeringen inte framstod som en anomali i ett i grunden socialdemokratiskt land, utan som en logisk förlängning av ett sedan länge etablerat svenskt samhällskontrakt.

Efter telefonsamtalet möttes också Schlingmann och Trägårdh. Moderaterna hade då vunnit sitt andra val. Oppositionen var splittrad och vilsen. På ytan såg det rätt bra ut för borgerligheten.

Men Schlingmann hade detta återstående problem. De nya moderaterna hade inte lyckats etablera bilden av Sverige som ett borgerligt land. Inte i väljarnas ögon, inte i mediernas ögon, inte i utlandets ögon. Hos de flesta var Sverige ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering.

Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism.

Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige.

Om han bara kunde finna ett sätt att sälja den till väljarna.

Sverige är ett varumärke som vilket som helst. Värdet ligger i hur det betraktas av andra; om ett land inte förvaltar sitt rykte innebär det snart minskad turism och export, färre investeringar och lägre politiskt inflytande. Varje land måste därför marknadsföra sig.

»Nation branding«, brukar det kallas. Eller »public diplomacy«.

Båda syftar till samma sak: att stärka det egna varumärket genom att påverka allmänhet, näringsliv och civilsamhälle i utlandet.

I Sverige insåg man på allvar vikten av att organisera en sådan propagandaapparat först 1995. Då bildades Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet, NSU. Här samlades ett antal chefer från utrikesdepartementet, näringsdepartementet, Svenska institutet, Exportrådet, Invest Sweden och Visit Sweden för att fungera som rådgivare åt regeringen. Myndigheter som tidigare arbetade utifrån olika intressen skulle hädanefter samverka kring en enhetlig bild som kunde placera Sverige på den internationella kartan.

Decennier av upparbetad goodwill gav dem en gynnsam utgångspunkt. När den stora auktoriteten på området, Anholt Nation Brands Index, första gången genomförde sin mätning av länders attraktionskraft hamnade Sverige överst. Det svenska varumärket var starkast i världen. Det var 2005.

På NSU hade man emellertid identifierat ett allvarligt problem: Sverige levde på gamla meriter och associerades fortfarande mest med Palme, Abba och Bergman. En generationsväxling till och de positiva minnena av Sverige skulle vara borta.

De årliga mätningarna från Anholt Nation Brands Index skulle sedermera besanna farhågorna – år för år gled Sverige sakta nedåt på listan. I senaste mätningen hamnade Sverige på tionde plats.

Sverige behövde en ny image. Ödet föll sig så att processen med att ta fram en ny Sverigebild kom att ske parallellt med att Per Schlingmann, då moderaternas kommunikationschef, satt och formulerade profilen för vad som skulle bli nya moderaterna.

Kanske var det ett tecken i tiden; resultaten blev hur som helst slående lika. När NSU lanserade sin plattform för en gemensam Sverigebild hösten 2007 lät det som när Schlingmann, nu partisekreterare, pratade om nya moderaterna: all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet.

Här någonstans börjar historierna flyta samman, och det blir alltmer oklart vad som är Sverige, vad som är regeringen och vad som är moderaterna. En intressekonflikt vi känner väl till från tiden när staten var synonymt med det socialdemokratiska arbetarpartiet. Då var det moderaterna som var de största kritikerna.

För Schlingmann var det inte så mycket ett problem som en strategi. När valet 2010 närmade sig valde moderaterna att använda »Föregångslandet Sverige« som sitt huvudbudskap. Vad som gör historien än mer intressant är att Schlingmann bara dagar efter den historiska valsegern meddelade sin avgång och överlät partisekreterarposten till Sofia Arkelsten. Själv såg han väldigt nöjd ut men ville inte säga något om sin egen framtid.

En vecka senare avslöjades draget: Per Schlingmann skulle bli statssekreterare under Fredrik Reinfeldt med ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi. I pressmeddelandet kunde man utläsa att regeringen i ökad utsträckning ville vara »delaktig i samhällsdebatten och öka dialogen med allmänheten«.

Det var en helt ny roll, skapad enbart för Schlingmann. Traditionellt har statsministern haft två statssekreterare – en för inrikesfrågor, en för utrikesfrågor. Schlingmann blev nu en tredje. Avlönad av skattebetalarna. Och med regeringen – inte moderaterna – som uppdragsgivare.

Oppositionen kom snabbt att kalla honom »propagandaminister« och utnämningen KU-anmäldes. Det blev dock ingen »prick« som det heter på politikersvenska. Konstitutionsutskottet lyckades inte ens reda ut vad det är Schlingmann egentligen gör.

– Men det faktum att vi granskar Per Schlingmann är ett ställningstagande i sig. Man kan säga att det är en inlindad kritik mot hans anställning, sa utskottets ordförande, Peter Eriksson (mp).

Efter det blev det tyst. Mannen med ansvar för regeringens kommunikation försvann ur mediebruset. Mystiskt, kan tyckas. Men framgångsrik kommunikation har aldrig handlat om att synas, eller ens att höras. Det handlar om att påverka.

Är det någon som vet det så är det reklammannen Per Schlingmann.

»För att en story ska få fäste är det viktigt att själv använda den ofta, speciellt i början. En story ger ingen större effekt om den förblir en ›engångsanekdot‹, utan det är när den återkommer av sig själv på fler och fler ställen som den blir som mest effektiv.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Vill man veta vad Per Schlingmann egentligen gör om dagarna kan det finnas en anledning att i stället studera vad han inte gör – eller snarare vad han får andra att göra. För Schlingmanns roll, nu precis som när han var moderaternas strateg, handlar om vad som på marknadsföringsspråk kallas storytelling. Historieberättande.

Att omvandla budskap till berättelser som vandrar från mun till mun. Vilket är själva kärnan i »Nation brandning«. Det gäller att plantera fröet i rätt jord, se till att det får vatten och tillräckligt med sol. Sedan kan man se på medan historien växer.

Då kan man befinna sig på Engelsbergs bruksherrgård utanför Fagersta samtidigt som ens berättelse egentligen utspelar sig i en schweizisk alpby.

World Economic Forum i Davos sista veckan i januari 2011 samlade 2 500 personer, varav ett 30-tal av världens mäktigaste stats- och regeringschefer, EU:s och FN:s högsta ledare och 1 400 företagsledare. Sverige – eller om det nu var moderaterna – representerades av statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson.

Ett bättre ställe att marknadsföra sig på som nation är svårt att tänka sig. Och för ovanlighetens skull stod Sverige i centrum denna gång. Ett av Davosmötets huvud­teman var »The Nordic Experience« – och på ett proppfullt seminarium kunde de fem nordiska regeringscheferna berätta varför de (med undantag för Island) klarat sig så bra ur den ekonomiska kris som omvärlden fortfarande brottades med.

Utgångspunkt för samtalet var en liten skrift betitlad »The Nordic Way« som tankesmedjan Global Utmaning hade gett ut specifikt för detta tillfälle. Skriften var finansierad av Wallenbergs investmentbolag Investor (till saken hör att styrelse­ordföranden Jacob Wallenberg var vice ordförande för hela Davosmötet) och bestod av två texter. En av ekonomen Klas Eklund – som även modererade seminariet – med tesen att framgången för de nordiska ekonomierna berodde på skatte­sänkningar, avregleringar, marknadsreformer, budgetregler och normpolitik som genomfördes efter 1990-talskrisen. En andra text om statsindividualismen skriven av ingen mindre än Lars Trägårdh och historikerkollegan Henrik Berggren, där det konstaterades att »från ett europeiskt perspektiv är invånarna i Norden inte särskilt vänstervridna«.

Per Schlingmann spred skriften – som i dag har översatts till ryska, spanska, portugisiska, franska och svenska – via Twitter.

I en artikel på DN Debatt inför Davos­mötet hade de fyra moderatministrarna berättat om »nyfikenhet«, »ryggdunkningar« och en »yra av glada tillrop« som mötte dem i omvärlden: »I allt detta ryms den bild av Sverige som nu växer fram i vår omvärld. Det är en delvis ny Sverigebild som utmanar vad omvärlden lärt sig se i Sverige och vart vi är på väg«, skrev ministrarna.

Och i en Expressenartikel med rubriken »Reinfeldt spelar i ekonomins VM« talade statsministern ut:

– Jag märker att det finns ett intresse för en ny Sverigebild som skapats på nya meriter och även om vi är blyga violer så tycker vi det är kul att berätta vad vi gjort.

Vad som inte syntes var att bakom dess blyga violer fanns en trädgårdsmästare som hade krattat rabatten. Läser man i NSU:s manual – »Progressiv kommunikation i praktiken« – under rubriken »Att låta berättelser göra jobbet« förstår man huvuddragen i Schlingmanns strategi: storyn ska tjatas in, om och om igen. Till rätt publik.

Hösten 2010 – när Schlingmann just flyttat över till Rosenbad – började svenska ministrar åka i skytteltrafik till London. I snitt var det en svensk minister i Storbritannien per vecka, enligt Nicola Clase, ambassadör och tidigare stats­sekreterare åt Reinfeldt. Statsråden träffade politiker, talade med journalister, besökte tankesmedjor. Alla bar de berättelsen om reformlandet Sverige i sina portföljer.

Den 25 november var det Fredrik Reinfeldt själv som åt lunch hemma hos premiärminister David Cameron på 10 Downing Street. Under dagen hann han också tala på tankesmedjan Institute for Government – utsedd till 2010 års mest inflytelserika av tidningen Prospect – och besöka CNN-studion för en direktsänd intervju.

Inför hundratusentals tittare utspelade sig följande utfrågning:

– David Cameron är väldigt imponerad av dig …

– Yes, yeah, oh … Jag och David Cameron har inspirerats av varandra genom åren.

– Han gillar den svenska modellen, eller hur?

– Jag gillar också vad jag har lärt mig av Cameron.

Så låter en blyg viol. Reinfeldt behövde inte säga något, programledaren gjorde det åt honom. Historien hade börjat sätta sig.

Två månader senare, en vecka före Davos­mötet, var Reinfeldt och Schlingmann tillbaka i London – den här gången för ett toppmöte helt ägnat åt vad Storbritannien och resten av världen har att lära av de nordiska länderna. Drivande kraft bakom mötet var Schlingmanns brittiska motsvarighet, och vän, David Camerons spinndoktor Steve Hilton.

Närvarande journalister förbjöds att citera från mötet, men de var fria att återberätta med egna ord. Vilket de gjorde, till Schlingmanns stora belåtenhet. Hyllningsartikel efter hyllningsartikel i tunga utländska medier dök upp lagom för att kunna återberättas i Davos. Helgen blev inte sämre av att OECD:s generalsekreterare José Angel Gurria besökte Stockholm och sa att den svenska ekonomin var lika stark som Pippi Långstrump.

– När det goda svenska exemplet slår igenom i utländska medier så blir Sverige ett intressant land för omvärlden. Då blir det också en spinneffekt – om man talar om det utomlands så talar man om det i Sverige. Det påverkar naturligtvis vår egen självbild, säger Svenska institutets generaldirektör Annika Rembe.

När tidskriften The Economist kallar resultaten av regeringens arbetslinje för »spektakulära« och skriver att »drygt 40 år efter att Sverige som enda land på europeiska kontinenten bytte från vänster- till högertrafik gör landet nu en liknande politisk omläggning« – då börjar socialdemokraternas kulturella hegemoni luckras upp.

»Berättelser hjälper till att sprida Sverigebilden på ett effektivt sätt eftersom budskapet blir emotionellt, mer konkret, lättare att komma ihåg och förstå, och det genererar återberättanden.«
Ur »Plattform för en gemensam Sverigebild«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Vad kännetecknar en svensk? Den frågan har Lars Trägårdh på olika sätt försökt förklara rätt länge. Han är alltså historiker, men försörjde sig ett tag som entreprenör i datagrafikbranschen. Han doktorerade 1993 vid Berkeley i USA.

I grunden handlar hans forskning om hur människor fungerar tillsammans, och särskilt då svenskar. Allemansrätten och jantelagen – vad säger de om det svenska samhället? År 2006, samtidigt som nya moderaterna vann sitt första val, reviderade han historien om det svenska samhällskontraktet tillsammans med journalisten och historikern Henrik Berggren i boken »Är svensken människa?«. Enligt dem har Sverige historiskt aldrig tagit en tredje väg mellan kapitalism och socialism, utan tvärtom utvecklat en väldigt ­effektiv marknadsekonomi. Visst har staten varit viktig, men grunden för det svenska samhällsbygget har trots den social­demokratiska retoriken om kollektivet hela tiden varit en extrem individualism. Menade Trägårdh och Berggren.

Just tack vare en stark stat och ett utvecklat välfärdssamhälle har individerna befriats från gamla patriarkala strukturer. Genom särbeskattning, allmän barnomsorg, studielån och annan lagstiftning har kvinnorna frigjorts från sina män och barnen från sina föräldrar. Svensken har blivit solitär. Oberoende. Fri att konsumera och producera på en öppen marknad.

Den höga svenska tilliten beror, enligt bokens nydanande analys, just på den här unika alliansen mellan individer och stat. Vi tror att staten vill vårt bästa och litar på den och därmed på varandra. När tilliten är stor blir korruptionen begränsad och transaktionskostnaderna låga. Vilket den relativt fredliga arbetsmarknaden är ett talande uttryck för.

Med Trägårdhs resonemang är den svenska modellen i själva verket en mer framgångsrik form av kapitalism. Vilket passar moderaterna som hand i handske, konstaterade Expressens kulturchef Karin Olsson i P1 efter att ha bevittnat seminariet på Engelsbergs bruk våren 2011:

– Med den här socialliberala tolkningen av det socialdemokratiska arvet i bagaget behöver borgerligheten inte ens skämmas för att den inte genomdrivit något stort systemskifte.

Nya moderaterna kan i lugn och ro fortsätta krama välfärden. Och de kan göra det samtidigt som de inför etableringsfrihet och det ena valfrihetssystemet i vård, skola och omsorg efter det andra – för i denna berättelse har ju individens frihet alltid varit målet för svensk politik.

Slutsatsen är schlingmannsk: regeringen följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar. »I dag har ledarskapet tagits över av partier som formellt är mer skeptiska vad det gäller statens roll men som visat prov på stor lyhördhet vad det gäller välfärdsstatens diskreta charm – och popularitet bland väljarna«, skrev Lars Trägårdh i majnumret av tidskriften Axess.

Historikern beskriver sina kontakter med Per Schlingmann och dennes arbete så här:

– Schlingmann plockar ur olika hjärnor för att själv sätta ihop det här på något sätt.

Han anger också en orsak till stats­sekreterarens intresse för Sverigebilden:

– Det krävs ju någon slags vision. Folkhemstanken måste bli uppdaterad och moderniserad i någon form. Lyckas man inte med det så har man inte framtiden för sig. Man kan inte bara vara ett förvaltarparti som är bra på budgeten, man måste också tala om visioner om det goda samhället.

Och så tillägger han en förklaring till viljan att påverka svenskarnas egen självbild via utlandets bild av svenskarna:

– Någonting som sägs i Sverige blir aldrig riktigt sant förrän det kommer tillbaka utifrån. Skrivs det om Sverige i New York Times i de här termerna så har man uppnått en annan form av dignitet och sanning än om du eller jag skriver en fjuttig artikel här hemma.

»Om alla använder samma budskap bygger vi tillsammans också successivt samma berättelse runt Sverigebilden.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Onsdagen den 16 mars samlades ett 70-tal av regeringskansliets kommunikatörer på Rotundan i Rosenbad. Att vi vet detta beror på att Information Rosenbad dokumenterade mötet och lade upp det på regeringskansliets intranät, varifrån någon läckte det till Aftonbladets ledarsida.

Om man tycker att 70 kommunikatörer bara i regeringskansliet låter mycket ska man veta att totalsiffran i själva verket är den dubbla: på 40 år har antalet pressek­reterare och informatörer växt från en person till 140, visade Magnus Erlandsson, doktor i statsvetenskap, häromåret i Statsvetenskaplig Tidskrift. Så sent som för 15 år sedan var de 20 stycken. Då bör man dessutom ha i åtanke att regeringskansliet därutöver köpte kommunikationstjänster av externa pr-firmor för 119 miljoner kronor mellan 2007 och 2010, enligt en granskning som publicerades i Dagens Nyheter i juni i år.

Att samlas så här tillsammans var dock något nytt. Det var Per Schlingmann som hade kallat till mötet för att synkronisera kommunikationen från regeringskansliet.

– Alla som arbetar i regeringskansliet ska känna att de är kommunikatörer och kommunicerar helheten, sa Schlingmann.

För statssekreteraren är det här ingen skillnad mellan de politiska och de opolitiska tjänstemännen – all kommunikation ska genomsyras av tre begrepp: »öppenhet, ärlighet och autenticitet«. Snubblande likt de fyra värdeorden i NSU:s plattform för Sverigebilden.

– Vi som jobbar med kommunikation bör ha ambitionen att varje enskilt beslut, varje enskild reform och varje enskild kommentar sätts in i ett sammanhang och återkopplas till det övergripande syftet, sa Schlingmann.

Vad är då det övergripande syftet?

Till informatörerna på Rotundan sa han:

– Det som sker och det vi aktivt jobbar med är utifrån den Sverigebild som UD och Svenska institutet jobbar med, men vi bygger på ytterligare en politisk dimension som egentligen handlar om Sverige som ett reformland.

I praktiken har det gått till ungefär som den 4 maj i år. Schlingmann hade då bjudit in utvalda delar av den svenska reklambranschen på lunch på Rosenbad för att diskutera hur de påverkar Sverige­bilden utomlands. Han har berättat för historieberättare som sedan berättat rätt historia.

»Det är inte meningen att vi hela tiden ska tala om Sveriges position eller kärnvärden i klartext. Meningen är snarare att vi ska kommunicera budskap som skapar uppfattningen att Sverige är allt detta.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Varför behöver Schlingmann över huvud taget ta hjälp av de reklammyndigheter vars uppgift egentligen är att sälja svenskt näringsliv och locka hit turister? Med en opposition som faller isär mer för var dag som går och en ekonomi som gör omvärlden avundsjuk är det en relevant fråga.

Svaret går att söka i en gammal klyscha: varje framgång har en baksida. Och för moderaterna är det stora problemet just att väljarna inte längre uppfattar regeringen som nytänkande och handlingskraftig.

Till viss del kan det bero på den parlamentariska situationen. En regering utan majoritetsstöd är en impotent regering. Men i grunden är det ett högst självvållat problem: i över en mandatperiod har regeringen matat in bilden av sig själv som ansvarstagande. Och väljarna tror dem; de klarar av att hålla ordning på statsbudgeten – men har de några nya idéer?

– Bilden utomlands är att vi är ett reformland. Läser man liberala ledarskribenter här hemma så får man ofta en annan bild.

Orden kom från Per Schlingmann när han talade på näringslivets forskningsinstitut Ratios årsmöte den 12 april i år. Än har den nya Sverigebilden som sprids utomlands inte omsatts i motsvarande ideologiska dominans för moderaterna på hemmaplan. Vilket är själva poängen.

Svårigheten illustreras kanske bäst med det nya idéprogram som moderaterna ska anta på partistämman i helgen. Det som en gång för alla ska sätta den moderata förnyelsen på pränt, och ersätta det gammel­moderata idéprogrammet som Per Unckel, Maria Rankka, Sten Tolgfors och Henrik Westman skrev 2001.

Det nya programmet har arbetats fram i »en öppen process«; bland annat på Sverigemötet – ett namn som luktar Schlingmann lång väg – som moderaterna höll i Karlstad i början av maj 2011.

I september presenterades förslaget. »Ansvar för hela Sverige«. Om något så är det en berättelse där moderaterna ersätter socialdemokraterna. Tar över deras roll, deras uppgift, deras värdeord.

I denna självbiografi är moderaterna »ett samhällsbärande parti« som »företräder allmänintresset«, vars politiska mål är »full sysselsättning, stark sammanhållning och internationell solidaritet«.

Historieskrivningen känns igen från Lars Trägårdh:

»Tack vare öppenhet, individualism och marknadsekonomi har Sverige blivit ett av världens bästa länder att leva i. Med det välstånd som följt friheten har vi kunnat öka tryggheten och genom utbildning, sjukvård och omsorg till alla skapa ett av världens mest sammanhållna länder.«

Till sist skrivs det rakt ut: »Moderaterna vill bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska.«

Mottagandet blev svalt. »Dokumentet är ett floskelmaraton på speed«, skrev ­Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos, »punkterat av små obegripliga hurtigheter som i någon skruvad värld hade kunnat stå på lappen i en lyckokaka om hattmakaren från Alice i Underlandet startade Kinarestaurang tillsammans med Per Schlingmann.«

Kanske inte så konstigt för att komma från en socialdemokratisk ledarsida, men i borgerliga Svenska Dagbladet var domen lika hård: »Ansvar för hela Sverige känns som ett idéprogram för ett parti som helst inte vill ha något program«, skrev P J Anders Linder.

Per Schlingmann håller så klart inte med. I hans värld är konsensus inte ett skällsord utan grunden för hela det nymoderata projektet. Faktiskt grunden för hela alliansregeringen.

Han sitter på sjunde våningen i Rosenbad, i samma korridor som Fredrik Reinfeldt. Just för dagen är han iförd randig skjorta och en kavaj gjord i ett material man annars förknippar med mjukis­byxor.

Han är som vanligt blygsam med att framhålla sin egen betydelse.

– Uppfattningen om Sverige beror på vad vi gör. Min roll är ytterst begränsad, säger han.

Varför behövs det då en statssekreterare med ansvar för kommunikation?

– Under förra mandatperioden fick vi mycket kritik, bland annat av Riksrevisionen, för att flera av de reformer vi genomförde inte var tillräckligt kända och därmed inte nådde tillräckliga beteendeeffekter.

Alltså: vill regeringen förändra Sverige måste svenskarna lära sig att se alliansen på ett nytt sätt. Eller, om man tänker som Schlingmann, kan man vända på det – och få svenskarna att förändra sin bild av Sverige så att moderaterna passar bättre in i den.

Kärnan ligger kanske i följande fråga:

Är Sverige, eller har Sverige någonsin varit, ett socialdemokratiskt land?

– Nej, svara Schlingmann.

Han tar en klunk kaffe.

– Väldigt många av de begrepp vi förknippar med Sverige: den svenska modellen, sammanhållning, viktiga välfärdsreformer och ambitionen att kombinera tillväxt med välfärdsambitioner, det är starka svenska värderingar som socialdemokraterna bar väldigt bra under efter­krigstiden och som jag skulle säga att många uppfattar att vi bär i dag.

Att det låter som Trägårdh är ingen slump.

– När jag läste Trägårdhs och Berggrens »The Nordic Way« tyckte jag att det var otroligt intressant. Jag tyckte själv att det lade en pusselbit till kartan över dagens Sverige, säger Schlingmann.

I somras var han tillbaka på Engelsbergs bruk, och när han återvände därifrån filosoferade han på twitter kring välfärdsstaten och konstaterade att han var »än mer övertygad om dess betydelse för Sveriges utveckling«.

Frågan är om det bara är för Sveriges utveckling som Schlingmann målar om bilden av Sverige. I lika hög grad handlar det om moderaternas välfärd. Rött ska bli blått. Socialdemokraterna har bittert fått uppleva problemen med att bli en del av det svenska statsprojektet, men någon sådan kritik hörs ännu inte mot moderaterna. Så Schlingmann kan verka i det tysta. Alltmedan kampanjen för att övertyga svenska väljare 2014 puttrar på utomlands.

Så vad passar bättre än att avsluta denna historia i New York. Säg tisdag den 20 september 2011. Fredrik Reinfeldt var där för öppnandet av FN:s generalförsamling, han hade med sig Carl Bildt och Gunilla Carlsson. Senare i veckan skulle han tala inför generalförsamlingen och hylla Dag Hammarskjöld, men det är av mindre intresse just nu.

I stället riktar vi blickarna mot restaurang Red Rooster i hjärtat av Harlem. Den svenske stjärnkocken Marcus Samuelssons senaste skapelse.

En trappa ner hade statsministern – för dagen iklädd mörkblå kostym, vit skjorta och glansig lila slips – samlat ett antal »framgångsrika svenskar«; där satt Per Gessle, Nina Persson, Marie Serneholt och ett dussintal andra kändisar. De åt »Fried Yardbird«, »Mac and Greens«, »Shrimp and Dirty Rice«, »Cornbread« och »Sweet Potato Donuts«. Husets jazzsångerska underhöll dem mellan tuggorna.

Hemma satt Per Schlingmann och twittrade ut bilder på sin chef:

»Här med Sofi Fahrman.«

Strax därefter:

»Och här med ishockeyspelaren Henrik Lundqvist.«

Fakta | Partistämma

I torsdags inleddes moderaternas partistämma som pågår till och med söndag. Partistyrelsen och 200 av förbunden valda ombud från hela landet samlas i Örebro. Att anta ett nytt »Idéprogram« är huvudpunkten.

Den valrörelsen hade SSU tillstånd varje lördag utanför Domus 50 meter bort. Men vi var hyggliga nog att slå av vår skrällande tratthögtalare på Amazontaket så ungmoderaterna skulle få en syl i vädret.

Vi släntrade i stället över till Tempo, jag greppade frågemikrofonen och lämnade över en kulram och ett häfte av grundskolans »Hej Matematik!« till Unckel. I valrörelsen hade han nämligen presenterat en beräkning, jag har glömt om vad, som var helt uppåt väggarna, enligt vår mening.

Mufs torgmötesledare gjorde misstaget att släppa mikrofonen varpå jag kunde få i gång en riktig debatt med Per Unckel. Normalt sett brukar sådant beteende irritera politiker. Men inte Unckel. Han tyckte att det var kul.

Och det är också det som är det återkommande omdömet från alla håll när Per Unckel nu gått bort alldeles för tidigt i cancer. Han var en trevlig jävel, en som så gott som alltid var på gott humör, som såg möjligheter i stället för problem, som kunde umgås under trevliga former med folk över hela det politiska fältet, som hade en outsinlig energi och lojalt tog på sig det som behövde göras, stort som smått, inom moderaterna och senare som ämbetsman.

Mindre känt är möjligen att han spelade trumpet, älskade att sjunga, var disträ och ständigt fick låna pengar, i början av sin karriär för att klara sig på tåget mellan Stockholm och Linköping när han pendlade med två plastkassar, en för handlingar och en för smutstvätt.

Och politik var inte allt. Han kunde hantera en hammare när han byggde ut sina fritidshus. Om tvättmaskinen gick sönder försökte han reparera den själv först. Och på midsommarafton kunde han säga: »Nu pratar vi inte politik. Nu dricker vi snaps!«

På jobbet tillämpade Per Unckel management by walking around.

Handläggare i parti-, riksdags- och regeringskansli vittnar om en mycket energisk chef som hela tiden kom med nya uppdrag och idéer som skulle utredas och räknas på. När Unckel någon gång var missnöjd syntes det för det mesta bara i hans speciella ansikte. Det var Per Unckel som höll parti och riksdagsgrupp på gott humör när Carl Bildt inte var intresserad.

Energin gav också bestående resultat. Utan Per Unckel hade det förmodligen tagit längre tid innan moderaterna tydligt deklarerat att den så kallade välfärden ska vara solidariskt finansierad via skatten oavsett driftsform. Och även om han svävade på målet som arbetsmarknadspolitisk talesman så landade han till slut i stöd för kollektivavtal.

Det är en offentlig hemlighet att det inte skulle ha blivit någon friskolereform om inte Per Unckel drivit på skolminister Beatrice Ask. Han såg också till att miljarderna från de nerlagda löntagarfonderna gick till forskning och utbyggnad av högskolor och universitet. Som ordförande i konstitutionsutskottet var han pådrivande för en fristående riksrevision.

Internt i partiet var han i hög grad ansvarig för idéarbetet som liberaliserade moderaterna. Kritiken mot programmet »Land för hoppfulla«, där han beskylldes för att fiska i grumliga vatten i invandrarfrågan, rann av ganska snabbt. 2001 kom moderaternas nya idéprogram där konservatismen var marginaliserad.

Per Unckel beredde vägen för det som skulle bli de nya moderaterna. Men efter valförlusten 2002 fick han inte vara med längre. Han tog mycket illa vid sig och kände sig orättvist behandlad när kritiken av den moderata »bunkern« med Carl Bildt och hans mannar tog fart.

I stället för att bli partiledare fick han gå i exil i några år i Köpenhamn som generalsekreterare för Nordiska ministerrådet. Sedan tog Fredrik Reinfeldt en politisk risk när han utsåg en gammal partigängare till landshövding i Stockholm. Sådant skulle ju inte den borgerliga alliansregeringen syssla med.

Efteråt verkar dock ingen klaga på insatsen som landshövding. Trots sjukdomen var det samma energi där.

Som en politisk motståndare från tiden som utbildningsminister säger:

»Han var väldigt noga och kunde det han höll på med. Hos Per Unckel var det inget hafs eller slafs.«

Anders Jonsson, presschef Saco

Fredrik Reinfeldt, din andra alliansregering fyller ett år i dagarna – hur har det varit att minoritetsregera så här långt?

– Vi tar ansvar för ett valresultat som bygger på att alliansen fick ett växande väljarstöd i valet 2010. Det fanns ett tydligt stöd för vår arbetslinje och för vår vilja att ta ansvar för de offentliga finanserna. Med det budgetlag som finns bedömer jag att det finns goda förutsättningar att genomföra den politik vi gick till val på.

Vilket är det värsta nederlag som du och regeringen har åkt på hittills i riksdagen?

– Det är viktigt att påminna om att alliansregeringen har stöd av över 49 procent av väljarna och att det förmodligen aldrig funnits en minoritetsregering med den starka minoritetsställning som vi har. Det är bara om Jimmie Åkesson och Håkan Juholt gör gemensam sak som regeringen är hotad.

Och det har de ju gjort nu vid ett antal tillfällen.

– Ja, men mer i initiativ och tillkännagivanden än i praktisk politik.

Men vilket nederlag har varit mest smärtsamt hittills?

– Jag har inte graderat dem på det sättet. Men jag var glad att det var möjligt att ta tillbaka det skarpa förslag om minskningen av regeringskansliet som socialdemokraterna stod bakom före jul förra året. Sedan återkom de och ville i stället att regeringskansliets resurser skulle byggas ut.

Kan man säga att det finns fortlöpande kontakter mellan dig som regeringschef och oppositionen?

– Vi har angivit att vi vill samarbeta i första hand med miljöpartiet och i andra hand socialdemokraterna. Beroende på vilka frågor det gäller så finns det den typen av kontakter.

En del av dina motståndare tycker att du inte riktigt har insett vad som krävs för att regera i minoritet. Hur involverad är du egentligen själv i exempelvis kontakterna med miljöpartiet?

– Jag har valt metoden att inte medieförhandla, utan att göra det på annat sätt.

Men hur involverad är du när inte medierna ser på?

– Det hela bygger på att man inte pratar för mycket om detta, men det är klart att jag är involverad.

När träffade du miljöpartiets språkrör senast?

– Det har jag inte angivit speciellt. Men jag har gjort det.

Sker det möten fortlöpande mellan er?

– Vi fullföljer det vi har sagt; vi kommer att samverka i första hand med miljöpartiet och i andra hand med socialdemokraterna. Men vi måste också ha respekt för att det här är partier som har gått till val på att bilda en annan regering och som försöker få oss att byta politik – som vill få bort arbetslinjen och ersätta den med bidragslinjen.

Men det finns tecken inom miljöpartiet på att det sker någon slags omprövning i synen på moderaterna. Märker du av det här i kontakterna med språkrören?

– Ja det finns en nyfikenhet som jag tror är ömsesidig. Vi noterar ju att när man frågar deras lokala företrädare så finns det en bitvis förändrad syn, som ju rimligen återspeglar, inte minst, moderaternas förnyelse.

Är det skillnad när du nu möter Fridolin och Romson, jämfört med hur det var när du hade kontakt med Wetterstrand och Eriksson?

– Det är för tidigt att säga. Är det någonting jag har lärt mig och kanske tagit in mer än mina politiska motståndare är det att med åtta partier i riksdagen så måste man ställa upp på regeringskonstellationer som består av fler än Håkan Juholt. Eftersom jag har tränat mer på det här än vad de rödgröna har gjort så tror jag att jag vet en del om hur kompromisser som är på riktigt ska se ut. Det handlar om givande och tagande – framtiden får utvisa om det finns ett utrymme för det.

Om du själv fick definiera hur en samverkan med miljöpartiet skulle se ut, hur långt skulle du då vilja gå i samarbetet?

– Jag medieförhandlar inte om detta.

Men ser du framför dig en mp-medverkan i regeringen?

– Valet 2010 handlade om att vi hade en alliansregering och att det fanns ett rödgrönt regeringsalternativ. Hur det kommer att formuleras på den rödgröna sidan inför 2014 är fortfarande oklart. Min utgångspunkt är att de fyra allianspartierna ska söka ett förnyat mandat och försöka få egen majoritet.

Alliansens minsta partier, centern och kristdemokraterna, har stora problem. Vad är din bedömning av läget?

– De har visat att de får andra valresultat än vad siffrorna i opinionsmätningarna antyder.

Jo, men det är tack vare stödröster från moderaterna.

– Valresultaten är bättre än opinionssiffrorna. Alliansnyckeln är den att även ett parti som har fem procents stöd i valmanskåren genom allianssamarbetet får 50 procents stöd på sina profilområden, det är ju så vi har inrättat alliansen.

I vilken mån känner du som statsminister och ledare för det största allianspartiet ett ansvar för de mindre partiernas utsatta läge?

– Jag har visat det ansvaret genom att lyssna in så att alliansens partier tydligt befinner sig på sina önskade profilområden och där får stora möjligheter att utforma politiken. Jag har hört flera av mina allianskollegor i närtid som har sagt att de gjort stort avtryck i regeringens politik, större avtryck än vad som egentligen är berättigat utifrån deras röstandel. Det tycker jag är en korrekt beskrivning.

Samtidigt är bilden av exempelvis kristdemokraterna just nu att de fått mycket stryk, framför allt när det gäller pensionärsskatten och i hanteringen av de vanvårdade fosterhemsbarnen.

– Vi har alla att anpassa oss till ett läge där det som tidigare såg ut som ett betydande budgetutrymme har krympt. Och jag vill att alla partier känner att de har del av den vinst som ligger i den ansvarsfulla ekonomiska politiken.

En del säger att om du verkligen hade värnat om kristdemokraterna så hade du gått dem till mötes i de här frågorna.

– Mandatperioden är inte slut. Vi har ett valmanifest som vi bara delvis lagt på riksdagens bord. Det finns reformambitioner kvar som vi kommer att återkomma till.

Ser du ingen anledning till självkritik när det gäller ditt eget agerande i förhållande till alliansens småpartier?

– Om man accepterar utgångspunkten att det finns ett mindre ekonomiskt utrymme nu och att det är viktigt att inte ta bort eventuella säkerhetsmarginaler, så tycker jag att vi alla gemensamt har tagit ansvar. Alla har dessutom gjort avtryck i budgeten och fått gehör för respektive partis viktiga frågor.

Centern har bytt partiledare. Är det Annie Lööf ensam som bestämt hur regeringsombildningen ska se ut? Formellt är det ju du som är regerings­bildare.

– Så är det. Regeringsformen är skriven med utgångspunkt från att Sverige alltid skulle ha enpartiregeringar – det kan man ju fundera över varför det är så. I realiteten bör Sverige vara inställt på att vi kommer att ha koalitionsregeringar och då är ordningen den att respektive partis ledare har ett stort eget ansvar.

Men är det inte närmast din skyldighet som regeringschef att se till att en regeringsombildning gynnar hela regeringen och landets intressen?

– Just det, men det sker i kombination med ett stort eget ansvar från deras kant och i samråd med mig. Så har det gått till när vi bytte Lars Leijonborg mot Jan Björklund och nu ska vi föra diskussionerna med Annie Lööf.

Du har just kommit hem efter ett USA-besök där du bland andra mötte president Obama. Hur bedömer du hans chanser att bli återvald?

– Väldigt många i USA är kritiska mot Obama samtidigt som republikanernas framgång i opinionen har gett dem en känsla av att de är på framryckning. Men det är långt till nästa val och det är många som konstaterar att det sägs många udda saker just nu.

Föredrar du en andra period med Obama framför en republikansk president i Vita huset?

– Det är väldigt svårt att orientera sig utifrån de republikanska kandidaterna som ju i ett läge när det är stora obalanser i ekonomin på fullt allvar talar om ytterligare skattesänkningar när de i stället borde beskriva hur man ska få balans i ekonomin.

Så av det du har sett hittills på den republikanska sidan drar du slutsatsen att det vore bättre om Obama satt kvar?

– Jag saknar svaret från den republikanska sidan på de grundläggande frågorna när det gäller USA:s ekonomi. Men det ska också konstateras att det inte kommer tillräckligt bra svar från Obama heller. Och det är en konfrontativ amerikansk politisk miljö just nu som jag inte vet om vi har sett tidigare. Vi ska komma ihåg att i grunden har det amerikanska systemet för att kunna fungera byggt på pragmatism och en förmåga att komma överens över partigränserna. Nu är de starkt polariserade och kanske framför allt republikanerna dras av kärnan av sina väljargrupper ännu mer i konfrontativ riktning.

Hur ska jag tolka det du säger; spelar det inte någon större roll vem det blir som hamnar i Vita huset?

– Jag vill vara försiktig med att uttala mig för en specifik kandidat.

Ändå gjorde du det inför det förra presidentvalet.

– Jag vet det, och som sagt, jag är bekymrad över uppställningen på den republikanska sidan och försöker förhålla mig till vad de säger i policy snarare än utpeka en särskild kandidat. När det gäller Obama var han i ett unikt läge när han valdes, både med det mandat han fick och med den förväntan som fanns runt om i världen på hans person. Och nu är det bara att konstatera att väldigt många anser att han inte infriade de förväntningarna.

Vilken betydelse har det för hanteringen av den amerikanska skuldkrisen att det är presidentval nästa år?

– Det verkar låsa snarare än lösa situationen i den amerikanska kongressen. Märkligt nog talar demokraterna om nya stimulanspaket, medan republikanerna talar om nya skattesänkningar, men egentligen borde de göra tvärtom. De borde föreslå utgiftsminskningar och skattehöjningar.

Är det oroande att det här sammanfaller; att det ska hållas presidentval samtidigt som det behövs tuffa politiska åtgärder?

– De har en attityd, kunde jag notera när USA:s kreditbetyg sänktes, som tog sig uttryck i att Obama inte valde att gå ut till det amerikanska folket och säga att nu är det allvar. Han skällde i stället ut Standard & Poor. Det signalerar en oförmåga att ta in det faktum att de är mer skuldutsatta, mer problemtyngda än vad de har varit i modern tid.

Vad händer om de åtgärder som krävs inte blir verklighet?

– Det som fortsatt sker är att USA dammsuger världsmarknaden på finansiering för det faktum att de lever över sina tillgångar. Det är i dag japanska och kinesiska intressen som betalar deras underskott, och i en värld törstig på krediter så blir det väldigt mycket USA som lägger beslag på kapitalet. Det finns också fortsatt en finansiell oro i världen som inte underlättas av att USA har den här typen av problem.

Du tycker alltså att finns det grund för oron på finansmarknaderna?

– Det finns en risk att marknadsaktörer blir dåliga bedömare av politiska beslut. Och det finns också en risk att det finns för många politiska presskonferenser och möten som ersätter verklig handlingskraft. I stället för att genomföra ordentliga saneringsprogram så uppträder många av Europas politiker på presskonferenser där man tror att ord kan ersätta handling. Det här interagerar på ett olyckligt sätt. Har man någon gång följt det som händer i handlarrummen så vet man att det är på väldigt liten stimuli under kort tid som de fäller sin dom. Så kan man inte långsiktigt bedöma politik.

Greklands statsskuld närmar sig 170 procent av BNP, hur ska det här gigantiska skuldberget hanteras?

– Vi kan konstatera att Grekland gjort för lite, och då menar jag i faktiskt genomförande. Sedan tror jag att de flesta som tittat närmare på Greklands situation inser att det innebär en enorm förändring för Grekland att anpassa sig till globaliseringens konkurrenskrav som de möter i dag. När det gäller privatiseringsprogram så talar vi om ett land som i mycket hög grad är förstatligat, och ett politiskt system som inte sällan har byggt på vallöften om att anställa fler personer oberoende av behoven i den offentliga förvaltningen. Det finns således omfattande reformbehov och problemet är att det finns väldigt lite stöd för detta i Grekland.

Är det så att vi inte längre ska utesluta att Grekland kan komma att försvinna ut ur eurosamarbetet?

–  Alla de där orden är redan ute ur boxen, det vill säga det som man sa att vi inte skulle prata om, pratar man om i dag. Hur gör man en ordnad skuldnedskrivning, kan man tala om statsbankrutt, kan man lyftas ut ur euron? Det som de flesta betonar för lite är att om grekerna ändå började med att göra det vi har pratat om, så skulle det vara en bra bit på väg. Se på ett annat exempel som vi för inte så länge sedan talade om som problemtyngt, nämligen Irland. Där har man tagit sig an saneringsarbetet, därför kommer nu Irland tillbaka mycket bättre.

I regeringsdeklarationen häromveckan nämnde du ordet »ansvar« 26 gånger, om det har det raljerats en hel del. Vad säger du om det?

– Det är bra.

Att det har raljerats?

– Nej, men att det har tydliggjorts att vi pratar om ansvar. Vi ska komma ihåg att jag förmodligen är den ende regeringschef i den Europeiska Unionen som nu talar om reformsatsningar och investeringar i skola, järnvägar och nya jobb. Alla mina kolleger bland regeringschefer ägnar sig i stället åt drakoniska saneringsprogram med skattehöjningar och utgiftsminskningar. Sverige är ändå inte opåverkat, vid ytterligare nedgång i ekonomin kommer också vi att hamna i problem.

Ansvarstagande från regeringens sida har blivit synonymt med att hålla igen, är det mest ansvarsfullt? En hel del ekonomer säger i stället; gasa på.

– Jo, det var politikerna som lyssnade på ropen om att gasa som har kört ner i diket och som nu behöver hjälp utifrån. De sitter nere i diket, räcker upp handen och säger att det gick visst inte så bra. Någon annan måste komma och hjälpa till. Vi höll hårt i de offentliga finanserna och var hårt fokuserade på vad vi gjorde 2008 och 2009. Vi skickade inte in pengar i banker, skuldtyngda företag och täckte deras kostnader och löner som det ropades på från fack, oppositionen och ekonomer i varierande tonarter.

Men finns det ändå inte en relevans och en logik i att just nu satsa på åtgärder för att stimulera efterfrågan?

– De förslag vi lagt innebär att vi har balans i statens budget 2012, allt som görs därutöver är underskottsfinansiering. I så fall skulle alltså även Sverige räcka upp handen och be att få låna för att finansiera våra verksamheter. Det menar jag är precis fel läge, nu när marknaderna nervöst försöker sky den typen av agerande.

Enligt tidningen Vi så planerar du att hoppa av partiledarskapet före valet 2014, din kommentar?

– Jag ska om några veckor omväljas som ordförande i moderaterna, jag är i alla fall föreslagen till omval vid partistämman. Det tar jag som en utgångspunkt för att förbereda mig för att leda moderaterna och ta ansvar för allianssamarbetet även över valet 2014.

Så du kommer att sitta kvar som statsminister fram till valet 2014?

– Ja, det har legat bakom att jag accepterat att ställa upp när jag pratat med valberedningen. Det vet alla inom moderaterna och det finns ett starkt stöd för det, vilket jag hoppas stämman ska visa.

Är det ett symptom på något att sådana här spekulationer och uppgifter om dig dyker upp i debatten?

– Det finns inga källor att hänvisa till och det finns inga sådana här diskussioner. Däremot så kanske det inte är konstigare än att jag är erfaren och har suttit länge. Det kanske är så att man måste skriva om någonting.

Kan det inte finnas någon som har ett intresse av att sprida sådana här uppgifter? Har du motståndare som tycker att det är dags för dig att avgå?

– Det tror jag faktiskt inte.

Samtidigt är du tillsammans med Göran Hägglund den partiledare som suttit längst, det blir elva år vid valet 2014. Det är längre än Göran Persson, Lars Leijonborg och Maud Olofsson gjorde. Vad är det som driver dig?

– Att jag kontinuerligt känner fortsatt varmt stöd från svenska folket och för det arbete jag utför inom moderaterna. Jag glömmer kanske ibland bort att berätta om hur mycket värme och hur mycket sympati som jag möter i mitt arbete – vilka drivkrafter detta har varit och fortfarande är.

Vi växlade några ord för en tid sedan om hur den enskilda människan påverkas av att ha makt, hur tycker du att makten har påverkat dig?

– Jag har flera gånger varnat för att man tenderar att bli mer egocentrerad.

Är det så att makten deformerar?

– Ja, det är jag övertygad om att den gör. Jag tror inte på eviga maktinnehav. I grunden är demokratins princip bra att du måste förnya ditt förtroende, du måste vinna nya val. Väljarna gör alltid en ny bedömning och den processen innebär för mig att jag utvecklas och prövas.

Men om det är som du säger, att makten deformerar, är du en annan person i dag då än vad du var när du tillträdde?

– Det finns en positiv sida av detta; att jag är väsentligt mer erfaren än vad jag var några år tillbaka.

Fast det är väl inte det som är deformering?

– Nej, men det är viktigt att komma ihåg att det finns en sådan sida också. Deformeringen ligger i att det finns ett enormt tryck, en enorm bevakning som man måste förhålla sig till och som man som människa ständigt måste gå igenom. Där är det viktigt att ha människor och medarbetare omkring sig som man kan föra en diskussion med.

Hur länge kan man sitta med den högsta maktpositionen som du gör?

– Det klokaste man kan göra är att man inte vid något tillfälle börjar föra en diskussion som utgår från den typen av förhållningssätt. Därför att det finns alltid en vilja att gå från politik, policy och samhällsproblem till personfrågor och spekulationer. Det vill jag inte bidra till. Jag trivs alldeles utmärkt, jag ställer in mig på att ta ytterligare steg i förnyelsen av moderaterna och att vara med och vinna valet 2014.

Avslutningsvis; Dawit Isaak har i dagarna suttit fängslad exakt tio år och för några dagar sedan försökte du och Carl Bild få till ett möte med Eritreas diktator Isaias Afewerki. Han vägrade dock att träffa er, vad var det som hände?

– Via våra medarbetare försökte vi få till stånd ett möte. Så fungerar det i samband med öppnandet av FN:s generalförsamling, att man passar på att träffas. Men han meddelade att han inte ville.

Många anser att strategin borde ändras till mer aktiva åtgärder, exempelvis genom att dra in bistånd, hur ser du på det?

– Då brukar invändningen vara att indraget bistånd aldrig har drabbat någon diktator, bara en fattig befolkning som han är kraftigt distanserad ifrån. Här är det inte demokratins varma principer som råder utan diktaturens kalla stål.

Så det du säger är att det inte finns något alternativ till tyst diplomati?

– Den tysta diplomatin är inte ett enhetligt ord. Det är åratal av olika typer av försök. Men ingen av oss kommer runt att vi har en diktator på andra änden som till och med uttalar Dawit Isaaks namn när han hävdar att han inte tänker frige honom. Det är det som är problemet.