Förra året öppnade sopranen Nina Stemme premiären i rollen som Brünnhilde i Wagners »Valkyrian« på La Scala. Stemme fick vilda ovationer och Milanotidningen Corriere della Sera skrev: »Nina Stemme är föreställningens absoluta huvud­person och vi tror inte att det i dag finns någon Brünnhilde som kan mäta sig med henne.«

Jag träffar Nina Stemme på en föreställningsfri dag i Stockholm där hon just nu rolldebuterar som Minnie i Puccinis »Flickan från Västern« på Kungliga Operan. Det är en mindre känd Pucciniopera även för hängivna operabesökare, trots att den sägs ha influerat efterkommande kompositörer inom både filmmusik och musikaler. Nina Stemme var med och före­slog uppsättningen.

– Att få vara med och välja repertoar på operahus är ett drömläge, säger hon, men tillägger att hon får vara glad så länge det varar.

Över en fisktallrik berättar hon om sin uppväxt nära musiken, men där musicerandet var en fritidssyssla. Om hon inte hade kommit in på Operahögskolan hade hon förmodligen blivit revisor. Hon började först plugga ekonomi efter gymnasiet för att skaffa sig ett »vanligt jobb«. Men behovet att få hålla på med musik var för starkt.

– Det går inte att sätta ord på den känslan, det är som en drift. Att sjunga i kör och spela i orkester räckte inte. Jag behövde något mer.

Så en dag upptäckte hon operan. Liksom varje lördagsmorgon satt föräldrarna och lyssnade på radioprogrammet »Önskekonserten«. Dirigenten och radiomannen Sten Frykberg navigerade sina lyssnare i den klassiska musikens arkipelag och den unga Nina lärde sig snart känna igen flera konsertrepertoarer och musikstilar. Den morgonen hörde hon mezzosopranen Frederica von Stade sjunga i radion och blev hänförd.

Hon tog sånglektioner på Operastudio 67 och Kulturama och sökte till operahögskolan vid sidan av studierna. Hon antogs på sitt tredje försök och hoppade då av universitetet. Genombrottet kom 1993 när hon som 30-åring fick topplaceringar i flera internationella operatävlingar. Redan då fick hon ett erbjudande om att sjunga på Wiener Staatsoper, men avböjde. Ännu kände hon sig inte mogen och kollegor varnade henne för att bli utnyttjad i operahusens egna intressen.

– Min magkänsla sa att det var för bra för att vara sant. Jag hade ett år kvar på operahögskolan och behövde fortfarande utvecklas mer sångtekniskt, berättar hon.

Hon talar artikulerat med en sångares magstöd, men låter stundtals som en elit­idrottare. Hon liknar långa föreställningar vid maratonlopp och pratar om vikten av målmedvetenhet och förberedelser. Det handlar om psykologiska övningar, muskelträning, teknik och ännu mer teknik. Hennes disciplin är beryktad.

– Jag börjar alltid med det svåraste när jag studerar in nya roller. Annars bygger man bara upp berg som man blir nervös för.

Hon har behov av att ta en sak i taget, berättar hon, medan hon skär en ny bit av sin flundra. Det går inte att ha bråttom, kroppen måste hinna med. Tidigt i karriären fick hon sina tre barn tillsammans med maken och scenografen Bengt Gomér. En orolig kollega sa då: »Tänk på ditt ansvar för konsten!«

– Men man måste ju tänka på vad som är viktigt i hela livet.

När jag frågar om artistlivet har inneburit några uppoffringar svarar hon att man tänker inte så och det vägs upp av att man »får så mycket annat«.

– Om det är något jag har lärt mig med åren så är det att man bara får mer respekt av att säga nej. Det går alltid att ersätta mig på jobbet om det skulle behövas, och då kan någon annan få chansen i stället. Det är fördelen med en bransch där konkurrenterna alltid nosar en i nacken.

Många operasångare går i pension när de når 50-årsåldern. Nina Stemme, som är 49 år, vill sjunga så länge hon känner att hon kan och orkar. Än finns inga planer på att sluta och hon har kontrakt skrivna de närmaste sex- sju åren. Efter Pucciniuppsättningar i Stockholm, Zürich, Wien och Cleveland väntar fler Wagneruppsättningar.

Det händer ibland att hon jämförs med en annan svensk Wagnerveteran av rang.

– Först när jag började jobba på samma scener som Birgit Nilsson insåg jag hur stor hon var. Jag vet att hon gillade vad jag gjorde, och jag ångrar att jag inte lärde känna henne bättre, men jag var nog rädd för att vara påträngande. Typiskt svenskt, kan man väl säga.

Sedan 2004 sitter hon i Kungliga Musikaliska akademien – där Birgit Nilsson var hedersledamot – ett forum hon gärna skulle tillägna ett större engagemang den dag hon inte längre sjunger.

– Om jag kunde göra något för svensk musikkultur skulle jag vilja bygga ut kulturskolorna och bygga ett nytt operahus. Politikerna visar ju inget intresse för opera, trots att de sitter ett stenkast därifrån. De borde gå dit och bara relaxa..

Ett typiskt exempel på hans enkla men effektiva plakatpoesi – i ordets bästa bemärkelse. Som frontfigur och »scenbuddist« i det transkontinentala rockreggaebandet Dag Vag spelade han en central roll som länk mellan den svenska proggen och punken.

Han inledde sin karriär som Per Gud – inspirationsansvarig ljudtekniker till legendariska Träd, Gräs och Stenar – och hyllade sina musikaliska förlösare med en cover av »Sanningens silverflod« på Dag Vags debutskiva 1979.

»Vi sa från början att Dag Vag skulle låta som de sista fem minuterna av en Träd Gräs & Stenar-konsert – men hela tiden!« kommenterade Stig Vig själv detta faktum.

Men innan dess hann han involvera sig i flera sidoprojekt tillsammans med musikteatern Blomkraft med bland andra Torbjörn Abelli, skivbolaget Tall och bandet Nordpilen med Jakob Sjöholm. Nordpilen existerade bara under ett intensivt år fyllt av fängelsespelningar men fick en symbolisk roll som moderskepp när det splittrades i två delar varav den ena blev Dag Vag (inledningsvis i sin punkigare inkarnation »Dag Vag och de svagsinta«).

Om Träd, Gräs och Stenar var Per Odeltorps andliga föräldrar fann han sina småbrorsor i Ebba Grön. Ålders- och influensskillnader blev irrelevanta när musikerna möttes i sitt gemensamma vänsterengagemang och bandet mellan banden blev så starkt att de satte in en förlovningsannons i Dagens Nyheter. Deras gemensamma turné 1980 – »Turister i tillvaron« – räknas av många som den kanske bästa svenska rockturné som någonsin gjorts. För sextiotalisterna blev den mytisk, och precis som i Woodstock-fallet hävdar avsevärt fler i efterhand att de var där, än det faktiska antalet.

Surast över Ebba Gröns och Dag Vags segertåg var Elvis Costello. När de värmde upp för honom i Eriksdalshallen var de så förkrossande bra att halva publiken tyckte det var irrelevant att stanna till huvudbandet och gick hem.

Inget speglade tidens symbios mellan punk- och reggaescenerna så tydligt som dessa två syskonbands lika osannolika som logiska partnerskap. Men medan Ebba Grön ville skjuta kungahuset och hänga Gud, fick Stig Vig hellre folk att tänka via skrattet.  Vännen Stina Berge, som spelade i bandet Pink Champagne, donerade 2006 sin ena njure till Per Odeltorp. Hon påpekar att alla som kände honom pratade om hans humor, trots att ingen skulle kalla honom för en muntergök.

Hon minns honom som lika allmänbildad som insnöad, blyg och hemlighetsfull, som exhibitionistisk och trofast.

Som ordsmed var han en fritänkare med povel ramelsk ordglädje. Det är svårt att tänka sig något annat band vid den här tiden som utan betänkligheter skulle göra musik av Elsa Beskow eller covers på Thore Skogman. På det sättet kan man se Stig Vig som en mental föregångare till tidiga Just D.

Relationen mellan Ebba Grön och Dag Vag var för Ebba-stjärnan Joakim Thåström en korsbefruktning över åldersgränserna, utan konkurrens. Men det var Ebba Grön som satte störst avtryck i den svenska musikhistorien. Och på äldre dagar gjorde Per Odeltorp ingen hemlighet av att han hade hoppats på ett större erkännande.

Men han hade också ett liv utanför musiken, bland annat som uppskattad skribent på Nöjesguiden, vars personlighet och ton han bidrog till att utveckla.

2003 drabbades Stig Vig av njurproblem som tvingade fram den nämnda transplantationen.

Han repade sig aldrig, men trotsade sjukdomen genom att fortsätta turnera och bearbeta hälsoproblemen på Dag Vags sista studioalbum »Kackerlacka« – bland annat i låten »Jag vaknade upp«. Här finns även »Tiden jagar oss alla« där Stig Vig sjunger om en plats där allt är nytt och allt man vill är möjligt.  Förhoppningsvis är han där nu, i full färd med att skriva en uppföljare.

Nanushka Yeaman, Musikjournalist

– Begreppet kom från tyskan på 1920-talet och var beteckningen på en låt som slog an hos en bred publik. På 1950-talet var schlagern mer mossig musik jämfört med den nya rocken. Sedan var det Ingela »Pling« Forsmans låtar i schlagerfestivalen. I dag är schlager mer ett fenomen med glitter, glamour och fest.

Hur har schlagern och Melodifestivalen kunnat hänga med under så lång tid?

– Man har anpassat tävlingen efter samtiden. Den har blivit mer som en dokusåpa, med vinnare och förlorare varje vecka, tårar, drama och lycka. Genom telefonomröstningar har tävlingen börjat reflektera folkets smak, förr tillhörde låtarna en genre som bara hördes en gång om året.

Är schlager fulkultur?

– Schlager har alltid varit populärkulturens hötorgskonst. Det är banala texter och enkel musik som till sin natur är totalt kommersiell. Nu har den blivit kult och på så sätt fått ett högre värde. Man kan kokettera med att man gillar schlager. Många tycker fortfarande att det är skitmusik, men det är ju kul!

Är det verkligen en melodifestival, betyder inte framträdandet lika mycket som musiken?

– Framträdandet spelar otroligt stor roll. Jag satt med i juryn en gång för länge sedan. Då fick vi bara lyssna på låtarna först. Jag tyckte »Juliette och Jonathan« med Lotta Engberg var en jättesöt låt, men framförandet drog ned den. Låtarna glömmer man nästan bort, det är mycket vad de har på sig och hur de rör sig.

Vilken är tidernas bästa schlager?

– Jag tycker »Jennie, Jennie« med Lasse Berghagen är en fantastiskt fin låt. Text och melodi hänger fint ihop och den sätter sig i kroppen. En snyggt ihopsnickrad, typisk schlager är ”Fångad av en stormvind” med Carola. En skuttig upptempolåt, med snygg höjning, bra stick och refräng och en vinnande gest på slutet.

Det är den tiden på året. Medelst pompa och ståt – och med benägen hjälp av handplockade jurygrupper – kraftsamlar musikindustrin för att avgöra vem som egentligen var bäst och snyggast året innan. Förra veckan avgjordes P3 Guld i Göteborg. Alldeles strax är det dags för Grammis- och Manifestgalorna.

Men de senaste åren har proffstyckarna och den breda allmänheten mött allt större mothugg från röststarka musik­konsumenter med rättvisepatos. »Det är chockerande. Maggio ska ju vinna alla priser«, rasade till exempel den unga dj-duon Rebecca & Fiona efter P3 Guld-galan, när det visat sig att samtliga nominerade kvinnor – bland andra Veronica Maggio och Melissa Horn – gått lottlösa från prisutdelningen.

Den »oberoende« Manifestgalan lär inte göra något åt bristen på jämställdhet. Endast ett tiotal av de drygt 50 nominerade akterna är kvinnor. Kritiken handlar dock inte bara om bristande genusmedvetenhet. I slutet av 2011 sågades juryn för Nordic ­Music Prize för att i sin lista över årets 50 bästa skivor helt ha glömt bort hiphopen! Under ett år som enligt många varit det bästa året i svensk hiphop-historia. Det är sannerligen inte lätt att glädja alla.

Arrangörerna slår förstås kritiken ifrån sig. »Vi styr över det vi kan styra«, brukar de ursäkta sig, för att sedan skylla på den bistra verkligheten. Men Grammisgalan verkar inte skämmas för sig. Förra veckan rapporterade Rättviseförmedlingen att den tiohövdade juryn som utnämner årets musikvideo består av – just det – tio män. Enfalden verkar fortfarande regera över mångfalden.

– Jättestort. Det här är årets bästa nyhet! Refused hade den goda smaken att lägga ner när de var på sin absoluta topp. De var aldrig på väg nedåt. Det gör att det finns en elektrisk spänning kring dem. Däremot verkar alla ha gått vidare. Kristofer Steen är operaregissör i dag och David Sandströms hand­leder var sönderslitna av trummandet. Jag trodde inte att vi skulle få se en återförening.

Varför återförenas de just nu?

– De har kanske märkt att deras inflytande över människors liv inte har mattats av, snarare tvärtom. Det här handlar inte om någon trött nostalgi utan att ta vid där de lade ner instrumenten. Vi ser ju att de fula delarna av 90-­talet har kommit tillbaka – då behöver också kritiken få en comeback.

Refused spelar på Way Out West i sommar. »Som Jesus blev Refused bara större efter sin död«, konstaterar musik­festivalen i ett uttalande. Håller du med?

– Jo, kanske. Fast under den korta tid i musikhistorien då Refused regerade så dominerade de fullständigt. Det gör att man fortfarande vill veta hur det kunde ha gått. Det är som världens bästa cliffhanger.

Finns det inte en risk i att mytbildningen förstörs när kultförklarade band återförenas?

– Jo, absolut. Det är givetvis sorgligt när ett band som en gång förkroppsligade ett ideal ger sig ut på vägarna och tar livet av allt de har byggt upp. Om det kommer fram att Refused skulle ha kött och sprit i logen hade det givetvis varit en katastrof.

Varför tilltalas du av hardcore-scenen?

– Jag älskar hardcorerörelsen för allt den stod för. Det var musik sprungen ur en tid då unga människor fortfarande trodde på förändringar. Hardcorerörelsen var en livsstil, den gick hand i hand med politiska åsikter och kosthållning. Och rent musikaliskt är Refused djupt underskattade. Deras musik är vad operan var för 1700-talsmänniskorna. En skickligt uppbyggd resa mellan känslor.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

På Falkbergsskolan går 300 elever i årskurs 6–9. En tredjedel av dem har musik som »elevens val«, och de gör flera föreställningar varje år. Just den här blev välmatad – en timme och fyrtiofem minuter – och försenad.

Morgonen kan tyckas lite för tidig för både rock och skräck, men stämningen infinner sig, med hjälp av scendekor, sminkning och bra ljud och ljus – allt skött av elever. När Ida Tufvesson Puronne glider genom lokalen och sjunger »Monster« av Meg and Dia, får hon applåder och visslingar. Efteråt berättar hon att låten går lite högt, hon har inte satt den på övningarna. Men nu, på konserten, fick hon extra energi och nådde ända upp på de översta tonerna.

Ida är representativ för något nytt, berättar läraren och musikern Pontus Larsson efter showen.

– Förut var det bara grabbar som var med, de hade band och lirade rock. Nu har det vänt, vi lärare får kompa enskilda tjejer som vill sjunga, och som tänker mer på helheten i uppträdandet, hur man ser ut och rör sig.

Vad det beror på? »Idol.«

»Idol« har ibland fått det att verka som om Sverige fortfarande bara har en tv-kanal. Sångtävlandet i teve har under 2000-talet svämmat över alla bräddar, med »Popstars«, »Fame Factory«, »True Talent« och en melodifestival som gör att artister som inte medverkar låter bli att släppa skivor under de månader den pågår. Men progemmet har varit i särklass under sina åtta säsonger. De höga siffrorna handlar inte bara om tittare. De senaste tre åren har 36 720 personer kommit till provspelningar, ett hundratal av dem har varje år gått vidare. Processen har skildrats i höstarnas intensiva säsongsstarter med tolv avsnitt på tre veckor. Nervösa och hoppfulla, talangfulla och tondöva sångare och sångerskor har fladdrat förbi i tv-rutan. Sedan: kvalvecka.

Kvalen kan vara svåra. Det är en askungedröm. Tänk att bli upptäckt! Att lyftas upp, få vara fantastisk. Nyss hemma framför spegeln, nu Idol-Jag med världen.

De elva unga finalisterna – i år var snittåldern bara drygt 17 år – åkte mellan arenor och mötte livepublik runtom i landet. Framför tv-apparaterna följde mellan 1,5 och 1,9 miljoner tittare varje finalavsnitt. Runt 250 timmar har sänts genom åren, däremellan kvällstidningar och webb-tv. Robin gråter, Moa berättar hur det kändes, Amanda tänker satsa på sitt band efteråt.

Idol påverkar. Unga ser och lär och får förebilder där, påpekar Pontus Larsson. När nu Moa sjungit till akustisk gitarr blir fler tjejer sångare och låtskrivare.

Ida Tufvesson Puronne håller med, hon har en favorit och en egen dröm om framgång, som handlar om att stå på scen och att bli känd.

Programmet har visat en väg in i musiken för tjejer. Fast när eleverna gått ut Falkbergsskolan verkar det mest vara rockgrabbar som fortsätter aktivt med musik, säger Pontus. Det handlar om former, killarna har replokalen och varandra, solotjejerna har svårare att hitta forum.

En del av tjejerna kommer till kommunernas musik- och kulturskolor. Där blir köerna till typiska rock- och popinstrument längre medan allt färre vill spela blåsinstrument, men framför allt vill fler än någonsin ha sångundervisning. Det är också en effekt av Idol, säger man på flera kultur- och musikskolor. Några musiklärare berättar om att fler elever tar sånglektioner eftersom de drömmer om bli kända, ett motiv som ofta bleknar när de upptäcker glädjen i själva musiken. Till kommunala musikskolan kommer man inte för att få jurybedömning och skivkontrakt – tvärtom har många elever i enkäter sagt att de är med i kulturskolornas verksamhet för att slippa krav och utröstningar.

I replokaler landet runt finns rock- och popband, fler för varje år, som med en studiecirkel som utgångspunkt får stöd av Studiefrämjandet, Sensus eller något annat studieförbund. Också från den världen är avståndet långt till Idols värden. I studiecirkeln är en demokratisk idé inbyggd, det är do-it-yourself och alla får vara med, och vad som är kvalitet och framgång definierar man själv.

Det betyder inte att folk som spelar i band inte ser Idol. En del gillar det dessutom, andra inte – men alla måste förhålla sig. Det är i sig ett mått på progammet status att det blivit en symbol, som många använder för att tydliggöra vad man inte är. Motstånd är en motor: vi hatar Idol, vi gör vår egen grej. Musik som inte vill vara underhållning och fredagsmys.

Kandidater och andra som vill bli soloartister kommer sällan till studieförbunden. Gör de det har de oftast inte så mycket att hämta. Framför allt beror det på formerna, en studiecirkel är per definition en grupp på minst tre personer och studieförbunden är inkörda på bandformatet. Strax under 15 procent av rockcirkeldel­tagarna är tjejer.

På Helges sångstudio i gävlestadsdelen Andersberg är det tvärtom. Här dominerar tjejer, solosång och närkontakt med artistdrömmarna.

– Jag hade Alice Svensson med i Idol för några år sedan, och Frida Josefsson är också en av våra, säger Johan Jämtberg, huvudansvarig för sångstudion.

Den är en del av Helges aktivitetshus, en fritidsgård där man länge jobbade med rockband i replokaler.

– När alla popstarsprogrammen kom var det många som inte hade ett band, utan bara ville sjunga. Vi började köra med färdiginspelade musikbakgrunder, det förenklade för dem.

Det här är ingen popstjärnefabrik, betonar Johan Jämtberg. De har 250 deltagare mellan åtta och arton år, alla får vara med, jobba med sin röst och spela in, oavsett talang. Det ska vara roligt, kompiskänslan är viktigare än konkurrens.

Men i den separata verksamheten »Helges artister« skyltar man med dem som är riktigt duktiga. Det handlar om att ge talangfulla unga sångare som vill satsa möjlighet att utvecklas mer och sjunga på större scener. 13-åriga Alva Brodin är en av dem.

– Sjungit har jag gjort hela livet, och hemma sjunger jag hela tiden, men jag började mer seriöst med sånglektioner för tre fyra år sedan.

Att sjunga är bara det bästa som finns, säger hon, och har svårt att förklara varför. Glädjen i att sjunga hänger i alla fall tätt ihop med att få stå på scenen, kanske i något tv-program.

Johan Jämtberg håller lite distans till Idols form – varför ska vuxna män toksåga nittonåringar? – och skulle inte rekommendera vem som helst att söka.

– Men branschen kan vara väldigt tuff ibland. Tack vare program som Idol kommer det fram i ljuset. Och jag tror inte det är värre än hockey.

Kanske är det ganska likt hockey. Kval, final och utslagning. I Idols mixade zon har de unga finalisterna mött sportjournalistiska frågor, kommenterat framgång och försökt förklara nederlagen.

Idol är musik som bedömningssport. Showbiz öppnar sin hårda famn för glada amatörer som direktbedöms med både röstsiffror och recensioner av jury och i tv-soffor. Bedömningen handlar mycket om själva konkurrenskraften hos sångaren, att vara bra är att vara bäst. »Musikbranschen är kallare än någonsin, det finns inte plats för andra än dem som kan resa sig vad som än händer«, sa en jurymedlem förra året. En och annan tittare frågade sig nog om juryn inte var med och skruvade ner termostaten.

Djara Erlandsson Sow är femton år och bor utanför Ljusdal. Hon sjunger och uppträder i olika konstellationer, »för att jag mår bra av det«. Idol har hon levt med halva sitt liv.

– Jag tittar, fast jag inte riktigt vill. Jag hatar konceptet. Man utvecklas fel där eftersom de formar en och det handlar bara om att synas. Men jag känner mig tvungen att se hur det går, och så ser alla mina kompisar på det.

Finalen är som julafton, två veckor innan jul.

Och sedan? Sony Music ger ut vinnarens skiva – hela höstens program har gjort reklam för den. Kompositören bakom den specialskrivna vinnarlåten kan också se fram emot bra ekonomisk utdelning. Förnamnsartisterna från den sista säsongen sällar sig till sina föregångare: någon kanske biter sig fast i musikbranschen som Darin eller Agnes, någon gör musikal som Sebastian eller följer Eriks exempel och hoppar in i något band som får en stunds uppmärksamhet.

Glädjen i att spela och sjunga musik kan förstås finnas på Idolscenen likaväl som i ett popband eller ett spelmanslag, men många skulle säga att Idol i grunden handlar mer om tävling och underhållning än musik. Att det säger mer om samhället än om musiken.

Djara Erlandsson Sow påpekar att juryn inte bara talar till deltagarna i programmet. Många lyssnar och tror på dem, om hur man ska röra sig och vilken musik man ska sjunga.

– Jag tänker också att det vore kul att söka, och blir avundsjuk på dem som är med, att de syns så mycket för något de tycker om. Men … jag skulle vilja söka till Idol, komma vidare, riva sönder den där guldbiljetten och gå därifrån.

Djara får inte chansen. Med Idol är det slut: TV4 börjar med ett annat format för sångtävling i stället, »The X Factor«. Nya förhoppningsfulla sångare, nya bedömningar, mer tävling.

»Jag skulle kunna offra mitt liv för henne«, skriver en av Melissa Horns trognaste tillbedjare på Youtube. Andra frågar sig hur hon lyckats ta sig in i deras huvud och verbalisera deras tankar och känslor.  Det talas om att träffa rakt in i själen. Om att göra svensk musik vackrare än den någonsin varit.

Att 2010-talets Lisa Ekdahl efter tre år och lika många skivor nu får sitt stora ­genombrott beror helt och hållet på dessa fans. Hon har blivit ett fenomen som media i dag måste skriva om– vare sig de gillar henne eller inte. Så stor att hon har dubbelt så många Facebook-fans som Håkan Hellström.

Själv är jag kluven. Min skepsis mot P4-rock i Lars Winnerbäck-fåran är djupt ­rotad och musikaliskt tycker jag att det alltför ofta låter förutsägbart och mellanmjölkigt.  Däremot kan jag inte låta bli att beröras av Melissa Horns nakna relationstexter. Ja, ju ytligare tv-tablån blir desto mer tycker jag om dem.

I ett Blondinbella-Sverige där man inte får visa svaghet och förväntas vara helt ansvarig för sitt välmående, fyller hon ett växande behov av förutsättningslös förståelse.

Visst är det lätt att se en röd tråd från mamma Maritza Horns »Jämmer och elände« till dotterns deprimerande titlar »Destruktiv blues« och »Det känns ännu sämre nu« (från nyutkomna tredje skivan »Innan jag kände dig«). Men hennes allvar är befriande och får henne att framstå som en mildare sekondant till tvångsglädje­motståndaren Barbara Ehrenreich (författare till förra årets »Smile or Die – How Positive Thinking Fooled America and the World«).

Mår man dåligt kan man lita på att ­Melissa Horn finns där och mår lika kasst själv. Hennes tungsinthet och mod att möta mörkret är konstant.

Redan på debuten återfinns en sång om dödsmisshandeln i Stockholm av Riccardo Campogiani med rader som »vi fortsätter att växa, fast han förblir 16 år«, och i somras bjöds hon – som enda svenska artist – in för att uppträda på minneskonserten i Oslo efter Utøya.

En förklaring till den guldsäljande sångerskans stora framgångar är att hon uttrycker sin ångest på ett tryggt sätt – utan att skära sig, springa barfota på is eller kasta blod på publiken.

En annan är medieskyggheten – så sällsynt i vår narcissistiska samtid – som känns genuin och skapar en lika mystisk som respektingivande persona. Melissa Horn vill verkligen låta musiken tala för sig själv, vilket hon ju också kan med nätet som direktlinje till fansen.

En sak är säker. Det spelar ingen roll vad kritikerna tycker. Svenska folkets favoritterapeut fyller ändå stockholmsscenen Cirkus fyra kvällar i rad.

Melissa Horn är just nu på Sverigeturné och spelar för utsålda hus. På Cirkus i Stockholm spelar hon i slutet av november.

– Det bästa med hiphop är att vem som helst kan rappa. Jag ville alltid lära mig spela något instrument när jag var liten, men mamma hade aldrig pengar. Plötsligt räckte det att sätta i gång en rytm på bordet och köra, säger han.

Aleksi »Aki« Swalows musik är precis sådär vardagsnära. Tillsammans med barndomsvännerna från Gottsunda utanför Uppsala – Jack »Jacco« Mattar, Dejan »Dajanko« Milacic och Simon »Sai« Wimmer – utgör han stommen i Labyrint, en av årets mest omtalade svenska grupper. Inte på grund av deras musik, utan av polisens idoga ansträngningar att stoppa dem. Vi återkommer till det.

Labyrint inger respekt. Om själva musiken är en modern, dansant blandning av reggae och hiphop, bjuder texterna på betydligt mörkare upplevelser. »Du hittar oss bland höghus och paraboler / bland droger och buggade telefoner«, kan det låta. ­Labyrint representerar en grupp människor som morgonsoffornas proffstyckare och integrationsprojektens helbrägdagörare sällan når ut till.

Aki är också en respektingivande person. 31 år gammal, 197 centimeter lång, bred­axlad och kaxig. Han ber kökspersonalen om några extra potatisar och tigger till sig fyra pannkakor, egentligen tillhörande ärtsoppan, till efterrätt. Aki slänger i sig maten, slår ut med armarna och ser sig omkring:

– Vi gör inte musik för politiker och makthavare. Många blundar och vägrar inse hur verkligheten ser ut, men det är hårt här ute. Ungdomarna vill bli rika snabbt. Fyra av våra vänner har skjutits till döds den senaste tiden. Folk tror att vi överdriver, att vi försöker visa upp något slags USA, men så är det inte. Vi gör musik om verkligheten för många av oss ute i förorterna.

Vi träffas i matsalen i Folkets hus. Det är en regnig och grådaskig höstdag. Höghusområdet Hallunda, granne med Norsborg, Fittja och Alby och uppfört precis intill motorvägen E4, visar inte upp sig från sin bästa sida. Stockholms innerstad ligger två väldigt långa mil bort.

Sedan några år tillbaka bor Aki i Alby tillsammans med sin tjej och två barn i förskoleåldern. Han vinkar glatt till några kvinnor i andra änden av matsalen. Före detta kollegor från hemtjänsten i Hallunda, visar det sig. Precis som de andra Labyrint-medlemmarna är han tvungen att ha ett arbete vid sidan om musiken.

– Många blir förvirrade och tror att vi har pengar eftersom vi syns i medierna, men vi har städ- och vårdjobb som alla andra. Samtidigt spelar inte pengarna någon roll. Vi kan komma till vilken förort som helst och få kärlek från knegare till gängmedlemmar. Alla gillar det vi gör och ger oss respekt. Det är så vi får betalt, säger Aki.

Labyrint bildades i mitten av 2000-­talet men började göra väsen av sig 2008, då låten »Vår betong« blev en megasuccé på nätet. Sedan dess har gruppens låtar spelats miljontals gånger på Youtube. Labyrint uppmärksammades dock inte på bred front förrän i våras. Då kontaktade polisen i Växjö en fritidsgård som hade bokat gruppen och varnade för deras drogliberala texter. Spelningen ställdes in.

I stället för att stoppa Labyrint fick polisens agerande motsatt effekt. Plötsligt fick rapgruppen från »betongen« se sig själva på uppslag i Dagens Nyheter och inslag i SVT:s »Debatt«. I dag säger de sig vara trötta på diskussionen om censur och yttrande­frihet. Aki, som är  »ganska öppen« med att han röker cannabis, menar att polisen skyller på drogliberalismen men att det egentligen handlar om något annat:

– Vad de stör sig på är att ungdomarna här ute spelar vår musik. Att de känner igen sig så jävla mycket, att ungdomarna sjunger sånger som handlar om dem själva. Egentligen gjorde de ju värsta reklamkampanjen för oss. Jag ska skicka lite champagne till han polischefen, säger Aki och skrattar.

Polisens agerande i förorten är ett centralt tema i Labyrints texter. Aki berättar om otaliga förnedrande kontroller, razzior och fördomsfulla kommentarer.

– De är på oss mindre nu, för de har nog fattat att vi kan berätta om vad de gör. Som när de plockade in mig för urinprov precis innan en spelning i Uppsala. Jag bara skrattade i polisbilen och sa: »Det här blir skitkul, jag ska prata med tidningen om det här.« Och det gjorde jag också, säger Aki.

Det är förstås enkelt att kritisera samhället. Systemet. När vi börjar prata om lösningar blir det svårare. Aki suckar. Säger att han inte kan »någonting« om politik, men att det i grund och botten är en klassfråga. Att känslan av utanförskap växer sig starkare varje dag. Men att klyftorna måste minska.

– Jag representerar ett folk som står utanför politiken. Jag är född här, men jag kommer alltid vara svartskalle. Mina barn kommer alltid vara invandrare, trots att de är uppvuxna med samma »Bolibompa« som alla andra. De säger att vi är segregerade, men här ute finns alla nationaliteter förutom svenskar. Egentligen är det svenskarna som är segregerade där de bor. Vi känner ju folk från alla länder.

Han öppnade nyfiket. Ut föll en blond hårtofs, en bit balsaträ, en pappersremsa med en rebus bestående av ett antal djur, och frågan: »Says what?« Det var obegripligt. Han kände igen rebusdjuren från gruppen Iamamiwhoamis musikfilmer som hade lanserats på Youtube. Men vilka stod bakom den pseudonymen?

Länge hade Iamamiwhoamis suggestiva korta videoklipp med elektronisk musik förbryllat journalister. I en av videorna, titulerad »9.1.13.669321018«, älskar den svartmålade frontpersonen med ett träd. Det enda som avtecknar sig mot det mörka ansiktet är hennes blonda hårsvall och ljusrosa slickande tunga. När två tredjedelar av filmen har passerat dyker en skissad uggla fram.

Ryktet om detta hemlighetsfulla spreds via bloggar och medier. Filmerna blev succéer.

En video som läggs upp på Youtube kan bli en snackis och ge den ofta okända artisten uppmärksamhet. I dag är förloppet ingen ovanligt. Men det var inte länge sedan tv och främst MTV var den huvudsakliga distributionskanalen för musikvideor och därmed kunde deklarera vad som var inne för stunden. Den självklara underhållningen och bakgrundsmusiken på hemmafesten.

För 30 år sedan, mer exakt en minut efter midnatt den 21 augusti 1981, hade MTV premiär i USA. Äran att inleda hade popgruppen The Buggles med den passande videon och låten »Video Killed the Radio Star«.

Kanalen var dock förbehållen vit rockmusik. Det dröjde ända till mitten av 1980-talet innan MTV accepterade svart musik, efter att Michael Jacksons skivbolag hotat med att dra in all sin musik om inte »Billie Jean« fick visas. Orsaken till både Michael Jacksons och Madonnas respektive succéer som artister kan delvis förklaras med deras smarta användning av musikvideomediet under MTV:s guld­ålder i början och mitten av 1980-talet.

Sedan dess har nästan alla artister använt sig av musikvideor. Det finns främst tre olika typer: den konsertbaserade, kollaget och den konceptorienterade. Konsertbaserad består som namnet antyder av bilder från spelningar, kollaget är just ett hopkok med svag röd tråd. Men högst konstnärlig status har alltid koncept­videon haft.

Den hade sin storhetstid på 1980-talet parallellt med MTV:s guldår. Typiskt för genren är ett visuellt koncept som bärande idé. Som exempel kan nämnas John Fogertys »The Old Man Down the Road« från 1985. I en och samma sekvens följer kameran en sladd tillhörande en elgitarr genom olika scener.

I början av 1990-talet stagnerade musik­videon som konstnärlig genre. Kritik om likriktning, feghet och kommersialism präglade branschen. Men i slutet av decenniet, efter att teknikutvecklingen gjort ordentliga framsteg, började ett gäng nya kreativa regissörer göra avtryck. Konceptvideon kom tillbaka.

I spetsen gick bland andra Michel Gondry, Spike Jonze och svenska Jonas Åkerlund, som fick sitt internationella genombrott 1998 med Madonnas »Ray of Light«. Det var konstnärernas renässans. En viktig markering blev den uppsamlande dvd-serien »The Director’s Series« från 2003 med verk av Spike Jonze, Chris Cunningham och Michel Gondry.

Men samtidigt som musikvideons status och konstnärliga seriositet höjdes, sänktes MTV:s ställning. Kanalen började prioritera ner musiken till förmån för tv-serier. Allt blev lite mer städat och musikvideon fick hitta alternativa vägar. När MTV firade 20-årsjubileum 2001 skrev Henrik Arvidsson i Dagens Nyheter: »Den uppkäftiga tonåringen som skrek ›fuck you‹ åt hela samhället har tagit på sig en kostym, klippt sig och skaffat ett riktigt jobb.«

Den svenska stjärnregissören Jonas Åkerlund förutspådde tidigt den oundvikliga utvecklingen. Och såg fram emot den. Under 2001 uttryckte han i Dagens Industri: »Det äckliga MTV-monopolet måste brytas. Det ska inte göras genom tv utan via nätet.«

Och så blev det. Förra året lades den en gång så stolta svenska musikkanalen ZTV ned. Tidigare samma år kom MTV till insikt om vad publiken begripit långt tidigare och tog bort meningen »Music Television« från logotypen. Samtidigt slog Lady Gaga rekord på Youtube över mest sedda musikvideo med fler än 180 miljoner visningar. Skiftet hade slutligen hamrats in.

Även om själva musikvideon aldrig inneburit reella pengar, har den varit tätt sammankopplad med skivförsäljningen. Skivbolagen visste hur de skulle förhålla sig till tv-kanaler med fast tablå som sände rakt in i målgruppens vardagsrum.

När det handlar om något så mång­dimensionellt som internet är svaret inte lika givet.

Frågan är vad skiftet har betytt för musik­videons form och funktion? »Mediet är budskapet«, som massmedieteoretikern Marshall McLuhan sa. Många spådde musikvideons död i och med att tv byttes ut mot internet som kanal. Snarare har den fått ett uppsving, och utbudet har breddats.

Filmaren Dagny Veinberg, som bland annat producerat årets Pridefestivalvideor, beskriver en betydelsefull brytpunkt i och med att det inte längre är produktionsbolagen eller skivbolagen som bestämmer vad publiken lyssnar på.

– Vem som helst kan nå fram. Samtidigt hänger massmedia inte riktigt med. Det finns ingen som recenserar vad som händer på Youtube i dag, påpekar hon.

Närheten mellan sändare och mottagare har vissa tagit väl vara på. Otaliga är de hyllningsvideor till artister som producerats av fans. Den svenska hiphop-gruppen Looptroop utannonserade en tävling på sin hemsida för sina fans där den bästa videon sedan publicerades. Den elektroniska musikgruppen Koop slutade att göra videor för att de ansåg att ingen brydde sig längre. Samtidigt märkte de att fans producerade videor med nästan lika många visningar på Youtube som deras egna.

Videobudgeten har gått från att ligga på fem till femton procent av den totala artistbudgeten till att i dag handla om maximalt en procent. Små resurser begränsar möjligheterna men kan också vara en kreativ katalysator. Svenska indieartisten Promise and the Monster klippte helt sonika ihop ett antal polska konstfilmer och släppte till sin nya singel. Samtidigt som små och medelstora artisters musikvideobudgetar är minimala, om de ens finns, gjorde Lady Gaga i år världens genom tiderna dyraste musikvideo till sin låt »Judas«. Produktionskostnaden var över 10 miljoner dollar. Beastie Boys och Kanye West har prioriterat upp videon på respektive håll. Båda har släppt halvtimmeslånga filmer och gett ut som specialutgåvor.

Men fortfarande handlar det om att någon ska få tillbaka pengarna i slutändan. Eftersom det inte går att sälja skivor på samma sätt i dag, har bolagen tvingats leta alternativa vägar. När det gäller musikvideor stavas det samarbeten. Det kan handla om att videon spelas in på ett hotell som får synas, eller att produkter visas upp för att få ihop budgeten. Jonas Åkerlund ser trenden, och tror att den kommer fortsätta växa.

– Jag tror att den unga generationen artister har ett öppet sinne på ett helt annat sätt. En skivrelease kommer alltid att lanseras ihop med något annat. Det är samarbeten som är framtiden, att hitta tillfällen där alla är nöjda.

Jonas Åkerlund känner sig hemma i det nya klimatet. Under en lång tid upplevde han arbetet som meningslöst, berättar han. Antingen visades inte videorna eller så var han för hårt styrd i sin producentroll. Nu har han fått arbetslusten tillbaka.

– Det finns ju en hel uppsjö av yngre artister som har fötts på nätet. De skiter i normerna och hur det förväntas vara. Jag håller med, innehållsmässigt kan man strunta i det gamla. Jag har alltid varit dålig på att göra säljvideor, men kom tidigt på hur man kunde väcka uppmärksamhet. För mig personligen passar det syftet mycket bättre, säger han.

Och vad gäller Iamamiwhoami, vars musikvideor snarare kan beskrivas som musiksatta konstverk, gav den virala kampanjen resultat. På årets slutsålda Way Out West-festival i Göteborg hade de sin första konsert och vid Grammis-galan blev de tilldelade priset för »Årets Innovatör«. Just nu har deras videor visats drygt nio miljoner gånger. Det har också kommit fram att det är en krets personer runt svenska artisten Jonna Lee som är Iamamiwhoami.

Innan musikjournalisten James Montgomery hade fått klarhet i vem som stod bakom projektet, bönade och bad han dem i ett öppet brev att ge sig tillkänna: »Jag försummar mitt jobb, kollar in er Youtube-kanal femton gånger om dagen, spenderar nätterna med att koka ihop osannolika teorier om vilka ni är och försöka lösa era bisarra numeriska koder. Det börjar bli ohälsosamt. Och det behöver få ett slut.«

Musikvideon fick precis det genomslag den önskade.

Fakta | Europe Music Awards

Trots MTV:s nedprioritering av musikvideor håller de fast vid sin gala-tradition. MTV Europe Music Awards etablerades 1994. Årets gala äger rum i Belfast, Irland, den 6 november. Robyn, Veronica Maggio, Eric Amarillo, Mohombi och Swedish House Mafia är nominerade i kategorin Bästa svenska artist.