Det var långt ifrån självklart. I medierna diskuterades en handfull namn. Då skickade tidningen Dagens Arbete ut en enkät till Metalls kongressombud för att undersöka vem fackfolket helst ville ha.

92 personer – eller 77 procent – föreslog Stefan Löfven, som då var biträdande ordförande i Metall. En person röstade på den nytillträdde moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Löfven–Reinfeldt: 92–1.

Det var då. På Löfvens hemmaplan. Nu är rollerna ombytta: Reinfeldt har två vunna val och har opinionen i ryggen, Löfven har en sargad socialdemokrati och ett otacksamt uppdrag att bära på sina axlar. Han, andrahandskandidaten, som har exakt noll erfarenhet av det politiska spelet i riksdagen, måste lyckas med det Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med.

Det handlar om jobben.

Det handlar alltid om jobben, säger forskningen, det är så man vinner val i Sverige, men den här gången gäller det extra mycket. Om någon ska kunna knäcka den moderata koden så måste det vara någon som kan utmana Reinfeldts och Borgs arbetslinje. Någon som har oantastligt förtroende i jobbfrågan.

Det har fackbasen. Uppvuxen som han är i Ådalen, dit han kom som fosterbarn tio månader gammal. Han fick en ny familj: pappa Ture som arbetade i skogen och på fabriken, mamma Iris som var hemsamarit, en syster, en bror.

Vid tretton års ålder gick han med i SSU. Efter lumpen tog han en svetskurs, men började sedan på Socialhögskolan i Umeå. Efter att ha mött den hårda verkligheten under andra terminens praktik var han osäker på om det här verkligen var hans kall. Snart stod han i stället och svetsade underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har han jobbat med andra saker än politik. Första fackliga uppdraget, som kontaktombud på arbetsplatsen, fick han 1981. 14 år senare blev han fackligt anställd på heltid och 2005 valdes han så till förbundsordförande i If Metall.

Han har varit långt ifrån klichébilden av en protektionistisk fackbas i industrin. Under tiden som biträdande förbundsordförande åkte han land och rike runt för att övertala skeptiska metallarbetare att rösta ja till EMU. Euron, sa han, skulle ge fler jobb, högre tillväxt, lägre räntor och lägre priser. Argumenten kom från vänster:

– Med EMU kan vi låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Alltså från ett överskott på 2 procent till minus 3 procent. Det innebär att riksdag och regering kan satsa 100 miljarder utan att någon kapitalmarknad kan straffa oss. 100 miljarder politik! Inte kattskit precis.

Som Stefan Löfven formulerade sig inför ett gäng metallarbetare i pingstkyrkan i Värnamo några dagar före folkomröstningen 2003.

När svenska industrijobb försvann till Kina och Metallmedlemmar krävde förbud mot att flytta produktion utomlands, då gick Löfven upp i talarstolen på kongressen och sa:

– Sätter vi upp hinder för utflyttning, då hindrar vi samtidigt inpassage av nya jobb. Det håller inte.

Han har nästan varit mer intresserad av hur Sverige kan skapa nya jobb än hur vi kan rädda de gamla. Med ett sådant perspektiv är globaliseringen inte ett hot, snarare en möjlighet att få hit kinesiska investeringar.

Och det är just denna bakgrund, hans pragmatism, som skrämmer hans nya politiska motståndare. Inte utåt givetvis, då låter det mer så här:

– Om Stefan Löfven gör så att socialdemokraterna kan ge moderaterna en match om jobben så tror jag alla tjänar på det. Men som partiledare kan han inte bara driva den typ av frågor som han drev som fackbas, han måste ta en helt annan balans för helheten. Det kan skapa en besvikelse hos en del, säger kristdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Anders Sellström.

Eller så här:

– Han blir en svårare motståndare än sin föregångare. Men mest eftersom Håkan Juholt sköt sig i foten hela tiden. Stefan Löfvens problem är att han inte är lika påläst och erfaren i frågor om vård, skola och omsorg som andra partiledare, säger folkpartiets ekonomiska-politiska talesperson Carl B Hamilton.

Talar man med personer ur den moderata kretsen kring Fredrik Reinfeldt framkommer en helt annan oro. Med valet av Löfven mister nämligen regeringen ett av sina starkaste trumfkort: det som säger att alliansregeringen bäst tar ansvar för Sverige i kristider. Nu kan de inte lika lätt säga att det var de – och inte oppositionen – som tog Sverige ur finanskrisen.

Orsaken är det okonventionella beslutet som Stefan Löfven och IF Metalls förbundsstyrelse fattade i mars 2009. Ett fackförbund som traditionellt jobbar för löneökningar och bättre villkor för sina medlemmar gick i stället ut och förespråkade sänkt lön genom förkortad arbetstid. Finanskrisen hade slagit hårt mot den svenska industrin. Produktionen befann sig i fritt fall, exporten hade minskat med 30 procent och varslen var rekordmånga. Normalt varslas 1 500 LO-medlemmar varje månad. Under vintern och våren 2008 och 2009 varslades nästan 10 000 i månaden. Och då talar vi bara om medlemmar i IF Metall. Något var tvunget att göras. IF Metall sökte stöd från den borgerliga regeringen, men fick snart beskedet att där inget fanns att hämta. Förbundsstyrelsen insåg att de var tvungna att på något sätt försöka rädda situationen på egen hand.

– Vi såg faran med att om industrin försvinner från Sverige, då kommer den att försvinna permanent. Det var väldigt tuffa diskussioner, men vi var väldigt bestämda att vi skulle hitta en lösning, minns avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä.

I början av mars tecknades ett krisavtal med de största arbetsgivarorganisationerna där anställda skulle kunna gå ned i arbetstid med 20 procent och sänka sin lön lika mycket. Motståndet var hårt. Ett fackförbund ska helt enkelt inte acceptera att enskilda medlemmar får ta smällen genom att sänka sin lön, ansåg kritikerna.

– Det var en drastisk åtgärd. Det kändes nästan som att det rådde undantagstillstånd. Förbundet var helt enkelt tvunget att göra någonting för att stoppa den värsta blödningen, säger Erica Sjölander, utredare på IF Metall.

I efterhand ser man att det var precis vad som hände. Ungefär 12 000 jobb beräknas ha räddats genom krisavtalet.

– Stefan Löfven var den som handlade aktivt i krisen. Som kom med idéer och tog ansvar. Regeringen stod helt oförstående inför att det behövdes åtgärder, säger Erica Sjölander.

Krisavtalet har sedan hyllats av borgerliga politiker. Inklusive finansminister Anders Borg.

Förtroende hos andra ger förtroende hos de egna. Håkan Juholt hade erkänt svårt att locka till sig de skarpaste hjärnorna i socialdemokratin eller ens behålla de som fanns runt Mona Sahlin. Vilket på många sätt blev hans fall. Det problemet kommer inte Stefan Löfven ha när han ska formera sitt lag.

I Rosenbad fruktar man att motståndet nu kommer att bli tuffare. Stefan Löfven kommer att kunna dra nytta av arbetsrörelsens samlade kompetens på ett helt annat sätt. Inte minst den som finns i fackföreningsrörelsen. Hos sådana som Ola Pettersson och Torbjörn Hållö på LO-ekonomerna och Emma Lennartsson på Kommunal – räknenissar med stor erfarenhet av socialdemokratiskt policy- och budgetarbete.

Sådant syns mindre utåt men betyder desto mer när två alternativ ska ställas mot varandra i en valrörelse; politiken måste hänga ihop in i minsta detalj.

Applåderna dånade på Fotografiska museet i Stockholm när Stefan Löfven i förra veckan höll sitt installationstal. Han var inte lika bombastisk och entusiasmerande som Håkan Juholt. Han lät lugn och trygg. Han sa att han inte skulle »hålla något heltäckande politiskt tal, jag har inte den ambitionen, men jag vill säga någon sak om jobben«. Såklart.

– Det finns ingen som har bättre förutsättningar och trovärdighet att lyfta jobbfrågan. Han har praktiskt arbetat med att rädda jobben, han har skapat förutsättningar för att företag ska växa och utvecklas, säger Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande för den socialdemokratiska kriskommissionen.

Eller som avtalssekreterarenVeli-Pekka Säikkälä uttrycker det:

– Fredrik Reinfeldt kommer att få en riktig arbetare att debattera mot. Ledaren för vad de kallar arbetarpartiet, kommer möta en arbetare som förstår arbetares villkor.

Inte för att Stefan Löfven tidigare uttryckt särskilt typiska åsikter för en klassisk arbetare. Han har föreslagit att en del av de miljarder som finns i statliga bolag ska användas som riskkapital för att stötta nya företag, förespråkat skattelättnader för entreprenörer och velat sänka skatten vid långsiktigt aktieinnehav.

När Mona Sahlin avgick 2010 var han med i diskussionen kring hennes efterträdare och intervjuades då i »Aktuellt« om var han står i politiken. Bland annat sa han att det skulle bli svårt att göra något åt jobbskatteavdragen vid valet 2014, eftersom »då har människor haft åtta år på sig att vänja sig vid skattesänkningar«. Han ville också se en tidsbestämd a-kassa, eftersom det ska vara en »omställningsförsäkring«, inte en »medborgarlön«.

Med sådana åsikter blir det svårare för regeringen att ställa sin arbetslinje mot socialdemokraternas bidragslinje. Som de gjorde framgångsrikt i valet 2006, upprepade 2010 och hoppas kunna återanvända i valet 2014.

– Retoriken i arbetsmarknadsdebatten kan komma att ändras nu. Regeringen har rotat sig vid a-kassa, sjukförsäkring och skatter. De är väldigt fast i en diskussion kring ekonomiska drivkrafter att söka arbete. Stefan Löfven är mer uppfostrad i andan att det ska handla om jobbskapande och konkurrenskraftiga företag, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det är just det som är regeringens största oro, enligt personer i Reinfeldts och Borgs närhet.

Skulle socialdemokraterna tona ner kravet på höjda ersättningar, vilket kräver höjda skatter, och i stället inrikta sig på aktiv arbetsmarknadspolitik och företagandets förutsättningar, då skulle den arbetsmarknadspolitiska spelplanen ritas om och nya konfliktlinjer uppstå. Då skulle moderaterna, som legat lågt med nya jobbsatsningar sedan alliansen blev återvalda, tvingas uppfinna arbetslinjens nästa steg för att återta jobbfrågan.

Vad det nu skulle vara?

Kanske handlar det om vikten av utbildning för att skapa jobb – ett område där Stefan Löfven utmanade regeringen redan i sitt installationstal.

– Det livslånga lärandet är en svag punkt för regeringen och ett trovärdigt område att attackera dem på. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på att det finns förutsättningar att vidareutbilda sig som vuxen. Då kan man matcha efterfrågan på arbetsmarknaden bättre. Det har regeringen förstört, bland annat genom att spara in på komvux, säger Ardalan Shekarabi.

Eller så rör det sig om en mer aktiv näringspolitik. På den nordiska arbetarrörelsens konferens i veckan skickade Löfven en tydlig signal:

– Vi ser inte företagarna som ett särintresse, som dagens regering gör.

Att han själv kommer från ett särintresse vändes till ett vapen mot en statsminister som påstår sig representera allmänintresset. Det kommer vi få se mer av, menar Göran Johnsson, Löfvens företrädare som Metallordförande:

– Han ska få andra att inse att det är det privata näringslivet som måste skapa de här jobben. Det ger förutsättningarna för offentliga jobb och för en ökad välfärd.

Känner man Stefan Löfven så var det väntat att han skulle börja med kompetenslyft och näringslivspolitik. Mer intressant – och osäkert – är hur han kommer att ställa sig till de riktigt svåra jobbfrågorna: Ska a-kassan bli obligatorisk? Hur blir det med jobbskatteavdraget? Med rot och rut?

Och för att en socialdemokratisk förnyelse i jobbpolitiken över huvud taget ska bli möjlig måste en mer grundläggande fråga bevaras: Kommer partiledaren Löfven få samma fria spelrum som fackbasen Löfven?

Nej, säger alliansföreträdare.

– Jag har väldigt svårt att se att Stefan Löfven kommer att kunna driva igenom den förnyelse som krävs. När det kommer den typen av förslag på förändring håller majoriteten av socialdemokraterna emot, säger moderaten Tomas Tobé som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ja, säger många inom socialdemokratin. Men med förbehåll.

– Det handlar också om att ta det mandatet. Han måste få riksdagsgruppen och partiet åt samma håll och det måste synas i opinionsmätningarna. Han har ett halvår, ett år på sig. Annars börjar det gnys igen, säger den tidigare LO-chefen Irene Wennemo, i dag huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Till skillnad från fackföreningsrörelsen där allt handlar om att nå konsensus med sin motpart så innehåller partipolitiken mer konflikter och fler människor som också vill synas och höras. Stefan Löfven är en samlande gestalt som kan det här med samförstånd – och det är något socialdemokraterna behöver efter sina bittra interna strider. Regeringen har även förstått det och i Rosenbad talas det om möjliga uppgörelser i flera sakfrågor, enligt Fokus källor.

Men partipolitiken handlar även om att kunna ta konflikten med sina motståndare. Det blir Stefan Löfvens stora prövning.

Kan han vinna mot Fredrik Reinfeldt–en gång till?

Vad vi vet hittills är mest detta: att han bryr sig om jobben. Så till den grad att när hans gamla arbetsplats Hägglunds – i dag BAE Systems – förlorade en miljardupphandling från Försvarets materielverk till finska Patria, trots att företaget redan hade plöjt ner en miljard i utvecklingskostnader, så var det IF Metalls ordförande själv som upprört ringde den lokala tidningsredaktionen i Örnsköldsvik.

Fakta | Regeringens rädsla

Tre saker med Stefan Löfven som skrämmer alliansen.

Kompetensen
Som en respekterad före detta fackbas kommer Stefan Löfven kunna dra nytta av den samlade kompetensen i arbetarrörelsen, inte minst den hos socialdemokratiska ekonomer som i dag jobbar ute i facken. Därför kommer Lövfen att få ett starkare lag kring sig än vad Håkan Juholt hade.

Ansvaret
Tidigare kunde regeringen säga att det var de som räddade Sverige ur den ekonomiska krisen. Nu kommer de att ställas mot en socialdemokratisk partiledare som personligen tog det största ansvaret under finanskrisen när IF Metall gick med på att tillfälligt sänka lönerna i industrin våren 2009.

Jobben
Regeringen hoppas att deras arbetslinje ska stå mot socialdemokraternas bidragslinje i valet 2014. Men pragmatikern Stefan Löfven är känd för att prata kompetenslyft och företagens villkor. Får han mandat för en förnyelse av jobbpolitiken riskerar moderaterna att tappa greppet om jobbfrågan.

Hans leende är omringat av en prydligt tuktad behåring. Frånsett Percy Barnevik, en av Jacob Wallenbergs företrädare som ordförande i Investor, kan jag på rak arm inte påminna mig någon annan i närings­livets toppskikt som inte är slätrakad.

– Oväntat ämne, säger han roat och tittar på sin ­informationschef Oscar Stege Unger som nickar instämmande. Men min farfar Marcus Wallenberg hade faktiskt mustasch. Det hade äldre gentlemen på hans tid.

– I dag är synen på utseende friare överhuvudtaget i samhället, oavsett om det gäller klädsel, skägg eller hårlängd, säger han och minns den fråga farfar ställde till Jacob Palmstierna då denne dök upp på jobbet i rutig uddakavaj: Ska du på semester?

Då var klädkoden strikt. Förfallet satte in för ett femtontal år sedan då Investor införde den chock­artade nymodigheten »casual Friday«. Nu är det ­casual varenda dag. Hade den gamle patriarken gått igen och tittat ner i den luftiga ljusgård som utgör Investors personalmatsal, hade han trott sig förflyttad till en fritidsby. En av de få slipsar som syns sitter på Jacob Wallenberg själv.

Först valde han Investorägda Grands Hôtels veranda för vårt lunchmöte, men ändrade sedan till Investors personalmatsal med 1,5 timmes varsel.

Ännu en furste som inte vill synas leva furstligt. I själva verket var det förekomsten av stekt fläsk på personalmatsalsmenyn som fick honom att byta. Han ratar dock de bruna bönorna och tar för sig av något som heter paprikabulgur i stället och som egentligen hör ihop med lunchmenyns fiskrätt.

– Jag avskyr bruna bönor, avslöjar han. Det ska vara löksås till stekt fläsk. Som du ser har jag inte mycket inflytande på maten här.

När vi äter denna lunch har Anders Borg just utsetts till Europas bästa finansminister. Samma Borg som har riktat hård kritik mot bonusar i banker och övriga näringslivet.

Vad tycker du om Borgs angrepp på bonusar andra förmåner till chefer?

Jacob Wallenberg låter maten tysta munnen en stund medan han sorterar sina ord.

– Jag tycker allmänt sett att det är förståeligt om ­politiker har synpunkter på frågor som har att göra med näringslivets förhållande till samhället i stort. Det är en verklighet som vi i näringslivet måste förhålla oss till.

Diplomatiskt svar. Jag ber honom peka ut världens tre främsta företagsledare. Namnet Warren Buffett kommer snabbt.

– Som investerare. Han är oerhört skicklig, uppenbarligen.

Sedan tystnar han. Funderar, men det kommer inga fler namn.

– Jag tänker inte i de här termerna, säger han ­eftertänksamt, men jag är till exempel jätteimpad av Ericssons roll i världskonkurrensen i dag, där huvuddelen av deras historiska konkurrenter antingen har försvunnit eller är starkt marginaliserade.

Ja, tänk bara på Nokia. Beundrat och haussat av alla för tio år sedan medan Ericsson höll på att gå omkull.

– Det var stora problem. Ericsson fick halvera an­talet anställda i världen från 100 000 till 50 000.

Det föll på Kurt Hellströms lott att fixa det?

– Han räddade företaget. Kurt var runt hos kunderna dag ut och dag in. Han bodde i en resväska och var ute och kämpade för att försvara Ericssons intressen och gjorde det framgångsrikt.

Men i medierna framstod han som en tönt.

– Han blev mördad i den första intervjun han gjorde i Veckans Affärer eller om det var Affärsvärlden och det satte tonen för fortsättningen. Det var väldigt olyckligt såklart. Men Kurt gjorde ett mycket större och långt viktigare arbete än vad omgivningen gett honom credit för. Jag har utomordentligt stor respekt för vad han har gjort. Verkligen.

Kan du nämna Sveriges tre mest dynamiska företag?

– Och det frågar du mig, utbrister han med ett skratt och prisar sedan det gamla Investorkontrollerade verkstadsbolaget Atlas Copco.

– I det tysta skördar de stora framgångar i världen och det gläder mig. Atlas Copco är inte så himla sexigt men duktigt och lönsamt med stadigt växande marknadsandelar. Överhuvudtaget har svenska företag, inte bara våra, tagit marknadsandelar och blivit eller förblivit världsledande i sina branscher de senaste 25 åren. Många konkurrenter har diversifierat medan de svenska valt att fokusera sina verksamheter och skördat stor framgång. Den modellen tycks fungera väl i dagens värld.

Nästan alla framgångsrika svenska företag har varit med länge. Är det speciellt för Sverige?

– Ja, vi sticker ut där tillsammans med Schweiz och i viss mån Holland. Det är ett resultat av spännande uppfinningar en gång i tiden och en liten hemmamarknad som tvingade ut företagen internationellt. Det var en bra början. De tvingades hoppa i det kalla vattnet.

Om tio år, vilka är i topp då?

– Jag förutsätter att de här stora företagen fortsätter att upprätthålla en stark position inom sina områden.

Ser du något nytt sticka fram?

– Nej, tyvärr inte.

Samtalet glider in på wallenbergsfärens kärna, det börsnoterade investmentbolaget Investor. Under ett par decennier har Investor satsat på mindre, ofta ­onoterade företag i nya branscher med målet att få se dem växa sig stora. Det är en strategi som nu över­givits.

– Vi har inte klarat att få vettig avkastning på de här satsningarna, trots att vi verkligen försökt ge dem chansen att utvecklas. I våras förklarade vi därför att vi flyttat fokus mot våra gamla kärninnehav. Vi är åter där vi var för 25 år sedan och satsar på våra traditionella innehav.

Fast utan Saab-bilar, vilket jag förmodar att ni är tacksamma för?

– Så är det.

Är ni lika glada över att inte äga Scania längre?

– Nej, det har vi ju sagt att det vore fantastiskt att vara huvudägare i detta fina bolag. Att sälja var dock ett beslut som fattades långt innan jag kom in i bilden även om jag genomförde slutförsäljningen. Men det viktiga är att veta vart man är på väg, inte att titta bakåt.

– Vi är långsiktiga. Vi har ingen exitstrategi. SEB, vårt äldsta innehav, har vi haft i 155 år. Investoraktien är för de långsiktiga investerarna. Den som har kortare tidsperspektiv ska välja en annan aktie.

Jacob Wallenberg sitter även i styrelsen för ett utländskt börsbolag. Han är den första och enda icke-amerikan någonsin i Coca-Colas styrelse.

Hur landade du där?

– Jag fick frågan via en global headhuntingfirma som både vi och Coca-Cola jobbat med. Coca-Cola hade bestämt sig för att öppna för en utlänning i styrelsen och då lade man ut ett väldigt brett nät. Jag blev en av kandidaterna och jag fick erbjudandet om jobbet.

Bjuds det Coca-Cola vid styrelsemötena?

– Jajamen och inte bara det. Coca-Cola har över 450 olika varumärken. Det finns en hel vägg fylld med olika drycker som man kan gå och ta av.

Vi övergår till politik och den europeiska skuld­krisen.

Finns det någon politiker i dag som inger dig stort förtroende?

Svaret kommer rappt

– Anders Borg. Fredrik Reinfeldt hyser jag också stor respekt för.

Den tredje han pekar ut är Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

– Hon har en kristallklar syn på vad hon anser är viktigt och agerar med stor kraft. Jag upplever inte, till skillnad från en del av ledarna omkring henne, att hon låter sig styras av strikt nationella tyska intressen. Hon ser till Europas bästa inom ramen för de lagar hon måste följa. Hon är en sann ledare som jag verkligen respekterar.

Följer därav att du i valet mellan Angela Merkels och Nicolas Sarkozys modeller för att lösa Europas statsskuldproblem förordar Merkels?

– Nej, det gör det inte. Eurozonen har i dag två problem som båda handlar om brist på stabilitet och förtroende på kreditmarknaden. För det första måste skuldländer som Grekland och Italien visa att de har viljan och förmågan att få kontroll över sina budgetunderskott. För det andra måste det skapas en lender-of-last-resort.

Som »lender-of-last-resort«, den som lånar ut pengar när ingen annan vill, ser Jacob Wallenberg Europiska centralbanken, ECB, som det enda rimliga alternativet.

– ECB måste få ett öppet mandat att sätta fart på ­sedelpressen och köpa så mycket obligationer som man bedömer nödvändigt. Bara det faktum att det finns en sådan aktör kan räcka för att få marknaden att lugna ner sig, säger han men konstaterar samtidigt att tyskarna hävdar att det skulle kräva lagändringar i Tyskland. Merkels händer är bundna.

Men, om ECB börjar vattna marknaden med nytryckta pengar, som amerikanska Fed, kan slutstationen bli en gigantisk inflation?

– Ja, vi har ingenstans att ta vägen egentligen.

Så det handlar om en flykt in i framtiden?

– Ja, men man måste också se till alternativen. Om vi inte gör något kan vi drabbas av en implosion och då har vi kanske ingen euro och då har vi kanske inte något EU. Jag förstår tyskarna som håller emot för att länder med skuldproblem ska lösa dem själva och inte lasta dem på andra men jag hoppas vi får en lender-of-last-resort-lösning.

Hur många banker kommer det att kosta innan den här krisen är över?

– Jag är inte säker på att det kommer att kosta några banker alls. Blir det nödvändigt finns det stater som kommer att gå in och stötta, för ingen vill sitta med en ny Lehman-situation i händerna. Det betyder dock inte stabilitet för aktieägarna i alla banker, för det är två olika saker.

Wallenbergs sfär leds nu av femte generationen Wallenbergare sedan grundandet, ett triumvirat bestående av bröderna Jacob och Peter »Poker« Wallenberg, söner till Peter »Pirre« Wallenberg samt kusinen Marcus »Husky« Wallenberg, son till Marc »Boy-boy« Wallenberg.

När fick du klart för dig att du skulle ingå i denna ättstafett?

– Ingen tror mig när jag säger det men jag hade inte en tanke på det före 25 års ålder. Jag kände heller inget tryck. Jag ville bli läkare men mina betyg räckte inte. Ett tag funderade jag på att bli stamofficer i flottan ­eftersom jag gick reservofficersutbildning i tre år men sen fick jag chansen att läsa företagsekonomi i USA. Den tog jag.

Hur gör du med dina barn?

– Höhö, de kommer att läsa detta med stort intresse. Jag anser att föräldrar ska guida sina barn men de måste själva få hitta sina vägar och upptäcka vad de brinner för. Min erfarenhet är nämligen att barn tenderar att göra motsatsen till det föräldrar säger åt dem.

Hoppas du att de hittar ditt spår?

– Absolut. Det vore fantastiskt att se dem växa in i familjens arbete.

Till Wallenbergdynastins egenheter hör de mer eller mindre begripliga smeknamnen på dess medlemmar typ Dodde, Pirre, Poker och Husky. Men vad kallas Jacob?

– Inget. Det har försökts från alla håll och kanter att sätta smeknamn på mig men inget har fastnat, konstaterar han förnöjt.

Minns du något?

– Nej, och definitivt inte just i dag.

Dock har hans son, Jacob jr, yngst av tre syskon och enda pojken, inte kommit undan, han kallas »Joppi«.

Fakta | Jacob Wallenberg

Född: 1956.
Familj: Sambo, tre barn, fyra syskon.
Utbildning: Master of business administration, elitskolan Wharton (USA), reservofficer i flottan.
Karriär: Bland annat vice vd och finansdirektör för Investor, koncernchef och ordförande i SEB.
Uppdrag i urval: Ordförande i Investor, vice ordförande i Atlas Copco, SAS, SEB, Ericsson. Styrelseledamot i ABB, Coca-Cola, Handelshögskolan i Stockholm och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Hobbies: Segling bland annat.
Maktfaktor: Nr 13 på Fokus maktlista.

I år hålls mötet, COP17, i Durban, Sydafrika. Inte ens miljöministern orkar hålla skenet uppe.

– Jag skulle önska att jag vore mer positiv, men det är en svår situation, sa Lena Ek till SVT tidigare i veckan.

Men vad är det som är så svårt, egentligen? Utifrån är det uppenbart att ekonomiska hänsyn styr. Näringslivet i både Europa och USA har tydligt bromsat mer omfattande utsläppsbegränsningar.

I offentligheten går stridslinjen mellan klimatvärnarna och näringslivet i frågan om praktiska lösningar på klimatproblemen. Debatten handlar om hur statliga styrmedel ska införas på »rätt sätt«, eller hur Sverige ska agera internationellt för att inte snedvrida konkurrensen eller skada exporthandeln. Det handlar förstås om egenintresse. I ett mejl till Fokus skriver Maria Rankka, vd på Stockholms handelskammare, att »statliga regleringar kostar i lägre tillväxt, färre jobb och sämre användning av resurser. En baksida som tyvärr alltför sällan diskuteras.«

Men näringslivets tveksamhet är inte bara utslag av ett pragmatiskt värnande om den egna konkurrenssituationen. De senaste åren har flera av västvärldens mäktigaste näringslivstoppar börjat ifrågasätta själva grundfundamentet i den internationella klimatforskningen. Det vill säga tron på att mänskliga aktiviteter utgör den främsta orsaken till de ökade utsläppen av växthusgaser, och att utsläppen i sin tur påverkar den globala uppvärmningen. De är klimatskeptiker, helt enkelt. Och flera av dem finns i det svenska näringslivet.

Frågan om ledarnas inställning till klimatforskningen är känslig. I arbetet med den här artikeln har Fokus kontaktat ett antal av näringslivets tyngsta makthavare – toppcheferna på Investor, LKAB, Industrivärden, med flera – för att ta del av deras personliga syn på klimatfrågan.

Alla utom en vägrade svara på våra frågor. Lastvagns- och busstillverkaren Scania har skickat en delegation till klimatmötet i Durban, men bolagets vd Leif Östling säger sig inte ha tid att svara på om han tror att människan har något med de ökade koldioxidutsläppen att göra.

Den enda som svarade var Andreas Regnell i Vattenfalls koncernledning, som skrev att »det finns mycket forskning som visar på att mänskliga aktiviteter är orsaken till ökade utsläpp av växthusgaser« och att koldioxidutsläppen »mest troligt enligt aktuell forskning« är huvudorsaken till uppvärmningen.

Näringslivets klimatskeptiker har lyckas påverka agendan på högsta nivå. Ta Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, till exempel – näringslivets egen vetenskapsorganisation. Akademin har uttalat sig om utsläppen av växthusgaser i enstaka sammanhang. Men till skillnad från systerinstitutionen Kungliga Vetenskapsakademien har IVA inte formulerat en tydlig, övergripande ståndpunkt i klimatfrågan. IVA har också fått kritik för att de släpper fram klimatskeptiker i debatten, men enligt vd Björn O Nilsson vill akademin vara ett »öppet forum«.

Lennart Billfalk, ordförande i IVA:s energi- och miljöråd och »senior advisor« på Vattenfall, utvecklar:

– Vi har inte tagit fram ett sådant dokument, bland annat på grund av att det finns ett par namnkunniga medlemmar som hävdar att det inte strikt går att bevisa klimatförändringarna. De flesta av oss skulle ställa sig bakom en ståndpunkt som bejakar försiktighetsprincipen, att man måste agera utifrån det man vet, men det finns uttalade skeptiker som kan ha bidragit till att vi inte har kommit dit, säger han.

År 2009 författade Per-Olof Eriksson ett debattinlägg i Dagens Industri med rubriken »Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff«. 73-årige Eriksson har en bakgrund som vd på Seco Tools och Sandvik. Han har varit styrelseordförande i Svenska Kraftnät och suttit i styrelsen för storföretag som Volvo, SSAB, Handelsbanken, Skanska och Assa Abloy.

Hans debattinlägg fick 805 läsarkommentarer på fem dagar och utlöste en infekterad debatt. En rad näringslivstoppar slöt upp bakom Eriksson. Finansmannen Mats Qviberg sa till Dagens Industri att »det finns en grupp företagsledare som tycker så men inte vågar säga det öppet«. I november samma år skrev fysikern och före detta toppdirektören Lars Bern, som ägnat hela sin yrkesverksamma karriär åt miljörelaterade frågor, en debattartikel i Svenska Dagbladet där han hävdade att »en politik som bygger på växthushypotesens kvicksand kommer att ruinera oss« .

Intresset för näringslivselitens klimatskepsis svalnade dock i takt med att toppmötena floppade. Men i våras brände det till igen. Den här gången var det några av industrins allra mäktigaste personer som uttalade sig.

På årsdagen för den stora oljeriggs­olyckan i Mexikanska golfen sa BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg att »världen kan tåla ett par graders uppvärmning«. Forskarsamhället, som anser att effekterna av en tvågradig uppvärmning skulle bli katastrofala, rasade.

Och i februari satt innehavaren av plats nummer 13 på Fokus färska makthavarlista, den svenska industrins enskilt viktigaste person, i »Ekots« morgonintervju och diskuterade koldioxidutsläpp. Sverker Martin-Löf, ordförande för maktbolaget Industrivärden – med kontroll över industrijättar som SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – sa bland annat att »det finns väldigt mycket fakta som inte alls pekar på att det är lika allvarligt som det framställs

ibland«. Martin-Löf pressades hårt av »Ekots« Tomas Ramberg men kunde inte direkt namnge några forskare eller vetenskapliga rapporter som stödde hans tes.

Däremot kunde han känna sig trygg i att han hade stöd i direktörsleden. Han, liksom Per-Olof Eriksson, Lars Bern och Carl-Henric Svanberg, är samtliga invalda medlemmar i IVA.

De som har uttalat sig i klimatfrågan är knappast några fjäderviktare. Men hur representativa är de för näringslivet i Sverige generellt? Inte särskilt, menar experter på klimatfrågan.

– Det finns de som sticker ut och är högljudda i debatten, men de är inte representativa för näringslivet i stort, säger Robert Lundberg, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

Martin Ådahl, vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, håller med:

– Det finns ett fåtal egensinniga original, men de har ingen vidare makt över svensk politik. Däremot kan de skapa ett omärkligt tryck på vissa svenska företag att bromsa pionjärinsatser. Saker som kunde bli av blir inte av. Skeptiska saker om klimatet sägs i slutna rum. Men till skillnad från i USA är det ingen som driver en aktiv kampanj.

Sommaren 2009 antog det amerikanska representanthuset ett förslag om en amerikansk utsläppsmarknad. Föga förvånande agerade senaten bromskloss. De federala politikerna, i huvudsak republikaner, talade om risken för att förlora arbetstillfällen till Kina. De vägrade acceptera ytterligare en skatt på energi och ville undvika ännu mer statlig styrning. De följande månaderna försökte partierna mejsla fram en ny överenskommelse. Det gick sådär. Det som från en början var tänkt att bli en storslagen uppgörelse, som skulle förändra den amerikanska ekonomin i grunden och minska utsläppen, hade snart förvandlats till ett urvattnat »grand bargain«.

För att demokraterna skulle få igenom sitt utsläppstak krävde republikanerna att regeringen skulle stimulera ökad produktion av naturgas, kärnkraft och olja. Det råkade vara just den enskilda fråga som T. Boone Pickens, den högljudde Texas-baserade olje- och gasmiljardären, brydde sig allra mest om. Ingen var särskilt förvånad.

– I USA finns det ett starkt lobbytryck från olje-, kol- och gasindustrin. Det är helt uppenbart att de har påverkat de politiska beslutsfattarna, säger Lennart Billfalk på IVA.

Mindre än hälften av USA:s befolkning tror i dag att människan ligger bakom den globala uppvärmningen. I USA har närings­livets klimatskepsis gått från tyst prat i stängda rum, till en fullfjädrad kampanj. Ingen vill erkänna att de grundar sin uppfattning på ett ekonomiskt egenintresse. Men anti-klimat-lobbyns idoga ansträngningar har gett klimatmotståndet en vetenskapsliknande inramning. Det har blivit en etablerad ståndpunkt för stora delar av den amerikanska högern.

Republikanska politiker är livrädda för att stöta sig med konservativa väljare, resursstarka energibolag och den tongivande amerikanska handelskammaren, som hårdnackat motsätter sig lagstiftning i klimatfrågan. Det återspeglades bland annat i senatsvalet i november i fjol, då bara en av 48 valbara republikaner svarade ja på frågan om människan ligger bakom den globala uppvärmningen. Eller i uttalanden från senatorer som James Inhofe, som har kallat klimatförändringarna för »det största lurendrejeriet som någonsin pådyvlats det amerikanska folket«.

Flera rapporter har visat att även europeiska företag stödjer klimatskeptiker i USA. Bolag som BP och Eon har betalat hundratusentals dollar i stöd till amerikanska politiker som enträget förnekar att människan har något att göra med klimatförändringarna.

Den klimatskeptiska rörelsen till trots tvingas en alltmer enig – och desperat – forskarvärld sätta hoppet till initiativ från just näringslivet. Enligt Åsa Persson, forskare vid Stockholm Environment Institute och författare till en artikel om företagsledares klimatengagemang i tidskriften Nature Climate Change, har forskarvärlden mer och mer börjat tvivla på att internationella avtal kommer lösa problemen på kort sikt:

– Det är komplicerat att utreda hur genuint näringslivets intresse för klimatfrågorna faktiskt är, men vi är mer hoppfulla om att företagen kommer stå för fler initiativ i framtiden, åtminstone så länge situationen ser ut som den gör i dag.

Fakta | Skaver i plånboken

Knutarna är många när världens länder ska enas om miljömål. I slutändan handlar det om vem som ska stå för notan.

Durban 2011
FN:s klimatmöte COP17 i Durban pågår från 28 november till 9 december. Omkring 190 länder deltar. Efter debaclet i Köpenhamn 2009 har klimatförhandlingarna gått i stå. Inte heller på det efterföljande mötet i Cancún lyckades man med det viktigaste – att komma fram till ett nytt bindande avtal för att motverka den globala uppvärmningen.

Förväntningarna inför Durban har varit mer realistiska. Fokus ligger snarare på att länderna överhuvudtaget ska närma sig en överenskommelse.

Huvudpunkterna
•Vilken rättslig form avtalet ska ha.
• Hur länderna gemensamt ska kunna nå målet att undvika en temperaturökning på två grader.
• Hur u-ländernas klimatanpassningar ska finansieras.

Kyoto­protokollet
År 1997 slöts en internationell klimatöverenskommelse i Kyoto, Japan. Avtalet trädde i kraft 2005 med målet att de årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008–2012.

Avtalet blev dock ganska tandlöst. USA ratificerade det aldrig och har valt att ställa sig utanför samarbetet med argumentet att Indien och Kina inte omfattas av det. Många av de länder som skrev under har minskat sina utsläpp, men oftast inte tillräckligt. I Spanien ökade i stället utsläppen med 50 procent.

Kyotoavtalet löper ut under nästa år, men något nytt avtal verkar inte bli verklighet inom den närmaste framtiden.

Detta är mannen som skrivit en bok som är en iskall uppgörelse med finansbranschen, där han jobbat under hela sitt liv. Det är en insidesskildring av hur de stora företagsfusionerna gick till, han hänger ut alla han tycker är puckade, kolleger, kunder, affärspartners och konkurrenter. Han har publicerat interna mejl i sin bok. Jag är förvånad att han törs visa sig här, på ett av finansfolkets mest kända vattenhål.

Är inte dina kolleger vansinnigt arga?

– Nej då, men en del kunder möjligen.

Han nickar mot bordet bakom oss, där sitter den legendariska tidigare ordföranden för Swedbank, Göran Collert, han kommer fram och hälsar vänligt. Till sällskap har han Handelsbankens/Industrivärdens lika legendariska, men mindre sociala, överhuvud Tom Hedelius. Han bevärdigar inte Knut Ramel med en blick. Ramel har kallat börsbolaget Industrivärden för en gubbklubb som inte tillför något värde till aktieägarna. Han är helt oberörd av Hedelius iskyla.

– Jag har alltid skiljt på arbete och ­privatliv, mina vänner har ingenting med jobbet att göra, säger han.

Knut Ramel inspekterar intresserat min lammrygg.

– Jag ska hit i morgon med en god vän, kanske jag tar lammet då.

Som ung ville han göra något av betydelse, men gled till slut, efter utbildning på Handelshögskolan i Stockholm, en termin på läkarutbildningen, ett par år på finansmannen Anders Walls dåvarande bolag Beijerinvest, och en del missmod, mot alla odds in i bankvärlden. Men det var inte det han hade tänkt sig.

– Jag tyckte att det var vulgärt att kränga, andefattigt, ja nästan cyniskt. När jag började på bank trodde jag att jobbet handlade om nationalekonomi, men så var det ju inte.

Trots stark skepsis blev han kvar. I 30 år.

– Det var roligt, jag såg möjligheter, det här var i början på 80-talet när kapitalmarknaden avreglerades. Kundkontakterna var spännande och arbetet var väldigt självständigt. Det var som ett spel man ville vinna.

Ramel beskriver finansmarknaden som överlönsam under de här åren. Förklaringen till att det kunde bli så ligger i att kunderna själva tjänade så mycket pengar att de inte räknade så noga på vad investmentbankernas tjänster kostade. En del stora affärer blev dock inte verklighet, exempelvis lyckades Knut Ramel inte gifta bort SEB, vare sig med Swedbank eller Nordea. Wallenbergs fel, enligt Ramel. De ville inte förlora makten över »sin« bank.

– De är fjättrade vid sin historia. Tänk om det hade funnits en Jan Stenbeck där, då hade bolaget sett helt annorlunda ut.

Nu är läget i finansbranschen ett helt annat än under de gyllene åren. Eurokris och börsras över hela världen.

Vissa anser att den gamla sanningen att aktier alltid slår räntebärande placeringar på sikt inte stämmer längre?

– Frågan är om det någonsin har stämt, och hur lång bör horisonten i så fall vara? Min tvillingbror och jag fick var sitt aktiekapital när vi studerade, jag var väldigt aktiv i min förvaltning, han förhöll sig helt passiv. Efter tio år roade vi oss med att jämföra utfallet, hans kapital hade då vuxit något mer än mitt, småler Knut Ramel.

Vi diskuterar synen på arbete. Knut Ramel, som har bott många år i London och Schweiz, menar att den är luthersk i Sverige. Han hänvisar åter till sin tvillingbror, som »inte har arbetat en dag i hela sitt liv«. Brodern lever sparsamt i innerstan och läser enorma mängder böcker. Han gör det han vill.

– Men det är klart att det varit jobbigt ibland när folk frågat »vad gör du?«.

Knut har nu inte heller något avlönat arbete längre. Han ägnar sig åt sina barn, som är unga eftersom han gifte sig »sent«, som han själv säger, för tio år sedan vid 46 års ålder. Han vet inte vad han ska göra framöver, men säger att det inte blir fler böcker.

– Det här var den berättelse jag hade i mig, det är skillnad med pappa (Stig Ramel, på sin tid vd för Nobelstiftelsen), han var författare på ett helt annat sätt.

Skulle han ha gillat din bok?

– Ja jag tror han hade tyckt den var kul. Han var mer diplomatisk än jag, men orädd, helt orädd.

Vi diskuterar klass, i Storbritannien och i Sverige. Knut Ramel framhåller att »ståndcirkulationen är mycket viktig« för ett lands potential. Han menar att i Sverige har vi redan uppnått den potentialen, medan Storbritannien har en del kvar att göra. Ett av USA:s största problem på sikt är enligt Ramel den växande underklassen, och att den får fler barn än överklassen. Det hämmar tillväxten.

Hur har ditt adliga ursprung påverkat dig?

– Det har jag aldrig reflekterat över. Men andra fäster kanske vikt vid det. Möjligen påverkas man genom att man har en naturlig hemvist.

När vi skiljs åt är jag fortfarande inte helt säker på varför han skrev boken. Var det en besvärjelse inför det faktum att han inte har utfört något stort, allmännyttigt, som han drömde om som ung man utan valde mammons värld? Är boken en avbön?

Det var länge sedan, men Gettys ord har länge fungerat som en sammanfattning för den olje- och gruv­industri som världsekonomin är så beroende av.

I efterkrigstidens Stockholm, långt från dåtidens borrtorn och gasflammor, fanns det en tonåring som lyssnade till Gettys karga beskrivning. I förorten Äppelviken plöjde Adolf H Lundin flera böcker om denne världens rikaste man, men också om andra oljeentreprenörer. Det var berättelser om förmögenheter. Oljeförmögenheter. Men också berättelser om smutsiga affärer, juridiska balansgångar och etiska övertramp. »Landets största skurkar«, hade president Theodore Roosevelt kallat oljemiljonärerna.

John D Rockefeller, Henry Flagler och Henry Rogers – Adolf Lundin ville veta allt om oljemännen.

Han ville bli en av dem.

Det är svårt att hitta ett oljebolag utan klibbiga händer. Shell, BP, Exxon Mobil, Elf – alla har de skapat svarta rubriker i den ofta hänsynslösa jakt som oljeletande innebär.

Men få av dem har i så stor utsträckning haft risktagande som bärande affärsidé. Inte på samma sätt som Lundingruppen, som nu är en av Sveriges högst värderade bolagssfärer med ett sammanlagt börsvärde på över 85 miljarder kronor. Lundinfamiljens ägarandel, via olika stiftelser, uppgår till 18,8 miljarder.

Mest lukrativa har företagsförsäljningarna varit. De senaste åren har man sålt Tanganyika Oil till Sinopec, Red Back Mining till Kinross och Alumbrera-fyndigheten till Rio Algom och North Limited – samtliga till ett pris som är minst tio gånger högre än vad Lundingruppen själva lagt in i bolagen.

Men i takt med framgångarna har medie­uppmärksamheten vuxit. Och det har slungat in Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som tidigare satt i styrelserna för gruppens bolag Lundin Petroleum och Vostok Nafta, i en allvarlig förtroendekris.

Men vår historia om Lundinföretagen har inte hunnit fram till Carl Bildt än. För än så länge är Adolf Lundin en romantiserande tonåring, Nordsjön inte mer än ett kallt hav och Skandinavien en vit fläck på oljekartan.

Men Lundin har bestämt sig. Han ska bli en oljeman. På Kungliga Tekniska Högskolan läser han till bergsingenjör och efter examen och intensivt jobb­sökande per brev får han napp hos oljebolaget Shell.

Hans första jobb i Colombia går inget vidare. Flera misslyckade provborrningar ger honom öknamnet Saltvatten-Lundin och Adolf kommer hem med inget mer än en papegoja. Till hans stora glädje kan fågeln säga meningen »Jag har en grön uniform men jag är liberal«. Papegojan delar därmed Lundins politiska uppfattning: Lundin har i tal senare hyllat Margaret Thatchers och Ronald Reagans »suveräna agerande under 1980-talet«. Lundin har även donerat över en halv miljon kronor i dagens penningvärde till Reagans presidentkampanj.

De första borrningarna må ha misslyckats, men under sina första stapplande år i arbetslivet lyckas Adolf Lundin bygga upp ett ansenligt kontaktnät i det svenska näringslivet. Han gifter sig med Eva Wehtje, barnbarn till cementkungen Ernst Wehtje, han arbetar en tid för Axel och Bo Ax:son Johnson och får starka band till Wallenbergfamiljen genom Evas systers äktenskap med Marc Wallenberg. Adolf Lundin omnämns till och med som ett slags mentor åt Marcus »Husky« Wallenberg.

I slutet av 1960-talet kommer till slut de ekonomiska framgångarna. Efter att ha blivit ett namn i kanadensiska aktiemäklarkretsar lyckas han 1969 göra ett riktigt klipp genom aktier i bolaget AEX, som hittar stora fyndigheter av bly, koppar och zink.

Nu har han ett startkapital. Och tre år senare kommer ett tillfälle där Adolf för första gången kan utnyttja sin vilja att balansera på den juridiska och etiska gränsen, att kasta av sig den där fromsintheten som Getty talat om.

Utanför Qatars kust i Persiska viken får Lundin och hans medhjälpare nys om ett lovande fält. De börjar förhandla med emiren av Qatar och parterna verkar överens. Ändå händer ingenting, tills Adolf Lundin förstår att emiren väntar sig en muta. När Adolf frågar sin advokat i New York om han får sticka till emiren pengar får advokaten ett vredesutbrott. Någon muta får han absolut inte ge.

Då bestämmer sig Adolf för att ingå ett vad med emiren: en miljon dollar på att det regnar i morgon.

»Något regn föll förstås inte, men vi var båda nöjda ändå«, berättar Adolf Lundin i sin auktoriserade biografi av journalisten (numera Lundinanställde) Robert Eriksson. »Emiren fick en miljon dollar och jag fick min första oljekoncession«.

Adolf Lundin hade blivit en oljeman.

Han hittar ingen olja i fältet – däremot gas. Mycket gas. Lundins område utanför Qatar visar sig vara det största gasfältet utanför den kommunistiska världen. Adolf säljer med stor vinst och bygger vidare på sitt imperium. Ändå dröjer det över tio år innan svenska medier får upp ögonen för den svenske entreprenören.

Arkivens första klipp är från mars 1984. I ett kort telegram från Associated Press och Dow Jones, återgivet i Dagens Industri, berättas att »den svenske affärsmannen« Adolf Lundin fått tillstånd att leta olja i Oman.

Apartheidregimens Sydafrika och Mobutus Kongo följer. Listan över verksamhetsländer ser snart ut som en kopia av de listor som utrikesdepartementet utfärdar över platser som inte bör besökas.

Än i dag är riskvilligheten och det till synes skamlösa samarbetet med diktaturer bärande i Lundinföretagen. Adolf Lundin brukade själv använda uttrycket »When the going gets tough, the tough get going«. På bolagens hemsidor och i utskick till aktieägarna sammanfattas affärsidén med »No guts no glory«. Gruppens nisch verkar vara att överstiga de hinder som andra företag av olika anledningar inte vågar forcera. Därmed blir man ensam om mycket olja, gas och mineraler.

»Det främsta hindret för utvecklingen av nya tillgångar är inte geologi«, skriver energiexperten Daniel Yergin, författare till oljeboken »The Prize« från 1991, »utan vad som händer ovanför marken«.

Och Lundinföretagen förstår vad som händer ovanför marken. I årsredovisningen för 1998 beskriver Adolf Lundin företaget som en motsvarighet till militärvärldens »superrörliga attackenheter«.

Lönsamheten är hög. Vinsten på investerat kapital uppgår stundtals till flera hundra procent och Adolf Lundin blir hjälteförklarad av en lojal skara svenska investerare som blir allt rikare.

Fördelen gentemot oljejättarna är tydlig: Lundin är snabbare och inte lika tyngt av etiska krav. De amerikanska företagen, säger Adolf, är »slavar« under olika människorätts- och miljöorganisationer.

Det är den här företagskulturen Carl Bildt träder in i år 2000.

Carl Bildt och Adolf Lundin träffas i Genève när Bildt är stationerad där på grund av sina uppdrag på Balkan. Bildt känner Adolfs bror – den militäre spionen Bertil – sedan tidigare, och tycke uppstår när han träffar den i staden verksamme Adolf.

Varför Lundingruppen vill få in Bildt är inte så underligt. Internationella kontakter är hårdvaluta i oljevärlden och den förre statsministerns »geopolitiska blick« nämns också som en anledning.

Varför Bildt vill in i Lundingruppen är svårare att svara på. Sfärens rykte kan inte vara en hemlighet för honom. Kanske lockas han av spänningen, kanske lockas han av pengarna, kanske tror han inte att han kommer att arbeta som svensk politiker igen.

Lundingruppen kör på i samma spår med Bildt ombord. I oktober 2002 hamnar gruppen på en svart lista över företag som FN anser håller på att plundra Kongo på sina naturtillgångar. Adolf Lundin svarar att »det hade varit värre om vi inte stått med där« eftersom listan är »nästan som att läsa en who’s who in mining.«

Samtidigt pågår en generationsväxling i sfären. Under de här åren flyttas makten i företagen gradvis över till sönerna Ian och Lukas. När Adolf börjar behandlas för leukemi 2003 frånträder han de flesta av sina uppdrag. Ordförandeposten i Vostok Nafta är det enda han hänger kvar i till sin död i september 2006.

Bara en månad senare läser den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt upp ett oväntat namn i riksdagens talarstol. Den förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt har tilldelats en andra akt i den svenska politiken. Nu som utrikesminister.

Bildts samröre med Lundin blir en följetong utan slut. Runt honom faller andra ministrar för svart hemhjälp, obetalda tv-licenser och påstådda sexköp. Men varken Bildts optioner, en utredning om eventuella folkrättsbrott begångna i Sudan eller de två tillfångatagna journalisterna i Etiopien tycks kunna peta bort honom från Arvfurstens palats.

Det är ett problem för Bildt, men ett än större problem för Lundingruppen. Bildt jobbar ju inte kvar för oss, utbrister företagens talespersoner gång på gång.

Det är förgäves. Lundinföretagen har tack vare Carl Bildts mediala dragningskraft för evigt fått rollen som det svenska näringslivets svarta får. Det spelar ingen roll att Lundin Petroleum så sent som i veckan hittade ett oljefält som kommer att flöda i 50 år – i stabila, demokratiska Norge av alla ställen. Detta i en tid då allt större del av gruppens intäkter kommer från länder som just Norge, Malaysia och Nederländerna.

På ett sätt är det ironiskt. Lundinsfären har i decennier kommit helskinnade genom märkliga ersättningar, svartlistningar och samröre med diktatorer.

Men det var först när man hamnade i samma strålkastarljus som Carl Bildt som det blev riktigt allvarligt.

Läs mer: intervju med Ian Lundin

Fakta | Lundins två kriser

Internationella åklagar­kammaren utreder om någon svensk medborgare kan ha gjort sig skyldig till folkrättsbrott i Sudan, där ett Lundinbolag tidigare ägde oljetillgångar. Åklagaren har inte ens nämnt att det är Lundinbolaget som utreds, men att utredningen startade på grund av en rapport som kritiserade ett Lundinbolag.

De svenska fängslade frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ska ha varit i sydöstra Etiopien bland annat för att undersöka Lundingruppens intressen. Africa Oil bedriver just nu prospektering efter olja och gas i området, där det i praktiken råder inbördeskrig mot statsledningen.

Fakta | Lundingruppen

Energi
Shamaran Petroleum
Letar olja i Kurdistan.
Börsvärde: 1 695 mkr.
Ägarandel: 18,7%.

Lundin Petroleum
Utvinner olja och gas, samt prospekterar, i Kongo, Frankrike, Indonesien, Irland, Malaysia, Nederländerna, Norge, Ryssland, Tunisien och Vietnam.
Börsvärde: 45 000 mkr.
Ägarandel: 30%.

Blackpearl Resources
Letar och utvinner olja i Kanada.
Börsvärde: 8 150 mkr.
Ägarandel: 8,1%.

Africa Oil
Letar olja i Kenya, Etiopien, Mali och Somalia via delägande i Horn Petroleum.
Börsvärde: 1 956 mkr.
Ägarandel: 7%.

Horn Petroleum
Letar olja och gas i Somalia.
Börsvärde: 489 mkr.
Ägarandel: 7,3%.

Denison Mines
Bryter och letar efter uran i Kanada, Zambia och Mongoliet.
Börsvärde: 3 130 mkr.
Ägarandel: 9,1%.

Etrion Corp
Driver solenergiparker i Italien
Börsvärde: 750 mkr.
Ägarandel: 24,6%.

Vostok Nafta
Investmentbolag som investerar bland annat i jordbruksmark och olja i Ryssland och dess grannländer.
Börsvärde: 2 600 mkr.
Ägarandel: 27,7%.

Gruvor
Atacama Minerals
Bryter jod, svavel och nitrat i norra Chile.
Börsvärde: 554 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Ngex Resources
Letar guld och koppar i Kanada, Argentina, Chile, Eritrea och Kongo.
Börsvärde: 2 478 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Fortress Minerals
Prospekteringsbolag Har tidigare letat guld i Ryssland.
Börsvärde: 398 mkr.
Ägarandel: 39%.

Lucara Diamond
Letar och bryter diamanter i Botswana och Leshoto.
Börsvärde: 1 989 mkr.
Ägarandel: 16%.

Lundin Mining
Bryter koppar, zink, bly och nickel i Sverige, Portugal, Spanien och Irland, samt koppar och kobolt i Kongo.
Börsvärde: 16 300 mkr.
Ägarandel: 11,5%.

Bolagens totala börsvärde: 85 488 mkr.
Värde Lundins ägarandel: 18 769 mkr.

Siffrorna är i några fall omräknade från kanadadollar, enligt kursen 6,52. Ägarandelen är Lundin-stiftelsernas. Innehåller inte ev. privat ägande av enskilda familjemedlemmar, som dock ska vara »maximalt någon tiondel«.

Källa: Lundingruppen.

Någon i publiken sjönk ner lite mer i sin blå stol. Laura Hartman gick ner från scenen.

Visst hade hon levererat några salvor: hon hade deklarerat att vi nästan inte vet någonting om hur Sverige påverkats av privatiseringsreformerna, att det inte fanns några bevis för effektivitetsvinster och att tillsynen var dålig.

Men sättet hon sa det på – med tabeller, grafer och nationalekonomisk teori – gjorde det svårt att föreställa sig att det här skulle bli starten på en orsakskedja som en annan nationalekonom nu kallar »den svenska forskningens eget Watergate«.

Och ännu mindre kunde man där och då föreställa sig att kedjan skulle lämna Sveriges mest respekterade tankesmedja utan vd, utan forskningschef och med ett svårt sargat rykte.

Men så gick Peje Emilsson upp på scenen.

Kanske är det enklast att börja från början. För när engelsmannen Thomas Clarkson i slutet av 1700-talet ville avskaffa slavhandeln insåg han att hårda, odiskutabla fakta var minst lika viktiga som moraliska argument. Så han bildade Society for the Abolition of The African Slave Trade, som gjorde diagram över slavfartyg och beskrev hur handeln gick till, och skapade därmed en organisation som brukar kallas världens första tankesmedja.

Ordet »think-tank«, som på svenska blev tankesmedja, myntades först på 1940-talet som ett begrepp för de organisationer som gav militära råd. En av dem, Rand Corporation, växte vid den här tiden ur sitt moderföretag Douglas Aircraft och lyckades trots den kopplingen skapa ett rykte som oberoende. I dag citeras Rand av medier om allt från narkotikapolitik till terroristbekämpning och influensavaccinering.

Det är en status inte helt olik den som SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – åtnjöt i Sverige fram till för tre veckor sedan. Det är hit som finansministern kommer för att förklara budgeten, det är hos SNS man diskuterar om det är mest effektivt att bränna avfall eller att återvinna det.

Det är helt enkelt en källa man respekterar.

Det var också vad Laura Hartman trodde när hon fick erbjudande om att bli forskningschef på SNS.

– Egentligen tänkte jag att det skulle vara precis som på ett universitet, med enda skillnaden att forskningsämnena är mer aktuella, men att forskarnas oberoende skulle vara lika oomtvistat som på en institution.

Självständigheten är inte bara viktig för forskarna. Eftersom tankesmedjor till större grad är beroende av finansiärer hos myndigheter och företag krävs tydlighet om att ett företag inte fått möjlighet att ändra rapporternas riktning. De som betalar för ett visst projekt får på SNS visserligen läsa igenom manus i förväg och ha synpunkter, men inte gå in och rota i slutsatserna. Många kallar ju fortfarande SNS för näringslivets tankesmedja. Då är det extra viktigt att de visar sitt oberoende.

Man skulle kunna säga att det där oberoendet är själva affärsidén. När näringslivstopparna Tore Browaldh, Lars-Erik Thunholm och Axel Iveroth bildade SNS 1948, mitt under brinnande planhushållningsdebatt, var tanken att politikerna skulle lyssna mer till näringslivets synpunkter om man bjöd in till nyanserad dialog i stället för att ryta till.

Redan då var det folk som inte förstod poängen. »Måste ni utreda att ni är socialister?« utbrast Marcus Wallenberg, och ifrågasättandet har fortsatt sedan dess. Vänsterfolk var förbannade på 1990-talets konjunkturrådsrapporter och högersinnade gillade inte att SNS förlag 2005 översatte »Growing Public« av Peter H Lindert.

Men det där oberoendet skulle komma att testas ordentligt en onsdag i september 2011. Efter Laura Hartmans framträdande steg Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson upp på scenen. Det här var det sämsta han sett från SNS, sa han. Han berättade historier från sina barns skolgång och från tiden som lokalpolitiker. Författarna saknade, menade han, tilltro till människan. Han hade dessutom hittat ett faktafel som han uppehöll sig vid under lång tid: friskolor får inte välja sina egna elever.

Det var en hård kritik, men Laura Hartman tog inte så illa vid sig. Hon hade ju forskat om allt från a-kassa till sjukförsäkringar. Hon var van vid heta ämnen.

Men utanför SNS-seminariet gick diskussionen vidare. Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström hävdade på Newsmill att SNS förolämpade entreprenörer. Eva Cooper och Håkan Tribell på Timbro konstaterade att det var en »myt« att SNS var fritt från ideologiska skygglappar. Svenskt Näringsliv skickade sina kommentarer till politiker ända ner på kommunnivå.

SNS styrelseordförande Arne Karlsson fick ett par hundra mejl. Karlsson, som även är vd på Ratos, ett börsnoterat investmentbolag, blev nu kallad socialist.

– Jag känner mig lite som en figur i en Kafkaroman. Många har uttryckt sig på ett sätt som är helt oförståeligt.

När Laura Hartman tog del av diskussionen insåg hon att det här var värre än hon trodde.

– Det var så hätskt, så riktat mot oss personligen.

Men kanske bröts vallen när Urban Bäckström satte sig vid tangentbordet. I sitt nyhetsbrev »Urban direkt« skrev Svenskt Näringslivs vd att det här var en »bedrövlig SNS-rapport«.

För nationalekonomen Jonas Vlachos, som författade ett av kapitlen i rapporten, var det här ett avgörande skede i processen.

– Hans kritik riktade sig hårt mot Lauras omdöme. När han gör det så ifrågasätter han omdömet i SNS ledning.

In i historien kommer nu Anders Vredin. Han är sedan ett och ett halvt år vd för SNS och handplockad för att få i gång forskningen som varit på glid i flera år. Det är han som har anställt Laura Hartman och deras första tid tillsammans har gått som planerat. Antalet forskningsrapporter har fördubblats jämfört med föregående år, och flera nya projekt är på gång.

När Vredin läser kritiken oroas han över att i stort sett samtliga debattörer verkar tro att det är SNS som ligger bakom slutsatserna, och inte forskarna. Det där dyrbara oberoendet är i fara. Så han säger åt Laura Hartman att inte diskutera rapporten offentligt. Förhoppningen är att flytta fokus från SNS till rapporten.

Det blir ett ödesdigert misstag. Laura Hartman tolkar det som att hon fått munkavle – och hoppar av.

Kritik från högern ersätts nu av kritik från forskarsamhället. Namnkunniga statsvetare, sociologer, historiker och ekonomer är förbannade. Det vetenskapliga rådet kräver en offentlig bekännelse till forskningens frihet.

På kort tid har SNS lyckats alienera två av sina tre kärntrupper: forskarna och näringslivet. Samtidigt undrar den tredje kärntruppen – byråkratin – vad som egentligen pågår. Från olika myndigheter strömmar det in frågor till SNS om de styr forskningen.

Varför Vredin, som själv är forskare, agerar som han gör är inte helt glasklart. Men Jonas Vlachos tror att balansen mellan kärntrupperna i SNS försätter honom i en omöjlig sits: utan forskarna har SNS ingenting att berätta, utan medlemmarna i näringslivet har SNS inga pengar att forska för.

– När Urban Bäckström går ut så hårt är man ju ute efter att skapa en förtroendeklyfta i organisationen.

Svenskt Näringsliv är inte medlem i SNS, men organiserar många av dess medlemmar. Och just medlemmarna har blivit allt viktigare de senaste åren. I budgeten för 2003 stod medlemsintäkterna för en tredjedel av en budget på nästan 50 miljoner kronor. Nu har budgeten krympt till 40 miljoner och medlemsintäkterna från företag, myndigheter och organisationer har klättrat till 44 procent. Under samma tid har andelen forskningsanslag krympt från 30 procent till 12 procent av SNS-kakan.

Arne Karlsson vet det där. Det var just därför han tog Anders Vredin till SNS – för att producera mer intressant forskning. Men kanske blev forskningen lite för intressant.

En söndag i slutet av september är han snabbt uppe på Ratos huvudkontor mittemot Rosenbad. Han ska bara byta portfölj och sedan gå till Jakobsbergsgatan för styrelsemötet på SNS. Helgen har ägnats åt orientering, jobb och resor, så när han kollar mobilen har han ett fyrtiotal olästa mejl.

– Och det var bara de vettiga människorna. Inte sådana som skrev att vi var näringslivets slavar eller socialister.

Han inser att något måste göras. Medan han promenerar norrut skriver han om dagordningen på sin mobil.

Några timmar senare har Anders Vredin fått veta att han ska lämna sin tjänst.

– Förtroendegapet mellan honom och forskarvärlden är för stort. Att försöka reparera den här situationen med Anders vid rodret hade blivit för svårt.

Det är underligt hur det blev, funderar han. Och konstigast av allt är att ingen egentligen har diskuterat rapporten.

– Jag tycker att det är en oerhört intressant rapport. Det hade varit intressant att diskutera det här på ett bra sätt. Men det finns väl extremister i alla läger. Och ofta är det de som bloggar mest.

Fakta | Styrelsen i SNS

Arne Karlsson, ordförande sedan 2008. Vd investmentbolaget Ratos.

Ingrid Bonde, vd AMF.

Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi Handelshögskolan i Stockholm.

Charlotte Erkhammar, vice koncernchef pr-firman Kreab Gavin Anderson.

Anna Hedborg, ordförande Första AP-fonden.

Lars Heikensten, vd Nobel-stiftelsen.

Lars Nyberg, koncernchef och vd Telia Sonera.

Pernilla Klein, vice vd och kommunikationschef SNS.

Staffan Salén, vd Salénia.

Anders Vredin, före detta vd SNS, docent i nationalekonomi.

SNS styrelse utses av det så kallade förtroenderådet. Förtroenderådet består, förutom de 20 ordförandena i lokalgrupperna, av 140 medlemmar och är en församling som är något av en »vem är vem« i Sveriges näringsliv. Bland hedersmedlemmarna finns Carl-Johan Bonnier, Gustaf Douglas, Jacob Palmstierna, Sven Salén och Marcus Storch. Ordförande är den hemlighetsfulle men extremt inflytelserike bankrådgivaren Sten Westerberg.

De som har lett imperiet på senare år är Vavas farbror, den nu 85-årige Peter »Pirre« Wallenberg. I dynastins topp finns också Pirres båda söner Jacob och Peter »Poker« Wallenberg, och brorsonen – Vavas bror – Marcus (»Husky«).

Axel Wallenberg saknade inte makt. Han satt till exempel i styrelsen för Knut & Alice Wallenbergs stiftelse – kärnan i imperiet, en av Sveriges största förmögenhetsmassor och den enhet från vilken hela industriimperiet styrs.

Denna tiohövdade församling består av fem som heter Wallenberg (ovan nämnda fyra kusiner plus Pirre som är ordförande), och fem som inte heter det. Eftersom styrelsen utser sig själv är det viktigt att det finns tillräckligt många Wallenbergare som kan utse nya familjemedlemmar för att ha makten över imperiet.

Axels bortgång reser nu flera frågor. Ska en ny Wallenberg göra entré i maktens finrum, och i så fall vem? Blir det i så fall någon från en ny generation, den sjätte sedan anfadern KA som gett namn åt stiftelsen?

Enligt Affärsvärlden finns det 27 unga män och kvinnor i denna generation att välja emellan. Vem det blir är inte bara en intressant personnyhet. Det får också återverkningar på vilken gren av familjen som har makten.

Marcus barn är de äldsta och på pappret de som kanske är mest redo att ta över. Men på senare år har Pirres gren, med sönerna Jacob och Peter, dominerat sfären. När Axel nu är borta, ska denna gren flytta fram sina positioner ytterligare?

Problemet var att få verkligen läste rapporten. Om man faktiskt läser vad forskarna skriver i sina underlag står det inte att valfriheten misslyckats. Det står två saker. Det ena är att det finns förbluffande lite data och statistik om valfrihetens effekter. Det andra är att det lilla fakta vi har snarast pekar på små förbättringar än försämringar. Allt i rapporten var i princip kända fakta. Det är ett mysterium hur detta kunde bli kanonfoder för Ung Vänster.

Missen i rapporten var inte att man gav fel svar, utan att man ställde fel fråga. »Konkurrensens konsekvenser« löd titeln – underförstått att det finns en enda valfrihet att ta ställning till.

Valfrihet är inte en privat marknad, det är en politiskt skapad marknad. Vi drar in pengarna via skattsedeln och återlämnar en summa öronmärkta pengar till medborgarna. Poängen är att valfriheten utjämnar köpkraften jämlikt för var och en, utan att som i monopol ta ifrån individen kundmakten.

Precis allt beror då på hur systemet är riggat. Malmö stadshus skulle exempelvis kunna skicka en check på 77 000 kronor hem till varje skolelev i kommunen med uppmaning att fritt välja hur man skulle utbilda sig. Det vore i sanning »valfrihet«, men en idiotisk sådan. Utfallet beror på hur man får »pengen«, hur stor den är, vilken information man får, hur man kan byta.

För att ta ett verkligt exempel: Vårdval Halland och Vårdval Stockholm handlar båda om att välja primärvård. Men i Halland har politikerna varit noga med att den vårdcentral du är ansluten till har starka ekonomiska incitament att hålla dig så frisk som möjligt. I Stockholm kommer den största intäkten per patientbesök. Föga förvånande har antalet patientbesök ökat snabbt i samband med Vårdval Stockholm, och misstanken finns att det inte bara handlar om det är lättare att träffa doktorn.

Det värsta exemplet på dåligt designad valfrihet är gymnasieskolan. Gymnasierna tävlar om elever, som i sin tur tävlar om attraktiva högskoleplatser med sina betyg. Och vem sätter dessa hett eftertraktade slutbetyg? Skolornas egna lärare. Ärkeängeln Gabriel hade inte kunnat sätta rättvisa betyg i ett sådant system. Betygsinflationen skenar med orättvisa som följd.

Här finns en enkel lösning inom räckhåll: oberoende examinatorer som sätter betygen, det som kallas modern studentexamen. Men där har utbildningsdepartementet ryggat, inför minnena av 1950-talets studentexamen. Ett annat argument är att det är dyrt. Men kostnaden kommer i slutet av en utbildning som kostat staten miljoner, och betygssättning tar också arbetstid.

Det finns enormt mycket att göra. Mikroekonomin visar hur man med enkla grepp kan undvika »skimming«, att välfärdsföretag bara skummar de mest lönsamma kunderna, eller »parking«, att bara »parkera« de mest passiva kunderna till lägsta kostnad.

Tyvärr har debatten aldrig tagit sig förbi det läge SNS-rapporten hamnade i – för eller emot valfrihet. Det som började med dagiset Pysslingen på 1980-talet och hela tiden har varit en slags medelklassens underifrånrevolt mot dåliga statliga monopol. Ingen har tagit sig an att reda ut begreppen. Även bland borgerliga väljare är det snudd på omoraliskt att tjäna pengar på vård eller dagis, till skillnad från läroböcker, mediciner och ambulanser. Entreprenörerna förväntas investera miljoner i nya skolor och vårdcentraler med äran som tack.

Socialdemokraterna exploaterar valfrihetsskepsisen och nya moderaterna håller, med undantag av Filippa Reinfeldt, mycket låg profil. Samtidigt inser alla att vi varken kan frysa läget där vi är i dag, då staten fortfarande dominerar stort som producent i alla välfärdssektorer, eller återföra välfärden i statlig ägo. Ingen tror att det offentliga utan konkurrens snabbt kommer innovera och kvalitetsförbättra. Ingen vill heller att bara de rika ska kunna välja.

Vi har inget val. Vi måste våga välja rätt valfrihet.

***

FÖR ÖVRIGT är det synd att Angeles Bermudez-Svankvist är en sådan otroligt bra och dynamisk chef för Arbetsförmedlingen. Det leder till att politikerna tror att AF klarar vad som helst och i stället för att minska kostnaden att anställa, pumpar in ständigt fler miljarder i AF:s byråkrati som enligt utvärderingarna inte förmår skapa jobb.

Det började med att SNS forskningschef Laura Hartman publicerade en rapport vars slutsats var att det inte finns något vetenskapligt stöd för att privatiseringarna i välfärdssektorn har lett till att effektiviteten och kvaliteten har ökat. Svenskt Näringsliv och ett antal tongivande högerdebattörer gick i taket och anklagade Hartman för att bedriva ideologisk pseudoforskning.

Två veckor senare – i onsdags – avgick hon. Enligt SNS vd Anders Vredin slutade hon »på egen begäran«. Hartman själv talade om »starka intressen i den här typen av frågor«, vilket gjorde det omöjligt för henne att bedriva forskning och delta i samhällsdebatten.

Timmar senare sa statsvetarprofessorn – och tidigare forskningschefen – Olof Petersson upp sig från sin anställning som forskningsrådgivare åt SNS. »SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten«, löd motiveringen.

Så smulades decennier av ackumulerad trovärdighet, som SNS vunnit just genom att hålla sig borta från polemiken när det stormat kring allt från planhushållning till löntagarfonder, sönder på bara några dagar. Och som vd:n Anders Vredin skriver i SNS verksamhetsberättelse för 2010: »Trovärdighet är helt avgörande för den som vill kunna forma konkreta policyråd.«

En blond man begär ordet. Med späd röst ställer han en lång, på ytan invecklad fråga, som egentligen inte är särskilt komplicerad och går att sammanfatta på ett enkelt sätt: Om den svenska ekonomin nu går så bra, varför inte genomföra några större tillväxtreformer? Med vilket den spenslige mannen menar uppluckring av arbetsrätten och skattesänkningar.

Mannen är Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt Näringsliv, och den första svarssmockan kommer omedelbart.

– Stefan är ett bra exempel på ett riktigt särintresse. Det är aldrig nog och aldrig tillräckligt. Vi har starkast tillväxt i alla industriländerna. I Europa är det bara Polen som är i närheten av oss. Då säger Stefan att vi gör för lite.

Strax därpå, en ny vänsterkrok.

– I Stefans perspektiv är det i balansen på arbetsmarknaden som skon klämmer. Företagarna ska få mer makt och de anställda mindre makt. Man får ha en sådan ideologisk uppfattning. Det är helt okej att Stefan har den, och att Svenskt Näringsliv har den. Jag har inte den. Jag tycker inte att det finns forskningsstöd och belägg för att det skulle vara en rimlig beskrivning.

Fölster sjunker djupt in i sin uppknäppta kostymskjorta. Finansministern levererar en avslutande uppercut.

– Vi har olika syn, det är delvis en ideologisk motsättning. Men det är också Stefans jobb att säga att det alltid ska vara mer, och jag köper att det är hans jobb.

Säger Anders Borg och fnissar nervöst.

I »Ekots« lördagsintervju ett drygt år tidigare har han sagt att Svenskt Näringsliv uppträder som ett särintresse »för mycket rika personer«, vilket fått dåvarande ordföranden Signhild Arnegård Hansen att kalla Borg för »okunnig« och »populistisk«. Den här Almedalsveckan förkunnar Fredrik Reinfeldt på DN Debatt att moderaterna ska bli »allmänintressets« parti. I talet i dalen utanför biblioteket driver han in budskapet. Vilka som står i skottlinjen sägs aldrig rakt ut. Inte av statsministern. Men av finansministern.

Svenskt Näringsliv – ett riktigt särintresse.

Näringslivets hus, Svenskt Näringslivs huvudkontor, elva månader senare.

I ett chefsrum, vid ett avlångt konferensbord, sitter Lars-Göran Johansson. Sedan hösten 2010 är han vice vd i Svenskt Näringsliv och högsta ansvarig för kommunikation och opinionsbildning.

Organisationen som decenniejubilerar i år är Sveriges enskilt största opinionsbildare med ett kapital på nära 10 miljarder kronor. Varje år lägger arbetsgivarna flera hundra miljoner på lobbying och marknadsföring. Det är ett slagskepp inom pr och lobbying som Johansson leder.

Intill honom sitter hans senaste stjärnrekrytering, moderaternas förre kommunikationschef Pär Henriksson.

De har en plan.

Vid upprepade tillfällen de senaste åren har Almedalen varit en scen för en stadigt stegrande konflikt mellan arbetsgivarna och regeringen. En arena för en borgerlig splittring som har blivit allt-mer besvärande och offentlig.

Duon vid konferensbordet vill ändra på det, även om de inte säger det rakt ut. Men Svenskt Näringslivs program för årets Almedalsvecka talar sitt tydliga språk.

I fjol hade seminarierna rubriker som »Självmål i sysselsättningspolitiken«, »En ekonomisk politik för nästa mandatperiod« och »Miljörätt – hur kunde det bli så fel«. Hårda, klassiska käpphästar för arbetsgivarna. Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström och Stefan Fölster svingar mot regeringen.

I år är tonläget det rakt motsatta. Inga skattefrågor. Ingen arbetsrätt. Ingen udd mot regeringen.

Urban Bäckström leder ett seminarium om globalisering. Stefan Fölster ett om ungdomars karriärer.

Hur gick det här till? Vad har egentligen hänt med Svenskt Näringsliv? Och hur var det med den där konflikten?

Partiet och arbetsgivarorganisationen. Två skott från samma träd, planterade av samma man, med något års mellanrum i början av 1900-talet.

Våren 1902 strejkade den nybildade Landsorganisationen för en rösträttsreform. Under cylinderhattarna formades tanken: Det behövdes en samlande kraft även hos arbetsgivarna. På hösten samma år mötte ett gäng upp i Spegelsalen på Grand Hôtel i Stockholm och grundade Svenska Arbetsgivareorganisationen, SAF.

En av männen under kristallkronorna var Gustaf Fredrik »Dick« Östberg, konservativ riksdagsman i andra kammaren från Stockholm. Den pincenéprydde Östberg blev inte SAF:s första ordförande. Men som långvarig nummer två på posten kanske den viktigaste. Under hans regim göts fundamentet för organisationen.

Även partiet föddes i en motreaktion, också denna med »Dick« Östbergs namnteckning på handlingarna. Det Socialdemokratiska arbetarpartiet hade grundats år 1889. En oktoberkväll gick Östberg och några likasinnade riksdagsmän till en krog vid Brunkebergstorg i centrala Stockholm för att bilda allmänna Valmansförbundet.

När moderaterna firade 100 år för några år sedan höll Fredrik Reinfeldt tal och frammanade födelseögonblicket:

– Tänk er att få ha suttit med i bakgrunden och lyssnat när de träffades på restaurang Runan den 17 oktober 1904.

Om Reinfeldt, teleporterad ett sekel tillbaka i tiden, hade spetsat öronen i cigarrökens dimmor skulle han ha fått veta vilka de två gemensamma ben som partiet och arbetsgivarorganisationen skulle komma att stå på under det kommande seklet. Allmänborgerliga plånbokskrav å ena sidan, ren beställningspolitik från arbetsgivarna å den andra. I Allmänna valmansförbundets första partiprogram står till exempel att partiet ska rikta »krav på att det direkta skatteväsendet ordnades så att trygghet och rättvisa skapades för den enskilda«. Men även att det ska kräva lagar »för bevarande av arbetsavtalets okränkbarhet och skyddandet av den enskildes rätt att fritt få arbeta«.

Till skillnad från LO, som alltid haft en formell relation till socialdemokraterna, blev SAF:s officiella inställning att aldrig stödja något enskilt parti. Inofficiellt förblev dock banden starka till moderaterna, som Allmänna valmansförbundet senare bytte namn till.

Saltsjöbadsavtalet 1938 kom att eliminera en hel del av arbetsgivarnas mer politiska profil. SAF:s kanoner stod i magasinen och dammade i nära tre decennier. Leif Cassel, riksdagsledamot för högern, från 1950 till 1970, sammanfattade direktörernas tamhet under Erlanderåren i sina memoarer:

»Det finns få saker som på mig gjort ett så rörande naivt intryck som den svenska storfinansens sätt att umgås med politiken. I nästan alla lägen försöker man stå så väl till boks som möjligt med den sittande regeringen, bara därför att den sitter där den sitter. Maktpositionen som sådan imponerar till den grad att storfinansens företrädare bockar sig som välkammade skolpiltar.«

Vapenvilan varade till slutet av 1960-talet. Väckt av vänstervindarna inledde SAF då ett nytt arbete för att bli en tongivande kraft politiskt. Initiativtagare var chefen för den nyinrättade Avdelningen för samhällskontakt, Sture Eskilsson.

Den finlemmade Eskilsson kom som 27-åring till SAF-borgen på Blasieholmen. Han hade läst ekonomi och statsvetenskap i Uppsala och umgåtts med intellektuella som Tage Danielsson, Hatte Furuhagen och Anders Ehnmark. Han kände bättre än någon av farbröderna på SAF vindarna som svepte genom studentkorridorer och verkstadsgolv.

I sin analys fick han också hjälp av en ny höger.

»Antagligen var det hösten 1967 som tre unga, bekymrade män klev in på mitt kontor på SAF. Det var Carl Bildt, Per-Magnus ›Peje‹ Emilsson och Anders Wijkman. De var, hade varit eller skulle bli ordförande i FMSF [Fria moderata studentförbundet]. Deras bekymmer var näringslivets nonchalans inför dagens debatt bland unga människor«, skriver Sture Eskilsson i sina memoarer 2005.

År 1971 författade Sture Eskilsson ett pm. Budskapet var att organisationen, vid sidan av sin roll som part på arbetsmarknaden, borde bli en aktiv opinionsbildare för marknadsliberalism och företagande. Skriften blev rikskänd när vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront satte den på sin förstasida. Rubriken löd: »SAF:s hemliga PM – Hur arbetsköparna vill styra våra åsikter«.

SAF:s metamorfos till opinionsbildare märktes i en lång rad av seminarier, debattartiklar och publikationer. Plattform var dels SAF självt, dels ett antal sidoorganisationer. Viktigast var tankesmedjan Timbro, där en ny generation moderater fick värme och näring att växa. Bildt och Emilsson är nämnda. I samma opinionsåker grodde profiler som Mats Svegfors, Per Unckel, Gunnar Hökmark och Ulf Adelsohn.

Det folkliga genombrottet för SAF kom 1983 med demonstrationen den 4 oktober mot löntagarfonderna. Här drev arbetsgivarna de i fondfrågan pacificerade borgerliga partierna framför sig. En borgerlig allmänhet vaknade ur sin dvala och slöt upp i kampen. I sin slutgiltiga form blev fonderna en halvmesyr, vilket gav ansenlig politiskt råg i arbetsgivarnas ryggar.

Under millenniets sista två decennier gick SAF och moderaterna mer eller mindre i takt, som en produkt av personkopplingarna och intressegemenskapen. SAF:s ordförande under åren 1989 till 1996, Ulf Laurin, var till exempel engagerad moderatpolitiker och satt ett tag i partiets styrelse. Den Carl Bildt-ledda regering som tog makten 1991 hade både i personer och åsikter en tydlig SAF-profil men fick till följd av krisen aldrig riktigt möjlighet att genomföra något systemskifte. De stora ideologiskiftena kom i stället av nödtvång, oaktat färg på regering. Som skattereformen i början av 1990-talet och saneringen av den offentliga sektorn senare.

Sverige blev också ett annat, långt mer företagsvänligt och liberalt – inte så lite på grund av arbetsgivarnas trägna lobbyism. Lägg därtill EU-medlemskapet. Segern i folkomröstningen 1994 berodde till stor del på framgångsrikt kampanjande från arbetsgivarorganisationen. När svensk ekonomi repade sig i slutet av 1990-talet stod det klart att SAF hade vunnit, om än inte i parlamentet så i den offentliga debatten och i verkliga livet.

Behovet av en tydlig motpart är centralt i all opinionsbildning. Nu var företagarnas röda demon bortjagad. Inte konstigt att SAF som politisk aktör inför millennieskiftet gick in i en ny dvala. En passivitet som skulle leda till en nyordning för den svenska borgerligheten. Både i partiet och i arbetsgivarorganisationen.

Två organisationer i kris, nästan samtidigt, ganska precis ett sekel efter födelsen. Om man ska förstå den process som leder fram till det som hände mellan Borg och Fölster i Almedalen i fjol måste man börja här. I de första åren efter millennieskiftet.

Även denna gång var arbetsgivarorganisationen först ute. Det var i mars 2001 och beskrevs som en sammanslagning. Men i realiteten handlade det om ett övertagande. SAF slukade storföretagens organisation Industriförbundet och bytte namn till Svenskt Näringsliv.

Den första tiden efter fusionen blev dock mödosam. Sammanslagningen krävde resurser och tid från ledningen. Parallellt pågick en diskussion om den nya organisationens inriktning. Vänsterdemonen var borta och rollen som direkt part i löneförhandlingarna var historia. Vad skulle man göra nu?

Det dröjde ända till 2003 innan Svenskt Näringsliv på allvar försökte besvara på den frågan. Då tog Ebba Lindsö tog över som vd. Hon hamnade dock i trubbel omgående. Nejet i EMU-omröstningen hösten 2003, just före hennes tillträde, var ett hårt slag för organisationen, som lagt stora pengar och resurser på kampanjen. Att Lindsö själv andats kritik mot EMU (en skepsis som för övrigt delades av Sture Eskilsson) gjorde inte hennes inträde lättare.

Lindsös strategi blev svårsmält för en del. I praktiken drev Svenskt Näringsliv samma agenda som tidigare – sänkta skatter och avreglerad arbetsrätt, men Lindsö ville också klippa de politiska banden och slopa den tidigare konfrontativa strategin.

»Vi var tvungna att lägga om kursen. Sluta med högerslängar. Sluta med att ha en ›von oben‹-attityd«, skriver hon i sina memoarer »Livet, makten och konsten att våga vara sig själv«. Svenskt Näringsliv deltog i de så kallade tillväxtsamtalen med Göran Persson och hans regering. En kanske inte helt lyckad strategi. Dåvarande ordföranden Signhild Arnegård Hansen analyserade misslyckandet i sin bok »Våga«.

»I efterhand har jag insett att vi var alltför blåögda. Vi lät oss bli indragna i ett slags charad, ett politiskt spel arrangerat av Persson där syftet inte var att lyssna utan vinna tid och desarmera näringslivets offentliga kritik mot de förslag som regeringen förhandlade fram med samarbetsparterna. Jag var för politiskt oerfaren för att märka att vi blev utnyttjade.«

Svenskt Näringsliv tog alltså under 2003 och 2004 flera steg bort från moderaterna. Det innebar inte att arbetsgivarorganisationen övergav sina kärnideal, men ledordet skulle nu vara pragmatism.

Samtidigt hände saker i moderaterna. Ebba Lindsö beskriver intrycken hos arbetsgivarna i sina memoarer:

»Fredrik Reinfeldt hade tagit över moderaterna, han kom med överraskande utspel. Han arbetade nära Anders Borg, en kille som mina kollegor på [finansfirman] Transferator hade anställt som analytiker. De hade försökt att presentera oss för varandra vid några tillfällen, men jag hade aldrig haft tid. Nu hade Fredrik och Anders slagit in på en helt ny resa för moderaterna. Det kom än det ena än det andra utspelet från dem som inte riktigt stämde överens med vad de tidigare hade stått för. Det började bli lite oro i lägret. Vart var de på väg?«

Det finns en viktig poäng i historien om hur Fredrik Reinfeldt, gruppledare i riksdagen, manövrerade ut partiledaren Bo Lundgren. Till sin hjälp hade Reinfeldt partisekreterare Sven-Otto Littorin och kanslichefen Anders Borg, båda rekryterade av Lundgren.

Det var dåvarande riksbankschefen Urban Bäckström som först rekommenderat Borg till Bo Lundgren. Bäckström hade varit moderat statssekreterare under Bo Lundgren i Bildt-regeringen. Som riksbankschef hade han anställt den unge Borg som en av sina ekonomer.

Fredrik Reinfeldt berättar i Mats Wiklunds intervjubok »En av oss?«.

– Urban Bäckström /…/ säger att nu måste du få in någon som får ordning på ekonomin. Ni har blivit underkända. Så Anders flyttas in som kanslichef och Bosse tänker väl att nu har jag byggt mitt team för framtiden. Men problemet för honom är ju att jag pratar med Sven Otto och Anders och vi gör samma analys.

Det var en yngre generation som tog över partikansliet på Schönfeldts gränd i Gamla stan. Visserligen inga totala outsiders. På 1990-talet hade Littorin ett tag jobbat på SAF (uthyrd från pr-byrån Kreab). Men i deras meritförteckningar syntes sällan Timbro eller någon av de andra aktörerna i den så kallade »sfären« kring arbetsgivarorganisationen.

Anders Borg hade också med sig en egen analys om vad som var fel med Sverige. Idéerna hade han prövat på den tidigare moderatledningen, men då fallit på hälleberget. I slutet av 1990-talet hade Gunnar Hökmark postat partiets ekonomiska riksdagsmotion till Borg som då jobbade på SE-banken och bett om feedback. Anders Borg räknade på förslagen. Som Anita Kratz skriver i boken »Ensamvargen«:

»Han kom fram till att politiken i stora delar var ogenomförbar och att det fanns stora hål i budgeten. Han skrev också att förslagen på skattesänkningar inte motiverade folk att arbeta mer. Framförallt tyckte Anders Borg inte om de dramatiska ord som moderaterna använde om arbetsrätten. Han tyckte att reglerna på arbetsmarknaden fungerade bra. /…/ Synpunkterna mailade han till Gunnar Hökmark som inte gillade vad han fick läsa och lade Borgs uträkningar i skrivbordslådan.«

De nya moderaterna lanserades i ett antal steg under 2004, i något som lät som en direkt markering mot arbetsgivarna. Slut med skattesänkningar för företagare. Inga ändringar i Las.

Liksom många andra förstod inte arbetsgivarna till en början omfattningen av moderaternas ompositionering. Sture Eskilsson nämner Reinfeldts namn en enda gång i sin bok om SAF:s och Timbros historia, från 2005.

»Den nye moderatledaren, Fredrik Reinfeldt, har prövat en annan taktik. Tanken synes vara att flytta politiken så nära socialdemokraterna att måltavlan försvinner ur sikte. /…/ Kvar blir strider om marginella skillnader i fråga om skatter och bidrag. Taktiken verkar inte ha lyckats.«

Om arbetsgivarna klagade på den nya inriktningen blev partiledningen bara glad. Vid något tillfälle firades, enligt uppgift, med tårta på kansliet. Kritik från höger var en del av själva strategin i de nya moderaterna. Svenskt Näringslivs turbulenta år var på det hela taget en gudagåva för partiet. Och på sitt sätt också en förutsättning för att det kunde byta riktning så i grunden. Lindsös ointresse för moderaterna – hon sitter numera i kristdemokraternas partistyrelse – och förhandlingarna med s-regeringen gav partitopparna handlingsfrihet.

Till skillnad från Sture Eskilssons spådom i memoarerna var det Svenskt Näringsliv, inte partiet, som förlorade mest på moderaternas förflyttning. Ebbba Lindsö beskriver i sin bok förvirringen som uppstod bland medlemmarna.

»Många tappade sin politiska hemvist. De gamla bastionerna hade inga riktiga försvarare. Och värst var att de inte ens kunde lita på Svenskt Näringsliv. Den gamla arbetsgivareföreningen SAF hade alltid varit en trygg garant för ett försvar av högerflanken på den partipolitiska skalan. Nu fanns ingen där. Det blev en tomhet som födde aggression.«

En aggression som Ebba Lindsö själv delvis blev offer för. I februari 2005 fick hon sparken från organisationen.

Hon ersattes av en riktig moderat. Och inte vem som helst. Urban Bäckström, han som två år tidigare talat så väl om Anders Borg.

Janerik Larsson tackar nej till både kaffe och bulle. Han sitter i Fokus konferensrum en varm måndag i slutet av maj i år. Några dagar tidigare har han varit på Svenskt Näringslivs årsstämma i Göteborg och fått 50 000 kronor för »framstående insatser i den svenska samhällsdebatten i Curt Nicolins anda«.

Om man ska förstå den svenska arbetsgivarorganisationens förhållande till politiken är det Janerik Larsson man ska tala med. Som Sture Eskilssons adept och efterträdare har Larsson i praktiken varit SAF:s politiska röst. En stämma som dock sällan har hörts i offentligheten, men vars osynliga hand legat bakom floder av böcker, rapporter och artiklar.

Det var inte konstigt att det var till Janerik Larsson som Urban Bäckström vände sig 2005, när han ville göra en återställare på Svenskt Näringsliv. Lindsös folk kastades ut. Med en stabil moderat vid rodret och SAF:s lobbyistlegendar intill på kommandobryggan skulle kanonerna åter rullas ut på Svenskt Näringslivs däck.

– Min strategi har alltid varit att teckna problem, säger Janerik Larsson på sin sävliga helsingborgska.

Till skillnad från sin föregångare, som var moderat, har Larsson alltid varit folkpartist. Som sådan har han varit mån om att bearbeta alla partier. Främst borgerliga, men också socialdemokrater. Som ska övertygas om vad som är det stora problemet i samhället.

– Jag brukar alltid säga till alla kunniga experter på Svenskt Näringsliv, att om ni inte lyckas övertyga folk om att det finns problem kommer ingen att vara intresserade av era lösningar, oavsett hur briljanta de är. Att direkt köra ut lösningar är en kommunikativt alltför komplicerad strategi, det leder lätt till att debatten fokuseras på någon detalj i lösningen.

Sommaren 2005 fanns ett färdigt problem att sätta tänderna i. I maj hade utredaren på LO Jan Edling sagt upp sig efter att ha försökt publicera en rapport om arbetsmarknaden som stött på kritik internt. Edling pekade i rapporten på arbetsmarknadspolitikens oförmåga att sätta folk i riktiga arbeten.

Rapporten var en våt dröm för Svenskt Näringsliv. Den närstående tankesmedjan Timbro ställde omedelbart upp och publicerade texten. Även om Edling aldrig använde själva ordet, handlade den om världsbilden som den politiska högern vid denna tid ville hamra in: utanförskapet. Att omkring en miljon svenskar mer eller mindre permanent stod utanför arbetsmarkanden.

Det var exakt samma problemterm som nya moderater och alliansen hade börjat trumma in. Rubriken på moderaternas budgetmotion den våren var just: »Bryt utanförskapet: Gör det lönsamt att arbeta«. Ordet skulle upprepas i debattartiklar, tal och rapporter från både alliansen och Svenskt Näringsliv fram till valet 2006.

Samma formulering, alltså. Men förslagen till lösningar var som natt och dag.

Svenskt Näringsliv lade tonvikten på det gamla vanliga: sänkta skatter för företag och företagare samt förändrad arbetsrätt. Morgonen efter valsegern publicerade Svenskt Näringsliv en rapport, signerad Urban Bäckström, med rubriken »Nubörjar jobbet – ett manifest för 500 000 jobb. Då, om inte förr, blev det tydligt hur långt från varandra arbetsgivarna och moderaterna hade hamnat.

Helgen den 20–21 januari 2007 rörde sig ett djupt lågtryck snabbt över Mellansverige. Snö, regn och stormvindar höll färjor i hamnar och flygplan på marken. Blixthalkan på lördagskvällen orsakade ett flertal trafik­olyckor och tvingade bussarna kvar i sina garage.

Om trafikproblemen kunde man läsa i Dagens Nyheter på söndagen. Men det bör inte ha varit ovädret som drog till sig finansminister Anders Borgs uppmärksamhet vid frukostbordet den här dagen.

På sidan sex, debattsidan, fanns en bild på Urban Bäckström som hällde upp en kopp kaffe. Ovanför rubriken: »Regeringens sparande hotar sysselsättningen i Sverige«. Bäckströms artikel handlade om det så kallade överskottsmålet i statsbudgeten. Den lag som, formellt uttryckt, kräver att det ska råda ett överskott på två procent över konjunkturen för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn.

På 1990-talet var denna regel i budgetlagen en favorit hos borgerligheten. Då lade den hämsko på spendersugna socialdemokrater. Vid den här tiden, i »superkonjunkturens« tidevarv med ständiga överskott, hade den i arbetsgivarnas ögon förvandlats till ett sätt för statsmakten att hamstra medborgarnas kapital. Enligt Bäckströms beräkningar i artikeln närmare bestämt 60 miljarder kronor som skulle kunna användas till – just det, sänkningar av en hel radda skatter, varav borttagande av värnskatt och slopande av de så kallade 3:12-reglerna för företagare.

Med illa dold ilska frågade Bäckström: »Hur kan då en liberalt sinnad regering utan vidare göra en omfattande överbeskattning och en offentlig förmögenhetsuppbyggnad till en hörnpelare i sin finanspolitik?«

Några dagar senare tog Anders Borg den kastade handsken. I hans svar på DN Debatt, med rubriken »Överskottsmålet ska bestå under hela mandatperioden«, tog han direkt strid med Bäckström. Han lanserade dessutom ett särskilt finanspolitiskt råd, som skulle utvärdera vad han gjorde med pengarna. Rådet kunde tolkas som en pik till Svenskt Näringsliv. Finansministern förkunnade att han ville ha vassare utvärderare än Urban Bäckström.

Janerik Larsson berättar att de på Svenskt Näringsliv blev överraskade över styrkan i reaktionerna:

– Den artikeln fick en så enorm effekt. Jag tror inte att Urban – eller för den delen jag – riktigt förutsåg kraften i reaktionen. Det kom så kort efter att Reinfeldt-regeringen tillträtt, vid en tidpunkt då de hade problem med statsrådstillsättningar och med opinionsundersökningar som dalade i raketfart. Urbans artikel var mycket balanserad och försynt, och upplevdes som ett mycket större ifrågasättande än vad den egentligen var.

Artiklarna kanske inte tilldrog sig så mycket uppmärksamhet utanför ekonom- och politikerkretsar, men efter den här debatten rådde krig mellan Borg och Bäckström. En animositet som skulle explodera på allvar ett drygt år senare. Närmare bestämt i Almedalsveckan 2008.

Det var mot slutet av politikerveckan som någonting brast för Urban Bäckström.

På torsdagen hade han och Svenskt Näringsliv haft sin skattehearing i kongresshallen på Wisby Strand. Seminariet, med den före detta socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt, Saco-ordföranden Anna Ekström och tidigare Metallordföranden Göran Johnsson hade fått fin medieuppmärksamhet. Både Feldt och Johnsson hade efterlyst en bred skatteuppgörelse, och allmänt samförstånd hade rått om slopad värnskatt och sänkta arbetsgivareavgifter.

Och så på fredagen kom Anders Borg och förstörde. Lanserade ett förslag som var ett grundskott mot grundläggande svenska skatteprinciper. Bäckström var tvungen att boka om sina flygbiljetter och stanna kvar i Visby för att ta debatten.

Förslaget som gjorde vd:n för Svenskt Näringsliv så irriterad den här dagen innehöll visserligen ett förslag om sänkt bolagsskatt, från 28 till 25 procent. Men sänkningen skulle finansieras med slopandet av ett ränteavdrag som många storföretag använde sig av för att minska just sin bolagsskatt. Några av arbetsgivarorganisationens tyngsta huvudmän skulle i ett slag få en ökad skattebörda på miljardbelopp.

Men inte bara innehållet provocerade Bäckström. Det var också sättet han hade fått reda på förslaget. Som han uttryckte det i den pressrelease som han skickade ut på fredagen:

»Finansieringsförslaget baseras på en rapport som tre tjänstemän på Skatteverket tagit fram, och som finansdepartementet mitt i sommaren skickat ut på remiss till den 14 augusti.«

Senare fick Borg visserligen backa från idén om ränteavdraget. Men den heta debatten där i Visby hade bara understrukit avgrunden mellan finansdepartementet och Svenskt Näringsliv.

Även på lägre nivå på finansdepartementet finns en utbredd skepsis mot arbetsgivarna.

– När vi ser deras telefonnummer i nummerpresentatören brukar vi inte svara, som en uttrycker det, halvt på skoj.

En annan person som Fokus talat med på departementet understryker att det verkligen finns »en fundamental skillnad i fördelningspolitiska ambitioner« mellan dem och arbetsgivarna. Andra vittnar om hur tjänstemännen på »finansen« tycker att researchkapaciteten på Svenskt Näringsliv inte håller måttet. Inte som den gjorde under SAF-tiden:

– Det finns ju ingen där som man kan snacka budget med längre.

Bråket med Borg har varit problematiskt för Svenskt Näringsliv. Skatterna är ju ett avgörande område för arbetsgivarna. Särskilt skattesituationen för egenföretagare, där diskussionsklimatet mellan moderaterna på finansdepartementet och Svenskt Näringsliv i perioder befunnit sig långt under nollpunkten. Som en dag 2008 då organisationens grupp för små och medelstora företag träffade statssekreteraren Ingemar Hansson.

Hansson – i dag generaldirektör för Skatteverket – sägs vara en i grunden humoristisk figur i intima sammanhang, men med en förmåga att blir hård i offentligt umgänge. Och på andra sidan bordet satt nu folk som han ville vara kärv emot.

– Det finns två typer av företag, dels den typen av företag som Skatteverket har upptäckt, dels de som Skatteverket ännu inte har upptäckt, ska Hansson ha sagt utan att direkt avslöja om han skämtade.

Ingemar Hansson har inte velat medverka i denna artikel. Janerik Larsson säger att han inte minns de exakta orden vid mötet.

– Jag kan bara säga att han vann inga röster där. Och jag är övertygad om att relationerna med finansdepartementet i skattefrågor är bättre efter Ingemar Hansson.

Också utanför finansdepartementet har relationerna mellan arbetsgivarna och moderaterna varit usla. Arbetsmarknadsdepartementet är en annan moderatledd del av regeringen som fallit in i skällandet på Svenskt Näringsliv. Diskussionen där har gällt arbetsrätten. I synnerhet lagen om anställningsskydd, Las, där regeringen inte rörde sig många millimeter under den första mandatperioden. Arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin bedrev under sina år på posten verbalt skyttegravskrig med Svenskt Näringsliv. Hans ständiga försvar av Las och den svenska arbetsmarknadsmodellen retade gallfeber på organisationens olika representanter.

– Ju längre bort man kommer från Storgatan, ju bättre fungerar turordningsreglerna och den svenska arbetsrätten, sa Littorin till tidningen Kommunalarbetaren så sent som i juni 2010.

Och fick svar på tal från Magnus Larsson, ordförande i dess grupp för små och medelstora företag:

– Moderaterna hävdar att turordningsreglerna i Las fungerar bra, det visar tyvärr på en bristande verklighetsinsikt.

Statsrådsberedningen, alltså statsminister Fredrik Reinfeldts kansli, är en tredje kontaktyta där ett antal konflikter med Svenskt Näringsliv har noterats. Här finns i dag den person inom borgerligheten som, efter Janerik Larsson, varit den mest framgångsrika opinionsbildaren – tidigare partisekreteraren och nuvarande statssekreteraren Per Schlingmann.

Även Schlingmann har varit ute och gormat på svenska företagare. I två debattartiklar, 2009 och 2010 i SvD respektive Expressen, efterlyste han bland annat »ett progressivt näringsliv« som borde bidra mer till att hjälpa Sverige ur finanskrisen. Vilket dåvarande ordföranden Signhild Arnegård Hansen omedelbart förkunnade som »flummiga påhopp«.

Hur Schlingmann ser på relationerna med Svenskt Näringsliv i sitt nya jobb får vi inte veta. Via en pressekreterare avböjer han en intervju, och mejlar i stället några meningar:

»Regeringens grundläggande inställning är att söka upp samhällsproblem och finna svar på hur de kan lösas. Det görs bland annat genom resor och möten med människor /…/ Det görs också genom att statsråd har löpande kontakt med intresseorganisationer. På arbetsmarknadssidan finns det flera aktörer. Svenskt Näringsliv är en. TCO, LO, Saco är tre andra.«

I ett av de sista avsnitten, i den sjunde och sista säsongen av tv-serien »The West Wing« utspelar sig en politisk konflikt mellan den nyvalda men ännu inte tillträdda demokratiske presidenten Matt Santos och den avgående Jed Bartlett. I avsnittet – som heter »Transition« – ringer Santos upp Kinas ledare och kritiserar den avgående presidenten för att vara svag i den pågående konflikten i Kazakstan, vilket får Bartlett att gå i taket – utåt. Tilltaget förbryllar pressen och rådgivarna då det ju handlar om två partikollegor. Senare visar det sig att trätan bara var spel. Bartlett och Santos hade gjort upp om utspelet för att lura Beijing och Moskva, för att skrämma dem och därigenom ge mer utrymme för den avgående presidenten att agera »mjukare«

En av de personer med insyn i Svenskt Näringsliv som Fokus har pratat med lyfter fram just denna scen för att beskriva organisationens förhållande med regeringen. Att konflikten är del av ett spel, regisserat av bland andra Janerik Larsson, där Svenskt Näringsliv genom att ställa sig på högerkanten skräms med att det finns ett mer mörkblått alternativ, får alliansens politik att verka mer centrisk. Ett sådant spel ger fördelar för moderaterna såväl i väljarkåren som i riksdagen. Angrepp mot direktörer vinner alla partier på. Och framstår man som mer av ett mittenparti får man andra partier att lättare sätta sig i samma förhandlingsrum.

Men enligt samma spel kommer arbetsgivarnas krav förr eller senare att uppfyllas. I skymundan, och i mindre steg.

Det är också slutsatsen från personer i den politiska vänstern som Fokus har talat med om en eventuell konflikt.

– Spel för gallerierna, som en person inom fackföreningsrörelsen uttrycker det.

När Arbetarrörelsens Tankesmedja år 2009 i rapporten »Makten över debatten« granskade de borgerliga opinionsorganisationerna nämndes heller inte minsta stridighet med moderater.

Så vad har vi att göra med, är det bara spel eller en verklig konflikt?

Ett sätt att svara är att granska den politik som alliansregeringen faktiskt har fört, bakom kulisserna. Har regeringens genomförda beslut inneburit ett dåligt facit för arbetsgivarorganisationen?

Ytligt sett är det så. Få av de större reformer som arbetsgivarna efterfrågade dagen efter valet har sett dagens ljus. Inga större ändringar i arbetsrätten, ingen större förändring av 3:12-reglerna (beskattning av företagare). Att regeringen genom borttagen avdragsrätt för a-kassan bidragit till strömhopp från facket, välkomnas nog av arbetsgivarna men står knappast högst på önskelistan.

Samtidigt finns flera regeringsbeslut som faktiskt gått i arbetsgivarnas tecken.

Till att börja med noterade Svenskt Näringsliv en storseger i regeringens kärnkraftsbeslut från 2010, där centerpartiet svängde och skrotade kravet på avveckling. Om någon fråga står högt på åtminstone storföretagarnas önskelista så är det en tryggad energiförsörjning. Får de inte bygga ut älvarna betyder det kärnkraft.

Även på arbetsrättsområdet finns liknande framgångar. Som den så kallade Lavaldomen, där Littorin med ett brett leende i riksdagen förkunnade att han var enig i LO:s kritik av EU-domstolens beslut för några år sedan att tillåta ett lettiskt företag bygga en skola i Sverige utan svenskt kollektivavtal. Men sedan drev regeringen igenom den så kallade Laval-lagen, som stadfäste EU:s beslut. En lag som oppositionspartierna nu vill riva upp.

På samma sätt har arbetsgivarna också fått smakbitar på företagsskattesidan. Främst genom regeringens företagspaket hösten 2008 som innehöll såväl en mindre sänkning av arbetsgivaravgiften som en lättnad i arbetsgivarnas medfinansiering av socialförsäkringen. Paketet innehöll också en liten sänkning av bolagsskatten – från 28 till 26,3 procent. Lägg därtill senare reformer som slopad förmögenhetsskatt och något reformerade 3:12-regler.

Helt klart finns alltså två nivåer, en ytlig konflikt och en annan mer pragmatisk, bakom kulissen. Men medvetet spel?

Janerik Larsson tonar ned pratet om att Svenskt Näringsliv medvetet skulle ha gjort upp med regeringen för att agera högerspöke, men tillstår att de båda ibland av politikens natur tvingas spela de rollerna.

– Den som har störst intresse av att ha ett högerspöke är alltid regeringen. Redan när jag var på SAF på 1980-talet sa goda vänner ur den dåvarande socialdemokratiska statsrådsberedningen till mig, att för sjutton försök inte jämka och undertrycka era ståndpunkter, vi behöver er för att få ett manöverutrymme. Alla regeringar har behov av ett högerspöke. Svenskt Näringsliv måste allt som oftast ställa upp med den rollen, så har det varit i all tid och så kommer det väl att förbli.

Larsson beskriver relationerna mellan moderaterna och regeringen och Svenskt Näringsliv som goda i dag. Den enda konflikt som Larsson vill kännas vid är den filosofiska mellan Borg och Bäckström.

– Där finns en spänning, mellan Gustav Vasa-arvet, eller Sträng-arvet om man så vill, och ett mer liberalt.

Frånvaron av rejäla framgångar med de stora käpphästarna – som Las och 3:12-reglerna – viftar han bort.

– Svenskt Näringsliv vill inte att regeringen ska ändra arbetsrätten. Man vill att regeringen skulle vara lite tydligare om problematiken med den. Lagen är skriven så att parterna kan göra den här ändringen. Men det är klart att det är jädra svårt för parterna att komma fram till målet, om du har en borgerlig regering som säger att det finns inga problem.

– Sedan har du skattefrågan, som är en politisk taktisk fråga. En försiktig regering väljer en försiktig väg. Nu så har både TCO och Saco också tagit upp värnskatten. Det är en jätteviktig fråga. Vi får se om och hur den här nya alliansen mellan facken kan leda till några resultat.

Larsson har också skäl att tro på förändringar i skatterna. Inte minst från den av HG Wessberg ledda företagsskatteutredningen, vars slutbetänkande ligger några år bort.

Just den förra statssekreteraren i statsrådsberedningen, moderaten HG Wessberg, är en intressant figur i det här spelet. Wessbergs jobb som  statssekretare mellan åren 2007 och 2010 innebar att vara ett slags intern torped åt statsministern. Under de åren hade arbetsgivarna genom honom en kontaktlinje rakt in till hjärtat av regeringen. Några år tidigare hade Wessberg varit vd för Industriförbundet, blev vice vd i det nybildade Svenskt Näringsliv men fick sedan sparken av Ebba Lindsö.

Flera källor till Fokus uppger att HG Wessberg under sin tid på statsrådsberedningen fungerade som ett slags medlare bakom kulisserna mellan de utåt trätande parterna.

Eller som Janerik Larsson uttrycker det:

– HG är en mycket nära vän till mig, och vi har alltid haft goda kontakter.

Sammantaget har det helt klart varit taktik från de nya moderaterna att från starten 2003 göra Svenskt Näringsliv till bovar. Och visst har Janerik Larsson axlat rollen som högerspöke med jämnmod. Inte minst då han under bordet åtnjutit löpande kontakter på allra högsta nivå inom moderaterna och regeringen. Även om dessa kontakter kanske inte varit lika uppgjorda som i »The West Wing«.

Som Larsson är inne på är vinnaren på konflikten entydig. Att ha haft arbetsgivarna som högerspöke under dessa år har varit en enastående framgång för moderaterna. Partiets positionsförflyttning just i relation till Svenskt Näringsliv har varit en hörnsten i den politiska profil som vunnit två val och som i dag är politisk samtidshistoria. En idé som är så bra att arbetsgivarna själva nu försöker kopiera den.

Högst upp i Näringslivets hus. Direktionsvåningen. Rummet med det avlånga konferensbordet ligger inte precis i vinkeln ut mot Storgatan, men ett steg därifrån.

– Urban har hörnet, säger Lars-Göran Johansson.

Säger man LG vet alla inom svensk borgerlighet vem man menar. LG, folkomröstningsmannen, han som fixade jaet i EU-omröstningen 1994. Som nu, efter ett decennium som direktör på Electrolux, efterträtt sin lärofader Janerik Larsson.

En liten man, med stålbågade glasögon. Både uppenbarelsen och hans något sprittiga rörelsemönster gör att han ser ett decennium yngre ut än de 57 år som körkortet indikerar.

Still har han knappast suttit sedan han tillträdde. Efter bara några månader rekryterade han sin efterträdare på Electrolux, tillika tidigare moderatpolitikern Anders Edholm, till kommunikationsavdelningen på Svenskt Näringsliv. Samtidigt anställdes, som nämnts, Pär Henriksson, moderaternas tidigare kommunikationschef, för att jobba med »politisk analys«.

Johansson själv var en gång på 1970-talet vice ordförande i moderata ungdomsförbundet, även om han nu säger att han inte varit medlem på femton år. Om man till dessa herrar också lägger det faktum att folkpartisten Tobias Krantz, tidigare utbildningsminister i alliansregeringen, jobbar på Svenskt Näringsliv sedan 1 maj i år uppstår frågan: Försöker arbetsgivarna bli kompisar igen med moderaterna, med regeringen?

Henriksson ingick visserligen inte i kärnan när de nya moderaterna bildades, men jobbade från första valsegern alldeles intill Reinfeldt, Borg och Schlingmann. Till skillnad från partitoppen har Henriksson tidigare jobbat på Arbetsgivarorganisationen och på den näringslivsnära pr-byrån JKL, som han återvände till efter valet 2010.

– Jag tror att jag hann jobba en vecka på JKL innan jag blev uthyrd till LG och Svenskt Näringsliv. Efter några månader så gick jag över till att vara anställd här.

– Jag bjöd Pär på lunch för att jag ville anställa honom, men då sa han att han skulle börja på JKL, fortsätter LG.

I god Svenskt Näringslivs-tradition säger han att man inte strävar efter att ha bra relationer med något politiskt parti.

– Vi kommer alltid att slåss för att det ska finnas bättre möjligheter för företagsamma människor, oavsett vilken som sitter i regeringen. Vi kommer alltid att vara i opposition, svarar han.

Trots uttalandet är det uppenbart att just mildheten är ett centralt inslag i LG Johanssons strategi.

– Jag brukar gå runt till folk här och säga att vi ska vara vänligare och vassare. Det är ingen idé att förstöra ett samtal genom att stå och skrika på varandra. Ingen lyssnar på en sådan person.

Om attacken i Almedalen i fjol säger Johansson att de visserligen blev upprörda över att bli kallade särintresse, men att det var före hans tid. Och rekryteringarna ska inte ses som ett närmande till moderaterna.

– Grunden till varför jag anställde Pär har varit hans kunskaper i opinionsutbildning, där jag tycker han tillhör de bästa i landet, säger LG.

Rekryteringarna, LG Johanssons attityd och det förändrade programmet i Almedalen är ändå tydliga exempel på en strategiförändring, mot en mind­re konfrontativ och mer samarbetsvillig profil.

Vid Svenskt Näringslivs årsmöte häromveckan fanns inte, som tidigare år, några externa talare. Medier var inte heller välkomna. I stället hölls en workshop under ledning av Peter Settman där de närvarande medlemmarna i stället uppmanades att berätta sin historia, formulera problemen som de själva upplevde den. Till sin hjälp fick deltagarna var sin handbok, där historieberättandet utmålas som den bästa opinionsbildningen. Ett av råden i boken är »Fastna inte i politikerfällan«.

»Vi är företagsamma människor och inte politiker – det ska märkas när vi pratar och har konkreta erfarenheter i ryggen.«

Nyckelordet i strategin är »företagsamma människor«. Till skillnad från »företagare«, som det hette förut. Frasen är tryckt på handboken från årsmötet och upprepas gång på gång av Johansson-Henriksson. Det är en positionsförflyttning, värdig de nya moderaterna. Som, om det hela lyckas, innebär att Svenskt Näringsliv kan kasta av sig högerspökets lakan.

Försvinner då hela konflikten? Nej, till att börja med kommer säkerligen arbetsgivarna att fortsätta springa långt före med sina profilfrågor, även om retoriken tonas ned. Men den nya strategin löser inte det problem som är kärnan i slaget mellan arbetsgivarna och de nya moderaterna.

Det handlar om en osämja på närmast personlig nivå mellan flera personer i kärnan hos partiet och i toppen av Svenskt Näringsliv. I klartext: finansminister Anders Borg, ett antal personer runt honom, och Urban Bäckström och Stefan Fölster hos arbetsgivarna.

På finansdepartementet anser man, uppriktigt, att direktörerna på Storgatan är pompösa, grunda i analysen och programmatiska försvarare av den besuttna klassen. Kort sagt, ett särintresse. Anders Borgs svarta t-shirt och Stefan Fölsters kostymskjorta är, så gott som något, en gestaltning av denna kulturskillnad.

Gänget runt Borg är dessutom intelligensaristokrater som är djupt nöjda med det som de har åstadkommit, både i form av valvinnande politik och lyckad hantering av finanskris. Att då få kritik från personer man inte tål gör dem vansinniga.

Man ska nog heller inte underskatta effekten av dolkstötslegender som ruvar hos en del gammelmoderater med förgreningar in i arbetsgivarna. Avpolletteringen av Lundgren, Hökmark och Unckel är hos vissa ett sår som på sina håll fortfarande inte är helt läkt. Finansministerns attacker mot sin tidigare chef på Riksbanken bär också en viss prägel av ett fadersmord. Till skillnad från Janerik Larsson är herrar som Urban Bäckström och Stefan Fölster också känslomänniskor. Som tänder till när de stöter på en retsticka som Borg.

Det var följaktligen inte konstigt att Fölster i april 2009 kallade Anders Borg för »den bäste finansminister som socialdemokraterna någonsin har haft«. Och heller inte konstigt att Borg där på scenen i Visby förra året blev förbannad och gav igen.

Det är också denna konflikt som LG Johansson med Pär Henriksson och hans andra rekryteringar ska råda bot på. Är problemet hetsiga bråkstakar rekryterar man filbunkslugna gentlemän med färska vänskapsrelationer till regeringstoppen. Om det lyckas är en annan fråga. Om något visar de senaste åren att alla delar av arbetsgivarorganisationen inte går helt i takt med varandra.

Urban Bäckström verkar heller inte ha gett upp sina käpphästar. Härom-veckan stormade han i Dagens Industri mot regeringens hantering av Arbetsförmedlingen. Nyligen publicerade han också ännu en debattartikel om överskottsmålet. Denna med rubriken »Groggbordet måste bort när festen är som roligast«. I texten skriver arbetsgivarbasen att »vägen till att mildra eller förhindra nästa kris går inte via enorma överskott i statsfinanserna«.

Man undrar vad Anders Borg tycker om det. När årets Almedalsvecka är slut kanske vi har svaret.