På söndag väljer det finska folket en ny president och senare i vår följs de av fransmännen. Men vad har detta ämbete egentligen för betydelse?

Nästan alla republiker har presidenter men skillnaderna mellan olika presidenters inflytande och befogenheter är stora beroende på om landet tillämpar ett parlamentariskt eller presidentiellt system. I renodlade presidentiella system som det amerikanska sammanfaller regeringschefens och statschefens roll i presidentämbetet.

På andra sidan spektrumet finns parlamentariska republiker som Tyskland och Italien där presidentens roll är närmast ceremoniell och jämförbar med den svenske kungens.

Finland har en annan modell. De ­tillämpar så kallad semipresidentialism, en blandning av parlamentarism och presidentialism. Så gör även Frankrike, Polen och Ryssland. Det betyder att den parlamentariskt tillsatta regeringen regerar vid sidan av presidenten som ofta är direkt vald av folket och inte behöver stå till svars inför riksdagen. I praktiken brukar särskilda politikområden vara reserverade åt presidenten – i Finland, Frankrike och Ryssland är det utrikes- och säkerhetspolitiken. Ofta har presidenterna i dessa länder rätten att upplösa parlamentet och utfärda dekret (rättsakt med något lägre status än en lag).

I Finland minskade presidentens inflytande i samband med att man införde ­direktval till ämbetet för första gången 1994. Tidigare hade presidenten större makt, i vissa fall rentav större än riksdagen. Det räcker att dra sig till minnes Urho Kekkonen och hans förkärlek för att utnämna expeditionsministärer (tillfälliga regeringar av tjänstemän) när det parlamentariska läget var alltför låst och han ivrigt viftade med vetokortet.

Tanken med en stark president i ett i övrigt parlamentariskt system är att presidenten ska förstärka den verkställande makten och utgöra en balanserande faktor gentemot parlamentet. Men denna delning av den verkställande makten är inte oproblematisk. I de fall presidenten företräder ett annat politiskt parti än premiärministern brukar samlivet inom statsledningen bli spänt. I Frankrike kallas denna situation cohabitation (samboende) och den vanligaste lösningen är att presidenten och regeringen delar upp politikområdena mellan sig.

Även Frankrike håller presidentval inom kort, i april. Där leder fortfarande socialisten François Hollande i opinionsmätningarna med 29 procent. Det är dock en tillbakagång med tre procentenheter sedan månaden innan. Nicolas Sarkozy har också tappat stöd sedan december och befinner sig nu sex procentenheter bakom sin huvudmotståndare. Jokern i leken, den ofta uträknade centristen François Bayrou, skuttar däremot glatt framåt sedan han annonserade sin kandidatur förra månaden, och kan enligt den senaste mätningen räkna med ett stöd på 14 procent. Majoriteten av hans potentiella väljare är dock osäkra och med tanke på det franska presidentvalets dubbla ronder (om ingen får mer än hälften av rösterna går det till en utslagsomgång mellan de två största kandidaterna) är opinionsmätningar sällan tillförlitlig lektyr.

I det finska valet som också kan gå till en andra omgång ser Samlingspartiets Sauli Niinistö (Maria Wetterstrands »svärfarbror«) ut att gå mot seger med ett stöd på 49 procent. Men om han inte kommer över femtioprocentsspärren och det skulle gå till en andra omgång kan han hotas av centerpartisten Paavo Väyrynen (13 procent) eller De grönas karismatiske partiledare gruppledare Pekka Haavisto (12 procent). Dessutom ligger den kontroversielle högerpopulisten Timo Soini strax där bakom med 9 procent. Går han om övriga kandidater på upploppet och kommer tvåa ställs Finland inför en liknande situation som Frankrike hade 2002. Då slog högerextremisten Jean-Marie Le Pen överraskande ut socialisten Lionel Jospin i första omgången och ställdes i en avgörande knockoutrond mot Jacques Chirac. Den gången vann dock Chirac en betryggande seger med hela 82 procent, det högsta stöd som en fransk president någonsin fått under den femte republiken.

Fakta | Olika länder, olika makt

Presidentämbetet har varierande tyngd.

Finland
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 6 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval.
Makt: Medelstor. Har det yttersta ­ansvaret för utrikes- och säkerhets­politiken, utnämner bland annat ministrar.
Nuvarande innehavare: Tarja Halonen.

Frankrike
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 5 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval.
Makt: Stor. Är bland annat överbefäl­havare för armén och den ende med befogenhet att tillåta användning av landets kärnvapen. Kan upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Nuvarande innehavare: Nicolas Sarkozy.

Italien
Styrelseform: Parlamentarism.
Mandatperiod: 7 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Indirekt.
Makt: Liten. Främst ceremoniell. Utser formellt premiärministern som väljer en regering.
Nuvarande innehavare: Giorgio Napolitano.

Ryssland
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 4 år. Får inte sitta i mer än två sammanhängade ämbetsperioder. Ingen annan begränsning.
Valform: Direktval.
Makt: Stor. Kan upplösa parlamentet och utlösa nyval. Arméns överbefäl­havare.
Nuvarande innehavare: Dmitrij Medvedev.

Tyskland
Styrelseform: Parlamentarism.
Mandatperiod: 5 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Indirekt genom Förbundsförsamlingen.
Makt: Liten. Främst ceremoniell. Har rätt att upplösa förbundsdagen om den efter tre försök inte har lyckats välja en kansler (premiärminister) eller om denne skulle förlora en misstroendeomröstning.
Nuvarande innehavare: Christian Wulff.

USA
Styrelseform: Presidentialism.
Mandatperiod: 4 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval (via elektorskollegium).
Makt: Mycket stor. Presidenten utgör själv tillsammans med sin stab den verkställande makten, innehar samma ceremoniella plikter som övriga statschefer, är arméns överbefälhavare, och har vetorätt.
Nuvarande innehavare: Barack Obama.

– Vi förbereder inför minnesceremonin som ska hållas här i helgen. Ska förstärka marken. Inte något hemskare än så, förklarar den yngre av dem med ett skyggt leende.

Vill sedan inte prata mer.

Bakom dem breder ett norskt landskap, som hämtat ur en turistbroschyr, ut sig. Höga, skogsbeklädda berg ramar in den blänkande Tyrifjorden. Mitt i idyllen ligger Utöya. Det var precis här, bakom skogsdungen som avskärmar den gräs­beklädda parkeringen från grusplanen där arbetsfordonen kör, som Anders Behring Breivik runt halv femtiden på eftermiddagen fredagen den 22 juli parkerade sin grå Fiat Doplo. En timme tidigare hade han smällt av en 1,5 ton stor bomb i regeringskvarteren i Oslo. Klockan 17.04 visar han upp en falsk polislegitimation och stiger ombord på M/S Thorbjörn som kör över till Utöya. En och en halv timme senare är Anders Behring Breivik den värsta massmördaren i Nordens historia.

Sedan dess har Norge försökt hantera det som hände. Hittills har allt handlat om att landet ska hålla ihop och det har varit fokus på kärlek och gemenskap. Det har diskuterats vilken ton man bör ha i de politiska samtalen och om invandringskritisk retorik, liknande Fremskrittspartiets, bör tonas ned. Under kommunalvalet för några veckor sedan märktes det inte minst.

Men nu har Norge gått in i något av en ny, mer handfast, fas när det gäller hanteringen av attackerna. De juridiska och politiska processerna som ska utreda terror­attackerna och dess konsekvenser har dragits i gång. Journalister och författare har börjat kartlägga vad som verkligen hände den 22 juli. Och den samhälleliga debatten har präglats av ett allt hårdare ifrågasättande. Medierna kritiserar makten, medan befolkningen ifrågasätter medier och övriga samhällsinstitutioner. Polis och politiker får också kritik för att de inte går ut med information och för att de inte är mer ödmjuka inför att fel kan ha begåtts. Målsägandebiträdena som före­träder offren och de anhöriga tycker att Behring Breiviks försvarsstab är för snål med att lämna ut förhörsdokument. Och de anhöriga och drabbade anser att medierna visar för många bilder på Behring Breivik och har hjälpt till att sprida hans budskap.

Norges största tidning, Verdens Gang, VG, har varit en av de mest kritiserade tidningarna. Mest upprörda känslor visades när de publicerade bilder från rekonstruktionen på Utöya. Kvällstidningen har sin redaktion i regeringskvarteren och drabbades själv av bomben. Den pampiga glasfasaden har flera hål som täcks av plywoodskivor. Tidningens politiska redaktör, Hanne Skartveit, tar emot i ett kontor som fortfarande är intakt, men bara en dörr bort är fönstren krossade. Hon var själv på plats den 22 juli.

– Det var ett obeskrivligt ljud när bomben small. En helt surrealistisk känsla.

Tiden som följt sedan dess har varit det mest krävande hon upplevt som journalist. Hon är intensiv när hon talar och gestikulerar, är skarp och genomtänkt, men när Utöya kommer på tal får hon svälja hårt. Varje dag på jobbet påminns hon om det som har hänt. Dels för att glashissen upp till sjunde våningen ger ett panorama över de förstörda husen i regeringskvarteren, dels för att tidningen så här två månader efter attackerna fortfarande varje dag producerar flera sidor nyheter om attackerna och dess efterspel.

– Det är många som är förbannade på oss för vår rapportering, säger hon. Känslorna ligger utanpå kroppen hos folk nu. Det måste vi förhålla oss och ta hänsyn till. Samtidigt kan det inte styra vår rapportering.

VG har skrivit nästan 900 artiklar om terrorattentaten under de senaste två månaderna. Genom att lägga ihop dem med vad alla andra medier rapporterat i saken, plus några av de 140 000 000 träffar en sökning på Anders Behring Breivik ger på internet, så går det nu att måla upp en nästan minutiös bild av vad som hände den 22 juli.

Klockan 22.18 onsdagen den 20 juli registrerades Anders Behring Breiviks hyrda, vita skåpbil av märket Volkswagen Crafter vid vägtullstationen Ulven. Han var på väg in till Oslo från det hus på landet, Vålstua gård i Rena, som han bott i sedan maj. Målet var mammans lägenhet på Hoffsveien i stadsdelen Sköyen. Han parkerade mitt ibland lägenhetshusen i rött tegel och sov över den natten. I bilen utanför väntade 1,5 ton konstgödsel och diesel.

På förmiddagen dagen efter tog han tåget tillbaka till Rena för att hämta ytterligare en bil, en grå Fiat Doblo som han hyrt sedan september året innan. Även den körde han till Sköyen. Det här var kvarter han kände till väl. Han växte upp i området och hade även bott här tillsammans med sin mamma de senaste åren, tills han flyttade ut till Rena. Sitt första levnadsår tillbringade han däremot i London.

Den 13 februari 1979 välkomnades Anders Behring Breivik till världen av sin mamma som var sjuksköterska och pappa som var diplomat och stationerad i Storbritannien. Ett år senare skiljde sig föräldrarna och han flyttade med mamma och halvsyster till Sköyen. Mamman gifte om sig med en militärofficer och pappan med en kollega på ambassaden. Pappan hade inte särskilt god kontakt med sin son, men styv­modern ska ha kommit mycket väl överens med pojken.

Sköyen är en välmående stadsdel, strax väst om Oslo centrum. Stora villor med lummiga trädgårdar kantar de tysta gatorna. Området där Anders Behring Breivik växte upp heter Nedre Silkestrå, ett pittoreskt lägenhetsområde med trähus och gröna innegårdar. Som ung beskrivs han som en vanlig kille, lite ensam, men inte mobbad. Han tyckte om att spela basket och uppfattades som en god kamrat av klasskompisarna. Efter högstadiet kom han in på Oslo handelsgymnasium. En anrik skola där det hänger klassfoton från 1876 och oljemålningar av forna rektorer på väggarna. Arton år gammal, 1997, engagerade han sig i invandringskritiska Fremskrittspartiets ungdomsförbund.

De fick 15,3 procent av rösterna i det norska valet samma år, så ett medlemskap var inget som var särskilt uppseendeväckande. Fem år senare kandiderade han för partiet i kommunvalet, men kom inte in. Efter det tappade Anders Behring Breivik tron på demokratin och började skriva ett manifest för förändring. I nio år planerade han attackerna den 22 juli 2011 där syftet var att rädda Norge och Västeuropa från det stora hot som han anser att kulturmarxisterna, feministerna och muslimerna utgör.

På förmiddagen den 22 juli tog Anders Behring Brevik Fiaten in till centrum och parkerade den på Hammersborg torg, en parkering med ett trettiotal platser två kvarter från regeringens högkvarter. Han tog en promenad hem till Sköyen och slog sig ned vid datorn. Klockan 14.09 fick över 1 000 personer ett mejl i sin inkorg med Andrew Berwicks, den engelska versionen av Breiviks namn, manifest »2083: A European Declaration of Independence«.

Behring Breivik bytte om från sina vanliga kläder till vad som liknar en polis­utstyrsel. Mörk jacka och mörka byxor, marschkängor, skottsäker väst, hjälm med visir och ett pistolhölster där han placerade den halvautomatiska Glock han sex år tidigare skaffat licens för genom att gå med i en skytteklubb. Han gick ut till bombbilen och körde återigen in mot Oslo centrum. Strax efter klockan 15 svängde den tungt lastade skåpbilen av från en av de stora shoppinggatorna, Grensen, in på Grubbegata som leder fram till regeringens högkvarter. Bara ett tiotal meter in på gatan körde han åt sidan och stod i ett par minuter still utanför KFUM:s lokaler med varningsblinkern på. Sedan fortsatte han mot högkvarteret och parkerade tätt framför huvudingången. I huset finns bland annat statsministerns kontor. Anders Behring Breivik satt kvar i bilen ett par minuter. Antagligen antände han bomben innan han klev ut och raskt fortsatte Grubbegata fram. Klockan 15.17 fångade en av övervakningskamerorna hur han, med pistolen i hand, slängde en blick över axeln mot skåpbilen. Behring Breivik passerade brand- och räddningsverket och svängde sedan av till höger strax före Svenska kyrkan.

Här, på Hammersborg torg, väntade hans flyktbil. Med den körde han förbi polisens fackförbund och svängde väns­ter, mot körriktningen, nedför Möllergata. 15.26 smällde bomben. Den var så kraftig att hela första våningen på regeringsbyggnaden blåses ut, dieselmotorn flög brinnande upp på femte våningen och fönster krossades flera kvarter bort. Fem personer som var i närheten av bilen dog direkt.

I VG-huset stod Hanne Skartveit inne på en kollegas kontor när de plötsligt hörde smällen. Hon fattade direkt att det var en bomb och var övertygad om att det var VG som attackerats. Trots att fönstren krossats och röklukten började bli allt fränare lyckades redaktionen hålla sig skapligt lugn. En fotograf sprang ut för att ta bilder på bomben. Resten av redaktionen gick tillsammans ned för trapporna medan de hörde sirenerna tjuta. Allt kändes så overkligt. Hanne Skartveit tänkte att: »Nu har det kommit hit. Nu har terrorn kommit till Norge«. Vid huvudingången som vetter ut mot regeringsbyggnaderna var golvet helt täckt av glassplitter så de fick ta sig ut bakvägen. Som högsta chef på plats gick hon för att undersöka vad som verkligen hänt och för att erbjuda hjälp om polisen behövde någon information om VG. Hon såg en skadad kvinna ligga på gatan.

När hon kom runt hörnet på Akersgata syntes röken stiga från regeringshuset och hon förstod att det är något betydligt mer dramatiskt som har hänt. Hanne Skartveit tog kollegan som gjort henne sällskap under armen för att få stöd.

– Det här kommer vi aldrig att glömma, konstaterade hon.

Under tiden körde Breivik på småvägar västerut från Oslo centrum. Han passerade de vackra, gamla villorna på Drammensveien och fortsatte in på Hoffsveien, där hans mamma bor. Ett par hundra meter före mammans lägenhet svängde han av till vänster och körde mot ring 3 och motorvägen E18. Efter ett litet slag hade han lämnat stadsbebyggelsen bakom sig och körde på krokiga vägar genom det bergiga landskapet. Efter nästan en timme kom han till Söndserudstunneln. På andra sidan uppenbarade sig en fantastisk vy över Tyrifjorden, de lummiga bergen och mitt i det Utöya.

Runt halv fem svängde han ned på den branta grusvägen mot färjelägret. Han parkerade nere vid vattnet, lite undanskymt bakom en skogsdunge och väntade en halvtimme på att nästa båt skulle gå. 17.04 visade han upp sin falska polislegitimation och klev ombord på M/S Thorbjörn som gick i skytteltrafik till AUF:s läger.

Tjugo minuter senare kom det första larmsamtalet. En polis massakrerade människor på Utöya. Skräckslagna ungdomar ringde från sina gömställen. De såg sina vänner ligga döda i vattenbrynet, på tältplatsen, inne i caféet. Föräldrar fick samtal som var de sista de kommer att få med sina barn.

Tjugo i sex ringde Hanne Skartveits mobil. Det var en AUF:are som befann sig på fastlandet som sa att det var en polis som sköt ned ungdomar på Utöya. Hanne Skartveit, som själv varit på Utöya som ung, fick ont i magen. »Vad fan är det som händer?«, tänkte hon, men frågade:

– Är det många som skjuter? Är det någon som är skadad?

Hon skrynklade ihop ansiktet och tog sig för hjärtat när hon hörde svaret. Blundade. Hon insåg att det som höll på att hända var så mycket jävligare än en bomb i regeringskvarteret.

Tio i sex kom den första polispatrullen till färjelägret, men de hade ingen båt som kunde köra dem över.

Strax före klockan sex inkom ett samtal till polisens larmnummer.

– Ja, god dag, mitt namn är kommendör Anders Behring Breivik från den norska antikommunistiska motståndsrörelsen.

Han sa att han var på Utöya och önskade att överlämna sig till polisen. I efterhand har han sagt att han ska ha känt att det var nog nu, att han dödat tillräckligt många för att få den uppmärksamhet han var ute efter. Samtalet bröts.

I ytterligare en halvtimme fortsatte han att skjuta ungdomar. 18.27 kom ett nytt telefonsamtal från »kommendör Breivik«. Han sa att operationen var fullföljd och att det därför var acceptabelt att han nu överlämnade sig till Delta, den norska insatsstyrkan.

– Ta bara reda på vad du behöver och så ringer du upp mig på den här telefonen sedan.

När polisen försökte säga att telefonnumret inte syntes avslutade Behring Breivik med ett »kjempefint, hei«.

En minut senare hördes ropet »beväpnad polis« från poliserna som landsteg Utöya. Behring Breivik kastade direkt ifrån sig vapnet, ett halvautomatiskt Ruger M14-gevär, placerade händerna på huvudet och lade sig ned på marken. Inte ett enda skott avlossades från polisen.

I Oslo centrum är kvarteren runt regeringsbyggnaden helt avstängda den här dagen i slutet av september. Det är uppsatt träplank som är så tättspikade att det inte finns den minsta springa att kika in igenom. Akersgata och Grubbegata är avspärrade. För att anställda på finans­departementet ska kunna komma in till sina jobb måste de visa upp passerkort för en vakt och sedan gå genom en gång som avskärmas av gallerstaket fram till dörren. En medelålders kostymklädd man leder in sin cykel och låser vårdslöst fast den i gallret, precis under en bukett av gula rosor som kilats in där under dagen. Han ger inte blommorna en blick.

Efter terrorattackerna var statsministern Jens Stoltenberg snabbt ute och talade om att livet skulle fortsätta som vanligt. En hatfylld galning skulle inte få förändra det. Han mötte också mycket beundran för det sätt han valde att tackla det här på – med kärlek och ökad förståelse i stället för att ta på sig hårdhandskarna. När han talade på minnesceremonin den 21 augusti fick han en applåd som varade i över en halvminut innan han kunde börja tala. »Tillsammans vann vi mot hatet, tillsammans omfamnade vi öppenheten, toleransen och gemenskapen.« Under månaden som följde, då kommunalvalen hölls, bibehölls den respektfulla stämningen.

Den 19 september skrev Hanne Skartveit en krönika där hon menade att det nu i stället var dags att bli förbannad, dags att ställa de kritiska frågorna.

– Det har varit så mycket av de goda känslorna. Vi har gått samman och det är fint hur samhället har blivit mer enat. Men, det finns andra delar i känslospektrumet som måste ut. Jag är jävligt förbannad. Jag säger det rakt ut. Dels på Breivik, men också på de delar av beredskapen som inte fungerade.

Kritiken har än så länge främst riktats mot den norska säkerhetstjänsten, PST, och mot polisen. Det har ifrågasatts hur säkerheten kring makten kunnat vara så dålig. I tio år, sedan attackerna i USA den 11 september, har det varit diskussioner om att stänga av området framför regeringsbyggnaderna för trafik, men inget har hänt. PST fick i maj tips om att Behring Breivik köpt stora mängder konstgödsel som var en av komponenterna i bomben, men följde inte upp informationen eftersom han inte fanns i några register. De har sedan tidigare varit medvetna om att det finns problem med att upptäcka ensamma gärningsmän. I april sände NRK en tv-intervju med PST-chefen Janne Kristiansen om en ny trend av så kallade soloterrorister. Eftersom det inte är straffbart att en enskild människa planerar terrordåd är det mycket svårt att få tillstånd för övervakning, vilket hon tyckte var problematiskt.

I en rapport från 2009 konstaterades det att den norska polisen inte var tillräckligt förberedd för ett terrorangrepp, och det är något som många anser märktes den 22 juli. Anders Behring Breivik kunde massakrera ungdomar under nästan en och en halv timme innan polisen kom och stoppade honom. De hade svårt att samordna sig, det fanns få fungerande båtar som kunde ta dem ut till ön och de använde sig inte av den helikopter som stod startklar i Oslo, tänkt att användas vid precis sådana här situationer. Det här är en särskilt brännande fråga för de föräldrar vars barn var bland de sista som sköts ihjäl. Kunde de ha räddats?

Ansvarig politiker för Norges beredskap är justitieminister Knut Storberget, och Hanne Skartveit går hårt åt honom i sin krönika. Hon kräver att han måste ta sitt ansvar och svara på de frågor som finns och ifrågasätter om han bör sitta kvar på sin post. Ett par veckor senare säger Storberget i en intervju med tidningen Aftenposten att han »självklart tar ansvar både för det som fungerade och det som inte fungerade«, men att han inte tänker avgå eftersom det vore att smita från sitt ansvar. Han säger också att anledningen till att vissa frågor inte besvarats beror på att han måste ta hänsyn till polisens förundersökning och att han måste veta att han går ut med korrekt information.

Hanne Skarvtveit anser att det fortfarande är alldeles för svårt för journalister att få svar på sina frågor.

– Det har blivit allt svårare att få svar från polis och politiker. Till och med enkla frågor om hur polisen agerade när de fick meddelande om vad som pågick på Utöya hänvisas till den interna utredning som polisen håller på med eller till resultaten från 22 juli-kommissionens arbete, säger hon.

Kommissionen tillsattes den 12 augusti på uppdrag av regeringen. Ledare är advokaten Alexandra Bech Gjörv. Under sig har hon nio medarbetare som är bland annat poliser, professorer, militärer och jurister. De har mandat att undersöka hur väl rustade myndigheterna var för en sådan här attack och vad som kan förbättras för att undvika en ny. Polisen har själva en utredning kring sitt arbete. I augusti nästa år ska 22 juli-kommissionen presentera sina resultat, polisen gör det några månader tidigare.

Anders Behring Breivik har suttit isolerad i sin cell på Ila-fängelset sedan den första häktningsförhandlingen den 25 juli. Det var då han fördes till Oslo tingsrätt i en bil utan tonade rutor och bilden av den leende terroristen spreds över världens löpsedlar. Sedan dess har han inte synts till och de båda häktningsförhandlingarna som hållits har varit stängda både för press och anhöriga. Behring Breivik själv har önskat att de skulle vara öppna. Den senaste förhandlingen den 19 september skulle först vara öppen och Behring Breivik förberedde ett tal han ville hålla i rätten. Ett par dagar före förhandlingarna överklagades beslutet av polisen och mötet hölls bakom lyckta dörrar i sal 828 i Oslo tingsrätt. Åsikterna kring huruvida häktningsförhandlingarna ska vara öppna eller ej går isär. Polisen menar att de fortfarande inte helt lyckats fastställa att han inte har några medarbetare som han skulle kunna skicka hemliga meddelanden till. Pressen tycker att allt ska vara så öppet som möjligt. Målsägandebiträdena vill att de ska vara stängda, åtminstone för medierna, av hänsyn till offren och de anhöriga.

När huvudförhandlingarna drar i gång kommer de att vara öppna, det är säkert. När det sker är däremot långt i från klart. Åtal kommer att väckas allra tidigast vid årsskiftet, men eftersom det är en så enormt omfattande förundersökning är det svårt att förutsäga hur lång tid det kommer att ta. Det mest precisa som sagts om huvudförhandlingarna är att ambitionen är att genomföra dem under 2012.

Ledaren för Advokaternas förening, Berit Reiss-Andersen, hade föredragit att även häktningsförhandlingarna var öppna. Hon är själv inte inblandad i processen, förutom att hon talat mycket med utländsk media för att förklara det norska rättssystemet.

– Den vanligaste frågan är om vi verkligen varken har dödsstraff eller livstids fängelse. De tror inte det kan vara sant att den här gärningsmannen kanske inte kommer vara inlåst resten av sitt liv.

För så är det nämligen. Med den norska lagstiftningen kan Behring Breivik dömas till högst 21 års fängelse, eller möjligtvis till 30 års fängelse för brott mot mänskligheten.

– Det är klart att vår lagstiftning inte är anpassad efter något sådant här. Det är verkligen en monsterförbrytelse, säger Berit Reiss-Andersen. Och då känns 21 år som väldigt kort tid i jämförelse med vilka djupa spår det här kommer att sätta i det norska samhället under en väldigt lång tid.

En annan möjlighet är att han döms till så kallad förvaring, vilket kan motsvara ett livstidsstraff. Förvaring finns i några andra länder, bland annat i Danmark, och är ett straff som inte är tidsbestämt. I Norge förlängs straffet med upp till fem år i taget. För att dömas till förvaring krävs att det finns en risk för återfall i allvarliga brott vid frigivande. Advokaterna måste övertyga domaren att Behring Breivik om 21 år fortfarande kommer att utgöra ett hot mot det norska samhället.

– Högsta domstolen har sagt att man ska vara restriktiv med förvaring när det handlar om långa straff, för vem kan se 20 år framåt i tiden. Men samtidigt har han planerat de här attackerna under så lång tid och visat en sådan handlingskraft i att verkligen genomföra dem att det kan peka mot förvaring trots allt.

Diskussionen om hårdare straff har redan lyfts, bland annat från politiskt håll, men hur det än blir med den saken kommer Behring Breivik att dömas efter den lagstiftning som gällde när han utförde dåden.

– Vi kan inte inrätta vårt samhälle efter en despots ogärningar. Om vi omdefinierar hela vårt rättssystem efter Breivik så har han på ett sätt vunnit. Det är det som är konfliktpunkten. För de flesta är det en otänkbar tanke att han skulle vara en fri man om 21 år, men vi måste också hålla huvudet kallt och tänka på att vi har ett humant straffsystem och ett transparent samhälle. Det vill vi även ha fortsättningsvis, säger Berit Reiss-Andersen.

När huvudförhandlingarna inleds kommer de att vara lite speciella, eftersom brottmålet på många sätt redan är avgjort. Behring Breivik har erkänt att det är han som utfört dåden och det står bevisligen bortom alla tvivel. På många sätt handlar rättegången i stället om att reda ut vad det är som hänt. Det är en enorm uppgift med hittills 650 målsägande och 156 målsägandebiträden. Det blir svårt bara att hitta en lokal som kan rymma alla inblandade, plus press och berörda. En åtgärd för att förenkla hanteringen av fallet är att det utsetts representanter för bistånds­advokaterna så att alla inte behöver närvara vid varje förhandling.

Antagligen kommer skadestånds­rättegången att hållas i en separat del efter att själva straffsaken avgjorts. Då kommer varje enskilt dödsfall att undersökas.

– Det ska ske för att varje människoliv är mycket värt, säger Berit Reiss-Andersen. Vi gör inte massgravar, vi utdömer inte massdomar.

Anders Behring Breivik själv har uttalat önskemål om att dömas i militärdomstol eftersom han anser sig vara i krig med Arbeiderpartiet. Hittills är det som kommit ut om Behring Breiviks motiv främst hämtast från det manifest han skickade ut precis innan han körde iväg med bomb­bilen till regeringskvarteren. I det målas en helt egen världsbild upp, där det »nordiska« hyllas som ideal och hans attacker påstås starta ett uppror för att i stort sett ta över världen. Frågan varför han fick de här vanföreställningarna återstår däremot. Liksom om det finns några som kan betraktas som medhjälpare.

Just nu planeras över 25 böcker som på olika sätt ska behandla terrorattackerna. Två av dem håller på att skrivas av journalisten Kjetil Stormark. Han är en av Norges mest kända grävande journalister och har genom hela sin karriär skrivit om politiskt motiverat våld och terrorism. När han hörde talas om vad som hände i Norge den 22 juli stod han på en strand i Danmark och bestämde sig direkt för att lägga minst sex månader på att skriva en bok. Nu blev det två, för att han ska dela upp sitt material. Efter diskussioner med sin förläggare kom de fram till att en av böckerna ska rekonstruera händelseförloppet och den andra ska handla om Anders Behring Breivik.

– Många vill inte läsa om honom för att de menar att det är att sprida vidare hans idéer. Då var det bättre att dela upp dem.

Stormark vill verkligen försöka förstå varför Behring Breivik genomförde sina attacker. Han har fått tag i tusentals mail som gärningsmannen skickat och tagit emot under åren.

– Jag har unikt material som kan visa på hans personliga utveckling. Det kommer aldrig att vara möjligt att förstå eller försvara de handlingar Breivik har begått. Men det är viktigt för samhället att vi försöker att förstå, för att se om det finns något vi kan lära av det som skett.

Stormark vill också att böckerna ska vara en del av människors sorgearbete.

– Det har varit en del av min motivation när det gäller bok nummer ett. Med den andra boken, den om Breivik, är det viktigt att försöka förstå gärningsmannen och vilken slags kontakt han kan ha haft med andra människor.

Medan resten av Norge försöker lära sig att hantera den 22 juli sitter Anders Behring Breivik isolerad i sin cell. Han får inte tala med någon annan än sin advokat och sin psykiatriker, inte läsa några brev eller ta del av några medier. När isoleringen upphävs säger han sig vara beredd att tala med journalister eftersom han tycker det är viktigt att förklara sina motiv till terrorattackerna. VG kommer absolut att genomföra en sådan intervju om de får chansen.

– Vi skulle intervjua honom, men sedan skulle vi naturligtvis få diskutera noggrant vad som publiceras, säger Hanne Skartveit.

Generalsekreteraren för norska pressförbundet har gått ut och sagt att »man måste vara en idiot eller en moralisk blindgångare om man inte förstår att det skulle vara en extrem belastning för de anhöriga att läsa en intervju med Breivik innan rättssaken är avklarad«. Hanne Skartveit anser att det är en väldigt konstig ståndpunkt att inte vilja intervjua honom.

– Du kan inte permittera ditt journalistiska uppdrag även om det är obehagligt. Vi måste göra vårt jobb och det är klart att det finns ett journalistiskt intresse här. Jag skulle vilja läsa en intervju med Hitler. Med Usama bin Ladin. Stalin. Det är klart jag skulle vilja intervjua Behring Breivik om jag fick möjligheten.

På förmiddagen lördagen den 1 oktober är arbetsfordonen borta från färjelägret vid Utöya. 23 familjer besöker ön. Det är de som inte klarade av att vara med under den första minnesstunden en dryg månad tidigare. Måndagen efteråt, den 3 oktober, öppnas Utöya upp för media för första gången. 180 journalister fraktas över av M/S Thorbjörn och samlas i ett vitt hyrtält där en talarstol ställts upp framför sex av Arbeiderpartiets flaggor. Journalisterna uppmanas ha i åtanke att väldigt många människor tycker det är jobbigt att se för detaljerade nyheter om Utöya. Sista talaren innan journalisterna får gå runt fritt på ön är Martin Henriksen, styrelseordförande i Utöya AB. Han berättar om arbetet som påbörjats för att Utöya ska bli ännu finare och ännu bättre än tidigare.

Hittills har 32 miljoner kronor skänkts av privatpersoner, organisationer och föreningar för att Utöya återigen ska bli en plats där goda minnen skapas.

Grafik | Mördarens väg

(Klicka för att förstora)

Husis, Höblan, eller HBL, som den också kallas, är en av institutionerna som styr indianreservatet Svenskfinland. Den som är chefredaktör där förlänas ofta den finlandssvenska titeln »hövding«. Tyngden märks i debatten efter att Hannu Olkinuora häromveckan meddelat att han lämnar jobbet efter tre år på posten.

Även om redaktörstronen är tung är den en form av katapultstol. Tidningen, en av Nordens äldsta, är något av ett upplagemässigt mission impossible.

– Sanduddseffekten, suckade  Olkinuoras föregångare Max Arhippainen när jag besökte honom för några år sedan. Läsarna ansluter sig i en strid ström till raderna på Sandudd begravningsplats, några kvarter från redaktionen på Mannerheimvägen.

Men som mycket finlandssvenskt är Hufvudstadsbladet en humla som flyger. Den evigt förlustbringande blaskan har hittills hållits under armarna av sin ägare, den stormrika föreningen Konstsamfundet.

Framförallt som plattform för svenskspråkig kultur är HBL omistlig. Den kulturbevakning som bedrivs av kulturredaktionen »på fjärde våningen« under ledning av Philip Teir, driver den finlandssvenska kulturen framför sig. Men även redaktionen som helhet är en vandrande kulturgärning. Knappt stiger en reporter in genom porten i klocktornspalatset, förrän han eller hon stiger ut därifrån med en bokidé.

Det var till exempel på HBL som Henrik Tikkanen började skriva och illustrera (innan han med dunder och brak lämnade tidningen för Helsingin Sanomat). Det var där som han träffade sin hustru Märta, vars författarskap i Sverige sedermera överskuggade sin makes. Märta Tikkanen har en krönika i tidningen än i dag.

Det var på Hufvudstadsbladet som en ung Kjell Westö först började se sitt namn i tryck, innan han gick vidare och blev en av Nordens mest lästa romanförfattare. Även författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella förekommer i spalterna. Tidningens chefredaktör under några år på 1990-talet, Erik Wahlström, har publicerat flera kritikerhyllade romaner. Litteraturredaktören Pia Ingström kom förra året ut med självbiografiska »Inte utan min mamma«. Och nu snackas det även om att kulturchefen Philip Teir själv håller på med ett romanepos.

Av en annan typ är nyhetsreportern Staffan Bruuns böcker. Hans deckare, ofta med den alkoholiserade reportern Burt Kobbat i huvudrollen, toppar nästan alltid de svenskspråkiga bästsäljarlistorna på Akademiska Bokhandeln.

Oavsett vem som nu får ta över rodret hoppas vi att den personen fortsätter att stödja kulturen. Den kultur som hittills har gjort varje reporter till en presumtiv författare.

Peter Wallensteen undrade om han någonsin skulle komma hem igen.

Situationen på ön, som tillhör Papua Nya Guinea, hade nått en kritisk fas den vintern. Med slangbellor och krigsmateriel från andra världskriget slogs BRA mot regeringens styrkor. Anledningen till vreden var kopparbrytningen på ön, som bland annat lett till omfattande miljöförstöring.

Peter Wallensteen hade rest hela vägen från Sverige för att hjälpa till att lösa konflikten. När han efter en stunds vandring kom fram till ett läger och träffade BRA-styrkornas ledare Samuel Kauona, tog han slutligen till orda.

Han pratade om Åland.

Genom århundraden har ögruppen i Östersjön symboliserat ett potentiellt militärt hot – exakt från vem har berott på vilken stat som för tillfället haft kontrollen över området: Sverige, Finland eller Ryssland. Men Åland upphörde att vara en riskfaktor under åren runt 1920. Ett beslut i Nationernas förbund, NF, 1921 innebar att ögruppen demilitariserades och neutraliserades. Samtidigt fick befolkningen rätt till ett omfattande självbestämmande.

Det var det Peter Wallensteen talade om på Bougainville.

Den unika åländska lösningen – som nu firar 90 år – är också anledningen till att Mariehamn är ett populärt resmål för journalister, diplomater och regeringsföreträdare från hela världen. Ålands fredsinstituts lista över besökare omfattar runt 300 namn. Där finns reportrar från New York Times, Die Zeit, The Economist, Le Figaro och the Guardian. Tanzanias förra president Mkapa med fru har varit här, liksom representanter från den filippinska senaten och Georgiens president Micheil Saakasjvili (före den väpnade konflikten med Ryssland om Sydossetien och Abchasien för tre år sedan).

Idén att låta Åland stå modell har förekommit i fredsfunderingarna kring bland annat Sri Lanka, Mellanöstern, Nordirland och Falklandsöarna.

– Modellen kan fungera i vissa typer av konflikter, när det handlar om ett litet område som vill värna sin särart. Men det skulle inte fungera i Libyen eller Irak, där handlar det inte om autonomilösningar, utan om vem som ska ha regeringsmakten, säger Peter Wallensteen, som i dag är professor vid Uppsala universitet.

Det åländska exemplet har trots allt störst betydelse för ålänningarna själva. Beslutet i Nationernas förbund innebar ett försvar av öns kultur, sedvänjor och, viktigast av allt, det svenska språket, framhåller Tomas Ries, tidigare chef för Utrikespolitiska institutet och nu lektor i strategi och säkerhetspolitik vid Försvarshögskolan. Att Åland är demilitariserat gav däremot – tvärtemot ålänningarnas egen föreställning – en destabiliserande effekt under kalla kriget.

– Jag gör mig väldigt impopulär på Åland genom att säga det, men det militära vakuumet innebar att Sovjetunionen hade en reell möjlighet att enkelt befästa ön vid ett krig, säger Tomas Ries.

De Ålands-inspirerade idéerna om en varaktigt fredlig lösning fick inte heller omedelbart fäste på Bougainville, trots Peter Wallensteens ansträngningar 1990.

– Men grundtankarna fanns kvar i det fredsavtal som skrevs på 2001. Jag tittade lite närmare på det förra året, och det bygger på precis samma tanke som Ålandsexemplet, med en regional autonomi för Bougainville inom Papua Nya Guinea.

Fakta | Åländska befrielsedagar

9 juni
Ålands självstyrelsedag. Den här dagen 1922 höll landstinget, den beslutande församling som numer kallas lagtinget, sitt första möte. Två år tidigare hade Ålands självstyrelselag antagits av Finlands riksdag. I lagtinget fattas beslut om undervisning, kultur, hälso- och sjukvård, näringsliv, interna kommunikationer, kommunalförvaltning, postväsen, radio och tv samt polis. Inom till exempel utrikesfrågor, civilrätt, domstolar, tull- och myntväsen gäller samma lagar som i Finland.

24 juni
Den här dagen 1921 fattade Nationernas förbund, NF, det beslut som gjorde Åland neutralt. Ögruppen var redan demilitariserad sedan en konvention på 1850-talet, vars giltighet bekräftades av NF-beslutet. Alla militära vapen och befästningar är förbjudna på ön och ålänningarna är befriade från värnplikt. De gör i stället motsvarande tjänst vid till exempel en lotsstation eller en fyr. 90-årsminnet av NF:s beslut uppmärksammas med utställningen »The Åland islands solution: a precedent for successful international dispute settlement« på NF-museet i Genève.

Festligare ­firande
Självstyrelsefirandet på Åland ska bli festligare. En delegation från öns näringsliv åkte förra året till Oslo för att inspireras av norrmännens grundliga firande av 17 maj. Nytt för året är därför en parad genom Mariehamn dit kommuner, dagis, skolor, artister, föreningar och organisationer har bjudits in till »Kom till stan den 9 juni och visa vad ni har«, skriver Ålandstidningens ledarsida. Tidningen föreslår också att 9 juni ska bli en allmän helgdag. I dag är det bara offentliganställda som får ledigt från jobbet för att fira.

Katainens bakgrund var ordinär: född i Siilinjärvi i östra Finland, uppvuxen i en medelklassfamilj, gift med före detta elitfotbollsspelaren Mervi Katainen. Att gräva fram några skelett i garderoben om honom har ingen lyckats med, vare sig då eller senare. Katainen har slagit en järnring kring sitt privatliv. Hans två döttrar har aldrig synts i offentligheten och hans hustru visar sig sparsamt vid sin mans sida.

Katainen är en uttryckligen fokuserad politiker. Målet var klart från början: att göra Samlingspartiet till Finlands största parti.

Medierna var inte sena att skratta ut den slätkindade ynglingen som talade med överdrivet låg stämma för att framstå som statsmannamässig. En kvällstidning publicerade en närbild av Katainen med rubriken: »Det är sant! Han har skägg!«

Katainen valde att köra en egen linje. Han höll partiets gamla storheter, bland dem tidigare finansministern Sauli Niinistö, på en armlängds avstånd. Han rekryterade nytt folk och lät dem få en synlig plats inom partiet, bland annat stjärnskottet, utrikesminister Alexander Stubb. Han breddade partiet, förde det mot mitten, satsade på en socialliberal profil. Hem, tro och fosterland fick ge vika för homosexuellas rättigheter, högre löner inom vårdsektorn och brandtal för det nya välfärdssamhället.

Det var ett vågspel, men lyckades över förväntan. I kommunalvalet 2008 gjorde samlingspartiet ett av sina bästa efterkrigstida val och seglade upp som andra parti, efter socialdemokraterna. Samma år valdes Jyrki Katainen till Europas mest framstående finansminister av Financial Times. Därefter låg Samlingspartiet stadigt etta i opinionsundersökningarna i över ett år. Katainen höjdes till skyarna som en modern, kommunikativ, liberal ledare, en galjonsfigur för det nya, öppna, globaliserade Finland.

– Katainen har gjort exakt samma sak som Tony Blair och Fredrik Reinfeldt. I synnerhet Reinfeldt och Katainen liknar varandra slående mycket. Bägge har styrt sina partier mot mitten, de har varit för marknadsekonomi men vill samtidigt behålla välfärdsstaten. Man kan inte vinna val i Norden genom att framstå som välfärdsfientlig och det har de båda två förstått. Helt fräckt har de manövrerat ut socialdemokraterna på deras eget kärnområde och tagit makten, säger Lauri Karvonen, som är professor i statskunskap vid Åbo Akademi.

Samlingspartiet har ofta varit tredje största parti i Finland, ibland näst störst, men aldrig nummer ett. Den platsen har varit förbehållen socialdemokraterna och centerpartiet. Partiets stora dilemma var östrelationerna – det ansågs som ett utrikespolitiskt opålitligt parti under hela det kalla kriget. Moskva hade inte förtroende för de borgerliga. Den stämpeln satt i, djupt och länge.

– Men Finland förändrades. Dagens finländska samhälle är mycket mer individualistiskt och värdeliberalt än på åttiotalet. Det passar en politiker som Jyrki Katainen, säger Sami Borg som är docent i statskunskap vid Tammerfors universitet.

Enligt forskarna handlar det om att Finland har förändrats och att Katainen har förstått den saken bättre än de flesta andra politiker.

– Samlingspartiet och Katainen tilltalar unga urbana vuxna, den grupp väljare som blir allt större i Finland. Katainen framstår som modern och marknadsliberal. Precis som många unga finländare gärna vill se sig själva, säger Tuomo Martikainen, professor i statskunskap vid Helsingfors universitet.

Men inom Samlingspartiet finns det också öppet invandrarfientliga krafter. Wille Rydman som leder partiets ungdomsorganisation, kampanjade i riksdagsvalet med »kontrollerad« invandring som fråga nummer ett på sin agenda.

– Vi har flera motstridiga trender i Finland just nu. Värdeliberalismen ökar, den gröna urbana livsstilen förstärks, men samtidigt finns det en stark beställning på ett auktoritärt högerparti och hårda värden. Den nischen har Sannfinländarna intagit, säger Tuomo Martikainen.

Samtidigt som allt fler finländare vill att landet ska vara en del av den globaliserade världen har rasism och xenofobi blivit allt större problem.

Inför riksdagsvalet 2011 utsattes Katainen för en fruktansvärd press. De populistiska Sannfinländarna höll på att lägga krokben för alla de tre stora partierna. Avståndet mellan Samlingspartiet och de tre övriga krympte ihop till nästan ingenting. Och Katainen hade den otacksamma uppgiften att som finansminister försvara de djupt impopulära kreditgarantierna till Grekland, Irland och Portugal.

Han lyckades få Sannfinländarna att diskvalificera sig själva från regeringsförhandlingarna – med resultatet att Finland fick en regering med borgerlig övervikt. Det är en enorm seger för Katainen och ett bakslag för socialdemokraternas Jutta Urpilainen, som inte har något val. Hon måste samregera med Katainen, som stöds av flera borgerliga småpartier.

Som politiker har Katainen visserligen lagt sig vinn om att framstå som seriös, men han kan också visa känslor offentligt. Han hade tårar i ögonen när han var tvungen att ge utrikesminister Ilkka Kanerva avsked efter att denna skickat ekivoka sms till unga kvinnor. Sin pojkaktighet har Katainen med tiden kunnat utnyttja och i dag är det den som gör honom charmig – en sakkunnig finansminister som också kan skratta och le.

– Katainen är mycket sympatisk, och han är en avspänd och tydlig talare. Han har gjort mycket för samlingspartiets image, konstaterar Sami Borg.

En annan person som har gjort en avgörande insats för partiets nya profil är utrikesminister Alexander Stubb. Han och Katainen är bästis och bundis. Tillsammans har de fått Samlingspartiet att framstå som det mest naturliga alternativet för en ung, välutbildad, urban och liberal generation.

Hittills har Jyrki Katainen alltså gjort allt rätt. Men att vara statsminister är en helt annan sak. De närmaste fyra åren kommer att utvisa om Katainen verkligen är en statsman.

Fakta | Fakta

Regeringsförhandlingarna i Finland leds av Samlingspartiets Jyrki Katainen, som väntas bli statsminister. Deltar gör också Socialdemokraterna, Vänsterförbundet, De gröna, Svenska folkpartiet, och Kristdemokraterna. Val­succén Sannfinländarna, med partiledaren Timo Soini, har ställt sig utanför. Katainen har sagt att förhandlingen »får ta den tid de tar«. En regering över partigränserna är ingenting nytt i Finlands historia. Paavo Lipponens första ministär 1995–1999 bestod av fem olika partier.

På huvudet bär hon en hatt med blommor fästa vid brättet. Anledningen är det öknamn som hon har fått hos främlingsfientliga: »kukkahattutäti« – »tant i blomsterhatt«. Ett förklenande omdöme om en kvinna med liberala åsikter.

Genom att bära hatten visar Astrid Thors att hon inte är rädd, trots alla hot som hon har utsatts för. I december 2010 dömdes en 29-årig lokalpolitiker i partiet sannfinländarna till dagsböter för olaga hot, ärekränkning och hets mot folkgrupp. Detta efter att ha startat Facebookgruppen »Jag är redo att sitta några år för mordet på Astrid Thors«.

När tidningen Hufvudstadsbladet (HBL) intervjuar Thors på torget har hon en livvakt intill sig. En man går förbi och skriker:

– Sparka ut negrerna ur Finland!

Uttalandet, liksom 29-åringens dom, är inget ovanligt för den stämning som råder i Finland inför söndagens riksdagsval. Sannfinländarna, med ledaren Timo Soini, har på kort tid gått från 4 procents stöd till senast 16,9 i opinionsmätningarna. Även om Soini själv inte kan beslås med främlingsfientliga uttalanden, finns det åtskilliga i hans led som gör det.

Partiets riksdagskandidat i Helsingfors, Jussi Halla-aho, dömdes hösten 2009 till dagsböter för »brott mot trosfriden«. Efter domen skrev han, enligt HBL, på sin blogg: »Jag anser verkligen att islam som religion helgar pedofili och att profeten Mohammed var pedofil.«

Inte bara muslimer är i skottgluggen. Landets 5,4 procent svenskspråkiga är också föremål för attacker. Häromveckan hölls en stor demonstration på riksdagens trappa i protest mot den obligatoriska svenskundervisningen i skolan. Protesten arrangerades inte av sannfinländarna, men frågan drivs av partiet i valrörelsen.

I måndags uppgav tv-bolaget Yle att »det har kommit in rapporter om att Sannfinländarnas anhängare och valarbetare gått på övervarv och muckat gräl med de andra partierna vid valstugor och på valevenemang«.

Men inget riksdagsparti, utom de gröna, utesluter regeringssamarbete med partiet. Inte ens Thors eget parti, det invandrarvänliga Svenska folkpartiet. Tvärtom är konsensus att Soini ska få komma med i regeringen och, väl där, misslyckas med att få igenom sin politik och därigenom kramas ihjäl likt sin föregångare och lärofader Veikko Vennamo på 1980-talet.

Men taktiken har samtidigt skapat en brist på synliga representanter som företräder den flyktingvänliga inställning som ändå delas av en majoritet av befolkningen. Några lugnande uttalanden från president Tarja Halonen, högröstade motkampanjer från någon av de större tidningarna eller från enskilda politiker har hittills inte synts till. Vid sidan av Astrid Thors då förstås, och hennes kollega på partilistan, författaren Jörn Donner, som också kandiderar i protest mot sannfinländarna.

Men flera etablerade politiker har samtidigt närmat sig partiets världssyn, och pratar om flyktingpolitik och integration som ett problem. Socialdemokraternas ledare Jutta Urpilainen har till exempel använt uttrycket att invandrarna »måste ta seden dit man kommer«. Ordföranden i samlingspartiets ungdomsförbund och riksdagskandidaten Wille Rydman vill att Finland ska sluta ta emot det redan lilla antal kvotflyktingar som man tar emot, och kritiserar ett »mångkulturellt Finland«.

Denna debatt blossar alltså i ett av de länder i Europa som har lägst andel invandring. Finland, med 5,4 miljoner i befolkning, gav 2009 uppehållstillstånd till 15 208 personer. Under samma år beviljade Sverige, med 9,4 miljoner invånare, 102 449 personer uppehållstillstånd.

De svenskspråkiga på andra sidan Östersjön är, som författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella antyder i citatet i sin bok »Linjer mellan stjärnor«, mycket noggranna med beskrivningen av sig själva, såväl som individer i gruppen och gruppen som helhet.

I synnerhet gäller detta när någon rikssvensk kommer och petar i deras värld. Reaktionerna har varit åtskilliga under de nu sju år som min kombinerade kärleksaffär och journalistiska forskningsstudie om Svenskfinland har pågått.

Allra oftast är svaren gladlynta. Finlandssvenskar från Vasa, Jakobstad, Korsnäs eller kanske i Sverige som tycker det är roligt att deras lilla värld uppmärksammas. Ibland kompletteras de med tillrättalägganden av de missförstånd som ofrånkomligen dyker upp när man griper an en så komplex företeelse som finlandssvenskheten.

Ett bra exempel är de påpekanden jag fått om begreppet »talko« i porträttet av Björn Wahlroos i senaste numret av Fokus. Som flera har understrukit är inte talko en finlandssvensk företeelse, som jag kallade den, utan en allmän finländsk. Dock har mina källor berättat att talko-kulturen är mer framträdande i finlandssvenska kretsar, då viljan att hjälpa varandra där har drivits på när man inte förväntar sig hjälp från den finskspråkiga majoriteten eller det offentliga. Men detta är som sagt enbart enskilda personers tolkningar.

En annan riktig invändning är att Toffes och Nalles ömsesidiga hjälpande av varandra i karriären inte bör sorteras in under talko-paraplyet. Detta då talkon, per definition, inte görs i vinstsyfte. I det här fallet var det nog snarare klassiskt old boys network-beteende än något annat.

Annars är den vanligaste invändning jag råkar ut för är när jag på något sätt antyder att finlandssvenskarna utgör en elit i Finland. Så också i fallet med reportaget med Nalle, där såväl nätkommentatorer som brevskrivare har vädrat denna kritik och kallat påståendet för en myt.

Visst målade jag med bred pensel när jag kallade Svenskfinland för vip-rummet i the country club of Finland. Och som vanligt är allt generaliserande av en hel folkgrupp förenat med problem och tolkningssvårigheter (därav bland annat min skrivning i artikeln att det finns finlandssvenskar i alla samhällsklasser). Hur elit och klasser ska definieras kan man också diskutera i evigheter.

Men några saker bedömer jag ändå som oomtvistliga faktum.

Finlandssvenskar – som helhet, alltså både i Österbotten och i de södra delarna av landet – har det klart bättre privatekonomiskt än den finskspråkiga majoritetsbefolkningen. Detta slogs fast år 2004 av Jan Saarela på Åbo Akademi i en rapport med rubriken ”De förmögna finlandssvenskarna”.

»Ifall man betraktar beskattningsbar förmögenhet och bostadsägande som indikatorer på ekonomiskt välstånd visar mina resultat att svenskspråkiga i Finland är överrepresenterade bland dem som har det bättre ställt, också efter att skillnader i fördelning av socioekonomiska och demografiska variabler har beaktats«, inledde han sina slutsatser.

Vissa förmögenhetssamlingar är ju mer samhällsviktiga än andra. Själv gjorde jag år 2004 en genomgång av styrelserna i de 100 bolagen på Helsingforsbörsens huvudlista och fann att 20 procent av medlemmarna hade, vad som jag bedömde, »svenska« (för- och efter-)namn. (Visst kan en del med fullt svenska namn vara finskspråkiga, men det kan kompenseras av motsatsen. Liksom att en del beskriver sig som tvåspråkiga).

Min bevakning av det finska näringslivet på senare år ger inget skäl till att misstro denna siffra, åtminstone som en grov uppskattning.

Flera andra ekonomiska maktcentra har också en svenskspråkig profil. När man har med finansbranschen i Finland att göra är var och varannan figur svenskspråkig. Och hur ser till exempel den språkliga fördelningen av ägandet ut av fastigheter i Helsingfors innerstad ut?

Ekonomi är dock inte allt.

Flera rapporter har också fastslagit att finlandssvenskar har bättre hälsa och lever längre än befolkningen i övrigt. För den som vill fördjupa sig i orsakerna till detta rekommenderar jag antologin »Det finlandssvenska sociala kapitalet« som kom ut i höstas. Essäerna i boken nyanserar bilden, men bekräftar samtidigt på det hela taget gruppens särställning.

Till detta kommer faktorer som att mängden tillgängliga dagstidningar för finlandssvenskar borde vara relativt sett långt större än för de finskspråkiga. Att antalet författare och utgivna böcker, också relativt, utgör en påtagligt större andel av det totala utbudet än de dryga 5 procent som finlandssvenskarnas befolkning utgör.

Som jag skriver i reportaget är också den finlandssvenska representationen inom ett antal tongivande tjänstemannasfärer – såsom utrikesförvaltning, försvar, kyrkan med flera – påtaglig och sannolikt långt större än befolkningsandelen. Jag har inga siffror här, men flera uppgifter från vänner i Svenskfinland som borde veta.

Svenska Folkpartiets medverkan i alla finska regeringar sedan 1970-talet har flera förklaringar men där en är de övriga partiernas vilja att ha detta – i mandat räknat – negligerbara parti på insidan.

Till allt detta vill jag lägga min egen personliga erfarenhet att det bland finlandssvenskar – såväl i Eira som på den östnyländska landsbyggden – finns en bildningstradition och intresse för kultur och historia som går utanpå det mesta i hela Norden.

Eller som Merete Mazzarella sa själv när jag för några år sedan träffade henne i Ekenäs för att diskutera finlandssvenskheten.

– På något sätt är det en känsla av att vi måste anstränga oss mer, sa hon (om jag nu minns exakt).

För mig räcker ovanstående för att beskriva Svenskfinland som en elit. Nota bene inte den enda i landet. Inte heller den allena härskande. Tvärtom visar stiftelsernas misslyckanden att behålla Partek och Sfp:s nederlag om studentsvenskan att gruppens inflytande politiskt är tämligen svagt och på dalande.

Men gruppen utgör sammantaget ändå en stark kraft som skiljer ut sig långt mer på de flesta områden än vad som är motiverat av dess numerär i befolkningen.

Snarast tycker jag att det blivit en myt att kalla detta för en myt. Motiven till det är åtskilliga. Om Finlandssvenskarnas särstatus blossar upp till en stor fråga blir det lätt ett slagträ i debatten för dem som – likt Finskhetsförbundet – vill avlöva gruppen dess grundlagfästa rättigheter. Se bara på Sanninfinländarnas oerhörda framgångar på senare tid.

Det som vinner är dock ovedersägliga fakta. Och jag välkomnar gärna fler exempel som bidrar till att mer exakt beskriva finlandssvenskarnas position i det finska samhället.

Gamla till folket, makten till folket!

Studenternas stridsrop ekar i kvarteren runt Gamla Studenthuset i Helsingfors centrum. En rökbomb exploderar. Någon pangar en glasruta i ytterdörren. Folkmassan väller in i byggnaden och fyller stora salen. Några minuter senare kommer beskedet från scenen: kåken är ockuperad.

Det är måndag den 25 november 1968. Efter Frankrike och Sverige har Finland fått sin kårhusockupation. En av de revolutionsrusiga studenterna i salen är en ­finnig finlandssvensk yngling med axellångt blont hår. Trots att Björn Wahlroos bara är 16 år gammal är han en av de ledande i den spirande vänsterrörelsen.

I en tv-intervju några månader senare ska Wahlroos, iklädd jacka med teddykrage och solglasögon med pilotbågar, förkunna att »… den ungdom som är mera vänsterorienterad strävar ju efter att skapa ett nytt samhälle, ett samhälle där människan kan leva lycklig med sin omgivning«. Som marxist vill den unge Björn, Nalle kallad, ta makten över produktionsmedlen och sätta dem i händerna på folket.

Dryga fyra decennier senare, på torsdag om en vecka, kommer en bolagsstämma i aulan på Stockholms universitet att utse samme Björn Wahlroos till ny ordförande i norra Europas största bank, Nordea.

Lejonmanen har omvandlats till en ­fönad sidbena. Pälskragen har blivit en dubbelknäppt kostym, kryddad med sidenslips i feminin pastell och matchande snusnäsduk. Det enda som fortfarande kan kallas kommunistiskt är glasögonbågarna.

Wahlroos är i dag miljardär, storägare och ordförande i Nordeas nya huvud­ägare, finanskoncernen Sampo. Det finska bolaget har sedan 2007 tagit makten över banken efter en aggressiv köpräd. Efter att svenska staten häromveckan minskade till 13,5 procent är finländarna, med en ägaradel på 21 procent, ensamma i toppen.

Sampo äger sedan tidigare Nordens största sakförsäkringsbolag If. Det andra stora benet i koncernen är aktierna i Nordea. På Helsingforsbörsen värderas i skrivande stund hela Sampogruppen till 110 miljarder konor. Björn Wahlroos 2 procent är värda 2,3 miljarder.

Utnämningen av Wahlroos blir en kröning av en karriär som inte bara innefattar ett fenomenalt bolagsbygge. Det är också en exceptionell ideologisk resa från extremvänster till ultrahöger, en färd genom det moderna Finlands historia liksom de senaste årens totala omritning av den nordiska bankkartan.

Slutligen innebär den en revansch för en person som tillhör de mest spektakulära hittills i den nordiska näringslivshistorien.

Akademin

»Finland is not a country, it’s a country club.« Uttrycket är ett vanligt skämt i finska journalistkretsar, men som sådant saknar det inte relevans. I detta klubbhus är Svenskfinland VIP-rummet.

Gruppen med 300 000 svenskspråkiga i Finland är, hur mycket de själva än värjer sig emot påståendet, en elit. Visst finns i dag finlandssvenskar i alla samhällsklasser. Men gruppen har, ända sedan svenskan var ämbetsspråk under 1800-talets ryska tid, haft en överrepresentation på de flesta maktpositioner inom näringsliv, politik och kultur.

Vi pratar om en rik och välutbildad men också utsatt minoritetskultur, som vårdar sitt arv och språk som vore det riksregalier. Inte undra på att författaren Jörn Donner prydde en av sina krönikor i Hufvudstadsbladet på 1980-talet med rubriken »Finlands judar«.

Det är denna maktvärld som varit förutsättningen för Björn Wahlroos framgång och det är i denna ankdamms farleder han har navigerat bättre än kanske någon annan.

In i denna värld – närmare bestämt Helsingforsstadsdelen Tölö – kläcktes Björn Wahlroos en oktoberdag 1952. Pappan tillhörde de allra högsta hönsen. Bror Arne Napoleon Wahlroos var inte rik, men kom som tjänsteman att dominera Finlands då statskontrollerade näringsliv. Samma år som sonen intervjuades om ungdomsrevolten i Yle utnämndes »Bunta«, som pappan kallades, till kanslichef för Handels- och industriministeriet, i praktiken chef för Finlands statsföretag.

»Det var en tjänst som han kom att inneha i mer än 23 år, under vilka han arbetade med 38 regeringar och 26 ministrar. Mer än hälften av dem klassificerade han som helt värdelösa«, skrev sonen i en rörande runa över sin far 2007 i Hufvudstadsbladet.

I slutet på 1960-talet var relationerna inte lika ömma. Pappa Wahlroos hade närt en kommunist vid sin barm och samtalen över köksbordet lär ha varit svavel­osande.

Sonens tid i vänsterrörelsen fick ett abrupt slut vid 21 års ålder, år 1973, då Nalle avgick ur kommunistpartiet. Då hade han redan börjat vid den svenskspråkiga handelshögskolan i Helsingfors, Hanken, där han tog sin första examen ett år senare. År 1979 doktorerade han i finansiell ekonomi, och blev rekordung professor på skolan.

Författaren Arthur Koestler citerar i sina memoarer Picasso och skriver att han »gick till kommunismen som man går till en källa med friskt vatten« och tillade att han »lämnade kommunismen som då man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av lik av drunknade och spillror från översvämmade städer«.

Exakt vad det var som fick Wahlroos att rensa i sitt ideologiskåp är höljt i dunkel. I intervjuer har han antytt att det handlade om en längre intellektuell process och tvivel på det kommunistiska budskapet, inte minst grannlandet Sovjets agerande. Enligt Tom Berglund – då Wahlroos vapendragare i den svenskspråkiga studentrörelsen, i dag professor på Hanken – fanns mer profana skäl.

– Vi började tänka på framtiden, sa Berglund i affärstidningen Talousälemä.

Efter att ha tömt ut möjligheterna i akademin var det dags för Wahlroos att äntra ankdammens nästa fjord.

Kapitalet

Finlands Wallenbergare har de kallats, familjen Ehrnrooth. Men liknelsen haltar. Trots att det finländska näringslivet är lika feodalt som det svenska har »Ehrnrötterna« i sitt hemland aldrig varit i närheten av den dominans som Wallenbergarna har haft i Sverige.

Främsta orsaken att termen ändå har satt sig är att klanen Ehrnrooth, likt sina svenska motsvarigheter, utövade sin kontroll över ett antal industriföretag genom en bank.

Efter det finskspråkiga uppvaknandet i slutet av 1800-talet och språkstriderna på 1920- och 1930-talen formerade sig de kapitalägande familjerna i Finland i praktiken i två språksfärer. Det finsknationella kapitalet samlades kring Kansallisbanken (eller KOP-bank), och det svenskspråkiga med familjen Ehrnrooth i spetsen kring Föreningsbanken. Stora delar av nationens privatägda storföretag kunde så sent som på 1980-talet hänföras till endera av sfärerna.

Det var på Föreningsbankens maffiga borg invid senatstorget i Helsingfors som den 33-årige Björn Wahlroos en dag år 1985 anmälde sig som styrelseledamot. Hövding över banken och därmed det »svenska« kapitalet var då den allsmäktige (och i grunden faktiskt finskspråkige) verkställande direktören Mika Tiivola.

Wahlroos, som företrädde den moderna finansiella ekonomin, steg in i en värld av mörka träpaneler, guldramade oljemålningar och morska män med makt.

– Jag kommer väl ihåg när jag kom från Hanken som nyanställd till Föreningsbanken och frågade Tiivola varför han hade tjugotre styrelseuppdrag. Hans svar gick ut på att det fanns så lite kompetens i Finland. Jag tyckte att han något överskattade sig själv och underskattade andra, sa Wahlroos i en intervju för några år sedan.

Att en ekonomiprofessor fick en maktpost på en bank, utan en dags arbete i finansbranschen, kan tyckas märkligt. Men i Svenskfinland vet man att tidigt odla sina talanger i hopp om att de växer upp till hövdingar. Och Wahlroos var exceptionell, såväl vad gällde social förmåga och estradörskap som kapacitet innanför pannbenet.

Liksom Sverige präglades Finlands 1980-tal av börsyra och vidlyftiga affärer. Kasinoekonomin, har perioden i efterhand kommit att benämnas. Wahlroos blev omgående en av dess huvudpersoner. Under de följande åren fanns han med på ett hörn i den ena storaffären efter den andra. Medierna upptäckte honom på allvar, och det unga finanslejonet gjordes – välförtjänt eller ej – snabbt till en av kasinoekonomins främsta symboler.

I början av 1990-talet kom hela Finlands banksektor på obestånd. Parallellt pågick en maktkamp i toppen på Föreningsbanken. Wahlroos stod på tur att ta över som chef, men de starka männen valde i stället den äldre vd:n för skogsbolaget Kymmene, Vesa Vainio. Björn Wahlroos valde att gå ut genom dörren. Med sig fick han bankens avdelning för företagsrådgivning, som blev den lilla investmentbanken Mandatum.

Striden var Wahlroos första stora nederlag, men den blev en välsignelse. Kort därpå kraschade Föreningsbanken och tvingades till den, för det finlandssvenska kapitalet, ultimata förnedringen: ett samgående med den ännu mer kraschade KOP-banken. Den nya koncernen fick namnet Merita, den bank som i mitten av 1990-talet gick ihop med svenska Nordbanken – och i dag är Nordea. Alltså samma företag som Björn Wahlroos får den absoluta makten över i nästa vecka.

Stiftelserna

Den 5 februari i fjol strömmade ordensbeklädda frackar och frasiga långklänningar in i Nokias gamla kabelfabrik i Helsingfors. Orsaken? Att fira de 125 år som har förlöpt sedan Svenska litteratursällskapet i Finland grundades.
Ett efter ett ställde sig högdjuren upp för att skåla. Trots att de flesta närvarande var förmodat pratsamma finlandssvenskar, var skåltalen finskt fåordiga.

– Johan Ludvig Runeberg. Skål!

– Edith Södergran. Skål!

Självklar gäst vid långborden var Björn Wahlroos med fru Saara. Nu är visserligen Nalle en, med rikssvenska mått mätt, ovanligt kulturintresserad finansman (åtminstone när det gäller historieorienterad kultur). Häromåret var han till exempel »domare« i Finlandiaprisets jury för faktaböcker. Men detta är inte Wahlroos viktigaste länk till Litteratursällskapet.

Vid sidan av de finlandssvenska finansklanerna kring Föreningsbanken finns nämligen en annan svenskspråkig maktgruppering i landets näringsliv. Under 1900-talet donerade åtskilliga barnlösa finlandssvenska släkter sina pengar till olika stiftelser, fonder och föreningar – till stöd för svenskheten i Finland (inte sällan av ren rädsla för att de »röda« annars skulle ta dem).

Under åren har kapitalet i de olika stiftelsepåsarna vuxit till en ansenlig förmögenhetsmassa. Svenska litteratursällskapet i Finland var tills för något år sedan största enskilda ägare i Nokia. Stiftelsehydran kontrollerar i dag en pengapåse på tiotals miljarder kronor och sitter på stora aktieposter i, förutom Nokia, också verkstadsbolaget Fiskars, varuhuskoncernen Stockmann och it-konsulten Tieto. Lägg därtill alla finlandssvenska dagstidningar och större bokförlag.

Hydrans högsta hövding har det senaste decenniet varit Christoffer Taxell, »Toffe« kallad. Ska man berätta om Wahlroos succé så kommer man inte runt Toffe – mannen som i Hufvudstadsbladet för några år sedan kallades för Svenskfinlands »capo di tutti capi«.

I dag är Toffes främsta formella titlar ordförande i stiftelsestyrelsen för Åbo Akademi, ordförande för föreningen Konstsamfundet och medlem av Litteratursällskapets finansråd. På 1980-talet var den trinde Taxell partiledare för Svenska Folkpartiet och under åtta år justitieminister. År 1991 gjorde han som bara finlandssvenska hövdingar kan; han lämnade en värld och gick in i en helt annan, där han aldrig förut presterat. Han blev chef för det börsnoterade industriföretaget Partek, då kontrollerat av stiftelserna.

Partek hade fått problem i början av 1990-talet, och Toffes uppdrag var att omstrukturera koncernen. Bolag såldes och köptes på löpande band. Rådgivare i alla affärer var den nyblivne egenföretagaren Björn Wahlroos – som Toffe kände väl då hans far var god vän med Bunta Wahlroos (så fungerar det i näringslivets Mumindal).

Som en gammal Partekchef formulerade det häromåret i en vänbok till Toffe:

– Det var en lycklig slump att samtidigt som Partek råkade i kris blev Nalle företagare.

Denna finlandssvenska samarbetskultur har ett namn – »talko«. Från början var det en metod för bönder att resa lador med gemensamma krafter. I samtiden har den lett till den generösa open source-kulturen i bolag som Linux och Mysql, båda med finlandssvenskar som grundare.

I fallet Wahlroos bidrog kompisuppdragen från Toffe att Mandatum fick en flygande start. Under 1990-talet fortsatte Wahlroos att vara rådgivare i var och varannan affär som gjordes i det finska näringslivet. Samtidigt fusionerade han sin egen verksamhet med andra firmor, och bolaget växte. Det stora steget togs år 2001 då det mindre Mandatum lät sig köpas upp av det statligt dominerade bank- och försäkringsbolaget Sampo. Ambitionen från de dominerande aktieägarna i Sampo var inte minst att få den där stjärnan Wahlroos som chef för hela klabbet.

I styrelsen för Sampo satt vid den tiden, ja just det – Toffe Taxell. Han finns där än i dag, liksom vapendragaren från kommunisttiden, Tom Berglund. Nalle glömmer inte sina vänner (och sannolikt inte sina fiender heller).

Mindre än ett decennium efter att han gick ut ur dörren som tjänsteman från Föreningsbanken – i princip utan förmögenhet – stod Björn Wahlroos som vd för en stor finanskoncern. Och dessutom med en aktiepost i det nybildade Sampo värd 1 miljard kronor. Inget dåligt resultat av ett talko.

Sverige

»Vissa upplevde nog att klassamhället denna augustikväll hade gjort en comeback.«

Orden kommer från en artikel i tidningen Helsingin Sanomat i augusti 2007.

Kvällen i fråga var den 17:e i samma månad och händelsen som åsyftades var den numera famösa fest som Björn Wahlroos höll på sin herrgård.

Bland besökarna fanns Nokiaordföranden Jorma Ollila, svenska industrigiganten Fredrik Lundberg, Nordeas dåvarande ordförande Hans Dalborg, Sveriges utrikesminister Carl Bildt liksom både stats- och finansminister från republiken Finland. Men det som fick tidningen att använda ordet klassamhälle var nog faktumet att bland makthavarna som skred uppför den krattade grusgången till den rosa huvudbyggnaden fanns kung Carl Gustaf och drottning Silvia.

Kungens närvaro var inte konstig. Nalle och Carl Gustaf känner varandra privat, de jagar ihop och den finske bankmannen är en av få utländska medlemmar i HM Konungens Jaktklubb. En grupp som, vid sidan av Nalle, består av prinsen av Danmark och någon till.

Förutom en uppvisning av makt och nätverk var festen på herrgården en symbol för en central egenskap hos Björn Wahlroos: fixeringen vid Sverige. Intresset för vårt kungarike går igen genom åren i hans umgänge, kultur och affärer.

Herrgården han köpte för 100 miljoner kronor år 2002 och har renoverat för kanske lika mycket till är nämligen inte vilket gammalt malätet furstenäste som helst. Åminne, som det heter, var för 200 år sedan hem för Gustaf Mauritz Armfelt, i slutet av 1700-talet Gustav III:s närmaste rådgivare. Efter kungens död hamnade den finlandsfödde Armfelt i onåd hos svenskarna och tog sold hos den ryska tsar som nyss norpat hans hemland från Sverige. Som makthavare i det nybildade ryska furstendömet var Armfelt avgörande för att Finland fick behålla lagen från 1734, svenskan som ämbetsmannaspråk och en hel del andra viktiga faktorer som bidrog till oberoendet. Att Wahlroos två sekel senare köper just denna herrgård är allt annat än en slump.

I januari 2003 var det dags för en Sverigeinvasion på allvar. Då köpte Wahlroos Sampo 5 procent i den då skandaldrabbade försäkringsjätten Skandia. Målet var att få till en fusion mellan de båda bolagen, bland annat fick Christoffer Taxell sätta sig i Skandias styrelse. Men efter omfattande förhandlingar under året drog sig Sampo ur.

Vad som vid första anblicken framstod som ett misslyckande var i realiteten en succé. Till att börja med gav inhoppet en reavinst på runt 1 miljard kronor. Sampo fick dessutom köpa loss hela sakförsärkingskoncernen If, där Skandia var delägare, en affär som har betalat igen sig många gånger sedan dess.

Efter Skandiaturen dröjde det till våren 2007 och de första köpta aktierna i Nordea. Totalt har Sampo spenderat flera tiotals miljarder kronor på sina 21 procent, som i dag är värda 60 miljarder kronor. Pengarna från köpet kommer främst från försäljningen av Sampos bankverskamhet som såldes till Danske Bank för 50 miljarder kronor i en formidabel affär 2007.

Det geniala i Nordeaköpet var Wahlroos förståelse för den svenska borgerliga regeringens ideologiskt präglade utfästelse att sälja sina 20 procent av banken. Därmed visste han ett säkert. Oavsett om staten sålde eller inte, blev den som bara köpte 1 aktie mer än svenska staten ohotad huvudägare i Nordea. Och som huvud­ägare blir ens aktiepost då genast värd 10-15 procent mer på marknaden, i ett slags maktpremie. Wahlroos kunde också vara säker på att statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen inte skulle köpa mer aktier och utmana honom i ett race om huvudägarskapet. Det fanns ju ett riksdagsbeslut som förbjöd en ökning.

I praktiken har alltså svenska regeringen, genom sitt agerande, donerat miljardbelopp till Björn Wahlroos och de andra aktieägarna i Sampo.

En annan statlig knorr på historien om Nordea är att finska staten fortfarande är den dominerande ägaren i Sampo med 14 procent av aktierna. Och till skillnad från Sverige har den finska regeringen en uttalad ambition att vara aktiv ägare i sina bolag (såsom Nalles pappa en gång var på 1970-talet). Finska staten har hela tiden backat upp Wahlroos i Sampos aktieköp i Nordea. Man kan alltså säga att banken gått från att kontrolleras av en stat till en annan. I Finland har det setts som att man förlorade Nordea med svensk dominans i styrelsen och huvudkontor i Stockholm, ett maktöverläge som finländarna nu med stor tillfredsställelse ser flyta tillbaka över Östersjön.

Trots det enorma intresset för Sverige har Nalle missat få tillfällen att ironisera över Sverige och progressivt svensk folkhemstänkande (i och för sig en nationalsport i Finland). Jämställdhetspolitik, systemet med valberedningar i bolag och motviljan mot höga direktörslöner är alla områden där han har spytt sin galla.

Men kungavännen och godsägaren Wahlroos drar sig inte för att anmärka på den svenska samhällsstrukturen, att det finns »många Sverige«.

– Ett Sverige är det näst klaraste klassamhället i Europa med en aristokrati som liknar den brittiska. I det sammanhanget är Finland, trots landets historia, ett mycket mer jämlikt och platt samhälle, sa han till exempel för några år sedan, återgivet av DI.

– På vissa håll i Sverige råder det en missuppfattning att företagen hänger ihop med det offentliga, med staten, på något sätt. Jag kan berätta att det inte alls är så. Företagen är inte till för samhället utan för ägarna.

Det är långtifrån enda gången som Wahlroos har attackerat statlig inblandning utifrån en extremliberal åsiktsgrund. Sommaren 2010 intervjuades han av Financial Times om skuldkrisen i Europa och kom in på skatter och socialförsäkringssystem.

– Vi måste tänka över vår samhällsmodell, sa Wahlroos till den rosa tidningen.

– Vi kan inte fortsätta att beskatta folk som vi gör och vi kan inte fortsätta att subventionera fattigdom och splittrade familjer.

Hans kritiker hävdar att hans invändningar mot staten har en doft av skenhelighet. Vid sidan av statens uppbackning av Sampo är hans gård också en stor mottagare av EU:s (statliga) jordbruksstöd. Matti Tuomala, professor i nationalekonomi vid Tammerfors universitet, sparade inte på kritiken när han i veckotidningen Uusi Suomi kommenterade Wahlroos uttalande.

– Det är staten och skattebetalarna som här gjort också Wahlroos rik. Men han är av den otacksamma sorten som inte förstår detta.

Spegelbilden

En kommunist som har blivit närmast libertarian. En förespråkare av ren och ohejdad marknadsekonomi som har byggt sin karriär på att klättra i feodala strukturer. En kritiker av statlig inblandning som i sitt bolagsbygge har staten i ryggen. En förespråkare av machoideal som stilmässigt är den mest feminina uppenbarelse som någonsin tagit plats på den nordiska näringslivsscenen.

Det är ingen okomplicerad figur som nu tar makten i Nordens största bank.

Påståenden om halhet och dubbelspel går som en röd linje genom Wahlroos karriär.

– Han är den klassiska investment bankern, som alltid ser till att ha alla dörrar öppna när han uttalar sig, även om det ser ut som att han är definitiv i sina uttalanden, säger en svensk bankanalytiker som har följt honom sedan början av 1990-talet.

I både Skandia och Nordea har Wahlroos flera gånger upprepat att investeringen är »finansiell« och alltså inte skulle innebära starten på något mer långtgående samarbete. Samtidigt är det uppenbart att han hela tiden funderar på och, som är bekräftat i fallet Skandia, förhandlar om möjliga fusioner och andra strukturlösningar.

Nyligen sa han till exempel till nyhetsbyrån Reuters att han gett upp hoppet om en större förändring av den nordiska bankmarknaden. För ögonblicket.

– Vi har de senaste 18 månaderna sagt att vi anser att i stort sett alla möjligheter att skapa mer ekonomiskt uthålliga och starkare banker genom konsolidering i princip försvann i och med finanskrisen och av statliga garantiprogram.

»I stort sett«. »I princip.« Så fungerar Nalle. Att det om några år kommer en fusion mellan Nordea och någon europeisk bankjätte borde snarast vara huvudscenariot med Björn Wahlroos vid rodret.

Trots att journalisternas oförmåga att avkräva Wahlroos på hårda svar faktiskt hjälper honom, kritiserar han ändå samma yrkeskår. Som i Hufvudstadsbladet för ett par år sedan.

– Ni låter folk komma undan. Ni accepterar floskler och älskar halvsvar med vilka man smiter undan frågan.

Samtidigt har han sett till att hålla de lokala ekonomijournalisterna på gott humör. När Wahlroos fyllde 50 för några år sedan inrättade han en stiftelse, som bland annat har gett stipendier till finska reportrar för praktik på Financial Times (ett stipendium som inte ges längre, eftersom det lär saknas nya bra namn att ge pengar till).

Även politiskt spelar han på flera planer samtidigt. Häromåret avslöjades det att Wahlroos ingick i en hemlig grupp direktörer som samlade in pengar till Svenska folkpartiet – via den mystiska »Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland«. Wahlroos har efter det fått en mer formaliserad roll i partiet, och kan numera titulera sig ordförande i SFP:s »näringslivsråd«. Samtidigt har det avslöjats att Wahlroos har låtit Sampo stödja Finlands motsvarighet till moderaterna, Samlingspartiet, med 75 000 euro.

Trots att han ständigt exponeras i medierna med olika uttalanden, finns något av ett underskott på information om hans verkliga värderingar och egenskaper bakom den fönade fasaden. Själv har jag gjort två intervjuer med honom, om finlandssvenskar år 2004 och om kreditkrisen år 2008. Båda på villkor att de inte handlade om hans affärer eller privatliv. Hans flotta hörnkontor på andra våningen vid Esplanaden i centrala Helsingfors röjde heller inte några djupare personliga detaljer. En gustaviansk möbelgrupp mot ena långväggen, en tv-skärm med finanskanalen Bloombergs sändningar på den andra.

För Björn Wahlroos väntar, i och med beträdandet av Nordeatronen, ett genombrott hos en bredare svensk allmänhet. Kanske får vi till och med se honom, med blommor i håret, bland radions sommarpratare. Möjligen får vi då reda på lite mer om hans drivkrafter, bortom eventuellt pengabegär och ren revanschism.

Till dess får vi, när det gäller personlig innerlighet, läsa mellan hans egna rader i nekrologen över fadern – en figur som går som en skugga genom Björn Wahlroos karriär:

»Bunta var inte rädd för konflikter, tidvis verkade han nästan attraheras av dem. För honom fanns det i allmänhet bara en rätt och riktig lösning, och där fick man inte ge efter, även om det innebar motgångar i politik och medier. Minsta motståndets lag var för honom helt främmande.

Men naturligtvis lyckades han också såra och uppröra människor han kom i kontakt med. Artificiell intelligens intresserade honom inte, påstod han, men däremot hade han hela tiden problem med ­naturlig dumhet. Men under den barska och dominerande ytan stod ändå en mycket mjukare och med stigande ålder alltmer familjeorienterad person att hitta.«

Timo Soini leder Sannfinländarna (Perussuomalaiset). Ännu för några år sedan var det ett parti i marginalen. Soini hade visserligen klarat sig bra i två presidentval i följd, men det var få som tog hans populistparti på allvar. I riksdagsvalet 2007 fick Sannfinländarna blygsamma 4,1 procent.

Sedan hände något. Från dryga 4 procent till 17 i den senaste opinionsmätningen häromveckan – en rasande frammarsch som har tagit hela det finländska etablissemanget på sängen. Sannfinländarna ligger inom samma felmarginal som de tre största partierna samlingspartiet, centern och socialdemokraterna. Just nu, två månader före riksdagsvalet, är det nästan lika stort som socialdemokraterna (17,3 procent). Det är den största politiska sensationen i Finland på decennier.

Soinis popularitet är framför allt ett resultat av att Finland genomlider en demokratisk kris. Under många år har de tre största partierna efter varje val slagits om att bilda regering, vilket har lett till en tilltagande känsla av maktlöshet och frustration bland väljarna. Valdeltagandet i Finland är lägre än i något annat nordiskt land – i det förra riksdagsvalet 2007 var det 67,9 procent, vilket är iögonfallande om man jämför med det senaste svenska valet (84,6 procent).

Soinis siffror ska visserligen tas med en nypa salt. Just Sannfinländarna har många osäkra väljare. Men mycket talar för att partiet får åtminstone tio procent i riksdagsvalet.

Om Sannfinländarna håller ställningarna blir de fjärde största parti i Finland och ytterst svåra att hålla utanför regeringen. Soini har självsäkert meddelat att partiet ska ha åtminstone två ministerposter, själv kan han tänka sig att bli näringsminister.

Här går den stora skiljelinjen mellan svensk och finländsk politik. I Sverige är det få som vill ta i sverigedemokraterna med tång. Ingen samarbetar med dem i riksdagen, för att inte tala om att de inte skulle accepteras som regeringspartner.

I Finland ses däremot Sannfinländarna som ett fullt trovärdigt regeringsalternativ. Det har delvis att göra med att partierna har olika rötter – Sannfinländarna har inget nynazistiskt förflutet utan är nästan helt och hållet en skapelse av Timo Soini själv. Hans egna politiska rötter ligger i Landsbygdspartiet, ett populistparti från 1970-talet som leddes av den legendariska Veikko Vennamo. Vennamo var en begåvad orator, vars mustiga språk närmast påminde om en väckelsepredikants. Han myntade stående uttryck i finländsk politik, framför allt »Folket vet nog« (Kyllä kansa tietää).

Det är uttryckligen denna tradition som Soini fortsätter. Han bygger upp bilden av sig själv som försvararen av den lilla människan mot etablissemanget. Landsbygdspartiet hade sitt främsta väljarstöd i rurala och ofta perifera områden, som Savolax och Karelen i östra Finland. Sannfinländarnas stöd i de här trakterna är betydande, men de samlar också många röster i det urbana södra Finland, framför allt i förorterna.

Soinis politik är på många plan en fortsättning på Vennamos traditionella populism, anpassad till dagens politiska situation. Hans främsta budskap är att Finland bör gå ur EU och begränsa invandringen. Dessutom anser han att Finland ska säga upp Kyotoavtalet och att kyrkan inte bör godkänna äktenskap mellan homosexuella.

Soini själv är mycket noga med att göra boskillnad med rasisterna. Han hänvisar ofta till sin katolska tro (Soini konverterade till katolicismen som ung student på 1980-talet) för att bevisa sin övertygelse att alla människor är lika mycket värda. Kritikerna påpekar att hans demagogi trots allt tilltalar rasistiska väljarsegment och att Soini mycket medvetet låter dessa väljare leva i tron att han står för deras värderingar.

Andelen invandrare i Finland är fortfarande bara några procent, med andra ord ytterst liten i jämförelse med större delen av Västeuropa. Soinis stora framgångar har i grund och botten inte med invandringspolitiken att göra. De beror främst av allt på att han lyckats upprätta en kanal till det växande väljarsegment som inte längre bryr sig om politiken.

Dessutom har Soini på ett skickligt sätt låtit de stora partierna göra jobbet åt honom. Socialdemokraterna, centern och samlingspartiet har tagit efter bland annat Soinis invandrarkritiska linje i en uppenbar rädsla att mista alltför många väljare, men det är en strategi som slår tillbaka. Alla de stora partierna backar, medan Soinis väljarstöd växer.

Många etablerade politiker klagar på att en orsak är att Timo Soini har blivit en medieälskling vars framfart journalisterna beundrar i stället för att ifrågasätta.

Soinis trovärdighet fick sig dock en liten knäck när han nyligen lanserade sitt klimatpolitiska program. Det visade sig att programmet var en kopia av Metallförbundets, med samma tryckfel och allt. Soini tog på sig felet och går nu på i ullstrumporna precis som förut.

Lösningen för de »gamla partierna« kan bli att låta Sannfinländarna ingå i nästa regering. Etablissemanget hoppas att det då ska gå som för Soinis lärofader Veikko Vennamo: han lyckas inte infria sina vallöften utan förlorar stort i nästa val.

Men det är inget annat än just en förhoppning. Därför är de stora partierna oerhört nervösa just nu.

Han profilerade sig som en högerman med socialt engagemang och var en konsekvent motståndare av president Urho Kekkonen. Georg C var synnerligen kritisk till den utrikespolitik som Kekkonen tillämpade under sin långa president­period (1956–1981).

Juris licentiaten och vicehäradshövdingen Georg C övergav den juridiska banan till förmån för politiken när han 1958 blev invald i riksdagen från Helsingfors valkrets. Året innan hade han blivit invald i stadsfullmäktige och där satt han 39 år i följd fram till 1996. Ett rekord som fortfarande står sig.

Georg C inledde sin politiska karriär som medlem i Svenska folkpartiet. I sin första för den tiden rätt så fräna valkampanj ondgjorde han sig över att staden satsade stora pengar på ett nytt aphus till djurparken Högholmen när man i stället borde ha gått in för att bygga pensionärsbostäder. I valet hörde han till röstmagneterna.

Under 1960- och 1970-talens politiska vänstervåg stod Georg C upp för konservativa värderingar, men han hade också ett socialt etos som tog sig uttryck bland annat i att han ordnade julfester för huvudstadens hemlösa gubbar.

I början av 1970-talet fördes uppslitande gräl mellan högerfalangen och liberalerna i Sfp och det resulterade 1974 i att Georg C lämnade moderpartiet och grundade Konstitutionella folkpartiet, som sedermera bytte namn till Konstitutionella högerpartiet.

Bakgrunden var att riksdagen 1973 stiftade en undantagslag för att garantera omvalet av Kekkonen till president. Undantagslagen motiverades med att Kekkonen ansågs vara den enda garanten för goda relationer till den mäktiga grannen i öster.

Bland de stora partierna var konservativa Samlingspartiet till en början mest kritiskt till en undantagslag, men partiets riksdagsgrupp lät sig övertygas om att lagen var ett nödvändigt pris för att Kekkonen skulle underteckna det för exportindustrin och den finländska ekonomin så viktiga EEC-avtalet.

Den politiska eliten betraktade förlängningen av Kekkonens mandatperiod närmast som en övergångsperiod, medan den kritiska fronten ledd av Georg C hävdade att undantagslagen stred mot grundlagen och demokratins principer. Han föll ur riksdagen 1979, men kom igen för en period 1983–1987.

Georg C betalade ett högt politiskt pris för sin principfasthet. Broarna till Sfp var brända och Kekkonen och hans drabanter var inte sena att stämpla Georg C som utrikespolitiskt opålitlig. Därmed tillhörde han pariaklassen inom finländsk politik. Efter Sovjetunionens fall och kalla krigets slut fick han en viss upprättelse.

Georg C:s politik hade knappast varit ett relevant alternativ för Finland under kalla krigets allra frostigaste år, men hans kritik mot den utrikespolitiska linjen som enligt honom i allt för hög grad tog hänsyn till sovjetiska intressen fyllde en viktig funktion. Och han stod tryggt på nordisk grund när han försvarade traditionell västerländsk demokratiuppfattning.

Med samma hängivenhet som Georg C hatade Sovjet och kommunismen, beundrade han USA och republikanerna. Få finländare var så insatta i amerikansk inrikespolitik som Georg C, och inför varje amerikanskt val skrev han långa artiklar, främst i Hufvudstadsbladet. Om husorganet Hbl skrev förklenande om republikanerna och alltför positivt om demokraterna kunde utrikesredaktörerna räkna med ett samtal av Georg C, som gärna berättade att han handhälsat på fyra amerikanska presidenter.

Georg C kom från en stor resursstark finlandssvensk släkt och i sina memoarer »Simma med krokodilerna – en oliktänkare i Kekkonens republik« (Schildts, 1999) berättar han bland annat om intressanta möten med »farbror Gustaf«. Gudfar åt Georg C, och farbror åt hans mamma, var ingen mindre än marskalk Gustaf Mannerheim.

Henrik Wilén, kulturråd, Finlands ambassad