Det värker i Göran Perssons kropp när han skriver om tiden runt millennieskiftet.

»Vår organisation, såväl i partiet som i regeringskansliet, var stundtals helt fixerad vid vad vänsterpartiet tänkte eller tyckte.«

Det är uppenbarligen inte lätt för honom att få ner det på pränt.

»Allt gjordes i relation till vänsterpartiet eller, som man sa, ›Gudrun‹.«

I kategorin ärlighet är passagen självbiografins höjdpunkt.

»Det var förödande.«

När Gudrun Schyman och vänsterpartiet i valet 1998 fick tolv procent och i maj 1999 började tala om att nå tjugofem i nästa val befann sig socialdemokraterna i sitt uslaste läge sedan 1991. Väljarna flydde vänster­ut. Det är intressant så här i efterhand, med den enorma förändring av det politiska landskapet som skett, att tänka att Göran Persson inte var rädd för Bo Lundgren. Utan för Gudrun Schyman.

Tesen har dykt upp igen, de senaste veckorna. När socialdemokraternas väljar­territorium har blivit ett Polen som ska delas. Då har det blivit populärt att säga att ett vänsterparti under Jonas Sjöstedt skulle bli Håkan Juholts definitiva död.

Delvis har det väl med mediernas bild av vänsterpartiet att göra. I helgen presenterade valberedningen sitt förslag till ny ordförande – Jonas Sjöstedt, precis som journalister tänkt sig.

Något har det också med synen på social­demokratin att göra. Partiet anses så inkompetent att det kan hotas av en gammal EU-parlamentariker.

Men mest handlar det nog om vill­farelse.

Det är länge sedan vänsterpartiet och socialdemokraterna var kommunicerande kärl för väljare. För femton år sedan växte det ena partiet när det andra minskade, men sedan 2002 har socialdemokraterna tappat runt femton procentenheter vid val. Och de har knappast gått till vänsterpartiet.

Vänsterpartiets succé i slutet av 1990­-talet var en unik händelse. En social­demokratisk regering hade sanerat ekonomin genom hårda neddragningar i offentlig sektor. Besvikelsen och missnöjet – särskilt bland kvinnor – fångade vänster­partiet. Nu styr socialdemokraterna knappt över sig själva.

Dessutom är vänsterpartiets handlingsutrymme begränsat. Sjöstedt blir nog vald i någon form – kongressen kan addera det ena namnet till det andra, till ett dubbelt ledarskap. Men alla kandidater har signalerat mer välfärdspolitik. Ett av få områden socialdemokraterna fortfarande är starka i.

Socialdemokraternas utmaning är en annan, blottad i veckans opinionsmätning från Statistiska centralbyrån. Det är inte till vänsterpartiet eller sverigedemokraterna som Juholts parti förlorar. Utan till miljöpartiet och moderaterna. Samt till gruppen av osäkra. Väljarna går högerut nu eller väljer bort socialdemokraterna även om bättre alternativ saknas. Det är en ny spelplan, där både socialdemokraterna och vänsterpartiet tappar även bland offentligt anställda.

Precis som på 1700-talet när stormakten Polen delades mellan forna fiender handlar det om tidsandan. Vänstern i bred definition har förlorat så länge i opinionsbildningen. Juholt är mer lobbyist än statsman, men ändå heter det växande vänster­alternativet i dag miljöpartiet. Som inte agerar särskilt vänster. Och snart väl sitter i regeringen.

Att nästan hälften av de socialdemokratiska väljarna har vänsterpartiet som näst bästa parti säger mer om hur isolerad den gamla maktpakten har blivit. Den medie­kritiskt sinnade skulle kunna uttrycka det så här: en ny vänsterledare spelar ingen roll när tidningarna fylls av högerledare.

Jobba ännu hårdare? Sa han verkligen så? Jag litar helt på TT:s reporter Bengtsson. Det verkar som om kungen själv har smittats av pressens egendomliga syn på monarkin. När skulle en konung senast förtjäna folkets förtroende? Det mediala drevet behandlar kungen som en politiker, eller möjligen en höjdardirektör. Drevet glömmer att kungen inte är någon politiker.

Jag vet inte hur många ledarskribenter och annat statsvetenskapligt skolat folk som verkar ha glömt detta. De påstår gång på gång att »vi inte kan ha« en kung som umgås med kriminella eller slår sig lös med nakendansöser. Det är stiligt och högmoraliskt tänkt, men dimmigt.

Går det att tänka sig att majestätet abdikerar till förmån för sin dotter kronprinsessan, för att slippa personligt obehag eller tillfredsställa en »moralisk majoritet« som den framstår i medierna? Skulle det på något sätt tillfredsställa blodhundarna i drevet? Nej, naturligtvis inte. Då skulle konungens eventuella moraliska felsteg för evigt skrivas in i regentlängden. Det skulle varken gynna kungen personligen eller monarkin. Om kungen har några planer på att abdikera så måste han nog vänta.

Legalt kan nog Sverige ha en monark som kanske slagit sig lös bland nakendansöser. Men kan vi ha en monark som begått andra, tyngre, brott? Rent hypotetiskt, kan Sverige ha en monark som misshandlat, mördat eller langat knark? Och hur lågt kan monarkens popularitetssiffror sjunka innan republikanerna börjar driva frågan i riksdagen? De senaste veckorna har vi haft kungen på löpsedlarna varenda dag, men som tidigare påpekats, bland annat i Fokus, så har kungahusets popularitet succesivt dalat under en tioårsperiod.

Den slokande kurvan beskriver samma bana som i Norge och Danmark. Inte ens populära Margrethe sitter säker på tronen. Det norska kungahuset – som varit minst lika sakrosankt och skonat i pressen som det svenska – skakades på nittiotalet av flera kriser. Kung Olav anklagades för extraavaganta vanor och för att försöka gynna sina polare vid olika tjänstetillsättningar vid hovet.

Men allt detta är tendenser. Vad talar för att de nordiska länderna förvandlas till republiker i brådrasket? I Sverige lär Republikanska klubben ha fördubblat sitt medlemsantal på senare år, men summan aktiva republikaner är trots allt blygsam. Hur många finns det? Drygt 3 000, kanske? Det finns nog fler organiserade nudister.

Vad säger lagstiftarna, politikerna? Vad bör man kunna kräva av en kung eller drottning? Och vad är alternativet?

1955 skrev Vilhelm Moberg sin pamflett »Därför är jag republikan«. I boken medger han att den svenske monarken har så liten politisk makt att demokratin i sak inte tar skada. Hans främsta skäl för att vara mot monarkin var inte av politisk

natur, skrev han. Han månade om medborgarnas mentala hälsa: »Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. /…/ Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är deras avsikt.«

Moberg var noga med att påpeka att argumenten för republik var principiella, och hade föga med konungens personliga vandel att göra. Vår tid verkar resonera precis tvärtom.

Vad var Vilhelm Mobergs alternativ till kung? Han förespråkade en decentraliserad förbundsrepublik efter schweiziskt mönster, där folkomröstningar ersatte politikerrollen. Hoppsan! Vad säger partipolikerna om det?

Om vi frågar folk i allmänhet så ser de nog framför sig en president av amerikanskt snitt, och hellre då en John F Kennedy än en Richard Nixon, förstås. Eller en Tarja Halonen. Att den svenska konstitutionen – med sin politiskt avlövade konung – faktiskt innebär ett längre gånget folkstyre än både finsk och amerikansk republik kommer säkert som en överraskning för många.

Det skulle faktiskt vara roligt att höra riksdagens män och kvinnor på allvar diskutera alternativen till monarki. Om kungen och hans släktingar tar sin Mats ur skolan i dag så sitter vi där med den moderate talmannen Per Westerberg på tronen.

***

För övrigt har Konstfack stoppat en student som sprejmålat en marmorvit Afrodite. Ingen vanlig huligan, tycks det. Han har snällt betalat sina böter på 28 000 kronor, och verkar påläst inom ny forskning. Antikens vita statyer var ju färglagda på sin tid.

Inte så konstigt kanske – nivån mellan landsfäder och kommunpampar är paradoxal.

Å ena sidan prenumererar sjukvården – som upptar i runda slänga 85 procent av landstingens budgetar – på första eller andra platsen när statsvetarna frågar väljarna vilka samhällsfrågor de tycker är viktigast. Massor av skattepengar går åt i verksamheten, 227 miljarder kronor bara i år, enligt prognosen från Sveriges Kommuner och Landsting. Välfärdsstaten är ett landsting.

Å andra sidan har väljarna, visar valforskarnas enträgna studier, kass koll på de politiker som faktiskt styr sjukvården. Medierna undviker i sin tur i det längsta att göra stor sak av det politiska arbetet i landstingen. Och partierna placerar sällan eller aldrig sina starkaste kort på landstingslistan.

Inför söndagens omval i Västra Götaland har historien om de styvmorsbehandlade landstingen och frågan om hur lågt valdeltagandet kommer att bli slagit ut spörsmålet om huruvida en och en halv miljon invånare kommer få ny politisk majoritet. (Fullt rimligt, enligt den enda Sifo-mätning som genomförts.)

Det ofrivilliga experimentet går nämligen att använda som politiskt slagträ på riksplanet mellan politiker (till vänster) som vill fortsätta ha en gemensam valdag för kommun, landsting och riksdag, och politiker (till höger) som vill ha separata valdagar.

Frågan är om den debatten har rätt utgångspunkt. Är det verkligen så synd om landstingen?

– Nej, svarar Lennart Nilsson, statsvetare vid Göteborgs universitet.

Han åberopar först internationella jämförelser. I Sverige röstade 81 procent i landstingsvalet i fjol, i fylkesvalet i Norge 2007 deltog bara 57 procent. Sedan konstaterar han att sjukvårdsfrågor är så viktiga för väljarna att de faktiskt struntar i rikspolitiken och tar självständiga beslut i landstingsvalet.

– Det går delvis på tvärs mot vad andra hävdar, men jag menar att det finns stöd för det i våra undersökningar, säger han, och avhandlar avslutningsvis kändisfaktorn:

– Riksdagsledamöterna från Västra Götaland är ungefär lika okända som landstingspolitikerna i Västra Götaland.

Slutsatsen: Det finns en outnyttjad politisk potential i landstingen, väljarna är engagerade, men politiker och medier har svårt att kanalisera intresset.

– Få frågor är så opinionskänsliga som sjukvården. Att föreslå nedläggning eller stark omstrukturering av sjukhus är ett säkert sätt att förlora val, säger han.

Ett exempel är Värmland. Där föreslog man inför valet 2002 att de många småsjukhusen skulle slås ihop. Vilket ledde till att ett regionalt sjukvårdsparti bildades. Som fick två tredjedelar av rösterna i Säffle, där sjukhuset var hotat.

Politikernas utmaning – rätt svår – är att göra politik av väljarnas stora intresse för den ganska komplicerade sjukvården. Särskilt som landstingen har två uppgifter med skild politisk logik. Uppdraget att skapa regional utveckling – i klartext locka företag – kan leda till en politisk pragmatism som dödar de ideologiska sjukvårdskonflikterna. Ena stunden måste politikerna hålla sams, nästa gräla. Dessutom finns bland landets politiskt aktiva en lockelse i att göra sjukvården till en fråga om form i stället för innehåll. Det är nämligen svårare att formulera en politik för innehållet än att kräva att systemet läggs ner.

De styr Västra Götaland

Socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet styrde Västra Götaland 2006–2010. Nu regerar de rödgröna med stöd av ett regionalt sjukvårdsparti. Sverigedemokraterna har delvis vågmästarroll. Borgerligheten har formerat en fyrpartikoalition.

Skulle medborgarna vifta bort boken som skandalsökande eller skulle de tänka ingen rök utan eld? Som i alla förtroendestrider avslutades debatten med frågan om konsekvenser. Hur skulle kungahuset stå sig efter denna attack?

Svaret är att frågan är felställd.

Kungahusets ställning avgörs i liten utsträckning av enskilda incidenter – hur omskrivna de än är. Det anmärkningsvärda med förtroendet för kungahuset är att det sjunker i rask takt oavsett skandaler, och har så gjort i närmare tio års tid. Få andra institutioner har tappat så mycket stöd i SOM-institutets mätningar som kungahuset.

När forskarna i Göteborg började fråga medborgarna om deras förtroende för kungahuset i mitten av 1990-talet låg stödet stabilt kring 40 enheter på institutets skala där noll motsvarar en jämvikt mellan högt och lågt förtroende. Sedan hände något.

Lennart Nilsson, docent i offentlig förvaltning och en av de ansvariga för SOM-mätningen, har vid flera tillfällen försökt förklara utvecklingen. Enskilda händelser, menar han, kan spela in, men då bara marginellt.

– Hacket i kurvan ger underlag för att säga att det hände något särskilt mellan 2003 och 2005, säger han.

Den bästa analysen är att kungen uttalade sig om den politiska situationen i Brunei i februari 2004. Något som antagligen gav utslag i den låga siffran 11 enheter i grafiken här intill. I januari 2005 höll kungen sitt hyllade tal efter tsunamikatastrofen, vilket kan förklara återhämtningen till 26 enheter.

Men sedan dess har stödet sjunkit igen och tittar man på trenden är de enskilda händelserna oviktiga.

– Den långsiktigt sjunkande trenden började ju långt tidigare. Inte ens toppnoteringen 2006 är i närheten av de nivåer vi mätte upp på 1990-talet.

Från den högsta noteringen (46) till dagens (12) har kungahuset tappat 34 enheter. För att få någon bild av storleken i raset går det jämföra med att bankerna sjönk 16 enheter under den värsta fasen av finanskrisen.

Omfattningen av förändringen kan också beskrivas så här: I mitten av 1990-talet låg kungahuset i den absoluta förtroendetoppen tillsammans med till exempel sjukvården och universiteten. I dag har hovet halkat ner till nivåer där riksdagen, bankerna och storföretagen ligger. Såväl polis, domstolar, riksbanken och etermedier har högre förtroende än kungahuset.

Orsakerna till trenden har forskarna svårt att peka ut. De vet att det finns ett könsgap – kvinnor har högre förtroende för kungahuset än män har – men det kan förklaras av att kvinnor generellt har högre tillit till samhällsinstitutioner. Det finns också skillnader i olika åldersgrupper, men de har inte analyserats tillräckligt. Och den enklaste förklaringen, den om det allmänt sjunkande förtroendet för auktoriteter, motsägs av att just kungahusets negativa trend är en av de starkaste som SOM-institutet har mätt upp.

Vad Lennart Nilsson dock kan peka ut är konsekvenserna: stödet för monarkin som statsskick urholkas.

Den svenska monarkin vilar på ett brett folkligt stöd. Även om motståndet minskar är en tydlig majoritet av medborgarna kritiska till att införa republik, enligt SOM-mätningarna. Men bilden blir något annorlunda om man tittar på folkets inställning till monarkin. När institutet ställde frågan om monarkin förra året sjönk stödet från 68 procent till 56, jämfört med 2003 då samma fråga också ställdes. Samtidigt ökade både gruppen kritiska och de som saknar åsikt.

Lennart Nilsson kallar det »en avsevärd förändring« och påpekar att stödet för monarkin också sjunker bland dem som röstar på moderaterna, centerpartiet och kristdemokraterna.

Tittar man på den stora bilden kan man alltså säga att förtroendet för kungahuset har sjunkit rejält sedan 2001, och att stödet för monarkin sedan har minskat mellan 2003 och 2009.

– Det finns ett tydligt samband mellan det sjunkande förtroendet för kungahuset och det minskade stödet för monarkin. Om förtroendetrenden fortsätter sjunka har vi en helt annan situation i frågan om statskick om 20 år.

Det är det som är den verkliga utmaningen för statschefen och tronföljaren, inte en bok som skapar rubriker. Självklart kommer årets stora händelser – ett bröllop, en bruten förlovning och en förtroendeattack mot kungen – att analyseras när den nu pågående SOM-mätningen presenteras i april. Men det går inte att säga så mycket vettigt om effekterna. Annat än att konstatera att hovet har en mycket större utmaning i den större negativa förtroendetrenden, och att monarkins ställning försvagas så länge dess förespråkare får bukt på det problemet.

Fortsätter kungahuset att tappa förtroende enligt trenden är man nere på nollpunkten redan om tio år. Och om man hamnar där får det politiska konsekvenser, tror Lennart Nilsson:

– Vi vet att både journalister och politiker är mer kritiska till monarkin som statskick än folket i stort. Det har lett till att de av taktiska skäl inte driver frågan, eftersom de riskerar att förlora röster på det. Förändras det folkliga stödet kan journalister och politikerna aktiveras.

Fakta | Sjunker sedan tio år

SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör en större opinionsundersökning om året. Mätningen betraktas som den mest seriösa i landet. Svaren vägs sedan in på en skala där pluspunkter motsvarar en positiv inställning och minuspunkter motsvarar en negativ. Kungahuset har på tio år gått från att ligga i den absoluta förtroendetoppen till en mittenposition.

Tittar man närmare på siffrorna avslöjar de ett superjämnt läge och en osäker valmanskår.

De rödgröna får 49,5 procent medan de borgerliga skrapar ihop 45,2 procent, om man inte tar hänsyn till fyraprocentsspärren. Anmärkningsvärt är både att socialdemokraterna ligger på en hög nivå jämfört med många undersökningar i hela landet och att moderaternas dominans i det borgerliga blocket tycks vara ännu större i Karlstad än i riket som helhet. Både centerpartiet och kristdemokrater hamnar utanför riksdagen.

Centerpartiets svaga resultat ligger dock inom felmarginalen från 4,0 procent, och partiet skulle alltså lika gärna kunna få ett resultat över fyra procent.

Kristdemokraternas siffra är däremot statistiskt säkerställd på en nivå under fyra procent. Göran Hägglund kommer inte in i riksdagen om Sverige röstar som Karlstad.

Sverigedemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren, precis som vänsterpartiet.

– Vinnare är moderaterna och miljöpartiet som ökar. Socialdemokraterna tappar obetydligt i förhållande till den tillbakagång som nationella opinionsundersökningar pekar på, säger Nicklas Källebring, analytiker på Synovate.

Mätningen visar kanske framför allt hur osäkert läget är. 17,4 procent uppger att de är osäkra. Partiernas förmåga att mobilisera i ett Karlstad med låg valtemperatur blir avgörande, liksom kampen kring fyraprocentsspärren.

I valet 2006 röstade Karlstadborna fram en rödgrön majoritet, men var ändå de väljare som röstade mest likt riksgenomsnittet. Precis som i valet 1998 och 2002. Nicklas Källebring är dock tveksam till att Karlstadborna kommer att vara lika pricksäkra som tidigare.

– I den här mätningen avviker de bland annat när det gäller socialdemokraternas storlek, säger han.

De städer som brukar rösta nära riksgenomsnittet är ofta residensstäder med någon myndighet eller högskola. På den lista som statistikern Richard Öhrvall på Statistiska centralbyrån har tagit fram över städerna som röstade som Sverige i förra valet följs Karlstad av i tur och ordning Växjö, Norrköping, Södertälje och Halmstad.

Historien talar mot att Sahlin kan vända trenden. Inget har visat sig vara en så tung belastning för en opposition som att folket verkligen inte vill ha dess ledare vid makten. Det gäller Sverige (Lundgren 2002 och Adelsohn på 1980-talet) och världen (John Kerry 2004, Neil Kinnock 1992, Ségolène Royal 2007, Barry Goldwater 1964, McGovern 1972 etc).

Sahlins kollaps är full med paradoxer.

Hon upplevs som osäker jämfört med Reinfeldt, trots att hon är Sveriges kanske mest erfarna politiker, riksdagsledamot när han spelade basket i skollaget, minister när han var muf:are.

Hon har satsat sitt politiska kapital på att nå storstadsväljare, med mjukisliberalism och mångfald, men just dessa väljare sviker henne för alliansen och för miljöpartiet. Det är på landsbygden socialdemokraterna står sig och rentav går framåt.

Hon skulle vara förnyaren men har blivit traditionalist. Sahlin var den som populariserade s-liberalernas idé om egenmakt. Efter Perssons betongvälde hade hon en öppning att göra en »Reinfeldt« och skapa »nya s«. Men det slarvades bort.

Omsvängningar om betyg i skolan och skattesänkningar smögs fram, i stället för att basuneras ut. I dag börjar Sahlin vartannat uttalande med »vi socialdemokrater har…« och pay-offen på nya annonserna är »tillväxt sedan 1889«.

Allt det positiva hon själv stod för har blivit ett sänke. Varför blev det så? Det finns åtminstone fyra tunga skäl.

Auktoritetsbristen. Respekten för en ledare formas av att hon står upp när det blåser. Kvinnor i allmänhet besväras fort­farande av ihållande fördomar mot deras auktoritet. Det gäller i synnerhet Sahlin, som behäftades (av de egna) med slarvighetsstämpeln redan före Tobleroneaffären. Brytpunkten kom dock den 10 oktober 2008 då hon i regeringsfrågan, en fråga varje partiledare måste äga, mötte en revolt i de egna leden mot allians med miljöpartiet. I stället för att ställa kabinettsfråga och etablera sin auktoritet mot fraktionerna vek hon ner sig och släppte in vänsterpartiet.

Avsaknad av plan. Inget vet vad Mona Sahlins plan för Sverige är. Är det gråsosse-Sverige à la Ingvar Carlsson/Göran Persson, eller vänsterliberalt à la Tony Blair/Jens Stoltenberg? Socialdemokratins inre krets vittnar om adhocrati och ständigt nya infall.

Finanskrisen. Särskilt tufft är det att sakna en linje när en stor extern chock som finanskrisen drabbar landet. Oppositionens alternativ brukar då vara att köpa regeringens krisplaner, men med invändningar (en strategi som gjorde Carlsson till landsfader i opposition 1991–94) – eller opponera fullt ut, som Palme på 1970-talet. Sahlin har vacklat fram och tillbaka.

Dålig personalpolitik. I stället för att likt Blair skapa en allians av drivna förnyare (och ekonomer som kunnat matcha Borg) har Sahlin etablerat ett nytt kotteri av ja-sägare som isolerat henne från kritik och förlamat beslut. Glanslösa personligheter, som Thomas Östros och Ibrahim Baylan, har fått nyckelposter.

Kan då något vända trenden?

Sahlins största chans var sannolikt krisen kring årsskiftet med de sjukskrivna som jagades av Försäkringskassan. Det överrumplade borgerligheten och Reinfeldt gömde sig i veckor medan han framställdes som hjärtlös mot cancersjuka.

S kommer säkert försöka återuppliva frågan, men det blir svårt. Alliansen svarade till slut upp mot kritikstormen med alla upptänkliga ändringar.

Dessutom tycker s i sak likadant som alliansen, och regeringen har till slut grävt fram statistik som visar att reglerna inte varit hårdare mot svårt sjuka nu än på Perssons tid.

En möjlighet hade varit om s förmått finna något nytt om jobbkrisen, där Reinfeldt är sårbar. Men samarbetet med v gör det nästan omöjligt att komma med överraskningar. Tänk rent hypotetiskt om Sahlin i opposition mot LO och i samarbete med mp vågat öppna en debatt om dansk flexicurity, friare arbetsmarknad med bättre socialförsäkringar, som danska social­demokraterna en gång gjorde. Då hade hon placerat Reinfeldt offside och gett s en begriplig jobblinje. Men var det osannolikt innan är det omöjligt med Ohly på båten.

Få valrörelser brukar gå från start till mål utan omkastningar inom blocken, men lika sällan bryts trenderna mellan blocken. Hade Mona Sahlin varit mäktig att av egen kraft bryta en sådan trend hade vi vetat det vid det här laget.

***
FÖR ÖVRIGT borde Greenpeace få ett tackbrev i stället för åtal för att man visat hur dåligt skalskyddet för svenska kärnkraftverk är.

Saken var bara att det var lite dålig tajming på vår pressläggning. Igår – alltså dagen före den så hett efterlängtade SCB-mätningen som skulle facit på partiernas insatser under ”lilla valrörelsen”. Och det är klart, enligt Murphys förträffliga lag så visar deras resultat inte alls att det är speciellt jämnt mellan blocken, vilket var tesen i vår artikel. Så kan det gå – det går inte att förutspå dessa slagiga opinionsmätningar.

Men två små påpekanden.

För det första är SCB:s mätningar förvisso bättre och mer tillförlitliga än alla andra tillsammans, men som den statliga myndighet SCB är så mal kvarnarna långsamt; den 16 maj hade 70 procent av  intervjuerna genomförts och det var i början av den rödgröna nedförsbacke som andra opinionsinstitut mätt upp.

För det andra så handlar artikeln mycket om sossarnas tapp i opinionen – och det fortsätter. Från mätningen i november har s backat med 3,6 procent och ligger nu på blygsamma 33,8. Det kan fortfarande verka demoraliserande på landets största parti att man backar i mätning efter mätning.

Tyngre organisationer, som Stockholm Environment Institute (SEI), menar att de aktivistiska sammanslutningarna

ibland sänker allas rykte genom sina aktioner. Mikael Román, forskare på SEI, berättar att han just pratat med en delegat som kvällen innan stapplat ut från Bella Center efter en hård förhandlingsdag på fjorton timmar.

– Bara för att höra av veganerna utanför att han var en idiot. Att han inte brydde sig om klimatet. Han undrade: »Vem är det egentligen som bryr sig?«

I korridorerna på Bella Center är inte de rosa id-korten som delegaterna bär i majoritet. Det är i stället de gula korten som syns mest, de som bärs av representanter för frivilligorganisationerna.

Men kan de påverka utgången av klimatmötet? Vissa svarar optimistiskt ja.

Det berättas om en situation under klimatmötet på Bali 2007 där representanter för en organisation länge hade bearbetat delegater med konkreta förslag till formuleringar i slutdokumentet. När förhandlingarna i slutskedet var på väg att kollapsa gick en av dessa delegater upp i talarstolen och förslog att en bisats och en huvudsats i en formulering skulle byta plats – precis så som lobbyorganisationen föreslagit.

Den nya skrivningen accepterades och dokumentet kunde röstas igenom.

Vid en mörkgrön monter i den stora mässhallen står Mariano Colini Cenamo framför ett gigantiskt foto av regnskogen – en av konferensens huvudfrågor. Han jobbar för den brasilianska organisationen Instituto de Conservacão Desenvolvimento Sustentável do Amazonas (Idesam).
– Vi försöker få beslutsfattare att anstränga sig extra för att bevara regnskogen som ett sätt att lindra klimatförändringarna.

Idesam ger förhandlarna konkreta skriftliga rekommendationer om vilka positioner de bör ta i samtalen och vilka följder olika ställningstaganden skulle få.
– Jag är övertygad om att de tittar ordentligt på dem och tar dem i beaktande, säger Mariano Colini Cenamo.

Att ansträngningarna kan ge resultat bekräftas i frågan om Amazonas urbefolkning, som först inte nämndes i den så kallade REDD-strategin (Reducing Emissions from Deforestation). Men efter påtryckningar kompletterades texten med formuleringar om att deras rättigheter måste tas till vara.

Samtidigt som organisationerna på klimatmötet jobbar för långtgående åtaganden från världens länder, verkar starka krafter i motsatt riktning. När det amerikanska magasinet Mother Jones nyligen listade världens enskilt mest kraftfulla förnekare av klimathotet, hamnade Exxon Mobil på första plats. Världens största oljebolag pumpar systematiskt ut stora belopp till klimatskeptiska tankesmedjor runtom i världen, 2005 uppgick beloppet till åtta miljoner dollar. Och förra året gick bidrag till bland annat Heritage Foundation. I en rapport nyligen hävdade den amerikanska organisationen att det så kallade Waxman-Markey-lagförslaget från representanthuset skulle göra miljoner amerikaner arbetslösa och leda till chockhöjda elpriser.

Ett effektivt sätt att skapa opinion mot förslagen om handel med utsläppsrätter, krav på förnybar energi och energieffektivisering för att minska utsläpp av växthusgaser.

Enligt mer neutrala bedömningar skulle förslaget snarare kosta amerikanska hushåll runt 150 dollar per år.

Klimatskeptiska lobbyister

1 Exxon Mobil

2 Lord Christopher Monckton

3 American Coalition for Clean Coal Electricity

4 Plants Need CO2

5 American Petroleum Institute

6 Committee for a Constructive Tomorrow

7 The Heartland Institute

8 Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change

9 FreedomWorks

10 Tennessee Center for Policy Research

11 Federation for American Coal, Energy and Security

12 Institute for Energy Research

De tolv mest inflytelserika klimatskeptiska opinionsbildarna, enligt det amerikanska magasinet för undersökande journalistik, Mother Jones.

– Jag brukar säga att människor lättare blir sura än glada. Det byggs snabbt upp missnöjda minoritetsgrupper, som långsamt kan nöta ner 53 procents väljarstöd till 48 procent. Det är därför vi inte har eviga regeringar, säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Men ett knappt år före val brukar det hända något. Forskare vid Göteborgs universitet konstaterar att opinionsstödet för regeringspartierna ökar med ungefär 1,1 procent från oktober året före valet fram till valdagen. Tendensen har varit tydlig sedan 1967.

– Vi vet inte varför regeringspartierna tar in på opinionen under de sista kvartalen. Vill man spekulera kan man anta att man visar sitt missnöje vid mindre viktiga val och i opinionsmätningar. Men när det blir skarpt läge går man tillbaka till sitt gamla parti, säger Johan Martinsson, valforskare i Göteborg.

Enligt statsvetarna kan man egentligen inte dra några slutsatser alls av historisk statistik. Till viss del har de förstås rätt. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten 2006, trots att ekonomin var stark. Och trots att flera av partiets paradgrenar, bland annat arbetslösheten, var på tapeten. Den interna kritiken blev svidande. LO:s andra ordförande Ulla Lindqvist menar att »allt« talade för ett bättre valresultat. Men att väljarna inte uppfattade socialdemokraterna som tillräckligt offensiva i arbetslöshetsfrågan.

Valet 2006 talade alltså emot alla tänkbara historiska exempel och statistiska prognoser. Men trots sitt låga »predikationsvärde« kan historisk statistik ändå vara intressant att titta på. Till exempel har det block som leder opinionsmätningarna hösten före valet vunnit tio av de elva senaste svenska valen.

För moderaterna hade denna viktiga period, från oktober och framåt, inte kunnat börja sämre. I Sifos och SCB:s senaste mätningar tappar partiet 3,4 respektive 3,7 procentenheter av opinionsstödet. Där syns knappast någon ljusning.

Mandatperioden började motigt. I oktobermätningarna 2006 förlorade Allianspartierna stort. Flera analytiker förklarade raset med ministeraffärer, tuffa förändringar i a-kassesystemet och en osynlig statsminister. Fredrik Reinfeldt själv skyllde på moderaternas dåliga miljöengagemang, medan folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag anade att väljarna kände en »osäkerhet« kring regeringens politik. Sedan dess har opinionsläget varit svajigt. Oppositionen har haft en klar ledning, medan alliansen har fått uppleva tvära kast i statistiken. Ibland har kasten varit logiska, ibland inte alls.

– Man brukar säga att regeringspartier förlorar mer under kriser. Men i Sverige gick alliansen fram i mätningarna våren efter finanskrisens utbrott. Allt beror på vem som tillskrivs ansvaret eller förtjänsten för olika saker. Folk ansåg inte att den globala finanskrisen var alliansens fel, säger Johan Martinsson.

I veckan konstaterade Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ändå buttert att »alliansen har ett underläge när vi går in i 2010«. Klimatmötet i Köpenhamn och sjukförsäkringsdebatten har fått regeringspartierna att tappa stort.

Det finns många osäkra kort – Sverigedemokraterna, till exempel – inför valet 2010. Johan Martinsson dristar sig ändå till att påstå att det ser mörkt ut för den sittande regeringen. Valrörelsen måste bjuda på något extraordinärt.

Den där ynka procentenheten som den historiska statistiken utlovar till makthavarna kan få svårt att räcka till. Reformgrupperna som utarbetar alliansens gemensamma valstrategi svettas. Folkpartiet vill driva en mer borgerlig politik. Moderaterna vill fortsätta partiets förnyelse. Det är bäddat för konflikt.

Alliansen kan gynnas om den ekonomiska uppgången fortsätter – fast den starka ekonomin räddade inte socialdemokraterna 2006. Det mesta pekar dessutom på att arbetslöshetsfrågan hamnar högt på agendan. Det har traditionellt gynnat socialdemokraterna. Men inte 2006.

– Det råder en stor osäkerhet i opinionsmätningarna. Det är fler som hoppar omkring nu än för 40 år sedan. Därför får enskilda debatter, som sjukförsäkringsfrågan, stor betydelse på kort sikt, säger Sören Holmberg.

Det är absolut inte omöjligt för alliansen att ta in oppositionens försprång. På sin webbsida listar valforskaren Henrik Oscarsson några av de bäst spurtande svenska regeringarna. Tage Erlanders regering ökade med 8,6 procentenheter mellan oktober 1967 och valdagen 1968. Och Thorbjörn Fälldins regering gick fram 5,4 procentenheter inför valdagen 1982. Alliansen bör förbereda sig för en lång och ansträngande slutspurt.

I dag står klimatfrågan högt på dagordningen. Inför EU-valet i år rankades klimatet som en av de tre viktigaste frågorna bland samtliga riksdagspartiers väljare.

Ändå finns det ingen stor folkrörelse för klimatet, varför?

– Visst mobiliserar miljörörelsen och vänstergrupper så mycket de bara kan inför klimatmötet i Köpenhamn. Men det blir inte samma grej. Jämför man med EU-toppmötet i Göteborg 2001, då skulle ju alla dit, säger Adrienne Sörbom, sociolog vid Stockholms universitet som forskat om sociala rörelser.

Den 18 maj i fjol gjordes ett seriöst försök att starta en klimatrörelse i Sverige. Över 200 personer hade samlats på KTH i Stockholm, däribland representanter för miljörörelsen, facken, Svenska kyrkan, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Ett och ett halvt år har gått, men det verkar inte röra på sig.

Jan Wiklund, författare till en kommande bok om folkrörelser och själv aktiv i protestgrupper sedan sjuttiotalet, ser en viktig förklaring.

– Klimatet är så globalt, något som angår alla, då är det ingen som känner att det är deras ansvar, säger han.

För att en folkrörelse ska uppstå, menar Wiklund, krävs att det finns en grupp människor som kan gå samman, forma en identitet utifrån gemensamma intressen och sedan rikta krav gentemot makthavare.

Dessa förutsättningar saknas, anser Wiklund och får medhåll av Magnus Wennerhag, sociolog vid Lunds universitet med inriktning mot sociala rörelser.

– När det gäller klimatfrågan finns det ingen tydlig fiende, ingen tydlig konflikt. Politikerna önskar sig nästan mer klimat­aktivism, säger han.

Inte har det blivit lättare för miljörörelsen av att politikerna och näringslivet, nästan utan undantag, har tagit till sig klimatfrågan. Åtminstone i retoriken. Genom att inkludera framstående klimataktivister i utredningar och beslutsfattande så berövas rörelsen på sina experter och ideologer. Rörelsen blir svagare, men får igenom mer av sina mål, konstaterar Wennerhag.

Egentligen borde det kunna uppstå en folkrörelse för klimatet i Sverige. Svenskarna har inte blivit mindre politiskt engagerade, visar forskningen. Antalet personer som har demonstrerat har faktiskt nästan fördubblats sedan 68-rörelsens era.

Vad som behövs är kanske en gnista som tänder elden, resonerar Wiklund. Som när Rosa Parks i Alabama 1955 vägrade ge sin plats på bussen till en vit man, vilket satte liv i medborgarrättsrörelsen.

En sådan händelse, tänker Wennerhag, skulle kunna vara om klimatmötet i Köpenhamn misslyckas. Då uppstår plötsligt en konflikt: mellan en orolig opinion och politiker som inte gör något.