Borgerliga motsvarigheter har lyst med sin frånvaro. Tills nu.

Häromveckan kom »Skuggan och det mystiska dokumentet« (Yaaa förlag 2012). Författare är Jonny Munkhammar som på drygt 80 sidor levererar en historia som lämnar få tvivel om upphovsmannens ideologiska hemvist. Munkhammar är riksdagsledamot för moderaterna.

I boken far huvudpersonerna Nike och Nico Europa runt för att rädda farbror Andreis företag Futura från att förstatligas av den imaginära nationen Mordurien. När duon i slutscenen dyker upp på Futuras fabriksgolv brister arbetarna ut i närmast nordkoreanska hyllningstal till sin arbetsgivare. Resultatet: den onda statsrepresentanten lämnar fabriken med oförättat värv.

Även i USA söker sig nu högern ned i åldrarna. I november kom boken »Help! Mom! The Radicals Are Ruining My Country!« av Katharine DeBrecht. Själv beskriver hon boken som »ett roligt och underhållande sätt för föräldrar att sitta ned med sina barn och lära dem ursprunget till den nya Tea Party-rörelsen och stå upp för frihet och den amerikanska drömmen«.

Mer i mitten befinner sig den bok som Jill Biden, fru till vicepresident Joe Biden, kommer ut med i sommar. Den heter »Don’t Forget, Nana, God Bless Our Troops«, och handlar om amerikanska soldater som har varit i krig.

Frågan är om barn alls påverkas. 1970-talets barnvänsterpropaganda verkar i alla fall ha haft begränsat genomslag i den nu rådande opinionen.

De delade övertygelsen om behovet av en muskulös amerikansk utrikespolitik och de hade en gemensam fiende i fackförbunden, som Adelson kämpat emot under hela sin karriär som kasinomogul.

När Gingrich ledde den republikanska kongressen i opposition mot Clinton 1994 fick han låna Adelsons privatjet för att flyga runt landet och lansera sin konservativa revolution.

Adelson hade länge varit känd för sina generösa gåvor. Som ägare till extravaganta kasinon som The Venetian i Las Vegas och ett dubbelt så stort kasino i Macau i Kina, hade han lyckats bli den åttonde mest förmögna mannen i USA, enligt tidningen Forbes.

I början av januari i år, just när Newt Gingrich ansågs uträknad i republikanernas primärval efter dåliga resultat i Iowa och New Hampshire, hörde Adelson av sig till Gingrich igen. Han ville donera tio miljoner dollar till Gingrichs kampanj.

Strax därefter vann Gingrich primärvalet i South Carolina med en så stor marginal att favoriten Mitt Romney, åtminstone för en vecka, framstod som sårbar.

Gingrichs comeback är en tydlig illu­stration av hur reglerna för finansieringen av politiska kampanjer i USA aldrig har varit lösare än i år.

– Hittills har det spenderats mer pengar från fristående kampanjgrupper än från kandidaternas officiella kampanjer. Det har aldrig hänt förut i ett amerikanskt val, säger Anthony Corrado, forskare i politiska kampanjer på Colby University.

Det skulle ha varit olagligt för Sheldon Adelson att ge 10 miljoner dollar direkt till Newt Gingrichs officiella kampanj. Det finns nämligen en maxgräns på 2 500 dollar för privatpersoners donationer till presidentkampanjer.

Men man kan komma undan denna gräns med hjälp av en så kallad Super PAC – PAC står för »political action committee«, vilket i USA betyder fristående grupper som kampanjar för olika ändamål. De har funnits tidigare i amerikanska val. 2004 skadades exempelvis John Kerry ordentligt av en fristående grupp som kallade sig Swift Boat Veterans for Truth och ifrågasatte Kerrys krigserfarenheter från Vietnam. (Anklagelserna var falska, men effektiva.)

Men aldrig har reglerna för dessa grupper varit friare än i år.

Den Super PAC som Sheldon Adelson försåg med 10 miljoner dollar heter Winning Our Future och har bara ett ändamål: att Newt Gingrich ska bli republikanernas presidentkandidat. I praktiken fungerar den som en parallell presidentkampanj, som helt saknar de restriktioner i finanser som präglar konventionella presidentkampanjer.

– Framväxten av Super PAC-grupper är den enskilt största förändringen i den politiska kampanjdynamiken i det här valet, säger Anthony Corrado.

En Super PAC får inte »koordinera« sitt budskap med presidentkampanjen på något sätt, men de som arbetar med Gingrichs Super PAC består till stor del av hans före detta medarbetare, vänner och rådgivare.

– I princip skulle hans fru och barn kunna driva en Super PAC och det skulle ändå inte anses vara »koordinerat« med Gingrichs officiella kampanj, säger Adam Skaggs, expert på kampanjfinansiering på liberala Brennan Center for Justice på New York University.

Även Mitt Romney har dragit stora fördelar av att ha en Super PAC bakom sig: Restore Our Future. Den drivs av Larry McCarthy, en före detta Romney-medarbetare som gjorde George HW Bushs berömda Willie Horton-reklamfilmer mot Michael Dukakis i presidentvalet 1988, samt den republikanska strategen Carl Forti, som brukar kallas »Karl Rove med C«.

I primärvalet i Florida möjliggjorde denna välfinansierade grupp att Romneys folk kunde orkestrera den mest brutala armadan av negativ annonsering i primärvalet hittills. Romney spenderade nästan tre gånger så mycket pengar som Gingrich i Florida.

Av det totala reklamutrymmet var 68 procent negativa attacker på Gingrich (mestadels från Restore Our Future), 23 procent var negativa attacker på Romney (främst från Winning Our Future)  och mindre än en procent var positiva budskap om Romney (främst från hans officiella kampanj). Dessa annonskampanjer tycks ha varit avgörande. Veckan före valdagen hade Gingrich en trygg ledning i opinionsmätningar, men i valet vann Romney med 14 procentenheters marginal.

Studerade man Romneys kampanj på plats i Florida var det svårt att se någon skillnad i budskapet från den officiella kampanjen och från den fristående Super PAC, Restore Our Future, som stöder Romney. Båda kampanjerna ägnade sig åt samma omfattande personangrepp på Newt Gingrich, som misstänkliggjordes som korrupt, ohederlig och opålitlig.

På kampanjevenemang för Gingrich och Romney i delstaten fick man ideligen höra de mest häpnadsväckande felaktiga uppfattningar om kandidaterna – eller om Barack Obama – som spridits genom just Super PAC-finansierade annonskampanjer.

Vid ett kampanjtal för Newt Gingrich i måndags stod pensionären Shelly Parker i en byxdräkt som pryddes av fem stora Newt Gingrich-knappar, och uttryckte en enorm beundran för kandidaten: »Newt är alltid den smartaste mannen i rummet.« Men hon var också bekymrad över att han »för en så negativ kampanj«.  I själva verket kom dock dessa negativa annonser inte från Gingrichs officiella kampanj, utan främst från de tio miljoner dollar som fanns i kassan för Winning Our Future, Gingrichs Super PAC. Sammanlagt har 23 miljoner lagts på Super PAC:s i primärvalen, att jämföra med de officiella kampanjernas 20 miljoner.

Bakgrunden till det här oöverträffade flödet av pengar är två domstolsbeslut från 2010. De gav företag samma rätt som individer att spendera pengar på politiska budskap strax före ett val och de släppte även alla restriktioner för hur mycket man får donera till en politisk aktivistgrupp som inte är direkt knuten till en kandidat.

Enligt Thomas Mann på Brookings Institution var det den konservativa majoriteten i Högsta domstolen som banade väg för den här utvecklingen.

– Regleringarna av kampanjfinansieringen har i princip kollapsat på grund av Högsta domstolen under den konservativa John Roberts, samt den allmänna tafattheten hos valmyndigheten, FEC.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig för ett liknande resonemang i sin nya bok »Republic, Lost«, där han går till angrepp på pengarnas ökade inflytande över politiken: »Det har skapats en maskin av inflytande som inte utgår från någon specifik ideologi, utan snarare är den helt enkelt ute efter att göra de mest inflytelserika mer förmögna.«

Domare John Roberts har motiverat de två domsluten med att »det inte längre är legitimt för staten att försöka jämna ut vinstchanserna i ett val. Den typen av statligt inkräktande över debatten om vem som ska regera vårt land går till roten av konstitutionens första tillägg« – det vill säga yttrandefriheten.

Samma resonemang får man från Bradley Smith, som är president för Center for Competitive Politics. Han ser utvecklingen som ett efterlängtat slut på »statens sätt att förfölja, censurera och vandalisera medborgarnas politiska konversationer«. Även på den andra sidan av det politiska spektrumet finns ett visst stöd. Liberala American Civil Liberties Union har ställt sig bakom de nya, uppluckrade lagarna med liknande argument.

Men för de flesta som studerat kampanjfinansernas påverkan på politiken är den här utvecklingen bara ett stort kliv mot en amerikansk plutokrati.

Fred Wertheimer driver organisationen Democracy 21 och är en av veteranerna i motståndet mot uppluckrade regler. Han arbetar nu fram ett förslag som ska stoppa förekomsten av »kandidat-specifika« Super PAC-grupper, men han tror att det första steget är att öka det folkliga medvetandet.

– Det är en moment 22-situation, eftersom problemet är att vi inte har tillgång till det offentliga rummet i dag i samma utsträckning som förut, då utrymmet allt mer köps av dem som har råd, säger Wert­heimer.

Han känner ett visst hopp från ett lite oväntat håll: den intensiva kampanj som tv-komikern och satirikern Stephen Colbert har fört under vintern för att uppmärksamma de bitvis absurda regler som möjliggjort Super PAC-grupperna. Colbert har själv startat en egen Super PAC, med det fiffiga namnet The Definitely Not Coordinated with Stephen Colbert Super PAC. Under primärvalet i South Carolina reste han runt och höll passionerade kampanjtal där han presenterade sig som »en Martin Luther King för företagens rättigheter – ni kan kalla mig Martin Luther Burger King«.

– Colbert gör ett strålande jobb för att upplysa allmänheten om vad det är som pågår just nu, säger Wertheimer.

Vad förväntar sig en person som Sheldon Adelson att få tillbaka när han ger Newt Gingrichs kampanj 10 miljoner dollar?

Enligt Bradley Smith: ingenting.

Smith menar att presidentkandidaternas politiska övertygelser är så starka att de inte ruckas av några tusen miljoner dollar.

– Det finns inga bevisade samband mellan kampanjfinansiering och korruption. Snarare fungerar de nya reglerna som ett sätt att ge alla samma möjligheter att komma till tals, säger Smith.

De som kritiserar utvecklingen har dock sällan påstått att det finns uppenbara kopplingar mellan donationer och omedelbara policyskiften. Snarare handlar det om en mer sofistikerad påtryckning. En politikers prioriteringar präglas indirekt av medvetenheten om vem som kommer att finansiera hennes omvalskampanj.

Sheldon Adelson har varit god vän med Gingrich sedan mitten av 1990-talet. 2007 gav han sju miljoner dollar till en politisk aktivistgrupp som Gingrich startat. Samtidigt verkade Gingrichs utrikespolitik förändras. Så sent som 2005 hade Gingrich förespråkat att »kongressen borde etablera ett biståndsprogram för det palestinska folket som är lika generöst som det vi ger Israel«.

Nu började han i stället uttrycka ett kompromisslöst Israel-stöd och en betydligt hårdare ton mot Palestina. Under sin presidentkampanj den här vintern har Gingrich kallat palestinier »ett påhittat folk«.

När Gingrich nyligen tillfrågades varför han tror att Adelson varit så generös mot honom svarade han:

– Han vet att jag är väldigt pro-israelisk.

Det finns drag av partikongress.

I pausen säger en vackert rynkad dam:

– Jag tycker inte om det.

Efteråt förklarar en herre med pondus­mage:

– Vi gillar det inte.

Ordvalen är förtjusande, eftersom de antyder att en politisk process har ägt rum i bänkraderna under akt två. Missnöjet har gått från individ till kollektiv. De som strömmar ut genom Stadsteaterns dörrar denna torsdagskväll i januari då partiet har fått en ny ordförande är en rörelse, en rörelse som voterat om föreställningen och nu samstämt ska verkställa sågningarna.

Enade de stå när de kritiserar »Olof Palme – en pjäs från Sverige«.

Det börjar med ett preludium. Ensemblen repeterar och pratar lite samtidspolitik. Från åskådarposition förstår man att det ska gå en båge från det tidiga åttiotal som manuset mestadels behandlar till vår samtid och valförlusten 2010. Så mycket annat begriper man dock inte.

Efter första akten, där Philip Zandén och Mats Blomgren förtjänstfullt spelat upp den märkliga intervju Hagge Geigert gjorde med Palme, går det inte på något sätt att förstå vad manusförfattaren Lukas Svensson och regissören Tobias Theorell vill med föreställningen.

De tycks inte vilja något.

Det är inte den sortens sentimentalitet Stefan Löfven ska föra fram när han installationstalar dagen efter. Det är inte en kritik från höger. Det är inte heller ett historiskt gestaltande.

Jag fattar inte vad det är.

I andra akten tror jag mig förstå pjäsens syfte och då blir jag ilsken. Den centrala scenen är en urspårad kräftskiva där Palme har sällskap med en fransk revolutionär, ett fyllo, en Bertolt Brecht, en Jimmie Åkesson och några till.

Ska man vara snäll går det att säga att kräftskivan stundtals gestaltar partiets sönderfall, men ju längre akt två lider, ju tydligare står det att pjäsen har större ambitioner än så. Den vill säga vad som hänt med Sverige sedan Palmes dagar. Och det är här problemet ligger. Samhällsanalysen är grund som en vattenpöl.

Enligt pjäsen har följande hänt: 1) Socialdemokraterna har svikit sina ideal. 2) Pensionärer har börjat rösta på sverigedemokraterna.

That’s it. Moderater och miljöpartister existerar inte.

Man gör en hånfull och rolig drift med Jimmie Åkesson och upprepar sedan den gamla trötta klichén om socialdemokrater som inte längre står upp för de svaga. Sedan har man sagt sitt. Man beter sig som den fria vänster man är – skjuter på det gamla regeringspartiet från vänster, utan att förstå att själva beteendet gestaltar hur obsolet man blivit och hur lite man förstår av medborgarnas politiska preferenser.

Tankarna som förs fram är inte nya, inte originella, inte vältänkta.

Det är märkligt hur en pjäs om politik på en hyllad teater kan få bygga på så lättviktig politisk analys.

Först efter Maos död 1976 fick Ai Qing återvända till Beijing. På sin ålders höst blev han åter en aktad röst i den kinesiska offentligheten, både som poet och som samhällskritiker. När han dog vid 86 års ålder förde han facklan vidare till sin son, som hade återvänt från New York ett par år tidigare för att ta hand om sin sjuka far. På sin dödsbädd lär Ai Qing ha sagt till honom: »Du måste komma hem och kämpa för de mänskliga rättigheterna.«

Sonens namn är Ai Weiwei. Han föddes 1957, samma år som familjen tvingades lämna Beijing, och såg sina föräldrar lida under regimens förtryck. Först när han fyllt sexton fick de återvända till huvudstaden. Men det räckte inte för Ai Weiwei. Desillusionerad och bitter på regimen som förstörde hans fars liv bestämde sig Ai Weiwei för att flytta till New York och studera konst. Till sin mor sa han att han skulle flytta »hem« – hem till friheten.

I New York såg den 24-årige Ai Weiwei för första gången verk av konstnärer som Andy Warhol och Marcel Duchamp, och utvecklade ett eget konstnärligt språk i brytpunkten mellan urgamla kinesiska hantverkstraditioner och konceptuell samtidskonst. Samtidigt som han studerade tillbringade han mycket tid på kasinon i Atlantic City, där han blev en framgångsrik och fruktad blackjackspelare.

Men när Ai Qing insjuknade i början av 90-talet återvände alltså Ai Weiwei till Peking. Han blev en viktig figur på den lokala konstscenen, bland annat genom att publicera illegala undergroundtidningar och arrangera utställningar med unga, experimentella konstnärer. Här träffade han sin fru, konstnären Lu Qing, och fick för tre år sedan sonen Ai Lao med henne.

I dag är Ai Weiwei något av en fadersfigur inte bara i det kinesiska konstlivet, utan för alla som kämpar för mänskliga rättigheter i världens mest folkrika nation.

Förra året fick han betala ett högt pris för sitt politiska engagemang: Ai Weiwei fängslades av de kinesiska myndigheterna och var försvunnen från omvärlden i 81 dagar. Motivet sas vara en obetald skatteskuld. Kort efter frigivandet åtalades han också för pornografibrott, en anklagelse som grundades i att han poserat för en oskyldig nakenbild av fotografen Zhao Zhao.

Efter anklagelserna om skattebrott började okända människor kasta in sedlar, lindade runt frukter, över muren till hans ateljé där han satt i husarrest. Ai Weiwei blev tvungen att ta in volontärer som räknade alla pengar och skrev ut skuldbrev. Han har sagt att han blev rörd av bidragen, men planerar att betala tillbaka vartenda öre. För regimen blev det starka stödet ännu en provokation, och de har anklagat Ai Weiwei för illegal penninginsamling.

Ironiskt nog har myndigheternas hårda linje bara bidragit till att sprida Ai Weiweis budskap. När han fängslades i april 2011 blev han kanske den mest kända regimkritikern i Kina. Även människor som aldrig sett hans konst vet numera vem han är. Hans utställningar lockar en rekordpublik, som när han fyllde golvet på Tate Modern i London med hundra miljoner handgjorda solrosfrön av keramik förra året.

Nu visas hans konst i Sverige. Det är Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm som för första gången presenterar Ai Weiweis konstnärskap för en svensk publik. Och även om Magasin 3 kan förvänta sig en stor publik, så kommer inte huvudpersonen själv att närvara vid vernissagen. Ai Weiwei har utreseförbud och får inte lämna landet förrän tidigast i juni i år.

Han får inte heller blogga eller twittra, vilket tidigare varit hans främsta sätt att kommunicera med omvärlden och sprida sina åsikter.

Däremot får han fortsätta att arbeta som konstnär och delta med sina verk i utställningar utomlands. Under hösten har delar av hans produktion visats såväl i de österrikiska städerna Bregenz och Graz som på Louisiana utanför Köpenhamn.

Utställningen på Magasin 3 består av verk från hela hans karriär, men efter händelserna förra året har intendenten Tessa Praun valt att fokusera på de senaste årens mer politiska verk:

– Sedan Ai Weiwei släpptes fri har han inte låtit sig tystas, säger Tessa Praun. Han har skrivit artiklar, gett intervjuer och börjat twittra igen. Jag tror att den internationella uppmärksamheten i väst är ett stöd och i viss mån även skyddar honom. Andra kinesiska dissidenter som inte har fått samma uppmärksamhet är försvunna eller fängslade på oklara grunder. Samtidigt går det ju inte att förutspå hur makthavarna i en ickedemokratisk stat agerar.

I sina verk har Ai Weiwei ofta kommenterat konflikten mellan uråldriga kinesiska traditioner och den framväxande kapitalismen, mellan individ och kollektiv i världens mest folkrika land. Han arbetar gärna med traditionella hantverksmetoder, och är något av en expert på kinesiska antikviteter, främst från Ming-dynastin. I sina tidiga verk skapade han ett slags skulpturala collage, där han plockade isär möbler och andra antika föremål och satte ihop dem till nya alster.

Ett av hans mest kända verk är en serie fotografier där man ser hur han krossar en två tusen år gammal kinesisk vas mot marken – en ironisk kommentar både till den maoistiska kulturrevolutionens förakt för den traditionella kulturen och dagens själlösa slit och släng-samhälle.

Med åren har Ai Weiwei blivit alltmer djärv i sin kritik av den kinesiska regimen. Till den stora utställningen »Documenta« i tyska Kassel 2007 bjöd han in 1 001 kinesiska medborgare, som fick flyga till det främmande landet, bo i sovsalar och turista i staden. Deras närvaro blev en konkret påminnelse både om Kinas politiska och ekonomiska inflytande i västvärlden och om befolkningens begränsade möjligheter att resa och själva skapa sig en bild av omvärlden.

– Han sätter i gång många tankar om Kina som samhälle, säger Tessa Praun. Hans engagemang är så starkt att det indirekt blir en utställning om Kina också. Det är oundvikligt att komma ifrån händelserna runt hans person, men det får inte överskugga att det är ett otroligt spännande konstnärskap med en enorm visuell kraft.

Många av Ai Weiweis senare verk närmar sig medborgarjournalistiken. Efter den stora jordbävningskatastrofen i Sichuan år 2008, då tiotusentals människor miste livet, använde han sig av volontärer för att undersöka om byggfusk lett till att områdets skolor drabbades hårdare än andra byggnader. De samlade in drygt 5 000 namn på försvunna barn och ungdomar.

När misstankarna publicerades på nätet ledde det till hårda repressalier från regimens sida, och det ligger nära till hands att anta att det var en bidragande orsak till arresteringen förra våren.

Men Ai Weiwei är också en uppmärksammad designer och arkitekt. Trots att han står i stark opposition till den kommunistiska regimen fick han hedersuppdraget att tillsammans med det schweiziska arkitektkontoret Herzog & De Meuron rita stadion »Fågelboet« till de olympiska spelen i Kina 2008.

– I samband med OS i Beijing ville även Shanghai få del av uppmärksamheten runt Ai Weiwei, säger Tessa Praun, så de bjöd in honom för att bygga en ateljé. Men han blev uppenbarligen för obekväm. Hösten 2010 gav myndigheterna plötsligt order om att ateljén var ett svartbygge som måste rivas. Han ordnade ett evenemang runt det. Det var då han sattes husarrest. Därefter eskalerade allting.

I filmklipp på Youtube kan man se hur Ai Weiwei utmanar myndigheterna och provocerar polisen med lika delar retorisk finess och helig ilska. Som tittare kan man undra hur han vågar, och varför han inte valt att lämna landet en gång för alla.

– Jag tror att de kinesiska myndigheterna kliar sig i huvudet, säger Tessa Praun, de vet nog inte riktigt vad de ska göra med honom. Han har haft en sorts immunitet eftersom hans far var en så hyllad kulturpersonlighet. Det har gett honom en särställning, han har fått ett spelutrymme som han har använt sig av för att kräva rättigheter som vi i väst tar för givna. Han vill sitt land väl, och kan inte acceptera bristen på grundläggande mänskliga rättigheter. Annars hade han nog redan gått i exil.

I en intervju med tidningen Time, som nyligen nominerade Ai Weiwei till den prestigefulla utmärkelsen Årets person, kommenterar han själv sina motiv till att stanna i landet som gjort honom så mycket ont:

– Jag är rädd att jag skulle förlora kontakten med den kinesiska verkligheten annars. Det finns så många saker man kan göra här i livet, och att bli aktivist var verkligen inte mitt förstaval. Men jag känner att jag är skyldig många människor att stanna kvar och bevara kontakten. Om jag kan göra en insats, tänker jag fortsätta med det.

Magasin 3:s utställning »Ai Weiwei« visas fram till den 10 juni.

Fakta | Andra viktiga dissidenter

En som ofta nämns som »ärkedissidenten« är den sovjetiske författaren Alexandr Solzjenitsyn. Han skrev om Gulagarkipelagen och fick resten av världen att inse vad som pågick under Stalins styre.

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja följde i hans fotspår och kritiserade den ryska regimen och kriget i Tjetjenien. Hon mördades 2006.

Den burmesiske politikern Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest från och till under tjugo år, men har ändå lyckats föra ut sitt frihetsbudskap till världen.

Eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaac valde att återvända till sitt hemland för att granska regimen. Han har nu suttit fängslad i tio år, vilket lett till stigande internationell uppmärksamhet.

Den italienske författaren Roberto Saviano vågade avslöja den mäktiga napoletanska maffian Camorra i boken »Gomorra«. Numera lever han på hemlig plats under dödshot.

Lydia Cacho är en mexikansk journalist som bitit sig fast i ämnet trafficking. Hon har avslöjat ett stort antal mäktiga mäns deltagande i pedofilnätverk och korruption, och tvingas numera bo på hemlig plats, under ständigt dödshot.

Dissident: En person med åsikter som avviker från de förhärskande eller de officiellt gällande och som aktivt motarbetar dem. En dissident stannar kvar inom det kritiserade systemet och kämpar inifrån.

Jag funderar på metaforer. Förra året bytte jag från pc till mac, och gradvis har min irritation över macens opraktiska operativsystem ökat så att den är nästan lika stor som min avsky för Windows brukade vara. På samma sätt har min avsmak inför våra borgerliga partier vuxit sedan de kom till makten, så att jag sedan länge tycker lika eller mer illa om dem än vad jag vagt minns att jag en gång tyckte om den senaste socialdemokratiska regeringen.

Men vad är det jag ogillar och ogillade? Är det innehållet eller formen? Hårdvaran eller mjukvaran? Jag är ingen seriös politisk kommentator. Saker som förmodligen är mycket komplicerade framstår i mina ögon som mycket enkla. Av en vald regering och ett samhälle vill jag ha sådana småsaker som ekonomisk rationalitet och ett visst mått av värdighet. Att man aldrig får vare sig det ena eller andra tenderar att hänga samman, och det enda man får som kompensation är det där som kallas ideologi.

Ovärdigt är till exempel Sveriges akut sammanfallande järnvägssystem. Och om den avgudade Borg hade minsta lust att fixa det så skulle nu vara ett bra tillfälle att så att säga uppdatera hårdvaran, när Sverige kan låna pengar till lägre ränta än inflationen. (Vilket förstås även påtalats av många som kan mer om sådant än jag, till exempel Konjunkturinstitutet.) Eller om man kanske skulle ha lust att lösa bostadsbristen i städerna, vad vet jag. Men Borg väljer, likt en gång Ceausescu, att i stället ha avbetalning av statsskulden som övergripande vision. Trots att den redan är rekordlåg. Låt hellre befolkningen öka sina skulder med pengar lånade till högre räntor för att kunna slåss om de få bostäder som finns …

Och det här med utförsäljning av äldrevård och annat. När både forskning och logik och en rad av skandaler säger att det varken blir billigare eller bättre. Är det värdigt? Eller rationellt?

Varför är allt en trasa? Varför känns det i princip välmående Sverige år 2012 som ett sådant pajasland? Det hjälper förstås inte att jag precis råkade se YouTube-klippet där herr Reinfeldt talar om att vanligt folk ska slippa se folk med »drog­ögon mitt i ansiktet«. Eller att fru Reinfeldt ger metaintervjuer om att hon visst ger intervjuer, även om hon fortfarande inte svarar på frågor om politiken.

Lärarkåren ska, i stället för vettiga löner och en mindre usel utbildning, få fina låtsaslegitimationer av ett bemanningsföretag. Kunde inte lika gärna Proffice leverera ministrar också?

Socialdemokratin hade i bättre dagar något IBM-aktigt över sig: tråkigt och klumpigt, men gediget och förutsägbart. Jag vet inte vad alliansen är. Knappast Apple. Kvalitetskänslan är lika stor som i någon plastig ipadkopia från Sydostasien. En sak har de dock gemensamt med en äkta ipad: deras affärsidé är inte bara att erbjuda ett system som lockar till sig köpare, utan också ett system som är väldigt svårt att byta tillbaka från. Det är lätt att sälja ut allmän egendom till underpris, men svårt att köpa tillbaka den. Som någon påpekade: det finns lagar som skyddar privat egendom från nyckfull statlig expropriering, men inte motsvarande skydd åt andra hållet.

Antagligen är jag korkad som inte begriper det förträffliga i den förda politiken. Men i så fall önskar jag att någon ansvarig skulle förklara den för mig, med argument snarare än slogans. Och nästa gång jag byter dator ska jag, utan större förhoppningar, testa Linux. Operativsystemens svar på miljöpartiet?

Det var långt ifrån självklart. I medierna diskuterades en handfull namn. Då skickade tidningen Dagens Arbete ut en enkät till Metalls kongressombud för att undersöka vem fackfolket helst ville ha.

92 personer – eller 77 procent – föreslog Stefan Löfven, som då var biträdande ordförande i Metall. En person röstade på den nytillträdde moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Löfven–Reinfeldt: 92–1.

Det var då. På Löfvens hemmaplan. Nu är rollerna ombytta: Reinfeldt har två vunna val och har opinionen i ryggen, Löfven har en sargad socialdemokrati och ett otacksamt uppdrag att bära på sina axlar. Han, andrahandskandidaten, som har exakt noll erfarenhet av det politiska spelet i riksdagen, måste lyckas med det Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med.

Det handlar om jobben.

Det handlar alltid om jobben, säger forskningen, det är så man vinner val i Sverige, men den här gången gäller det extra mycket. Om någon ska kunna knäcka den moderata koden så måste det vara någon som kan utmana Reinfeldts och Borgs arbetslinje. Någon som har oantastligt förtroende i jobbfrågan.

Det har fackbasen. Uppvuxen som han är i Ådalen, dit han kom som fosterbarn tio månader gammal. Han fick en ny familj: pappa Ture som arbetade i skogen och på fabriken, mamma Iris som var hemsamarit, en syster, en bror.

Vid tretton års ålder gick han med i SSU. Efter lumpen tog han en svetskurs, men började sedan på Socialhögskolan i Umeå. Efter att ha mött den hårda verkligheten under andra terminens praktik var han osäker på om det här verkligen var hans kall. Snart stod han i stället och svetsade underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har han jobbat med andra saker än politik. Första fackliga uppdraget, som kontaktombud på arbetsplatsen, fick han 1981. 14 år senare blev han fackligt anställd på heltid och 2005 valdes han så till förbundsordförande i If Metall.

Han har varit långt ifrån klichébilden av en protektionistisk fackbas i industrin. Under tiden som biträdande förbundsordförande åkte han land och rike runt för att övertala skeptiska metallarbetare att rösta ja till EMU. Euron, sa han, skulle ge fler jobb, högre tillväxt, lägre räntor och lägre priser. Argumenten kom från vänster:

– Med EMU kan vi låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Alltså från ett överskott på 2 procent till minus 3 procent. Det innebär att riksdag och regering kan satsa 100 miljarder utan att någon kapitalmarknad kan straffa oss. 100 miljarder politik! Inte kattskit precis.

Som Stefan Löfven formulerade sig inför ett gäng metallarbetare i pingstkyrkan i Värnamo några dagar före folkomröstningen 2003.

När svenska industrijobb försvann till Kina och Metallmedlemmar krävde förbud mot att flytta produktion utomlands, då gick Löfven upp i talarstolen på kongressen och sa:

– Sätter vi upp hinder för utflyttning, då hindrar vi samtidigt inpassage av nya jobb. Det håller inte.

Han har nästan varit mer intresserad av hur Sverige kan skapa nya jobb än hur vi kan rädda de gamla. Med ett sådant perspektiv är globaliseringen inte ett hot, snarare en möjlighet att få hit kinesiska investeringar.

Och det är just denna bakgrund, hans pragmatism, som skrämmer hans nya politiska motståndare. Inte utåt givetvis, då låter det mer så här:

– Om Stefan Löfven gör så att socialdemokraterna kan ge moderaterna en match om jobben så tror jag alla tjänar på det. Men som partiledare kan han inte bara driva den typ av frågor som han drev som fackbas, han måste ta en helt annan balans för helheten. Det kan skapa en besvikelse hos en del, säger kristdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Anders Sellström.

Eller så här:

– Han blir en svårare motståndare än sin föregångare. Men mest eftersom Håkan Juholt sköt sig i foten hela tiden. Stefan Löfvens problem är att han inte är lika påläst och erfaren i frågor om vård, skola och omsorg som andra partiledare, säger folkpartiets ekonomiska-politiska talesperson Carl B Hamilton.

Talar man med personer ur den moderata kretsen kring Fredrik Reinfeldt framkommer en helt annan oro. Med valet av Löfven mister nämligen regeringen ett av sina starkaste trumfkort: det som säger att alliansregeringen bäst tar ansvar för Sverige i kristider. Nu kan de inte lika lätt säga att det var de – och inte oppositionen – som tog Sverige ur finanskrisen.

Orsaken är det okonventionella beslutet som Stefan Löfven och IF Metalls förbundsstyrelse fattade i mars 2009. Ett fackförbund som traditionellt jobbar för löneökningar och bättre villkor för sina medlemmar gick i stället ut och förespråkade sänkt lön genom förkortad arbetstid. Finanskrisen hade slagit hårt mot den svenska industrin. Produktionen befann sig i fritt fall, exporten hade minskat med 30 procent och varslen var rekordmånga. Normalt varslas 1 500 LO-medlemmar varje månad. Under vintern och våren 2008 och 2009 varslades nästan 10 000 i månaden. Och då talar vi bara om medlemmar i IF Metall. Något var tvunget att göras. IF Metall sökte stöd från den borgerliga regeringen, men fick snart beskedet att där inget fanns att hämta. Förbundsstyrelsen insåg att de var tvungna att på något sätt försöka rädda situationen på egen hand.

– Vi såg faran med att om industrin försvinner från Sverige, då kommer den att försvinna permanent. Det var väldigt tuffa diskussioner, men vi var väldigt bestämda att vi skulle hitta en lösning, minns avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä.

I början av mars tecknades ett krisavtal med de största arbetsgivarorganisationerna där anställda skulle kunna gå ned i arbetstid med 20 procent och sänka sin lön lika mycket. Motståndet var hårt. Ett fackförbund ska helt enkelt inte acceptera att enskilda medlemmar får ta smällen genom att sänka sin lön, ansåg kritikerna.

– Det var en drastisk åtgärd. Det kändes nästan som att det rådde undantagstillstånd. Förbundet var helt enkelt tvunget att göra någonting för att stoppa den värsta blödningen, säger Erica Sjölander, utredare på IF Metall.

I efterhand ser man att det var precis vad som hände. Ungefär 12 000 jobb beräknas ha räddats genom krisavtalet.

– Stefan Löfven var den som handlade aktivt i krisen. Som kom med idéer och tog ansvar. Regeringen stod helt oförstående inför att det behövdes åtgärder, säger Erica Sjölander.

Krisavtalet har sedan hyllats av borgerliga politiker. Inklusive finansminister Anders Borg.

Förtroende hos andra ger förtroende hos de egna. Håkan Juholt hade erkänt svårt att locka till sig de skarpaste hjärnorna i socialdemokratin eller ens behålla de som fanns runt Mona Sahlin. Vilket på många sätt blev hans fall. Det problemet kommer inte Stefan Löfven ha när han ska formera sitt lag.

I Rosenbad fruktar man att motståndet nu kommer att bli tuffare. Stefan Löfven kommer att kunna dra nytta av arbetsrörelsens samlade kompetens på ett helt annat sätt. Inte minst den som finns i fackföreningsrörelsen. Hos sådana som Ola Pettersson och Torbjörn Hållö på LO-ekonomerna och Emma Lennartsson på Kommunal – räknenissar med stor erfarenhet av socialdemokratiskt policy- och budgetarbete.

Sådant syns mindre utåt men betyder desto mer när två alternativ ska ställas mot varandra i en valrörelse; politiken måste hänga ihop in i minsta detalj.

Applåderna dånade på Fotografiska museet i Stockholm när Stefan Löfven i förra veckan höll sitt installationstal. Han var inte lika bombastisk och entusiasmerande som Håkan Juholt. Han lät lugn och trygg. Han sa att han inte skulle »hålla något heltäckande politiskt tal, jag har inte den ambitionen, men jag vill säga någon sak om jobben«. Såklart.

– Det finns ingen som har bättre förutsättningar och trovärdighet att lyfta jobbfrågan. Han har praktiskt arbetat med att rädda jobben, han har skapat förutsättningar för att företag ska växa och utvecklas, säger Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande för den socialdemokratiska kriskommissionen.

Eller som avtalssekreterarenVeli-Pekka Säikkälä uttrycker det:

– Fredrik Reinfeldt kommer att få en riktig arbetare att debattera mot. Ledaren för vad de kallar arbetarpartiet, kommer möta en arbetare som förstår arbetares villkor.

Inte för att Stefan Löfven tidigare uttryckt särskilt typiska åsikter för en klassisk arbetare. Han har föreslagit att en del av de miljarder som finns i statliga bolag ska användas som riskkapital för att stötta nya företag, förespråkat skattelättnader för entreprenörer och velat sänka skatten vid långsiktigt aktieinnehav.

När Mona Sahlin avgick 2010 var han med i diskussionen kring hennes efterträdare och intervjuades då i »Aktuellt« om var han står i politiken. Bland annat sa han att det skulle bli svårt att göra något åt jobbskatteavdragen vid valet 2014, eftersom »då har människor haft åtta år på sig att vänja sig vid skattesänkningar«. Han ville också se en tidsbestämd a-kassa, eftersom det ska vara en »omställningsförsäkring«, inte en »medborgarlön«.

Med sådana åsikter blir det svårare för regeringen att ställa sin arbetslinje mot socialdemokraternas bidragslinje. Som de gjorde framgångsrikt i valet 2006, upprepade 2010 och hoppas kunna återanvända i valet 2014.

– Retoriken i arbetsmarknadsdebatten kan komma att ändras nu. Regeringen har rotat sig vid a-kassa, sjukförsäkring och skatter. De är väldigt fast i en diskussion kring ekonomiska drivkrafter att söka arbete. Stefan Löfven är mer uppfostrad i andan att det ska handla om jobbskapande och konkurrenskraftiga företag, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det är just det som är regeringens största oro, enligt personer i Reinfeldts och Borgs närhet.

Skulle socialdemokraterna tona ner kravet på höjda ersättningar, vilket kräver höjda skatter, och i stället inrikta sig på aktiv arbetsmarknadspolitik och företagandets förutsättningar, då skulle den arbetsmarknadspolitiska spelplanen ritas om och nya konfliktlinjer uppstå. Då skulle moderaterna, som legat lågt med nya jobbsatsningar sedan alliansen blev återvalda, tvingas uppfinna arbetslinjens nästa steg för att återta jobbfrågan.

Vad det nu skulle vara?

Kanske handlar det om vikten av utbildning för att skapa jobb – ett område där Stefan Löfven utmanade regeringen redan i sitt installationstal.

– Det livslånga lärandet är en svag punkt för regeringen och ett trovärdigt område att attackera dem på. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på att det finns förutsättningar att vidareutbilda sig som vuxen. Då kan man matcha efterfrågan på arbetsmarknaden bättre. Det har regeringen förstört, bland annat genom att spara in på komvux, säger Ardalan Shekarabi.

Eller så rör det sig om en mer aktiv näringspolitik. På den nordiska arbetarrörelsens konferens i veckan skickade Löfven en tydlig signal:

– Vi ser inte företagarna som ett särintresse, som dagens regering gör.

Att han själv kommer från ett särintresse vändes till ett vapen mot en statsminister som påstår sig representera allmänintresset. Det kommer vi få se mer av, menar Göran Johnsson, Löfvens företrädare som Metallordförande:

– Han ska få andra att inse att det är det privata näringslivet som måste skapa de här jobben. Det ger förutsättningarna för offentliga jobb och för en ökad välfärd.

Känner man Stefan Löfven så var det väntat att han skulle börja med kompetenslyft och näringslivspolitik. Mer intressant – och osäkert – är hur han kommer att ställa sig till de riktigt svåra jobbfrågorna: Ska a-kassan bli obligatorisk? Hur blir det med jobbskatteavdraget? Med rot och rut?

Och för att en socialdemokratisk förnyelse i jobbpolitiken över huvud taget ska bli möjlig måste en mer grundläggande fråga bevaras: Kommer partiledaren Löfven få samma fria spelrum som fackbasen Löfven?

Nej, säger alliansföreträdare.

– Jag har väldigt svårt att se att Stefan Löfven kommer att kunna driva igenom den förnyelse som krävs. När det kommer den typen av förslag på förändring håller majoriteten av socialdemokraterna emot, säger moderaten Tomas Tobé som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ja, säger många inom socialdemokratin. Men med förbehåll.

– Det handlar också om att ta det mandatet. Han måste få riksdagsgruppen och partiet åt samma håll och det måste synas i opinionsmätningarna. Han har ett halvår, ett år på sig. Annars börjar det gnys igen, säger den tidigare LO-chefen Irene Wennemo, i dag huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Till skillnad från fackföreningsrörelsen där allt handlar om att nå konsensus med sin motpart så innehåller partipolitiken mer konflikter och fler människor som också vill synas och höras. Stefan Löfven är en samlande gestalt som kan det här med samförstånd – och det är något socialdemokraterna behöver efter sina bittra interna strider. Regeringen har även förstått det och i Rosenbad talas det om möjliga uppgörelser i flera sakfrågor, enligt Fokus källor.

Men partipolitiken handlar även om att kunna ta konflikten med sina motståndare. Det blir Stefan Löfvens stora prövning.

Kan han vinna mot Fredrik Reinfeldt–en gång till?

Vad vi vet hittills är mest detta: att han bryr sig om jobben. Så till den grad att när hans gamla arbetsplats Hägglunds – i dag BAE Systems – förlorade en miljardupphandling från Försvarets materielverk till finska Patria, trots att företaget redan hade plöjt ner en miljard i utvecklingskostnader, så var det IF Metalls ordförande själv som upprört ringde den lokala tidningsredaktionen i Örnsköldsvik.

Fakta | Regeringens rädsla

Tre saker med Stefan Löfven som skrämmer alliansen.

Kompetensen
Som en respekterad före detta fackbas kommer Stefan Löfven kunna dra nytta av den samlade kompetensen i arbetarrörelsen, inte minst den hos socialdemokratiska ekonomer som i dag jobbar ute i facken. Därför kommer Lövfen att få ett starkare lag kring sig än vad Håkan Juholt hade.

Ansvaret
Tidigare kunde regeringen säga att det var de som räddade Sverige ur den ekonomiska krisen. Nu kommer de att ställas mot en socialdemokratisk partiledare som personligen tog det största ansvaret under finanskrisen när IF Metall gick med på att tillfälligt sänka lönerna i industrin våren 2009.

Jobben
Regeringen hoppas att deras arbetslinje ska stå mot socialdemokraternas bidragslinje i valet 2014. Men pragmatikern Stefan Löfven är känd för att prata kompetenslyft och företagens villkor. Får han mandat för en förnyelse av jobbpolitiken riskerar moderaterna att tappa greppet om jobbfrågan.

I huvudstaden Damaskus, omkring 25 mil sydöst från Tartus, har våldet ökat dramatiskt sedan det ryska styrkebeskedet i början av januari. Allt fler bedömare talar nu om det snart årslånga upproret i Syrien som ett regelrätt inbördeskrig. Den splittrade men växande oppositionen, en brokig skara bestående av desertörer från säkerhetsstyrkorna (Syriska fria armén, FSA), exilpolitiker i Paris (Syriens nationella råd, SNC) och uppgivna medborgare, möter i allt större utsträckning regimens »järnnävar« med vapen.

De våldsamma sammandrabbningarna mellan militär och demonstranter har nu nått Damaskus förstäder. Under förra veckoslutet dödades omkring 300 människor i nya oroligheter. Och för en dryg vecka sedan samlades 150 000 människor i Douma för en av de största manifestationerna mot president Bashar al-Assad sedan upproret inleddes. Om våldet trappas upp riskerar underliggande etniska och religiösa spänningar att öka ytterligare. Inte minst mellan minoriteten alawiter, som al-Assad tillhör, och majoriteten sunnimuslimer.

Efter månader av fruktlös observation avbröt Arabförbundet förra helgen sin verksamhet i Syrien. Förbundet uppmanar nu al-Assad att avgå. I veckan försökte det bolla över ansvaret för den infekterade konflikten till FN:s säkerhetsråd.

Men en handlingskraftig diplomatisk lösning på konflikten i Syrien verkar vara avlägsen, trots veckans maratonförhandling i säkerhetsrådet.

Den »arabiska planen«, arabländernas resolutionsförslag med krav på att al-Assads regim måste dra tillbaka trupper från befolkade områden, frige politiska fångar och inleda dialog med oppositionen, har mött hårdnackat motstånd. Dels av Kina – som enkelt uttryckt inte tycker att något land bör lägga sig i ett annat lands interna angelägenheter – men framför allt av Ryssland.

– Rysslands agerande är avgörande. Utan Rysslands blockering av säkerhetsrådet hade regimens dagar varit räknade, säger Kristian Gerner, Rysslandskännare och professor i historia vid Lunds universitet.

– Ryssland är nästan det enda stöd Assad-regimen har kvar. Oppositionen vet det. Demonstranterna har bränt ryska flaggor för att visa sitt missnöje med att Kreml håller den syriska regimen om ryggen, säger Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Men vad handlar då Rysslands envisa hållning i Syrien-frågan om?

Historia, bland annat. Under konflikter som Suezkrisen 1956 och sexdagarskriget 1967 upprättades den spänningsyta mellan å ena sidan USA och Israel, å andra sidan Sovjetunionen och arabstaterna, som har kommit att prägla Mellanöstern sedan dess. Det politiska, militära och säkerhetspolitiska samarbete som grundlades under kalla kriget skapade mönster och vänskapsband som är högst levande än i dag.

– Det finns en lång historisk relation mellan Ryssland och Syrien. Många äldre syrier utbildade sig i Sovjetunionen och det finns flera kopplingar, bland annat ekonomiska, mellan länderna, säger Leif Stenberg, föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Den arabiska våren 2011 har hyllats unisont av västmakterna. Men i Ryssland har tongångarna varit annorlunda. Koalitionen som anföll Libyen och avsatte Muammar Khadaffi ledde indirekt till att USA och Nato flyttade fram sina positioner på den internationella arenan. Ryssland förlorade inflytande – och är livrädda för att förlora ännu mer. Detta är avgörande.

– I Ryssland ses även de så kallade färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan 2003–2005 som uttryck för västs strävan efter att utöka sitt inflytande på Rysslands bekostnad. Det handlar om rena regimöverlevnadsaspekter, egentligen, säger Jakob Hedenskog.

Rysslands hållning i Syrienfrågan handlar först och främst om utrikespolitik. Det är visserligen ett välkänt faktum att ryska politiker vinner röster på antiamerikanism – och att avspänning är något man ägnar sig åt i mellanvalsperioder.

Men luttrade experter muttrar att det stundande presidentvalet ändå är avgjort i förtid. Det här handlar om något större – identitet.

– Putin drömmer om en sovjetisk supermaktsroll och spelet i Mellanöstern är en viktig del av det. Jag brukar jämföra Putin som machokille med Mussolini. Båda poserar som muskelknuttar, båda vill återupprätta ett gammalt imperium. Genom att kritisera USA framstår Putin som en stark ledare, det bekräftar identiteten som han eftersöker, säger Kristian Gerner.

Identiteten konkretiseras i realpolitik. Syrien har en viktig strategisk position i östra Medelhavet. Och al-Assads regim har för vana att köpa en väldig massa vapen av Ryssland. Enligt den Moskva-baserade tankesmedjan Cast står Syrien, ett land med 22 miljoner invånare på en yta motsvarande halva Finland, för sju procent av den ryska vapenexporten. Värdet av exporten till Syrien uppskattades till 4,9 miljarder kronor år 2010.

Hittills har Bashar al-Assad lyckats klamra sig fast vid makten. Det handlar inte minst om den »täta väv«, den struktur, som etablerats mellan de politiska ledarna, näringslivets toppar och den övre medelklassen i Syrien.

Kreml verkar ha goda förhoppningar om att al-Assad får sitta kvar vid makten ett tag till. Arbetet med att utöka och modernisera den gamla marinbasen utanför Tartus, vilket återupptogs för några år sedan, fortskrider som om ingenting vore ruttet i den syriska staten.

Fakta | Eskalerande våld

Våldet i Syrien har eskalerat senaste veckan. De blodiga sammandrabbningarna mellan regimen och den alltmer militariserade oppositionen har nu nått huvudstaden Damaskus förstäder. I veckan dödades minst 300 personer – allt fler bedömare talar nu om konflikten som ett regelrätt inbördeskrig. Det folkliga upproret i Syrien inleddes i mars 2011.

Det var tio månader sedan och han hette Håkan Juholt .

Men Stefan Löfven är ingen Juholt. För det första har han något som hans tre närmaste företrädare saknade. Han är ödmjuk. Hans installationstal var en övning i att täcka upp alla sina svaga punkter. Och socialdemokratin måste ödmjuka sig i dag, erkänna sina fel, be om förlåtelse.

Han är också genuin. Naturligtvis kommer moderaterna, som jobbat så hårt på att vara Allmänintresset, stämpla Löfven, den första fackpampen i modern tid som blivit partiledare, som Särintresset. Men pratet om Det Nya Arbetarpartiet kommer kännas ganska fånigt när Löfven kommer med sitt svetsaggregat.

Men svarar Löfven därför på de dilemman socialdemokraterna står inför: Hur återtar vi ekonomisk trovärdighet och regeringsduglighet från moderaterna? Hur återfår vi mittenväljarna och den urbana medelklassen?

Vissa tror återigen att det som efterfrågas är »traditionell« socialdemokratisk politik. Det är det inte. Partiet har nu prövat att inte bryta med traditionerna under tre olika ledare, med tre helt olika profiler. Ingendera har fungerat.

Det påstås ibland att traditionalisterna på landsbygden övergett socialdemokraterna. Statistiken visar tvärtom: det är bara traditionalisterna som är kvar nu, alla andra måste Löfven återerövra. Att han älskar Modo räcker inte när han ska värva på Södermalm och Möllevångstorget. Och han själv har ingen ekonomisk kompetens som räcker mot Anders Borg, hur respekterad han än må vara i storindustrin. Den måste han rekrytera i ett parti som dränerats på sina skarpaste hjärnor.

Det är därför inte självklart att detta är profeten som kan leda tio procent medelklassväljare på en ny resa tillbaka från Borg och Fridolin. Som kolumnisten Thomas Friedman sa om Obama: »We have seen the man, now please give us the man with the plan.« Eller som Reinfeldt redan börjat antyda: Löfven är väl trevlig, men vad vill han?

Frågan är om Löfven själv vet.

Å ena sidan står Löfven för modiga ting som skett i svensk fackföreningsrörelse. Under krisen accepterade han radikala lönesänkningar för att bibehålla jobben. Under förre Metallbasen Göran Johnsson var han med om Industriavtalet som burit industrins konkurrenskraft. Till skillnad från Borg har Löfven antytt att arbetsrätten kunde vara mer flexibel, med starkare skyddsnät, som i Danmark. Hans enda och främsta kritik av det egna partiet i sitt installationstal handlade om jobbpolitiken.

Å andra sidan har han varit osynlig i samhällsdebatten, även jämfört med andra fackledare. När han tagit bladet från munnen har han inte framstått som någon förnyare – snarast en statsplanerare som med »aktiv industripolitik« står beredd att öppna statlig akutmottagning för allt från Saab till kärnkraften. Han har aldrig, som Göran Johnsson, varit någon intellektuell ledare.

Mona Sahlin dröjde tills det var för sent innan hon kom ut som reformator. Frågan är hur länge Löfven dröjer. När Leif Pagrotsky till höst lägger fram skattestrategin måste det åtminstone finnas någon form av plan. Annars kommer alliansen med rätta påminna om att den gamla politiken inte gav jobb och inte minskade utanförskapet.

Moderaternas dilemma är att deras egen skatte- och bidragssänkarlinje visserligen minskat utanförskapet, men inte tillräckligt, samtidigt som krisen nu tvingar upp arbetslösheten. Och moderaterna har lika lite ny politik att erbjuda som socialdemokraterna.

Allt tycks tvärtom samverka för att förlama Reinfeldt: Minoritetsställningen och oviljan att approchera miljöpartiet. Den nymoderata generationens inlärda förakt för visioner och ideologi. Eurokrisen och besserwisserbehovet mot övriga alliansbröder. De internationella hyllningarna och de förrädiskt höga opinionssiffrorna. En enda liten bakdörr har Borg öppnat för att reformera arbetsmarknaden genom trepartssamtalen med näringslivet och facket – men från dessa lär Löfven få löpande insideinformation.

Egentligen är det suveräna statsbärande partiet därför extremt sårbart. En sittande anka som Löfven skulle kunna avlossa skott efter skott mot. Om han vågade ladda bössan det vill säga. Och om alliansen inte börjar röra på sig.

FÖR ÖVRIGT ett råd till de föräldrar som inte gillar att friskolor och kommunala skolor annonserar: Välj bort dem, om ni tror att just reklamen försämrar resurserna per elev.

Att Ungern skulle stå inför sådana anklagelser kunde få förutspå vid EU:s utvidgning 2004 och 2007. Bulgariens och Rumäniens demokratiska problem kommer knappast som någon överraskning, men Ungern sågs som ett av de länder som skulle integreras enklast.

– Ungern var efter murens fall ett av föregångsländerna för utvecklingen av marknadsekonomi och demokrati, säger Andreas Bågenholm, statsvetare vid Göte­borgs universitet med Östeuropa som specialitet.

Men demokratin har klart försämrats i Ungern sedan EU-tillträdet. I stället har demokratin i Estland, Lettland, Slovenien och Polen utvecklats starkast.

– Polen har haft en otroligt stark tillväxt i flera år. Landet genomförde tidigt grundläggande reformer som gett resultat, säger Jakub Swiecicki, östeuropeisk expert vid Utrikespolitiska institutet.

I Polen sattes demokratin verkligen på prov under 2010. Den 10 april kraschade ett plan vid Smolensks flygplats i västra Ryssland. Bland de 96 döda fanns Polens president, hans hustru och flera högt uppsatta militärer. Det som riskerade att utlösa en politisk kris blev i stället ett bevis för att Polens demokrati cementerats. I juni hölls ett nytt presidentval.

Slovenien var redan från början det rikaste och mest välmående landet, vilket de har lyckats hålla i. De baltiska staterna drabbades hårt av den ekonomiska krisen, men tog sig igenom den med kraftiga besparingar. Fortfarande finns vissa problem med korruption, men länderna har också en ganska hög internetpenetration bland befolkningen, och särskilt i Lettland har så kallade »whistleblower«-sajter, liknande Wikileaks, fått stort genomslag.

I Ungern har utvecklingen alltså gått åt rakt motsatt håll. Efter murens fall gick omdaningen mot marknadsekonomi och demokrati smidigt. Utländska investerare sökte sig till landet och de första fria valen genomfördes 1990. De, precis som Estland, Polen, Tjeckien och Slovenien, inledde förhandlingar med EU utan att behöva genomföra några reformer innan. Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Slovakien fick alla krav de var tvungna att uppfylla innan diskussionerna kunde börja.

Ungerns socialistiska parti hade länge makten, men 2009 blev premiärministern inspelad när han sa att han ljugit om landets ekonomi för att vinna valet. Gatorna fylldes av förbannade medborgare. Vid valet 2010 var socialistpartiet utspelat, det nationalkonservativa partiet Fidesz vann tre-fjärdedelar av platserna i parlamentet.

– Det är den högsta röstandel som ett parti fått vid ett demokratiskt val under efterkrigstiden. Tidigare misskötsel från den korrupta regeringen var det som bäddade för en så enorm seger, säger Andreas Bågenholm.

Också det extremnationalistiska partiet Jobbik, som använt hård retorik mot Ungerns romska minoritet, gjorde ett mycket bra val. Fidesz har genom sin stora majoritet möjligheten att på egen hand driva igenom lagförändringar, till och med grundlagsändringar.

Den möjligheten har de tagit till vara på. Sedan maj 2010 har de bland annat försvagat rättssystemet, avskaffat Budgetary Council vars uppgift var att oberoende granska landets budget, förändrat val­lagarna till fördel för sittande partier, samt klubbat igenom en ny medielag som gör att alla medier måste söka tillstånd vart femte år. Enligt rapporten ­»Nations in Transit 2011«, av den oberoende organisationen för demokrati Freedom House, har landet fått sämre demokratibetyg inom områdena­ civil­samhälle, oberoende media, demokratiskt styre, rättssystemets oberoende och korruption.

Landets bristande demokrati och ekonomiska kris avspeglar sig också på medborgarnas tro på demokratiskt styre. Mellan 2006 och 2010 har förtroendet för demokratin sjunkit i nästan alla de nya EU-länderna, näst mest i Ungern. Det visar en ny rapport från European Bank for Reconstruction and Development. Bulgarien var det enda nya EU-landet där förtroendet inte sjunkit, men där var förtroendet väldigt lågt från början.

Bulgarien och Rumänien är de två fattigaste länderna i EU, och också de som precis som Ungern har mer rejäla demokratiska problem. De blev EU-medlemmar först 2007, eftersom de var tvungna att visa resultat av det arbete de genomförde mot korruption och organiserad brottslighet.

– Rumäniens och Bulgariens medlemskap har många i efterhand sett som ett misstag. Det gick för snabbt. De skulle ha behövt komma i mål med sitt arbete innan de blev medlemmar. Nu finns det inte längre några påtryckningsmedel, säger Andreas Bågenholm.

Länderna har haft fortsatta problem. Båda klassas som semi-konsoliderade demokratier av Freedom House, mycket på grund av den höga graden korruption.

I Rumänien finns dessutom stora brister inom medielandskapet. Mediemakten är koncentrerad till tre män. Alla har tydliga politiska intressen, två av dem var tidigare medlemmar av rumänska säkerhetspolisen Securitate, alla tre har åtalats för pengatvätt och en av dem för att ha organiserat ett kriminellt gäng.

I Bulgarien är hot och våld mot journalister vanligt. En dödades under sändning med ett hammarslag mot huvudet. Under förra året ökade också de nationalistiska strömningarna. Det högerextrema riksdagspartiet Ataka organiserade flera våldsamma demonstrationer riktade mot muslimer och romer.

Samtidigt måste man ha perspektivet att det bara gått drygt tjugo år sedan de nya EU-medlemmarna påbörjade sitt demokratiseringsarbete. Rumänien och Bulgarien hade det hårdaste kommunistiska styret, och många av politikerna satt kvar vid makten även efter murens fall. Det är inte konstigt att deras utveckling gått långsammare. Att Ungern gått tillbaka de senaste fem åren var mer överraskande.

– Möjligtvis hade man kunnat se att det finns en viss nationalistisk tradition i landet, säger Andreas Bågenholm.

EU:s kritik tror han riskerar att bara underblåsa de här strömningarna än mer.

– Det komplicerade är att utomståendes kritik kan användas som bevis för att alla andra är emot oss och på så sätt bekräfta de nationella krafterna. Jag tror att EU måste gå fram försiktigt för att inte folket ska sluta upp än mer kring den sittande ­regeringen.

Fakta | Kritik mot nya lagar

EU-kommissionen har inlett en process för att granska om Ungerns nya konstitution bryter mot EU:s lagar. Den nya konstitutionen inskränker centralbankens makt, tvingar äldre domare att lämna sina ämbeten och minskar oberoendet för datagranskningsinspektionen.

Det har hörts röster, bland annat från Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, att Ungern kan berövas sin rösträtt i EU.

Från veckans finansministermöte kom också en formell varning att Fidesz inte jobbat tillräckligt effektivt för att minska Ungerns budgetunderskott.

Den största. De säger det som om det gällde Muhammad Ali. De säger det inte för att markera gentemot andra premiärministrar i allmänhet – Thatcher jämförs aldrig med någonting »i allmänhet« – utan för att förtydliga att hon var större än Churchill. För att inte tala om alla andra ledare genom tiderna utanför de brittiska öarna. Nej, för anhängarna tronar Thatcher ensam där uppe. Den som älskar Thatcher ser inga andra; det är en ytterst monogam besatthet.

Är det en blind kärlek? Det är påfallande hur åsikterna går i sär om kvinnans utseende. Belackarna, som till exempel den gamla Labourledaren Niel Kinnock, har sagt sig »rysa« inför hennes uppenbarelse. Nära medarbetare och andra män vars mer eller mindre motvilliga respekt hon vann uttrycker sig i stället ungefär som François Mitterand, som mumlade att hon hade »Caligulas ögon och Marilyn Monroes läppar«.

Ibland är det med Thatcher och bildade britter som med urbana amerikaner och countrymusik. Säger man till fel New York-bo att man älskar country möts man av blickar som om man just bedyrat sin kärlek till reklamjinglar för Kentucky Fried Chicken; förklarar man för fel britt att man beundrade Thatcher när man såg henne på tv under uppväxten utsätts man närmast för hot om våld. Med sina många och djupt rotade klasskoder är britterna förstås bättre på att genomskåda hennes successiva förvandlingar, från grosshandlardotter och lantis till drottninglik härskare. För många britter, inte minst på högerkanten, är och förblir hon ett slags högoktanigare Maud Olofsson – en ettrig uppkomling i avsaknad av bildning, finess och diskretion. Där vi svenskar kanske hör en BBC-engelska vacker som en gnistrande vintergryning hör många britter bara en inskränkt tjatkärring från landet.

Läser man redogörelser av dem som arbetade under henne (ingen arbetade »med« henne) framträder också bilden av en storpolitikens Steve Jobs. En tvättäkta nörd som någonstans under tonåren började rusta sig mot hela världen och mer eller mindre valde att bli obstinat, elak och envis – egentligen omöjlig att ha i ledande ställning. Fast naturligtvis ännu värre att ha någon annanstans.

Det är egentligen förvånansvärt få folkvalda ledare som med rätta beskrivs som »konfrontationspolitiker«. Olof Palme hade, precis som Thatcher, en förmåga att fullkomligt välta omkull den lyssnare som höll med om det som sas medan andra fylldes av mer och mer ogillande för vare stavelse. De allra flesta, däribland så vitt skilda politiker som Tony Blair, Angela Merkel, Hillary Clinton och Göran Persson, bemödade sig i grund och botten om att nå ut och övertyga åtminstone några från motståndarlägret. Det ligger ju i ­demokratins och röstmaximeringens natur. Intressant med Thatcher är att hon röstmaximerade genom att stryka mothårs. Stora delar av arbetarklassen röstade på henne av personliga skäl, av skäl som hade med karaktär och trovärdighet att göra. De visste att premiärministern menade varje ord hon yttrade. Tidigare och senare har borgerliga företrädare alltid argumenterat utefter att det de vill göra kanske kan tyckas märkligt och känslokallt men att det är ett nödvändigt ont. Thatcher såg inget ont i det hon ville göra. Hon såg det som ett nödvändigt gott. Hon stod för sina övertygelser, och inte nog med det: hon låtsades aldrig att hon inte ville pulvrisera motståndarna. Ord som »tränga tillbaka«, »slå undan«, till och med »krossa« förekom ständigt i hennes tal. Så förlorade hon efter att ha blivit Tory-ledare heller aldrig ett val. Självförtroende inger förtroende.

Hur gör man en film om denna människa? Hur gör man överhuvudtaget film om ett helt liv? De flesta livsödesfilmer har en avslagen känsla som påminner om gamla tiders tv-produktioner. De blir en historie­lektion varvad med amatörpsykologiska betraktelser. Först när filmskaparen lyckas göra ett bra urval – lyckas välja bort saker, inte minst – kan det bli riktigt bra. Man måste ta en viss dramatisk situation till utgångspunkt. Det duger inte att börja från början med de obligatoriska uppväxtscenerna och sedan tugga sig igenom höjdpunkter och katastrofer. Eller?

I »Järnladyn« uppfinner manusförfattaren Abi Morgan och regissören Phyllida Lloyd det klassiska receptet på nytt. Nuläget i berättelsen är Thatchers ålderdom. I den första scenen irrar en halvdement, bräcklig liten Thatcher omkring i en närbutik. Lokalen drunknar i någon syd­asiatisk rapmusik och lysrören skänker alltihop en air av råkallt bårhus. Thatcher tar sig fram till kassan och möts av en irriterad svart man som suckar över hennes ostadighet när han ska förbi henne. Hon förfärar sig över mjölkpriset. Hon betalar.

Scenen är fruktansvärt effektiv. Det beror förstås på att vi vet att den anonyma tanten i affären en gång var världens mäktigaste kvinna. Vi vet det, men kunderna och expediten har inte tid att känna igen henne. En kort stund senare etableras än en gång hur vilse Thatcher blivit i vår tid när hennes assistents mobiltelefon dränker ett helt rum med sin skvalande musiksignal. Thatcher stirrar på den larmande tingesten men vägrar att säga något; vägrar att bekräfta assistentens fördomar. Den som en gång lett ett helt folk har ingen lust att ertappas som eftersläntrare.

Genom tillbakablickar får vi sedan följa Thatchers karriär och livsval. I vanliga fall skulle jag ha svårt för ett sådant upplägg; det är uttjatat och långtifrån det mest effektiva sättet att bygga upp en berättelse som inte får tappa i fart. Men Phyllida Lloyd har en så osviklig känsla för det sant dramatiska att hon väver ihop alltsammans i ett aldrig avstannande mäktigt hjul, där vart och ett av naven blir olika teman som ständigt upprepas och förstärks. Bombdådet mot de konservativas partikongress i Brighton där Thatcher och hennes make nästan strök med; hennes framträdanden under de gladiatorspelsartade Prime Minister’s Question-stunderna i parlamentet; hennes beslut att ge order om sänkningen av det argentinska örlogsfartyget Belgrano; en bilfärd där ursinnigt fackföreningsfolk bankar på rutorna och vrålar att hon är ett monster, ett monster, ett monster!

Att Lloyd har sin bakgrund inom opera och musikal är en sällsam lyckträff: hon vet hur man sliter tag i våra känslor och stegvis för oss exakt dit hon vill. Klippningen är lika skicklig, och inte minst användandet av dokumentära bilder har aldrig varit bättre. Musiksättningen, i all sin variation från Thomas Newmans nyskrivna, nyktra alster till rasande punklåtar, tar verkligen andan ur en. Detta är filmen Lloyd sattes till världen för att göra.

Och då har jag inte ens nämnt Meryl Streep. Förmodligen beror det på att hennes förvandling är så total att man närmast glömmer bort hennes existens. Förr har jag alltid nickat pliktskyldigt när någon påtalat Streeps fantastiska karriär, men fortsättningsvis blir det jag som leder hyllningskören. Prestationen förtas inte det minsta av att hon verkar ha haft riktigt roligt under arbetet, snarare tvärtom. Streep har släppt in Thatchers ande och låtit sig hänföras av kvinnans elaka charm och eleganta okuvlighet. Mot slutet av filmen, när Thatcher befinner sig på en bankett medan hennes parlamentariker drar i gång den i alla bemärkelser blodfattiga statskuppen, är det som om symbiosen mellan Thatcher och drottning Elisabeth I blir fullkomlig. Hon glider fram genom salarna likt ett evigt drottningväsen som aldrig, aldrig kan besegras, vad än medelmåttorna företar sig. Och i stället för att bedrövas av kontrasten när vi återvänder till nuets Thatcher, ensam och skröplig vid sin diskbänk, överrumplas vi helt och hållet av den skönhet som kan uppstå av en enda människas livslånga trots.

Somliga lär hata filmen. De kommer hävda att Lloyd förhärligar en makthungrig, känslokall och fanatisk människa och glömmer offren för hennes politik. Men det enda filmen förhärligar är dramatiken och storslagenheten i varje människas liv. Den tar inte ställning för eller emot Thatchers gärning; den gestaltar hennes liv, hennes ensamhet, hennes skräck och kärlek.

Margaret Thatcher fortsätter att fascinera och Phyllida Lloyds mästerverk lär inte mildra vår besatthet av denna folkvalda envåldshärskare, denna inkonsekventa tvärsäkerhetsmaskin, denna konservativa traditionskrossare, denna kallblodiga idealist, denna majestätiska haterska. Om det finns en saknad efter henne måste den också bero på vår vanföreställning om kalla krigets 1980-tal som en enklare, svartvitare och därmed tryggare tid. Vi har en människa att tacka mer än någon annan för den inbillningen, och vi glömmer henne aldrig.

»Järnladyn«, med Maryl Streep i huvudrollen, har premiär den 3 februari.

Här kan du läsa en Intervju med manusförfattaren bakom »Järnladyn«.

Fakta | Andra Thatcherskildringar

Filmer och tv:
»The Long Walk to Finchley« (2008) BBC-serie om Thatchers väg till makten. Följdes av »Margaret« (2009) som handlar om de sista åren och slutet av karriären.

»Tracking Down Maggie: The Unofficial Biography of Margaret Thatcher« (1994). Vass dokumentär av Nick Broomfield som jagar Thatcher, men aldrig får tag ihenne.

»The Falklands Play« (1986), BBC-drama som inte sändes förrän 2002 eftersom det ansågs för känsligt genom sin pro-Thatcher-bild.

»Splitting image«, brittisk tv-satir med dockor. Thatcher-dockan hade en av huvudrollerna genom hela 1980-talet.

Låtar:
Elton John: »Merry Christmas Maggie Thatcher« (»We all celebrate today ’cause it’s one day closer to your death«).
Morrisey: »Margaret On The Guillotine«.
Sinéad O’Connor: »Black Boys On Mopeds« (»England’s the home of police who kill black boys on mopeds«).