Att Ungern skulle stå inför sådana anklagelser kunde få förutspå vid EU:s utvidgning 2004 och 2007. Bulgariens och Rumäniens demokratiska problem kommer knappast som någon överraskning, men Ungern sågs som ett av de länder som skulle integreras enklast.

– Ungern var efter murens fall ett av föregångsländerna för utvecklingen av marknadsekonomi och demokrati, säger Andreas Bågenholm, statsvetare vid Göte­borgs universitet med Östeuropa som specialitet.

Men demokratin har klart försämrats i Ungern sedan EU-tillträdet. I stället har demokratin i Estland, Lettland, Slovenien och Polen utvecklats starkast.

– Polen har haft en otroligt stark tillväxt i flera år. Landet genomförde tidigt grundläggande reformer som gett resultat, säger Jakub Swiecicki, östeuropeisk expert vid Utrikespolitiska institutet.

I Polen sattes demokratin verkligen på prov under 2010. Den 10 april kraschade ett plan vid Smolensks flygplats i västra Ryssland. Bland de 96 döda fanns Polens president, hans hustru och flera högt uppsatta militärer. Det som riskerade att utlösa en politisk kris blev i stället ett bevis för att Polens demokrati cementerats. I juni hölls ett nytt presidentval.

Slovenien var redan från början det rikaste och mest välmående landet, vilket de har lyckats hålla i. De baltiska staterna drabbades hårt av den ekonomiska krisen, men tog sig igenom den med kraftiga besparingar. Fortfarande finns vissa problem med korruption, men länderna har också en ganska hög internetpenetration bland befolkningen, och särskilt i Lettland har så kallade »whistleblower«-sajter, liknande Wikileaks, fått stort genomslag.

I Ungern har utvecklingen alltså gått åt rakt motsatt håll. Efter murens fall gick omdaningen mot marknadsekonomi och demokrati smidigt. Utländska investerare sökte sig till landet och de första fria valen genomfördes 1990. De, precis som Estland, Polen, Tjeckien och Slovenien, inledde förhandlingar med EU utan att behöva genomföra några reformer innan. Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Slovakien fick alla krav de var tvungna att uppfylla innan diskussionerna kunde börja.

Ungerns socialistiska parti hade länge makten, men 2009 blev premiärministern inspelad när han sa att han ljugit om landets ekonomi för att vinna valet. Gatorna fylldes av förbannade medborgare. Vid valet 2010 var socialistpartiet utspelat, det nationalkonservativa partiet Fidesz vann tre-fjärdedelar av platserna i parlamentet.

– Det är den högsta röstandel som ett parti fått vid ett demokratiskt val under efterkrigstiden. Tidigare misskötsel från den korrupta regeringen var det som bäddade för en så enorm seger, säger Andreas Bågenholm.

Också det extremnationalistiska partiet Jobbik, som använt hård retorik mot Ungerns romska minoritet, gjorde ett mycket bra val. Fidesz har genom sin stora majoritet möjligheten att på egen hand driva igenom lagförändringar, till och med grundlagsändringar.

Den möjligheten har de tagit till vara på. Sedan maj 2010 har de bland annat försvagat rättssystemet, avskaffat Budgetary Council vars uppgift var att oberoende granska landets budget, förändrat val­lagarna till fördel för sittande partier, samt klubbat igenom en ny medielag som gör att alla medier måste söka tillstånd vart femte år. Enligt rapporten ­»Nations in Transit 2011«, av den oberoende organisationen för demokrati Freedom House, har landet fått sämre demokratibetyg inom områdena­ civil­samhälle, oberoende media, demokratiskt styre, rättssystemets oberoende och korruption.

Landets bristande demokrati och ekonomiska kris avspeglar sig också på medborgarnas tro på demokratiskt styre. Mellan 2006 och 2010 har förtroendet för demokratin sjunkit i nästan alla de nya EU-länderna, näst mest i Ungern. Det visar en ny rapport från European Bank for Reconstruction and Development. Bulgarien var det enda nya EU-landet där förtroendet inte sjunkit, men där var förtroendet väldigt lågt från början.

Bulgarien och Rumänien är de två fattigaste länderna i EU, och också de som precis som Ungern har mer rejäla demokratiska problem. De blev EU-medlemmar först 2007, eftersom de var tvungna att visa resultat av det arbete de genomförde mot korruption och organiserad brottslighet.

– Rumäniens och Bulgariens medlemskap har många i efterhand sett som ett misstag. Det gick för snabbt. De skulle ha behövt komma i mål med sitt arbete innan de blev medlemmar. Nu finns det inte längre några påtryckningsmedel, säger Andreas Bågenholm.

Länderna har haft fortsatta problem. Båda klassas som semi-konsoliderade demokratier av Freedom House, mycket på grund av den höga graden korruption.

I Rumänien finns dessutom stora brister inom medielandskapet. Mediemakten är koncentrerad till tre män. Alla har tydliga politiska intressen, två av dem var tidigare medlemmar av rumänska säkerhetspolisen Securitate, alla tre har åtalats för pengatvätt och en av dem för att ha organiserat ett kriminellt gäng.

I Bulgarien är hot och våld mot journalister vanligt. En dödades under sändning med ett hammarslag mot huvudet. Under förra året ökade också de nationalistiska strömningarna. Det högerextrema riksdagspartiet Ataka organiserade flera våldsamma demonstrationer riktade mot muslimer och romer.

Samtidigt måste man ha perspektivet att det bara gått drygt tjugo år sedan de nya EU-medlemmarna påbörjade sitt demokratiseringsarbete. Rumänien och Bulgarien hade det hårdaste kommunistiska styret, och många av politikerna satt kvar vid makten även efter murens fall. Det är inte konstigt att deras utveckling gått långsammare. Att Ungern gått tillbaka de senaste fem åren var mer överraskande.

– Möjligtvis hade man kunnat se att det finns en viss nationalistisk tradition i landet, säger Andreas Bågenholm.

EU:s kritik tror han riskerar att bara underblåsa de här strömningarna än mer.

– Det komplicerade är att utomståendes kritik kan användas som bevis för att alla andra är emot oss och på så sätt bekräfta de nationella krafterna. Jag tror att EU måste gå fram försiktigt för att inte folket ska sluta upp än mer kring den sittande ­regeringen.

Fakta | Kritik mot nya lagar

EU-kommissionen har inlett en process för att granska om Ungerns nya konstitution bryter mot EU:s lagar. Den nya konstitutionen inskränker centralbankens makt, tvingar äldre domare att lämna sina ämbeten och minskar oberoendet för datagranskningsinspektionen.

Det har hörts röster, bland annat från Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, att Ungern kan berövas sin rösträtt i EU.

Från veckans finansministermöte kom också en formell varning att Fidesz inte jobbat tillräckligt effektivt för att minska Ungerns budgetunderskott.

– Taxi, taxi?

– Taxi?

Till området kring torget går man dagtid för att köpa billiga grönsaker och dricka espresso på kaffebaren på hörnet. Här ligger halalköttaffären på samma gata som det autonoma kaféet, vinylskivbutiken och konstgalleriet. I småbutikernas kassor kan man be om de billiga cigaretterna, som förvaras under disken och kostar trettio kronor paketet.

Det billiga, enkla och mångkulturella livet runt Möllan, som får konstnärer, arkitekter och författare att flytta söderut, har gjort att Malmö börjat kallas Sveriges Berlin.

På kvällen äter man några av Malmös bästa middagar här, om man inte vill bli mätt på falafel för en tjuga. Man kryssar mellan drinkar på innebarerna och öl på de små, billiga indiska restaurangerna. Sedan dansar man på någon av alla klubbar i kvarteret, eller går på fest i någon av de stora sekelskiftesvåningarna. Det pågår en rörelse runt torget.

– Taxi, taxi? Taxi?

Tidigt på kvällen går det trögt för svarttaxichaufförerna, men när nattklubbarna stänger vid tretiden går bilarna österut i skytteltrafik. Fem minuters bilfärd bort ligger Norra Grängesbergsgatan, i ett industriområde ett stenkast från centrum. Här har många druckit ljumma burköl och dansat på taken. Nere i en källare fortsätter flera av Malmös klubbarrangörer att ordna fest när alkoholtillstånden inte längre gäller, men det är fortfarande många timmar kvar av natten.

Åtminstone var det så fram till i somras. Då knivhöggs dörrvakten till svartklubben på Norra Grängesbergsgatan 19 till döds, när han vägrade släppa in några män som kopplas till ett kriminellt gäng i Malmö. Det är sådant som gör att Malmö också fått öknamnet Sveriges Chicago.

Sedan mordet på en 15-årig pojke på nyårsnatten är det berättelsen om Chicago vi har hört, staden med illegala vapen och gäng, där dödsskjutningarna har flyttat ut på gatan.

När vanliga medborgare frågar vad de kan göra brukar polisen, kriminalreportrarna och politikerna peka på samma sak: Stöd inte den svarta handeln.

– Mycket av det vi ser i form av skjutningar och grova brott handlar om att skaffa sig ett våldskapital, för att bland annat freda ekonomisk verksamhet. Den vanlige malmöbon som vill komma över billiga ­cigaretter, tycker samtidigt att det grova våldet är oacceptabelt, men ser inte att de här två hänger ihop, säger Henrik Stiernblad, polischef med operativt ansvar för gängsatsningen Fokus Malmö.

Sextio procent av stadens kontrollerade butiker säljer smuggelcigaretter. Polisen vet att delar av pengarna går till organiserad brottslighet. Samma sak gäller smuggel­spriten, som körs i busslaster från Tyskland.

Vi vet inte om de senaste dödsskjutningarna i Malmö är kopplade till gängen. Men vi vet att den organiserade brottslighet som bidrar till bilden av Sveriges Chicago bland annat försörjer sig på en verksamhet som gör Malmö till Sveriges Berlin: svartklubbarna. De är populära hos den unga, kreativa befolkning som kommunen arbetar aktivt för att locka till sig.

Berlin och Chicago går hand i hand genom Malmö. Den kreativa staden förser den kriminella med pengar, som förser den kreativa med nöjen.

Solen sken lördagen den 12 mars förra året, när Malmö firade sina 300 000 invånare med tårta på Stortorget. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu var på ovanligt gott humör. Hans stad växer och lockar unga. Det är det som kännetecknar en framtidsstad, tänkte han.

Befolkningsrekordet är viktigt för Malmö. Under många år lämnade människor staden. Nu ökar befolkningen med omkring 5 000 per år, tack vare invandring, högt barnafödande och en stor inflyttning av unga.

Reepalu upprepar gång på gång berättelsen om det kreativa, unga och nya Malmö, även om han kanske inte jämför med just Berlin. Han berättar om den döende industristaden, som vände utvecklingen, byggde en bro, ett skruvat torn och en högskola och blev en kunskapsstad. Nuförtiden finns det fler industriarbetare i universitetsgrannen Lund. Malmö har återuppstått i förnyad form och alla kommunanställda har fått gå kurs för att lära sig hur historien ska berättas.

Det finns en särskild målgrupp för kommunens storytelling om kunskapsstaden. Det är den så kallade kreativa klassen. Konceptet är plockat från den amerikanske forskaren Richard Florida, vars böcker står i varje stadsbyggnadsdirektörs bokhylla.

Tanken är att kreativa människor, som arbetar inom till exempel kultur och media, bidrar med innovationstänk och drar med sig de viktiga framtidsföretagen, som garanterar staden tillväxt. För att den kreativa klassen ska komma behövs ett rikt kulturliv och trendiga bostadsområden.

Malmö har lyckats bra, säger Veselinka Möllerström, kommunikationsforskare på Lunds universitet. I hennes nya avhandling om Malmö som kunskapsstad intervjuas nyinflyttade personer ur den kreativa klassen.

– Den del av den kreativa klassen som arbetar inom kultursektorn vill gärna ha det bångstyriga som inte passar in i några mallar. Den kultur som upplevs som äkta och svårtåtkomlig har dragningskraft, säger Veselinka Möllerström.

Den kreativa klassen vill inte ha det välkammade och slätstrukna. Den är van vid att åka till Berlin på helgerna och dansa till techno till sena morgonen och många tycker att det är självklart att kunna göra samma sak i Malmö.

Det har gett ett gott underlag för stadens festfixare. Svartklubbarna finns inte bara i industriområdena. Även Lilla torg, det närmaste man kan komma ett Stureplan i Malmö, hade en svartklubb i somras. I det lokala badhuset västerut mot de finare delarna av staden har det också funnits en klubb.

– Folk, särskilt inflyttade medelklass­hipsters, älskar svartklubbar och tycker att det är exempel på ett levande nattliv. Det ger också en känsla av att man har lite bättre koll än andra, säger Mona Masri, kulturjournalist och radioprofil i Malmö.

Klubbarna hajpas även i media, Sydsvenskan har tipsat om dem. Nöjes­guiden har hyllat dem. Grammisnominerade ­Maskinen har skrivit en låt om dem.

Norra Grängesbergsgatan var ett tag även namnet på en välbesökt blogg som skildrade gatan. Malmö stad utnämnde därför hela gatan till kulturarv.

»Här huserar svartklubbar och skrotupplag, moskéer och bilhandlare. Hit flyttar invandrarföreningar, små däckfirmor och baklavabagerier. Här finns falafelvagn och lampaffär, replokaler och en livsfarlig stärkelsefabrik. Allt det där och mer därtill, i en salig blandning«, står det på kommunens hemsida.

Det var ingen slump att en dörrvakt mördades utanför den klubb som har varit en av de populäraste på Norra Grängesbergsgatan. Malmös tungt kriminella har stora intressen i klubbarna och enligt polisen blir det ofta problem i samband med festerna.

Vid Norra Grängesbergsgatan har polisen mött mord, skjutningar, människohandel, våldtäkter, misshandel och rån. Här såldes en tonårsflicka i en uppmärksammad kopplerihärva. Strax intill avslöjades en illegal fabrik som tillverkade vattenpips­tobak.

De svartklubbar som fyller dansgolven med samma gäster som de etablerade klubbarna har alla ungefär samma livs­cykel. Unga festfixare får hyra en lokal billigt, vanligtvis av en förening. Inträdet delas med den som har lokalen. De flesta drivs av möjligheten att ha fest sent. Det handlar mer om kulturen än om pengarna.

De kriminella finns oftast med på ett hörn redan från början, men det behöver inte alltid vara uppenbart för vare sig klubbarrangörer eller gäster. I takt med att klubbens populäritet ökar blir det mer intressant för de kriminella att kräva större utrymme. Det sker på olika sätt. En biffig vakt i dörren och höjda priser. Fler som kommer för knarkets skull, både säljare och köpare. Fler gangstrar som vill ha kontroll.

Plötsligt kan det bli problem om arrangörerna drar för lite folk till klubben. De får höra saker som »ni spelar en timme till«, och vill man lägga ner sin klubb blir det nobben, »ni kommer hit nästa vecka också«. Man säger inte emot. Man polisanmäler inte heller hot i samband med ett svartklubbsarrangemang man själv står bakom.

För ett par år sedan avsatte kulturnämnden en miljon kronor till ett projekt som skulle utreda den »spontana« kulturen i Malmö. Det blev skandal, på grund av projektets förslag att kommunen skulle lätta upp de strikta tillståndsreglerna. Svartklubbar beskrevs som medborgarinitiativ och kommunen borde söka upp klubbarna, ha en dialog med arrangörerna och ge tillstånd till de mer seriösa.

Oppositionen och polisen rasade. Skulle kommunen stödja kriminella?

Malmös övriga kulturliv är tillräckligt intressant för att klara sig utan svartklubbarna, tycker Katrin Stjernfeldt Jammeh, som är kommunalråd med ansvar för ­sociala frågor och brukar pekas ut som Ilmar Reepalus efterträdare.

– Jag tror att alla är hyggligt medvetna om vad som är en svartklubb. Även smuggel­cigaretterna vet man att de inte är helt legala. Men jag tror inte att man har vetat att pengarna också understödjer en grov kriminalitet som gemene malmöbo tar väldigt starkt avstånd från, säger hon.

Det finns uppenbarligen en gräns för lockelsen med det ruffa Malmö. Den gränsen är nådd, menar kulturjournalisten Mona Masri.

– Jag tror inte att man har varit medveten om allvaret i att det är maffian som finns med bakom svartklubbarna, säger hon.

Taxibilarna går inte längre lika ofta fram och tillbaka mellan Möllevången och Norra Grängesbergsgatan. De flesta av klubbarna som den kreativa klassen gillar har flyttat till nya industrilokaler. Inte på grund av polisens specialsatsning eller det nya nattliga trafikförbudet längs gatan, utan den växande obehagskänsla som kulminerade med att en dörrvakt mördades. Nu försöker klubbarrangörer att komma så långt från det kriminella som möjligt. Men de flesta räknar med att behöva fortsätta flytta runt. De svarta pengarna lockar alltid vissa typer, och inte bara dem som kommunen vill ha.

Fakta | Detta har hänt

Sedan november har fem människor skjutits till döds i Malmö. Vid tolvslaget på nyårsafton mördades en 15-årig pojke på gården utanför sina släktingars bostad. Tre dagar senare sköts en 48-årig lokal basketprofil ihjäl utanför sitt hem. Polisen i Skåne och Malmös politiker kräver hårdare straff för vapenbrott. En specialkommission, med förstärkning från Rikskriminalen, arbetar för att lösa morden.

Fakta | De kriminella nätverken

Polisen i Malmö har haft omkring 65 personer i fokus sedan gängsatsningen startade våren 2011. Flera av de kriminella nätverken är rörliga och grundar sig mer i vänskapsrelationer än medlemskap i toppstyrda gäng. Malmös kriminella tjänar pengar på bland annat kortkapning, narkotikaförsäljning, beskyddar­verksamhet, smuggelcigaretter, smuggelsprit och svartklubbar. Polisen uppskattar att det finns omkring 30 svartklubbar i Malmö, varav tio är särskilt aktiva.

Förra året beslagtogs 689 illegala vapen i Sverige, cirka 200 av dem i Skåne. I hela landet uppskattas de illegala vapnen till någonstans mellan 30 000 och 40 000. Polisen bedömer tillgången i Malmö som mycket stor.

I fallet med Ola Lindholm och kokainet finns det nog en och annan som undrar var källan må vara. Expressen publicerade misstankarna mot Ola Lindholm innan det beryktade kissprovet ens var analyserat. Det var för tidigt, menade både PO och PON, och fällde tidningen med ett brak. De ansåg inte att saken hade det allmänintresse som motiverade en publicering.

»Det beslutet kom inte som någon överraskning«, tyckte chefredaktören Thomas Mattsson, och meddelade PON:s fällning på löpsedeln (!) bland andra glada nyheter.

I ett inlägg på DN Debatt den 11 december skriver professorn i civilrätt, Claes Sandgren, om journalister, poliser, mutor och meddelarskydd.

Professor Sandgren menar att det svär mot rättskänslan alldeles särskilt om poliser uppträder som mutkolvar. »Det skadar förtroendet för polisen och dess arbete.«

Det är lätt att hålla med professorn om detta. Däremot är det svårare att snällt svälja hans recept mot rötan. Att rötan borde angripas där den växer, alltså inom polisväsendet, verkar inte ha fallit professorn in. Nej, det är grundlagarna om tryckfriheten som bekymrar honom.

Journalisten kan ju fällas för mutbrott, men polismannen som tog emot den eventuella mutan omfattas av grund­lagens meddelarskydd och garanteras anonymitet. Det är förbjudet att efterforska honom i hans egenskap av källa.

Detta beklagar Sandgren, och utan att darra på manschetten föreslår han att poliser ska kunna undantas från meddelarskyddet! Han kallar det ett »varsamt« ingrepp i grundlagen, när han föreslår att man bör häva meddelarskyddet vid mutbrott, eller generellt vid förundersökningar.«

Detta är verkligen att skjuta mygg med kanon. Med en svepande formulering menar Claes Sandgren också att det är så mycket mer angeläget att göra något eftersom «skyddet mot mediernas integritetskränkningar är i otakt med den europeiska utvecklingen, främst Europadomstolens praxis till skydd för privatlivet.«

Varför detta tordön, och varför denna hets? När vi blev medlemmar i EU för sexton år sedan skrek juristerna i kör att nu måste vi skrota offentlighetsprincipen, för någon sådan hade man inte i EU! Hur gick det? Jo, i stället skrevs offentlighetsprincipen in i EU-fördraget, och går på export till andra länder.

Sedan dess har det kommit massor med EU-direktiv som gått på tvärs mot svensk lag. Men Sverige har stått emot, förhandlat väl, och hävdat sina urgamla lagar.

Med sådana brösttoner undrar man om pressens tipspengar är ett stort samhällsproblem? Knappast, enligt all tillgänglig statistik. Sandgren talar hypotetiskt om 50 000 kronor. Det finns inga som helst belägg för att det handlar om sådana belopp. Nej, ingen tipsare har blivit rik på att läcka till pressen.

Det allvarligaste med Claes Sandgrens svepande och illa underbyggda kritik är att han faktiskt förringar ett annat och större samhällsproblem. Nämligen det faktum att svensk polis läcker för lite, när det kommer till kåranda och kamaraderi.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och mer distinkta när Hans Holmér jagade kurder i hälarna på Palmeutredningen, så hade mycket lidande kunnat förhindras. Om Hans Holmér hade lyfts av planen hade kanske utredningen kunnat säkra viktiga spår efter den verkliga mördaren, och fallet kanske rentav hade varit juridiskt löst vid det här laget.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och tydligare efter Göteborgskravallerna, eller efter Säpos andra tillslag mot civila palestinier i hemmiljö – varför händer allting i Göteborg? – så hade Sverige kanske haft en mer skärpt och skickligare terrorbekämpning i dag.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och tydligare efter fallet Osmo Vallo, så hade Sverige möjligen haft en moraliskt bättre rustad polis i dag.

Palmeutredningens haveri och Osmo Vallo-fallet är några av de största skandalerna i svensk rättshistoria. Polisens läckor, enträgna journalister och svensk tryckfrihetslagstiftning bidrog till att sprida ljus i mörkret. I det läget talar professor Sandgren om att minska meddelarskyddet för poliser och andra tjänstemän. Det är både juridiskt, publicistiskt och mänskligt beklämmande.

För övrigt är det tid att utfärda en varning från poeten Thomas Tidholm, inför Mörkrets högtid: »Någon ska komma in. Någon som vi inte känner. Någon som har en hemlighet. Någon som inte vill visa sitt ansikte. Någon som har en säck.« Släck ett ljus och tänk.

Beatrice Ask själv ryckte på axlarna och kallade förslaget en »minimalistisk lösning«. Men i veckan höjdes kritiska röster. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg uttryckte stark kritik mot att den »vanliga« polisen föreslås få tillgång till signalspaning över telefon- och datanätet. I Svenska Dagbladet rasade Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser, över att justitieministern öppnar för »total övervakning«, innan han fortsatte: »Vi kan inte vinna mot fienden genom att bli som dem.«

»Fienden« i världens skurkstater har dock all anledning att känna oro, men knappast över justitiedepartementets tilltag. Samtidigt som Beatrice Ask skickar ut förslag om att skärpa övervakningen av medborgarna finansierar biståndsminister Gunilla Carlsson nämligen en programvara som ska omöjliggöra statlig avlyssning. Hittills har biståndsmyndigheten Sida gått in med fem miljoner kronor till utvecklingen av Tor, grundad av amerikanske forskaren och Wikileaks-tales­mannen Jacob Appelbaum. Summan, utbetald genom Sidas budget för demokratirörelser och nätaktivism, gör svenska staten till en av projektets huvudfinansiärer. Utrikesdepartementet försvarar finansieringen:

– Det blir ingen demokrati utan demokrater, och då behövs också stöd till de internetaktivister som gör deras verksamhet möjlig, sa statssekreterare Hanna Hellqvist till SVT för några veckor sedan.

Tor är inget sedvanligt krypteringsverktyg, utan ett anonymiseringsverktyg. När användaren ansluter sig till Tors nätverk, bestående av tusentals servrar runt om i världen, omöjliggörs den typ av övervakning som den ökända säkerhetspolisen i, säg, Syrien – eller FRA – använder sig av.

– Tor och andra tekniker skulle absolut kunna stoppa FRA:s signalspaning, konstaterar Marcin de Kaminski, »nätforskare« och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet, och fortsätter:

– Det är ingen nyhet att departementen inte arbetar samordnat, men det är problematiskt. Utrikesdepartementet jobbar progressivt när det gäller nätet och mänskliga rättigheter, men justitiedepartementet tycks sätta sig på tvären gång på gång. Man kan tycka att samma frihetsvurmande strategi borde gälla utrikes som inrikes. Ska regeringen bli upprörd över vad som händer i andra delar av världen borde de sopa rent under mattan här hemma också.

Oppositionen tycks inte engagera sig särskilt mycket i den en gång så heta FRA-frågan. Men det finns undantag. Riksdagsledamoten Maria Ferm (mp) sitter i justitieutskottet och tycker att utökad signalspaning är »helt fel väg att gå«. Hon upprörs dessutom över de olika signalerna departementen skickar ut:

– Det är någon form av hyckleri om man i Sverige hela tiden gör det lättare att övervaka, och sedan visar på att man vill göra det motsatta i andra länder. Det blir väldigt märkligt när man inte lever efter de regler som sätts upp för andra länder.

Fotnot: Fokus har förgäves sökt justitieminister Beatrice Ask, biståndsminister Gunilla Carlsson och statssekreterare Hanna Hellqvist för en kommentar.

Fakta | FRA-lagen

Den omdiskuterade FRA-lagen antogs med minsta möjliga marginal 2008. Innan dess fick Försvarets radioanstalt enbart spana efter radiotrafik. Med den nya lagen gavs FRA tillåtelse att spana i datatrafik som passerar Sveriges gränser via kabel.

En ensam man i blå keps väntar vid den upplysta busskuren. Det är snart midnatt och Basi Hassan är på väg hem till Rosengård. Då smäller det. Ett bildäck? Eller en bomb? Så känner han blodet på tröjan, hur det rinner längs benet. Sedan smärtan, ett skott! Han famlar med mobilen, försöker ringa sin syster men fingrarna lyder inte. Han stapplar iväg genom de tomma gatorna, medan högerskon fylls med blod. Vid bensinstationen på Ystadsvägen – en polisbil. Basi höjer armarna och ropar. När poliserna kommer fram segnar han ner.

Han överlever, kulan har inte träffat några vitala organ. Men efter det vågar han inte gå ut när det är mörkt, han kurar hemma i lägenheten. Om nätterna har han svårt att sova. Han flydde krigets Somalia. Inte kunde han föreställa sig att han skulle bli skjuten här.

Ett par timmar före mordförsöket: en blek, mager man i sitt vardagsrum; han påminner om en fågel där han sitter böjd över sin laptop. Det är Peter Mangs, 38. Lägenheten är pedantiskt inredd. Inte ett dammkorn stör ordningen. Kuddarna med zebramotiv ligger i perfekt symmetri i den bländvita soffan. På ena väggen hänger en silvrig elbas, på den andra ett diplom – svart bälte i kampsport. I en hylla ligger en dvd – »Natural Born Killers«. På träbordet i köket, format som en elbas, står en mugg med texten »Glock«. En pistol av samma märke, en 9 mm Glock 19, ligger i det musgrå vapenskåpet i hallgarderoben.

Peter Mangs laddar upp en hemproducerad musikvideo på sitt Youtube-konto. Man ser bild efter bild på elbasar han byggt. Och hör spröda bastoner. Han spelar en ödesmättad melodi på en av sina basar. En cover på Stanley Meyers »Cavatina«, soundtracket till filmen »Deer Hunter«.

Drygt en vecka efter skottet mot Basi Hassan skjuts ytterligare en man som väntar på bussen i Malmö. Dagen därpå kallar polisen till presskonferens – en serieskytt härjar i staden. Gärningsmannen kan ligga bakom 15 skottdåd och offren är nästan uteslutande av utländsk härkomst.

– Inget ärende i hela polismyndigheten är viktigare än detta just nu, säger Per Lidehäll vid länskriminalpolisen.

Han vädjar om tips från allmänheten.

Mediebevakningen blir intensiv. Det hålls en demonstration mot våldet och bara timmar senare beskjuts en av deltagarna, skräddaren Naser Yazdanpanah, genom fönstret på sin lokal. Skottet bommar och Naser, som tror att det är en stenkastare, springer ut och konfronterar mannen. Som skallar Naser och flyr.

Paniken sprider sig. Många invandrare, men även andra malmöbor, håller sig helst inomhus. Om kvällarna är gatorna ödsliga, tomma bussar åker förbi hållplatser där ingen väntar.

Det dras paralleller till John »Lasermannen« Ausonius. Sverigedemokraterna har just kommit in i riksdagen. Finns det främlingsfientliga motiv? Är gärningsmannen rasist? Samtidigt strömmar tips in till polisen. Ett av dem bär frukt.

Så småningom grips Peter Mangs och häktas mot sitt nekande för mord och fem mordförsök. Fler brott läggs till anklagelserna och utredningen växer till en av de största sedan Palmemordet. Han har nu suttit häktad, misstänkt på sannolika skäl, i över ett år.

Det här är berättelsen om den misstänkte seriemördaren och hans värld.

Året är 1985 och Peter är 13 år. Frisyren är uppkammad och uppsynen grubblande, lite glåmig. Han går i klass 7C på Hermodsdalsskolan och betygen är bra. Fyror i det mesta, femma i musik och engelska. Klasskamrater beskriver honom efteråt som »skärpt och lite inbunden« och minns hans stolthet över släktskapet med skådespelaren Sune Mangs.

En detalj sticker ut: när Peter var ett år opererades han på lasarettet i Lund för en skallskada och två små hål borrades i hans kranium. Berättelsen om ingreppet måste ha gjort intryck, för senare kommer han att tro att det gjort honom unikt begåvad, men nu är det mest ett sätt att göra sig lite märkvärdig inför klasskamraterna.

– Jag kunde sjunga »Mangs har hål i huvet, Mangs har hål i huvet« men han sa bara nåt taskigt tillbaka och garvade. Vi skämtade ganska friskt, han blev inte stött eller så, berättar en klasskamrat.

Peter bor med sin mamma på Gånglåtsvägen 61 i Lindängen, ett miljonprojekt med gistna huskroppar från sjuttiotalet. Vardagsrummet liknar en antikaffär med porslinshundar och prydnadsföremål huller om buller på hyllorna. Peters rum är raka motsatsen, ordningsamt och välstädat. På skrivbordet – en Commodore 64, favoritspelet är Ghost n’ Goblins. Här finns också en förstärkare och en elbas, en röd Aria Pro med aktiva mickar. En present från pappan, som Peter träffar ibland på loven. Föräldrarna är skilda sedan många år, och pappan bor i Filipstad omgift med nya barn. Mamman hamnade i Malmö med Peter och den sju år äldre systern.

– Mamman jobbade som servitris, det blev många sena kvällar, berättar systerns bästa vän som minns stämningen i hemmet som »spänd«.

Storasystern tar ofta hand om Peter och syskonen står varandra nära, men hon är på väg bort.

När sjuttiotal blir åttiotal tar systerns liv en farlig vändning. Tillbaka i skolan efter sommarlovet i åttan är hon som förvandlad, minns klasskamrater. Borta är den blyga flicka som tittade ner i marken – nu har hon smink och läderväst. På kvällarna hänger den 14-åriga systern med betydligt äldre raggare. Ibland är hon ute hela nätterna, en gång försöker hon rymma till Stockholm.

Efter högstadiet börjar hon med tunga droger. Därmed försvinner den person som kanske står Peter allra närmast. 1986 är systern registrerad av myndigheterna som »utan fast hemvist«. Några år senare dyker hon upp hemma hos barndomsvännen. Systern berättar att hon vill sluta knarka och ber om att få stanna ett par dagar för att »tända av«.

– Men jag hade småbarn och sa att det inte gick, säger systerns vän i dag.

Den 2 februari 1990 går systern bort, 24 år ung. Peter Mangs, 18, ringer sin pappa som emigrerat till USA för att berätta den tunga nyheten.

– Det här var ett kolossalt slag för Peter. Hans enda viktiga vän, eller kamrat, att hon gick hädan, har pappan sagt till Expressen.

Peter Mangs lämnas själv. Ensam i världen.

En av Peters bästa vänner frågar honom om systerns död.

– Det måste ha varit tufft?

Svaret blir kort och sammanbitet:

– Det är en sorg, jag hatar henne för det.

Musik blir vägen framåt. På provspelningen till Heleneholmsgymnasiets musiklinje köar de förhoppningsfulla med sina instrument. Peter Mangs är nervös men gör intryck på juryn.

– Peter bara gick in och körde! Han var fantastiskt bra. Självklart kom han in, berättar en musiklärare.

På Heleneholm upplever Peter en lycklig och harmonisk tid. Han träffar en flickvän och lirar i ett dixieband. Under ett prov skolkar bandet och klättrar upp på taket med sina instrument. Där spelar de gladjazz medan skolgården fylls av elever och lärare. Från taket ser de att till och med rektorn står och klappar takt!

Peter lyssnar på jazz, soul och funk och utvecklas snabbt: »Extremt bra på harmonilära«, »tekniskt briljant« och »älskade elbas över allt annat«, minns lärare och elever. Men han kunde brusa upp, särskilt om en elbas hanterades ovarsamt.

– Instrumenten var heliga för Peter, säger en elev.

Redan i gymnasiet börjar han bygga elbasar. Den första han fixar till är en Sigma M Fenderkopia.

– Jag hade fått den av en hashrökande rastasnubbe som glömt den i replokalen. Peter lånade den. Sedan gick han till biblioteket, lärde sig allt om instrumentet och byggde om basen. När jag fick tillbaka den lät den superbra, säger en vän och sammanfattar:

– När Peter gick in för nåt gjorde han det till hundra procent.

Mangs har även lite udda intressen, som ockultism och auraläsning.

– Ett tag talade han mycket om en kinesisk metod för att se personlighetsdrag i folks ansikten. Han sa att hans utstående läpp tydde på att han var en aggressiv människa. Jag invände att metoden inte funkade, Peter var ju aldrig våldsam, berättar en god vän.

Efter gymnasiet fortsätter Peter på jazzinriktade folkhögskolan Fridhem i Svalöv, sedan går han en snickeriutbildning på Vingaskolan för att bli en bättre basbyggare. Vid den här tiden finns inga tecken på rasism, tvärt om. Första egna lägenheten ligger vid symbolen för mångkultur i Malmö, Möllevångstorget.

– Peter drogs med i det mångkulturella, han valde att bosätta sig på »Möllan« för han gillade det. Han lyssnade på världsmusik och spelade i ett kubanskt band ett tag. Sa han nåt om rasism så var det att folk som är rasister är idioter, säger en vän.

– Han var en bohem ut i fingerspetsarna. Några år efter gymnasiet sågs vi och jag frågade: » Har du lämnat in deklarationen?«. »Nä, vad är det?« sa han. »Deklarationen, skatten. Du måste ju lämna in en sådan«, förklarade jag. »Allt sådant kastar jag«, svarade han.

Baskarriären går så småningom i stå. De elbasar Mangs bygger är bra, men han är ingen entreprenör och lyckas inte marknadsföra dem. Han gör gästspel i olika band – bland annat Agurk Players som senare ska bli Damn!, Timbuktus kompband – men blir aldrig långvarig. Begåvningen är det inte fel på, men kanske är han lite för egensinnig för att bli framgångsrik? Det vittnar många om, men bilden är inte entydig.

– Jag tyckte helt enkelt om honom. Han var rolig och oskrytig för att vara så bra på bas, säger en musiker.

Överlag präglas Peters nittiotal av musiknördande, bohemeri och arbetslöshet.

1996 flyttar han till sin pappa i Florida, för att pröva lyckan där. Han bor i pappans villa och blir försörjd av honom, medan han »bondar med musiker« som han beskriver det för en vän han ringer från USA.

Men livet i Amerika blir en besvikelse.

– Allt där borta är plast, till och med gräsmattorna är konstgjorda, säger Peter Mangs till en vän när han återvänt till Malmö vid millennieskiftet.

Han är förändrad, upplever flera personer i hans närhet. Åren i USA har gjort honom dyster. Peter är snart 30 år och passar inte riktigt in någonstans. I en skivbutik möter han en gammal vän, en musikerkollega som gjort karriär:

– Du har ju allt, fru, barn och ett jobb du tycker om, jag har inget, säger Peter.

Efteråt uppfattar vännen Mangs som förvandlad där i början av 2000-talet. Från en glad bohem som spelar dixie och funk till en ensam kuf – bitter på människor och samhället.

– Jag tror att minnen från hans barndom kom ikapp honom trots att han sa att han inte brydde sig, säger vännen.

Med sig hem har Peter Mangs en EP – »Earthshaker« – som han spelat in i Fort Lauderdale, USA, och själv gett ut. Omslaget är rosa och pryds av en svartvit bild på Mangs. Över ett softat Tom Petty-inspirerat ljud sjunger han om längtan efter kärlek och närhet. Men där finns mörkare stråk. Han sjunger att han är ett monster: »My face is dirty, my eyes can’t see, You wash my hands, the Devils hands.«

I ett mejl från den här perioden utvecklar han sina tankar om sig själv. Han fäster stor vikt till barndomens skalloperation och menar att den gjort honom till unikt begåvad, men också främmande från andra människor.

»Jag skulle hellre kalla mig ett medvetet djur än en civiliserad människa«, skriver han.

Han tar upp basbyggarkarriären, men kan inte försörja sig på den. Vad göra? Han börjar på sjuksköterskeprogrammet hösten 2002, men hoppar av redan till våren. Han söker ett sammanhang. Blir fascinerad av våld och vapen. Går med i en skytteklubb.

Strax före jul 2002 får han vapenlicens. Han köper en tävlingspistol och det militära handeldvapnet Glock 19.

Gånglåtsvägen 46, den 16 juni 2003.

Kiarash Effatian vrider långsamt om nycklarna, öppnar dörren och blickar in i sin fars lägenhet högst upp på Gånglåtsvägen 47. Pappa Kooros är död, kroppen bortförd. »Ett naturligt dödsfall«, sa polisen när han kvitterade ut nycklarna. De hade tagit sig in på uppmaning av Kiarashs syster som oroade sig för vart pappan tagit vägen.

Från vardagsrummet kommer en underlig lukt. Där står datorerna, pappans älskade hobby. Och där – den citrongula soffan, dränkt i blod. Det har hunnit bli brunt nu, ett par dagar har gått. Kiarash sätter sig på en stol. Ser blodpölen på golvet, säkert flera liter. Han andas tungt, nu kommer tårarna. Sedan går han runt i lägenheten lite på måfå, startar datorerna och kollar i dem, tar på handtag och föremål.

Det är för mycket blod, tänker Kiarash.

När han ringer polisen och frågar om blodet får han beskedet att det är vanligt vid naturliga dödsfall. Polisens patrull på plats och läkaren som skrivit dödsattesten har helt missat att fadern skjutits. Lägenheten är en mordplats.

– Jag gick säkert runt i en timme utan att veta att jag just då förstörde viktiga bevis. Det är smärtsamt än i dag, jag är förbannad. Hur kan man i flera dagar missa att någon skjutits till döds?

Och nästa månad sker ytterligare ett mord. På samma gata, med samma vapentyp.

Gånglåtsvägen 35, den 28 juli 2003.

Farias al-Sharia, 23, får en kula i bakhuvudet utanför sin lägenhet, när han är på väg till jobbet på Swedish Match. Mördaren står och väntar bakom en blå branddörr, men när ambulansen kommer har han redan försvunnit bort över innergården, samma innergård som Peter Mangs växt upp på tjugo år tidigare.

Mordutredningarna leder ingenstans.

Peter börjar träna kampsport. Lokalen ligger ett kvarter från Gånglåtsvägen. Därinne lyser skarpa lysrör över vita väggar prydda av en koreansk flagga. Det stinker av svett. Svartklädda i en halvcirkel står Usama, Haydar och Nasrallah och ser på »Mästare Lejon«, mörkblond och brednackad, som kontrar ett utfall från en blek senig man, med en serie slag och kast. Den senige far runt som en trasdocka för att till sist landa hjälplös på mattan. Sedan är det elevernas tur att försöka.

– Skrik högre så får ni kraft! ropar den brednackade.

Den senige är Peter Mangs och »Mästare Lejon« hans barndomsvän, tillika grundaren av en koreainspirerad kampsport. Filosofin går ut på att »alltid vara ärlig, hjälpsam och visa respekt för alla människor oavsett personens ras eller kultur«. På klubben tränar ett 50-tal elever från 22 länder. Som kassör kan Mangs föra in integrationsstöd från kommunen i bokföringen. Han avancerar till instruktör med svart bälte.

– Peter hade aldrig problem att umgås med folk från andra kulturer, berättar en tränare.

På det jobb Mangs får 2004, som tandtekniskt biträde, träder emellertid en annan bild fram, Personalen lyssnar på P4 Malmöhus.

– Så fort det var nåt om Rosengård eller invandrare så reagerade Peter och kallade dem för apor. Men ingen tänkte mycket på det, han sa ofta lite konstiga saker, säger en arbetskamrat.

Peter pratar ofta om vapen och kampsport. Ett annat återkommande samtalsämne är »Lasermannen«, John Ausonius. Han har läst Gellert Tamas bok om Ausonius och rekommenderar den gång på gång till kollegerna.

– Peter beundrade Ausonius, säger arbetskamraten.

Det är svårt att få ihop bilden. Kampsportaren som flera gånger i veckan sparras med Usama, Nasrallah och Heydar – skulle han vara hatisk mot invandrare? En människa som gastar om »förortsapor« på dagarna och tränar invandrarungdomar på kvällarna måste ha en speciell kameleontisk kvalitet. Och när han väl uttrycker främlingsfientlighet är det som en brölig vardagsrasist, inte som en extrem ideolog eller fobisk hatare.

Desto större tydlighet finns det hos andra drag han utvecklar: asocialiteten och viljan att känna sig utvald. På anställningsintervjun ber han att få arbeta avskilt, med så lite kontakt som möjligt med andra. Han sköter jobbet, men beter sig excentriskt. Kommer en halvtimme före alla andra och går en halvtimme före arbetsdagens slut för att slippa möta någon i omklädningsrummet. Till en kollega lånar han ut sin favoritfilm »American Psycho«.

– Man fick en känsla av att han tyckte att han stod över oss andra. En svagt hotfull känsla som är svår att sätta fingret på. Det kändes som om det fanns en undertryckt aggression hos honom, till och med ett förakt för oss andra, att han såg sig som en övermänniska, säger en arbetskamrat.

Och så är det jakten på en diagnos.

– Han framhöll ofta att han hade Aspergers syndrom, men det blev lite konstigt när han kunde vara väldigt social ibland. Hade han inte sagt något om det hade jag inte gissat att han hade sådana problem, berättar arbetskamraten.

Peter ställer diagnos på sig själv. Han skriver på sin Youtubekanal: »Jag har Aspergers syndrom, men jag lider inte av det.«

Han köper en bostadsrätt på Korsörvägen i centrala Malmö, med pengar från pappan. På ytan verkar det som att saker och ting ordnat upp sig: jobb och lägenhet. Ändå inte.

Peter söker sig till föreningar och möten för aspergare, berättar en person som har syndromet och som träffade Mangs ofta. Det är i dessa samtalsgrupper Peter möter den man som blir hans närmaste vän, vi kan kalla honom Tomas. Det är en säregen vänskap. Deras råa jargong upprör andra aspergare. Det pratas om skämt som spårar ut och att Peter är en »känslokall psykopat«.

– Men de två passade på något märkligt sätt bra ihop. De pratade ofta om extrema saker. Tomas idol och helgon var Muhammed Khadaffi, säger deras gemensamme bekant.

Kvinnor är ett annat samtalsämne för duon. De är övertygade om det enda sättet att nå framgång där är dyra bilar och statussymboler. Peter berättar att han nu helt inriktat sig på ryskor som han fått kontakt med på nätet.

– Jag träffade honom på biblioteket en gång, då visade han bilder på en ryska som skulle komma hit. Men jag tror aldrig hon kom, säger en man med aspergers som kände Mangs.

Ett slutet nätforum för aspergare ger en inblick i Peters värld. Där skriver han om sitt hat mot psykologer och präster. Han raljerar över andra aspergare och hävdar att han tränat bort syndromets negativa sidor, som svårigheter att förstå det sociala spelet, men behållit fördelarna, sin begåvning. Han står över de andra.

En kväll sitter Peter och Tomas i baksätet på en bil på väg till en av alla aspergerträffar. Av misstag hamnar de i området Holma där många invandrare bor. Med på färden är också den gemensamme vännen.

– Jag tyckte vi skulle stanna och fråga om vägen men Peter och Tomas hetsade om att det skulle vara hotfullt med några ungdomar som stod där, att de var ute efter att slå oss på käften. De triggade i gång varandra, berättar vännen.

När mannen hörs av polisen fyra år senare återkommer utredarna till den här bilfärden. Och enligt åklagaren är det mellan Mangs bostad och Holma som Peter samma år, efter tre års uppehåll, återigen riktar sitt vapen mot en människa och trycker av.

Kroksbäcksstigen, den 28 november, 2006.

En blykula lämnar en 22-kalibers pistol med en hastighet av 300 meter i sekunden och slår in i pannbenet på en 16-årig pojke och fortsätter in i hjärnan. Pojken, som är på väg till en fotbollsträning, överlever men kulan i hans huvud kan inte avlägsnas. Efterhand bäddas den in i ett lager av ärrvävnad.

Så går två och ett halvt år. Våren 2009 meddelar Peter Mangs att han vill sluta på jobbet. Som skäl anger han att han »inte orkar med det sociala längre«. Men i stället för att säga upp sig sjukskriver han sig. När det ringer från jobbet lyfter han inte på luren utan svarar per mejl att den enda platsen han trivts på är källaren och att han nu söker »en tystare plats« för att slippa »allt ljud och tomprat«.

Kampsportsklubben har han redan släppt. Steg för steg går han mot tillvarons marginaler. Han berättar i ett mejl att han nu utreds av ett neuropsykiatriskt team för att få sin asperger bekräftad.

Fortfarande sjukskriven far han i juli på semester till Florida.

En glimrande vit Mercedes speedar längs den breda, raka motorvägen under brinnande sol. Vid ratten sitter Peter Mangs, i passagerarsätet bäste vännen Tomas. Peter skrattar bakom sina stålbågade glasögon – kanske åt ett skämt, kanske är han bara lycklig?

De kör kors och tvärs genom den amerikanska sommaren. Ser unga kroppar röra sig mellan palmerna, känner doften av tång och sälta från Atlanten. En natt stiger en plym av eld mot blåsvarta himlen – en rymdfärja har lyft från Cape Canaveral.

Mellan varven bor de hos Mangs pappa i Boca Raton, ett stormrikt kustsamhälle.

I det bildspel som Peter publicerar på Youtube målas semestern upp som en härlig roadtrip. Men man kan ana en annan resa – in i galenskap och förvirring.

Peter och »Tomas Muhammed Kadaffi« talar om seriemördare och psykopater. Peter tar också andra fotografier, inte avsedda för publicering. Bilder på Tomas i en vapenbutik. Bilder på Tomas när han skjuter med prickskyttegevär. Ett fotografi föreställer en ödla med uppfläkt buk. Reptilens blod rinner längs ett golv av sten.

Det är bilder från Peter Mangs värld, vad han ser genom sina blyertsgrå ögon.

Efter sommaren återvänder han till Malmö.

Skrävlinge kyrkoväg, den 10 oktober 2009.

Mörker höljer trädens grenverk, gravstenarna och grusgångarna som ringlar kring den gamla kyrkan. Bara det vitkalkade klocktornet är upplyst.

Alldeles nyss satt två unga människor och pratade i en vit gammal Renault på parkeringen. Nu kämpar de för livet. Hon befinner sig i passagerarsätet, skjuten i huvudet. Han är träffad i huvudet, bröstet och armen, men har ändå lyckats öppna bildörren och stappla iväg. Nu lunkar han längs cykelbanan för att hämta hjälp. Framme vid Herrgårdens bostadslängor förlorar han med-vetandet.

När Xhafer Dani, 21, vaknar ur koman en månad senare får han veta att hans vän, Trez West Persson, 20, inte överlevt. Först när polisen kört sitt huvudspår i botten – att det handlar om en kriminell uppgörelse riktad mot Xhafer Dani, som tidigare dömts för rån – väcks tanken om en ensam mördare.

Vid lucia blir den psykiatriska utredningen om Peter Mangs klar. I ett mejl uttrycker han sin belåtenhet: »Läkarna går på min linje, jag har asperger.« Men kretsarna för människor med syndromet har han redan lämnat. Han tycks hela tiden söka efter något nytt som kan bekräfta känslan av utanförskap, eller kanske ovanförskap. Att han är utvald.

Han hittar ett nytt sammanhang. En plats för människor med en världsbild som går stick i stäv med den i samhället etablerade. Han registrerar sig på Vaken.se, forum för den så kallade Sanningsrörelsen, som framför konspirationsteorier om att en mystisk elit, inte al-Qaida, låg bakom 9/11.

I sina första inlägg oskyldigförklarar Mangs terroristen Timothy James McVeigh som 1995 dödade 168 människor i ett sprängdåd i Oklahoma:

»Med stor sannolikhet samma elit-idioter som ligger bakom detta verk … Ondska kallas det visst …«

Han tycks ta till sig den paranoida rörelsens centrala begrepp NWO, eller New World Order. Tanken att världen styrs av ett hemligt, ofta judiskt, etablissemang. När han på nätet kommenterar science fiction-filmen »I Legend« med Will Smith framträder hans tankevärld:

»Den svarta vetenskapsmannen räddar världen från vitt hat och inför ett multikulturellt samhället, och filmskaparen är judisk – ren propaganda. Åt helvete med NWO.«

Peter blir aktivist. Han står på Gustav Adolfs torg i ruggigt väder och delar ut stenciler som gör reklam för ett föredrag av Niels Harrit, en av dem som ifrågasätter den vedertagna bilden av 9/11. Han är sjukskriven. Han är ensam. Han cyklar ofta omkring till synes på måfå, noterar grannar. Han övar intensivt på skjutbanan i Limhamn. Flera gånger vinner han månadstävlingarna i prickskytte.

I slutet av december får en böneledare i Jägersro splitterskador i nacken efter att skott har avlossats mot moskén. I mars 2010 sker tre mordförsök. I juni tre till.

Skotten faller allt tätare i den malmöitiska natten. Män med ursprung i Mellanöstern och Afrika är måltavlor. Flera såras allvarligt och får men för livet. På försommaren 2010 börjar polisen på allvar tro att en ensam serieskytt ligger bakom. Mordförsöken fortsätter i oktober. Malmö är en stad i skräck.

Den 6 november 2010 stormar polisen Peter Mangs lägenhet.

Hur ska vi förstå Peter Mangs? Går det att  förstå?

Ibland framstår han som helt känslokall, i andra stunder verkar han hetlevrad och svårkontrollerad. Musiken, rasismen, jakten på en diagnos, konspirationsteorierna och fixeringen vid seriemördare. Allt det formar honom, men till vad?

Mest av allt är han nog en man utan kärna. Ju längre in i hans liv man tittar, desto tommare blir det. Han vill vara Någon men har svårt att bli det. Det där tomma försöker han fylla och för varje ny fix idé glider han allt längre ut i samhällets marginaler. Till slut står han bredvid.

Den norska terroristen Anders Behring Breivik hade en galen, men ändå tydlig och ur sin synvinkel, rationell agenda. Han såg sig som en politisk soldat med uppdrag att stoppa »islamiseringen« av Europa med våld. Oavsett om Breivik är psykiskt sjuk eller inte är det tydligt vad hans handlingar är: politisk terror.

Om Peter Mangs är skyldig till det han misstänks för är motivet betydligt grumligare. Hans rasism är motsägelsefull. På jobbet kallar han Rosengårdsbor för apor, samtidigt kampsportar han i åratal med invandrarungdomar, älskar svart musik och har planscher på afrikaner i sovrummet. Man kan inte bortse från det rasistiska mönstret i dåden han misstänks för, men rasismen är inte konsekvent. När han intresserar sig för konspirationstänkande mot eliter och judar leder inte det till attacker mot synagogor eller judar.

Däremot står det klart att han vill se sig som en övermänniska. Är det där hans beundran för John Ausonius hör hemma, en fascination för den maktfullkomlige mördaren som ensam bestämmer över liv och död?

Än är det för tidigt att fullt ut förstå. Viktiga pusselbitar saknas. Och han kan vara oskyldig.

En enda klar och tydlig linje följer genom hela Peter Mangs liv. Kärleken till musiken. I låten »California« sjunger han:

»I’m on the run, almost every single day. They’re looking for a monster, gone astray.«

Efter hand lägger polisen nya misstankar till anklagelseakten. Uppemot 1 000 förhör hålls och förundersökningen sväller till över 30 000 sidor gällande tre mord och tretton mordförsök. I förhör nekar Peter Mangs till samtliga brott, men polisläckor hävdar att det finns teknisk bevisning som binder skjutningarna till hans vapen.

Under sommaren 2011 förflyttas han från Malmö till Flemingbergs häkte utanför Stockholm. Rakt nedanför kriminalvårdens förvar ligger pendeltågsstationen och varje morgon blickar Kiarash Effatian upp mot den grå häktesbyggnaden när han skyndar mot sitt arbete på Södertörns högskola. Därinne sitter mannen som misstänks för att ha mördat hans pappa.

På suddiga fotografier, publicerade i kvällspressen, syns Peter Mangs föras från och till häktningsförhandlingar omgiven av vakter. I cellen lever han ensam under strikta restriktioner, men det rapporteras att han får ha gitarr och dator. Han skriver på en bok om sitt liv.

I slutet av januari nästa år väntas åtal väckas mot honom.

Fakta | Första mordet 2003

Brotten Peter Mangs är misstänkt för, enligt åtalet.

13 juni 2003
Mord. Koroos Effatian hittas ihjälskjuten i sin lägenhet på Gångslåtsvägen 47.

28 juli 2003
Mord. Farias al-Sharia skjuts i bakhuvudet tidigt på morgonen, utanför sin lägenhet på Gånglåtsvägen 35.

28 november 2006
Mordförsök. En 16-årig pojke skjuts i huvudet när han cyklar på Kroksbäcksstigen på väg till fotbollsträning.

10 oktober 2009
Mord och mordförsök. Trez West Persson och Xhafer Dani skjuts på Skrävlinge kyrkoväg i bil. Trez West Persson dödas, vännen såras allvarligt men överlever.

23 oktober 2009
Mordförsök. En lägenhet på Hyacintgatan beskjuts. Ingen träffas.

31 december 2009
Mordförsök. Skott mot moskén i Jägersro. En böneledare såras i nacken.

31 december 2009
Mordförsök. Flera skott skjuts mot en fastighet på Hyacintgatan.

12 mars 2010.
Mordförsök. Skottlossning mot fönster på Hårds väg.

14 mars 2010.
Mordförsök. Polisstationen i Davidshall beskjuts.

16 mars 2010.
Mordförsök. Skott på Professorsgatan. Ahmed al-Hamid såras, hans kompis klarar sig med en kula genom kepsen.

19 juni 2010
Mordförsök. Lang Conteh och två vänner blir beskjutna utanför badpalatset Aq-va-kul på Regementsgatan. En man får en brännskada av en kula som strök huden.

26 juni 2010
Mordförsök. En man skjuts när han tränar på ett gym på Vendelfridsgatan i Malmö. Mannen skadas allvarligt.

27 juni 2010
Mordförsök. Chauffören Bilal Bingöl skjuts i axeln när han sitter i sin bil i Lindängen.

24 augusti 2010
Mordförsök. Younes Cheikhis gatukök på Köpenhamnsvägen beskjuts.

10 oktober 2010
Mordförsök. Basi Hassan skjuts i sidan vid busshållplats på Lönngatan.

19 oktober 2010
Mordförsök. 28-årig man skjuts vid busshållplats på Eriksfältsgatan.

23 oktober 2010
Mordförsök. Skräddaren Naser Yazdanpanah beskjuts i sin lokal på Lönngatan.

6 november 2010
Polisen stormar Peter Mangs lägenhet. Han grips och häktas senare misstänkt för ett mord och fem mordförsök.

December 2011
Peter Mangs är fortfarande häktad, nu misstänkt för tre mord och tretton mordförsök. Åtal ska väckas i slutet av januari.

Fakta | Stort journalistiskt projekt

Jesper Huor och Magnus Arvidson, medarbetare på Sveriges Radios Dokumentärredaktion, har sedan i somras granskat alla de brott som Peter Mangs är misstänkt för. De har följt i hans spår, pratat med vänner, ovänner, släktingar och vittnen. Projektet ska förutom den här artikeln mynna ut i en längre dokumentär i Sveriges Radio. Jesper Huor och Magnus Arvidson tar gärna emot tips i sitt pågående arbete på mejladress jesper.huor@sr.se och magnus.arvidson@sr.se.

Robert Halef skrev att det var hög tid för den assyrisk/syrianska gruppen att sluta med dessa inbördes stridigheter om vem som är vad. Det ­leder ingenstans, skapar i stället split och förvirring. Assyrier, syrianer eller kaldéer – samma folk, syryoye, där språket, historien och den kristna tillhörigheten förenar. Alla föll offer för turkarnas och kurdernas folkmord, seyfo, detta svärdets år 1915 då en kvarts miljon assyrier/syrianer dödades. Alla har välkomnats i Sverige, erbjudits en fristad, fått möjlighet att göra något av sina liv. Sluta tjafsa, gott folk.

– Låt historikerna ta hand om det där, säger Robert Halef i dag.

– Jag tycker vi ska försöka lösa våra problem i stället.

Problemet han skrev om i sin artikel ska avhandlas i den rättegång som snart startar i säkerhetssalen vid Stockholms tingsrätt. Sjutton personer i åldrarna 17–58 år sitter häktade för bland annat anstiftan och medhjälp till dubbelmordet och ett tidigare mord på spelklubben Oasen, för mordförsök, människorov, rån och utpressning. Alla häktade är syrianer. Alla bor i Södertälje. Aldrig har en liknande rättsprocess ägt rum i vårt land.

Robert Halef, småföretagare i kemtvättsbranschen som representerar ­socialdemokraterna i kommunfullmäktige och länge varit engagerad i både Syrianska föreningen och den syrisk-­ortodoxa kyrkan, skrev att det var dags för den syrianska gruppen att kraftigt markera mot dessa kriminella individer som gjort Södertälje till »en svart fläck i Sverige«, dags för fotbollsklubbarna, kyrkorna och föreningarna att utestänga dem, predika mot dem, våga diskutera problemet. Han gick så långt som att jämföra det som händer med folkmordet, seyfo.

Han tar inte tillbaka ett ord av det han skrev.

– Att förlora en ung människa i narkotikamissbruk eller kriminalitet är också ett slags seyfo. Skillnaden är att vi då var hjälplösa, maktlösa. Nu har vi någon som vill hjälpa oss. Vi har egna resurser. Vi kan göra något åt det här.

Möjligen innebar mordet på bröderna Eddie och Yaacoub Moussa att en gräns passerades. Det fick i alla fall Robert Halef att ta bladet från munnen. Det satte i gång den största polisinsats mot den här typen av brottslighet som ägt rum i Sverige, är själva kärnan i den. Närmare åttio poliser har på heltid eller deltid varit engagerade i utredningen som letts från Stockholm, i samarbete med Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och Försäkringskassan. De två kriminella nätverk som under flera år skapat stor oro i Södertälje, och till sist råkat i väpnad konflikt med varandra, har alldeles ­säkert stött på oväntat hårt motstånd, möjligtvis nått vägs ände. Förväntningarna i staden är höga.

Robert Halef hoppas naturligtvis att de skyldiga ska straffas, säger att det kommer att kännas skönt när de »sitter där, i fängelset«, säger att han redan nu känner en stor lättnad.

– Alla känner en stor lättnad.

Boel Godner säger att hon hoppas på ett avslut.

– Vi hoppas på ett avslut på den organiserade brottsligheten som ingen stad vill förknippas med. Det här är en böld som vi fått på oss. Det har hindrat oss från att få vara den fantastiska stad som vi faktiskt är.

Boel Godner är socialdemokraternas kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande, arvtagare efter Anders Lago som skapade många rubriker men lät som om han inte visste mer än vad som stod i tidningarna om vad som försiggick på nätterna i hans stad, inte ställde vassare krav än större resurser till polisen och flera jobb till ungdomen. Boel Godner vet kanske inte mer, men hon är ny på jobbet och har en lång och förhoppningsvis lyckosam process att se fram emot.

Rätte­gången beräknas pågå till mars nästa år. Den kan påverka både självbilden och andras bild av staden. Det har blivit lugnare på nätter och helger, säger de som bör veta. Det har, möjligtvis, redan påverkat brottsstatistiken. (Antalet anmälda rån, stölder, våldsbrott och fall av skadegörelse har minskat.) Hon vill inte gärna diskutera brottslighetens inverkan på Södertäljes strukturella problem – hon talar hellre om skolan och arbetslösheten – men nämner »en känsla av otrygghet« som ett av stadens problem.

– De flesta södertäljebor märker inte brottsligheten direkt, men de pratar om den. De läser om den. Det skapar en känsla av otrygghet. Alla är därför glada över polisens insats.

Den en gång så stolta industristaden Södertälje har en arbetslöshet på tio procent. Skolan rankas som en av de sämsta i landet, fick nyligen svidande kritik av Skolinspektionen som ansåg att den uppvisade »stora brister vad gäller såväl kunskapsresultatet som arbetet med en trygg miljö för alla barn och elever«. Ingenstans i Stockholmsområdet finns så många barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll. Södertälje har blivit en hårt segregerad stad. Det är i Hovsjös, Ronnas och Fornhöjdens skolor upp emot hälften av grundskoleeleverna som inte har betyg som tar dem in på gymnasiet. Här säger statistiken att knappt hälften av den vuxna befolkningen har ett jobb att gå till. Ta buss 751 från Brunnsäng till Hovsjö, det tar trettiofem ­minuter men tar dig från en värld till en annan. En promenad runt Ronna centrum ger besökaren en förståelse för varför det undervisas i sextiofem ­modersmål i stadens skolor.

Under de senaste tio åren har Södertälje­ kommun erbjudit en fristad för 8 000 flyktingar från Irakkriget.

Andra lämnar staden.

De senaste åren har årligen runt 5 000 invånare flyttat från Södertälje; många av dem av skäl som de inte gärna funderar högt ikring. Också Boel Godner vrider sig något besvärad runt frågan, säger till sist:

– En del flyttar, det är riktigt. De känner inte igen sig i Södertälje. Det är, till exempel, barnfamiljer som inte är nöjda med den skola som är. Arbetslösheten påverkar naturligtvis också.

Robert Halef är mera rak på sak.

Han berättar att när han gick i grundskolan i Ronna, det var i början av åttiotalet, fanns tjugo etniska svenskar i klassen. Bara på hans gata bodde sju av dem. När klassen träffades igen, tjugo år efter nian, bodde två av de tjugo kvar i Södertälje.

Varför hade de flyttat?

– Det är en bra fråga. En del skyller på studier, andra på jobbet och några säger som det är: att Södertälje inte är vad det var. Och det är ju sant.

I grannorten Mariefred finns en gata med unga familjer – de bygger villor där – som i folkmun kallas Nya Brunnsäng. De har kommit från Södertälje men flyttar inte långt; man flyttar till  Mariefred, till Trosa, Järna och Mölnbo, för man vill behålla kontakten med staden där man föddes och växte upp, man har vänner kvar. Många har kvar jobbet i Södertälje. Varje dag pendlar 19 000 människor in till staden, till Scania och Astra framför allt. Boel Godner drömmer om att få åtminstone några av dem att flytta hit, både för skatteintäkternas och stabilitetens skull. Avdelningscheferna, civilingenjörerna, teknikerna utgör en betydande del av denna pendlarmassa.

Också i stadsdelen Ronna hoppas man mycket på den kommande rättsprocessen. Det var här, på spelklubben Oasen, som nu stängt – en vårdcentral har flyttat in – som de tre morden ägde rum. Härifrån kommer många av dem som sägs vara med i de båda konkurrerande brottsliga nätverken X-team och Södertäljenätverket.

Roffe Mackay har vuxit upp här, bor här med hustru och barn, har gjort sig känd i staden som stridbar verksamhetsledare för Rösberga fritidsgård som öppnat och stängt. Nu håller den öppet fyra kvällar i veckan, större till ytan och fint renoverad men möjligen åter hotad: tal om »omorganisation« får även en luttrad kämpe att darra lätt.

Roffe Mackay säger att den kommande rättegången uppskattas av »alla« i Ronna, ung som gammal.

– Och den fungerar avskräckande. Det märker vi som har kontakt även med stökiga ungdomar.

För det var ju så att en stöld av en cykel eller mobiltelefon inte polisanmäldes till sist, annat än av försäkringsskäl, eftersom ingenting ändå hände. Vittnen till enklare eller grövre brott har inte vågat vittna. (De många nedlagda polisutredningarna och friande domarna, på grund av ändrade vittnesmål, vore säkert värt ett brottsförebyggande studium.) Inte ens skotten mot polishuset i Södertälje hösten 2005 blev till annat än rykande tidningsrubriker.

– Det är upp till domstolen att döma de skyldiga. Men nu händer det i alla fall något. Det verkar som om människor har vågat vittna. Det ger en annan känsla. Folk börjar få förtroende för myndigheterna, för rättsväsendet.

Det säger Roffe Mackay i Ronna som är mycket kritisk till hur polisen med dålig lokalkännedom hanterat tidigare spektakulära händelser, till exempel de upplopp i Ronna som föregick skotten mot polishuset: okänsligt, okunnigt, tafatt.

Ingen vet naturligtvis vad som händer om den kommande rättsprocessen slutar med ett fiasko.

Fakta | 17 personer häktade

Rättegången mot gruppen av personer med anknytning till de så kallade Södertäljenätverken blir en av de största svenska rättsprocesserna på senare år. I den här veckan släpps förundersökningen och hela åtalet. Rättegången, som ursprungligen skulle ha startat den 16 november, är enligt Polisen framflyttad en vecka. I skrivande stund sitter 17 personer häktade. I centrum för processen finns tre mord, alla på spelklubben Oasen i stadsdelen Ronna. Det mest kända dådet inträffade i juli 2010 då bröderna Eddie och Yaacoub Moussa sköts ihjäl, det tidigare mordet inträffade i december 2009. Dådet blev extra uppmärksammat då Eddie Moussa var en känd fotbollsspelare i föreningen Assyriska FF. Rättegången hålls i säkerhetssalen i Stockholm och kommer, förutom de målsägande, också att inbegripa ett tjugotal advokater och fyra åklagare.

Källa: Polisen, Länstidningen, DN

Senast radioprogrammet »Kaliber« belyste problemet med så kallade balkong­flickor lovade polisen bot och bättring. Ändå är det sex år senare fortfarande så att flickor som vill leva ett fritt liv i vissa patriarkala miljöer faller från balkonger eller på andra tveksamma sätt ändar sina liv. Ingen har ännu åtalats.

Redan när jag på min tid på SVT arbetade med den exceptionellt mediebevakade rättegången om mordet på Fadime sa experterna att »så här kommer inga pappor att döda sina döttrar längre«. Fadime sköts i ansiktet av sin pappa.

Med Fadime blev det tydligt för alla och envar att förekomsten av familjer som anser att dottern måste dö för att hedern ska återupprättas verkligen existerar. Det blev också tydligt för vissa av dessa familjer att det i Sverige inte spelar någon roll vad man skyller på, man blir dömd för mord även om dottern har sprungit ute om nätterna.

Minns också Pela, som mördades i Irak några år tidigare. Där avskrevs fallet i en lokal domstol efter att hennes »mödomshinna« var borta (något som överhuvudtaget inte existerar, oavsett om man har haft sex eller inte), men i Sverige dömdes två farbröder för mord.

Redan då märkte jag som journalist och debattör också att jag, som »etnisk svensk«, hade lite lättare att prata om hedersförtrycket av en enda anledning. Inte för att jag mer påläst än andra, utan för att jag var gift med en man med rötter i Iran och har två halvpersiska barn. Det var lite svårt att anklaga mig för att ha en rasistisk agenda. Men ändå är det fortfarande i något slags sverigedemokratiskt nedsmutsad gyttja vi står och stampar. Som att hedersförtryck skulle förekomma i alla utomeuropeiska familjer, vilket förstås är nonsens.

Men faktum är att polisen underlåter att ställa frågor om konstiga självmord, även i de fall då det finns anmälningar om hot, våld och beskuren frihet. För att de kan bli kallade för rasister. Av de eventuella gärningsmännen.

Så om ett gäng stökiga mc-knuttar misstänkta för våldsbrott kallar polisen för potatismos eller nazistsvin, ska man tacka för sig och åka från platsen då? För att inte stöta sig med folk? Och ingen kan väl vara så blåögd att man tror att de gärningsmän vi talar om inte är medvetna om just detta? Att det inte längre går att skjuta sin bångstyriga dotter, men att det alltid går att dra upp rasistkortet om någon börjar ställa för jobbiga frågor?

Men det konstiga är att jag under åren aldrig har stött på kvinnorna med rötter i så kallade hederskulturer som säger att det är rasistiskt att fråga.

Det är männen. Ett litet fåtal män, ska understrykas. En eller annan kvinna i deras absoluta närhet också.

Men alla invandrarkvinnor som är ­engagerade i kampen för jämlikhet mellan könen, som arbetar ideellt eller professionellt med att hjälpa utsatta flickor, och pojkar, som försöker få svenska myndigheter att förstå kraften i familjens makt – de pratar inte om rasism. Om sexism, däremot. Att det är kvinnorna som offras när männens rättigheter, oavsett kultur, ska vaktas och – Gud förbjude! – aldrig någonsin trampas på.

Det är alltid vanskligt att lägga före­teelser i vågskålar mot varandra. Men vad väger tyngst? En eller annan mans eventuellt ömma tår? Eller hundratals unga kvinnor och män som hotas och ibland till och med drivs till självmord?

Han skriver att han närmade sig henne försiktigt den gången, för en gång tidigare hade en av gungstolens medar råkat krossa hans högra stortå, så att han därefter alltid hade en vanlig och en jättestor tå, som han stolt brukade visa upp och tänka: »Jag är unik!«

Henning Sjöströms egna historier är fulla av sådana märkliga utvikningar. Han var en mästare i att iscensätta sin egen person, och det är inte alltid lätt att veta vad som är sant och vad som är skröna. Om detta var hans mors bedömning av hans karaktärsegenskaper verkar hon i alla fall ha haft rätt. Han började arbeta i skogen, liksom många av sina bröder, och flyttade så småningom till Fagersta för att jobba i gruvan. Det var på en friidrottstävling där som hans talanger som spjutkastare upptäcktes, och det skulle med tiden göra honom till landslagsman i sporten. När han drabbades av tennisarmbåge och var tvungen att lägga ner spjutkastningen sörjde han inte. Enligt honom själv hade han inte ägnat sig åt idrott för att det var kul, utan för att få möjligheter, vilket han fick i form av ett handlån av Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér. De pengarna räckte till ett års studier, precis vad han behövde för att bli behörig att plugga juridik.

Målet var hela tiden att skaffa en egen byrå. Men med Hennings klassmässiga och geografiska bakgrund fick han ingenting gratis i form av nätverk och kontakter. Det tycks snarast ha sporrat honom. Han tyckte om att se sig själv som en fighter.

Han blev Sveriges första kändisadvokat. Han tog sig tidigt an uppmärksammade mål som Haijbyaffären (Kurt Haijby dömdes för utpressning sedan han påstått att han haft en sexuell relation med kung Gustav V) och Neurosedynrättegången (där Sjöström stämde läkemedelsföretaget Astra på uppdrag av dem som blivit skadade av läkemedlet Neurosedyn). För sin lojala rättshjälp till finansmannen Torsten Krueger fick han en egen spalt i Aftonbladet, som Krueger vid den här tiden ägde, vilket gav honom ytterligare exponering.

Genom sitt sätt att ständigt synas i medierna bröt han tydligt mot de diskreta sociala koder som dittills hade gällt för advokater. En del av kollegerna misstyckte naturligtvis, men Henning ansåg att han behövde uppmärksamheten för att kunna presentera sig för presumptiva kunder. Till Legally yours säger han i en intervju:

»När man startar en byrå ska man vara som Wagner. Han inte bara komponerade utan skrev hela librettot, satte belysning och visste precis hur färgerna skulle vara. Han kom med en enmansshow.«

Han tyckte om att leva på stor fot och han tyckte om att göra väsen av det. När man inte kunde beställa champagne i pauserna på Kungliga Operan lejde han någon att köra upp hans Rolls-Royce framför porten och servera kyld champagne och rysk kaviar.

Han var ständigt på kant med Advokatsamfundet, som tyckte att han tog alltför lättsinnigt på yrkesetiken. 1990 blev han utesluten och förlorade sin advokattitel, sedan han hjälpt en klient som satt häktad anklagad för skalbolagsaffärer att förflytta pengar mellan olika banker. Under några år i början av nittiotalet satt han i utlänningsnämnden som representant för Ny Demokrati, trots att han hävdade att han inte sympatiserade med partiet. Efter fem år i kylan fick han tillbaka sin advokattitel, men med åren överlät han alltmer åt andra att driva processer. Själv ägnade han sig, bland mycket annat, åt att sjunga operaarior.

Henning Sjöström var också en av Sveriges första offentligt bekännande buddhister, vilket inte hindrade att han drevs av en inre oro. Han visste att livet var kort. I intervjun med Legally yours 2004 fick han frågan om han hunnit med tillräckligt. Han svarade: »Nej, men med de resurser jag haft, med den utgångspunkten och den omgivningen, så anser jag att jag gjort ett gott dagsverke.«

Stefan Westrin är frilansjournalist.

Det går på många sätt bra för Etiopien. De senaste tio åren har landets ekonomi vuxit med mellan fem och sex procent per år, en hög takt med afrikanska mått. En intellektuell medelklass har börjat växa fram, och en allt större del av både statliga och privata institutioner anställer nu universitetsutbildade etiopier. Addis Abeba är också knutpunkt för Afrikanska unionen, vilket ger en stadig ström av diplomater och affärsresande på besök.

På ytan råder demokrati i landet. En demokrati som tyvärr inte fungerar fullt ut, riktigt än, enligt landets kommunikationsminister Bereket Simon. Pressfrihet och yttrandefrihet fungerar än så länge inte i praktiken, menar han.

– Etiopien är en demokrati under utveckling, där den politiska tävlingen mellan det styrande partiet och oppositionen ofta tar en konfrontativ form. Vi har en konstitution som garanterar yttrande­frihet. Vi lär oss och försöker praktisera den just nu, men det kommer vara problem både här och där, säger Bereket Simon.

Det Etiopien han talar om har sedan 1991 styrts av samma parti, EPRDF, Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front. Partiet som en gång var rebeller i kampen om Etiopien. De tog makten från den kommunistiska militärjunta som tog makten efter kejsare Haile Selassie, och har alltid präglats av marxistisk-­leninistiska traditioner. Stora delar av det etiopiska affärslivet ägs av staten, som därmed också är den största arbetsgivaren. Därtill arbetar 80 procent av befolkningen med jordbruk, men ingen får äga land. Allt land ägs av staten.

När valet 2005 närmade sig vacklade stödet för EPRDF. De mindre oppositionspartierna vann mark. Den sittande regeringen svarade med att slå ned demonstrationer och hindra oppositionens valkampanj. Under flera dagar i juni 2005 dödades 199 personer i sammandrabbningar på huvudstadens gator, i något som oberoende människorättsorganisationer har kallat en massaker. Valobservatörer kritiserade detta val, liksom de tidigare 1995 och 2000.

Mellan 1995 och 2001 var Doktor Negasso Gidada Etiopiens president, och en av ledarna i EPRDF. Därefter fick han inte förnyat förtroende, då regeringen hävdade att han stöttat premiärminister Meles Zenawis motståndare. I dag har Gidada bytt sida, och leder motståndskoalitionen Medrek.

– Vi hade hoppats på att demokrati var på väg. Men när valet kom 2005, såg vi att regeringen använde all sin kraft för att motarbeta oss ännu mer. De började skapa lagar för att förhindra oppositionen att arbeta, säger han.

Eftersom den etiopiska staten äger all mark, kan de kontrollera oppositionen, som tvingas hyra sina kontor av dem. Partierna sitter utspridda i utkanterna av Addis Abeba, på sämsta tänkbara gator. Oppositionens nyhetsbrev och tidningar stoppades också med hjälp av nya medie­lagar som gjorde det möjligt att fälla reportrar för uppvigling mot staten.

– Det här är självframkallad rädsla. De har skrivit och förolämpat alla till höger och vänster. Men regeringen brukar ändå ha tålamod med dem eftersom Etiopien lär sig demokrati just nu. Men om en journalist har brutit mot lagen så att det kan skada vårt samhälle, då måste de stå till svars, säger Bereket Simon.

Oppositionen är splittrad. Det finns över 90 partier i landet, de flesta av dem representerar etniska grupper och bevakar främst sina egna intressen.

Den enda större grupperingen kallas Medrek och består av sex partier. De senaste veckorna har Medrek-rörelsen gått ihop i ett närmare samarbete. Från att tidigare varit samlade i ett diskussionsforum har de nu bildat en front. Denna front samlar oppositionen bakom en enda ledare, Negasso Gidada, och är sista steget innan samtliga partier går ihop till ett gemensamt parti.

– Det var 2005 som Etiopien vände nedåt. Vi är tillbaka i samma situation som vi hade 1991, då det var en diktatur med ett parti och en ledare. I dag är det EPRDF och Zenawi, säger Gidada.

I valet förra året vann EPRDF 99,6 procent av stolarna i parlamentet, och premiärminister Meles Zenawi har nu suttit vid makten i 16 år.

I år röstade parlamentet igenom den så kallade anti-terroristlagen, som började förberedas redan 2009. Oppositionen menar att lagen bara finns till för att tysta kritiska röster.

Antiterroristlagen listar allt samröre med terroristorganisationer som olagligt. Det gäller även samtal och möten. Definitionen av terror­organisation är de grupper som regeringen stämplat som terrorister. Bland annat står det i lagen att du kan straffas med 10–15 års fängelse för att ge moraliskt stöd åt en av dessa organisationer.

Kommunikationsminister Bereket Simon säger att lagen är »lånad« från Storbritannien, och den behövs eftersom Etiopien är ett land där terrorismens frontlinje går, både al-Shabab och ONLF opererar där.

Kjetil Tronvoll, professor i mänskliga rättigheter och expert på Etiopien vid International Law and Policy Institute i Oslo, menar ändå att det handlar om hur lagen tolkas.

– Visst har Etiopien tittat på engelsk och även tysk antiterrorlagstiftning. Skillnaden är att den etiopiska regeringen har en mycket vidare definition av vad som är ett terrorbrott.

Man kan konstruera åtal som gör att nästan all aktivitet som civil opposition och journalister sysslar med blir ett angrepp på den etiopiska regeringen, säger han.

En journalist som är oroad över att själv drabbas är Muluneh Ayatew. Han är redaktör på tidningen Feteh, en av fyra–fem tidningar som inte är statligt styrda, och är rädd för sitt och sin familjs liv.

– Vår tidning säljs på gatan, och är till 100 procent finansierad av våra läsare. Det är så vi kan vara självständiga, och skriva vad vi vill. De kan inte komma åt oss genom att strypa våra annonsörer, säger Muluneh.

Men terrorlagen kommer åt kritiska journalister. Tidningens krönikör Reyoot Alemu försvann en dag, och sitter i dag i Kality-fängelset. Hon anklagas för att ha uppviglat läsarna genom sina regeringskritiska krönikor. Reportern Wubshet Taye på den självständiga veckotidningen Awramba Times har också oförklarligt försvunnit. Ingen av dem har hittils ställts inför rätta offentligt.

Bereket Simon bekräftar att det betraktas som ett brott att skriva om terroriststämplade organisationer som ONLF, eller ens träffar dem för intervju.

– Du kan prata med ONLF om du vill, i Sverige eller i Europa. Men här är det ett brott.

Dessutom sitter en frilansande redaktör, Eskinder Nega, fängslad sedan ett år tillbaka. Han gjorde upprepade försök att driva en egen oberoende tidning.

Dagarna efter förhandlingarna i rätte­gången mot Martin Schibbye och Johan Persson sjösatte Meles Zenawi och hans parti EPRDF nästa steg för att komma åt opposition och media.

I ett tal till parlamentet där Zenawi presenterade en mängd information om landets ekonomi och framtida projekt, fanns det något viktigt gömt i en bisats.

– Vi kommer inom några veckor att gripa alla de journalister vi hittills låtit hållas. Vi har länge haft bevis mot ett antal journalisters samröre med terrorister. De är inget annat än budbärare åt terroristorganisationer, och nu kommer vi att agera, sa Meles Zenawi.

Chefredaktören på statligt ägda Ethiopian Herald, Dejene Tesemma, vet vilka journalister det rör sig om. Tidningarna han pratar om liknar de granskande medier vi är vana vid i väst.

Asrat Tassie från oppositionspartiet UDJ är orolig för vad som kommer att hända. Och för vad folket kommer göra, om förtrycket ska leda till ett våldsamt uppror. Han kallar Etiopien för en krutdurk.

– Vi vill att det internationella samfundet hjälper oss att få till ett samarbete med regeringen. Folk ser inget ljus i slutet på tunneln. Titta bara på Libyen och Egypten. När folket till slut bestämmer sig, då blir det svårt att stoppa bomben från att brisera.

Fakta | Journalisterna

Martin Schibbye, 31, och Johan Persson, 29, greps den 1 juli i Ogadenprovinsen i Etiopien. De reste in i landet från Somalia, där de ska ha hyrt beväpnade livvakter.

De står anklagade för terrorism i Etiopien, eftersom de enligt åklagarna har träffat och haft kontakt med ONLF (Ogaden National Liberation Front), provinsen Ogadens separatiströrelse. I åtalet hävdar åklagarsidan att Martin och Johan aktivt hjälpt till i terroristverksamhet och fått vapenträning av ONLF.

18 och 20 oktober hölls de inledande förhandlingarna i rättegången. 1 november fortsätter rättegången, och åklagarna lägger fram sina bevis.

Fakta | Etiopien

Befolkning: 82 miljoner.
Huvudstad: Addis Abeba.
Religion: Kristendom 62%, Islam 34%, trad. afrikanska religioner 3%.
Stora etniska grupper: Oromo 35%, amhara 27%, somali 6 % , tigray 6, sidama 4%, gurage 2,5%.

Enligt CPJ, Comittee to Protect Journalists, ligger Etiopien i topp på listan över länder journalister flyr från. Sedan 2001 har 79 journalister flytt från Etiopien. Etiopien ligger på plats 139 av 178 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

Dessutom uttryckte HD oro för att bedömningen av narkotikans farlighet inte var tillräckligt vetenskaplig. Som Fokus senare berättade hade åklagarens expert Jonas Hartelius i stor utsträckning använt uppgifter från Wikipedia och Flashback när han utfört sina farlighetsbedömningar.

Enligt HD krävdes ”en radikal omläggning av domstolspraxis”. Så har det också blivit. På bara några månader har ett tiotal narkotikadömda fått sänkta straff av flera hovrätter – men också av Högsta domstolen, som tagit upp ytterligare några fall. För en kvinna i tjugoårsåldern innebar det att hennes tioåriga fängelsedom suddades ut och hon försattes på fri fot.
Men för andra är det för sent. De domar som vunnit laga kraft går inte att överklaga till Högsta domstolen. Om man haft oturen att ställas inför rätta före sommaren stod enda hoppet till regeringen och justitieminister Beatrice Ask.

Och nu har alltså regeringen kommit fram till att det inte blir någon benådning. Beslutet fattades vid ett regeringssammanträde den 29 september

Hur Beatrice Ask resonerat vill hon inte kommentera. Men i riksdagen har narkotikahärvan skapat engagemang – dock inte för de dömda. I en motion daterad 3 oktober hänvisar moderaten Margareta B Kjellin till Fokus artiklar, men vill att straffen återigen ska röra sig uppåt. ”Sänks straffskalan minskar utrymmet för vård”, skriver hon. ”Möjligheterna att förändra beteende och bryta drogmissbruk minskar.”

För 35-årige Jens, som Fokus tidigare porträtterat, blir det i så fall mycket tid för vård. Han dömdes till 4,5 års fängelse för att ha köpt centralstimulerande preparat på nätet för några tusen kronor. Som ett ödets ironi fick han nyss ett annat centralstimulerande preparat levererat till fängelset. Det var Jens läkare som skrev ut det mot hans ADHD.