– Hörrni, första låten loopar inte.

På båda sidorna om scenen hänger två stora plasmaskärmar med budskapet: »Worship«. Bandet slår an första tonen. Publikens myller lägger sig.

Lovsången som följer är mer rockkonsert än gudstjänst. Men det är Jesus och ingen annan som är föremål för diggandet. En film rullar på skärmarna. Det är snabba klipp mellan olika personer som berättar om sin tro. En av dem är en blond tjej med ett brett leende. Hon heter Zandra Andersson och är i publiken den här söndagskvällen. Hon fnittrar till när videosekvensen med henne dyker upp. Det är tre år sedan hon första gången följde med en kompis hit. I dag är Hillsong Church Stockholm en stor del av hennes liv, och många andras.

Varje söndag håller Hillsong Church Stockholm tre gudstjänster i Nalens lokaler, och de är i startgroparna till en fjärde. Nästan tusen personer med en medelålder runt tjugofem brukar dyka upp. En besöksstatistik som många samfund kan betrakta med avund. Hillsong Church Stockholm är en frikyrka som teologiskt tillhör pingströrelsen och drivs med stöd och ledarskap från moderkyrkan Hillsong Church i Sydney, Australien. Majoriteten som söker sig hit saknar en kristen bakgrund, berättar pastorn Andreas Nielsen som startade kyrkan år 2006:

– Uppenbarligen fyller vi ett behov. Vi tror på och försöker presentera en gud som är för människor och som vill hjälpa oss, inte en gud som är arg och försöker peka på våra fel. Vi vill vara en kyrka som alla är välkomna till. Varje söndag är det männi­skor som väljer att påbörja en egen relation med Gud.

År 2005 höll en av Tysklands ledande filosofer, Jürgen Habermas, som länge hävdat att religion inte hör hemma i det moderna samhället, ett tal där han plötsligt bytte ståndpunkt. Talet kom att bli startskottet i en bredare europeisk diskussion om religionens återkomst.

Habermas hävdade att religion har slutat vara en privatsak. Att den tar politiska anspråk och driver kultur- och värdefrågor. Religionen är här för att stanna, sa han, och måste därför betraktas som en deltagare i samhällsdebatten. Här i Sverige har bland annat statsvetaren Marie Demker argumenterat för en liknande tes, att 2000-talet kommer att bli religionens århundrade.

Teorin om sekulariseringen formulerades på 1960-talet av ledande religionssociologer, bland andra Peter Berger. Kort sammanfattat innebär den att ju modernare ett samhälle blir, ju mindre betyder religionen för allt fler människor. Modernitet och religion är varandras motsatser. Det är ett förhållande som länge sågs som självklart. Men riktigt så enkelt är det inte. Dagens sociologer talar snarare om att sekulariseringen i Europa har varit unik sett till övriga delar av världen.

När det gäller Sverige ligger det kanske till och med något i det som Habermas och Demker spådde; att intresset för religion snarare håller på att öka. När staten och Svenska kyrkan år 2000 gick skilda vägen öppnades religionsmarknaden upp för fler aktörer. Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap på Linnéuniversitetet, menar att det lett till ett större sug efter andlig tillfredsställelse.

– När det inte finns några normer om hur man borde göra eller några religiösa måsten i skolan och intresset får råda fritt, ökar efterfrågan. Det finns nu mer pluralism i utbudet i Sverige. Det här stimulerar religiositeten, säger han.

Sekulariseringen av det svenska samhället verkar ha avstannat. Fler talar nu om en religiös förändring. Magnus Hagevi går så långt som att påstå att det svenska samhället genomgår en sakralisering – att religionen betyder alltmer för allt fler människor.

Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett litet men ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om stora tal, men resultatet är häpnadsväckande.

Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är precis lika intresserade. De unga och de äldsta håller ihop.

I stället är det generationen däremellen som sticker ut. De kallas »raketgenerationen«, födda 1945–1960, och är den första sekulära generationen. De uppfostrades med religiösa normer i hemmet och i skolan. Men många uppfattade religionen som tvingande och bröt med sitt religiösa arv. Deras ointresse och avståndstagande kan vara en av delförklaringarna till de senare generationernas religiösa uppsving. Raketgenerationens barn kunde närma sig religionen mer förutsättningslöst.

Johan Lindahl är just ett sådant raketbarn. Han är 36 år, bor i Stockholm, arbetar på en mediebyrå och är uppvuxen i en helt vanlig sekulär familj. De senaste praktiserande kristna i släkten var hans mammas morföräldrar. Förra året tog Johan Lindahl steget och konverterade till katolska kyrkan. Vägen dit handlade främst om en jakt på kunskap.

Under studietiden i Växjö var han med i Fria moderata studentförbundet. Där väcktes hans intresse för politik och filosofi. Den ideologiska debatten var intensiv i förbundet, och taket var högt. När han flyttade till Stockholm efter studierna upphörde det där. Han tänkte inte några djupare tankar, utan fokuserade på att jobba och ha kul.

I mitten på 2000-talet återfann Johan Lindahl den politiska debatten, den här gången i bloggosfären. Han började gå igenom »ismerna«, för att sedan avfärda dem en efter en. Materialismen kan omöjligt fungera, inte den radikala darwinismen heller. Så där höll han på.

– Världen kan inte förklaras på något tillfredsställande sätt utan att se till en transcendent och metafysisk verklighet, vilken till slut landade i en gudsuppfattning, säger han.

De tänkare som han identifierade sig med och kom till samma slutsatser som var alla katoliker. Han blev övertygad om kristendomen, om att en speciell händelse hade skett i världen, och det var den katolska kyrkan som hade tolkat skeendet på bäst sätt.

– Det var inte direkt någon uppenbarelse eller möte med något andligt för mig, men själva konverteringen var väldigt speciell, nästan som att fria till någon. Man binder sig ju för livet.

Det var inte ett alternativ att behålla sin tro privat, att inte konvertera till kyrkan.

– Missionen är central inom kristendomen. Man behöver ju inte gå runt med ett plakat, men det är viktigt att manifestera sin tro utåt och vara en förebild, utan att för den skull tvinga något på någon annan.

Det egna valet är centralt, och här ser forskare en förändring. Det har blivit viktigare att manifestera det aktiva valet och att tron kan ses som något som inte går emot modernitet, beskriver Mia Lövheim, som är professor i religionssociologi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet:

– Man försöker hitta en tro som stämmer överens med ens egna värderingar, som går att förena med ungdomskultur och majoritetssamhället.

Hon menar att Hillsong Church har träffat rätt när det gäller den utvecklingen. För även om de yngre generationerna har nått upp till de äldstas nivå angående religionens status, har det inte per automatik inneburit att antalet gudstjänstbesök har ökat, eller att samfunden fått betydligt fler medlemmar. Snarare fortsätter siffrorna att sjunka hos många. Hillsong Church har däremot lyckats gå tvärt emot den trenden.

– Det stämmer med de här tendenserna. Hillsongs tydliggörande av de religiösa värdena och gemenskap i förening med nutida ideal, det aktiva valet och värderingar som ändå bygger på den religiösa kärnan. Hillssongs kyrka är inte politisk utan hjälper till med att få ihop livet med religionen som en del av livspusslet. Sedan har pingströrelsen alltid varit tidiga med att använda nya medier. De utrycker sin religion på det sättet; med vittnesbörd, ord och bild, säger hon.

I det postmoderna samhällets krav på identitetsskapande har religionen snarare blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, än självklart förknippat med något som man måste göra uppror mot. De brittiska religionssociologerna Linda Woodhead och Paul Heelas beskriver en auktoritetsförskjutning. Från de traditionella auktoriteterna som stat, religion, kyrka till individen. I stället för att identiteten tolkas utifrån vilka roller en människa har, handlar det i högre grad om att vara sann mot sig själv.

– Jag tror att det här skiftet av auktoritet är viktigt för att förstå ungas intresse för religion eller religiositet. Förr var normalläget att vara religiös och man hade möjligheten att välja bort det. I västerländska samhällen i dag är normalläget att inte vara religiös. Det är ett tillgängligt val för människor, säger Marta Axner, präst och doktorand i religionssociologi i Uppsala.

Religionens återkomst kan också handla om att den egentligen aldrig har försvunnit. Den har bara inte varit tillräckligt synlig.

Sveriges religiösa karta har ritats om. Men vad som har hänt är inte bara ett ökat utbud, utan att den svenska majoritetsreligionen blivit synliggjord i mötet med andra religioner. Ta skolavslutningarna som exempel. Numera poängterar Skolverket att de ska vara icke-konfessionella. Det får inte förekomma några religiösa inslag, som bön eller predikan. Tidigare leddes skolavslutningar av en religiös företrädare i en religiös byggnad och det sjöngs religiösa sånger. Nu har de tysta, självklara, religiösa inslagen synliggjorts. Andra står kanske på tur. Sveriges kung, till exempel, har fortfarande kravet på sig att vara medlem i Svenska kyrkan. Och trots att svenska staten ska vara neutral till religion finns det fortfarande en lag som reglerar Svenska kyrkan, och en annan som reglerar resterande samfund.

– I länder i norra Europa som präglats av en majoritetskyrka så har man inte riktigt uppfattat många saker som religion, även när de har uppträtt som just det. Men när man i den pluralistiska och sekulariserade situationen fortsätter att uppträda på samma sätt blir de tydligare och mer ifrågasatta. Gränserna är inte så självklara mellan religion och tradition, säger Anders Sjöborg, teologie doktor och forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet.

Religionen verkar ha funnits med hela tiden även i ett av de länder som räknas som de mest sekulariserade i världen. Det som händer just nu är att vi är i ett stadium av förändring. Bilden av religionen som en privat angelägenhet börjar ifrågasättas, menar Mia Lövheim:

– Det är väldigt intressant eftersom det här är den största förändringen sedan mitten av förra seklet. Och det beror på att andra erfarenheter av religion nu existerar i det svenska samhället. Vi står i ett läge där vi försöker definiera vad religion är och vad som ska vara gränserna för den.

Attityderna i samhället och inom de religiösa grupperna är inne i en förändringsvåg. Och den största utmaningen verka ligga i hur vi ska leva med religion i ett samhälle som kanske inte var så sekulärt som vi trodde från början.

»Låt oss anta att det finns ett helvete,« inleder Olive.

»Åh, det gör det,« svarar pastorn. »Den kristna kyrkan erkänner helvetets existens.«

»Okej, så vi« – Olive lyfter fingararna i citationstecken – »säger att helvetet finns.«

»Det finns. Bara så det blir klart,« avbryter han henne. »Det finns där, rakt under våra fötter, rakt ovanför Orienten.«

Den lilla dialogsnutten gjorde mig djupt obekväm. Jag misstänkte att skämtet var för billigt, att bilden av helvetet inne i jordskorpan är otänkbart tillskruvad, så långt från vad folk kan tro att nidbilden bara blir dum. Det var för ett år sedan. I dag tycker jag scenen är en genialisk illustration av konflikten mellan två vanliga men oförenliga positioner: den där kyrkan är en källa för tröst och en upprätthållare av det kulturella minnet – och den där församlingslivet på ett mycket verkligt plan är ett själens äktenskap med Kristus.

Jag tillhör själv den första gruppen, låt oss kalla den kyrkoromantikerna. Jag skulle i och för sig aldrig kräva, som många gör, en kyrklig äktenskapsceremoni med »mindre Gud«, men det är inte för att jag tror, utan för att jag trivs i kyrkorummet och med de traditionella ritualer. Språket och musiken. Att släkten följa släktens gång. Lite slappt har jag misstänkt att folk förr i tiden kanske inte heller var så himla religiösa. Det verkade för mig, precis som för Olive, obegripligt att människor annat än undantagsvis skulle kunna tro på något så osannolikt som till exempel helvetet.

Mina arroganta fördomar hade den intressanta bieffekten att de gjorde mig blind och döv för alla bevis om motsatsen. Inte den Helige Andes verkan på jorden, det är jag blind för än, men bevis för trons existens. Jag var alltså själv ett slags fundamentalist. När jag i dag ser om »Easy A« är det efter ett års arbete på en bok om Carola Häggkvist, som är bibeltroende och därmed ett annat slags fundamentalist. Dock med en långt större tolerans mot oliktänkare än jag, som inte riktigt trodde att människor som hon existerade.

Åh, det gör de, svarar pastorn. I hundra­tusental bara i Sverige. Och det är inte bara de bibeltrogna kristna jag nu har fått syn på; i Dagens Nyheter i måndags läste jag att Värmlandspolisen tagit hjälp av en sierska. Jag är tacksam över läxan de representerar. Tidigare trodde jag ur djupet av mitt hjärta att den vetenskapliga världsbilden lyser med sitt eget självklara ljus, att alla människor som kommer i kontakt med dess uppenbarade sanning automatiskt kommer att dela min tro. Min totala respektlöshet mot andras erfarenheter gjorde mig oresonlig som samtalspartner.

Jag tycker fortfarande att de rent faktiskt har fel, sierskorna och alla som väntar på Armageddon. Men jag har också insett att »är ni dumma i huvudet« är ett dåligt motargument. Deras världsåskådning fungerar, i betydelsen att den fyller faktiska behov. Min egen, hur överlägsen jag än anser att den är i sanningshalt, är rätt usel på etiska riktlinjer och på att hjälpa den ensamma människan finna en plats i en samhällelig gemenskap.

Tron tycks ha funnits hos henne från unga år. Redan i de tidiga tonåren började hon smyga iväg till kyrkan, fast hon sa att hon gick till en kompis. Hennes föräldrar upptäckte det först när kyrkoherden på orten frågade om det var deras flicka som så ofta var i kyrkan.

Hon ville utbilda sig till läkare men betygen räckte inte till, så hon började plugga till sjuksköterska i stället. Även de planerna gick om intet då hon drabbades av polio. Hon lyckades dock hålla sig mycket aktiv under behandlingstiden; hon tog körkort, delade ut tidningar varje morgon och tog hand om alkoholister. Dessutom smet hon in på föreläsningar utan att egentligen vara inskriven någonstans. Vid den här tiden bodde hon i Uppsala och gick på många teologiföreläsningar, men också på lektioner i filosofi med Ingmar Hedenius, som vid den här tiden var landets största motståndare till organiserad kristendom. Det hindrade inte att Eva Spångberg hade den största respekt för honom.

Det var i studentrummet som hon började snida i trä. Där stod hennes hyvelbänk och där gjorde hon sitt första krucifix från ett vedträ. Så småningom fick hon ett stipendium som gjorde det möjligt för henne att åka till Oberammergau och under mycket knappa förhållanden få en ettårig utbildning i träsnideri. När hon kom hem fick hon i uppdrag att göra ett krucifix till Guldhedskyrkan i Göteborg. Det skulle komma att bli det första av väldigt många uppdrag. Eva Spångberg är förmodligen den mest produktiva kyrkokonstnären i svensk historia. Hennes konstverk finns i 500 kyrkor i Sverige och kring hela Östersjön.

Så småningom blev hennes mamma dement, och Eva var tvungen att ta hand om henne. Hon köpte gården Björkelund i Småland för att de båda skulle kunna flytta in där. Där inredde hon också sin ateljé, och där tog hon hand om övergivna djur, och människor. Hon gick ut på torget i Växjö och pratade med missbrukare, övertalade dem att komma och bo på hennes gård och ta hand om hennes djur. En del av dem växte som människor av att få komma till det nya sammanhanget.

Eva Spångberg kallade aldrig sig själv för konstnär utan sa hellre »förkunnare i trä«. Delvis var det kanske av blygsamhet, men för henne själv var föremålen i sig aldrig lika viktiga som det de pekade mot. Hon var också en bra förkunnare i ord, och folk började resa från hela Sverige till Björkelund för att möta henne, höra henne tala och se den modell av Jerusalems tempel som hon hade byggt upp i sin trädgård. Björkelund blev snabbt den största turistattraktionen i området. Vissa år hade hon mellan 25 000 och 30 000 besökare hos sig. Vid en omröstning i Kyrkans Tidning år 2000 om vem som varit den mest betydelsefulla kvinnan för Svenska kyrkan under hela 1900-talet, röstade tidningens läsare fram Eva Spångberg.

Hon sa själv att hon såg sina figurer i ­materialet redan innan hon hade börjat. Hennes jobb var bara att ta bort det som inte skulle vara kvar. »Jag kan se Jesus i trädet där borta«, kunde hon säga och peka mot ett träd på gården. Och till och med när huvudbyggnaden på Björkelund ett år brann ner så tog hon vara på de rester av förkolnat trä som fanns kvar. Hon kunde se Jesus i dem också.

Sin sista dag i livet tillbringade hon hemma på Björkelund efter en kort tid på sjukhus. Hon använde den till att mejsla fram en Mariabild. Sin egen kista hade hon då snickrat ihop för länge sedan. Hon hade också provlegat den. Hon ville ju vara säker på att den passade.

Hon såg på sin tid på jorden som om den vore ett ännu ofullgånget foster, och på sin död som en förlossning från moder jord till en annan och bättre värld.

Just nu ställs de julkrubbor som hon skapade fram i kyrkor runt om i hela Sverige.

Jonas Otterbeck är lektor i islamologi och Leif Stenberg är docent vid Center for Middle Eastern Studies, Lunds universitet.

Vad är det som provocerar med partier på islamisk grund? Fram till nyligen var dessa partier oprövade och deras kritik och partiprogram var populistiskt, inte realistiskt, formulerade. Allt skulle bli bra genom islamisering då islamiska ideal kommer från Gud. Hur arbetslöshet, bostadsbrist, internationella kontakter, generationskonflikter eller domstolsväsendet skulle hanteras har inte framgått. Dessutom har man haft grumliga agendor i relation till religiösa minoriteter, förhållandet mellan könen, samt till hur de med avvikande åsikter ska behandlas. Partierna har framhävt ett starkt, islamiskt rättvisepatos och med det som främsta trumfkort faktiskt lyckats mobilisera ett omfattande stöd.

Dessa partier har inte getts många chanser att visa vad de går för. I stället har de utsatts för våld från staten, själva romantiserat våld och även tagit till våld. Men något har hänt. Arabiska, islamiska partier har tagit plats i flera parlament och har utvecklat islamdemokratiska drag, ibland uttalat modulerade efter turkisk modell.

I Marocko finns Rättvise- och utvecklingspartiet som genomförde sitt första val 2002 och då vann 42 av 325 platser, 2007 vann de 46. Partiet tillåts inte att ställa upp i alla valdistrikt. Där de har fått ställa upp har de gjort bra ifrån sig. De menar sig vara ideologiskt inspirerade av Turkiets styrande parti med samma namn.

I Tunisien har Rashid al-Ghannouchis parti an-Nahda (Förnyelsepartiet) varit olagligt fram tills vårens revolution. Tidigare har partiet verkat som nätverk och organiserat kritik och demonstrationer mot regimen. Al-Ghannouchi anses av vissa vara en hårdför, våldsbejakande islamist, av andra en liberal som talar om behovet av utbildning för både kvinnor och män och om facket som en viktig ingrediens i ett samhälle. I samband med det tunisiska valet den 23 oktober då an-Nahda fick 41,7 procent av rösterna har han vid flera tillfällen betonat att partiet förespråkar en demokratisk stat, vilket han menar är det bästa systemet för att motverka orättvisor och auktoritära regimer.

I Algeriet är islamiska partier tillåtna och deltar i valen. Till exempel fick det Muslimska brödraskapsinspirerade partiet Rörelsen för fredens samhälle (Harakat mujtama as-silm) 9,64 procent av rösterna i parlamentsvalet 2007 och är landets tredje största parti. Partiet ingår i en koalition som stöder sittande president.

I Egypten har partier på religiös grund varit förbjudna. Däremot har politiker som varit knutna till Muslimska brödraskapet kunnat agera som partipolitiskt obundna kandidater. I parlamentsvalen 2005 vanns 20 procent av platserna av Muslimska brödraskapskandidater. I år, efter revolutionen, har brödraskapet registrerat partiet Frihets- och rättvisepartiet.

I Jordanien har Den islamiska aktionsfronten, ett muslimskt brödraskapsparti, funnits sedan 1992. Valresultaten har varierat. Intressant att konstatera är att innan partiet tilläts agera politiskt fördömdes demokrati som ett västerländskt påfund, men väl insläppta i det politiska systemet har demokrati kommit att beskrivas som en naturlig islamisk ordning.

Uppräkningen kan fortsätta och inkludera partier som Hizbollahs politiska gren i Libanon, islamiska politiska grupperingar i Israel och Irak. På Arabiska halvön, där de parlamentariska systemen generellt är rudimentära, förekommer nästan ingen legal partipolitisk verksamhet.

An-Nahdas framgång i tunisiska valet kommer vara en viktig indikation på islamdemokratins utveckling. Islamiska partier kommer med stor sannolikhet att ta plats i Egyptens parlament. Vilken typ av partier kommer de islamiska partierna visa sig vara? Den islamdemokratiska möjligheten finns och bör inte avfärdas. Islamdemokratiska partier kommer fortsatt att misstänkliggöras av sekulära arabiska eliter och framställas som mörkermän som inget hellre vill än att dra klockan tillbaka vad gäller internationalisering och personlig frihet generellt, och minoriteters, kvinnors och homosexuellas rättigheter specifikt. Och i jämförelse med den globalt rörliga eliten i arabvärlden är islamdemokraterna gissningsvis konservativa och misstänksamma mot samtidsmoderniteten ungefär som polska och italienska kristdemokrater kan sägas vara. Denna typ av anklagelser har även riktats mot svenska kristdemokrater: ett polerat yttre döljer den sanna kärnan av partiet som vill påtvinga folk kristen moral genom lagstiftning.

De flesta islamiska partier som nu formeras eller stärks har sitt arv i politisk islam. Dessa partier har många gånger flörtat med en populistisk retorik som legat nära delar av den fascistiska tanken om en elit som uppstår ur folket, företräder folket (som inte förmår företräda sina intressen) och som ska rena landet genom att införa god moral och ordning och reda. Men i dag agerar partierna i en annan socio-ekonomisk verklighet. Många kan företräda sig själva och gör dessutom det. Den utbildade delen av de arabiska samhällena har ökat markant de senaste decennierna, likaså har fler fått det ekonomiskt bättre trots stora statsfinansiella problem och bildar nu en krävande medelklass. Till detta kommer en medialisering av omvärlden som ökat dramatiskt sedan 1998. Statliga medier har tappat kontrollen över vad medborgarna ser och läser. Många vet vad som sker i andra länder och kräver samma möjligheter på hemmaplan. Internationell rörlighet och migration har ytterligare accentuerat detta.

Samtidigt har de som lever av arbetar­klassyrken eller är arbetslösa fått det påtagligt besvärligare att få ihop till mat och hyra. Demografer brukar hävda att cirka 50 procent av befolkningen är under 25 år (ge och ta ett par år) i de olika arabiska länderna. En påtagligt ung befolkning. Medan arbetarklassen är frustrerad över svårigheten att leva på lönearbete eller ens att få arbete, är medelklassen irriterad på bristen på politisk, kulturell och liv­stilsfrihet. Inom den stora högutbildade gruppen finns dessutom många som när en stark frustration över att den högre utbildningen inte har lönat sig och tillika att de saknar den frihet som de så tydligt kan se i andra delar av världen.

Det är i relation till denna vardag de islamiska partierna har skäl att utveckla en islamdemokratisk agenda. Islamiska partier som får valframgångar men utvecklar sig i den totalitära riktningen kommer snabbt utsättas för kritik om brist på frihet. En inskärpt moral kommer inte leda till ekonomiska framgångar. Islamdemokratiska partier har bättre förutsättningar att fortsätta ett islamiskt politiskt arbete. Genom att acceptera en del av det politiska ansvaret, inte hela, genom att arbeta pragmatiskt, och genom att ha politisk förståelse för kärnan i protesterna (det vill säga ekonomi och lusten till frihet och inflytande) kan nog en islamdemokrati på bred front se dagens ljus.

De islamdemokratiska partierna kommer med stor sannolikhet vara moralkonservativa (inte minst i sexualitets- och genusfrågor); de kommer vilja utöka lag­stiftningen baserad på sharia; de kommer ha en del företrädare som får sekulära intellektuella att rysa. Just som flera kristdemokratiska partier i Europa. Men om de får en chans att växa i sina roller som demokratiska partier finns det en chans att vi inom något årtionde har en pragmatisk islamdemokrati som fungerar tillsammans med andra partier i flera länder i arabvärlden.

Om det är arabiska länders medborgares önskan att sådana partier ska få testa sin förmåga i politiken, varför skulle vi inte se på resultatet först och döma sedan? Just som inom de forna östeuropeiska länderna kommer det att ta tid att finna en väg framåt, inte minst ekonomiskt. Sverige är ingen god jämförelse för om det går bra för exempelvis Egypten. Turkiet, Rumänien, Ungern och Polen är betydligt mer realistiska. Och Turkiet har ett starkt islamdemokratiskt parti, vars förlagor förbjudits vid olika tillfällen. De andra har kristdemokratiska partier av olika storlek framväxta efter liberaliseringen av partipolitiken.

Men förföljelsen av kopter trappades upp redan innan den arabiska våren blommat ut. Skillnaden är att de nu protesterar mer högljutt mot att behandlas som andra klassens medborgare.

– Det vi nu ser är ett postrevolutionärt kaos där tidigare undertryckta religiösa spänningar stigit upp till ytan, säger den Egyptenfödda statsvetaren Hamdi Hassan, som under många år jobbat på det svenska regeringskansliet och som nu är politisk analytiker på demokratiinstitutet International Idea i Kairo.

Mycket tyder på att det är salafisterna som valt ut kopterna till måltavla. Det är en islamistisk gren med en mycket konservativ tolkning av islam, som bland annat vill införa muslimska lagar och vänder sig mot modernisering och sekularisering. När Hosni Mubarak satt vid makten spädde han medvetet på spänningarna mellan muslimer och kristna – för att sedan kunna vara den som griper in och bevarar lugnet. Nu ser det ut som om Egyptens nygamla militärstyre använder samma strategi.

Inför parlamentsvalet 28 november ligger islamistiska partier på mellan 15 och 20 procent i opinionsundersökningarna. De är i dag starkt splittrade, inte minst sedan det Muslimska brödraskapets nybildade politiska parti försöker locka kristna och sekulära egyptier genom att driva frihets- och rättvisekrav för alla egyptier, inte bara muslimer. De betonar att den kristna minoriteten, som utgör tio procent av befolkningen, är fullvärdiga medborgare och har till och med kristna representanter på höga positioner inom partiet. De flesta analytiker tror att de kan få många röster i kommande val – inte minst eftersom de är så välorganiserade. Många av deras traditionella familjevärderingar delas dessutom av konservativa kopter.

Samtidigt har den egyptiska oppositionens förgrundsfigur, den tidigare chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA, Mohamed ElBaradei, varit märkligt frånvarande.

– Det är väldigt tyst runt ElBaradei. Han ligger bra till i opinionsmätningarna men är osynlig, säger Hamdi Hassan.

Religionen ser ut att vara den absolut viktigaste faktor som styr Egyptens politiska liv. Men enligt Susanne Olsson, islamolog och Egyptenkännare på Södertörns högskola, finns det en tendens att tillskriva religionen större betydelse än den faktiskt har.

– Religionen är viktig men de flesta egyptier tänker i andra termer. Att få bort korruptionen, skapa demokrati och minska arbetslösheten är viktigare.

Hamdi Hassan instämmer.

– Det finns en helt ny politisk vitalitet i Egypten. En ung, sekulariserad generation har nu bildat politiska partier och bland annat drivit igenom förbudet mot religiösa slogans i valrörelsen, säger han.

Samtidigt växer oron över det styrande militärrådets framtidsplaner. De har beslutat om en mycket långsam och utdragen väg mot demokrati. Presidentvalet är inte inplanerat förrän 2013, vilket många väljare ser som alldeles för avlägset. Farhågor om att generalerna kommer att göra allt för att klamra sig kvar vid makten delas av många egyptier.

Militärrådet består av flera gamla generaler och officerare som många anser borde ställas inför rätta. I ett land som har haft militärer som presidenter sedan militärkuppen 1952 åtnjuter de ändå ett visst folkligt stöd och ses som en enande kraft som kan förhålla sig religionsmässigt neutral. De äger stora delar av industrin, finns över hela landet och är en stark maktfaktor som knappast kommer att lägga sig platt.

I manifestet lutade han sig mot en framväxande islamkritisk rörelse i Europa. Rörelsen rymmer allt från våldsamma extremistgrupper till parlamentariska partier. I Finland består till exempel en stor del av Sannfinländarnas riksdagsgrupp av hårdföra islamkritiker. Detsamma gäller för Framskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti och sverigedemokraterna. Breivik refererade till samtliga i manifestet.

Dådet har startat en debatt om var dessa partier egentligen står i frågan om islam. Gör de liknande långtgående analys som Breivik, och liknar det vid ett krig? Och vill de i så fall backa från den retoriken?

Så har åtminstone Framskrittspartiet resonerat. Partiordföranden Siv Jensen har sagt att hon vill att partiet tonar ner sin retorik när det gäller kritiken av den så kallade islamiseringen. Jensen tog även avstånd från sverigedemokraterna, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti.

Sverigedemokraterna har inte gjort ett lika tydligt ställningstagande. Partiets reaktioner på dåden har tvärtom varit ganska spretiga.

Huvudstrategin har varit att undvika frågan om likheter i innehåll i retorik och politik, och i stället koncentrera sig på budskapet att de inte är ansvariga för, som de uttrycker det: »en ensam galnings verk«. Partiledare Jimmie Åkesson ägnade större delen av sitt sommartal till att distansera sig från Breivik.

Det har också funnits uttalanden som utåt sett har framstått som eftertänksamma. I SVT:s »Aktuellt« någon vecka efter dåden sa till exempel partiets kulturpolitiska talesman Mattias Karlsson att »Alla vi som jobbar med ordet som verktyg, journalister, politiker och andra, har ju hela tiden ett ansvar för vad vi säger.« Karlsson tog också avstånd från ett tal av sd-riksdagsmannen Kent Ekeroth genom att säga att Ekeroth är »mer dramatisk i sin syn på islam än partilinjen, och mittfåran i partiet«.

Vad är då mittfåran? Vad tycker sverigedemokraterna om islam?

I SD:S partiprogram står ingenting om islam och muslimer. I valmanifestet från 2010 återfinns: »Ett stopp för islamiseringen av det svenska samhället.«

Är ni motståndare till islam som religion, och planerar ni att, som Framskrittspartiet, tona ned kritiken mot islam och invandring efter dådet i Norge?

– Jag förstår inte av vilken anledning vi ska sluta kritisera det svenska samhällets anpassning till muslimska värderingar för att den här till synes väldigt sjuka terroristen mördar väldigt många människor. Jag ser inte att det hänger ihop, säger sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

Liksom i valmanifestet använder Åkesson uttrycket »islamisering«, för att säga att partiet officiellt inte är emot religionen islam.

– Det innebär att vi vill komma åt den väldigt stora invandringen från bland annat muslimska länder, som i sin tur har lett till att vi har fått ett splittrat samhälle, som har lett till att vi ser en väldig segregation i dag.

Denna officiella distinktion ligger bakom bråket om rubriken på Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet i oktober 2009. Rubriken löd »Muslimerna är vårt största utländska hot«. Åkesson och partiet har hela tiden hävdat att artikeln bara handlade om »islamiseringen«.

Artikeln etablerade för första gången tydligt partiets skifte för allmänheten. Sverigedemokraterna har sitt ursprung i en nynazistisk organisation, och var i mångas ögon en förlängning av den rörelsen. Nu gjorde partiet plötsligt gemensam sak med exempelvis Israel.

Stor spridning fick även sverigedemokraternas valfilm året därpå. I den framställdes kvinnor i slöja med barnvagn som ett hot mot den svenska välfärden, illustrerade av åldringar i rullstol med nödstoppshandtaget i högsta hugg.

Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg, författare och journalister, beskriver i boken »Slaget om svenskheten« att »sverigedemokraterna varnade för »islamiseringen« redan på 1990-talet. Men att det var först efter terrordåden den 11 september 2001 som islamofobin blev gångbar. Sedan dess har kritiken mot islam, »islamisering« och muslimer ökat i partiet. Islam blev symbolen för det »mångkulturella samhället«.

Enligt Jonathan Leman på stiftelsen Expo, likställer sverigedemokraterna i realiteten alla muslimer med en fundamentalistisk tolkning av islam.

– Sverigedemokraterna är tveklöst ett antimuslimskt parti, jag menar att de är något ytterligare än bara islamkritiskt, säger han.

Han menar att uttalanden från ledande sverigedemokrater ligger i direkt linje med den internationella antimuslimska rörelse som Breivik inspirerades av. Den rörelsen, Counter Jihad som den också kallas, har sina retoriska rötter i Eurabien-litteraturen. Den fick genomslag under 2000-talet främst via den Egyptenfödda brittiskan Bat Ye’or. Hon lanserade en konspirationsteori, som går ut på att Opec-länderna efter oljekrisen 1973 slöt ett hemligt avtal med väst. För att Europa skulle få ta del av oljan i fortsättningen var ledarna tvungna att gå med på ett antal krav, bland annat att en stor muslimsk population skulle få planteras.

Tesen är att på grund av invandringen och muslimernas höga nativitet försvagas Europa inifrån – tas över och blir i stället »Eurabia« med sharialagar.

En anhängare av denna rörelse är Kent Ekeroth, riksdagsledamot och internationell sekreterare. Han är partiets mest profilerade islamkritiker. På sverigedemokraternas landsdagar 2009 höll Kent Ekeroth ett tal där han beskrev ett 1 400 år långt krig pågående mellan västvärlden och islam. Tillsammans med sin bror Ted Ekeroth driver han Anti-islamiseringsfonden som har stått för finansieringen av ett antal islamkritiska konferenser med internationella gäster. Kent Ekeroth står även på bankgirot för den antimuslimska sajten Politiskt inkorrekt.

Han är inte ensam i partitoppen om hårdföra antimuslimska uttalanden.

Rickard Jomshof, som är medlem i partistyrelsen och sitter i riksdagen, lät under sin tid som chefredaktör för SD-kuriren det antimuslimska ta allt större del i tidningen. Bland annat har han beskrivit muslimer som »det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism«. Och under årets almedalsvecka i Visby förklarade partisekreteraren Björn Söder att »Islam är det största hotet mot västerlandet«. Han sa även till Smålandsposten 2010: »Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas.« Här sägs tydligt att det är religionen islam som ska bekämpas, snarare än islamiseringen, som Åkesson talar om.

Sverigedemokraterna hade själva bjudit in en av de ledande teoretikerna bakom Counter Jihad-rörelsen, amerikanen Robert Spencer, till att tala på deras seminarium i Almedalen året innan, 2010. Sammantaget pekar både uttalanden och gärningar på att sd bör betraktas som en del av den antimuslimska rörelsen.

Men Jimmie Åkesson håller inte med om den beskrivningen.

– Counter Jihad är inget begrepp som jag är särskilt insatt i eller som jag identifierar mig med i någon större utsträckning. Jag vet att det finns rörelser som växer fram i Europa som använder sig av den typen av begrepp för att definiera sig själva, men det är ingenting som vi gör.

Åkesson och den kulturpolitiska talespersonen Mattias Karlsson, är de som har en mer dämpad retorik. Vid viktiga medieframträdanden är det vanligast att det är någon av dessa som är talesmän.

Olika framtoning för olika tillfällen. Jimmie Åkesson ser inte någon konflikt mellan de två sätten att kommunicera.

– Jag tror att du är ute efter att försöka hitta en sådan konflikt. Sen är det så att vissa tycker att den här frågan är viktigare än andra, och som pratar mer om det, och som är mer insatta i problematiken. Det tycker jag inte är något konstigt, säger han.

Anna-Lena Lodenius ser dubbelheten som sverigedemokraternas största problem. Extra tydligt blir det när någon partimedlem uttrycker sig på ett sådant sätt att partiledningen måste ta avstånd. Till exempel som när kommunpolitikern Erik Hellsborn strax efter Norgeattentaten skrev på sin blogg: »Massinvandringen och det mångkulturella samhället ligger bakom terrordåden i Oslo.«

– Det händer väldigt ofta. Något sägs i leden och sedan tar partiledningen avstånd och säger att det här har inget med partiets linje att göra. Å ena sidan måste de ha en slipad fasad. Å andra sidan kan de inte utesluta sina medlemmar för då blir det inga kvar. Därför tvingas de att köra dubbelt, säger Anna-Lena Lodenius.

Det är oklart hur framgångsrikt det kluvna budskapet är. Sverigedemokraterna har fallit kraftigt i opinionen efter dådet, enligt senaste Synovatemätningen.

Inofficiellt verkar sverigedemokraterna vara påverkade. Partisekreteraren Björn Söder uppmanade i ett internt brev sd-medlemmar att inte uttala sig på sociala medier om Norgeattentaten.

Frågan är om dådet i förlängningen kommer tvinga fram en renodling av partiets linje, så att det blir ett budskap, inte två.

Fakta | Sd om islam

3 februari 2006. En karikatyr av Muhammed publiceras på sverigedemokraternas hemsida. Deras webbhotell stänger efter ett par dagar ned sajten efter påtryckningar från Säpo och UD.

September 2006. SD-kuriren satsar på en islamspecial lagom till riksdagsvalet. På förstasidan slår Rickard Jomshof fast att riksdagspartierna »kröker rygg för islamister«.

18 oktober 2009. På partiets landsdagar inleder Kent Ekeroth sitt tal med att säga: »Som ni alla vet är det min favoritfråga, islam och islamiseringen. Och jag anser att det förmodligen är den viktigaste frågan vi brottas med i dag.«

19 oktober 2010. Jimmie Åkessons skriver en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet om »hotet från islamiseringen«.

11 decebmer 2010. Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell twittrade efter att självmordsbombaren i Stockholm slog till: »Är det nu man får säga ›vad var det vi sade?‹ Äntligen.«

27 augusti 2010. TV4 stoppar sd:s valfilm. Den tillåts inte visas i TV4 eftersom dess innehåll bedöms som hets mot folkgrupp. Enligt ett internt mejl hoppas Jimmie Åkesson att filmen ska skapa samma storm som hans artikel året innan. Efter att partiet gjort om filmen får den visas.

22 juli 2011. Kent Ekerot twittrade ett par timmar efter dådet i Norge: »Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? – Nej, jag kommer inte kalla er islamofober.«

Bakgrunden var denna:

Skriven på en adress i Rinkeby – Vimmerbyplan 14, tre trappor – på andra sidan gatan bara, var en av de män som nu sitter häktade för det planerade attentatet mot Jyllands-Posten. Möjligtvis hade bilresan mot Köpenhamn startat härifrån. En av de två unga somalier som under året först fälldes och sedan friades i Göteborg för planerade terroristbrott i hemlandet var skriven på samma adress. På en ungdomsgård strax bakom Rinkeby torg bedrevs en värvningskampanj för jihad i Somalia: fem unga män ska ha rest härifrån, två eller tre lär ha dödats i strid.

Till yttermera visso hade Kvinnors Nätverk för tredje året i rad arrangerat en demonstration på Rinkeby torg, på kvinnodagen, men i år hade den inte kunnat genomföras som planerat på grund av den hotfulla situation som uppstått. Verbala sammandrabbningar hade förekommit också tidigare, men nu hindrades en kvinna från att filma, man försökte dra ur sladdarna till högtalarna, man knuffades och skrek – »Hora! Hora! Hora!« – och till sist kom polisen. Enligt Leila Qarei, ordförande i Kvinnors Nätverk, var ett tiotal ungdomar inblandade i attacken, uppmuntrade av män som kom utfarande från en av de två moskéerna vid Rinkeby torg, Islamisk Kulturcenter.

Islamisk Kulturcenter drev den ungdomsgård där värvningen till inbördeskrigets Somalia pågick.

Därifrån kom de män i kalott, skägg och fotsid jalabia som brukade hålla ordning på kvinnornas klädsel på detta torg som numera kallades Mogadishu. Det hade jag läst om i tidningen.

För att bekanta mig med stadsdelen hade jag läst en del av det som fanns på bibliotekets Rinkebyhylla. Om Möllans företagshus berättades i en skrift om Rinkeby inför 2000-talet: det hade startat 1996 och vände sig till dem som »ville genomföra en affärsidé«. Här kunde de få hjälp med lokaler, utrustning, växel och reception. Ursprungligen fanns tolv företag i huset, snart skulle de vara tjugo och om några år kanske vara uppe i femtio: »Idén har fått sådan respons att även några företag utifrån har etablerat sig i Möllan.« Nu skymtade en kvinna i sköterskeuniform innanför huvudentrén, en taxi körde upp på vändplanen och en rullstolsbunden man rullade ut. Huset hade tagits över av en privat vårdcentral.

Jag hade frågat Zeki Vural om vägen hit.

– Gå rakt ner mot E 18, mitt emot OK-macken.

– Finns det kvar?

– Äh!

Han log men blicken sa något annat.

– EU-pengar! Sen lades det ner.

Av de femton företag vars namn fanns på ett foto i skriften tycktes tio ha gått upp i rök, fyra hade flyttat härifrån och endast ett stannat kvar: en försäljare för ett småländskt verkstadsföretag med skrivbordet i Rinkeby. Annars funkande det bra, sa en av dem som överlevt och flyttat i telefon.

– Det var väl mest arbetslösa som startat eget.

Zeki Vural är företagarföreningens ordförande i Rinkeby, ägare till den största livsmedelsbutiken vid Rinkeby torg. Han kom till Sverige från Turkiet den 13 oktober 1984, som var en lördag, och började arbeta tisdag morgon. Sedan dess har han arbetat. Hit kom han 1990, fem år senare köpte han butiken, för några år sedan tog han med sig familjen härifrån. De flyttade för barnens skull. De flyttade några kilometer bara.

– Utanför murarna.

Rinkeby ligger i nordvästra Stockholm, längs tunnelbanans blå linje, efter stationen Rissne men före Tensta. Även stockholmare blandar ständigt ihop Rinkeby och Tensta. (Jag skrev en bok om Tensta, hyrde ett arbetsrum där, men under de tre, fyra år jag höll på lyckades min förläggare aldrig lära sig vilken av stadsdelarna jag skrev om och när han en dag skulle ta tunnelbanan från Slussen för att hälsa på fick jag noga förklara resrouten så att han inte skulle försvinna längs linjen.) Rinkeby har drygt 15 000 invånare, två tredjedelar av dem kommer från Asien (turkar och irakier främst) och Afrika (somalier främst). Arbetslösheten är kanske den högsta i Stockholm, antalet bidragstagare fem gånger fler än stadens genomsnitt. Sysslolösheten manifesteras i klungorna av män på torgets bänkar och caféer, utanför Rinkeby Tobak där också betalningsförmedlingsföretaget Western Union äger en filial. Ödsligheten i Rinkebygallerians butiker handlar antagligen också om detta. Köpfesten pågår någon annanstans.

Ingenstans i landet röstar så få som i Rinkeby.

När handelsmannen Zeki Vural ombads att berätta om den stadsdel varifrån han nu tagit sina barn – en dotter, två söner – för att de ska få en grundlig svensk utbildning, var det om detta han berättade. Nersjunken på en besöksstol, med dörren öppen ut mot lagret och en blick som allt efterhand fylldes av sorg, talade han om ett förr och ett nu.

– Det är så här, min vän. Rinkeby förr var en mosaik, en mångkulturell by. Alla fanns här! Alla trivdes! Vuxna och barn levde tillsammans. Vi hade jätte-, jätte-, jätteroligt. Vi hade problem, naturligtvis hade vi problem, men vi pratade om dem och vi löste dem tillsammans. Och nu?

Han höll sin blick stadigt riktad mot mig, där jag satt i den slitna bruna soffan i läderimitation, vred sakta sina händer.

– Den som har råd flyttar härifrån. Vi flyttar till Husby, Kista, Bromsten, Kälvesta. Inte långt, runt omkring Rinkeby. Vi håller kontakten. Jag känner trehundra familjer som flyttat från Rinkeby.

Han nämnde Järvaandan, han nämnde Järvalyftet. Det är de senaste fanfarerna från Stadshuset i Stockholm för att »skapa en positiv social och ekonomisk utveckling som gör Järva till ett område dit många vill flytta – och stanna kvar« och så vidare. Till Järva hör både Rinkeby och Tensta. Zeki Vural:

– Jag har suttit på möten och diskuterat om Rinkebygallerians tak ska målas rött eller lila. Okej. Vad spelar det för roll om de målar taket rött eller lila? Vad spelar det för roll om de som går ut nian har VG i matte om de inte kan tala svenska?

Det där sista som en kommentar till Rinkebyskolans omvittnade toppresultat i matematik.

Det som faktiskt har hänt under de senaste två, tre åren är att Rinkeby tömts på offentliga arbeten. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och till sist också stadsdelsförvaltningen stängde, packade ihop och flyttade till flotta Kista. Därmed försvann runt 210 anställda. Visserligen bodde de inte här – Rinkeby och Tensta styrs nämligen likt kolonier; administratörerna bor i Enskede och på Östermalm, besluten fattas i Stadshuset och på statsbyggnadskontoret på Kungsholmen – men det var kvinnor och män som rörde sig över torget, åt sina luncher och handlade middagsmaten här. Posten finns inte heller mer. Båda bankerna stängde. Kvar finns vårdcentral och polisstation och en bankautomat som  inte kan nås efter klockan 19 (då gallerian stänger) och som vid avlöningsdags gapar tom efter lunch. Zeki Vural sa att han förlorat tvåhundrafemtio kunder per dag. Han sa att stämningen i Rinkeby har förändrats.

– Jag är lessen. Jag är mycket lessen faktiskt. Men jag gråter inte. Jag snackar. Jag blir arg.

Också Ismahan Ayranci snackade. Också hon hade flyttat härifrån. Ismahan Ayranci arbetar som samhällsvägledare på Medborgarkontoret: en sällsam uppenbarelse som rörde sig förbi grönsaks- och fruktstånden på torget i en vacker turkos huvudduk som täckte huvud och axlar, jeans och cigarrett i nypan. Hon går även under namnet Mustafas dotter. Han var en av Rinkebys första imamer. Det var på sjuttiotalet då turkarna kom hit från staden Kulo och öppnade den första källarmoskén och tyckte det var bra så. (De hastade dit mellan dag­jobbet och kvällsjobbet.) Hon gifte sig mot hans vilja, hittade själv sin man, i Tyskland, efter att ha uppvaktats av några dussin turkar hemifrån. Men det är inte som ni tror (och jag först trodde). Pappa tyckte inte om att hans dotter hoppade av gymnasiet för att gifta sig. Tjugo år senare tog hon och mannen barnen till Kälvesta för att de ska lära sig svenska.

I sin högstadieklass, i Rinkeby, var hon den enda född utanför Norden.

– Guds hand, sa hon och log.

Jag frågade henne om trons betydelse – hon träffar nödställda rinkebybor dagarna i ända – och hon svarade att etnicitet kommer först, religionen sedan.

– Turkarna har större behov av kulturell kontroll än av religiös kontroll. Somalier har större behov av religiös kontroll. Turkarna är så förbannat trygga i sig själva att de varken känner behov av integrering eller att erövra något för sin prestiges skull. Vi har varit här i femtio år och hur många riksdagsmän har vi haft? Mehmet Kaplan! En miljöpartist som valdes in 2006! Däremot somalierna: de tar för sig, de ställer krav, de startar skolor och studiecirklar, de ordnar läxhjälp för barnen, de har fattat det här med lobbyverksamhet. Och när de kom åkte turkarna upp ett pinnhål på klasstegen.

Det är somalierna som ska bygga den stora moskén i Rinkeby, den ska stå färdig 2013. Mark har de fått av staden – på platsen där stadsdelsförvaltningens byggnad nyss stod, nu riven; en symbolik så grovhuggen att den strukits om detta var fiktion – och nu återstår bara att samla in de 100 miljoner eller mer som bygget ska kosta.

Zeki Vural hade ingenting emot en ny stor moské – »Snälla du, jag är muslim« – men tyckte det fanns viktigare saker: Jobb. Utbildning. Jobb igen. Ismahan Ayranci prisade församlingen bakom moskén, Islamiska förbundet i Järva, men oroade sig för exklusiviteten, den bristande insynen. Turkarna kommer fortsätta att gå till sin moské (som också den ligger vid torget och säkert kommer att räcka till för dem, nu när de långsamt lämnar Rinkeby): »Olika kulturer, olika tankar«, som turkiska föreningens ordförande Bülen Kilic uttryckte det när jag frågade honom om den nya moskén. Han nämnde det här med att somalierna tillåter nakna fötter i sina moskéer – hälsofaran! – men betonade att religionen, islam, är gemensam. Turkarna talar om en förening med moské, somalierna om en moské med förening.

– Turkarna vill inte vara där de inte får bestämma. Du kan få bestämma genom att de låter dig bestämma, sa Ismahan Ayranci.

Islamiska förbundet i Järva gör ingenting för att dölja kontexten när de presenterar sitt projekt i en välmatad broschyr i fyrfärg: den tecknade kvinnan i huvudduk, kavaj och långkjol som lotsar läsaren genom skriften borde vara somaliska. »Genom moskén skulle Islamiska förbundet i Järva och även andra organisationer få en fantastisk plattform för att fördjupa och bredda sitt arbete«, står det bland annat.

Insyn i insamlingsarbetet som pågår bland svenska och andra muslimer?

Nej.

– Självklart har vi frågat om detta med villkor förknippade med bidragen och de har varit noga med att det inte ska finnas några sådana. De har också visat i handling vad de menar med att vara en del av det svenska samhället, sa moderata borgarrådet Joakim Larsson i telefon.

– Jag har ju inte varit inne i deras räkenskaper och kollat. Men de har visat en öppenhet som gör att jag tycker att vi har koll, sa kristdemokraten Eva Samuelsson.

– Man kollar inte varifrån pengarna kommer. Men det får inte förekomma några krav på motprestation från givaren, sa Yvonne Ruwaida från miljöpartiet.

Inte konstigt att Ibrahim Bouraleh, ordförande för Islamiska förbundet i Järva, kom springande tio minuter för sent i sin snygga men enkla grå kostym – »Jag hittade ingen parkering« – glad i hågen och ytterst tillmötesgående. Han bor inte i Rinkeby, men sa till skillnad från andra att han helst skulle vilja bo här – barnen bromsar – och dukade upp en levnadssaga som började i moll (inbördeskrig, flykt, ensamhet) och slutade i dur (industriarbete på dagarna och svenskundervisning på kvällarna, giftermål, barn, anställning på den muslimska friskolan AlAzahar i Vällingby och Sveriges muslimska råd). Han bjöd på te, mangojuice och nybakade croissanter och prisade en stadsdel »bättre än sitt rykte«, tillbakavisade denna nostalgi över ett svunnet Rinkeby.

– Jag tycker att man måste titta framåt. Jag tycker att vi måste fråga oss: Hur kan vi utveckla stadsdelen? Det här är en levande stadsdel där det finns så många aktiva människor.

Han räknade upp: Rinkebyakademin. Idrottsföreningar.  Nattvandrare. Folkets hus (där Rinkeby Internationella församling anordnar söndagsgudstjänst och Islamiska förbundet i Järva fredagsbön – »och det fungerar mycket bra«).

– Det visar mångfalden som finns.

För Ibrahim Bouraleh är islam en vägvisare, ingen despot. Klädedräkten är en bisak, religionen står inte i konflikt med en modern demokrati. Muslimer ska vara delaktiga i samhället, bland annat genom att rösta och, självklart, kunna rösta på olika partier. Sverige är ett mer muslimskt land än Afghanistan: det tar hand om sina medborgare.

– Jag är svensk. Jag är muslim.

Inte konstigt att de älskar Ibrahim Bouraleh i Stadshuset.

Den nya moskén ska vara en svensk moské, ett Guds hus, ett Folkets hus öppet för alla, där var och en får be efter eget skön och butiker, café, restaurang, träningslokal, klassrum ska engagera besökare. Finansieringen hoppas de kunna klara av själva, genom insamlingar över hela Europa, Nordamerika, Afrika … Också Saudiarabien?

– Vi säger inte nej tack till bidrag från Saudiarabien, men det ska vara bidrag utan krav på motprestation.

– Och om ni inte får ihop alla miljoner?

– Vi är mycket hoppfulla att vi ska klara det.

– Annars får ni vända er till någon saudisk prins?

Han skrattade.

Bakom den nya stora moskén i Tensta, som ska byggas knappt två kilometer bort, står en saudisk prins.

– Det finns ingen prins som vi har kontakt med. Jag tror vi grejar det här.

Ibrahim Bouraleh avvisade bestämt påståendet att Islamiska förbundet i Järva skulle vara wahhabiter, det vill säga anhängare av den fundamentalistiska variant av islam som förhärskar i Saudi-arabien – män och »anständigt« klädda kvinnor åtskilda i det offentliga rummet; förbud mot spel och musik och alkohol; sharialagar och medeltida rättsskipning – och som landets elit gärna sprider runt världen, bland annat genom stöd till moskébyggen.

Ska alltså musik tillåtas i moskébyggnaden?

– Det kan jag inte svara på på rak arm. Det kan komma att bli så, ja.

– Även hip-hop?

– Det är möjligt.

Dessvärre kommer kvinnan som lotsar läsaren genom moskébroschyren inte att kunna röra sig fritt. Under bönen hålls männen och kvinnorna skilda åt – vilket man under fredagsbönen i Folkets hus löst på så sätt att de få kvinnor som dyker upp förrättar sin bön längst bak, bakom ett tungt draperi. De hörs inte, syns inte, rör sig som möss där bakom. I den nya moskén ska de, likt Södermalmsmoskén i Stockholm, hålla till på en balkong. Det är så det ska vara.

Även på Islamisk Kultur Center vid Rinkeby torg saknades kvinnorna: män, män, framför allt somaliska män som drack te, tittade på al-Jazira, talade lågmält med varandra en kväll mitt i veckan. Jag frågade Muhammed Adde, föreningens trevliga talesman, klädd i svart träningsoverall från Nike och prydligt hennafärgat skägg, om det inte blev förfärligt tråkigt. Han log ett brett leende, skakade på huvudet. Det är som det är.

Jag var knappast nervös inför besöket – jag har mött svartklädda talibaner i Afghanistan som darrat av vrede för att jag vågat beträda deras heliga plats, men de har inte kunnat göra så mycket mer ty moskén är fredat område – men visste inte om jag skulle känna mig välkommen. Det gjorde jag.

Av Ismahan Ayranci hade jag fått höra att det inte var männen från moskén som bråkade med de hitresta kvinnorna på kvinnodagen: det var snorvalparna som hänger bakom torget. Hon hade ju varit på platsen. Hon gick efter tio minuter. Hon sa att man ska inte komma utifrån, uppifrån, och säga till kvinnor att de är förtryckta.

– Det är kränkande.

Själv hade jag sett ett kristet ungdomsgäng ostört sjunga, förkunna och spela teater om Jesu lidande strax utanför Islamisk Kultur Center. Jag hade under mina dagar på Rinkebys myllrande torg sett tämligen lättklädda damer spatsera i solskenet utan ingripande.

Muhammed Adde förnekade varken värvningskampanjen till Somalia eller religionspolisen på torget, men sa att det var en tid sedan nu och att renlighetsivrarna främst var unga män som nyss kommit till Sverige. Islamisk Kultur Center står varken bakom det ena eller det andra. Annars skulle de knappast ha kunnat bedriva sin verksamhet sedan 1990, ha detta goda samarbete med både lokalpolis och säkerhetspolisen.

Personerna runt Adde som har tänkt bygga en egen mindre moské, söker mark. De är något »striktare« än dem i Islamiska förbundet i Järva, men Muhammed Adde hittade inget bättre exempel än att de sistnämnda slagit ihop skymnings- och kvällsbönen nu på sommaren för att slippa så sena nätter. Sådant gör man inte på Islamiskt kulturcenter.

Själv är han det ensamma flyktingbarnet som anlände till Sverige för tjugo år sedan, utbildade sig till undersköterska och hoppade in som tolk, anställdes på Statens invandrarverk, som det då hette, och där han fortfarande arbetar, men han har också engagerat sig för autistiska barn. Han och hans hustru – hon var skild när de träffades, hade två egna barn – har tillsammans sex barn, varav två är autistiska.

Med sin lön försörjer han fadern i Nairobi och tre systrar i Birmingham.

Somalia?

– Det  är ingen här som är intresserad längre. Tjugo års strider! Vi har ingenting med Somalia att göra. Vi har våra uppgifter här.

Ismahan Ayranci påminde mig om att när de turkiska kvinnorna kom hit på sjuttiotalet bar de alla ballongbyxor. Det gör ingen längre.

I december 2010 dog en självmordsbombare på Bryggargatan i Stockholm, knappt tre veckor senare greps fem män på väg mot Jyllands-Posten. Kanske var det den dystra slutpunkten för den islamistiska terrorismens korta svenska historia. I Rinkeby har man annat att bekymra sig om.

På Vimmerbyplan 14, tre trappor, var det i alla fall ingen som öppnade.

Detta har hänt

I fredags omhäktades de fyra män som misstänks för förebredelse för ett terrordåd mot danska tidningen Jyllands-Posten.

En av männen var skriven på en adress i Rinkeby, som redan var hyperintressant för Säkerhetspolisen. I samma lägenhet bodde tidigare en av de män av somaliskt ursprung som i Göteborgs tingsrätt dömdes för stämpling till terrorbrott men frikändes i hovrätten. Åklagare Helene Schrøder säger till Fokus att det återstår »en omfattande utredning« innan åtal är att vänta. Mer specifik än så vill hon inte vara. Häktningstiden har förlängts till den 8 juli.

Situationen kan liknas vid ett dominospel, där Syriens relation till Libanon på sikt påverkar Israel.

Nuvarande syriska regering under ledning av Bashar al-Assad gör vissa maktanspråk på Libanon, en kvarleva från tiden för det Ottomanska riket.

Gränsen mellan Libanon och Syrien uppfattas av många i området som relativt otydlig. De historiska banden, och inte minst de mänskliga släktbanden, sträcker sig över nationsgränserna.

Regimen Assads förhållande till libanesiska, shiamuslimska och islamistiska Hizbollah är inte solklar, men den är gammal och väletablerad och kan kanske bäst sammanfattas med uttrycket »min fiendes fiende är min vän«.

– Syriens ledning spelar ut Hizbollah gentemot Israel. Hizbollah är ett viktigt instrument för att kontrollera och påverka vad som sker i Libanon, säger Leif Stenberg, islamolog och chef på Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Om den alawitiska Assadregimen i Damaskus faller finns en möjlighet att den stora majoriteten av sunnimuslimer i Syrien får större inflytande i landet. Det skulle kunna leda till att gränsen mellan Syrien och Libanon i praktiken suddas ut och att sunnimuslimer från de bägge länderna slår sig samman, konstaterar Robert D Kaplan, journalist som arbetar på den Washingtonbaserade tankesmedjan Center for a New American Security, i en artikel i Foreign Policy.

De postkoloniala gränserna i Mellanöstern skulle därmed suddas ut och ersättas med något som snarare påminner om det Ottomanska rikets gränsdragning, fortsätter Kaplan, och varnar för att Israel snart kan komma att ställas inför ett sunnimuslimskt maktcentrum som sträcker sig från Hamah i norr till Damaskus i söder och som är tydligt påverkat av det Muslimska brödraskapet – den sunnimuslimska maktgruppen med ursprunglig bas i Egypten.

Det råder delade meningar om vilken roll brödraskapet hittills spelat i Syriens uppror, men skulle Kaplans scenario slå in är risken att Israel upplever sig ännu mer hotat – vilket i sin tur också skulle påverka relationen mellan Israel och Iran.

Det finns dock andra maktfaktorer i Syrien, som ännu inte har gett sig in i upproret. Det handlar om ett flertal religiösa grupper med skiftande agenda.

– Den syriska regimen har i flera år försökt klämma åt ett flertal religiösa grupper. De leds ofta av starka personligheter som har mycket lojala efterföljare. Om de bestämmer sig för att agera står landet verkligen på inbördeskrigets rand, säger Leif Stenberg.

En del av dessa är sufirörelser, utövare av muslimsk mystik. Ett exempel är Naqshibandirörelsen. Andra fokuserar på olika konservativa tolkningar av islam.

Gemensamt är att de brukar kallas för fromhetsrörelser, och att de till skillnad från det Muslimska brödraskapet inte agerat för väpnat maktövertagande. Men enligt Leif Stenberg är de mer involverade i Syriens politiska liv än vad många hittills trott. De har representanter i parlamentet och har expanderat in i Libanon. I vissa fall är gränsen mellan fromhetsrörelserna och det Muslimska brödraskapet dessutom hårfin.

Just nu är det oklart hur starka fromhetsrörelsen respektive Muslimska brödraskapet är.

Den som organiserar sig i brödraskapet riskerar dödsstraff i Syrien. Ändå finns ett latent stöd – som talar till brödraskapets fördel – alltsedan regimen slog ned deras uppror i staden Hamah 1982 och dödade tiotusentals människor.

Fakta | Syrien

Syrien har 20 miljoner invånare. 90 procent av befolkningen är muslimer. 74 procent av dessa är sunniter. Övriga är alawiter, shiiter och druser. 10 procent av befolkningen är kristna assyrier/syrianer och armenier.

Landet fick sina gränser efter första världskriget men var ett franskt mandat fram till självständigheten 1946. Styrs sedan 2000 av president Bashar al-Assad. Han efterträdde fadern Hafez, som tog makten i en kupp 1970.

Det sägs att det är omodernt att tala om döden. Att döden skuffas undan till rum där vi slipper möta den. En sådan plats är det som av Svenska kyrkans folk kallas »Strukturutredningen«, kyrkans eget försök att utreda framtiden.

För elva år sedan var döden framme och tog mått på folkkyrkan. Stat och kyrka skildes åt. Kyrkan behöll de gamla strukturerna, ingen splittring skedde och under några år stärktes till och med ekonomin. Men kostymen syddes i det tysta.

I veckan kom ett första betänkande från »Strukturutredningen«. Allra tydligast syns döden i underlaget till betänkandet. I pappersbunten med det inte särskilt uppseendeväckande namnet »Strukturer för framtidens församling« beskriver man utvecklingen:

Medlemmarna försvinner. Om tio år är vi nästan en miljon färre. Vi ser slutet för den stora organisation vars förgreningar sträcker sig in i varenda by från norr till söder. Framtiden heter låsta portar, färre präster, till och med rivna kyrkor.

Svenska kyrkan som vi känner den kommer att dö.

Den kristna tron handlar om att det i döden föds liv. Påsken är berättelsen om livet som spirar efter den långa natten. Han som dog på korset kallade det för »vetekornets lag«. Det ensamma kornet måste dö i jordens mylla för att kunna bära ny frukt.

Döden är början på det nya. Men vad?

Av Svenska kyrkans runt tretusenfyrahundra kyrkobyggnader finns det en som ligger i Ore församling norr om Rättvik. En försommardag för något år sedan stod kyrkoherde Jan Marbenius i solskenet på gräsmattan utanför prästgården strax söder om kyrkan. Många gånger hade han predikat inför en blygsam skara inne i den vita byggnaden från år 1874. Den här dagen var allt annorlunda.

Scenen hade något bibliskt över sig, snart kom församlingsmedlemmarna vandrande, och de kom inte ensamma. En hade med sig en fjällko, en familj kom med alla sina kaniner. Någon hade rest ända från Hälsingland, kanske var det han som tog med sig renen.

Gräsmattan fylldes av människor och djur. Många katter och hundar förstås, men också en orm i sitt terrarium, några hästar och så till sist en liten kille som tagit med sig ett par maskar i en burk.

Hundrafemtio personer samlade till gudstjänst ute i det gröna. Så många hade inte kommit till Ore kyrka på många långa år.

Han minns inte riktigt hur han fick idén, kanske var det för att han själv har hundar, men det som kom att kallas »husdjursmässan« blev en stor framgång för Jan Marbenius. Radio och tidningar rapporterade om prästen som bjöd in församlingen med tillägget »husdjur är också välkomna«. Den dagen levde verkligen församlingen.

– Men det var lite once in i lifetime. Jag försökte återuppta husdjursgudstjänsten ett år senare men då hade intresset klingat av, berättar Jan Marbenius.

Några år senare ville han komma bort från livet som ensampräst i lilla Ore och sökte sig till Söderbärke, en större församling i södra Dalarna där han nu är kyrkoherde. Skillnaden har dock visat sig vara liten.

Han sitter i församlingshemmet och förklarar läget. Två kyrkor, en mindre, en större, drygt två tusen medlemmar, runt tio anställda, två präster, en diakon, en husmor och så några till. Söderbärke är en helt vanlig församling ute på den svenska landsbygden. Och Jan Marbenius är en ganska så vanlig präst med rätt så vanliga svårigheter.

Få lyssnar på honom om söndagarna.

– Gudstjänstbesökarna går absolut att räkna på handens fingrar. Ibland till och med på endast ena handens fingrar. Så är det i Söderbärke och så var det även i Ore.

Med sina nästan sju miljoner medlemmar är kyrkan landets största organisation. En verksamhet som är spridd över hela landet, där långt över tusen församlingar utgör den minsta enheten. De problem som finns i Söderbärke finns nästan överallt.

Jan Marbenius, som prästvigdes relativt sent efter en karriär som ekonom, vet vad som gäller. Den ekonomiska verkligheten heter färre medlemmar och krympande intäkter.

Så vad ska kyrkan göra i framtiden? Vilket liv kan uppstå när den gamla kyrkan inte längre finns kvar? En väg är den som Jan Marbenius redan har prövat på. Inte bara han förresten.

I Kristine kyrka i Jönköping arrangerades i början av april »In the Namn of Love« – en mässa med text och musik utifrån rockbandet U2:s låtar. Det finns präster som uppfyller bröllopsparens önskningar om att prata mindre om Jesus och Gud. I stället kanske de lägger in lite extra körmusik, det tycker ju alla om.

Vi kan kalla det den folkliga framtidsvägen. En kyrka som skickligt läser av samtidens yttringar och genom att följa dem kan locka en stor grupp svenskar till sin verksamhet.

Men kan en sådan kyrka verkligen leva? I underlaget till »Strukturutredningen«, som arbetat sedan 2008, pekar man på ett problem som uttrycks genom en berättelse om en begravning där de anhöriga ville att en motorcykel skulle ställas bredvid kistan.

»I dag fylls våra riter av de personer som de handlar om. Tidigare bar riten individen«, skriver utredarna.

Om man hårdrar det kan man säga att det förr fanns en vördnad kopplad till tron, en bugning inför det som upplevdes som större än den enskilda människan. I dag har medborgaren förvandlats till en kund som kyrkan försöker tillfredsställa.

– Jag hade min första mc-gudstjänst i augusti. Malingsbo, vår andra kyrka i församlingen, ligger bra till för en sådan utflykt där den ligger mitt ute i skogen, berättar Jan Marbenius.

På slingriga vägar hade de alla tagit sig fram till kapellet den söndagen. Och utanför träbyggnaden stod runt fyrtio motorcyklar uppradade. Det var egentligen en vanlig söndagsgudstjänst men kyrkoherden passade på att be en förbön för alla motorcyklister: »Vi ber att du Du skyddar och bevarar oss alla när vi är ute på vägarna.« Även den här mässan blev en succé. Sällan har kyrkan varit lika full.

Jan Marbenius är en from man. Han är långt ifrån schablonbilden av en populist. Det var allvaret som drog honom till prästyrket. I dag ser han en smula uppgiven ut. Han säger att han i alla fall någon gång skulle vilja känna att han påverkade människor på djupet.

För det är ju det allt handlar om, liv och död.

Jesus budskap är radikalt. Det blir ofta lite snällt. Människor kommer till kyrkan för att det ska vara trevligt. Är det inte det så får det vara. Nattvarden är det få som tar, bjuds det på fika kommer fler. Söderbärkes kyrkoherde har inget emot att dricka kaffe men han längtar efter att någon gång få tala om trons djupare dimensioner. Det händer nästan aldrig.

I slutet av förra året blev den dåvarande biskopen i Visby stift arg. Det var strax före jul, när kyrkorna är välbesökta och körsången stiger under höga valv.Ändå satte sig Lennart Koskinen, som snart skulle gå i pension, ner för att försöka formulera ilskan han inte lyckats stilla, hur föjdefull tid det än var.

Han var arg på ärkebiskopen.

På Kyrkans Tidnings framsida hade Anders Wejryd i en annons proklamerat »Jag tror.«

Så långt allt gott. Tills Koskinen insett vad detta ärkebiskopens credo handlade om.

»Jag tror«, sa Wejryd. »Jag tror på ett gemensamt intranät!«

Det var den tydligaste bilden av krisen som Koskinen kunde tänka sig.

»Vad det handlar om är inget mindre än vår identitet som kyrka«, röt han i sitt svar och pekade på Röda Korset och socialdemokratiska partiet. Den ena organisationen hade på kort tid tappat trettio tusen medlemmar, den andra hade gjort två katastrofval. Båda hade tvingats till djup självrannsakan. Svenska kyrkan befinner sig i samma läge.

En möjlig lösning är det vi kan kalla den inre vägen. Det handlar om ett personligt sökande i de mindre sammanhangen. I kontrast till stora mässor där framgång mäts i besöksstatistiken. Den här vägen stöddes av förra ärkebiskopen KG Hammar – pilgrimsvandraren som pratade om stilla reflektion, meditation och mystik.

Varannan torsdag bjuder Gunnar Lind, komminister i Högalids församling på Södermalm i Stockholm, in till ökenmässa i Sankt Ansgarskapellet. Under nittiotalet levde och arbetade han några år i Kairo och kom i kontakt med de egyptiska kopterna. Hemma i Sverige mejslade han fram det som nu kallas ökenmässan.

Klockan är bara halv sex på kvällen men redan har den inrökningsgudstjänst som förebådar ökenmässan inletts. Rökelse sprids i rummet, en ovan doft i de lutherska kyrkorna. Skenet från stearinljus glimmar i ikonerna som står framställda snett bakom altaret, även det en ovanlig syn.

Mitt framför altaret står Gunnar Lind. I början av gudstjänsten är hans klädsel svart, snart skall den bytas ut mot en vit. Han kommer att gå ned på knä, lägga pannan mot marken och be. Runt omkring sig ska han ha dem som kallas leviter, medhjälparna som bistår med sång och textläsning. Han ska låta vatten rinna genom sina fingrar och förkunna syndernas förlåtelse och församlingen ska stå i en cirkel runt altaret med var sitt ljus i handen, förenade i tystnaden.

Så möter de Gud en vanlig torsdag.

– Det var delaktigheten som slog mig, det kroppsliga, det sensuella, att man vidrör varandra under gudstjänsten, förklarar Gunnar Lind när den två och en halv timmar långa mässan är slut.

Bredvid honom sitter Tor Carlid. Han var journalist tills han fick en stroke för något år sedan. Tidigare var hans liv lika med stressen vid nyhetsdesken, i dag kallar han sig pilgrim.

– Det har kostat något att vara kristen i Egypten. Och då utkristalliseras en tro som bär. Jag har en bakgrund som pingstvän. Men det här går in i hjärtat på mig. Det är ord som putsats och filats på i tusentals år. Det är oerhört starkt.

Det är ett slags sökande efter det genuina, urkyrkan som fanns redan före den romersk-katolska.

Nattvardsvinet tas i en liten silversked, det är samma typ av sked som sedan har utvecklats till dopskeden som i dag ofta ges som gåva till den nyfödda. Samma länk tillbaka i brödet. Det bröd som bryts är ingen tunn oblat utan färskt mjukt bröd som bakats samma torsdag som det skall delas ut.

Det är ett sökande efter ursprung som inte skiljer sig så mycket från den rörelse som vill vända dagens storskaliga livsmedelsindustri ryggen och satsa på egenodlade grönsaker och närslaktat kött.

Men det är en typ av livsföring som kräver stort intresse och mycket tid. Ett slags indiekultur inom Svenska kyrkan. Och likt alla grupper som strävar efter något utanför mittfåran så finns det samtidigt en kritik som säger att det smala är något exkluderande. Svenska kyrkans hållning är historisk sett den helt motsatta: Alla ska med!

Svenska kyrkan äger mycket skog och aktier och tjänar bra på dem, men sitter också fast i sin egen historia. Varje by är en socken och i varje socken finns en kyrka. Som måste värmas upp och underhållas. Den här överbyggnaden försvårar förändringar. Vissa församlingar, med enbart något tusental medlemmar, kan ha uppemot tio kyrkor att sköta om, varav flera är medeltida. Organisationen är enorm och kräver helt enkelt många avgiftsbetalare. Utan en bred folkrörelse går det inte ihop.

De som kommer till ökenmässan är trogna besökare, men ganska få. Det är en gudstjänst som kräver mycket av deltagarna. På det är det svårt att bygga folkrörelse.

Någon dag ska han återvända, enligt kyrkans lära, så varför inte en fredag i april år 2011. Kanske kommer han till Stockholm och sätter sig på Saltsjöbanan ut mot Solsidan. De ståtliga villorna kommer att susa förbi honom när han skumpar fram på rälsen som familjen Wallenberg en gång bekostade. Så kommer han fram till station Fisksätra och plötsligt är bebyggelsen fullständigt förändrad. Höga hus av miljonprogramtyp reser sig som en stor klunga träd.

På få platser i Sverige är segregationen lika tydlig som längs med Saltsjöbanans sträckning. I Fisksätra lever de fattiga, de som aldrig kommit in i samhället, de som med nyspråkets ord kan beskrivas leva i ett utanförskap.

Mitt i centrum ligger Fisksätra kyrka, som är en del av Nacka församling. Sedan några år tillbaka finns i bottenvåningen ett stödcenter som går under namnet Källan. Det är ett samarbete mellan kristna och muslimska trossamfund.

– Jag tror att Jesus skulle bli glad om han kom hit. Vi gör vårt yttersta för att möta människor precis som de är. Alla är välkomna. Det här är nyckeln till integrationen i samhället, säger Pernilla Landin.

Hon är diakon och berättar om verksamheten. Det handlar om ekonomisk hjälp till dem som inte har pengar till mat, stöd till dem som har problem med myndigheter. Samtalsgrupper och matlag. Många besökare har utländsk bakgrund. Hit kommer papperslösa som inte har någonstans att vända sig, mödrar som inte har mat till sina barn.

Tolkningarna av nya testamentet och dess evangelium är många men de flesta är överens om att Jesu lära handlar om att stå på de fattigas, svagas, sjukas och utsattas sida. Kyrkan har i historien alltid bedrivit ett sådant arbete – diakoni – och även i dag är det okontroversiellt.

Men i vintras gick plötsligt diakonerna ett steg längre. Det handlade om regeringens sjukföräkringsregler, hur utförsäkrade drabbas, hur hårt de nya reglerna slog mot de allra svagaste. Det här kan inte fortsätta, sa man, där är vår plikt att protestera när människor far illa.

Och protesten fick ett namn. I dag har »Påskuppropet« spridit sig över hela landet och diakonerna har fått sällskap av präster, biskopar, kändisar, författare och läkare. Alla har de lovat att demonstrera mot sjukförsäkringssystemet när manifestationer anordnas över hela landet på annandag påsk.

För Pernilla Landin var det självklart att höja sin röst.

– När man så tydligt ser att orättvisor sker, att människor faller mellan stolarna, när man ser att barn lever i misär. Då måste vi som Svenska kyrkan agera. Vi kan ge en tallrik soppa, men vi måste visa upp hur Sverige ser ut i dag. Ett land där det finns barn vars enda måltid är den som serveras i skolan.

Vi kan kalla det här för Svenska kyrkans politiska väg. Redan Göran Persson irriterade sig under sin tid som finansminister över diakoner som protesterade mot försämringar av välfärden. Men en kyrka som är skild från staten har givetvis en större möjlighet att vara en motkraft i samhället.

Den politiska vägen har använts alltmer de senaste åren i kyrkan. Påskuppropets tillskyndare hävdar att de inte sysslar med partipolitik, men konsekvensen av deras agerande är ett ställningstagande i en av förra valets största skiljefrågor mellan blocken.

Diakoni, att kyrkan hjälper de svaga, är en sak. Påskupprop är en annan.

Eva Brunne, biskop i Stockholms stift, har kommit att personifiera den politiska vägen. För henne är det självklart att kyrkan tar ställning.

– Det är inget nytt att kyrkan har blivit politisk. Det har den alltid varit. Kyrkan kommer fortsätta att blanda sig i. Det är vad vi ska göra. Varje diakon som ringer upp socialtjänsten och vill överklaga ett beslut är ju en politisk människa.

Efter sin predikan i Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande i höstas har Eva Brunne blivit en kyrklig kändis.

– Från min horisont var det en vanlig predikan. Det var inte planerat att jag skulle säga någonting som skulle få sverigedemokraterna att bli arga på mig. Absolut inte. Jag sa ungefär det jag säger i varje predikan.

Efteråt har hon gjort just den här typen av förtydligande. Det var Jesu ord och evangelium, inte kritik mot något enskilt parti. Men den logiska slutsatsen av hennes resonemang blir ju ändå: Jesus tycker inte om sverigedemokraternas politik.

Om Jesus verkligen skulle sätta sig på tåget ut mot Fisksätra skulle han också se den annonskampanj som funnits i bussar, tåg och tunnelbanor i hela Storstockholm under vintern. Som gått ut på att säga nej till rasism.

– Det är ett faktum att vi nu har fått in ett parti i vår riksdag som menar att vi ska göra skillnad på människor på grund av etnicitet eller härkomst. Göra skillnad på oss som alltid har bott här och på dem som kommer hit för att de måste fly väldigt farliga situationer. Oss ska det vara skillnad på och jag kan inte se det i andra termer än som rasism. Det måste man säga nej till så fort man ser det, säger Eva Brunne.

Men det finns ett grundläggande problem med den politiska vägen. Den splittrar.

– Jag tycker att den här typen av kampanjer är ett bra exempel på vad som händer när kyrkan har tappat sin affärsidé, säger Anna Sophia Bonde.

Förutom präst i Torns församling i de norra utkanterna av Lund är hon känd som debattör och krönikör, bland annat i Kvällsposten.

– Man slår in öppna dörrar, fortsätter hon. Kampanjen är mest ett sätt att ge sverigedemokraterna en känga. Och även om jag inte sympatiserar med det partiets politik så borde det väl vara bra att det finns kristna inom alla politiska partier.

Hon tycker att problemet i stället är att Svenska kyrkan har så tydliga kopplingar till socialdemokratin.

– Vi har gett mer till Caesar än vad Caesar ska ha. Och vår Caesar har varit socialdemokratin. Det finns också en tendens inom kyrkan att det är okej att vara politiskt engagerad om man är på vänsterkanten, annars helst inte.

En fredagsmorgon i mars diskuterades »Påsk­uppropet« i SVT:s morgonsoffa. Moderaten och tidigare landshövdingen Anders Björck tyckte att kyrkan skulle vara försiktig. Självklart ska diakoner höja sina röster om de ser människor som far illa men var går gränsen för ett ställningstagande? Ska kyrkan uttala sig om Nato? frågade sig Björck.

Peter Wolodarski, chef över Dagens Nyheters ledarredaktion, sa att om Svenska kyrkan nu hade ambitionen att omfatta en stor del av svenska folket så var det inte oproblematiskt att engagera sig politiskt på ett sätt som uppfattades som kritiskt mot ett av de politiska blocken.

På sätt och vis liknar den politiska vägen de tidigare frikyrkorna. Inåtblickande teologi ersätts med samhällstillvänd kamp. Församlingarna blir en motkraft mot staten och dess politik. Det kan säkert engagera stora grupper av människor, men som i all politik fragmenteras medlemsunderlaget. Alla tycker inte att den borgerliga regeringen förstör Sverige. Dessutom: Svenska kyrkan kan inte bli en politisk intresseorganisation vilken som helst. Greenpeace och Amnesty kan stå längs shoppingstråk och värva medlemmar, men det kan faktiskt inte kyrkan.

En ny medlem i församlingen måste döpas. Det är där tron – och därmed organisationen – börjar. Kyrkan, anser Anna Sophia Bonde, är tom inte så mycket på människor som på ande.

– Det blir mest tydligt vid dopen. Man vill ha en fin inramning till sitt barns födelse. Man vill ha prålet. Högtidligheten, anorna, historiens vingslag. Men ska kyrkan kunna behålla sin identitet måste man ibland våga stöta sig med sina egna medlemmar och sägar att dopet faktiskt handlar om något mer än en fin ceremoni i ett tjusigt rum. Det handlar om syndernas förlåtelse, om liv och död.

För henne är det då inte så konstigt att många människor vänder kyrkan ryggen. De kanske helt enkelt inte tror på det som Svenska kyrkan står för.

– Jag tycker det är väldigt galet att vara med i ett sammanhang som jag inte accepterar. Jag går ju inte med i ishockeyklubben för att uppmana dem att spela fotboll i stället. Där utgår man ju ifrån att man är med för att man faktiskt gillar att spela ishockey.

Det är också just i dopet som kyrkans största utmaning finns. Att gå ur kyrkan är lätt, men att komma med är faktiskt svårare. Det räcker inte att bara tycka att kyrkorummet är tjusigt, att sångerna som sjungs är vackra. Man måste tro.

Före 1996 räckte det med att ha en förälder som var medlem i Svenska kyrkan för att man skulle vara med för resten av livet. I dag måste man vara döpt.

På ansökningsblanketten för medlemskap finns en liten ruta att kryssa i. Efter rutan står det: »Jag är inte döpt och begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop.« Det krävs helt enkelt något mer än en signatur och ett autogironummer som när Greenpeace värvar medlemmar.

Runt 70 procent av landets befolkning är medlemmar i Svenska kyrkan. Men bara omkring 55 procent av de nyfödda barnen döps. På sikt handlar detta femtonprocentiga glapp om miljontals medlemmar. Det är det som står på sidan trettioett i underlaget till »Strukturutredningen«.

»Från cirka år 2020 kommer avgiftsintäkten att påverkas av att de generationer som då kommer in i yrkesverksam, och därmed avgiftsbetalande, ålder är små. Det är följden av minskande dopfrekvens och att dopet sedan 1996 är grund för medlemskap.«

Vilken väg kyrkan än väljer att slå in på så har den ett strukturellt krav på medlemmarnas tro och dop att ta hänsyn till. Den folkliga vägen med husdjursmässor och rockgudstjänster bär på risken att tron vattnas ur. Den politiska vägen kan leda till splittring och att kyrkan gör sig till en intresseorganisation där det metafysiska förminskas. Leder någon av de vägarna verkligen fram till att fler kryssar i rutan på blanketten och döper sig? Den inre vägen har, å andra sidan, svag potential för att skapa en kyrka där folkflertalet känner sig hemma.

Framtidens kyrka är helt enkelt en betydligt mindre kyrka. Kanske kan berättelsen om Maglarps nya kyrka i Hammarlöv i södra Skåne ge en fingervisning om utvecklingen.

Församlingen har runt två tusen medlemmar, ungefär lika många som i Söderbärke. Men med åtta olika kyrkobyggnader, varav flera medeltida, gick det till slut inte längre ihop. År 2007 revs Mag­larps nya kyrka. Det var för dyrt att renovera.

Det var den första rivningen i modern tid av en större kyrka i någon av Svenska kyrkans församlingar. Antagligen var det inte den sista.

I framtiden kommer församlingar slås ihop, kyrkor kommer stängas eller rivas, prästerna kommer att vara färre. Å andra sidan kommer de som faktiskt är med i kyrkan vara engagerade på ett annat sätt. Människor som kanske verkligen tror att påskens händelser inte är en historia om död utan om liv. Att det omöjliga är möjligt. Kanske blir medlemmar aktiva på ett annat sätt, kanske bär framtiden på en lekmannakyrka – som i frikyrkorna. I vakuumet efter den förlorade folkkyrkan föds kanske en ny väckelse.

I Söderbärke kyrka är en familjegudstjänst precis över och det är dags för kaffe. Fem hundra personer får lätt plats i bänkraderna, i dag är de kanske tjugofem som har samlats här. Fast det är klart, det är trevligt att fika även om man är få.

Ibland, när det har varit riktigt tomt i kyrkobyggnaden, har Jan Marbenius tänkt den förbjudna tanken – är det värt mödan att vara präst i en tom kyrka?

Men, säger han:

– Då försöker jag påminna mig om att Jesus sa att varhelst två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland er.

Föga kunde Bhatti ana att attacken skulle komma på ljusan dag. Han sköts ned på väg till jobbet i Islamabad av beväpnade män som enligt vittnen lämnade efter sig pamfletter på mordplatsen. »Det här är straffet för den här förbannade mannen« stod det, undertecknat al-Qaida och de punjabska talibanerna.

Bhatti, Pakistans ende kristne minister, är den andra politikern på kort som har fått sätta livet till efter Aasia Bibis kontroversiella dödsdom i november i fjol. I början av januari mördades en guvernör i hennes hemprovins.

Bakgrunden till hela händelseutvecklingen går tillbaka till en varm sommardag 2009. Bibi erbjöd sina grannar ett glas vatten när de alla plockade bär. De muslimska grannfruarna ska ha vägrat att dricka, då vattnet – berört av en fattig kristen – ska ha varit »orent«. Vad som hänt därefter är oklart. Bibi förnekar att hon kränkt islam. Men på grund av hädelselagarnas utformning – det är emot lagen att upprepa eventuella kränkningar, även i rättssalen – har det varit svårt att gå till botten med fallet. Vilket är precis vad människorättsgrupper har hävdat är problemet med hädelselagarna. De är rätts­osäkra och har missbrukats, inte minst av affärskonkurrenter och i landdispyter, enligt I A Rahman, generalsekreterare på Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, HRCP.

– Dessutom är personer som anklagats för blasfemi varken säkra i fängelse eller hos polisen, säger han och pekar på det faktum att många som anklagas för hädelse, eller blasfemi, har mördats av folk som tagit lagen i egna händer.

I magasinet India Today skriver Indiens kanske främste expert på islam, Maulana Wahiduddin Khan, att blasfemilagarna saknar stöd i Koranen.

Aasia Bibi är den första kvinnan att bli dömd till döden för hädelse i Pakistan. Hon väntar i skrivande stund på att bli hängd och fallet har rört upp känslor. Guvernören i hemprovinsen Punjab, Salman Taseer, besökte Bibi i fängelset och argumenterade för att lagarna borde ändras. Då vändes ils­kan  i stället mot honom.

För att ha stöttat Bibi anklagades guvernören, en folkkär liberal med civilkurage, för att själv begå hädelse. Den 4 januari sköts han ihjäl av sin livvakt.

Dådet skakade den liberala medelklassen, men än mer upprörde reaktionerna. 40 000 demonstranter i Lahore och Karachi visade sitt stöd FÖR hädelselagarna och Salman Taseers mördare hyllades som en hjälte. Folkmassan hotade att marschera mot huvudstaden ifall lagen skulle ändras. Jurister kramade och slängde rosblad på mördaren i rättssalen.

Parlamentarikern Sherry Rehman, som motionerat om att slopa dödsstraffet för hädelse, har tvingats gå under jorden efter dödshot.

Rehmans egna parti, det sittande PPP, backade från sina krav på en lagändring.

– Regeringen är skiträdd, säger den indiske analytikern och journalisten Anand Sahay.

President Asif Ali Zardari kom inte ens till sina mördade kollegors begravningar. Pakistans arméchef Ashfaq Pervez Kyani, av många sedd som landets verkliga ledare, har inte heller han tagit avstånd från morden.

– Alltför många av hans egna trupper stödjer morden, säger författaren MJ Akbar, som just har  publicerat boken »Tinderbox: The Past and Future of Pakistan«.

Akbar menar att den bakomliggande orsaken till Pakistans explosiva situation är landets teokratiska fundament.

– Man kan inte skapa en modern nation från en teokratisk modell, säger han.

– Nu när medborgarna dödar varandra står politikerna hjälplösa, då själva fundamentet för landet är byggt på en teokrati.

Pakistan har alltid varit en islamsk stat, men under militärdiktatorn Zia ul Haq vann ortodoxa mullor allt större inflytande. 1979 islamiserade Zia konstitutionen. Fysiska straff som piskning, amputation eller stening infördes för brott som exempelvis alkoholförtäring, hädelse och utomäktenskapligt sex. Parallellt med detta så stödde Zia ultraortodoxa sunni-muslimska grupper, vars landsomfattande nätverk av koranskolor fortsätter att utgöra rekryteringsgrund för jihadister än i dag. De heliga krigarna användes av Zia i konflikten om Kashmir och för att stödja talibanerna i Afghanistan.

I stället för att stå upp för konstitutionen har landets högsta domstol konsekvent avslagit överklagan av såväl Zias och senare även president Musharrafs odemokratiska lagändringar.

En mångårig islamisering av Pakistan ligger således till grund för dagens inflammerade situation. Men inte enbart. En annan orsak är landets postkoloniala minoritetskomplex, menar Britta Petersen, chef på Heinrich Böll Foundation i Lahore.

– Det handlar också om misslyckandet av själva idén om Pakistan, säger hon, ett misslyckat statsbygge som känns alltmer uppenbart.

– Andra faktorer är att USA är här med fria händer. Och sist men inte minst det konstanta tiggeriet (från USA), säger hon.

Detta sammantaget har brutit ned invånarnas självkänsla, menar hon.

USA:s närvaro är en riklig källa till upprördhet bland pakistanier. Folk i gemen upplever att regeringen är köpt av amerikanerna (USA är Pakistans största bidragsgivare). Amerikanska drönarattacker mot misstänkta terrorister i gränslandet mot Afghanistan dödar även civila.

Just nu är antiamerikanismen i landet större än någonsin, efter att en CIA-agent, Raymond Davis, sköt ihjäl två motorcyklister på öppen gata i Lahore den 27 januari. Fallet har utlöst en diplomatisk tvist, som används av den sittande delstatsregeringen för att hetsa upp stämningen.

– Medelklassen snackar om Davis och att religiösa idioter leder det här landet. Medelklassen är förbannad. Men jag förstår att de inte är beredda att stå upp emot extremisterna. Det går ju inte att tala med dem. De sätter en kula i dig, säger Lahore-bon Jawad Ali.

Han tror trots allt att vinden har vänt efter mordet på Bhatti. Ledaren för det islamistiska partiet Jamiat-e-Ulama-e-Islam, Maulana Fazl-ur-Rehman, har oväntat sagt att han är öppen för att diskutera ett eventuellt missbruk av hädelselagen. En nystartad motståndsgrupp, Citizens for Democracy, samlar just nu underskrifter till ett öppet brev åt presidenten, emot hädelselagen.

Andra misströstar och spår att regeringen kommer att falla.