Det här var på moderaternas kommunmöte uppe i Karlstad i början av maj . Han vankade fram och åter och kramade luften med fingrarna för att accentuera sina poänger, vilka dock inte var de vanliga. Han pratade om kunskap. Om skolorna.

Till exempel sa han att ekonomiska kriser egentligen handlar om svårigheten att hålla samman samhället, och att lösningen på den utmaningen framför allt är en fungerande skola. Han sa att kunskapsuppdraget är lika viktigt som jobbuppdraget.

– Vi måste ha kraft och mod att prioritera det viktigaste: skolan och utbildningen.

Sa han också.

Ömsom lät han som utbildningsminister, ömsom som moderat partiledare. För när han hamrat in betydelsen av utbildning började han ålägga kommunpolitikerna i publiken uppgifter fram till nästa val:

– Kunskap i skolan är vårt uppdrag och ni har lika stort ansvar för det som Jan Björklund. Det är bara om ni som kommunpolitiker ute i varje kommun står upp för kunskapsskolan som detta kommer lyckas. Där har ni ett viktigt uppdrag!

Och som en partiledare blottlade han konflikten med huvudmotståndaren:

– En socialdemokrati som inte har en kunskapspolitik har självfallet inte heller en politik för rättvisa. Vår uppgift är att bygga det här samhället som präglas av sammanhållning, genom kunskapspolitik, genom jobbpolitik.

Veckorna efteråt tisslades det en del om just detta – att han pratat som vore han Fredrik Reinfeldt. Är han på väg att ta över? formulerades frågan. Utan att svar gavs. Av bland annat det skälet talades det mindre om vad han faktiskt hade sagt och menat: att skolpolitik kan bli lika viktigt som sunda statsfinanser och arbetslinje när tredje söndagen i september 2014 nalkas. Eller viktigare.

Det vilar en gåta i den här vårterminens uppeldade seminarium om skolan. Om nu journalister, politiker och övriga förståsigpåare anser att problemen i skolorna är så akuta, varför har ingen slagit på stortrumman förr?

Väljarna, eller medborgarna om ni så vill, har nämligen tyckt så länge.

Valet förra hösten har gått till historien som ett val om statsministerkandidater eller ekonomisk trovärdighet eller möjligen arbetslöshet. Så kanske det var också. Väljarna däremot hävdade att skolan var det centrala.

I den stora vallokalsundersökningen svarade 54 procent av de tillfrågade att skolan var viktigaste frågan. 53 procent sa sysselsättningen, 53 pekade ut ekonomin.

Nuförtiden förväntar man sig att politiska val ska handla om det som väljarna i opinionsmätningar säger är viktigast, att politiker ska följa opinionen snarare än att forma den. Så har de framgångsrika partierna agerat på senare år; om välfärd varit viktigare än skatter i väljarnas ögon har politikern också sett till att det har låtit så när de formulerat sig. Det gåtfulla är alltså att skolans politiska potential ännu inte har exploaterats.

Kanske beror det på Jan Björklund. Som onekligen har kapitaliserat på människors oro för skolan. Men det har inte bara gjort folkpartiet till ett enfrågeparti utan paradoxalt nog också bidragit till att hålla fråga nere på dagordningen. Hur ska man annars förstå att ett parti som nästan bara talade om det som väljarna tyckte var viktigast inte ökade kraftigt i valet, till exempel?

Situationen säger kanske mer om hur det är att leda ett mindre borgerligt parti än om Jan Björklund.

Det som hände den här vårterminen var att skolfrågan slog sig lös ur Björklunds grepp. Folkpartiet tappade initiativet. Björklunds namn nämndes ideligen, men det var inte han som satte agendan. Den här gången handlade diskussionen om något mer än flum mot ordning och reda. Debatten vreds från det lilla partiet till de två stora.

När Anders Borg och de nya moderaterna upptäcker att det kanske inte räcker med ett nytt jobbskatteavdrag, då blir skolpolitiken plötsligt viktig.

Vilket också mustaschen har förstått.

Redan när Håkan Juholt höll sitt installationstal i mars var skolan ett centralt tema. Sedan dess tycks det ha blivit viktigare och viktigare i hans strategi. Talar man runt med socialdemokrater nu när blomstertiden kommer säger de att Juholt pekar ut skolan som nästa vals stora fråga, att skolpolitiken kommer att avgöra socialdemokratins framtid.

Det ena argumentet för att skolorna verkligen blir det avgörande i nästa val är konjunkturen. Minskar arbetslösheten åtminstone i närheten av det finansdepartementet spår och Sverige klarar sig jämförelsevis smärtfritt från eurokrisen så sjunker också jobben och ekonomin ytterligare på medborgarnas dagordning över samhällsproblem.

– Vi har goda år nu, 2011, 2012, 2013, som Anders Borg uttryckte saken i Karlstad.

Det andra argumentet handlar om att svensk politiks huvudaktörer tycks vilja ge sig i kast med frågan på ett annat sätt än tidigare. Ska någonting bli viktigt krävs nämligen det – och att det finns konflikter. Exakt var de konfliktlinjerna kommer att gå är ännu oklart.

När Anders Borg höll sin skolplädering lät han som Jan Björklund light.

– När har man själv lärt sig någonting? När man har pluggat ordentligt till ett prov. Det är vad skola handlar om. Det måste bli mer av studier i de tunga ämnena. Vem kan hjälpa eleverna med det? Lärarna. Vi måste ha bättre lärare. Mer studier, bättre lärare.

Frågan är om pluggskola mot flumskola är konfliktlinjen 2014.

Håkan Juholt å andra sidan ägnade stor del av sitt installationstal till att kritisera vinsterna i friskolorna. Frågan är om ett vinstförbud överlever ens i hans eget parti.

Men de stora partiernas nyvunna intresse öppnar upp för andra konflikter. Hur kan man ändra i etableringsrätten för friskolorna? Hur ställer man högre krav på lärarna? Hur höjer man skolans status? Till exempel. Ur en sådan debatt kan valet 2014 komma att formas.

Den här terminen har bara varit uppvärmning. Politikerna har en bit kvar till examen.

På många sätt har de senaste månadernas händelser varit öppet mål för landets största oppositionsparti. I frånvaron av en partiledare som kan slå in bollen är passiviteten inte konstig. Men tystnaden är så kompakt att det avslöjar ett parti med långt djupare problem än brist på partiledarkandidater.

Detta är jag förvisso inte den första att påpeka. Men jag pratar här inte om något obskyrt politikområde, utan vänsterns kärnfråga – statens förhållande till kapitalet. Närmare bestämt: gränslandet däremellan, som privatiserad offentlig verksamhet och statlig reglering av marknader.

Aktuella målchanser på det området, där borgerlighetens försvarslinje befunnit sig långt upp på läktaren, avlöser just varandra.

• Vinterns snökaos har – för andra året i rad –blottlagt stora problem i avregleringen av järnvägen, liksom SJ:s status som bolag med vinstintresse.
• Svenska dagbladet har i en artikelserie visat på problemen med missbruket av värktabletter. Samtidigt har SVTs nyhetsprogram påtalat stora brister i tillgängligheten av mediciner för patienter. Båda ställer stora frågor om avregleringen av apoteksbranschen.
• Elpriset har under vintern nått nya rekordnivåer, vilket åter ställer stora frågor om den marknadens avreglering, som ju tvärtom skulle ge lägre priser.
• Det kanske allvarligaste problemet för den borgerliga regeringen kom i början av december när den så kallade Pisa-rapporten från OECD visade hur resultaten hos svenska skolelver rasar jämfört med i andra länder. Helt uppenbart har friskolereformen bidragit till problemen för den svenska skolan. SVTs Uppdrag granskning har också förtjänstfullt påvisat stora brister hos flera friskoleföretag, liksom hos myndigheternas uppföljning av branschen.
• Till detta ska läggas att den svenska finansbranschen under kreditkrisen var på gång att kollapsa för andra gången på 15 år (Kaupthing Sverige, Carnegie och HQ gick under – SEB och Swedbank var på vippen att göra det).

Dessa är bara några aktuella uppenbara fall som påvisar stora problem i samhällsangelägna privata och/eller privatiserade verksamheter eller avreglerade marknader. Öppna sår i den borgerliga försvarsmuren som man kunde förvänta sig oppositionen skulle kasta sig över och bombardera med kritik och motutspel.

Men icke.

Möjligen har man kunnat höra gnäll från några enstaka representanter inom socialdemokraterna. Men någon tung, upprepad och systematisk kritik av den uppenbara passivitet som präglar de senaste borgerliga regeringarnas (och dess föregångares) förhållande till samhällsviktigt privat näringsliv har jag inte sett röken av. Full överblick över de rödgrönas alla utspel har jag inte, men en genomgång av socialdemokraternas centrala informationsflöde den senaste tiden innehåller i princip ingenting i den vägen.

Mest påtagligt är bristen på konstruktiva motförslag, idéer som går längre än rent det-var-bättre-förr-snack. Hur vill till exempel arbetarrörelsen att den framtida järnvägsmarknaden ska se ut? Hur ska SJ styras annorlunda? Exakt hur ska Sverige bygga om skolan så att vi kan ta igen positionen på kunskapsrankningen? Går det att göra om friskolereformen, i så fall hur? Hur ska den optimala apoteksstrukturen se ut? För att inte tala om koherenta och kunniga förslag på hur finansmarknaden bör regleras, bortanför enskilda populistrop på tobin-skatter.

Man kan tycka att den kompakta tystnaden på det här området enbart är socialdemokraternas problem. Och att om man står till höger, att det är gott så.

Det är ett felslut av flera skäl. Dels håller stora delar av borgerligheten med om att det finns problem på flera av områdena ovan, som järnvägarna, skolan och finansmarknaden (även om förslagen till lösning nog skiljer sig från vänsterns). Dels är en artikulerad och kunnig opposition en absolut nödvändighet för den politiska processen i Sverige och kvaliteten på besluten.

Generellt råder det också en brist i politikers kunskap och intresse för organisations- och regleringsfrågor i den privata sektorn. De borgerliga har haft en schablonföreställning att allt privat är bra, och därmed inte problematiserat frågan alls, medan den mer extrema vänstern på samma sätt har haft motsatt inställning.

En annan förklaring kan vara att politiker, över hela spektrat, helt enkelt inte velat skita ned fingrarna med så detaljerade frågor som strukturer på olika marknader.

Socialdemokraterna har historiskt spelat en viktig roll som pragmatisk och kunnig motvikt mot den privata sfären. Att döma av 1990-talets avregleringar och partiets nuvarande tystnad verkar den traditionen till stora delar vara förverkad (vilket jag har skrivit om tidigare i Aftonbladet Kultur). Detta är en tragedi, också för näringslivet som behöver en kunnig, kritisk och aktiv motpart i politiken. Under många år på 1960- och 1970-talet misstrodde till och med den svenska industrin borgerligheten just av denna orsak.

När samhället förändrades under 1980- och 1990-talet, den marxistiska analysen förlorade sin förklaringsstyrka, och staten dessutom tvingades till kraftiga besparingar, försvann självförtroendet och idégenererandet hos arbetarrörelsen.

Under mellandagarna har det på ett antal socialdemokratiska bloggar synts små tecken på att det trots allt finns röster som åtminstone försöker formulera sig kritiskt frågan om politikens förhållande till det privata näringslivet (Fokus har skrivit om liknande tankar den 19 november).

En särskilt aktiv röst i denna bloggdebatt har varit Lena Sommestad, den förre ministern och nuvarande professorn i ekonomisk historia. I flera inlägg är hon tydlig med att marknaden måste underordnas politiken, som i detta från den 28 december.

”Socialdemokratin har liksom alla svenskar ett intresse av ett väl fungerande näringsliv, men politiken för att skapa ett sådant näringsliv är endast delvis i samklang med företagarnas egenintressen. Hälsa, utbildning, väl fungerande samhällsinstitutioner och social tillit är enligt modern forskning avgörande faktorer bakom ekonomisk tillväxt och nationellt välstånd. En socialdemokratisk tillväxtpolitik kan därför mycket väl stå i motsatsställning till enskilda företags kortsiktiga vinstkrav.”

Som jag förstår det blir Lena Sommestad, med den här typen av argument, klassad som vänstersosse. Det är svårt att förstå. Att vara tydlig i gränsdragningen mellan politik och näringsliv vore väl för alla socialdemokrater inte vänster, utan sunt förnuft.

Politikens intressen bör, enligt detta sunda förnuft, ibland vara desamma som det privata näringslivets, men långtifrån alltid. Ibland för att marknaden inte klarar sig själv utan offentlig reglering, vilket finansmarknaden med emfas har bevisat för världen. Men främst för att det är politikens jobb att bedriva politik för medborgarna som just medborgare, och inte konsumenter.

Då har Sommestad ett annat, och viktigare problem. I likhet med sina partisystrar och bröder i s-bloggosfären hittar jag i hennes texter inga konkreta förslag till nya idéer eller ny politik på några av de aktuella problemområdena. I stället listar hon bara ett antal övergripande välfärdsmål, som alltså ska gå före privata vinstintressen. Handfasta planer på hur dessa mål ska förverkligas med utgångspunkt i hur samhället ser ut i dag, verkar inte finnas alls.

Frågan är om det inte är i dessa uppenbara och faktiska akuta problemområden som socialdemokraterna måste börja sitt förnyelsearbete. Krisgrupper om det som har gått fel i all ära – tillsätt i stället kommissioner inom vart och ett av områdena ovan, med de smartaste fritänkande hjärnorna som går att hitta inom ”rörelsen”. Alla med uppdrag att leverera sammanhängande, långsiktiga och moderna alternativ till det rådande tillståndet.

Det, om något, skulle skapa en hel del huvudvärk åt den till ganska oartikulerade förvaltarregering som nu härskar på Rosenbad.

Det vore inte bara räddningen för socialdemokratin. Det vore toppen såväl för näringslivet som för hela Sverige.

Fredrik Reinfeldt, i silver-blå-brun slips, vill inpränta lugn. Ett lugn han tycker journalisterna borde iaktta.

– Vi ska, uppmanar han, beskriva det här utan att använda ord som kaos.

När blev statsministern »vi« med mediekåren?

Han har haft möte med sin stab på morgonen. Planeringschefen Kristofer Tamsons har satt sig ner och börjat skriva på regeringsförklaringen. Om två timmar ska statsministern och statssekreteraren HG Wessberg ta emot de tre småpartiernas ledare för att diskutera en ny regering.

Om detta vill han inte prata; hur han ska regera vidare. Sverige ska få uppleva två av de mest märkliga veckorna i dess politiska historia. Hela havet ska storma och statsministern ska låsa in sig på Rosenbad.

Först ska han bara ge en förhållningsorder till journalisterna.

– Allt som inte sägs av mig är fel.

Vilket ska visa sig vara lika pompöst som sant.

Det är fortfarande måndag när två språkrör gör sitt bästa för att ruska av sig valnattens frågor om borgerlig regeringskoalition. I en rosa tidning orerar vidare statsrådet Odell om att tre ministerposter är ett minimum för kristdemokraterna. Reinfeldt är pinsam, anser Dansk folkeparti. Miljöpartisterna är barnrumpor, bloggar borgare. Allt är Reinfeldts ansvar, säger Sahlin.

Det är den typ av dag som slutar med att till och med talman Westerberg gör bort sig och snackar vitt och brett om sverigedemokraternas inflytande i den nyvalda riksdagen när det ringer från lokalradion hemma i Sörmland.

Tisdagen kommer därför som en frälsning. Vivan Nilsson, en normalt mycket anonym informationschef på valmyndig­heten, kliver in i handlingen. De borgerligas 173 mandat kan tydligen förvandlas till 175 i sluträkningen. Gårdagens diskussion om minoritetsregering är irrelevant! Vad är det egentligen som händer i Värmland, Dalarna och Göteborg?

Under två dygns röra söker det svenska samhället samfällt stöd hos matematikprofessorn Svante Linusson – mannen som kan uttyda vad proportionalitet är och vad en valsedel faktiskt betyder – innan luften går ur allt då torsdagen kommer och alliansen stannar på 173 platser. Det blir dock – som Expressen så småningom ska påpeka – knas in i det sista, för TT-uppgiften om att det bara saknades nio folkpartiröster i Göteborg var fel. Rätt skulle ha varit nitton. Och skulle folkpartiet verkligen ha fått dessa nitton röster hade det heller inte räckt till majoritet i riksdagen, eftersom partiet då skulle ha vunnit ett fast mandat, men också förlorat ett utjämningsmandat till miljöpartiet.

Alla dessa stackars tumrullande politiker som saknar adrenalinkickarna från valspurten finner dock snart nya köttben att gnaga märg ur. På onsdagen tillsätter socialdemokraterna en kriskommission och centerpartiets förra strateg Henrik Sjöholm räknar ut fördelningen av ministerposter och departement. Två parallella bråk: vänstersossar mot högersossar och maktkåta moderater mot borgerliga dvärgkamrater.

Dessutom: på torsdagen gör Helle Klein sin sista stora publicistiska insats som politisk chefredaktör för Aftonbladet och kräver att talmannen avgår efter sina uttalanden. Folkpartiets partisekreterare (numera minister) Erik Ullenhag vill för sin del se ett omval i Göteborg. Expressen hävdar att språkrören kan vänta ett samtal från statsministern under dagen, och mitt i allt detta börjar man – eftersom en journalist ställt frågan – yrvaket ventilera om man inte borde minska antalet platser i riksdagens utskott och därmed stänga ute sverigedemokraterna.

Haken med 17 ledamöter är att de borgerliga får utslagsröst i hälften av utskotten och de rödgröna i den andra hälften. Haken med 15 är att sverigedemokraterna inte får plats och att man inte kommer ha en aning om hur de tänker rösta i kammaren.

Diskussionen sker gående i korridorerna på gruppledarnivå, vilket är en komplicerande faktor. Moderaterna saknar nämligen gruppledare. Och när debatten rasar som hetast under torsdagen är centerpartiets gruppledare Roger Tiefensse först ute ur riksdagen – och sedan, efter sluträkningen – inne igen. Saken tycks dock vara ur världen när den rödgröna koalitionen rycker upp sig, enas om 17 ledamöter och därmed kör över den velande kristdemokraten Stefan Attefall och folkpartikollegan Johan Pehrsson.

Så när helgen kommer, alliansens avsaknad av majoritet är bekräftad, och alla har hunnit prata av sig, landar allt i valnattens ursprungsfråga: Ska de borgerliga bjuda in miljöpartiet i regeringen?

En enkel fråga kan tyckas; svaren dock som hagelskott.

Maud Olofsson utesluter, i kvällspressen, för sin del inte att språkrören kan få ministerposter. Jan Björklund säger till TT att regeringen klarar av alla viktiga vallöften utan riksdagsmajoritet. Fredrik Segerfeldt, borgerlig tankesmed, tycker att två rödgröna ledamöter väl kan lägga ner sina röster eller bli politiska vildar. Mona Sahlin berättar till slut att hon inte tänker väcka misstroendevotum och Lars Ohly föreslår att de sju etablerade partierna borde göra upp om asylpolitiken.

Aftonbladet hinner dessutom avslöja att Maria Wetterstrand ska flytta till Finland innan det blir söndag kväll och Peter Eriksson, som tillbringat helgen i Kalix, får ett samtal från statsrådsberedningen. Reinfeldt vill träffa språkrören i statsministerbostaden på Sagerska palatset på måndagsmorgonen.

Detta möte analyseras fram och tillbaka under måndagskvällen när miljöpartiet har haft en presskonferens, och ännu mer under tisdagen när Reinfeldt på förmiddagen har talat i telefon med Sahlin. Språkrören föreslår att miljöpartiet ska göra upp med regeringen om asylpolitiken, vilket tolkas som att en överenskommelse redan är sluten. Vilket ju är fel, eftersom Reinfeldt ännu inte sagt något om saken, men den frågan ebbar ut när det mest klassiska av politiska bråk utbryter – intern, offentlig vänsterfajt där få kan reda ut vad de inblandade parterna – Lars Ohly, Kalle Larsson och Jonas Sjöstedt – egentligen vill.

Men i själva huvudfrågan, den om minoritetsregering eller inte, växer en lite yrvaken samsyn fram: Fredrik Reinfeldt har nog menat allvar hela tiden.

Från den där intervjun i Svenska Dagbladet för ett år sedan när han sträckte ut en hand till miljöpartiet, över samma tidnings rapportering om miljöpartister och sverigedemokrater veckorna före valet, till valnattens segertal.

Han tänker regera i minoritet. Har tänkt så hela tiden. En och en halv veckas tjafs har bara varit till för att han skulle få arbetsro.

Så här går det att beskriva vad som faktiskt har hänt hos statsministern på Rosenbads sjunde våning under tiden från dagen efter valet. Först har inbjudan till miljöpartiet fungerat perfekt, dels som en signal till språkrören om att göra upp i enskilda frågor, dels som ett sätt att skicka journalisterna på de gröna. Alliansens statssekreterare på samordningskansliet har sedan, i linje med minoritetsstrategin, börjat inventera politiska förslag som de vill få igenom. Listor upprättas: Vilka förslag kan läggas i budgeten, som är lite lättare att klubba igenom i riksdagen? Vilka saker kan man besluta genom förordningar och därmed slippa dra i riksdagen? Vilka frågor kan vi göra upp med miljöpartiet eller socialdemokraterna om?

Reinfeldts närmast man, HG Wessberg, håller i jobbet och med jämna mellanrum tar han och Fredrik Reinfeldt emot de övriga partiledarna, dels i grupp, dels en och en. Dessutom är det rimligt att tänka sig ett och annat telefonsamtal från statsministerns rum till Anders Borg, en man som har en osviklig förmåga att på eget initiativ skaffa fram svar på strategiska frågor innan de ens hunnit ställas.

På det där viset har det puttrat på och nu när det är tisdag i andra veckan efter valet har man kommit ganska långt. Till ministermatematiken. Moderaterna ska, om man följer valresultatet, få tre nya statsråd medan pyttepartierna ska förlora var sitt. I samtalet kan man dessutom kasta in antal departement per parti, ordförandeposter i riksdagsutskotten, möjligheten att göra regeringen större och vilka ministrar – Thorstensson, Odell, Krantz och Husmark-Perhsson ska det visa sig – som inte duger till en andra period.

Det är »fullt ministerbråk« i Expressen och »mycket svårt att hålla ihop till nästa val« i Aftonbladet. På ledarplats kvider kvällstidningen i Marieberg: »Var generös, Reinfeldt!«

Parallellt pågår samtidigt den största fysiska omflyttningen i mannaminne i riksdagen. Miljöpartiet och vänsterpartiet ska ut från ledamotshuset och över gatan till takvåningarna i gamla riksdagshuset, kristdemokraterna ska skickas ner från femte våningen till den tredje och in ska sverigedemokraterna. Två karuseller snurrar samtidigt; hetsig nerpackning och vild spekulation i Helgeandsholmens korridorer och telefoner.

Som vore detta inte nog kastas sakfrågorna in också. Efter ett rekordkort sammanträde mellan de rödgröna partiledarna slås det fast att samarbetet ska fortsätta och att gemensamma motioner om skolan och Afghanistan ska läggas fram. Så plötsligt kan kommentatorerna köra ett varv till runt sannolikheten av uppgörelser över blockgränsen om betyg (hyfsat sannolikt) och hemtagande av trupper (mer sannolikt).
Enigheten om att det nog kan gå vägen med hoppande majoritet hinner precis lägga sig innan det blåser upp till nytt storstrul. Denna gång om talmannen.

På fredagen, efter ett möte med riksdagsgruppen, lanserar Mona Sahlin en egen kandidat, Kent Härstedt, vilket får borgerliga kommentator att skratta och gråta om vartannat. Sahlins poäng är uppenbart inte att vinna utan att visa att rödgröna alliansen vågar lägga fram förslag som kan få stöd av sverigedemokraterna, och att Reinfeldt måste ringa Sahlin för att slippa riskera att regera med stöd av Jimmie Åkesson.

På allianssidan har man först en växling att genomföra – moderata partisekreteraren Per Schlingmann ersätts av Sofia Arkelsten med biträdet Gunilla Sjöberg. Folkpartistiska kollegan Erik Ullenhag lämnar plats för Nina Larsson, centerpartistiska diton Anders Flanking petas utan efterträdare och moderaternas tomma gruppledarstol fylls av Anna Kinberg Batra – och från kanten dyker dessutom diskussionen om antalet utskottsplatser upp igen. Nu tycks moderaterna till slut ha hört sig av i frågan och förordar, enligt Svenska Dagbladet, 15 ledamöter, åtminstone i vissa utskott, vilket innebär skärmytsling med folkpartiet och slutligen en fred om att helt enkelt låta saken bero.

Så när Fredrik Reinfeldt på fredagen, efter tolv dagars tystnad, möter journalister har han bara en sak att säga om talmansvalet.

– Vi har omnominerat Per Westerberg.

Hela helgen rasar talmansdebatten. Det blir måndag och sverigedemokraterna röstar på Per Westerberg. Men deras stöd, visar det sig, var inte nödvändigt. Eftersom Thomas Bodström är i USA och saknar ersättare, en vänsterpartist missat valet på grund av kaffe- och toalettbehov och en rödgrön ledamot röstat på Westerberg.

Händelsen sammanfattar tiden efter valet rätt bra. Först säger Fredrik Reinfeldt en sak. Sedan blir det ett jävla liv. Därefter ser det ut som om Reinfeldt ska få fel. Och till slut visar det sig att han har haft rätt hela tiden.

Han ler heller inte under riksdagens högtidliga öppnande. Står nere i kammaren, rapporterar tonlöst allt det regeringen ska göra. Långt från en »offensiv reform­agenda« som han skröt om för fyra år sedan. Mycket mer förvaltning.

– Stormen har bedarrat och molnen har skingrats, läser han från Tamsons anteckningar.

Två veckors nutidshistoria är över. Han har blå slips. Han har sju nya ministrar. Han är omvald, och allt som inte sägs av honom är fel. Han är Göran Persson.

Exakt så lyder essensen av alla de analyser av valresultatet som i dagarna arbetas fram vid universitet, tankesmedjor och opinionsinstitut runt om i landet. Enligt en av dem, en undersökning från Synovate, har socialdemokraternas historiska valnederlag tre huvudsakliga förklaringar. Den första handlar om vilken grupp i samhället som partiet valde att lyfta fram: bidragstagarna.

Bland blockbytarna, som röstade på socialdemokraterna i förra valet, tycker nio av tio att socialdemokraterna bryr sig mer om bidragstagare än om dem som arbetar och betalar skatt. Det handlar inte främst om var partiet står ideologiskt utan om var partiet lade tonvikten i debatten, vad de kommunicerade till väljarna.

– Traditionellt har socialdemokraterna värnat om båda grupperna, nu framstod de helt klart som bidragskramare, säger Nicklas Källebring, analytiker på Synovate.

I den klyfta som vidgades mellan de som arbetar och de som inte arbetar i och med den nya socialförsäkringspolitiken och förändringarna i a-kassan var socialdemokraternas strategi att ställa sig på de arbetslösas sida. I hopp om att väcka solidaritet. Men så blev uppenbarligen inte fallet. Stora väljargrupper hade snarare svårt att identifiera sig med den socialdemokratiska linjen.

En andra viktig anledning till att s-väljare från 2006 valde att rösta blått i detta val var Mona Sahlin själv. Av dem som bytte block uppgav var tredje väljare att de hade lagt sin röst på socialdemokraterna om hon inte varit partiledare. Ytterligare drygt fyrtio procent säger att de kanske

hade röstat på socialdemokraterna om det inte vore för Sahlin. Det ger sammanlagt att sju av tio väljare som lämnade socialdemokraterna för alliansen hade kunnat tänka sig att stanna kvar om partiet haft en annan ledare.

Även bland dem som lämnade socialdemokraterna för att gå till miljöpartiet eller vänsterpartiet svarade nästan fjorton procent att de hade röstat på socialdemokraterna om det inte vore för Mona Sahlin.

Men inte bara partiledaren blev ett sänke. Den tredje orsaken till valförlusten blev samarbetet med vänsterpartiet. Mer än hälften av dem som bytte socialdemokraterna mot en röst på de borgerliga hade kunnat tänka sig att förbli socialdemokraterna trogna om det inte vore för samarbetet med vänsterpartiet.

Det här tre frågorna, och en rad andra, ligger nu på bordet hos socialdemokraternas akut tillsatta kriskommission. Utmaningen för partiet blir att formulera en politik som är tillräckligt attraktiv för en lättrörlig medelklass och ändå inte demobiliserar de trogna väljarna, förklarar Nicklas Källebring.

Kanske är det partistrukturerna som sådana som måste förändras, funderar han.

– De partier vi har i dag är delvis en produkt av industrisamhället. Det är inte säkert att ett kunskaps- och tjänstesamhälle kan ha kvar samma politiska indelning, säger han.

Om det i praktiken är partiledare Mona Sahlin, hennes närmaste krets eller framtida samarbeten som behöver förändras kommer hur som helst vara det hetaste diskussionsämnet under en lång tid framöver även utanför de slutna rummen. För om de »gått dit de inte gick…«.

Fakta | Blockbytarnas anledningar att fly socialdemokraterna

1. »Socialdemokraterna bryr sig mer om bidragstagare än om dem som arbetar och betalar skatt.«
Instämmer helt och hållet: 31,8 %
Instämmer delvis: 59,3 %
Instämmer inte särskilt: 2,1 %
Instämmer inte alls: 4,9 %
Osäker: 1,9 %

2. »Socialdemokraterna hade fått min röst om man inte hade haft Mona Sahlin som partiledare.«
Instämmer helt och hållet: 29,5 %
Instämmer delvis: 41,1 %
Instämmer inte särskilt: 6,7 %
Instämmer inte alls: 22,8 %
Osäker: 0 %

3. »Jag hade kunnat tänka mig att rösta på socialdemokraterna om det inte varit för samarbetet med vänsterpartiet.«
Instämmer helt och hållet: 29,4 %
Instämmer delvis: 33,8 %
Instämmer inte särskilt: 6,6 %
Instämmer inte alls: 29,4 %
Osäker: 8 %

Fotnot: Siffrorna gäller de väljare som röstade på socialdemokraterna 2006 och som 2010 röstade på alliansregeringen. Drygt 1200 väljare tillfrågades. Källa: Synovate.

Nicklas Källebring presenterade detaljerade siffror och analyser av valresultatet. Intressant var hur partierna ”snodde” väljare av varandra och hur många som bytte parti från förra valet. Gott om material för partiernas interna arbete, alltså. En av dem som lovade gå till botten med det mesta var socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan. Alla stenar ska vändas, även det rödgröna samarbetet, slog han fast och kollegan Agneta Börjesson från miljöpartiet höll med.

Konfrontationerna under valrörelsen var som bortblåsta. Från den rödgröna sidan gratulerade man Schlingmann för en bra genomförd kampanj. Alliansens företrädare gav tillbaka genom att slå fast att det knappast var Baylans fel att de rödgröna förlorade.

Ulrica Schenström och Harald Ullman var kommentatorer. Ullman utbrast i en passionerad anklagelseakt mot sitt gamla parti, socialdemokraterna. Fel politik, fel sällskap och fel reklam var hans slutsats. Schenström, som en gång var med och skapade nya moderaterna, målade upp ett scenario för ”nya socialdemokraterna”.

Martin Ahlquist modererade. Panelen från vänster: Lennart Sjögren (kd),Per Schlingmann (m), Erik Ullenhag (fp), Agneta Börjesson (mp) och Ibrahim Baylan (s).

Både Per Schlingmann och Erik Ullenhag har avgått från sina partisekreterarposter.

Ibrahim Baylan berömde moderaterna och sa att socialdemokraterna inte varit lika skickliga i valrörelsen.

Socialdemokraternas valvaka hann inte börja innan den var över, innan partimedlemmarna hade smält samman med utställningsexemplaren i den stora maskinhallen på Tekniska museet i Stockholm.

Allt som befann sig innanför museets eternitväggar denna valnatt – arbetarepartiet och maskinerna – var ju barn av samma tid. Resultatet av samma samhällsutveckling. De var, skulle man till och med kunna påstå, det finaste som det svenska industrisamhället uppbringat.

Där fanns en grön Saab 92 från 1952; en stressad partisekreterare som sprang fram och tillbaka över betonggolvet med Säpo i släptåg; en Stirlingmotor som Kockums byggde 1979; gamla ministrar som tappat matlusten; ett dubbeldäckat jaktplan tillverkat vid Thulins fabriker i Landskrona 1917; gråtande ungsossar som tröstade varandra.

Nu var de historia.

Än hade partiledaren inte dykt upp, trots att valnederlaget – socialdemokraternas sämsta valresultat sedan den allmänna rösträttens införande – hade stått klart i flera timmar.

När Mona Sahlin väl anlände klockan 23.16 hade SSU trängt undan fotograferna framför den lilla scenen i trappan. Ingen skulle få ta förlorarbilder på deras Mona. Partifolket slöt upp och bildade en mänsklig korridor så att Sahlin skulle slippa undan journalisternas frågor om avgång.

Jublet från tusen personer upphörde i samma ögonblick som Sahlin med allvarsam blick sa det som alla i maskinhallen kände men som ingen riktigt ville inse:

– Vi gjorde ett dåligt val, ett riktigt dåligt val.

För bara några timmar sedan hade partisekreteraren Ibrahim Baylan talat om den bästa valrörelsen på år och dagar. Nu tryckte Kvinnoförbundets Nalin Pekgul vid Sahlin vänstra sida och LO:s [[Wanja Lundby-Wedin]] stod strax bakom. Sahlin hade inte behövt en mikrofon, så tyst var det.

– Man ska nämna saker vid dess rätta namn, vi fick inte tillbaka förtroendet, sa Sahlin.

Fem minuter senare flydde hon lokalen med en bukett röda rosor i sina händer, jagad av en journalisthop.

Kvar var frågorna: Hur kunde socialdemokraterna förlora? Två val i rad? Trots hög arbetslöshet? Trots ökat valdeltagande?

Inga historiska sanningar tycktes längre gälla.

Man kan som United Minds opinionschef Carl Melin, tidigare ansvarig för socialdemokraternas egna opinionsundersökningar, svara med siffror. 37 procent av socialdemokraterna som bytte politiskt block gjorde det på grund av partiets motstånd mot rut-avdraget. 32 procent lämnade på grund av samarbetet med vänsterpartiet. 26 procent ogillade partiets hållning till kärnkraften.

Problemet är bara att siffrorna inte beskriver vad det var som hände. Än mindre varför det gick som det gick.

Den enda siffra som betydde något denna dag var valresultatet: 30,66 procent. Och för att förstå det måste man återvända till den 17 mars 2007. Dagen då Sveriges socialdemokratiska arbetareparti fick en ny partiordförande, den åttonde i ordningen.

Dagen då resan mot nederlaget inleddes.

Läk mitt öga, att jag ser
hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig
är du allra närmast mig.
Psalm 217, andra versen

Å ena sidan var Mona Sahlin aldrig ett självklart val; inom fackföreningsrörelsen och partiets vänsterflygel har det alltid funnits en misstänksamhet mot henne. Som ordförande för Arbetstidskommittén i slutet av 1980-talet motsatte hon sig sex timmars arbetsdag, som nybliven arbetsmarknadsminister 1990 fick hon försvara lagen om lönestopp och när hon var partisekreterare några år senare var det hon som fick stå till svars för införandet av en karensdag i sjukförsäkringen.

Sådant levde kvar.

Å andra sidan var hennes väg mot toppen utstakad. Redan Ingvar Carlsson hade valt ut henne till sin efterträdare när han meddelade sin avgång 1995. Den gången kom Toblerone-affären emellan, men när det 2007 stod klart att socialdemokraterna skulle välja en kvinnlig partiledare fanns det egentligen bara ett alternativ.

Margot Wallström ville inte. Anna Lindh var för alltid borta. Och Carin Jämtin, Ulrica Messing och Wanja Lundby-Wedin kom inte i närheten av Sahlins politiska erfarenhet.

Så valdes Mona Sahlin av en enhällig partikongress. Förväntningarna på henne var enorma. Valet 2006 hade varit socialdemokraternas – dittills – sämsta. Partiets egen eftervalsanalys pekade på två saker: socialdemokraterna hade förlorat storstädernas medelklass och väljarna var trötta på Göran Persson. Sahlin behövde förnya politiken, förnya ledarskapet och vinna valet 2010.

Hennes mandat som partiledare var tydligt kopplat till vad hon själv kallade »laget, inte jaget«. Partiet ville ha någon som lyssnade, inte någon som pekade med hela handen, likt föregångaren Persson.

Och Sahlin gjorde ingen besviken. Den nya politiken skulle hädanefter formas av rörelsen – eller de cirka hundratusen av dem som var kvar vid det här laget – i vad som kom att kallas rådslag.

Med tanke på att socialdemokratiska partiledare alltid brukar få det hett om öronen till en början gick det förvånansvärt lätt för Sahlin. Kanske berodde det på att hon inte fick statsministerposten på köpet när hon tillträdde, vilket varit fallet med alla socialdemokratiska partiledare i modern tid.

Det borde ha gett henne tid att verkligen genomföra den förnyelse hon talat så mycket om. Men i praktiken hamnade hon i en situation där varken hon eller partiet behövde göra någonting alls. Opinionssiffrorna klättrade av sig själva.

– Det var en psykologisk mekanism i och med att Göran Person lämnade, att därmed var lärdomen tagen och åtgärden vidtagen. Hela det övriga verkställande utskottet och partistyrelsen stannade kvar som om ingenting hade hänt, säger den tidigare ministern Leif Pagrotsky.

En dryg månad efter Sahlins tillträde var socialdemokraterna uppe i 46,3 procents väljarstöd i en Synovate-undersökning. För att komma i närheten av ett sådant resultat i ett riksdagsval måste man backa till 1994, efter att den borgerliga regeringen hade kört Sveriges ekonomi i botten.

I ett och ett halvt års tid etablerade sig socialdemokraterna nu på en nivå där nästan halva Sveriges befolkning sade sig stå bakom dem. Som mest, i januari 2008, skilde det över 20 procentenheter mellan stödet för oppositionspartierna och stödet för de regerande allianspartierna.

Bara en gång satte Sahlin ner foten, när hon tvingade partiet att anpassa sig efter den borgerliga skolpolitiken med tidigare betyg.

Annars var det mesta som vanligt: gräsrötterna tenderade att luta åt vänster, partitoppen åt höger. När rådslagsprocessen väl var över hade de mötts någonstans i mitten, alltså i klassisk socialdemokratisk politik. Tillbaka där det började, med andra ord.

Inte ens i rådslaget om jobben – den fråga som sänkte partiet i valet 2006 – blev det tal om någon kursomläggning, oavsett hur mycket Sahlin tjatade om tjänstesektorn och småföretagen när hon var ute och talade.

Den ekonomiska politiken förblev den samma.

Men vad gjorde det när det ändå gick så bra?

Med två år kvar till valet såg sig socialdemokraterna med bekväm marginal vara på väg mot ett regeringsskifte. Förändringsarbetet var lagt åt sidan, och i stället hade Sahlin börjat slipa på planerna om en vänsterkoalition som kunde matcha den borgerliga alliansen.

Och om jag ej mer förmår
gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand
steg för steg mot livets land.
Psalm 217, tredje versen

Onsdagen den 8 oktober klockan halv tio på förmiddagen slog Mona Sahlin numret till vänsterpartiledaren Lars Ohly. Samtidigt, 48 mil därifrån, inledde Volvos vd Stephen Odell en presskonferens.

Två händelser som på ytan inte hade med varandra att göra, men som i efterhand markerar den punkt under mandatperioden när det vände utför för social­demokraterna.

Sahlin var redan när hon tillträdde övertygad om att socialdemokraterna aldrig skulle kunna utmana alliansen och den neråtgående spiral som socialdemokratin befann sig i om de inte gjorde som de borgerliga partierna och bildade en allians. De skulle behöva släppa in miljöpartiet och vänsterpartiet i en framtida regering. Ett historiskt steg för ett parti som alltid gått till val på sin egen, och bara sin egen, politik.

Men när Sahlin ringde Ohly denna morgon var det för att tala om att vänsterpartiet inte längre var välkommet. Beslutet var definitivt. Miljöpartiet och socialdemokraterna skulle ensamma gå vidare med ett fördjupat samarbete.

– Vi är ingen dörrmatta, sa Ohly, vars parti stöttat socialdemokratiska regeringar sedan Tage Erlanders tid. Han hotade med att driva fram nyval och fälla en rödgrön regering om vänsterpartiet inte fick vara med.

Två dagar senare deltog vänsterpartiet plötsligt i samtalen igen. Mona Sahlin och kretsen kring henne har i efterhand försökt få det att framstå som om tumultet när de rödgröna bildades var ett medvetet genidrag, för att på så sätt tvinga vänsterpartiet att acceptera en ekonomisk politik med överksottsmål och budgettak. Att allt från början var förankrat i såväl partistyrelsen och verkställande utskottet som i LO:s ledning.

För alla utomstående framstod det snarare som om Sahlin hade blivit överkörd av samma personer som tidigare hade motsatt sig henne som partiledare, av vänstervridna partdistriktet i Skåne och delar av facket, som tvärtom ansåg att miljöpartiet var den verkligt opålitliga parten i detta trepartidrama.

Men till slut blev de så tre.

Från och med nu var Sahlin inte bara partiledare för socialdemokraterna utan också ledare för de rödgröna. Och från och med nu befann sig Sverige i en ekonomisk kris.

På presskonferensen i Göteborg samma dag hade Volvo-vd:n Stephen Odell meddelat att företaget varslar 2 700 anställda i Sverige. Nästan vart fjärde jobb. Det var den tyngsta dagen i företagets historia, skrev nyhetsbyrån TT, och konstaterade dystert: »När Volvo krisar, krisar Sverige.«

För regeringen innebar finanskrisen och den följande lågkonjunkturen ett tillfälle att visa på ansvarstagande, regeringsduglighet och ledarskap. För socialdemokraterna blev det ett svårhanterligt dilemma.

De kunde klaga på finansminister Anders Borgs ekonomiska politik men inte föreslå andra recept mot krisen, inte så länge de vill framstå som lika ansvarsfulla som sina motståndare. Att öka de statliga utgifterna för att stimulera ekonomin, vilket låg i den socialdemokratiska traditionen av keysiansk politik, hade ju Sahlin stängt dörren för redan i förhandlingarna med vänsterpartiet. De kunde klaga på att näringsminister Maud Olofsson inte var beredd att rädda den svenska bilindustrin men inte själva föreslå att staten skulle ta över Volvo och Saab.

I det läget – två politiska block men bara ett riktigt politiskt alternativ – började det mesta kretsa kring partiledarförtroende och ledaregenskaper.

Kunde Mona Sahlin, som var ovillig att peka med hela handen, leda Sverige ur krisen? Kunde en person som hade misslyckats med att hålla ordning på sin egen privatekonomi anförtros att sköta de offentliga finanserna?

Väljarna började tveka. Plötsligt efterfrågades en ledare som kunde ta kommandot – något som Sahlin inte ens hade mandat för i sitt eget parti.

För varje mätning sjönk förtroendesiffrorna för Sahlin. För statsminister Reinfeldt var det tvärtom. Och än större växte förtroendeklyftan mellan Anders Borg och socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros, som Sahlin hade ersatt Pär Nuder med så sent som i januari 2008.

Dilemmat fortsatte för varje dag och valdagen kröp närmare: å ena sidan fanns det ett stort tryck på de rödgröna att komma överrens, å andra sidan när de väl presenterade sakpolitiska förslag så tappade de i opinionen. Socialdemokraterna drabbades värst.

Som mest uppenbart blev det när oppositionen den 3 maj 2010 för första gången lade fram en gemensam skuggbudget, precis som alliansen hade gjort fyra år tidigare. Mätningen innan ledde de fortfarande med drygt åtta procentenheter över alliansen. Mätningen efter hade de tappat till ett knappt underläge.

Egentligen var effekten ganska besynnerlig: de rödgröna hade närmat sig regeringens politik och accepterade nu nästan hela deras jobbskatteavdrag, just för att de inte skulle stöta bort breda väljargrupper. Den skillnaden som fanns i skuggbudgeten låg huvudsakligen i skattehöjningar som skulle omfatta ett fåtal – fastighetkatt på dyra villor och ny skatt på förmögna – och höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna.

Mer radikala förslag som miljöpartiet och vänsterpartiet stred för stoppades effektivt av socialdemokraterna. Inget friår, ingen individuell föräldraförsäkring.

För de flesta väljare skulle det helt enkelt inte bli någon större skillnad i plånboken med ett regeringsskifte.

Ändå gick budskapet inte hem.

– När vi lade vår skuggbudget, då trodde vi att vi hade massor med bra förslag, och det hade vi, men vi gick samtidigt i regeringsställning. Och vi ska inte vara där. Är man opposition ska man vara i opposition. Därmed öppnade vi upp så att borgerligheten fick vara i opposition. Det blev en konstig valrörelse, säger riksdagsledamoten Veronica Palm, ordförande för socialdemokraterna i Stockholm.

Men frågan är om det var politiken eller själva strategin det var fel på?

När min tanke, tvivelstrött,
obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid
inneslut den i din frid.
Psalm 217, fjärde versen

Solen sken och Moneybrother hade värmt upp den rekordstora publiken som samlats för att lyssna på Mona Sahlin i Almedalen.

– Jag vill börja så här: Varför ska vi bry oss om varandra? Vad är det för vits med omtanke och solidaritet?

Sahlin målade upp bilden av socialdemokraternas Sverige. Möjligheternas land, ett samhälle där alla kan göra klassresor.

– Valet handlar inte om en enskild skatt, hör och häpna – inte ens om mig. Vad vi i grunden väljer är större. Vi väljer den dröm vi vill ha.

För första gången i socialdemokraternas historia sålde dess partiledare inte in en socialdemokratisk dröm utan en rödgrön sådan.

– Peter, Maria och Lars – tillsammans har vi blivit starka. Res på er!

De rödgröna ledarna ställde sig upp till publikens jubel och vuvuzelablås.

Men hade de tre partierna verkligen blivit starkare av samarbetet?

Miljöpartiet framgångar verkade i stor utsträckning bygga på att de tog väljare från socialdemokraterna och vänsterpartiet, och inte från alliansen som Sahlins strateger hade räknat med när de formerade det rödgröna samarbetet.

Och vänsterpartiet vann inte besvikna vänsterröster så mycket som skrämde bort mittenväljare. För att inte tala om att socialdemokraterna själva såg ut att vara den största förloraren på samarbetet.

Enligt internationell forskning kunde problemet ligga i själva koalitionsbygget. Om det bara finns två politiska alternativ, säger statsvetarna, så tenderar medelklassen att rösta höger medan de i ett flerpartisystem i större utsträckning röstar socialdemokratiskt.

Om det var det ingen som talade våren 2010. Allt snack, på både sidor om blockgränsen, handlade om hur extremt jämnt mellan blocken det kommer att bli ända in på valdagen.

Vad fel de hade.

När valrörelsen på allvar drog i gång var det som om någonting saknades hos social­demokraterna. Folkrörelsearbetet gick visserligen förvånansvärt bra, med fler knackade dörrar än på år och dagar. Men det paradoxala var att facket, socialdemokraternas främsta kanal för att mobilisera väljare, knappt syntes till.

– Jag kan inte påminna mig någon tidigare valrörelse där vi ensamma har fått dra de fackliga frågorna, som a-kassan och sjukförsäkringen, säger Leif Pagrotsky.

Socialdemokraterna hade svårt att sätta dagordningen, och valrörelsen kom att handla om just det som Sahlin inte vill: om skatterna, och om Sahlin. Finanskrisen hade under våren återvänt till Europa i en ny skepnad, och socialdemokraterna saknade fortfarande svar på de nya frågor som krisen ställde Sverige inför.

Så var läget när socialdemokraterna samlades på Clarion Hotel i Stockholm den 20 augusti för valupptakt. Det var i samma lokaler som moderaterna en månad senare skulle fira sin seger. Mona Sahlin var som vanligt klädd i svart. Thomas Bodström presenterade henne som Sveriges mest erfarne politiker.

– Hör ni mig nu? Hör ni mig nu?

Tystnaden bredde ut sig i salen medan det gick upp för publiken att mikrofonen inte fungerade.

– Vill ni höra mig?, undrade Sahlin när ljudet kom tillbaka.

Det gick inte bättre för valgeneralen Bo Krogvig som trots ihärdiga försök misslyckades med att visa partiets nya reklamfilm. Tekniken strulade igen.

Det gick verkligen inte socialdemokraternas väg.

Tio dagar senare när de rödgröna presenterade sin gemensamma valplattform prydde Mona Sahlins ansikte kvällstidningarnas förstasidor. På Aftonbladet var rubriken »Raset«. På Expressen stod det »Kris«.

Efter presskonferensen var det ingen journalist som ville tala om de få nya förslagen, om den sänkta maxtaxan i förskolan eller om skatteavdraget för energieffektiviseringar. Alla ville fråga om det som inte stod med i valmanifestet: Varför hade de rödgröna inte kunnat enats om föräldraförsäkringen?

Egentligen var det först under de sista skälvande dagarna innan valet som socialdemokraterna för första gången under valrörelsen kunde känna att de hade opinionsvinden i sin rygg. Då som först blev sjukförsäkringen en fråga, både i gamla och nya medier.

Onsdagen före valet slöt »hela den moderna arbetarrörelsens historia« – som konferenciern Eric Sundström uttryckte det – upp bakom Sahlin under ett massmötet på Centralen i Stockholm. Till och med Göran Persson var där, glad att vara tillbaka i rampljuset om än bara för en dag.

– Jag sanerade inte svensk ekonomi för att vi ska sänka skatten för dem som har det bäst ställt.

Dagen efter var det Wanja Lundby-Wedins tur att hålla ett brandtal i ett stor vitt partytält uppsmällt mellan LO-borgen och Hjalmar Branting-monumentet på Norra Bantorget i Stockholm. Hon agiterade likt en fackföreningsledare från svunna tider.

– Kan man säga att man har klarat sig bättre än andra, kan man säga att man har säkrat de offentliga finanserna när man har massarbetslöshet?

– Vi har en regering som är löntagarfientlig, som gör allt för att öka klyftorna!, skrek hon ut i ett rasande tempo.

Sahlin smittades av stämningen, och äntligen talade hon från hjärtat i stället för att återanvända gamla tal som hon gjort tidigare.

I de avslutande partiledardebatterna var det en annan Sahlin som mötte väljarna. Inte någon som var bitter utan någon som var förbannad.

Men det var symptomatiskt för hela valrörelsen, att socialdemokraternas uppryckning kom när det var för sent. När valet redan var avgjort.

Så hade det sett ut i två års tid. Socialdemokraterna låg ett steg efter, i ofas med både konjunkturen och opinionen.

Förnyelsearbetet som Mona Sahlin kungjorde efter valet 2006 hade inte genomförts, och nu blev det smärtsamt uppen­bart.

All din nåd är öppen famn
och ditt namn en ljuvlig hamn.
Vad du vill är helighet,
men du är barmhärtighet.
Psalm 217, femte versen

Åtta dagar före valdagen stod Mona Sahlin vid Anna Lindhs gav på Katarina kyrkogård. Precis som hon brukar den 11 september.

Bredvid henne var förre utrikesministern Jan Eliasson. De stod under en alm. Det var tyst, morgontyst. Bakom den ljusa gravstenen höll två äldre kvinnor varsin fana: till vänster den svenska fanan, till höger det socialdemokratiska arbetarepartiets fana. Eliasson lade ner kransen från partiet.

När kyrkklockan slagit tio slag gick Sahlin sakta därifrån. Från ett gårdshus hördes en kvinnoröst:

– Bla bla bla.

Sedan skrek hon:

– Jävla hycklare!

Hon visade sig i fönstret på andra våningen.

– Hycklare!

Förkunnelse på kyrkogårdsskylten – »Huru få våra dagar äro« – talade inte bara till Anna Lindh, den talade också till Mona Sahlin. Hon skulle inte bli Sveriges första kvinnliga statsminister, inte nu.

Senare på kvällen klev hon innanför portarna till Katarina kyrka. Hon passerade »Vår Fru av Sverige«, den halvmeterhöga madonnan i det västra kornvalvet. Hon som är målad i guld, har en krona på huvudet och väldigt tomma och ledsna ögon.

Sahlin satte sig på den första bänkraden.

De sjöng samma psalmer som vid gudstjänsten 2004, ett år efter tragedin på NK. Sakta rörde Sahlin på läpparna till psalm 217, »Gud, för dig är allting klart«.

Jan Eliasson höll ett hyllningstal till Hon – hon som aldrig fick bli statsminister. Sahlin hade sagt samma sak i sitt tacktal när hon valdes till partiordförande 2007. Och nu, i slutspruten av valrörelsen 2010, ekade fortfarande tanken:

– Det borde ha varit Anna, det har jag sagt hela tiden.

Vid Anna Lindhs grav låg tre kransar. Alla med minnen från en svunnen tid. En från HSB. En från SSU. Och en stor krans från Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Psalm 217, »Gud, för dig är allting klart«, är hämtad 1986 års psalmbok.

Den främsta anledningen står att finna i koalitionsregeringens natur. Där Göran Persson kunde styra och ställa efter eget huvud måste Fredrik Reinfeldt nå konsensus med tre andra partiledare. Torbjörn Bergman, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, tycker att Reinfeldt nu går varligt fram.

– Han har en väldigt medveten strategi att ta det lugnt i förhandlingarna och hålla koalitionen intakt utan att ta för stor plats själv, säger han.

Fredrik Reinfeldt har också tidigare sagt att han är mer intresserad av att »hålla ihop laget«. En koalitionsregering ger en statsminister mindre handlingsutrymme för regeringsombildningar. Även om det formellt är Fredrik Reinfeldt som själv utser alla statsråd, kompliceras situationen eftersom det i praktiken sker efter samråd med övriga alliansledare.

Balansgången försvåras ytterligare efter detta val när han samtidigt måste visa gentemot sitt eget parti att man får det inflytande man förtjänade enligt valresultatet. Moderaterna gjorde sitt bästa val i historien och enligt den proportionalitetsregel som är väletablerad i parlamentariska system borde moderaterna nu ta hem ytterligare poster. Thomas Persson, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, konstaterar dock att här krockar två tänkbara vägar.

– Det finnas indikationer på att just den biten har vållat interna stridigheter i regeringen, säger han.

För bakom de stängda dörrarna slåss nu de små partierna, som alla backade i valet, för att inte tappa de maktpositioner de haft under den gångna mandatperioden och förlora i styrkeförhållande till moderaterna. En lösning skulle kunna vara att utöka regeringen med någon post.

En besvärande ingrediens är den gamla rivaliteten mellan det forna storpartiet centerpartiet och den nya blåa giganten moderaterna. Det säger Katarina Barrling, statsvetare vid Uppsala universitet, som forskar på partikulturer.

– Centern kände sig länge lite nedlåtande behandlat av moderaterna, men Reinfeldt har alltmer förstått att det är värde­fullt att ha ett kompromissvilligt parti som centern i regeringen, säger hon.

Det kan tala för att centern kan få fortsatt inflytande trots att vice statsministerposten troligtvis går från Maud Olofsson till Jan Björklund, en naturlig följd av valresultatet eftersom folkpartiet blev näst största parti.

Men det är inte bara antalet ministrar som räknas, alla poster väger inte lika tungt. Vilka partier som än tar hem de stora departementen lär det dyka upp en del nya namn. Men nya i maktens korridorer lär de inte vara. Fredrik Reinfeldt brände sig rejält i ministeraffärerna 2006. Nu kommer med all sannolikhet statsråden plockas från riksdagsgrupperna. Samtliga experter Fokus pratat med tror att grundstommen i regeringssammansättningen finns kvar i den grupp Fredrik Reinfeldt presenterar vid riksmötets öppnande på måndag.

Thomas Persson tror dock att situationen kan förändras under mandatperioden.

– Om moderaterna blir mer dominerande i regeringen skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt så småningom blir mer aktiv med ministeromsättningar, säger han.

Något som också tyder på att omsättningen bland statsråden blir mer frekvent de närmaste fyra åren är den parlamentariska situationen. När politiken går trögt brukar ansvariga ministrar få gå.

Det sa Sören Bergqvist i Hofors i lördagens Konflikt i Sveriges Radios P1, och det han ville lyssna noga på var Sverigedemokraternas väljares snack vid fikaborden.

Sören Bergqvist är vänsterpartist, och vice ordförande i kommunfullmäktige, där han valdes in 1968. I fyrtiofem år har han jobbat på stålverket, så han har ju hört ett och annat fikasnack förut.

Det där om »två öron« sa han med direkt adress till sin egen partiledare Lars Ohly. Bergqvist var inte imponerad av sin ledares uppträdande under valnatten, när denne vägrade gå in i sminklogen samtidigt som Jimmie Åkesson:

»Det var stora ord. Jag är inte riktigt van vid det debattläget. Jag tyckte det var dålig stil. Vi måste komma ihåg att det är en massa människor som har röstat på dem. Jag ser dem inte som rasister egentligen. De har varit mina arbetskamrater också!«

Mikael Olssons reportage i »Konflikt« var ett enda långt avslöjande fikasamtal, inte bara med Sören Bergqvist, utan med valräknare, hantverkare, Sverigedemokrater och andra kommunala missnöjesröster i Hofors. Ett lysande reportage.

Nu är Sverigedemokraterna huvudpersoner i sina egna fikasamtal, kan man säga, en sorts metaeffekt av  valresultatet. Men snacken låter inte likadant i Ovaco Steels lunchrum, som över en latte i Stockholm.

Lars Ohlys reaktion var nog ryggmärgsreflexen just i tv-sminket. Han plankade upplägget från Bengt Westerberg i soffan med Ny demokrati 1992. Det var inte klockrent. Westerberg tog en risk på sin tid, Ohly riskerade ingenting.

Lars Ohlys gest i tv-kameran gestaltade ju en rubrik; moderatledarens »Vi vill inte ta i dem med tång«. Men när Ohly passionerat försäkrade att nu skulle v bli ledare i »den anti-rasistiska kampen« lät han faktiskt som en dålig förlorare. Kanske går den retoriken hem på Södermalm även om den floppar i Hofors. Dock, i Hofors ökade  vänsterpartiet med 1,5 procent…

I programmet kom också Sverigedemokraternas lokala stjärnskott, snickaren Stefan Lindström, till tals. Han lät som en hygglig kille med gott anseende i bygden.

Lindströms hjärtefråga var varken invandringen eller islam, det var skolan:

»Det är viktigt att det finns speciallärare och utbildade vuxna i skolan så att mobbade barn slipper gå omkring med en klump i magen.«
Stefan Lindström hade själv varit »stökig« i skolan, och hans barn också. Det dröjde för länge innan de fick hjälp, tyckte han. Invandringen var sekundär, skolfrågorna var viktigast.

Jag undrar hur ett möte mellan Jimmie Åkesson och Lindström, denne nybakade Sverigedemokrat, kommer att se ut i praktiken? Jag tror att partiet har massor av sårade idealister och vettiga människor i sina led.

I sin bok »Folkhemspopulismen« beskriver Markus Uvell Sverigedemokraternas sympatisörer som globaliseringens förlorare. De är människor som inte känner igen sig i »det gamla landet«. Sannerligen inte några extrema åsikter. De gillar inte att Posten stänger kontoren, de nöjer sig inte med den nya valfriheten eller »Friheten« på Facebook. Många  tycker att »det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt.«

Partitoppen är däremot profilerade rasister och nationalister. Det kan ju leda till en intressant förtroendekylfta i framtiden. Missnöjesådran i svensk politik kanske inte alls heter främlingsskräck? Den kanske heter varghat, eller sänk bensinpriset, rädda bruket eller hela Sverige måste leva?

Aldrig förr har svenskarna generellt varit så positiva till invandrare som nu, om man ska tro SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Inte sedan mätningarna startade 1993. Då tyckte hälften av svenskarna att det fanns för många utlänningar i landet, mot 36 procent i dag. En majoritet välkomnar flyktingar, och toleransen ökar också i stort.

När man lyssnar på radio använder man två öron. Det är inte orden som avslöjar en människa, utan tonfallen. Sverigedemokraten Lindström i Hofors lät som en vanlig människa, med unika erfarenheter. Men han lät möjlig att resonera med! Jimmie Åkesson däremot låter alltid bitter, alltid förorättad, alltid som en martyr. Han stänger varje åsikt, blockerar varje fråga. Hans tonfall avslöjar att han till varje pris inte vill ha några samtal.

Jag tror att sprickan i Sverigedemokraterna handlar om tonfall. Bergqvist i Hofors har rätt, vi måste lära oss att lyssna.

***
För övrigt vill jag rekommendera ett annat radioprogram i P1, nämligen Marie Lundströms »Kulturens roll i valdebatten: toppolitiker läser dikt.« Sju politiker tolkade Gunnar Ekelöf. Många avslöjande tonfall, även efter valet.

Han sitter en trappa upp, i en mörkröd fåtölj med en blå Bic-penna i handen och ett utrivet A5-papper på bordet. Klockan är tio minuter i tio den 19 september 2010, och från tv-skärmen som han och sex, sju andra moderater stirrar på kommer den första prognosen. Stillsamt för denne fyrtioåring in siffrorna i kolumnen: 30, 6 till socialdemokraterna, 30,3 till moderaterna.

Det tar honom bråkdelen av en sekund att förstå när grafiken över mandatfördelningen blänker till på skärmen.

De har egen majoritet.

Han hoppar ut ur fåtöljen, slår ihop händerna, skriker:

– Yes!

Studsar lycklig i sin grårutiga kavaj, med hela ansiktet under det kortklippta håret i ett stort leende:

– Nu slutar vi räkna!

Sedan dansar Mikael Sandström – moderaternas chefsförhandlare i regeringen – fyra steg bakåt och höjer sin kamera och fotar kamraterna; historiskt ögonblick.

Moderaterna är lika stora som socialdemokraterna. Regeringen är omvald. Sverige är borgerligt.

Detta stackars parti som har samlats på så många eländiga valvakor med en stor men lik förbannat otillräcklig minoritet. Som har tjatat om människors inneboende kraft, individens frihet, om att fattiga kan få hjälp på andra sätt än genom staten, om socialismens faror och att folket under skatter digna ner.

Dessa moderater, vars långa rad av partiledare – Bagge, Hjalmarsson, Domö, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt – aldrig har lyckats bli mycket mer än parenteser i historieböckerna, och hånats för att de röstat nej till en massa välfärdsreformer som svenskarna snart betraktat som grundläggande mänskliga rättigheter.

Detta parti av ständiga förlorare.

Till slut har det besegrat socialdemokratin två gånger i rad.

En underbar natt! Skål för arbetarrörelsens fall och minns ni alla ögonblick under Fredriks färd från utskälld färsk statsminister till omvald statsman. Partistämman i Västerås för ett år sedan, till exempel, när socialdemokraterna fortfarande hade ledningen i mätningarna. Han hade haft röd-blå slips den gången, och stått ensam på den stora scenen och talat om partiets eländiga historia. Där vid plexiglaspodiet hade han hyllat socialdemokraterna och Tage Erlander, vevat som vanligt med sin vänstra arm och sagt att det var dags för moderaterna att erbjuda svenska väljare ett långvarigt, statsbärande regeringsansvar.

Nu hade väljarna svarat. Moderaterna var större än på 80 år och över den magiska 30-procentsgränsen.

I en timme står sig prognosen.

Sedan handlar allt om sverigedemokraterna.

Hur fungerar en flerpartiregering i minoritet? Vad säger miljöpartiet? Flyttar makten till riksdagen nu? Vem ska bli gruppledare – HG Wessberg, Anna Kinberg Batra eller Mikael Sandström?

Den här kvällen ska Mikael Sandström ila in och ut ur rummet där partitoppen överlägger. Anders Borg ska sitta och envetet trycka på F5 för att uppdatera valmyndighetens hemsida, och Fredrik Reinfeldt ska hålla ett tal som så till den grad lägger sordin på jublet att justitieminister Beatrice Ask framåt nattkröken ska springa runt och försöka förmå folk att stanna kvar så inte festen dör.

Dessa stackars moderater; inte ens epokskiftet ska de få fira ifred. Och värst av allt: en stökig regeringsbildning är inte enda problemet, kanske inte ens det allvarligaste. Vägen till den här vinsten har gjort moderaterna till ett annat parti, ett parti som riskerar hybris, stagnation och interna bråk.

Långt upp i trappan hörs Ulf Adelsohn. En kloss moderater har pressat sig samman runt en dator en våning ner. Något är konstigt i valmyndighetens nedbrutna rapportering från distrikten. I Oskars församling på Östermalm, det mest klassiska av moderatfästen, har partiet backat. Likadant på Lidingö och i Täby och Danderyd.

– Det är för jävligt! sammanfattar Ulf Adelsohn läget.

En sak hade varit om socialisterna gjort framsteg, men det har de ju inte. Däremot har kristdemokraterna ökat hiskeligt, liksom centerpartiet. Uppenbart på moderaternas bekostnad.

– Det är för jävligt att folk inte röstar på vad de tycker på riktigt. Jag har inte träffat en person i sommar som inte har frågat om de ska stödrösta på kristdemokraterna. Det här handlar ju om procentenheter!

Han är rolig Adelsohn; det stora problemet skulle alltså vara de bedrövliga kyrkobrödrarösterna och den handfull valkretsar där moderaterna inte längre är gigantiska utan bara jättestora.

Är inte svårigheten för moderaterna efter valet 2010 den motsatta? Att partiet har vuxit sig för stort på alliansvännernas bekostnad? Det handlar inte bara om själva resultatet, utan om hur man vann.

Var inte en av de viktigaste orsakerna till den här valsegern att det var just moderaterna som dominerade och satte agendan på hela valrörelsen – såväl oppositionens som den egna alliansens?

Ta Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen, det tal han själv brukar säga är så viktigt under valår. Han gjorde en slags stand-up-show med skämt och hån och ett ovanligt avancerat skådespel i Johan Rheborg-anda.

Under ett träd i utkanten av parken stod HG Wessberg, den ständigt khakifärgade spindeln i regeringskansliet, och Anders Borg, finansministern med det hårt åtdragna svarta skinnbältet i de lika svarta jeansen. Dessa herrar var de första att ta upp applåd när partiledaren sa att man »hållit hårt i skattepengarna när det ställdes krav«. De nickade förnöjt när Reinfeldt lovade att inte sänka några skatter 2011 utan i stället satsa pengarna på »välfärdens kärna«.

Det var som om ingen av dem såg något problem i att folkpartiet samtidigt drev krav på sänkt värnskatt, att kristdemokraterna ville pressa ner bolagsskatten och att centerpartiet lagt fram förslag på lägre restaurangmoms.

Så länge moderaternas linje låg fast var allting frid och fröjd.

I den här valrörelsen har den moderata egoboosten tillåtits sväva ut på ett sätt som de mest entusiastiska partisterna bara kunde drömma om i valet 2006.

Allra tydligast syntes den i De Geer-hallen i Norrköping, på ungdomsförbundets valupptakt i början av augusti. En kolsvart sal där den konstgjorda röken låg tung längs golvet. Två blå spotlights som enda ljuskälla på scenen och i bänkraderna 1 000 unga storögda, självförtroendepeppade moderater i förväntansfull väntan på den stora ledaren.

Konferencieren för dagen – en man i fläskkotlettfrisyr och rosa piké – skrek ut i mörkret.

– Mina damer och herrar! Sveriges nästa statsminister!

Och i nästa ögonblick flimrade stroboskopet i gång och gladtechnons feta basfrekvenser vällde över lokalen och alla tusen studsade upp och klappade händerna. Fläskkotletten på scen hetsade med knytnävar i luften och alla skrek och jublade och höjde armarna i takt i skyn och den som mot förmodan aldrig fått åka till Ibiza skulle inte behöva betala biljett.

I detta till valupptakt förklädda stureplansparty gled Fredrik Reinfeldt in, omringad av livvakter och med myggmikrofonen fäst på höger kind. Han – som inför valet 2006 sagt sig ogilla mörka, trånga stökiga lokaler med hög musik och berusade människor – höjde handen som hälsning till dessa på partilojalitet och stordådsdrömmar rusiga ungdomar. De jublade när han sa »nya moderaterna« och de vrålade av lycka när han, som något slags svar på journalisternas spekulationer om förhandlingarna inför alliansens valmanifest, ropade:

– Det finns ingen större politikersjuka än att lova mer än man kan hålla.

Referensen till Björklunds, Olofssons och Hägglunds spendervilja var uppenbar.

Moderaternas dominans och defensiva taktik – som i stort sett gick ut på att mala ner motståndaren, visa hur ansvarsfulla de själva varit och ligga lågt – drabbade heller inte bara oppositionen utan också – avsiktligt eller oavsiktligt – de borgerliga småpartierna.

Det var den sortens kampanj som socialdemokraterna brukar köra efter två mandatperioder vid makten. En valrörelse som handlar om att gömma de ministrar som är i hårdast blåsväder – läs Littorin och Husmark–Pehrsson – och betona det osäkra i att byta regering. Moderaterna lade i det här valet – för att låna ett av centerpartisten Roger Tiefensees favorituttryck – »en våtvarm filt« över hela debatten.

Ulf Adelsohn kan förstås stå där på valvakan på Clarion Hotel vid Norra Bantorget i Stockholm och sura över stödrösterna, men det är inte där problemet för den kommande mandatperioden ligger.

Problemet syns på tv-skärmarna som visar Maud Olofssons tacktal till det centerparti som siktade på minst 10 procent men backade till 6,6. Hon skrattar och ler. Beskriver inte med ett ord vilket nederlag hennes parti lidit. Hon, som med största säkerhet petas från posten som vice statsminister och dessutom kan utmanas om partiledarskapet, hör uppenbarligen klagomålen från golvet. Också bland kristdemokraterna finns en frustration över svårigheten att nå ut med budskapen och då ska vi inte ens tala om folkpartiet – det borgerliga lillebrorskomplexet personifierat.

Detta är den första utmaning som Fredrik Reinfeldt har byggt in i sin valseger. Vägen till återval gick genom borgerlig kannibalism, och det har blivit allt tydligare att moderaterna i praktiken utgör landets största parti. Kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet fungerar i dag – lite tillspetsat – mer som intresseorganisationer inom Partiet. Ungefär som en gång Broderskapsrörelsen, s-kvinnor och SSU i socialdemokratin.

Ska moderaterna bli det storvulna jätteparti som socialdemokratin visat fungerar så dåligt hos de svenska väljarna?

Klockan har hunnit bli tre minuter i tolv när de stegar ut från rummet på övre våningen – Borg, Schlingmann, Carlsson, Ask, Eklund, Sandström – och rusar ner för första delen av trappan där Anders Borg plötsligt inser att de inte behöver stressa, stannar upp och säger:
– Inte bråttom nu, det är bättre att han får vänta.

Han, det är Fredrik Reinfeldt. Han går bakvägen till bankettsalen för att hålla det svåra talet om segern som burit med sig så många svårigheter. Borg och de andra har hunnit tränga sig fram till scenkanten när partiledaren går på och möts av applåder och små blå moderatflaggor i skyn. Det är ett kort tacktal. Han hinner nämna det viktigaste: förlusten 2002 och förnyelsen.

– Till dem som säger att ingenting har hänt i svensk politik – titta en gång till! Det var jag som tillsammans med många andra tog emot ett valresultat 2002. Då var moderaterna på 15 procent och socialdemokraterna på 40.

De riktigt gamla i publiken kan dra sig till minnes 1968. När allt hade känts så bra ute på torgen och man tagit ut segern i förskott men kallduschat in på 12,9 procent. De medelålders vet hur det var 1985, då partiet legat över 30 procent i mätningar men överraskande backat på valnatten till 21,1 procent.

Det där är historiska förluster.

Men alla – ja, alla i partiets nuvarande ledande skikt – bär fortfarande i dag bilden av katastrofen 2002 på sina näthinnor. 15,2 procent, uppbrott och kaos, startpunkten för de nya moderaterna, själva orsaken till att Fredrik Reinfeldt står däruppe.

– Vi sa, fortsätter han, att vi gick till val som nya moderaterna. Vi skulle regera Sverige som nya moderaterna och det har vi gjort. Vår förnyelse har fortsatt.

Har den det? Är inte just det en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den här valrörelsen; att den borgerliga alliansen i princip gick till val på samma politik som 2006? Var inte ett av skälen till vinsten att socialdemokraternas jobbpolitik enligt väljarna var så kass – inte att den borgerliga nödvändigtvis var så bra?

När det var tretton dagar kvar till val anlände Fredrik Reinfeldt till Jakobsbergs centrum, ett vindpinat torg inringat av höga, slitna betonghus. Löven på parkträden hade börjat gå från grönt till orange och utanför moderaternas vita valstuga hade ett gäng tonårskillar och några pensionärer med rullatorer parkerat sig.

De applåderade när han steg ut ur bilen.

Reinfeldt höll inget tal. Han lät villigt medborgarna bilda klunga runt honom och ställa sina frågor. Kärnkraften, personvalet, garantipensionerna, äldrevården, trängselskatten. Lugnt och tålmodigt lyssnade han och svarade. Aldrig polemik, alltid hundögonen.

Så småningom levererade också en journalist ett spörsmål: Var det ändå inte lite osäkert att rösta fram en borgerlig regering i två mandatperioder? Nej, svarade Reinfeldt.

– Vi har markerat väldigt tydligt, att väldigt mycket av de reformer vi vill se på plats gjorde vi nu under våra första fyra år. Jag ser fram emot att vårda och utveckla en hel del av de reformerna.

Trots att arbetslösheten låg på nivåer som Fredrik Reinfeldt kallat massarbetslöshet i valet 2006, fortsatte han och Anders Borg med i grunden samma arbetsmarknadspolitik som tidigare. De adderade lite utbildningsinsatser, men den där konstanta omvärderingen som nymoderaterna talat så mycket om utgjorde faktiskt ingen central del i valrörelsen 2010. Det var egentligen samma sakfrågor och samma svar som i valet 2006.

Längst fram vid scenen gråter några muf-tjejer, där bak i bankettsalen står de fortfarande med armarna i kors; de tycker partiledaren är för allvarlig, skit i sverigedemokraterna, vi har vunnit, lighten up!

– Är det någonting, säger Fredrik Reinfeldt, som svenska folket har sagt i kväll så är det att de har bejakat vår arbetslinje.

Det låter helt självklart; men det han säger är ju att väljarna har gillat förnyelsen från tiden före förra valet.

Den första regeringen som Reinfeldt bildade intog Rosenbad med ett färskt program som sakta fått ta form i riksdagskansliets skyddade vrår. Den andra regeringen tillträder utan detta lager av nya idéer. Frågan är om ständig förnyelse verkligen är en del av de nya moderaternas identitet efter valet 2010.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har kompromissat om mycket i den här valrörelsen men sällan om jobbskatteavdragen. Arbetslinjen har fungerat som röstmagnet och som stimulansåtgärd för ekonomin i stort, men särskilt många jobb tycks den inte ha gett. Vad händer om den politiken inte lyckas få fram en massa arbetstillfällen till valet 2014 heller? Vågar det moderaterna som vunnit två val i rad ompröva själva kungstanken? Orkar de det?

Detta är den andra utmaning som moderaternas valseger skapat. När alla varit upptagna med att regera och vinna val har utvecklingen av policy blivit lidande.

Ska moderaterna upprepa misstaget från Göran Perssons senare mandatperioder, att fastna i gårdagens lösningar när verkligheten ställer nya krav?

Sedan dör festen. Det är mycket märkligt; detta parti som inte varit så oerhört stort sedan kosackvalet och som formligen krossat sin ärkefiende, detta parti som dessutom aldrig haft rykte om sig att missa ett tillfälle till party. Långsamt tunnas det ut på bankettgolvet, trots parti­sekreterare Per Schlingmanns erbjudande om ett glas finansierat av partiet.

Bland barens upphällda champagneglas har Michael Storåkers följaktligen gott om utrymme. Han, ordförande för reklambyråjätten Storåkers McCann, är en av de där ganska okända människorna bakom framgången. Han har utformat mycket av kampanjen tillsammans med partisekreteraren, och levererar för sin del en rak och vacker putsad förklaring.

– Ledarskapsfrågan var central och blev dessutom allt viktigare under året. När förtroendet för Sahlin var exceptionellt lågt och förtroendet för Reinfeldt och Borg exceptionellt högt vann alliansen. Det här är ett av de tydligaste personvalen vi har haft i Sverige.

Person alltså, inte politik.

Genomgående har detta – med gott stöd i mätningar – varit det ledande svaret på vad valrörelsen 2010 handlade om. Men var det verkligen Fredrik Reinfeldt som segrade? Var det inte Anders Borg som vann detta val i finanskrisens spår?

När det bara var en vecka kvar till valdagen skulle partiledaren gästa TV4:s morgonsoffa. Uppdraget var enkelt – ta med en vän. Fredrik Reinfelt tog med Anders Borg. Inslaget blev mycket vackert med Annika Jankell som utfrågare, myspysigt och snyggt ljussatt och nästan homoerotiskt när de manligt försiktiga lovorden delades ut.

– Lugn och rätt snäll, sa Borg om Reinfeldt.

– Passionerad och engagerad, sa Reinfeldt om Borg.

Detta radarpar som enligt statsministern »mitt i livet i flera år haft ett gemensamt projekt« och delar »ett nära och varmt umgänge«, detta par vann ju valet.

Den enklaste, men kanske också sannaste bilden av moderaternas seger över socialdemokraterna får man när man placerar kurvorna över opinionsutvecklingen bredvid dem över den ekonomiska. När finanskrisen slog till gick den borgerliga alliansen om de rödgröna, när tiderna ljusnade vände allt tillbaka och när europroblemen lamslog Europa på våren 2010 gick de borgerliga om igen.

I morgonsoffan försökte Annika Jankell reda ut arbetsfördelningen mellan de två genom den raka frågan om det inte var Anders Borg som var konstruktören och Reinfeldt den som bara förde ut budskapet. Finansministern log och höll förstås god ton och lindade in kärnmeningen i många »om« och »men«, men kom till slut fram till:

– Jag är i och för sig ofta ansvarig för att hitta på lösningarna.

Det om något var falsk blygsamhet – Borg är konstruktören av den opinionsvinnande politiken. Han körde samma vals som på Stockholms central, fredagen före valet. När han skulle förtidsrösta och stegade in där med sina patenterade älgkliv inspirerade av John Cleese.

Han passerade utrymmet som socialdemokraterna hyrt och där Ylva Johansson envist upprepade budskapet om att »pengar till fler lärare måste vara viktigare än sänkta skatter«. Han röstade i lugn och ro och bröt mot vallagen genom att låta sig intervjuas på den tillfälliga vallokalens utrymme, och därefter angav han förklaringen till att hans parti skulle segra två dagar senare.

– Vi har ju haft en solid tyngd från den ekonomiska politiken och den har gradvis malt ner de rödgröna.

Den här morgonen hade han läst nya numret av Economist och därför passade han på att rabbla lite arbetslöshetsstatistik som han snappat upp där. Kvällen innan, på torsdagen, hade han suttit själv i sin lägenhet i Stockholm och tittat på partiledardebatten i TV4, hört kollegorna dra fram hans kort om 20 miljarders budgethål i det rödgröna manifestet. De här dagarna inledde moderaterna sin spurtkampanj och på partiets hemsida angav man fem skäl till att rösta på partiet. Det första löd: »Du kan lita på Anders Borg.«

Det var kanske inte arbetslinjen så mycket som finansministerns detaljrika och expertlika uppsyn som vann valet.

Åtminstone Bo Lundgren gläds på riktigt åt vinsten. Han, som partikamraterna kallar kolerisk, ler valvakans bredaste leende när han minglar sig fram bland silverryggar och blonda hårsvall. Denne man, för kvällen med röd slips och välkammad snedlugg, som anställde Anders Borg till moderaternas riksdagskansli i den nymoderata tideräkningens begynnelse, men som i den här valrörelsen valde »Notting Hill« med barnen före slutdebatten. Han svarar vänligt när journalister frågar att han tror att valet avgjordes i våras »när socialdemokraterna tappade greppet efter krisen«.

Alltså: Anders Borgs styrka jämfört med Thomas Östros.

Kanske är detta egentligen den största förändringen mellan den borgerliga valsegern 2006 och den 2010. För fyra år sedan var Borg en anonym tjänsteman, nu är han ett dragplåster. På sikt riskerar det att leda till problem.

Där moderaterna 2006 var ett parti som lyfte fram allianskollegorna och saknade en stark person med makt över pengarna har partiet i dag inte bara den självklara alliansledaren utan också en av de mest populära politikerna överhuvudtaget.

Den första svårigheten är att få det personliga samarbetet att fortsätta fungera. Från den innersta krets som inledde de gamla moderaternas väg mot den nya är det bara Borg och Reinfeldt kvar nu. Odenberg är borta, Schenström likaså, och Littorin. En andra mandatperiod – med svårare parlamentariskt läge, surare allianskollegor och med avsaknad av ny politik – ställer ännu högre krav på dessa två än tidigare. Den andra mandatperioden kan bli tuff.

Det andra problemet är att politiken sällan har lätt för att skilja vänner från fiender. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg basar över var sitt maktcentrum nu, och regeringsarbete och ansvar sliter. Allvarliga konflikter har uppstått mellan ännu såtare vänner.

Fredrik Reinfeldt har varit partiledare för moderaterna i sju år, och vid valet 2014 har han passerat det som nuförtiden brukar betraktas som bäst före datum – tio år. Som han själv uttrycker det så är det svårt att som toppolitiker »hålla sig frisk och vara samma person, och det tror jag, det gör man inte hur länge som helst, det är nära nog omänskligt, skulle jag säga«.

Anders Borgs ambitioner är höljda i dunkel, men bland moderater på valvakegolvet betraktas han som given kandidat när Reinfeldt behöver ersättas.

Direkt efter valsegern framstår egentligen scenariet som orimligt, men icke desto mindre utgör det en stor skillnad på moderaterna 2006 och moderaterna 2010. Nu styrs inte moderaterna av en person, utan två.

Det är den tredje utmaningen som moderaterna har byggt in på sin väg mot den historiska andra mandatperioden.

Ska Fredrik Reinfeldt göra om Göran Perssons misstag och kyla ner relationerna till sin mångåriga högra hand och finansminister?

Från tv-skärmen där på Clarion Hotel ser moderaterna Janne Josefsson bulldoghetsa askgrå socialdemokrater. Förra SSU-ordföranden Mikael Damberg dyker upp i bild, glåmig och med tomma ögon. Bankettgolvet vrålar i ett förlösande hånskratt.

Vilka risker segern än för med sig; detta är triumfen. Från en klunga ungdomsförbundare hörs ett taktfast handklappande skrål: »Vem vill vara sosse nu? Det vill ingen alls! Det vill ingen alls!«