I huvudstaden Damaskus, omkring 25 mil sydöst från Tartus, har våldet ökat dramatiskt sedan det ryska styrkebeskedet i början av januari. Allt fler bedömare talar nu om det snart årslånga upproret i Syrien som ett regelrätt inbördeskrig. Den splittrade men växande oppositionen, en brokig skara bestående av desertörer från säkerhetsstyrkorna (Syriska fria armén, FSA), exilpolitiker i Paris (Syriens nationella råd, SNC) och uppgivna medborgare, möter i allt större utsträckning regimens »järnnävar« med vapen.

De våldsamma sammandrabbningarna mellan militär och demonstranter har nu nått Damaskus förstäder. Under förra veckoslutet dödades omkring 300 människor i nya oroligheter. Och för en dryg vecka sedan samlades 150 000 människor i Douma för en av de största manifestationerna mot president Bashar al-Assad sedan upproret inleddes. Om våldet trappas upp riskerar underliggande etniska och religiösa spänningar att öka ytterligare. Inte minst mellan minoriteten alawiter, som al-Assad tillhör, och majoriteten sunnimuslimer.

Efter månader av fruktlös observation avbröt Arabförbundet förra helgen sin verksamhet i Syrien. Förbundet uppmanar nu al-Assad att avgå. I veckan försökte det bolla över ansvaret för den infekterade konflikten till FN:s säkerhetsråd.

Men en handlingskraftig diplomatisk lösning på konflikten i Syrien verkar vara avlägsen, trots veckans maratonförhandling i säkerhetsrådet.

Den »arabiska planen«, arabländernas resolutionsförslag med krav på att al-Assads regim måste dra tillbaka trupper från befolkade områden, frige politiska fångar och inleda dialog med oppositionen, har mött hårdnackat motstånd. Dels av Kina – som enkelt uttryckt inte tycker att något land bör lägga sig i ett annat lands interna angelägenheter – men framför allt av Ryssland.

– Rysslands agerande är avgörande. Utan Rysslands blockering av säkerhetsrådet hade regimens dagar varit räknade, säger Kristian Gerner, Rysslandskännare och professor i historia vid Lunds universitet.

– Ryssland är nästan det enda stöd Assad-regimen har kvar. Oppositionen vet det. Demonstranterna har bränt ryska flaggor för att visa sitt missnöje med att Kreml håller den syriska regimen om ryggen, säger Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Men vad handlar då Rysslands envisa hållning i Syrien-frågan om?

Historia, bland annat. Under konflikter som Suezkrisen 1956 och sexdagarskriget 1967 upprättades den spänningsyta mellan å ena sidan USA och Israel, å andra sidan Sovjetunionen och arabstaterna, som har kommit att prägla Mellanöstern sedan dess. Det politiska, militära och säkerhetspolitiska samarbete som grundlades under kalla kriget skapade mönster och vänskapsband som är högst levande än i dag.

– Det finns en lång historisk relation mellan Ryssland och Syrien. Många äldre syrier utbildade sig i Sovjetunionen och det finns flera kopplingar, bland annat ekonomiska, mellan länderna, säger Leif Stenberg, föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Den arabiska våren 2011 har hyllats unisont av västmakterna. Men i Ryssland har tongångarna varit annorlunda. Koalitionen som anföll Libyen och avsatte Muammar Khadaffi ledde indirekt till att USA och Nato flyttade fram sina positioner på den internationella arenan. Ryssland förlorade inflytande – och är livrädda för att förlora ännu mer. Detta är avgörande.

– I Ryssland ses även de så kallade färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan 2003–2005 som uttryck för västs strävan efter att utöka sitt inflytande på Rysslands bekostnad. Det handlar om rena regimöverlevnadsaspekter, egentligen, säger Jakob Hedenskog.

Rysslands hållning i Syrienfrågan handlar först och främst om utrikespolitik. Det är visserligen ett välkänt faktum att ryska politiker vinner röster på antiamerikanism – och att avspänning är något man ägnar sig åt i mellanvalsperioder.

Men luttrade experter muttrar att det stundande presidentvalet ändå är avgjort i förtid. Det här handlar om något större – identitet.

– Putin drömmer om en sovjetisk supermaktsroll och spelet i Mellanöstern är en viktig del av det. Jag brukar jämföra Putin som machokille med Mussolini. Båda poserar som muskelknuttar, båda vill återupprätta ett gammalt imperium. Genom att kritisera USA framstår Putin som en stark ledare, det bekräftar identiteten som han eftersöker, säger Kristian Gerner.

Identiteten konkretiseras i realpolitik. Syrien har en viktig strategisk position i östra Medelhavet. Och al-Assads regim har för vana att köpa en väldig massa vapen av Ryssland. Enligt den Moskva-baserade tankesmedjan Cast står Syrien, ett land med 22 miljoner invånare på en yta motsvarande halva Finland, för sju procent av den ryska vapenexporten. Värdet av exporten till Syrien uppskattades till 4,9 miljarder kronor år 2010.

Hittills har Bashar al-Assad lyckats klamra sig fast vid makten. Det handlar inte minst om den »täta väv«, den struktur, som etablerats mellan de politiska ledarna, näringslivets toppar och den övre medelklassen i Syrien.

Kreml verkar ha goda förhoppningar om att al-Assad får sitta kvar vid makten ett tag till. Arbetet med att utöka och modernisera den gamla marinbasen utanför Tartus, vilket återupptogs för några år sedan, fortskrider som om ingenting vore ruttet i den syriska staten.

Fakta | Eskalerande våld

Våldet i Syrien har eskalerat senaste veckan. De blodiga sammandrabbningarna mellan regimen och den alltmer militariserade oppositionen har nu nått huvudstaden Damaskus förstäder. I veckan dödades minst 300 personer – allt fler bedömare talar nu om konflikten som ett regelrätt inbördeskrig. Det folkliga upproret i Syrien inleddes i mars 2011.

– Bostaden tillhörde en gång i tiden en läkare. Det här var mottagningsrummet. Sedan blev den en kommunalka. Nu är den min, säger han.

Minst fyra meter i tak. Stora fönster. En solid kommod med glasdörrar. På soffbordet ett konstverk som liknar ett kvinnligt könsorgan. Av någon anledning passar det mycket väl in i den borgerliga miljön – Jerofejev själv är en älskvärd person som ofta använder svordomar och könsord i sina böcker.

Genom de enorma fönstren silas Moskvas märkliga skymningsljus, skapat av obegränsade mängder avgaser och ett ständigt artificiellt ljus från hundratusentals gatulyktor, reklamskyltar och Mercedesbilar.

Jerofejev förnekar inte att han är privilegierad. Han är son till den högt uppsatta Sovjetdiplomaten Vladimir Jerofejev, som bland annat fungerade som Alexandra Kollontajs högra hand då hon var ambassadör i Stockholm under andra världskriget. Därefter fick fadern en hög post i Paris, staden där Viktor har vuxit upp. Familjen levde den sovjetiska överklassens skyddade och bekväma liv. Egen chaufför. Säker inkomst. Bostad.

Allt krossades då sonen Viktor började skriva dissidentlitteratur.

Sovjetledningen ställde den unge Jerofejev inför ett val: antingen gör du offentligt bot och bättring eller också får din far sparken.

– Pappa sa: »Det räcker med ett politiskt lik i familjen.« Det var allt. Jag behövde inte sluta skriva. Han offrade sig.

Viktor Jerofejev – författaren, rabulisten och tv-personligheten – dricker te ur en liten blåmålad tekopp i tunt porslin. Det är inte första gången han talar om sin far, ändå är han märkbart rörd.

– Pappa befriade mig. Han bevisade att anständiga människor finns överallt. De kan till och med arbeta i ett förfärligt system – fullt medvetna om att systemet en dag kan vända sig emot dem.

Det här, säger Jerofejev, är den ryska paradoxen. Den som västvärlden inte kan begripa. Att mänsklig anständighet kan ta sig många olika uttryck. Att den som tvingas vara en del av systemet fortfarande kan vara en människa.

– I västvärlden tror ni att individen är svagare än systemet och att Ryssland är ett exempel på detta. I själva verket är det tvärtom. Det är människan som är starkare och den saken har bevisats många gånger i Ryssland.

Det vore frestande att kalla Viktor Jerofejev en dissident, en av den ryska oppositionens frontfigurer. Så brukar vi beskriva personer i Ryssland som inte accepterar Putinregimen och vägrar vara rädda för den.Men i likhet med många andra oppositionella är Jerofejev ett slags enmansföretag. En egen röst som talar på sin egen scen.

I Ryssland finns det ingen gemensam scen där det offentliga samtalet förs, det finns hundratals. Det finns ingen enda samhällsfråga som är på allas läppar, det finns tusentals och alla debatteras i de egna kretsarna. Ryssland är tillräckligt stort för att tillåta ett stort antal totalt autonoma kretsar att verka. Det gör samhället diversifierat och svårt att greppa.

Ta till exempel det här med den ryska oppositionen.

Det sägs ofta att den ryska oppositionen är maktlös och svag. Hur ska man annars förstå att Vladimir Putin under sitt dryga decennium som härskare ständigt har stärkt sin makt?

Det är sant att oppositionen saknar politiskt inflytande. Det har blivit speciellt tydlig nu under kampanjen för parlamentsvalet. Flera oppositionspartier tillåts inte att delta i valet alls. De som har klarat sig igenom de byråkratiska procedurerna är så gott som osynliga i valkampanjen. Alla de stora riksomfattande tv-kanalerna är statligt kontrollerade och kör kväll efter kväll ut en förutsägbar kavalkad med Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin som träffar pensionärer, besöker fabriker och inspekterar sjukhus.

Samtidigt blir det korrupta och ihåliga maktpartiet Enade Ryssland alltmer impopulärt. Just nu borde det egentligen vara ett gyllene tillfälle för oppositionen. Problemet är att motståndarna inte förmår att dra nytta av det eftersom de inte samarbetar utan bråkar med varandra. Den ryska oppositionen består, kan man säga, framför allt av personligheter.

De mest framträdande politikerna är Boris Nemtsov, Garri Kasparov, Eduard Limonov och Vladimir Ryzjkov. Andra profiler är människorättsaktivister som Ljudmila Aleksejeva. Och publicister, till exempel Julija Latynina och Arkadij Babtjenko.

Nya röster på scenen är bloggarna, av vilka den mest synliga är Alexander Navalnyj som tidigare var aktivist i det liberala partiet Jabloko. Nuförtiden skriver han en stormpopulär antikorruptionsblogg där han upprepade gånger har avslöjat Putinregimen. På ett för den ryska oppositionen mycket typiskt sätt är Navalnyj en oberäknelig person som också flirtar med högerextremisterna och för en månad sedan deltog i nationalistdemonstrationen Ryska marschen.

Det finns också en grupp ryska författare och publicister som nyligen har bildat en proteströrelse inför valet vid namn »Nach-nach«. De uppmanar väljarna att skriva »jag röstar mot alla« på valsedeln. Gruppen leds av författaren Dmitrij Bykov och humoristen Viktor Sjenderovitj, som har en egen talkshow på Radio Echo Moskvy – en radiokanal som ägs av det statliga gasbolaget Gazprom. Trots detta är Echo Moskvy en av dissidenternas viktigaste arenor. En sådan inkonsekvens är ett mycket bra exempel på hur det ryska samhället ofta fungerar.

– Makten vill ha oss kvar. De måste ju få veta vad som egentligen sker i samhället, säger Echo Moskvys chefredaktör Alexej Venediktov.

Så man kan säga att det visst finns en opposition. Den är omfattande och tillgänglig för alla på nätet, på teaterscenen, i etern. Men den har ingen samlande funktion.

Snarare utgör den ett slags andningshål för dem som känner att de ibland måste få luft under Putinregimens våta filt. För den här oppositionen har dumavalet i grund och botten inte så stor betydelse. Den skapande verksamheten, samtalet, rösterna fortsätter helt oberoende av politiska processer.

Och i den här brokiga, högljudda och bångstyriga kören som ständigt buar ut Kremlmaskineriet sticker Viktor Jerofejev ut. Kanske inte i kraft av en dirigent, men av en strålande solist.

Viktor Jerofejevs position är motsägelsefull. Han är ett rött skynke för den intellektuella elit som han själv är född i eftersom han ständigt kritiserar och häcklar den. Han har dragits inför rätta flera gånger för att ha förolämpat den ryska kulturen. Hans rabulistiska och ofta hejdlöst roliga texter gör konservativa rasande eftersom de inte tar någonting på allvar – inte kyrkan, Gud eller Rysslands mäktiga historia.

Dessutom irriterar Jerofejev etablissemanget med sin egen person. Han började en gång som litteraturkritiker och har doktorerat på Dostojevski, men gillar glamour och är inte främmande för det ytliga. Han rör sig gärna med ryska tv-stjärnor som Xenija Sobtjak och trivs som fisken i vattnet i rampljuset.

– Viktor är en playboy och stolt över att vara det. I Ryssland ska författare vara allvarliga och seriösa. Viktor bryr sig inte om sådana saker och det gör folk tokiga, konstaterar Jerofejevs författarkollega och goda vän Vladimir Sorokin.

Efter att ha skrivit ett flertal romaner, censurerats av Sovjetledningen, blivit ett internationellt namn och medverkat i stora europeiska och amerikanska tidningar blev Jerofejev hyllad tv-personlighet. Hans talkshow »Apokrif« har utgjort just den sortens andningshål den ryska oppositionen lever på. Hans bitskhet har gett honom supportrar och programmet var populärt hos den ryska intelligentia som Jerofejev älskar att gissla. Jerofejev bjöd in författare, konstnärer och kändisar, blandade högt och lågt, diskuterade litteratur, demokrati och humanism. Programmet har sänts regelbundet sedan 1998 på tv-kanalen Kultura.

Men nyligen drogs det in. Enligt Jerofejev själv just eftersom det är val på gång.

– De blir alltid extra nervösa i Kreml när det är dumaval, säger han i sin storslagna lägenhet.

Det grämer honom. Men han ger inte upp.

– Jag hoppas att vi hittar någon annan distributionskanal för programmet, kanske nätkanalen Dozjd.

Det gäller att komma vidare. Att inte fastna. Att hitta en väg runt svårigheterna. På det sättet överlever de ryska oliktänkarna, genom att sicksacka sig fram i ett samhälle som inte är demokratiskt men heller inte totalitärt.

Trots rättsprocesser och offentlig smutskastning har Jerofejev aldrig råkat verkligt illa ut – hittills. Han balanserar på en slak lina. Det är inte bara Kreml som kan slå tillbaka, det är också allehanda självutnämnda försvarare av Rysslands ära. Till exempel den fascistoida ungdomsorganisationen Nasji och andra nationalistorganisationer som har gjort sig kända för att hota och ibland fysiskt misshandla dem som vågar förolämpa Rysslands ära.

Enligt Jerofejev är det en miljö som ryska författare alltid har fått leva med – och blomstrat i.

– Ryssland är ett ställe där man experimenterar med människor. Det går inte att leva i det här landet utan att ens mänskliga kvaliteter hela tiden utsätts för prövning, säger han.

–Och den ryska litteraturen reagerar på detta. Som författare har man en unik möjlighet att borra sig in i mänskligheten, att omfatta den i hela dess djup. Det kan man inte göra på samma sätt i väst, där ni har en massa sociala avtal och ett välordnat, komfortabelt samhälle. På grund av detta lär ni er mycket mindre om det mänskliga i västvärlden.

Av den här anledningen är det i Ryssland som han vill verka, i Ryssland och ingen annanstans. Trots att han i grund och botten ser sig som en europé.

– Jag förstår inte hur det är möjligt att verka som författare i till exempel Sverige. Vad kan svenska författare ha att skriva om?

Samtidigt är han inte det minsta intresserad av att idealisera Ryssland.

– Ryssland är ett grymt samhälle därför att våra ledare har fastnat i den ryska sagans värld. Härskaren är allsmäktig, folket hjälplöst – tills det anar sig till en svaghet hos den som styr. Då hugger de honom i strupen. Det är därför våra ledare aldrig vill släppa makten ifrån sig. Vi lever i en arkaisk anarki och just nu ser jag inga tecken på förändring. Vi har fastnat i vårt mönster och klarar inte av att bryta oss loss.

Det positiva, enligt Jerofejev, är att friheten i dagens Ryssland trots allt är på en helt annan nivå än någonsin tidigare.

– Sovjetsamhället var fullständigt motbjudande i sin tarvlighet och sin kontrollfixering. Samhället kontrollerade till och med medborgarnas privatliv. Det slipper vi nu. Putinregimen är otrevlig men samtidigt måste man se nyktert på den. Faktum är att Putin är liberalare än 80 procent av ryssarna. Många skulle vilja ha en betydligt grymmare ledare. Om Putin ersätts av en sådan person som majoriteten av de ryska väljarna vill ha får jag stora problem.

Fakta | Krävs 7 procent

Ryska parlamentsvalet den 4 december. Det krävs minst 7 procent för att komma in i parlamentet duman.

•Mot seger: Enade Ryssland, Putins regerande parti (60 %, 315 av 450 platser i senaste valet). Prognos i år enligt Levadainstitutet: 252 platser, senaste opinionsmätning 53 %.
•Utmanare: Liberaldemokraterna, leds av ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij (7–10 %). Kommunistpartiet, leds av Gennadij Ziuganov (15–20 %).
•Hindras från att ställa upp av tekniska skäl: Parnas, som leds av tio regimkritikern Boris Nemtsov.

Tidigare tillverkades det mesta av bensinen i svenska tankar av råolja från Nordsjön, men nu är det »nog ganska nära 50–50« med Ryssland. Det är budskapet från Ulf Svahn. Han är vd för branschföreningen, som nyligen tog hänsyn till förnybara bränslen i namnet och numera heter Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet.

Det var länge sedan den svenska bensinen kom från Mellanöstern. 2001 är det senaste året då Saudiarabien syns i Statistiska centralbyråns statistik för olje-importen. Kuwait har ingen notering alls i den statistik som går tillbaka till 1995.

Men varken statistikmyndigheten, branschföreningen eller någon annan vet exakt varifrån bensinen kommer. Ulf Svahn säger att ingen myndighet kräver att företagen ska hålla reda på strömmarna, och företagen själva har inget intresse. För dem är det bensin. Så länge bensinen uppfyller EU:s och Sveriges krav på olika kvaliteter så spelar det ingen roll varifrån den har kommit.

För dem som, mot bakgrund av vad som händer politiskt i världen, vill – eller vill undvika att – handla bensin från ett visst landområde, är alltså möjligheterna små.

Det enklaste sättet att tänka sig bensinmarknaden är att betrakta Sveriges lager som en enda stor tank. Alla bolag häller sin bensin i tanken och alla hämtar ur tanken och kör ut till sina mackar.

Tanken består i verkligheten av depåer runt om i Sverige. Förr hade bolagen sina egna depåer, men nu samarbetar de. Preem, som tidigare hette OK Petroleum, hade omkring 25 depåer på 1980-talet. Nu har bolaget bara sex. Bolagen lastar och lossar hos varandra för att spara på transporterna.

Själva bensinen är alltså inget som mack-kedjorna kan konkurrera med. I allmänhet är det samma soppa i alla pumpar och priserna är ganska lika. I stället får mackarna konkurrera med läget, öppettiderna, maten och toaletterna. Design är också viktigt.

Om man försöker reda ut varifrån de fyra stora svenska oljebolagen hämtar sin bensin, finns ändå några grova siffror.

Branschettan Statoil säljer 35 procent av bensinen i Sverige. Där ingår Jet-mackarna. Bensinen kommer från Statoils raffinaderi i Danmark som hämtar råoljan från Nordsjön. Men Statoil köper också bensin från andra raffinaderier, bland annat från bensinkonkurrenten Preems raffinaderier på västkusten, enligt uppgift till Fokus.

Näst störst är OKQ8, med 29 procent av marknaden. Bolaget köper hälften av sin bensin från det finländska oljebolaget Nestes raffinaderier i Finland, som tar 70 procent av råoljan från Ryssland. År 2003 var andelen endast 35 procent. OKQ8 säljer den finländska bensinen i östra Sverige och i Norrland. Den andra hälften kommer från Preems raffinaderier och går till mackarna i väst och syd.

St1 är trea, med 21 procent av marknaden. I den andelen ingår mackarna i Shellkedjan. Bensinen kommer från bolagets raffinaderi i Göteborg, som tidigare bar Shells namn. Råoljan kommer mest från Nordsjön, men St1 tog också in olja från Libyen tidigare i år, när den arabiska revolutionsvåren just hade kommit i gång. Men det har inget med politik att göra, enligt St1:s vd Jonas Sidenå.

Preem är minst av de stora, med 13 procent av marknaden. Men bolaget är också störst och då gäller det raffinaderierna, i Göteborg och Lysekil. Bolaget – ägt av den saudiske Mohammed al-Amoudi – svarar för 80 procent av raffinaderikapaciteten i Sverige. Hälften av Sveriges bensin kommer från Preem, uppskattar bolaget. Två tredjedelar av Preems bensin och andra produkter går på export. USA har underskott på bensin och köper från Europa.

60 procent av råoljan till Preems båda raffinaderier kommer från Ryssland, det allra mesta av resten kommer från Nordsjön.

Det blir mycket uppskattningar, men det finns i alla fall en hård siffra som visar hur flödet ökar från källorna i Ryssland. Under de första åtta månaderna i år sålde ryssarna 6,4 miljoner ton råolja till Sverige. Under motsvarande tid för två år sedan var det 4,2 miljoner ton, en ökning med hälften. Ungefär en tredjedel av råoljan blir bensin.

Importökningen beror på att Preem har börjat köpa mer från Ryssland. Preem har byggt om raffinaderiet i Lysekil för ett par miljarder kronor för att kunna använda enbart Rysslands högsvavliga olja. Raffinaderiet tar bort svavlet från oljan och säljer det till kemiindustrin. Den lågsvavliga oljan från Nordsjön behövs inte.

Det som ger avkastning på investeringen i Lysekil är att den ryska oljan kostar mindre än oljan från Nordsjön. Många raffinaderier behöver lågsvavlig olja. När utvinningen krymper i Nordsjön, stiger priset på den oljan.

Leif Nilsson, oljehandlarveteran hos Preem, förklarar det enkelt:

– Det är kombinationen pris och värde.

Inköpsbesluten bygger på hur mycket av olika petroleumprodukter som raffinaderiet kan sortera fram ur just den kvalitet av råolja som är till salu och hur mycket bolaget för tillfället kan ta betalt för produkterna. Det är det som jämförs med priset.

De kolatomer som rinner ned i bensintankarna i Sverige kommer alltså från växtplankton från de hav som låg där Sibirien och Nordsjön nu ligger. Några kolatomer kommer också från veteax i Sverige, från sockerrör i Brasilien eller från majskolvar i USA. Framöver kommer det kanske också atomer från nyfällda tallar och från slaktrester.

Allt detta blir etanol som man blandar i bensinen. Nya EU-regler gör det möjligt att fördubbla andelen etanol i vanlig bensin från 5 till 10 procent. För en sådan ökning skulle det gå åt lika mycket etanol som nu tankas i Sveriges etanolbilar.

Men det trasslar med skatten. Branschföreningens vd Ulf Svahn säger att skattereglerna skulle göra den nya etanolbensinen dyrare och därmed kommersiellt omöjlig. Han tror att skatteknuten blir löst kanske till nästa höst eller till våren 2013. Men även om det i framtiden blir mer miljövänligt i bensinblandningen, är det alltså långt till möjligheten att tanka bilen med garanterat Krav- och Rättvisemärkt bensin.

Hundra år tidigare, den 7 oktober 1849, dog författaren Edgar Allan Poe alldeles för ung. RAF-terroristen Ulrike Meinhof föddes den 7 oktober 1934. 7 oktober är också Heinrich Himmlers födelsedag. SS-chefen, kycklinguppfödaren och riddar­dyrkaren hade blivit 111 i dag om inte ett mindre riddarlikt självmord hunnit emellan.

Fox News-kommentatorn och gamla Iran/Contras-skurken Oliver North blir 68. (Fox News lanserades för övrigt den 7 oktober 1996). Och i dag fyller Rysslands premiärminister Vladimir Putin 59 år.

Putin har nu bekräftat det som alla, mot betydligt bättre vetande, hoppades inte skulle hända: han tänker återta presidentposten. Hans vikarie under de gångna fyra åren, Dmitrij Medvedev, har vänligheten att avlösa honom som premiärminister. Konstitutionen förbjuder någon att inneha presidentämbetet längre än två ämbetsperioder i rad. Tyvärr säger den inget om att ta timeout i fyra år och sedan göra comeback.

Efter en Zimbabweliknande valfars nästa år – komplett med tystade eller lojalt skränande medier, skrämseltaktik och »spontant huliganvåld« – har vi alltså att se fram emot Putin som president ända till 2020.

Det sägs ofta att Ryssland är instabilt och oförutsägbart, men det verkar mer handla om vår oförmåga att sluta tro på en förändring. Ryssland är nu snart lika statiskt och tungrott som Sovjetunionen under Brezjnev.

En annan sak som ofta hävdas är att Pakistan skulle vara världens farligaste land. Själv lutar jag nog mer åt kombinationen Kina och Ryssland, två länder som ständigt behöver uppfinna ideologiska motiv för sina eliters maktmonopol. Och ständigt är det nationalism, rasism och militärchauvinism som får fylla tomrummet efter kommunismen.

Putin gör inget åt de högerextrema gruppernas härjningar i Ryssland. Tvärtom underblåser han dem, precis som Kinas ledning gör så fort någon gammal gränstvist med Japan eller Sydkorea blossar upp. En gissning vore att den dagen det blir revolution i Kina eller Ryssland är det en ung, hemmaodlad ultrahöger som tar över.

På den internationella arenan gör Ryssland ofta gemensam sak med Kina, nu senast i fråga om att blockera hårdare åtgärder mot Syriens blodiga regim. Till denna klubb av diktakturförsvarare har sorgligt nog även demokratierna Indien, Sydafrika och Brasilien sällat sig.

När spridda skurkstater som Iran och Nordkorea mumlar om att ingen ska lägga sig i deras »nationella självbestämmande« är det få som lyssnar.

Men när BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) gemensamt markerar att man vill vrida klockan tillbaka till tider då staternas rättigheter var viktigare än individens får det kraftiga följdverkningar. Tillsammans utgör länderna ett ekonomiskt och geopolitiskt superblock. Två av dem har dessutom vetorätt i FN:s säkerhetsråd, och de tre övriga bedriver en intensiv kampanj för att bli permanenta medlemmar av församlingen. Globaliseringen har haft många effekter. En är att nya allianser uppstått som en dag kan bli omöjliga att stå emot.

Vår enda chans är att försöka slå in kilar i det nya maktblocket. Särskilt Brasilien borde gå att bända loss, möjligen Indien. Vad gäller Ryssland får vi nog vänta till tidigast 2024. Och hur ser landet då ut?

I dag är det femårsdagen av mordet på den ryska oppositionella journalisten Anna Politkovskaja. Skänk henne gärna en tanke. Hon dog den 7 oktober – på den dåvarande och blivande presidentens födelsedag.

Thomas Engström är författare och översättare.

Låt oss börja från början:

»Anna Politkovskaja är död. Funnen i hissen till sitt hem på Lesnajagatan i centrala Moskva. Skjuten i hjärtat och genom huvudet. En avrättning beställd av någon, oklart vem. I hissen fann man en Makarovpistol och fyra patronhylsor.«

Så skrev jag för exakt fem år sedan, den 7 oktober 2006.

Man har förvisso funnit den unge mannen som höll i pistolen, och i somras arresterades polisen som lär ha organiserat mordet. Men vem som beställde det vet man fortfarande inte.

Ingen tror på allvar att mordet på Anna Politkovskaja någonsin kommer att klaras upp. Alltför mäktiga ryska krafter har intresse av att hon är död. Kreml, militären, Tjetjeniens starke man Ramzan Kadyrov och även Tjetjeniens rebeller hade alla tröttnat på Anna Politkovskaja.

I flera år var hon den enda ryska journalist som hade modet att både resa till krigets Tjetjenien och att skriva om det. Hon arbetade i de ryska mödrarnas tradition, de som redan på 1980-talet samlades på ett torg i Moskva, och anklagade regeringen för att mörda deras söner. De pekade på stålkistorna som vände hem från kriget. Den gången gällde det Afghanistan.

Anna Politkovskaja var mer än en modig reporter, hon var en symbol för civilkurage. Till ett pris som få västerländska journalister är beredda att betala.

I boken »Sanningen-inget annat« (Ordfront 2010) publiceras postuma texter av Politkovskaja. Under rubriken »Vad har jag gjort mig skyldig till?«, en text som hittades i hennes dator efter mordet, skriver hon om den ryska journalistiken i allmänhet. Hon berättar om »Kovjornyj«, den klumpige clownen i den klassiska ryska cirkusen, han som mellan numren hade till uppgift att få publiken att skratta mellan de outhärdligt spännande akterna, med lindansare och tigrar:

»Nästan alla journalister som överlevt är Kovjornyj-figurer som har till uppgift att underhålla publiken och, om de måste skriva seriöst om någonting, helt enkelt berätta för alla hur underbar Maktpyramiden är i alla sina yttringar.«

I oktober 2002 kallades hon in som medlare på Dubrovkateatern i Moskva, där tjetjenska terrorister höll en publik på 700 personer som gisslan. Politkovskaja befann sig i USA, men beordrades hem av president Putin själv – han som senare skulle kalla Politkovskaja för »obetydlig«.

Det hjälpte inte. Förhandlingarna strandade snabbt, polisen stormade teatern och släppte in gas. Det var illa sörjt för eftervården av de skadade. Alla terroristerna och 140 personer

i publiken dog.

Anna Politkovskaja var rasande efteråt. Det som hänt var ett bevis för den arroganta ryska staten, hur lågt ett människoliv värderades. Hon höll Vladimir Putin personligen ansvarig för detta. Han förlät henne aldrig.

Sedan Sovjetunionens fall har mer än 200 ryska journalister mördats eller dött en oförklarad ond bråd död. Det är världsrekord. Ryssland har insett att det är dålig reklam, och dödskurvan har också sjunkit brant. I dag är det betydligt vanligare med svårt misshandlade journalister.

Som journalisten Michail Beketov, på lokalbladet Khimkinskaja Pravda. Han skrev kritiskt om att en motorväg skulle dras genom en skog. Han misshandlades med järnrör och fick svåra hjärnskador. Ingen har åtalats för detta. Däremot har Beketov själv, hjärnskadad eller ej, åtalats för förtal av den lokale borgmästaren!

I väst är Anna Politkovskaja en hjältinna, ett helgon, läst, respekterad och många gånger prisbelönad. På hemmaplan är hon inte alls lika känd. Det är ett tragiskt faktum.

Ryssar i allmänhet är alltför vana vid en arrogant makt i Kreml. Ryssar i allmänhet intresserar sig fortfarande mer för sina usla pensioner, för arbetslösheten och för det trasiga imperiets fallande prestige. Och de gillar sin Kovjornyj! Ett gott skratt i svåra tider. Det är därför Vladimir Putin sitter ganska säkert.

Varje gång vi skriver om mordet på Anna Politkovskaja är det alltför lätt att glömma allt detta. Hon skrev om enskilda människor, medan vi drar alla ryssar över en kam. Vi håller oss oinformerade om allt som inte bekräftar vår egen världsbild, vi lever med stora delar av det stora ryska riket i nattsvart medieskugga. Muren föll för mer än tjugo år sedan, men på vår sida verkar muren stå kvar. Vi i väst måste börja intressera oss mer för Rysslands affärer på alla plan, även de vardagliga.

Det är vi skyldiga Anna Politkovskaja.

***

För övrigt vill jag varmt rekommendera Marina Goldovskajas och Malcolm Dixelius film om Anna Politkovskaja: »Frihetens bittra smak«. SVT har köpt den. Håll utkik i tablåerna.

Men 2011 har diktatorns bubbla spruckit. Ryssarna har tröttnat på att subventionera Lukasjenko och höjt

priset på gasen. Handelsunderskotten skenar, industrin går i stå, landet skuldsätter sig massivt. Den vitryska rubelns konstgjort höga kurs har fått panik­devalveras i maj sedan importvaror sinat. Lukasjenko har bisarrt nog meddelat att rubeln ska devalveras och kursen släppas fri inom några veckor, oklart hur. Protester har under sommaren blossat upp igen och åter slagits ned brutalt. Sveriges främsta expert på vitrysk ekonomi,

Jesper Roine på SITE-institutet, konstaterar att Lukasjenko nu är helt beroende av pengar utifrån.

Vad gör EU åt allt detta? Bojkott? Frysta tillgångar? Stöd till oppositionen? Löfte om EU-medlemskap den dag Vitryssland blir fritt?

Vi har fryst de bankkonton Lukasjenko och hans närmaste har i EU. Men annars sitter IMF som bäst och förhandlar om ett nödlån för att rädda förtryckarna i Minsk. Valutafondens klagomål handlar främst om regimens usla ekonomiska politik. Inga ultimatum har ställts om demokrati eller pressfrihet.

Men Vitryssland är kanske inte ens det största som händer just nu i Europas hjärta. I ett land åtta gånger så stort som Libyen håller en historisk frihetsrevolution på att vändas till förtryck, utan att mötas med så mycket som en axelryckning av EU. 2004 inspirerades demokratikämpar världen över av den orangea revolutionen i Ukraina. Miljondemonstrationer stoppade den kriminellt belastade premiär­ministern Viktor Janukovitj från att fuska sig till presidentposten. EU hade ett ögonblick av fulländad »soft power« när en handfull EU-ledare reste till Kiev och utan tillstymmelse till vapenskrammel övertalade regimen att släppa makten.

Men efter fem år av käbbel bland Ukrainas demokrater vann Janukovitj i fjol knappt det nya presidentvalet. Därefter har tumskruvarna börjat dras åt. Statstelevisionen hyllar åter landets vise ledare. Journalister hotas. Lokalvalen manipulerades. Samtidigt som kriget rasade som värst i Libyen satte en ukrainsk domstol oppositionsledaren Julia Tymosjenko i häkte för mycket dubiösa anklagelser om maktmissbruk kring ett gasavtal. Som en spöklik repris av Putins nedmontering av friheten i Ryssland.

Det finns fortfarande hopp. Janukovitjs parti har kollapsat i opinionsmätningarna sedan ekonomin gått i stå. Men det är bara relevant om demokratin tillåts överleva och för det behövs tryck från EU.

I stället förpassas Ukraina till notisspalterna när eurokrisen slukar all energi. Redan före Janukovitjs återkomst gjorde EU-ledare helt klart för ukrainarna att något EU-medlemskap skulle det inte

bli under deras livstid. Övriga ekonomiska samarbeten är heller inte förankrade i krav på en ukrainsk rättsstat. Janukovitj kan nu i stället välja ett frihandelsavtal med Ryssland och Kazakstan. I ryggen har han förra årets stödpaket på 15 miljarder dollar från IMF. Och nästa år kan han stoltsera som värd för fotbolls-EM tillsammans med

Polen. De incitament som en gång fanns för Ukraina att hålla kursen mot EU-­inträde har tagits bort.

Många varnar för att ett splittrat EU, utan folkligt mandat för utrikespolitiken, blir kraftlöst inför kriser i vårt närområde. Men då har det ofta handlat om hur vi saknat USA:s militärmakt. Det kan också vara så enkelt att vi inte klarar av att hantera mer än en kris i taget.

Martin Ådahl är chef för de liberala tankesmedjan Fores.

Jurij Andrejev cyklar hem i den ljumma försommarnatten. När han somnat händer det som inte får hända. Testkörningen av reaktor 4 går överstyr och världens största kärnkraftsolycka är ett faktum.

– Jag trodde först inte det var sant. Kvällen efter åkte jag dit och såg röken och förödelsen. Jag blev livrädd. Jag jobbade kvar i tre år med att bygga sarkofagen för att täcka över reaktorn. Jag såg det som min plikt, berättar Jurij Andrejev när Fokus träffar honom på ett slitet kontor i Kiev.

Bakom högar av papper och dokument lever Jurij Andrejev fortfarande med Tjernobyl. Dag som natt. Han är ordförande för en av de många organisationer som kämpar för ersättningar för Tjernobyls offer.

En kamp som aldrig tar slut, menar han. Olyckan har inte bara fångat Jurij Andrejev. Den är som ett öppet sår i Ukraina. Nu planerar landet att bygga 22 nya reaktorer.

Energodar. Dryga 60 mil söder om Kiev är det helt andra tongångar. Här där den mäktiga floden Dnjepr närmar sig Svarta havet ligger Energodar med 60 000 invånare, hjärtat av Ukrainas kärnkraftsindustri. Resan hit är en resa från kärnkraftens sovjetiska historia präglad på människor som Jurij Andrejev. Till kärnkraftens ukrainska framtid. Och den spirar av optimism.

– Du hittar knappt en enda människa i staden som är mot kärnkraft, säger Jaroslav Kliukin, som ansvarar för alla utländska besök på Energodars kärnkraftverk, som ägs och drivs av det statliga Energoatom.

På 70-talet fanns här bara en enda lång buskageprydd sandbank. På ett par år byggdes sedan en sovjetisk »bruksort« med långa rader av grå åttavåningshus, som får det svenska miljonprogrammet att framstå som småmysigt. Här skulle arbetarna i kärnkraftverket och det stora kolkraftverk, som också skulle byggas, bo.

Staden hade inte ens ett namn från början. En tävling utlystes bland de första invånarna och en 12-årig pojke vann med »Energodar« som betyder »Energistaden«. I Energodar finns egentligen ingenting som är värt ett besök. Förutom kolkraftverket med sina 7 000 anställda och så stadens stolthet, kärnkraftverket med 11 000 anställda.

En halvmil utanför Energodars centrum tornar sex rödbruna kolosser upp sig. Det är sex reaktorer på vardera 1 000 megawatts effekt.

Det är Europas största kärnkraftverk och det tredje största i världen. Jaroslav Kliukin säger att vi är de första svenska journalisterna som varit här. Säkerhetskontrollen som möter oss är minutiös. Arlanda gånger fem.

Det första vi ser bredvid de enorma reaktorbyggnaderna är ett märkligt bevattningssystem på gräsmattorna.

Jaroslav Kliukin förklarar:

– Det brukar vara 35 grader varmt här på sommaren. Om vi inte vattnar blir det som en ökenstorm så fort det blåser.

Nu blåser det bara iskalla vindar från stäppen när vi lotsas in i reaktorbyggnad nummer sex. Det är den nyaste reaktorn, byggd 1995. De fem andra byggdes under sovjettiden på 1980-talet. Alla sex är tryckvattenreaktorer, till skillnad mot grafittekniken som användes i Tjernobyl.

I dag anser det internationella atomorganet IAEA att kärnkraftverket i Energodar håller måttet. Annat var det när Sovjetunionen föll.

Då var verket en tickande bomb. Underhållet var eftersatt och den ukrainska staten hade ont om pengar. Det fanns långt gångna planer på att stänga. Men till och med det hade varit för dyrt.

Då sträckte USA ut en hjälpande hand. USA skrev snabbt ett avtal med Ukraina om att hjälpa till ekonomiskt. Men inte utan motprestation. Ukraina förband sig att kärnkraften i landet enbart skulle användas för fredliga ändamål.

Några kärnvapen hade Ukraina varken då eller nu. När landet blev självständigt 1991 lämnade de över all kärnvapenutrustning som fanns till Ryssland. Kärnkraften, då tolv reaktorer, behöll man självklart.

Det amerikanska energidepartementet, DOE, stöttar fortfarande Energodar både med teknisk kompetens och med pengar, liksom IAEA, det internationella atomenergiorganet.

– Så fort vi ska föra bort det använda kärnbränslet och fylla på med nytt övervakas hela proceduren noggrant av IAEA, säger Sergej Maslow, chef för bränslelagringen, när han visar oss det stora utomhusområde där det använda bränslet lagras i gigantiska cementcylindrar.

Här ska det vara i minst 100 år innan det ska slutförvaras. Var är inte på något sätt bestämt.

Även om USA och Europeiska investeringsbanken gett fördelaktiga lån för Ukrainas kärnkraft har Ryssland blivit den största och viktigaste samarbetspartnern.

Sedan Viktor Janukovitj blev president förra året har Ukrainas relationer med Ryssland förbättrats. Ett långsiktigt gasavtal har skrivits på. Även ett för kärnkraften.

En stor del, 85 procent, av de 35 miljarder kronor som det kostar att bygga klart två reaktorer i kärnkraftverket i Chmelnytskyj i västra Ukraina, finansieras med ryska lån. Endast 15 procent kommer från ukrainska staten. Rosatom, ryska statens kärnkraftsbolag, har erbjudit Energoatom ett 25-årigt avtal för att köpa kärnbränsle. Om Energoatom nappar har Rosatom lovat sju miljarder kronor i rabatt. Ryssland vill även starta ett gemensamt bolag för att utvinna mer av de stora uranfyndigheter, Europas största, som finns i Ukraina.

Dagens ukrainska energipolitik är långtifrån vad den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko eftersträvade. De ville bort från ändlösa konflikter om gas och oljepriser med Ryssland. Ukraina skulle klara sin egen energiförsörjning. Men nu ska deras beslut genomföras med hjälp av storebror i öst.

– Men frågan är om ens de ryska pengarna räcker för hela utbyggnaden. Det handlar om enorma pengar, säger Sergej Maslow.

Ukraina tillhör de länder som drabbades hårdast i Europa av finanskrisen 2008. Året efter rasade bruttonationalprodukten med över 15 procent och drygt 25 procent av befolkningen lever i dag i fattigdom.

En del av dem är medlemmar i Atomarbetarförbundet, som huserar i det stora fackföreningshuset vid Maidan, frihetstorget, i hjärtat av Kiev. I en mörk korridor hittar vi till slut Vasyl Struk, ordförande för det 80 000 medlemmar starka förbundet.

Precis som de flesta ukrainare har han en koppling till Tjernobylolyckan.

Han föddes i byn Ljubljanka, en och en halv mil från Tjernobyl, och jobbade på kärnkraftverket till Lenins minne, som Tjernobylverket officiellt hette.

– Jag var där i elva år, som ingenjör. Jag var med i räddningsarbetet efter olyckan och glömmer det aldrig. Tjernobyl är ett trauma för hela det ukrainska folket. Jag vet inte hur många begravningar jag varit med på som på ett eller annat sätt hänger ihop med olyckan. Betydligt fler än antalet dop, säger han.

Efter Sovjetunionens fall har historien om Tjernobyl delvis skrivits om. Det imponerande Tjernobylmuseet i Kiev visar effektfullt med hjälp av två tidningsklipp Sovjetunionens syn. Medan New York Times förstasida pryds av katastrofrubriker finns en minimal notis i Pravda om ett tillbud i Tjernobyls kärnkraftverk, som »nu är avvärjt«.

Men fortfarande hyllas de drygt 500 000 militärer, brandmän, tekniker och andra, som var med under det flera år långa räddnings- och saneringsarbetet, som hjältar som ställde upp frivilligt för sitt land.

– Visst, vi gjorde en viktig insats. Men historieböckerna ljuger när de säger att vi ställde upp av fri vilja. Vi hade inget val, säger Vasyl Struk.

Trots att han sett baksidan av kärnkraften är han ingen motståndare. Tvärtom. Han tycker det är bra att landet ska satsa mer på kärnkraft. Han ser kolkraften som en större miljöbov.

– Vi måste ha energi. Och vad ska vi annars ha än kärnkraft? Det är dags att lägga historien åt sidan. För det fanns ett liv före Tjernobyl och nu bygger vi ett liv efter, säger han.

Vasyl Struk är långt ifrån ensam i sin kärnkraftsoptimism. Även om en majoritet av ukrainarna är negativa till kärnkraften, 67 procent enligt en undersökning av brittiska BBC för några år sedan, finns det inget kraftfullt motstånd. Miljö- och antikärnkraftsgrupperna är både ovana att driva opinion och saknar ekonomiska muskler. De organisationer som jobbar för upprättelse och ersättningar för Tjernobyls offer, som den som Jurij Andrejev representerar, är betydligt starkare och mer högljudda.

Den 26 april hålls den årliga minneshögtiden i Tjernobyl. President Viktor Janukovitj kommer sannolikt att vara där. Han har flera gånger sagt att Ukraina inte klarar sig utan den nya kärnkraften.

Men samtidigt har han enorma problem med den gamla, med Tjernobyl. Det gigantiska stålskal, 260 meter långt, 150 meter brett och 110 meter högt, som ska byggas över den havererade reaktorn för att undvika mer radioaktivt läckage, har försenats och fördyrats.

De 12 miljarder kronor en rad länder bidragit med, bland annat Sverige, räcker inte.

– Tjernobyl är fortfarande ett hot mot världen. Bygget av stålskalet för att »stänga« Tjernobyl har försenats 8,5 år och vi saknar 400 miljoner euro (ca 3,5 miljarder kronor). Vi behöver er hjälp, sa Janukovitj när han deltog på World Economic Forum i Davos i vintras.

Den 20–22 april, dagarna före 25-årsminnet av olyckan, kommer Viktor Janukovitj att återigen att ta upp faran med ett läckande Tjernobyl. Då hålls i Kiev konferensen »Säkerhet för framtiden« med fokus på Tjernobyl. Dit kommer bland andra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, och Thorbjörn Jagland, Europarådets sekreterare.

Janukovitj kommer att prata säkerhet. Men framförallt om det som krävs för att en gång för alla göra Tjernobyl så säkert det går. Pengar. Mycket pengar.

Fakta | Ukraina

Invånare: 45 miljoner.

Huvudstad: Kiev, 4,5 milj inv.

Kärnkraftens andel: Liksom Sverige får Ukraina närmare 50 procent av sin energi från kärnkraft (81,9 TWh. Sverige drygt 60 TWh).

Annan energi: Kol, 21 procent, gas, 20 procent, vatten, sju procent.

1977 Den första reaktorn invigs i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen.

1986 Olyckan i Tjernobyl.

1991 Några månader efter Ukrainas självständighet utbryter en brand i en av Tjernobyls reaktorer som då fortfarande är i drift. Reaktorn stängs och parlamentet beslutar att inga fler kärnkraftverk ska byggas.

1993 En inhemsk energikris gör att kärnkraftsbeslutet rivs upp. Nu är det öppet för nya reaktorer.

2000 Efter starka internationella påtryckningar stängs den sista reaktorn i Tjernobyl.

2006 Den orangea revolutionens radarpar Julia Timosjenko och Viktor Janukovitj beslutar att 22 nya reaktorer ska byggas fram till 2030. Huvudargumentet är att Ukraina ska slippa vara beroende av rysk gas och olja.

På många sätt är det rimligt att jämföra situationen i dagens Ryssland med Storbritannien på 70-talet när nordirländska IRA sprängde bomber i London och Birmingham. Eller de decennier när baskiska ETA gjort Madrids gator osäkra. I botten ligger etniska och religiösa motsättningar, ekonomiskt utanförskap och gamla historiska surdegar.

Av de västeuropeiska exemplen kan man lära sig att även om en tuff terror­bekämpning kan ge resultat i form av färre sprängdåd, tar det generationer att åstadkomma ett mera varaktigt lugn i konfliktområdena. Nordirland är kanske där, Baskien är det ännu inte.

Vad ska man då tro om Ryssland och dess laglösa sydgräns på Kaukasus norra sluttningar? Ja, inget pekar på att det skulle kunna gå fortare där. Den grundläggande motsättningen mellan centralmakten i Moskva och de små folk som bor längs gränsen är flera hundra år gammal. Två av de största folken, tjetjenerna och tjerkesserna, gjorde väpnat motstånd mot Tsarryssland långt in på 1800-talet. Såren efter de striderna är inte läkta. I Tjetjenien har motsättningarna förvärrats av två blodiga krig under de senaste årtiondena. Tjerkesser i exil har bestämt sig för att högtidlighålla 150-årsminnet av en tsarrysk massaker i OS-staden Sotji 2014.

Under sovjettiden var trycket mot alla nationella självständighetsyttringar hårt. Kommunistpartiet och KGB infiltrerade och avslöjade varje försök till motstånd mot centralmakten. Stalin lät efter den tyska ockupationen under andra världskriget deportera hela folkslag (bland andra tjetjenerna) för påstått samröre med ockupanterna. Men Stalin spelade också på etniska motsättningar folken emellan, något som kommit till ytan efter Sovjetunionens sönderfall, då säkerhetstjänstens kontroll minskat.

Den moderna terror som har sina rötter i norra Kaukasus tog sin början under och mellan krigen i Tjetjenien. Ofta som ren hämnd för den ryska arméns hårdföra framfart. En våg av kidnappningar blev helt enkelt ett sätt att finansiera gerillakriget. Så småningom flyttade våldet utanför Tjetjeniens gränser till grannrepublikerna Dagestan, Ingusjien och Nordossetien.

Någon islamistisk rörelse fanns knappast till att börja med. Den finländska journalisten Anna-Lena Laurén skriver i boken »I bergen finns inga herrar«, att islam egentligen har ganska svaga rötter i Kaukasus. Den har existerat i en ganska sekulariserad form med hedniska inslag sedan lång tid, avskild från fundamentalistiska rörelser i Mellanöstern.

– I dag är det mode att vara en »god muslim«, till exempel i Tjetjenien, men det är få som har någon egentlig insikt i vad islam är, säger hon till Fokus. Hos de flesta handlar det mer om att utföra religiösa riter och gå i moskén än om någon djupare tro.

Hon understryker också att självmordsbombare inte har någon hjältestatus att räkna med i det kaukasiska samhället. Precis som i väst är det en mycket liten grupp aktivister som kan tänka sig att utföra terrordåd. De bringar skam och vanära över sina familjer i de traditionsbundna kaukasiska familjerna eller klanerna.

– Självmordsbombare och grupper som tar till så extrema handlingar vittnar främst om den splittring som uppstått mellan generationer och individer i det här området. Något som i sin tur bottnar i hopplöshet och marginalisering i dagens Ryssland, menar Anna-Lena Laurén.

När man talar om den skärpta säkerhetssituationen i landet ska man därför ha klart för sig att det är betydligt värre i norra Kaukasus än i Moskva. Våldet ­mellan olika etniska grupper är ständigt närvarande, gängkriminaliteten är utbredd. Ordningsmaktens representanter lägger inte heller fingrarna emellan. Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov håller sitt land i ett järngrepp med brutala metoder, samtidigt som han är mån om att hålla sig väl med centralmakten i Moskva.

Men Kadyrov är på inget sätt någon idealisk ledare sett ur Moskvas syn­vinkel. Hans självsvåld och flirt med islam oroar landets ledare. De vill helst se sekulära personer på ledande befattningar, som kan accepteras av den lokala befolkningen och samtidigt inte växa sig så starka att de börjar trotsa centralmakten.

Problemet är bara att det är ont om personer som svarar mot den kravspecifikationen. Och chansen att de skulle komma till makten med ett populärt mandat är nästan obefintlig.

Reaktionerna bland makthavarna i Moskva upprepar den här gången ett tidigare mönster. President Putin utlovar »hämnd« för dådet, vilket allmänt uppfattas som hårdare tag från ordningsmakten och den militär som agerar i området. Men någon tydlig fiende att hämnas på finns inte. Terroristerna i Kaukasus är på samma sätt som i Västeuropa små, informella grupper. Här finns ingen stark styrande hand, vare sig från utlandet eller inom Rysslands gränser.

President Medvedev underströk allvaret i situationen genom att skjuta upp sin planerade resa till det ekonomiska toppmötet i Davos. Han satte också fingret på den verkligt ömma punkten genom att koppla bombdådet till de prestigeevenemang som Ryssland ska arrangera de närmaste åren: vinter-OS 2014 i Sotji och fotbolls-VM 2018.

Det pågår förberedelser för de här evenemangen, påpekade Dmitrij Medvedev, »inte bara bland idrottsmän, utan bland kriminella, banditer och terrorister«.

OS-staden Sotji är särskilt i fokus. Den ligger i direkt anslutning till de eftersatta och instabila smårepubliker som utgör den västra delen av norra Kaukasus. I Sotji råder i dag en febril byggaktivitet och pengar flödar i samhället. Inget av detta tycks ha kommit bergsfolken till del och det är inte överraskande om någon skulle välja kriminalitet eller i yttersta fall terrorism för att få sin del av kakan.

President Dmitrij Medvedev som en ny Peter den store? Låter kanske lite osannolikt, men innehållet i den ryske presidentens program för att »modernisera« Ryssland för onekligen tankarna till tsar Peters försök på 1700-talet att rycka landet ur en medeltida slummer. Det var Peter den store som lät bygga Sankt Petersburg som ett »fönster mot väst« för att släppa in nya idéer i landet. Nu försöker Medvedev – ett barn av samma stad – att åter locka väst att delta i en genomgripande förändring av moder Ryssland.

Den internationella finanskrisen visade hur bräcklig den ryska ekonomin är med sitt ensidiga beroende av olja och gas. Sommarens våldsamma skogsbränder har avslöjat betydande försumlighet, både från centralmakten och lokala myndigheter när det gäller att skydda landet från naturkatastrofer. Kriserna har också drabbat det ryska ledarskapet med sjunkande opinionssiffror. Med bara två år kvar till nästa presidentval är inte minst detta en signal till upp­ryckning.

I juni deklarerade president Medvedev inför landets utrikespolitiska elit att Ryssland »inte ska vara beroende av vänner eller fiender, utan styras av egenintresset«. Formuleringen har visserligen funnits med i olika skepnader sedan Sovjetunionen kollapsade, men det som väckt nytt intresse för rysk utrikespolitik är att formeln tycks ha fått ett tydligare innehåll. Ekonomiprofessorn Anders Åslund, flitig rådgivare åt ryska regeringar på 90-talet, och lika flitig kritiker av ­Putin under 2000-talet, kallar förändringen för »väldigt stor och underskattad«.

Vad är det då som har hänt? Jo, under det senaste året har Ryssland utan större åthävor skrivit under ett nytt nedrustningsavtal med USA och utfört en mycket smidig spionutväxling med samma land, förbättrat sina usla relationer med Polen, undanröjt en segdragen gränstvist med Norge i Arktis, närmat sig västländernas hållning i frågan om sanktioner mot Iran, intagit en försiktig hållning under inbördeskrisen i Kirgizistan och till synes banat vägen för ett snart inträde i världshandelsorganisationen WTO. Var för sig inte så drastiska steg, men sett som ett mönster ovanligt kreativt för att vara Ryssland.

Genom mönstret kan skönjas två huvudlinjer. Dels att släppa ståndpunkter som kostar mer än de smakar (stöd till Iran, ovänskap med Polen), dels att lösa konflikter som på sikt kan vara en god affär för Ryssland. Närmare relationer till USA (militär avspänning och färre spioner), ger förhoppningar om investeringar inom högteknologisk industri. Allt som minskar EU-ländernas misstro mot Ryssland är gynnsamt. Ryssland kommer aldrig att gilla EU som idé, men egenintresset säger att EU-länderna även på lång sikt kommer att vara Rysslands överlägset största handelspartners.

Det som avgjort är av störst betydelse för Sverige är avtalet mellan Norge och Ryssland om gränsdragningen i Barents hav. Frågan har verkat helt låst i fyra decennier, men under president Medvedevs besök i Norge i april undertecknades ett avtal där parterna gick varandra till mötes – en linje drogs mitt emellan det ryska och det norska förslaget. I Sverige gick händelsen obemärkt förbi, även om Carl Bildt kommenterade kort på sin blogg dagen efter: »Avtalet är bilateralt mellan Norge och Ryssland, men den stabilitet det bidrager till är till gagn för hela vår del av Europa.«

I det här fallet är det extremt tydligt hur egenintresset har drivit Ryssland till en kompromiss. På den ryska sidan av den nya gränsen ligger de största kända reserverna av olja och gas i landet, men Ryssland har vare sig erfarenhet eller ekonomiska resurser att starta utvinningen, som skjutits på framtiden i omgångar. Norge har både pengar och kunskap om oljeutvinning till havs, samtidigt som den norska oljan sinar. Med allt knappare tillgång på fossila råvaror räknar man på rysk sida med att priset på olja och gas ska stiga så att utvinningen i Ishavet snart blir lönsam.

Gasen behövs också för att Ryssland ska kunna klara sina åtaganden att vara en säker leverantör till Västeuropa. Utan gas från de nya fälten i Arktis får Ryssland svårt att fylla den dyrbara Nordstream-ledningen som snart står klar mellan Viborg i Finska viken och Greifswald på den tyska Östersjökusten. Enligt principen att »om det regnar på prästen så skvätter det på klockaren« innebär de nya investeringarna ett uppsving för hela Nordkalottområdet, eftersom det påskyndar en integrering över gränserna i norr mellan Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Den stora fråga som stått och stampat i stort sett sedan Sovjetunionens kollaps är Rysslands förhållande till världshandelsorganisationen WTO. En närmare integrering av Ryssland i det internationella regelverket är sannolikt den största och viktigaste faktor som kan påverka den nödvändiga moderniseringen av den ryska ekonomin, den statliga administrationen och samhället i stort.

De senaste rapporterna talar om en rysk anslutning till WTO 2012. Hittills har alla sådana optimistiska prognoser kommit på skam gång på gång. Om det lyckas nu har president Medvedev nått en betydande framgång med sin nya kurs.

Naturligtvis finns det också en under­liggande inrikespolitisk dimension. ­Manövrerar Medvedev för en andra mandatperiod som president? Är det rent av så att han utnyttjar tillfället att utmana Putin när dennes popularitet är i dalande? I så fall gör han det med sanktion från åtminstone delar av den ryska politiska och ekonomiska eliten, som likt alla ­ryska maktgrupper gärna spelar lite på alla hästar tills det är solklart vem som är bäst på att spela rollen som vår tids Peter den store.

Fakta | Ryska utmaningar

1 Klara av att vara en säker leverantör av gas till Västeuropa.

2 Att bättre hantera naturkatastrofer och kriser. Efter sommarens bränder var missnöjet stort bland det ryska folket.

3 Det krävs närmare integrering och samarbete med WTO.

4 Bättre relationer med USA och ett utvecklat samarbete med EU som handelspartner.

Det gick urdåligt och i mars genomfördes en rådgivande folkomröstning som gav lettiska regeringen sitt fulla stöd och den 21 augusti deklarerade lettiska regeringen att övergångsperioden var över och att Republiken Lettland nu var fullt självständigt. Men varför vänta med champagnen – bara att köpa nytt bubbel till 20-års-jubileet den 21 augusti 2011.

Läs också min artikel »Luttrade letter« om hur situationen är i landet inför det kommande valet.