Tjejen tvärs över kafébordet beter sig som vem som helst. Det tar emot att erkänna. När man läser den tecknade porrboken »Maran«, smockfull av grafiska sexskildringar, kroppsvätskor och en vild, bokstavligt talat otämjd natur, får man nämligen en viss uppfattning om dess upphovsman. Inte minst om man redan är bekant med Zelda, Lina Neidestams andra seriehjälte – en uppkäftig åttiotalist som slåss mot de »patriarkala väderkvarnarna«, understödd av ekande ihålig idealism.

Men i stället för en liderlig revolutionär får vi alltså träffa en kolugn, 27-årig Södertäljebo i exil, iklädd mormors gamla stickade tröja och på tillfällig flykt från källarateljén i närheten.

Nu är »Maran« förstås inte porr i sedvanlig mening. Lina Neidestam kallar sitt verk – som har tagit fyra år att sammanställa – för »gladporrbuskis« med en feministisk touch.

– Jag har tagit något politiskt och svårt och förpackat det som något väldigt glättigt och underhållande. Det finns ju ett feministiskt budskap i det här. Porr kräver förstås sin objektifiering, men traditionell porr har en väldigt manlig blick på vad som är sexigt. Män är anonyma, kvinnor är runkobjekt. Jag har valt att utmana genom bildspråket och visa upp åtråvärda män, säger hon.

»Maran« är en minst sagt mustig historia om Nora, Stockholmstjejen som hyr en fäbodvall för att skriva den där generationsromanen, men snart drabbas av skrivkramp, lappsjuka och kåtslag på samma gång. Hon sjunker allt djupare in i »Mörkmyrens« förtrollade skogslandskap, en värld befolkad av näcken, huldran och andra mer eller mindre bortglömda folktroväsen. Där allt kan skifta form och inget är vad det ser ut att vara. Till viss del är boken självbiografisk:

– Sexscenerna är inte självupplevda, haha. Men jag känner igen ångesten i att stånga sig blodig för att göra något »fint«, samtidigt som det krockar med vad man faktiskt kan och vill göra. Det är kanske roligare att hitta på fula snuskhistorier än att skriva en generationsroman.

Den skandinaviska folktron kom Lina Neidestam i kontakt med när hon läste etnologi med folkloreinriktning på Stockholms universitet. En riktig hippiekurs, säger hon själv:

– Det var väldigt inspirerande att studera det muntliga berättararvet, hur historier har ändrats för att passa in i samtidens ideal och moral. Jag ville se vad som händer när man slänger in konstiga idéer om genus i de här sagorna. Samtidigt har jag varit medveten om att alla kommer fokusera på porren. Jag är inte bitter för det.

»Maran« är andra delen i Kolik Förlags bokserie Femisex. Den första, Liv Strömquists och Jan Bieleckis »Drift«, gavs ut 2007. Sedan dess har marknaden för serieromaner vuxit rejält. »Fulkulturella« vuxenserier får översvallande recensioner på kultursidorna och de svenska serieskolorna – Lina Neidestam läste själv vid Serieskolan i Malmö under mitten av nollnolltalet – levererar nya talanger på löpande band. Lina Neidestam har blivit alltmer etablerad. Ändå beskriver hon sig själv som en medelmåtta:

– Det finns ingen i min familj som jobbar med kultur eller skriver böcker. Jag växte upp i Södertälje liksom, där jobbar man på Scania eller Astra. Jag har länge haft en känsla av att jag egentligen inte får jobba med det här, att jag inte kommer vara nöjd förrän jag har ett »riktigt« jobb och råd att köpa hus. Det är ju ingen som ber mig att rita. Jag har skapat den här tillvaron helt själv och jag måste bita mig fast som en jävla terrier för att vara kvar i den.

Samtidigt går det bra nu. Medierna står på kö för att prata porr, och illustrationsjobben, som Lina Neidestam drygar ut dagskassan med, trillar in. »Allt är så himla kul nuförtiden. Jaba *tatuerar in carpe diem i svanken*«, skrev hon på sin blogg för några veckor sedan.

– Jag tycker inte det finns något tråkigt med det här yrket. Jag menar, jag har jobbat i korvkiosken på Ica Maxi i Södertälje. Det är ett tråkigt jobb. Samtidigt är det inte lukrativt att skriva en sådan här bok. Jag har valt att ha mina hundår nu, när jag fortfarande tycker det är helt okej att vara fattig, säger hon.

Nästa vår släpper Lina Neidestam boken »Zelda 2, kampen fortsätter«. Därefter är planen att släppa en serieroman om uppväxten i segregationens Södertälje, kryddad med övernaturliga inslag. Men nu är allt fokus på »Maran«. Hetero- och homosexuellt sex, våldtäkts- och gruppsexscener väcker reaktioner. Lina Neidestam petar i bulgursalladen:

– Jag pratade med farmor i går. Hon trodde att hon hade sett det mesta, sa hon, men att det här tog priset. Vi är inte alls särskilt frispråkiga eller liberala i min släkt, så rollerna krockar lite. Jag minns att pappa frågade någon gång, förhoppningsfullt: »Det är väl bara lite så där erotiskt, det är väl inte porr?« »Jo pappa«, svarade jag, »det är porr.« Då dog hans blick. Men han har nog vant sig nu.

Jag tror nämligen att det här kan vara fruktansvärt bra. »Lost Girls« utgår från den komplicerade frågan om den senromantiska världens laddade relation till det oskyldiga och oförstörda, barnet som visuell kontrast till det syndiga, skamliga och världsliga. Självklart fanns det pedofiler även under den viktorianska eran. Men det betyder inte att alla som kittlades eller rördes av bildspråket fann barnets figur sexuellt upphetsande. Kraften i bilder som visade barn i laddade situationer eller utklädda i vuxenkläder byggde på att barn då som nu existerar i en värld som innehåller faror och företeelser de inte kan förstå.

Det var ju också ganska nyligen man hade börjat gömma informationen om de sexuella drifternas existens för (medel- och överklassens) barn. För det krävdes plats i hemmen för vuxet privatliv och specifika idéer om oskuldens natur. Att förändringen infördes var sannolikt rätt sunt. Barn har ju sina egna sexuella drifter och att vi socialiserar in dem i en kultur där sådant ska hållas privat tills man är tonåring kan möjligen skydda dem från grooming av vuxna med vidriga baktankar.

Den erotiska »Lost Girls« väver ett nät av referenser inte bara till barnlitteraturen utan också till samtida skandalkonstnärer som Colette, Alfons Mucha och Aubrey Beardsley. Jag föreställer mig tre uppenbara angreppssätt på ämnet. Ett är att använda Oz, Underlandet och Landet Ingenstans som psykologiska landskap där småflickornas egna outvecklade fantasier kan få symbolisk form. Ett andra vore att beskriva allvarliga övergrepp som karaktärerna råkat ut för på grund av kulturen omkring dem – men kanske haft delade känslor inför, som många offer gör. Det tredje vore en frejdig sexuell fantasi där mina egna tidiga kittlingar runt barnkulturens karaktärer översatts till glad konstpornografi – en interaktion mellan mitt vuxna jag och min privata kulturhistoria.

Jag har inga moraliska problem med något av dessa. Att utforska idén om sexualiserad oskuld via tre fiktiva urkaraktärer som tillsammans varit med och tvinnat just den tråden i vår kultur kan möjligen göra läsaren upphetsad, men knappast mindre känslig för nyanserna frågan. Jag önskar jag kunde berätta hur Moore/Gebbie valt att göra, men att gestalta de teman jag ovan har beskrivit, är oavsett konstnärlig kvalitet olagligt i Sverige. Dock bara i serieform, inte i text. Som rättsläget ser ut i dag vågar min seriehandlare inte ta in boken.

Plötsligt blir jag orolig över en serie jag redan har – samme Alan Moores fenomenalt framgångsrika äventyrs­pastisch »League of Extraordinary Gentlemen«. I den hemsöks flickböckernas Pollyanna på internatskolan om nätterna av »helig ande«, en varelse som efter en dramatisk våldtäktsscen avslöjas som Hawley Griffin, den osynlige mannen. Jag läser noga. Kan uppsåtet sägas vara att stimulera läsaren?

Nja. Kanske till skratt. Jag är inte kriminell. Tror jag.

Mangaöversättaren Simon Lundström som dömdes för barnpornografi-innehav hoppas på prövningsrätt i HD. Ta upp fallet!

Det skulle kunna klargöra även min juridiska situation.

I många länder frodas fortfarande uppfattningen att svenskar har världens mest frigjorda inställning till sex. Men 2010 är året då bilden av Sverige, åtminstone delvis, stöpts om. Sveriges sexualliberala ställning har utmanats på allvar sedan Wikileaks-grundaren Julian Assange begärdes häktad för våldtäkt och sexuella övergrepp begångna i Sverige. I år dömdes dessutom den förra polischefen och jämställdhetsförespråkaren Göran Lindberg för grova sexbrott, däribland våldtäkt. Misstankar om sexköp bidrog till den förra arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin avgick. Lägg till socialdemokraternas kollaps i riksdagsvalet och självmordsbombaren i julruschens Stockholm – två händelser som denna höst fått mycket stor internationell uppmärksamhet – så framträder plötsligt ett annat Sverige.

Processen började redan med de exempellösa framgångarna för Stieg Larssons Millenniumtrilogi, och dess mörka skildring av ett svenskt folkhem i fritt fall. I år har böckerna parkerat sig på de internationella bästsäljarlistorna och till och med analyserats av nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa. Böckerna säljer bäst i de länder som idealiserar Sverige mest, konstaterade Kurdo Baksi, som själv skrivit en av många böcker om Stieg Larsson, i en intervju med Svenska Dagbladet tidigare i år.

Hjältinnan Lisbeth Salander är en feministisk ikon som lever upp till myten om den frigjorda svenska kvinnan samtidigt som hon är kompromisslös med att sex sker på hennes villkor.

Etableringen av »Sverige som syndens näste« kan spåras till mitten av 1950-talet. Den amerikanska tidskriften Time publicerade då en artikel med titeln »Synd och Sverige«. Några år tidigare hade den nakna filmen »Sommaren med Monika« haft premiär. Omvärlden förfasades och förtjustes över den svenska liberala sexualundervisningen, statskyrkans svaga ställning och hur enkelt det var för svenska kvinnor att få abort. Sverige blev känt som ett frigjort land med liberal syn på sex.

Detta befästes ytterligare av att sex blev en viktig del av varumärket. »Glöm Volvo, Ikea, ABBA, dalahästar, Borg och Bergman – ›Inga from Sweden‹ är vårt starkaste globala varumärke!«, deklarerade Claes Britton 2007. Hans kommunikationsbyrå hade då fått i uppdrag av Svenska institutet att göra reklam för Sverige.

Det är mot denna bakgrund som fallet Julian Assange måste tolkas. Hans försvarare menar att Sverige har gått från att vara sexualliberalernas drömsamhälle, stöpt på de glada 60- och 70-talen, till en feministdiktatur. De mest högljudda internationella rösterna rasar mot att Sverige ska ha en »trasig kondom-lag« och hävdar att Julian Assange är åtalad för »sex by surprise«.

Den senare, påhittade åtalspunkten om överraskningssex raljerade högermannen Glenn Beck om på den amerikanska tv-kanalen Fox News. Överraskningssex ska enligt Julian Assanges brittiska advokat Mark Stephens vara ett brott i Sverige för vilket man får böta 5 000 kronor.

»Vad det nu än är, så är det ett brott endast i Sverige. Inte i Storbritannien eller USA. Det känns som om jag befinner mig i en surrealistisk svensk film«, kommenterade Mark Stephens till nyhetssajten AOL. Man måste ge artikelförfattaren Dana Kennedy rätt på åtminstone en punkt. Wikileaksgrundarens Sverigevistelse innehåller fler snabba svängningar och konspirationsteorier än någon av Stieg Larssons bästsäljare.

Men Julian Assange har fått stöd även från mer oväntat håll. Den respekterade feministen Naomi Wolf skrev ett öppet brev till Interpol där hon beklagade att Julian Assange arresterats av »den globala dejtingpolisen«. Hans enda brott: att ha brutit mot oskrivna dejtingregler.

I veckan följde Wolf upp sin kritik av de två kvinnorna som anmält honom. I en artikel på Huffington Post utvecklar hon resonemanget som i korthet går ut på att Julian Assange är helt oskyldig och att åtalet om sexuella övergrepp enbart är ett svepskäl från Sveriges och Storbritanniens sida, en konsekvens av att de bägge länderna hukar under påtryckningarna från USA.

John Pilger, författare och krigskorrespondent, ställde sig på sin landsman Julian Assanges sida och erbjöd sig att betala hans borgenssumma. I tisdags följde den kända vänsterprofilen och dokumentärfilmaren Michael Moore hans exempel. På sin hemsida utlovade han ett ekonomiskt stöd på 20 000 dollar till Julian Assange, och hävdade att denne är en politisk fånge. Att de två kvinnorna som står bakom anklagelserna om övergrepp skulle tala sanning tycks inte ha föresvävat Michael Moore, eller någon av de övriga politiska debattörer som till synes okritiskt valt sida.

Men det finns också de som försöker bredda debatten. I en artikel i Washington Post från den 10 december lyfter den feministiska debattören Jessica Valenti fram det svenska kravet på samtycke som en förebild som även USA borde ta efter. I Sverige är det, till skillnad från i USA, straffbart att fortsätta ha sex med någon som sagt att han eller hon inte längre vill. Även om denne först sagt ja.

Denna aspekt gör att den svenska sexualbrottslagstiftningen ofta lyfts fram som en av världens hårdaste. Frågan är hur väl det går ihop med bilden av Sverige som sexualliberal fristad.

Det märkliga i fallet Julian Assange är att historien samtidigt bekräftar en annan del av den etablerade Sverigebilden. Sverige som tekniklandet, tryck- och yttrandefrihetens land, öppenhetens land. Pirate Bay och företagen PRQ och Bahnhof har satt landet på världskartan och de senares kopplingar till Wikileaks blev ännu ett tecken på att Sverige är ett informationsparadis.

Det var det som lockade hit Julian Assange. Och han är inte ensam.

Flera kontroversiella organisationer har flyttat sin verksamhet till svenska serverhallar, bland annat tjetjenska rebeller och en sajt som kartlägger sekter och därför jagas av scientologiska jurister. Omtvistade svenska sajter som pedofil.se, som försvarar pedofili, får även de fortsätta sin verksamhet ostört.

Anledningen är Sveriges världsunika och grundlagsreglerade yttrandefrihet, tryckfrihet, meddelarskydd och källskydd. I de flesta andra länder ligger regleringarna till stor del utanför grundlagen och är lättare att jämka med till exempel EU-lagstiftning.

För att kunna grundlagsskydda Wiki­leaks material i Sverige måste sajten ha en ansvarig utgivare som dessutom ska vara mantalsskriven i Sverige. Det var därför Julian Assange ville bli svensk medborgare. Men hans ansökan om arbets- och uppehållstillstånd avslogs och Island blev nästa steg för Wikileaks. Där lyckades de få parlamentet att rösta igenom en nationell lag som skulle säkerställa landets status som frizon innan ansökan om EU-medlemskap gick igenom. I dag är Wikileaks officiellt registrerat som bolag på Island.

Organisationens servrar finns dock kvar i bergrum i Stockholm. Trots att organisationen formellt flyttat på sig är bilden av Sverige som det ultimata Voltaire-samhället fortfarande levande: »Jag hatar dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.«

Kampen om friheten på nätet handlar i grunden om rätten till integritet. Om rätten att få göra vad man vill utan att store­bror håller koll på en. Trots FRA-lagen och fildelningslagen Ipred är Sverige fortfarande ett land med hög integritet på nätet.

Så långt hade Julian Assange rätt om Sverige som fristad.

Men han missade samtidigt att den svenska sexualliberalismen bygger på samma princip: det är fritt fram att göra vad du vill så länge du accepterar andra människors integritet.

Oavsett den juridiska skuldfrågan när det gäller de två händelserna i fråga, illustrerar Julian Assanges uttalanden efteråt just bristande respekt för två kvinnors integritet. I det här fallet inte digital, utan fysisk.

Hans högröstade försvarare har också påstått att kvinnornas motiv skulle vara hämnd, någonting som känns igen från bilden av hämnaren Listbeth Salander.

Samtidigt som Julian Assange missade den dubbla integriteten i Sverige – och alltså tycks ha undgått Stieg Larssons budskap om den starka kvinnan som det frigjorda landet i norr har skapat – har hans försvarare kanske tolkat Millennium­trilogin lite för bokstavs­troget.

Det var hannar som menade att det finns en ekvation innefattande mängden alkohol man bjuder en kvinna på i kombination med värdet på ens egna »cred« i gänget som per definition resulterade i antalet sexuella tjänster man sedan kunde avkräva henne (gärna tillsammans med några andra utvalda herrar). I de åtalade männens mobiltelefoner hittades telefonnummer som antogs gå till olika tjejer, som inte var sparade med namn utan med just epitet som drinkluder och gänghoran.

Med jämna mellanrum aktualiseras före­teelsen som sådan, senast var det Tito Beltrans idoga och pålästa hustru som menade att tjejer som låter sig bjudas på drinkar minsann får skylla sig själva. (Nu vill jag minnas att Beltran dömdes för våldtäkt på en åttaåring och på en barnflicka han förgripit sig på inne på sitt hotellrum. Men det är väl en annan historia, antar jag.)

Titeln drinkluder är inte bara otidsenlig, utan överensstämmer enligt min mening inte särskilt väl med verkligheten »där ute«. Nog för att det finns brudar som bjuds på drinkar och nog för att det finns män som utnyttjar det faktum att deras gränser förflyttas eller suddas ut under inflytande av alkohol. Men är det bara unga viljelösa »offer« till tjejer som låter sig förledas av alkohol, uppmärksamhet och en plats vid det roligaste bordet? Eller kan snart sagt vem som helst betraktas som ett drinkluder?

Låt mig ge ett inte sällan förekommande exempel, och var nu snäll och inte gå i taket och kasta tidningen innan jag är klar.

Vi har en man, en vanlig svensk snubbe med jobb, familj, hus, the shit. Vi har en ständigt molande känsla inombords på denna man av att livet kanske kan erbjuda så mycket mer, att det trots allt är så att livet inte riktigt blev som han tänkt sig. Han är, skulle vi kunna uttrycka det, tämligen olycklig och han vet att det har med äktenskapets tristess och leda att göra. Men han är alltför feg, rädd och bekväm för att verkligen göra något av det. Sätt denna man på en fest eller i en bar, fylld till bredden med andra kvinnor än hans hustru. Kvinnor med spännande yrken, fascinerande historier att berätta, egna karriärer och stabila ekonomiska förutsättningar. Kvinnor som kan köpa sina egna drinkar.

Bjud så denna man på en GT, eller två eller tre, ge honom några väl valda komplimanger om utseende eller träningsvanor, om hans dolda talanger som hustrun inte längre förmår se, skåla några gånger till och den förut så olycklige mannen ligger på rygg innan du hinner mumla »fyrtioårskris«.

Jag kallar honom inte för drinkluder, absolut inte, för det är som sagt ett gräsligt uttryck som borde försvinna ur det svenska ordförrådet. Men något är han. Något säger oss detta om att världen inte är så svartvit, uppdelad och rakt igenom styrd av männen längre. Jag är den första att skriva under på att de patriarkala strukturerna inte går att tvätta bort än på några generationer. Men tro inte att alla kvinnor är offer utan egen vilja eller plånbok.

Och ett tips till er olyckliga herrar där ute: tro henne inte rakt av om hon smeker din hand och säger att »du borde verkligen skriva en bok om ditt intressanta liv«. Hon vill bara få dig i säng.

Det framgår inte. Men alla andra verkar nöjdare, både de 27 procent av danskarna som har samlag flera gånger i veckan, och de 8 procent finnar som orkar. Men till och med de mindre pilska finländarna är nöjda med sitt sexliv.

Kanske svenskarnas missnöje bottnar i deras torftiga fantasier? 37 procent fantiserar om gruppsex, något som 10 procent har prövat på. 23 procent drömmer om att ha sex med en kompis. Jo, faktiskt. 17 procent fantiserar om att ha sex på en plats där risken för upptäckt är stor. Det är inte att rekommendera. Häromveckan kastades ett medelålders par av långfärdsbussen till Småland, just för att de vågat testa.

RFSU:s larviga undersökning innehåller ett glädjande besked – klamydia minskar i Sverige, och ungdomarna har blivit bättre på att använda kondom.

Bara för ett år sedan duggade larmen tätt, om att vi drar på oss klamydia i onödan och att gonorrén kommit tillbaka, för att inte tala om herpes. Inte roligt för den som drabbas, särskilt inte i unga år. Men på något sätt trivialt, inget att bygga en kulturdebatt på.

Annat var det på 1880-talet! Då var det könssjukdomarna, sexlivet och sedligheten som utgjorde själva debatten. Allt handlade om detta. Alla hade en åsikt.

Nationalekonomen Knut Wicksell skrämde vettet ur borgarna i Uppsala när han 1880 pläderade för preventivmedel och barnbegränsning i kampen mot fattigdomen. Han ivrade också för tidiga äktenskap så att gossarna i sin nöd inte skulle välja det usla surrogatet att gå till prostituerade, och dra på sig dröppel och syffe, som Fröding rimmade om: »med fläckta kalsonger, och knas med kondonger.«

Och vad handlar Ibsens pjäs »Gengångare« om? Jo, om den hemsökta familjen Alving, där sonen blir galen av faderns syfilis. Den gjorde skandal: »Skräck och gift, ormar och liklukt – på julbordet i ett Kristet hem hör boken inte hemma.«

Gerda von Mickwitz skrev novellen »Mässling«, om hur unga frun får röda utslag, smittad av sin mycket äldre make. Minsann ingen barnsjukdom, utan syfilis i första stadiet. Ibsens kollega Björnstjerne Björnson kastade sig in i debatten med »En handske« – och krävde avhållsamhet av de unga männen, solidariskt med flickorna.

Då flög Strindberg i taket. I sina »Giftasnoveller« skildrar han en ung man som blir sjuk och tvinar bort, men inte av könssjukdom, utan av avhållsamhet och för l i t e sex.

Munch målade sina kyssar och rödhåriga vampyrer och dekorerade tavelramen med spermier. Och hans landsman Christian Krogh både skrev och målade om Albertine, på besiktning hos polisläkaren i Oslo. De prostituerade sågs ensidigt som smitthärdar och skulle besiktigas av läkare varje vecka. Var de friska fick de grönt kort, var de sjuka fick de sitta på avbytarbänken.

Och mitt i allt detta kommer Ellen Key sättande med flaxande kjolar och predikar fri kärlek för alla, också för flickorna! Luktsalt! Modigt hejar hon fram Frödings dikt »En morgondröm« – där »flickan med vittskilda knän och med skälvande sköte /Var den älskades åtrå i möte.«
Oskuldsfullt, rakt igenom, tyckte Key, men det var det inte många som tyckte. Fröding blev fälld i rätten.

Men att släppa till flickorna var det ännu inte tal om. Uttrycket var Ivar Lo-Johanssons, på trettiotalet, när han tyckte att den sexuella nöden var för stor. Fast Ellen Key hade nog ändå tänkt sig att flickorna själva skulle få välja.

Den dystra sanningen var att underklassens flickor fick tjäna alla samhällsklassers män – och alla blev sjuka. Könssjukdomarna var ett gissel.

Detta var ofta själva anledningen till att kvinnorna sökte sig till läkaryrket. Sveriges första medicinstuderande Hildgard Björk sa att hon ville bara komma åt prostitutionen. Och Sveriges första färdiga kvinnliga läkare, Karolina Widerström, blev också vår första sexualupplysare, socialt skarpögd: »Så länge arbetsgivarna betalar svältlöner har de direkt skuld uti de människors störtande som befolka otuktsnästena.«

Heder åt Ellen, Hildegard och Karolina. Själva familjeflickor, uppfostrade att tro på storken och mässlingen, öppnade de fönstren på vid gavel i flickornas sjukrum och släppte in luft och ljus.

På fem kontinenter väntar flickor ännu i dag på Karolina Widerström och Ellen Key. Om flickorna själva får välja: Rätten till den egna kroppen, sexualupplysning och kondong! Men inga svenska sexfantasier, tack.

***
För övrigt kan man nu se Ibsens »Gengångare« på Stockholms stadsteater, med Helena Bergström som stackars fru Alving. Pjäsen skrevs 1881 men verkar i Sofia Jupithers regi vara tillkommen i år. Ruskigt bra.

– Nej, jag hinner tyvärr inte. Jag står i studion hela dagarna.

70 procent av litauerna är motståndare till att Baltic Pride ordnas i Vilnius. Vilken betydelse har detta evenemang för hbt-personer?

– Det är enormt viktigt. Lika viktigt som den svenska hbt-rörelsens framväxt under 60- och 70-talen. Det är lätt att glömma bort att homosexualitet var straffbart i Sverige ända fram till 1974. Länderna i Östeuropa ligger ungefär 30 år bakom oss i synen på homosexuella.

Vad tycker du generellt om prideparader, bra eller bara jippo?

– Bra, det behövs både allvar och party. Heterosexuella dominerar medierna 50 veckor om året och kan alltid gå hand i hand med sin partner utan att känna sig udda.

Hur ser du på att svenska politiker, däribland EU-minister Birgitta Ohlsson, ska närvara i Vilnius?

– Det är bra. Men om Birgitta Ohlsson tror att hon ska plocka politiska poäng så borde hon tänka efter först. Jag tycker att hon är fantastisk, men vi har helt olika syn på den svenska sexköpslagen. Att som hon vara för en kriminalisering av sexköp och samtidigt arbeta mot diskriminering av hbt-personer riskerar att slå tillbaka.

Hur menar du då?

– Det är otroligt motsägelsefullt. I dag kan ingen svensk man göra karriär på att dissa kvinnor eller homosexuella. Nu ska varenda medelklasspar i Bromma ha bögkompisar att grilla med, det har blivit som Notting Hill. Däremot är det fortfarande okej att hata prostituerade och transsexuella. De senare är den grupp med högst självmordsfrekvens i Sverige. Och fortfarande steriliseras alla som genomgår ett könsbyte.

Hur står det till med den svenska toleransen i dag?

– Det finns en ny politisk sexualmoralism som skrämmer mig. Ofta kommer den från vänsterhåll, men både miljöpartiet och Beatrice Ask har gett uttryck för den genom att hetsa mot sexköpare. Nymoralismen är mer Luther än Marx, därför är det så konstigt att den omfamnas så av vänstern. Karl Marx hade hatat nymoralismen.

I vilket europeiskt land har hbt-personer det svårast?

– Generellt så blir synen på homosexuella värre ju längre österut man åker. I Ryssland är det helt socialt accepterat att vara öppet homofobisk. Borgmästaren i Moskva är hbt-personers värsta fiende. Lustigt nog är hans egen hustru Rysslands största faghag, hon har försökt få Army of Lovers att spela på hennes fest. Men då sa vi nej, hon är ju trots allt gift med en man som hatar homosexuella. Samtidigt är det fel att döma Österuropa som ett moraliskt B-lag. De har en betydligt öppnare syn på prostitution och är mindre sexualmoraliska än svenskar.

Hur tycker du att den svenska valrörelsen varit hittills?

– Rörig. Jag blev otroligt arg efter de rödgrönas utspel om skattehöjningar. Jag tror stenhårt på arbetslinjen och tycker att Anders Borg har gjort ett lysande jobb. Men jag saknar Göran Persson skitmycket. Han var väldigt bra, både som statsminister och finansminister. Jag är djupt tacksam för att han sanerade de svenska statsfinanserna efter 90-talskrisen.

Vad tror du om Piratpartiets chanser att komma in i riksdagen efter höstens val?

– Obefintliga. De dog med fildelningsfrågan eftersom de inte var smarta nog att satsa mer långsiktigt på integritetsfrågan.

Hur ser framtiden för folkpartiet ut?

– Jag ser Birgitta Ohlsson och Jasenko Selimovic som framtida partiledare, gärna samtidigt, som språkrör. Det vore också bra om folkpartiet och centerpartiet slogs ihop till ett enda, liberalt parti.

Kerstin Thorvall som var i 65-årsåldern lät som Ulf Lundell när hon pratade om frihetsbegär och outsiderskap. Oron hon brottats med hela livet; längtan bort och ut. Allergi mot småborgerlighet är ingen god grund för äktenskap och trohet. Sex och dans fyllde för henne samma funktion som alkoholen för andra.

Men framför allt pratade hon om hur svårt det var att bli betraktad som seriös författare när man försörjde sig som modetecknerska och skrev för dampressen. »Lättläst. Populär. Och dessutom produktiv. Det är riktigt dåligt det.« Så sammanfattar hon sin ställning i kulturetablissemanget i skandalboken »Det mest förbjudna«, 1976.

I essän »Kerstin om Kerstin« i »Kvinnornas litteraturhistoria« speglar hon sig i sin favoritförfattare Kerstin Ekman: »och jag är imponerad, avundsjuk, vill bli som hon, lika duktig och oantastlig och mottagen i de bästa salongerna.«

Jag minns särskilt en mening hon upprepade flera gånger i intervjun. Den stod liksom ut: »Min socialistiska övertygelse förhindrade mig.« Nej, det var sannerligen inte heller lätt att bli tagen på allvar som socialist när man rörde sig i flärden. Den erfarenheten delade hon med journalisten Marianne Höök och många fler.

Så kom vändningen. Kerstin Thorvall blev fin författare och godkänd socialist över en natt 1993 med romanen »När man skjuter arbetare …«. Gestaltar man sina föräldrars liv i trettiotalets klassamhälle i Ådalen är man i ett nafs »seriös«. Bekräftelserna kom på rad i prisform: Ivar Lo, Moa och Hedevind.

Hon var besatt av tabun. Allt som hennes klassresande respektabilitetshungrande mor ville städa bort i »När man skjuter arbetare …« lyfte den »olydiga« dottern fram: mentalsjukdom, sexuell klåda, otrohet, modershat, klimakteriebesvär och likgiltighet inför barnen. Moderns kvävande ängslighet som avskyddes i »Det mest förbjudna« fick dock sin försonande förklaring i »När man skjuter arbetare …«. Modern kan läsas som en metafor för folkhemmets renhetssträvan där det gällde att »höja människomaterialets kvalitet«, som det hette på 30-talet.

Omutliga Kerstin Thorvall fortsatte med lågstatusämnena. »Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig« är en oförglömlig titel. Och råare än i »Upptäckten« har ålderdomens ensamma sjaskighet i ett förfallet folkhem aldrig skildrats. Här betalar hon dessutom priset för att hon skrivit om sina barn som misstag.

Riktigt intressanta författare är ofta motbjudande. Romanerna om kvinnor på sexresor i Afrika lämnade mer att önska vad gäller maktanalys. Och när jag läser om »Det mest förbjudna« tycker jag den är lika plågsam i sina närstudier av sexmissbruk som spännande i sin modersuppgörelse som jag tyckte då.

»Jag har spillt så många timmar på att vara angenäm«, skriver Jan Myrdal i »Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell«. Kerstin Thorvall personifierade det mottot.

Och hon har sina likar som vågar skriva om egotripper och förnedring i sexualitetens och konstnärskapets namn: Carina Rydberg, Maja Lundgren. Och Elsie Johansson fortsätter envist att skriva om sexualdrift hos kvinnor i 70-årsåldern.

Sista gången jag såg Kerstin Thorvall var på Kulturhuset i Stockholm. Inför publik sände »Kulturradion« ett samtal om tabun. Självklara provokatörer som Vilgot Sjöman och Harry Schein var på plats. Mitt i allt reste sig Kerstin Thorvall upp och sa att hon behövde gå och kissa – det mest förbjudna man kunde säga just då.

»Kan Kerstin Thorvall så kan jag«, har jag hört många kvinnor säga. Hon förde en gerillakamp för att befria kvinnan från behagfullhetens ok.

Anneli Jordahl är författare.

Jag vände på pappret och fick syn på ett kort notering. Mindes med ens ett samtal jag hade för några år sedan med en klok och engagerad man, han sa några saker jag tyckte lät bra och vi bytte nummer. Där står det: Göran Lindberg. Länspolismästare Uppsala. Ett 018-nummer.

Strax därefter fick jag veta att Lindberg hade båda mina böcker om offer och gärningsmän. Undrar om de exen var lika tummade som mitt gamla papper.

Den andra boken heter »En riktig våldtäktsman«. Den handlar om att också den som på ytan ter sig välartad, beskedlig, till och med snäll, förstås också kan vara en förövare. Att vi alla går omkring och bär på en bild av en typisk våldtäktsman, en bild som inte stämmer särskilt bra överens med verkligheten.

Sällan är han en slusk som hoppar fram bakom en buske. Betydligt oftare en förtroendeingivande, trevlig typ, skrev jag. Jag undrar vad Lindberg tänkte om detta.

I dagarna berättade »Uppdrag granskning« om ett hårresande fall från norra Sverige där en ung gärningsman gång på gång har tagits i försvar av en sanslöst blåögd vuxenvärld. Offret däremot har förföljts och gjorts till paria.

Jag vågar påstå att också det fallet till stor del har att göra med allas vår bild av hur en gärningsman ska se ut. Att den unge mannen kunde hållas och förgripa sig på ytterligare en ung kvinna har att göra med hans välartade bakgrund, hans charm och det faktum att han inte stämde överens med bilden av våldtäktsmonstret.

Mycket har redan sagts om fenomenet Göran Lindberg, mer finns kvar att säga och undersöka. Men en sak tror jag vi bör förbereda oss på redan nu. Han är en gåta. Ett mysterium. Det är inte säkert att vi någonsin kommer att förstå.

Kanske förstår han, just han, minst av alla. Vi vet inte varför Niklas »Hagamannen« Lindgren agerade som han gjorde. Det är ingen utomstående som förstår hur Anders Eklund tänkte eller kände kring sina offer Pernilla och Engla. Vissa saker är för svåra, för komplicerade och för motsägelsefulla. Vi vill ha svar, även då inga svar finns att ge.

Men också för att vi verkar ha ett behov av att göra varje gärningsman så mycket Större. En del av en komplott. En världsomspännande sammansvärjning. Ett luftslott som om självaste Stieg Larsson satt vid pennan.

En sak kan jag, utifrån min professionella erfarenhet, säga om sexköpande män. Det är en samling riktigt tragiska, ofta väldigt trasiga människor. Myten om den lyckliga torsken är nästan lika seglivad som den om den lyckliga horan.

I berättelsen om Göran Lindberg finns saker som jag har hört sägas om och om igen i intervjuer jag gjort med andra torskar. Risktagandet. Dubbelspelet. Fasaden utåt som rimmar illa med den verkliga kvinnosynen. Kicksökandet och de efterlängtade stunderna av absolut tillfredsställelse, som kommer sig just av att priset är så högt om man blir påkommen. Ångesten. De till idioti alltmer farofyllda sexköpen. Och ständigt detta inbakade rop på hjälp: Kan inte någon komma på mig? Få stopp på mig?

Om jag får ge mig på en kvalificerad gissning, så är det att det i en häktescell på Kungsholmen i Stockholm sitter en före detta polischef som har sett sitt liv falla i spillror, men som ändå någonstans djupt inombords är lite lättad. Inget mer dubbelspel.

En varm vårdag i slutet av 1990-talet satt vi i hennes kök på Liljeforsgatan i Göteborg, drack svalkande saft och pratade om gamla tider. Jag skrev en bok om RFSU:s historia och ville veta mer om hennes del i den. Hon var vänlig, skarp och rolig. Rak och rättfram på det där sättet bra läkare kan vara.

Samtalet ledde bakåt, till mormodern som hamnade i Sverige i mitten av 1800-talet på flykt undan judeförföljelser. Och till mostern Julia Kinberg, läkare, feminist och sexualupplysare, som blev en förebild.

Under uppväxten rådde tystnad kring sexualiteten. När den unga Vera fick sin första menstruation förstod hon inte vad som hände med hennes kropp. Första samlaget hade hon som vuxen och ordentligt förlovad. Yrkesvalet blev läkare. För henne var det en självklarhet att skaffa utbildning och arbeta, men det fanns de som tyckte att hon var egoistisk när hon som gift kvinna gick ut i yrkeslivet. Maken Ragnar Romanus var kirurg och tillsammans fick de fyra söner.

Till en början tänkte Vera Starck Romanus inrikta sig på psykiatrin men i stället blev det hudsjukdomar. En lungtuberkulos och andra hälsoproblem satte stopp för nattarbete och då passade arbetet på S:t Görans sjukhus bra. Här väcktes intresset för sexualfrågorna.

Kliniskt låg hud- och könssjukdomar under samma tak och efterhand fann hon könssjukdomarna intressantare. Syfilis, gonorré och mjuk schanker var spridda och svåra sjukdomar. Läkare spolade urinrör och livmoderhalsar, injicerade neosalvarsan och vismut. Först i slutet av 1940-talet, då penicillinet introducerades, kunde könssjukdomar botas. Enligt lex veneris, dåtidens smittskyddslag, var den som misstänktes vara smittad tvungen att uppsöka läkare. Vården var gratis och behandlingen gick på löpande band. Vera Starck Romanus tyckte att man också borde prata med patienterna, ge dem sexualupplysning och stöd så att de inte blev smittade igen, men för detta fanns varken vilja eller tid.

Men vid 1940-talets mitt började hon föreläsa på RFSU:s sommarkurser vilket banade väg för ett långt RFSU-engagemang, först i Stockholm och sedan i Göte­borg dit familjen flyttade. Vera Starck Romanus var ordförande i Göteborg liksom ansvarig för föreningens rådfrågningsbyrå.

Sexualupplysning blev hennes credo. Hon återkom ofta till behovet av en utförlig och saklig sexualundervisning i skolan. Men hon ville även medvetandegöra läkarkåren om att deras patienter var sexuella varelser och att många sjukdomar fick konsekvenser för det sexuella livet.

Ett annat återkommande tema var kvinnors sexualitet. »Också kvinnor har sexuella behov!«, sa Starck Romanus och spände ögonen i mig där vid köksbordet. Den fria aborten var för henne en milstolpe och det var även homosexuellas ökade rättigheter.

Som änka efter femtio års äktenskap blev äldres sexualitet ett nytt engagemang. »Jag var så upphetsad ibland i min ensamhet att jag inte kunde ta ett varmt bad för mig själv. Jag längtade så mycket efter en mans famntag att jag kunde skrika högt«, berättade Vera Starck Romanus i en intervju i Dagens Nyheter. Så mötte hon Thorsten när de båda var en bra bit över sjuttio. »Vi var mycket upptända båda två.«

Starck Romanus framträdde i tv och i tidningar, talade om kärleken och ömheten men också om att använda händer och massagestav när kroppens funktioner avtog.

Tydligt minns jag Starck Romanus sista ord, innan vi skildes åt den där vårdagen för tretton år sedan: »En del klagar på att det är så mycket sex och så fritt nu för tiden men det är mycket bättre i dag än förut. Det tror jag alldeles bestämt!«

Lena Lennerhed
Professor i idéhistoria och ordförande i RFSU