Det var långt ifrån självklart. I medierna diskuterades en handfull namn. Då skickade tidningen Dagens Arbete ut en enkät till Metalls kongressombud för att undersöka vem fackfolket helst ville ha.

92 personer – eller 77 procent – föreslog Stefan Löfven, som då var biträdande ordförande i Metall. En person röstade på den nytillträdde moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Löfven–Reinfeldt: 92–1.

Det var då. På Löfvens hemmaplan. Nu är rollerna ombytta: Reinfeldt har två vunna val och har opinionen i ryggen, Löfven har en sargad socialdemokrati och ett otacksamt uppdrag att bära på sina axlar. Han, andrahandskandidaten, som har exakt noll erfarenhet av det politiska spelet i riksdagen, måste lyckas med det Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med.

Det handlar om jobben.

Det handlar alltid om jobben, säger forskningen, det är så man vinner val i Sverige, men den här gången gäller det extra mycket. Om någon ska kunna knäcka den moderata koden så måste det vara någon som kan utmana Reinfeldts och Borgs arbetslinje. Någon som har oantastligt förtroende i jobbfrågan.

Det har fackbasen. Uppvuxen som han är i Ådalen, dit han kom som fosterbarn tio månader gammal. Han fick en ny familj: pappa Ture som arbetade i skogen och på fabriken, mamma Iris som var hemsamarit, en syster, en bror.

Vid tretton års ålder gick han med i SSU. Efter lumpen tog han en svetskurs, men började sedan på Socialhögskolan i Umeå. Efter att ha mött den hårda verkligheten under andra terminens praktik var han osäker på om det här verkligen var hans kall. Snart stod han i stället och svetsade underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har han jobbat med andra saker än politik. Första fackliga uppdraget, som kontaktombud på arbetsplatsen, fick han 1981. 14 år senare blev han fackligt anställd på heltid och 2005 valdes han så till förbundsordförande i If Metall.

Han har varit långt ifrån klichébilden av en protektionistisk fackbas i industrin. Under tiden som biträdande förbundsordförande åkte han land och rike runt för att övertala skeptiska metallarbetare att rösta ja till EMU. Euron, sa han, skulle ge fler jobb, högre tillväxt, lägre räntor och lägre priser. Argumenten kom från vänster:

– Med EMU kan vi låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Alltså från ett överskott på 2 procent till minus 3 procent. Det innebär att riksdag och regering kan satsa 100 miljarder utan att någon kapitalmarknad kan straffa oss. 100 miljarder politik! Inte kattskit precis.

Som Stefan Löfven formulerade sig inför ett gäng metallarbetare i pingstkyrkan i Värnamo några dagar före folkomröstningen 2003.

När svenska industrijobb försvann till Kina och Metallmedlemmar krävde förbud mot att flytta produktion utomlands, då gick Löfven upp i talarstolen på kongressen och sa:

– Sätter vi upp hinder för utflyttning, då hindrar vi samtidigt inpassage av nya jobb. Det håller inte.

Han har nästan varit mer intresserad av hur Sverige kan skapa nya jobb än hur vi kan rädda de gamla. Med ett sådant perspektiv är globaliseringen inte ett hot, snarare en möjlighet att få hit kinesiska investeringar.

Och det är just denna bakgrund, hans pragmatism, som skrämmer hans nya politiska motståndare. Inte utåt givetvis, då låter det mer så här:

– Om Stefan Löfven gör så att socialdemokraterna kan ge moderaterna en match om jobben så tror jag alla tjänar på det. Men som partiledare kan han inte bara driva den typ av frågor som han drev som fackbas, han måste ta en helt annan balans för helheten. Det kan skapa en besvikelse hos en del, säger kristdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Anders Sellström.

Eller så här:

– Han blir en svårare motståndare än sin föregångare. Men mest eftersom Håkan Juholt sköt sig i foten hela tiden. Stefan Löfvens problem är att han inte är lika påläst och erfaren i frågor om vård, skola och omsorg som andra partiledare, säger folkpartiets ekonomiska-politiska talesperson Carl B Hamilton.

Talar man med personer ur den moderata kretsen kring Fredrik Reinfeldt framkommer en helt annan oro. Med valet av Löfven mister nämligen regeringen ett av sina starkaste trumfkort: det som säger att alliansregeringen bäst tar ansvar för Sverige i kristider. Nu kan de inte lika lätt säga att det var de – och inte oppositionen – som tog Sverige ur finanskrisen.

Orsaken är det okonventionella beslutet som Stefan Löfven och IF Metalls förbundsstyrelse fattade i mars 2009. Ett fackförbund som traditionellt jobbar för löneökningar och bättre villkor för sina medlemmar gick i stället ut och förespråkade sänkt lön genom förkortad arbetstid. Finanskrisen hade slagit hårt mot den svenska industrin. Produktionen befann sig i fritt fall, exporten hade minskat med 30 procent och varslen var rekordmånga. Normalt varslas 1 500 LO-medlemmar varje månad. Under vintern och våren 2008 och 2009 varslades nästan 10 000 i månaden. Och då talar vi bara om medlemmar i IF Metall. Något var tvunget att göras. IF Metall sökte stöd från den borgerliga regeringen, men fick snart beskedet att där inget fanns att hämta. Förbundsstyrelsen insåg att de var tvungna att på något sätt försöka rädda situationen på egen hand.

– Vi såg faran med att om industrin försvinner från Sverige, då kommer den att försvinna permanent. Det var väldigt tuffa diskussioner, men vi var väldigt bestämda att vi skulle hitta en lösning, minns avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä.

I början av mars tecknades ett krisavtal med de största arbetsgivarorganisationerna där anställda skulle kunna gå ned i arbetstid med 20 procent och sänka sin lön lika mycket. Motståndet var hårt. Ett fackförbund ska helt enkelt inte acceptera att enskilda medlemmar får ta smällen genom att sänka sin lön, ansåg kritikerna.

– Det var en drastisk åtgärd. Det kändes nästan som att det rådde undantagstillstånd. Förbundet var helt enkelt tvunget att göra någonting för att stoppa den värsta blödningen, säger Erica Sjölander, utredare på IF Metall.

I efterhand ser man att det var precis vad som hände. Ungefär 12 000 jobb beräknas ha räddats genom krisavtalet.

– Stefan Löfven var den som handlade aktivt i krisen. Som kom med idéer och tog ansvar. Regeringen stod helt oförstående inför att det behövdes åtgärder, säger Erica Sjölander.

Krisavtalet har sedan hyllats av borgerliga politiker. Inklusive finansminister Anders Borg.

Förtroende hos andra ger förtroende hos de egna. Håkan Juholt hade erkänt svårt att locka till sig de skarpaste hjärnorna i socialdemokratin eller ens behålla de som fanns runt Mona Sahlin. Vilket på många sätt blev hans fall. Det problemet kommer inte Stefan Löfven ha när han ska formera sitt lag.

I Rosenbad fruktar man att motståndet nu kommer att bli tuffare. Stefan Löfven kommer att kunna dra nytta av arbetsrörelsens samlade kompetens på ett helt annat sätt. Inte minst den som finns i fackföreningsrörelsen. Hos sådana som Ola Pettersson och Torbjörn Hållö på LO-ekonomerna och Emma Lennartsson på Kommunal – räknenissar med stor erfarenhet av socialdemokratiskt policy- och budgetarbete.

Sådant syns mindre utåt men betyder desto mer när två alternativ ska ställas mot varandra i en valrörelse; politiken måste hänga ihop in i minsta detalj.

Applåderna dånade på Fotografiska museet i Stockholm när Stefan Löfven i förra veckan höll sitt installationstal. Han var inte lika bombastisk och entusiasmerande som Håkan Juholt. Han lät lugn och trygg. Han sa att han inte skulle »hålla något heltäckande politiskt tal, jag har inte den ambitionen, men jag vill säga någon sak om jobben«. Såklart.

– Det finns ingen som har bättre förutsättningar och trovärdighet att lyfta jobbfrågan. Han har praktiskt arbetat med att rädda jobben, han har skapat förutsättningar för att företag ska växa och utvecklas, säger Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande för den socialdemokratiska kriskommissionen.

Eller som avtalssekreterarenVeli-Pekka Säikkälä uttrycker det:

– Fredrik Reinfeldt kommer att få en riktig arbetare att debattera mot. Ledaren för vad de kallar arbetarpartiet, kommer möta en arbetare som förstår arbetares villkor.

Inte för att Stefan Löfven tidigare uttryckt särskilt typiska åsikter för en klassisk arbetare. Han har föreslagit att en del av de miljarder som finns i statliga bolag ska användas som riskkapital för att stötta nya företag, förespråkat skattelättnader för entreprenörer och velat sänka skatten vid långsiktigt aktieinnehav.

När Mona Sahlin avgick 2010 var han med i diskussionen kring hennes efterträdare och intervjuades då i »Aktuellt« om var han står i politiken. Bland annat sa han att det skulle bli svårt att göra något åt jobbskatteavdragen vid valet 2014, eftersom »då har människor haft åtta år på sig att vänja sig vid skattesänkningar«. Han ville också se en tidsbestämd a-kassa, eftersom det ska vara en »omställningsförsäkring«, inte en »medborgarlön«.

Med sådana åsikter blir det svårare för regeringen att ställa sin arbetslinje mot socialdemokraternas bidragslinje. Som de gjorde framgångsrikt i valet 2006, upprepade 2010 och hoppas kunna återanvända i valet 2014.

– Retoriken i arbetsmarknadsdebatten kan komma att ändras nu. Regeringen har rotat sig vid a-kassa, sjukförsäkring och skatter. De är väldigt fast i en diskussion kring ekonomiska drivkrafter att söka arbete. Stefan Löfven är mer uppfostrad i andan att det ska handla om jobbskapande och konkurrenskraftiga företag, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det är just det som är regeringens största oro, enligt personer i Reinfeldts och Borgs närhet.

Skulle socialdemokraterna tona ner kravet på höjda ersättningar, vilket kräver höjda skatter, och i stället inrikta sig på aktiv arbetsmarknadspolitik och företagandets förutsättningar, då skulle den arbetsmarknadspolitiska spelplanen ritas om och nya konfliktlinjer uppstå. Då skulle moderaterna, som legat lågt med nya jobbsatsningar sedan alliansen blev återvalda, tvingas uppfinna arbetslinjens nästa steg för att återta jobbfrågan.

Vad det nu skulle vara?

Kanske handlar det om vikten av utbildning för att skapa jobb – ett område där Stefan Löfven utmanade regeringen redan i sitt installationstal.

– Det livslånga lärandet är en svag punkt för regeringen och ett trovärdigt område att attackera dem på. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på att det finns förutsättningar att vidareutbilda sig som vuxen. Då kan man matcha efterfrågan på arbetsmarknaden bättre. Det har regeringen förstört, bland annat genom att spara in på komvux, säger Ardalan Shekarabi.

Eller så rör det sig om en mer aktiv näringspolitik. På den nordiska arbetarrörelsens konferens i veckan skickade Löfven en tydlig signal:

– Vi ser inte företagarna som ett särintresse, som dagens regering gör.

Att han själv kommer från ett särintresse vändes till ett vapen mot en statsminister som påstår sig representera allmänintresset. Det kommer vi få se mer av, menar Göran Johnsson, Löfvens företrädare som Metallordförande:

– Han ska få andra att inse att det är det privata näringslivet som måste skapa de här jobben. Det ger förutsättningarna för offentliga jobb och för en ökad välfärd.

Känner man Stefan Löfven så var det väntat att han skulle börja med kompetenslyft och näringslivspolitik. Mer intressant – och osäkert – är hur han kommer att ställa sig till de riktigt svåra jobbfrågorna: Ska a-kassan bli obligatorisk? Hur blir det med jobbskatteavdraget? Med rot och rut?

Och för att en socialdemokratisk förnyelse i jobbpolitiken över huvud taget ska bli möjlig måste en mer grundläggande fråga bevaras: Kommer partiledaren Löfven få samma fria spelrum som fackbasen Löfven?

Nej, säger alliansföreträdare.

– Jag har väldigt svårt att se att Stefan Löfven kommer att kunna driva igenom den förnyelse som krävs. När det kommer den typen av förslag på förändring håller majoriteten av socialdemokraterna emot, säger moderaten Tomas Tobé som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ja, säger många inom socialdemokratin. Men med förbehåll.

– Det handlar också om att ta det mandatet. Han måste få riksdagsgruppen och partiet åt samma håll och det måste synas i opinionsmätningarna. Han har ett halvår, ett år på sig. Annars börjar det gnys igen, säger den tidigare LO-chefen Irene Wennemo, i dag huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Till skillnad från fackföreningsrörelsen där allt handlar om att nå konsensus med sin motpart så innehåller partipolitiken mer konflikter och fler människor som också vill synas och höras. Stefan Löfven är en samlande gestalt som kan det här med samförstånd – och det är något socialdemokraterna behöver efter sina bittra interna strider. Regeringen har även förstått det och i Rosenbad talas det om möjliga uppgörelser i flera sakfrågor, enligt Fokus källor.

Men partipolitiken handlar även om att kunna ta konflikten med sina motståndare. Det blir Stefan Löfvens stora prövning.

Kan han vinna mot Fredrik Reinfeldt–en gång till?

Vad vi vet hittills är mest detta: att han bryr sig om jobben. Så till den grad att när hans gamla arbetsplats Hägglunds – i dag BAE Systems – förlorade en miljardupphandling från Försvarets materielverk till finska Patria, trots att företaget redan hade plöjt ner en miljard i utvecklingskostnader, så var det IF Metalls ordförande själv som upprört ringde den lokala tidningsredaktionen i Örnsköldsvik.

Fakta | Regeringens rädsla

Tre saker med Stefan Löfven som skrämmer alliansen.

Kompetensen
Som en respekterad före detta fackbas kommer Stefan Löfven kunna dra nytta av den samlade kompetensen i arbetarrörelsen, inte minst den hos socialdemokratiska ekonomer som i dag jobbar ute i facken. Därför kommer Lövfen att få ett starkare lag kring sig än vad Håkan Juholt hade.

Ansvaret
Tidigare kunde regeringen säga att det var de som räddade Sverige ur den ekonomiska krisen. Nu kommer de att ställas mot en socialdemokratisk partiledare som personligen tog det största ansvaret under finanskrisen när IF Metall gick med på att tillfälligt sänka lönerna i industrin våren 2009.

Jobben
Regeringen hoppas att deras arbetslinje ska stå mot socialdemokraternas bidragslinje i valet 2014. Men pragmatikern Stefan Löfven är känd för att prata kompetenslyft och företagens villkor. Får han mandat för en förnyelse av jobbpolitiken riskerar moderaterna att tappa greppet om jobbfrågan.

Det var tio månader sedan och han hette Håkan Juholt .

Men Stefan Löfven är ingen Juholt. För det första har han något som hans tre närmaste företrädare saknade. Han är ödmjuk. Hans installationstal var en övning i att täcka upp alla sina svaga punkter. Och socialdemokratin måste ödmjuka sig i dag, erkänna sina fel, be om förlåtelse.

Han är också genuin. Naturligtvis kommer moderaterna, som jobbat så hårt på att vara Allmänintresset, stämpla Löfven, den första fackpampen i modern tid som blivit partiledare, som Särintresset. Men pratet om Det Nya Arbetarpartiet kommer kännas ganska fånigt när Löfven kommer med sitt svetsaggregat.

Men svarar Löfven därför på de dilemman socialdemokraterna står inför: Hur återtar vi ekonomisk trovärdighet och regeringsduglighet från moderaterna? Hur återfår vi mittenväljarna och den urbana medelklassen?

Vissa tror återigen att det som efterfrågas är »traditionell« socialdemokratisk politik. Det är det inte. Partiet har nu prövat att inte bryta med traditionerna under tre olika ledare, med tre helt olika profiler. Ingendera har fungerat.

Det påstås ibland att traditionalisterna på landsbygden övergett socialdemokraterna. Statistiken visar tvärtom: det är bara traditionalisterna som är kvar nu, alla andra måste Löfven återerövra. Att han älskar Modo räcker inte när han ska värva på Södermalm och Möllevångstorget. Och han själv har ingen ekonomisk kompetens som räcker mot Anders Borg, hur respekterad han än må vara i storindustrin. Den måste han rekrytera i ett parti som dränerats på sina skarpaste hjärnor.

Det är därför inte självklart att detta är profeten som kan leda tio procent medelklassväljare på en ny resa tillbaka från Borg och Fridolin. Som kolumnisten Thomas Friedman sa om Obama: »We have seen the man, now please give us the man with the plan.« Eller som Reinfeldt redan börjat antyda: Löfven är väl trevlig, men vad vill han?

Frågan är om Löfven själv vet.

Å ena sidan står Löfven för modiga ting som skett i svensk fackföreningsrörelse. Under krisen accepterade han radikala lönesänkningar för att bibehålla jobben. Under förre Metallbasen Göran Johnsson var han med om Industriavtalet som burit industrins konkurrenskraft. Till skillnad från Borg har Löfven antytt att arbetsrätten kunde vara mer flexibel, med starkare skyddsnät, som i Danmark. Hans enda och främsta kritik av det egna partiet i sitt installationstal handlade om jobbpolitiken.

Å andra sidan har han varit osynlig i samhällsdebatten, även jämfört med andra fackledare. När han tagit bladet från munnen har han inte framstått som någon förnyare – snarast en statsplanerare som med »aktiv industripolitik« står beredd att öppna statlig akutmottagning för allt från Saab till kärnkraften. Han har aldrig, som Göran Johnsson, varit någon intellektuell ledare.

Mona Sahlin dröjde tills det var för sent innan hon kom ut som reformator. Frågan är hur länge Löfven dröjer. När Leif Pagrotsky till höst lägger fram skattestrategin måste det åtminstone finnas någon form av plan. Annars kommer alliansen med rätta påminna om att den gamla politiken inte gav jobb och inte minskade utanförskapet.

Moderaternas dilemma är att deras egen skatte- och bidragssänkarlinje visserligen minskat utanförskapet, men inte tillräckligt, samtidigt som krisen nu tvingar upp arbetslösheten. Och moderaterna har lika lite ny politik att erbjuda som socialdemokraterna.

Allt tycks tvärtom samverka för att förlama Reinfeldt: Minoritetsställningen och oviljan att approchera miljöpartiet. Den nymoderata generationens inlärda förakt för visioner och ideologi. Eurokrisen och besserwisserbehovet mot övriga alliansbröder. De internationella hyllningarna och de förrädiskt höga opinionssiffrorna. En enda liten bakdörr har Borg öppnat för att reformera arbetsmarknaden genom trepartssamtalen med näringslivet och facket – men från dessa lär Löfven få löpande insideinformation.

Egentligen är det suveräna statsbärande partiet därför extremt sårbart. En sittande anka som Löfven skulle kunna avlossa skott efter skott mot. Om han vågade ladda bössan det vill säga. Och om alliansen inte börjar röra på sig.

FÖR ÖVRIGT ett råd till de föräldrar som inte gillar att friskolor och kommunala skolor annonserar: Välj bort dem, om ni tror att just reklamen försämrar resurserna per elev.

Värend i söder, Kinda i norr. Sevede, Tjust och Aspeland.

Finnveden, Njudung.

Vista och Tveta och Vedbo på höglandet.

Möre och Handbörd vid kusten.

Tolv olika lagar, tolv ting. Usla jordar och mörka skogar. Medeltidshistorikerna benämner dem bonderepubliker.

Här lärde sig folk älska barrskogen för dess skyddande egenskaper. Som en fristad från överheten. Satt några isterbukar i Stockholm och skulle bestämma över en kunde en alltid gå till skogs. Där kom de inte åt en. Drog armén från huvudstaden ut i krig mot danskarna förklarade sig de små länderna neutrala. Drog den ut mot ett småland byggde en bråtar. Centralmakten har aldrig stått högt i kurs här.

Oavsett om den hetat kungen eller verkställande utskottet.

En kan tänka på det när klockan är en kvart i tre en lördagseftermiddag i ett köpcentrum i en liten stad vid Döderhultsvik.

– Han fick ju aldrig chansen. Det var ju så. De motarbetade honom hela tiden.

Johan Persson bär bullig täckjacka i rött och har en uppsyn det är svårt att bli klok på. Dyster och stridslysten samtidigt. Med »de« menar han förra partiledningen, etablissemanget, stockholmarna.

Han är kommunalråd i Kalmar och är här för Håkans politiska begravning. Som alla andra. Det speciella med Johan är hans historia. På nittiotalet var han en av Niklas Nordströms förtrogna. Senare arbetade han för Mona Sahlin. På sossespråk innebär det att han först utgjorde en del av högerfalangen i ungdomsförbundet – med Stockholms län, Norrbotten, Östergötland, Kalmar som knytpunkter – och att han sedan plockades upp av de adlade familjerna i Stockholm.

Vilket ska visa sig relevant.

Just nu står han bara utanför den bakre entrén till Flanaden och väntar på att Håkan Juholt ska ta farväl.

Därinne är det packat. Det är så mycket folk att det inte går att ta sig från den ena ingången till den andra. Man kan försöka smita in på Domus och titta genom fönsterrutorna, men det är också allt.

Han som fortfarande är partiledare anländer i en svart bil registrerad NSF 767. De jublar när han kliver fram till mikrofonen. De höjer sina mobiler och fotar. I tjugo år har han stått här om lördagarna och talat med folk. Han är fortfarande deras man.

När han kommer till kärnpunkten i sitt tre minuter och tolv sekunder korta tal – meningen om att han i denna stund avgår från uppdraget som ordförande för socialdemokraterna – buar de.

I radio och tv låter det senare som om några entusiaster piper fram ett »nej«. I folkhopen är det öronbedövande. Det skär i trumhinnorna. Folk börjar gråta.

– Håkan för fan! vrålar någon långt bakifrån.

Det är en märklig scen som kommer att gå till svensk politisk historia.

– Jävla Aftonbladet, fräser en man i rutig halsduk.

Historien handlar om saker som syns och saker som inte gör det. Man måste kombinera dem för att förstå. Först det som syns:

I slutet av september förra året skickade Carina Moberg – i skrivande stund fortfarande gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen – följande rader till sina ledamöter:

»Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll. Den måste helt enkelt skrivas om.«

Snart lästes meddelandet upp i »Rapport«. Och med det inleddes historien om hur de avsatte Håkan Juholt. Eller hur han avsatte sig själv.

Först detta att han inte ville återställa a-kassan ordentligt i det förslag till skuggbudget som lagts fram för riksdagsgruppen. Sedan avslöjandet i Aftonbladet om att han begärt ersättning för hela hyran av lägenheten han delade med sin sambo. Därefter beskedet att han inte tänkte ställa upp i partiledardebatten i SVT om han inte fick stå på replängds avstånd från Jimmie Åkesson. Och så sanktionerandet av förslaget om graderat medborgarskap.

Små barn blir spattiga när de fått mycket godis. Så även journalister och politiker. Jösses, vilka veckor det var.

En pudel följdes av en utskällning av riksdagskansliet. Förnekanden från partikassören ställdes mot ihärdiga anonyma källor. Facebook-rader skrevs och ångrades. Kommunalråd som frustade förakt. Kommunalråd som krävde avgång. Bråk om vad assistenten gjort eller inte. Bråk med assistenten. Och i riksdagsgruppen.

Allt inför öppen ridå.

Det fanns en bild av Håkan Juholt före detta och en efter. Den före var solkad av sambons bedrägeribrott och de märkliga turerna om den svenska Libyen-insatsen, men sken av starka tal, skickligt parlamentariskt agerande mot minoritetsregeringen och en bland medlemmar spirande känsla av entusiasm. Den efter var i bästa fall: slarver. I värsta fall: fifflare.

Strax före klockan nio på morgonen fredagen den 14 oktober anlände Håkan Juholt till mötet med verkställande utskottet. På dagordningen: hans framtid på posten. Så långt går saken att följa i tidningar. Frågar man runt och jämför versioner går det att få fram det som inte syns.

Det var ingen dans på rosor.

Flera personer ville få honom att avgå redan då.

De hade haft möten i förväg där de diskuterat saken. Möten han inte blivit kallad till. Tillåt mig formulera det lite tydligare: partiordföranden i det patriarkala svenska socialdemokratiska arbetarparti som mer än något annat genom historien lärt sig värdera vikten av förtroende för en solitär ledare, han visste ingenting. De gick bakom ryggen på honom och hängde upp honom på gärdsgården.

Sven-Erik Österberg, säger samstämmiga källor, var med och drev detta. Såsom Juholt tillsattes, så avsattes han också.

När Mona Sahlin förlorade valet 2006 formerades två maktcentrum och sedan dess har det mesta i socialdemokratin kunnat tolkas genom dem. Å ena sidan: Distriktsklustret. Å den andra: Etablissemanget.

Distriktsklustrets kärna var från början Skåne, Kalmar och Dalarna. De drev fram avrättningen av Sahlin. De var sakpolitiskt splittrade men delade intresset att bryta det de ansåg vara en stockholmsk maktdominans. De valde en perfekt kandidat: Pär Nuder. Genealogiskt kom han från eliten, men hade skäl att ogilla kretsen runt Sahlin. Dessutom kunde han i detta skede accepteras av alla.

Etablissemangsklustret var de som senast suttit vid köttgrytorna. Sahlins gäng – Thomas Östros, Stefan Stern, Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson, Ibrahim Baylan – men också tjänstemän, en del partiveteraner, Stockholms läns partidistrikt, många distrikt runt Mälardalen, en del i norr.

Det förvånande var att Distriktsklustret kopplade grepp om valberedningen. Dess ordförande, Berit Andnor, höll fast vid upprorsmakarna även när Nuder visat sig ovillig att leda partiet. Då utbröt krig. I röken och dimman sköts det hejvilt på allt som rörde sig. Till slut insåg alla att valberedningen redan bestämt sig. Att den låst sig. Etablissemanget var splittrat mellan Thomas Östros och Mikael Damberg, och valberedningen tänkte fortsätta stödja bönderna. De skickade fram fler namn. Tomas Eneroth sa nej. Leif Pagrotsky avböjde. Men för varje namn stärktes revolten. När Göteborg och Göran Johansson, som satt i valberedningen, backade upp dem avgjordes allt.

Heléne Fritzon från Skåne, Peter Hultkvist från Dalarna och Johan Persson från Kalmar insåg att de faktiskt kunde välja partiledare, att de för första gången på generationer fick bestämma. Nu hade de stöd av Stockholms stad också, och valberedningen köpte nästan vem de än förde fram. Det blev Håkan Juholt.

Detta hände alltså i bondeupprorets tid.

Nu, ett halvår senare, kom den första motreaktionen. Från en av dem som förlorat mest i kriget – Sven-Erik Österberg.

Stockholms län, det mytomspunna maktdistriktet som varit böndernas främsta måltavla, hade inledningsvis sökt fred. De trodde förstås inte på lantisen från Oskarshamn, men gillade läget och spelade med de kort som gavs. Så snart satt länarna Tommy Waidelich och Carina Moberg på tunga poster i riksdagen.

Andra förlorare hade svårare att göra sig gällande. Thomas Östros rök, Sven-Erik Österberg likaså. När hörde ni senaste talas om Ibrahim Baylan? Det är nog fel att kalla det en utrensning, kompetensflykt däremot passar, för med dessa personer försvann en massa erfarna tjänstemän som dessutom hade gott om vänner i den frifräsande delen av Stockholms län och Mälardalen. Och från den kretsen har det alltsedan kongressen i mars förra året funnits ett motstånd.

Det fick utlopp i oktober. Inte så konstigt. Förståeligt, till och med. Märkligare var LO:s roll.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

De här berättelserna om Sven-Erik Österberg och Wanja Lundby-Wedin sprids efter Juholts fall förstås främst av dem som stöttat smålänningen. Men de bekräftas faktiskt också av personer som då hade samma intressen som Österberg och Lundby-Wedin. Man tycker att de tog ansvar.

Mer ensidiga avsändare pekar ut partiledningens hjälte i oktober. I partivänstern säger en hel bunt människor: det var Heléne Fritzon som räddade Håkan den gången. Utan henne hade han varit borta redan i oktober.

– Vår partiordförande har meddelat att han är villig att fortsätta. Vi har ställt oss bakom det, sa Sven-Erik Österberg till Expressen efter mötet.

Han sa också:

– Man ska hålla sig till sanningen. Det är det vi har diskuterat väldigt djupt.

På ytan hände sedan följande: det blev november. Samt: han sjabblade i en lördagsintervju i »Ekot«, det kom kritik i ett läckt sms från Sigtunasossen Anders Johansson, och han hamnade i offentligt tjafs med Sven-Erik Österberg om vad som egentligen gällde i uppgörelse med regeringen om reglerna för partibidrag.

Pia Johansson från Västmanland berättade i tv att han sagt på partistyrelsen att det fanns en överenskommelse med miljöpartiet och vänsterpartiet att inte ställa upp i SVT om man behövde stå nära Jimmie Åkesson – samtidigt som Åsa Romson sa att det fanns det inte alls.

Vidare käkade Sven-Erik Österberg och Thomas Östros middag med Björn Rosengren. Och Dan Svanell sa upp sig från jobbet som presschef.

Och så det där som folk pratade om i veckor efteråt: att Thomas Östros – han som eliten betraktat som Mona Sahlins arvtagare – satte sig i »Agenda« och började prata om problemen.

Håkan Juholt stod pall. Eller, man vände sig på rätt många håll i partiet mot Östros; vad fan hade han i »Agenda« att göra?

Partiledningen – lite oklart i detta läge vilka som faktiskt räknades dit i praktiken – fick fram en del policy. De kritiserade regeringens hantering av sjukförsäkringen tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet och enades om att rödgrönt lägga ett utskottsinitiativ för att tvinga fram riktlinjer för bemanningen i äldreomsorgen. Leif Pagrotsky kom med en första rapport från sin grupp om en ny skattepolitik och Tommy Waidelich tog fram ett förslag om nytt sysselsättningsmål och ett om nya budgetregler, där nivån på offentliga tillgångar skulle regleras. För förs­ta gången under Håkans partiledarskap kom det något som började likna konkretion och förverkligande av retoriken.

När partiet samlades till förtroenderåd i Aula Magna på Stockholms universitet den första helgen i december fanns en gnutta hopp. Fast då visste förstås alla att SCB:s halvårsmätning skulle komma veckan därpå.

27,7 procent.

Det är en av två siffror man kommer minnas när man talar om Håkan Juholt.

Samma dag sa han i Dagens Nyheter att alla i Sverige ska ha tillgång till samtliga mobiloperatörernas nät. Det framstod onekligen som ett rätt ogenomtänkt förslag, men få försökte faktiskt förstå vad han höll på med. Han hade en idé om att politiskt utnyttja en ledig konfliktlinje i svensk politik; den mellan land och stad. Den han själv tagit sig till partiledarposten på. Den som viftades bort i Stockholm av människor som inte ens visste om att det på landsbygden också söderut klipps av kablar till det fasta nätet. Oavsett om det är pensionärer med behov av trygghetslarm eller småbarnsfamiljer som drabbas.

Det där kommer hursomhaver ingen komma ihåg. Däremot: 27,7 procent i Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning. Den alla litar på. Sämre än någonsin tidigare.

Sedan blev det andra advent.

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget. Vem eller vilka som tar initiativ går inte att fastslå. De har sopat sina spår ganska bra. Det går inte heller vara säker att de skulle ha varit så himla många; att vagt sprida ansvaret är ju också ett sätt att påverka historieskrivningen. Men Thage G Peterson – inte alldeles okänd för viss pratsamhet – har i Aftonbladet nämnt Ingvar Carlssons namn och sagt:

– Att det skulle vara organiserat känner jag inte till. Men jag utesluter det inte.

Med ett flertal källor som grund går det att säga att Ingvar Carlsson agerar i sällskap med andra. Det som förenar dem är att de är delar av ett äldre etablissemang. De är minst lika mycket partiadel som Sahlins gamla krets eller de i dag aktiva i Stockholms län, men kan också ställa sig över den sortens konflikter. På så sätt skapas ett tredje maktcentrum.

Den kritik de har berör egentligen allt och alla. De är inte nöjda med Håkan Juholt och hans krets, men inte heller med verkställande utskottet, som tycks ha tappat greppet om läget.

Deras mål är att få fram en slags fallskärm för partiet. Om allting kraschar – för det ser det ju ut att göra med opinionssiffrorna och Juholts rörelsemönster – då ska det finnas en färdig räddningsaktion. En B-plan. Som bygger på att om det är några som avsätter Juholt kan de inte få ta över partiet, eftersom det då riskerar att spricka. Distriktsklustret måste på något sätt få vara med och dela makten.

De tar fram en sådan plan. Flera källor uppger att de också tar fram en ny partiledarkandidat och denne är Anders Sundström, tidigare kommunalråd och minister, numer Folksam-direktör. Han är populär sedan länge i dessa kretsar. Han ska ha blivit tillfrågad och accepterat att snabbt ställa upp om det krisar.

I största hemlighet rullas mattan ut.

I det gamla etablissemangets verksamhet får Pär Nuder, enligt flera källor, ett slags statssekreterarroll. Han kan ha samma drivkrafter som de andra – en tro på att man räddar partiet kombinerat med en mind­re eller större del bekräftelsebehov. Men också att hämnas Sahlins gamla krets och se till att ingen av dem blir partiledare nu. Dessutom, kan man tänka sig, finns det nog en viss nostalgisk förtjusning hos affärsmannen vid Stureplan att få snacka med statsmannen han började som talskrivare åt.

Det finns en alternativ beskrivning också, som går stick i stäv med denna, nämligen den att det äldre etablissemanget främst har kontakter med Sahlins gamla krets – Östros och Österberg. Att det är där samarbetet finns. Den ena utesluter inte nödvändigtvis den andra. De äldre kan ha haft parallella kontakter. De är i alla fall aktiva.

I december växer också bland Juholts motståndare känslan av att man måste göra något. På alla håll. Förutom i Stockholms län. Där lägger de sig lågt, helt platt faktiskt. Ett beslut som tycks komma från Mikael Damberg, distriktsordföranden själv, som ska ha insett att vad han än gör för rörelser så förlorar han på det. Vilket har att göra med SSU.

I den process som vaskade fram Juholt blockerades Damberg av vänstersossar som hänvisade till gamla SSU-bråk. På så vis försköts konflikten från att handla om periferi-centrum till vänster-höger. Detta är ytterligare en av de saker det äldre etablissemanget är oroliga för. För att den generation som tycks förlorad nu ska få makten och slita varandra i stycken.

Mikael Damberg var ordförande efter Niklas Nordström och tog inte förbundet ut ur falangstriderna. Ska hela bilden fram så har egentligen inte så många något emot personen Mikael Damberg, annat än att han möjligen anses för vek och konflikt­rädd. Det folk i partivänstern anklagar honom för är att omge sig med myglare som fortfarande beter sig som inför en SSU-kongress vid sekelskiftet. Och nu tänker alltså dessa bevisa en gång för att alla att de har kammat till sig.

Stockholms län stämplar ut ur processen.

Göran Persson kom också från landet och mötte samma motstånd från etablissemanget som Håkan Juholt. Men han hanterade det annorlunda. Han förstod att han var en främmande fågel som inte själv kunde bryta strukturerna utan var tvungen att knyta till sig sådana som Ants Nuders son och Bo Toressons dotter och Kjell Larsson med grabb. Sådana råd lyssnade Håkan inte tillräckligt på.

Den 16 december publicerar Dagens Industri en längre artikel som delvis består av tidigare kända uppgifter om skuggbudgeten och a-kassan. Men den är tyngre och mer kraftfull än något som någon journalist gjort på ämnet.

Den påverkar både på och under ytan.

Man kan nog säga att det ändå fanns ett litet hopp kvar när folk åkte hem för att fira jul. Man tänkte sig att skulle han bara hålla sig bort från medierna, skulle han bara få vila hemma och i Mexiko över jul, skulle han sedan bara styra upp en vettig organisation, skulle han bara förbereda sig inför januaris partiledardebatt och göra det han är bäst på, banka skiten ur statsministern från talarstolen, ja, då skulle partiet kunna få det som man i ett års tid eller mer har gått runt och sagt att man haft – en nystart.

Den förhoppningen är en gran som barrar.

Flera riksdagsledamöter beskriver hur de kommit hem till julbord och mataffärer och insett att folk är innerligt trötta på partiledaren.

Den 27 december kommer en forskningsrapport från SOM-institutet i Göteborg, som säger att valet 2010 avgjordes av direktströmmar från socialdemokraterna till moderaterna. Samt en opinionsundersökning från Sifo som visar att bara 16 procent av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Håkan Juholt.

Det är den andra siffran man kommer minnas. 16 procent.

På nyårsdagen skriver Ylva Johansson ett ganska harmlöst inlägg på sin blogg som tolkas som hård kritik av partiledaren. Dagen därpå talar Göran Johansson – som första person från valberedningen – ut om processen som ledde till Juholt. Göteborgaren backar upp partiordföranden med konstaterandet att ingen annan kandidat platsade som partiledare.

Samtidigt fäster Sifo-mätningen i partiorganisationen. Socialdemokrater brukar beräkna valresultat som ett snitt mellan partiets siffror och partiledarens. Mellan tummen och pekfingret. Med den metoden hamnar man på runt 20 procent. Då är det rätt många runtom i landet som förlorar sina positioner och sitt inflytande.

Så det börjar snackas. Anders Sundströms namn flyger för att det ändå är lite logiskt. Tidigare statsrådet Jan Nygren nämns också som en möjlig efterträdare, mest från partihögern. Carin Jämtin inser alla kommer bli viktig i vilken roll hon än tar. Särskilt vänstern inser – eller anser – det. Om det nu händer att Håkan verkligen går.

Dagens Industri hänger i. För många är det uppenbart att någon aktör spelar och läcker uppgifter till tidningen med syftet att urholka partiledaren. Ganska många har skäl att berätta för en journalist hur det gick till när skuggbudgeten gjordes.

Oavsett, Wanja Lundby-Wedin vaknar igen. Runtom i Mälardalen knorras det ordentligt på olika träffar. Och alla undrar hur det ska gå på det tvådagarsmöte verkställande utskottet har planerat in.

Så är läget när Håkan Juholt – i stället för att vänta till vårterminsstarten i riksdagen – åker till Folk och Försvar i Sälen.

I januari 1980 vakade journalistkollektivet utanför Transportarbetarförbundets lokaler i Stockholm. Däruppe slogs Hasse Ericson – personifierad fackpamp – för sin politiska tillvaro. Han hade låtit käften glappa många gåner och rest till Spanien fast det var bojkott och representerat och blivit utesluten ur LO:s styrelse. Han kallades Hoffa, efter skurken.

»Klockan kvart över tre i morse körde Hans Ericson cigarren nästan i ansiktet på mig, och det kändes uppfriskande«, inledde Dieter Strand sin fenomenala rapport från Vasagatan.

I resten av texten visade han – socialdemokrat själv – vad Hasse hade fått gjort. Centraliserat förbundet och förhandlat fram bra löner. Ingjutit hopp hos taxichaufförerna och åkarna i det lilla förbundet, fått dem att känna att de hade makt.

I landsorganisationen var Hasse udda. Han betedde sig inte som man skulle. Det tog 18 timmars möte att knäcka honom.

»Nu är vi av med Hasse. Nu blir det evig frid och lycka i Transport och hela fackföreningsrörelsen och hela detta jämnstruket blågula land.«

Skrev Dieter Strand. Som kom från Urshult i Värend i Småland.

På Högfjällshotellet går allt åt helvete. Framträdandet är säkert välplanerat, och försvarfolket har han inga svårigheter att hantera. Men journalisterna. Pressträffen är en katastrof. Han som brukar skoja och skämta har ett kroppsspråk som skriker försvar. Och så säger han det där om att regeringen fattat beslut med stöd av sverigedemokraterna, fast Jimmie Åkessons parti inte ens suttit i riksdagen då.

Så härjet drar i gång igen. Han slingrar sig värre än Emån.

Det finns en fin bild som Svenska Dagbladet publicerade i en artikel om det hela. Håkan Juholt i förgrunden, i bakgrunden en bekymrad Urban Ahlin med piké och armarna i kors. Ahlin hade anledning att oroa sig. Dagen efter föreslår Juholt honom som ny gruppsekreterare och vice partisekreterare. Som sin närmaste politiska rådgivare. Problemet är bara att Ahlin har många fiender, många som tycker att han inte kan samarbeta och ännu fler som tycker att anklagelserna om sextrakasseri mot honom för några år sedan aldrig klarades ut. Har Håkan inte redan tappat sina trogna över jul eller efter blundern i Sälen gör han det med Ahlin. Det blir bara för mycket.

Folk orkar inte längre.

Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg – med stöd av Elvy Söderström från Västernorrland – tar fram sina yxor och börjar hugga. Och den här gången ger de sig inte.

På Gäddefalls ägor längst i norr i det som fordom var de små länderna ligger Svikingsbro, en liten spång över en sankmark. Här, säger sägnen, förlorade Nils Dacke initiativet i upproret mot centralmakten. Han hade tagit sig från Vissefjärda i Möre och fått en maktposition som han aldrig räknat med och erövrat adelsfästningar långt in i Östergötland. Men vid Gäddefall var det inte han utan motståndarna som fick hjälp av lokala bönder och la sig i bakhåll. I flykten ska Dacke ha ropat: »Här äro wi beswikne!«. Därav namnet på spången.

I det som händer nu har alla sina skäl, fast de inte är helt enkla att identifiera. Säkert går det däremot säga att det inte är så synkat mellan de olika aktörerna. För att saker verkligen ska hända i ett stort politisk parti krävs inte alltid att det finns uppgörelser eller pakter. Det räcker med att intressen sammanfaller.

Den trio som leder attacken förenas i sin övertygelse att detta måste göras för att rädda partiet. Ingen har vågat ta tag i det, eftersom man samtidigt riskerar att sänka sig själv, vi måste göra det. För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare. Särskilt som angreppet verkar förvirrat och pågår både i det öppna och i det dolda. På fredagen går Västmanland och Örebro ut och kräver Juholts avgång. Det tolkas först som att hela Mälardalsregionen är med på tåget, men när den mediala försvarsmanövern sätts i gång och distrikt efter distrikt backar upp partiledaren framstår regionen snarare som splittrad.

Inne i verkställande utskottet är verkligheten en annan. Flera källor beskriver att diskussioner landar i olika positioner på en glidande skala. Lena Micko från Östergötland landar i att Håkan inte kan sitta kvar. Men det gör också Veronica Palm från Stockholms stad. Och Leif Pagrotsky och Anneli Hulthén från Göteborg. Och Tomas Eneroth från Kronoberg.

Håkans distriktkluster – maktbasen för det årsgamla upproret – faller ihop.

Varför hans egna också sviker honom? De har nog sina skäl, de också.

När det gäller Stockholms stad är partikamrater runtom i landet inte sena med förklaringen att distriktet med flest interna strider också är det kallast kalkylerande. När man inser att en ledare faller tar man sin hand från denne för att få inflytande över nästa.

Samma skäl kan förstås gälla göteborgarna. Hulthén har begärt och fått mandat för att driva Håkans avgång om det skulle hamna i en sådan situation. Men det kan också handla om interna positioneringar – Göran Johansson har ju bara veckor tidigare gått ut och backat partiledaren, är det här en smäll på den gamles fingrar?

Svårbegripligast är Eneroth. Smålänningen som får åka hem till Sydregionen som svikare. Men han kan, precis som alla de andra, tycka att han agerar för partiets bästa.

Man bör nog heller inte underskatta den psykologiska effekten. I två dagar sitter de ordinarie ledamöterna och suppleanterna i möte. Journalister barrikaderar byggnaden. Partikamrater ringer och hetsar. I medierna uttalar sig kreti och pleti. Det blir en speciell gruppsykologi. Verkställande utskottet blir en egen enhet, ett »vi« med ansvar och skyldigheter mot partiet. Och mot varandra.

Att de bråkar ordentligt och att vissa inte alls vill in i fållan råder det ingen tvekan om. Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

Det är inga trevliga möten. Håkan Juholt får rätt ofta gå ut ur rummet. Vid ett tillfälle kommer Carin Jämtin ut till honom. Tidningen som då lyckas få en bild på dem skriver att hon kliver ut med avgångsbeskedet. Vad hon i själva verket säger är:

– Du, Håkan, glöm inte att de kan fotografera dig när du är på balkongen.

Det är väl ungefär det enda roliga som händer.

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Så de går in och tar över. Vem som ringer vem är oklart, men plötsligt befinner sig Pär Nuder på ett lägre våningsplan i huset. Och där träffar han Håkan Juholt. Om det samtalet finns två versioner – en där Nuder övertalar Juholt att ge sig och en där Nuder hjälper Juholt att skriva avgångstalet. Båda är nog sanna. Nuder har rådgett Juholt på distans ända sedan partikongressen och är en person – en vän till och med – som smålänningen litar på, även om beskedet är att nu är loppet kört.

Viktigaste uppgiften för de grå eminenserna den där fredagen är dock att få fram en ordnad process och en ny partiledare. Hur det går till är höljt i dunkel, men redan på lördagen när Håkan tar farväl hemma i köpcentret i Oskarshamn flyger beskedet runtom i partiet att det är kontroll på läget – processen ska gå blixtsnabbt – och att den nya partiledaren knappast lär hämtas från det verkställande utskottet. Den gruppering som satt i gång avrättningen av Juholt ska inte få ta över.

På söndagen hörs det från alla håll och kanter ett enda namn – Anders Sundström. Det ska vara klart. Han har fått en rak fråga och tackat ja. På söndagskvällen eller senast på måndagen ska han presenteras för journalister, meddelar uppgiftslämnarna. Partiet säger till och med att det ska komma besked klockan sex på söndagskvällen.

Då går luften ur.

Beskedet blir att det inte finns något besked.

Anders Sundström har backat. I sista stund.

Allt faller.

Det var ju för Anders Sundström som Håkan Juholt hade gått med på att avgå.

Ska det någon gång talas om kris i socialdemokraterna så var det i söndags, när processen som förde fram Juholt ser ut att upprepa sig, när förstanamnet säger nej och när Carin Jämtin låser in sig själv och det verkställande utskottet och säger sig tala om längre och kortare processer och söker med ljus och lykta efter en kandidat som både kan ena och svara ja.

I onsdags kom en budkavle från Handbörd och Möre. Socialdemokrater har ringt in till partiexpeditionen och sagt upp sitt medlemskap. I protest. För Håkans skull. Man måste ändå ge dem det, smålänningarna, de böjer inte nacke för annat än sten som ska plockas ur sandjord.

Likt en mager teg pinad av torka och hagel framträder det socialdemokratiska arbetarpartiet nu. Denna fredag kan verkställande utskottet försöka sätta ett namngivet frö i backen. Kan det gro?

En omständighet skiljer detta partiledarval från det för ett år sedan. Nu är det äldre etablissemanget med och styr. Det skulle vara intressant att höra vilka kraftuttryck de tog till när Anders Sundström drog sig ur – vi pratar om män och kvinnor som är vana att bestämma – men alla har inte övergivit Carin Jämtin helt bara för att förstaplanen sprack. Svaret på frågan varför Jämtin agerar som hon gör i den här processen får till stor del sitt svar i: därför att de grå eminenserna har sagt det.

Därför sitter verkställande utskottet där det sitter.

Det fascinerande är att det fortfarande fungerar. Några pensionärer, några före detta statsråd, de kan få den grälande dagisklassen att lyssna. De respekteras. Distriktsklustret, som förlorat mest på ytan, tycks också ha haft kontakter med den gamla nomenklaturan, ja kanske till och med flera dagar före det att Håkan gick. Det finns i alla fall uppgifter om det.

En kan tänka på det när en står i snöblåsten utanför ett en gång i tiden vackert köpcentrum i Oskarshamn i gamla Handbörd och ser hur ledande socialdemokrater kramar varandra om ryggen och bliger in i varandras ögon och i tyst samförstånd tänka att det som händer, det händer.

När Sverige till slut blev ett enat rike ställde sig allt oftare bönderna på kungens sida – mot adeln. Lite så är det nog nu. Kungen heter Ingvar Carlsson.

Tio månader av kaos och svett och gråt och historiska fiaskon och svordomar och grusade förhoppningar tog det för detta parti som svenskarna ändå hyser en märklig ömhet inför att ta sig i kragen. Sossarna försvinner inte så lätt.

Nu är de i alla fall av med Håkan.

Artikeln bygger primärt på ett 25-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner runtom i landet.

Fräste en retad Kjell-Olof Feldt spontant till programledaren i radions »Studio Ett«, under lördagens extrasändning, efter att Håkan Juholt just aviserat sin avgång.

Studioreportern Jörgen Huitfeldt, som försökt mana Feldt till att utveckla sin leda vid Juholt, reagerade med en blandning av ironi och skamsenhet.

Feldt har ju rätt. Sosse eller ej, nu är vi lite till mans trötta på reportrarna som tänjer och sliter och drar i s-krisen, för att få den att passa den dramaturgiska mall som denna exceptionella … oerhörda … historiska process kräver.

Men Kjell-Olof Feldts fräsning var en stilistisk anmärkning, knappast en politisk. Kanske vände han sig mot det flitiga bruket av klyschor: »det mäktiga VU« eller »höger- och vänster-falangen«, kanske var det den andtrutna upphetsningen som fått honom att lacka till. Men att Jörgen Huitfeldt och Helena Groll hotade demokratin tyckte han knappast.

På twitter och bloggar bubblar däre­mot föreställningen att det var själva mediedrevet som fällde Juholt. Och i samma »Studio Ett«-program hade en lika andtruten Göran Greider anklagat medierna för »häxjakt«. Håkan Juholt sa i en intervju att han kände reportrarnas »hat«.

Ur emotionell aspekt är det svårt att säga emot. För den som befinner sig inne i ett mediedrev, som strumpan i tumlaren, är det svårt att skilja på upp och ner. Allt svindlar. Men »hat«? Varför skulle »Ekots« Inger Arenander eller Aftonbladets Lena Mellin hata Håkan Juholt? Det gör de inte. Och en före detta partiledare borde heller inte använda ordet hat eller förakt.

Jag har ingen förståelse för Håkan Juholts ordval, men stor förståelse för hans känsla. Ur mänsklig synpunkt kan drevet alltid fördömas. Men drevet måste alltid försvaras, för demokratins skull. Utan mediedrev skulle nog aldrig någon lämna sin plats, någonsin.

Drevets mekanismer är välkända. Pressens drevkarlar kan inte ensamma fälla ett politiskt djur. De driver. Men det är inte ledarskribenterna eller skjutjärnsreportrarna som avlossar den dödande kulan. Den kommer, som den kanske gjorde vid Fredrikshald, alltid från de egna leden.

Det var inte tidningarna som tvingade Anna-Greta Leijon att avgå efter Ebbe Carlsson-brevet, det var Ingvar Carlsson. Han fick också säga åt sin skyddsling Mona Sahlin att ta timeout – efter Tobleroneaffären. Det var inte medierna som sparkade Ulrica Schenström, det var Fredrik Reinfeldt. Och han var ledsnast av alla.

Alla politiskt intresserade svenskar kan rabbla de här exemplen i sömnen, det kan Göran Greider också. Därför är det illa att han utan att blinka skyller Juholts fall på medierna, på de »borgerliga medierna«.

Gud ska veta att man kan kritisera medierna för mycket; slarv med press­etiken, bristande förtroende och överdriven smak för soppa kokt på spik. Men att på allvar hävda att »borgerliga« medier förvanskar krisen inom socialdemokratiska arbetarpartiet är något annat.

Göran Greider är en rolig och uppskattad röst i svensk debatt, inte minst av mig. Men jag har svårt att bara flabba åt honom i det här fallet. Om analysen av epoken Håkan Juholt blir att (Stockholms)media fällde landsortens och vänsterns s-ledare av illvilja eller politisk beräkning, vad säger det om det politiska och publicistiska livet, om det fria ordet i Sverige?

På vilken punkt förbröt sig medierna mot Håkan Juholt eller socialdemokratin? Jag kan mycket väl förstå att det var obehagligt att i oktober bli jagad av reportrar genom Radiohusets korridorer. Och visst måste det ha känts parodiskt i januari med trettiosju reportrar huttrande på Sveavägen i Stockholm, utanför partihögvarteret. Men om reportrarna inte hade stått där, skulle verkställande utskottet då ha fattat ett annat beslut om Håkan Juholts framtid? Skulle sprickorna i partiet läka automatiskt?

De yrkesetiska och stilistiska problemen med mediedrevet ska vi absolut kritisera. Men kanske är det dags att påminna Göran Greider med flera om hur skymningen föll i Ungern och Vitryssland? Det började med att någon skrek i höga sky över mediedrev, att medierna gick för hårt åt politiken. Det gör man som bekant inte längre, för det är förbjudet enligt lag. I Ungern är det makten själv som bestämmer när det ska vara drev, och mot vem.

För övrigt är det lätt att glädjas med Dramaten som verkar ha fått en alltimehigh med Mats Eks version av Strindbergs »Spöksonaten«. Huka månde Stockholms Stadsteater, som haft medvind så länge. Även inom teaterns värld skiftar opinionen. Men det är inte kritiken som skapar konsten. Lika lite inom teatern som inom politiken.

Missa inte!

I morgondagens Fokus kommer hela berättelsen om hur kuppmakarna agerade i Torbjörn Nilsson reportage om Håkan Juholts sorti.

Med tiden, och insikten om en besvärligare ekonomisk verklighet, sjönk siffrorna förstås, men från höga nivåer. Och Kevin Rudd svarade med policy: investeringar för miljön, rädda-jobb-paket och vad han kallade en »education revolution«. Det såg stabilt ut. Som hade han kontroll.

Det var före juni förrförra året.

Onsdagen den 23:e utmanades han av sin vice ­premiärminister, Julia Gillard. Dagen efter förklarade han att han skulle avgå. Hans stabschef hade hunnit ringa runt i partiet då och insett att det var över. Det fanns politiska orsaker – en svekdebatt i klimatfrågan bland annat – men blixten kom från nästan klar himmel. Några månaders problem, sedan fick han sparken. Bakom kulisserna hade de stora elefanterna gjort upp.

De sa alla en och samma sak, de som kommenterade saken. De sa att han struntat i partiveteranerna. Att han inte lyssnat på råd.

Är Håkan Juholt statsminister 2014? Ringer man till socialdemokrater nu svarar nästan alla: Nej.

Så då frågar man: Är han partiledare 2014? Och då säger många: Ja, fram till valet.

Sedan suckar de eftersom de inte vet om de ska skratta eller gråta.

Skrattar gör folk utanför partiet. Som i onsdags i partiledardebatten. Då satt Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och kluckade när Håkan Juholt talade. Eller som i måndags när Håkan Juholt tog till orda på det årliga seminarieminglet »Folk och försvar« i Sälen, hans hemmaarena. Han ville prata om sociala klyftor i Europa som en framtida säkerhetsrisk, men fastnade i ett uttalande om att regeringen bygger sin försvarspolitik på stöd från sverigedemokraterna. Haken var bara att det beslut han hänvisade till fattades under förra mandatperioden. Då sverigedemokraterna inte satt i riksdagen. Därför garvade alla politiska junkies och journalister som mer än något annat uppskattar skicklighet i själva hantverket, och så sa de samma sak som de sagt en hel höst: Kan han inte bara skaffa sig någon som räddar honom från sig själv?

Svaret – även om frågan är retorisk – är att det kan han inte, för de i partiet som har regeringserfarenhet och skulle kunna ta jobbet, de skrattar också.

Och så säger folk att politik är tråkigt.

Dagen efter, i tisdags, hade han i alla fall fått fram en person. En människa som han själv valt, som ska ta ansvaret för kansliet, riksdagsgruppen, helheten. Det var inte någon tjänstemannaveteran från Perssons dagar, det var Urban Ahlin. Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson. Känd som duglig politiker med bra internationella kontakter, men också omtalad för anklagelser om sextrakasserier, samarbetssvårigheter, två-millimeters-stubin och fem-meters-ego. Fortsättningen kan bli spännande.

Om det nu är så att Håkan Juholt inte är stats­ministerfähig, om det faktiskt är många i hans parti som redan gett upp 2014, varför avsätter de honom inte?

För att det är lättare sagt än gjort.

För det första tycks han ha bestämt sig för att inte lyssna på dem som säger att han borde flytta på sig för partiets skull.

För det andra har han prioriterat att bli älskad av sina partimedlemmar före att bli respekterad av svenska väljare. Och på lägre nivåer i partiet är kär­leken besvarad. I bakgrundssamtal med riksdagsledamöter eller tunga kommunalråd hör man skepsis, men snackar du med en nämndordförande är sannolikheten stor att personen förklarar läget med borgerligt mediedrev och oförargligt slarv. Håkan har hånglat upp gräsrötterna.

För det tredje så finns det ingen annan kandidat. Ingen som man kan enas om. Ingen som ett enat verkställande utskott kan peka med hela handen på. Och därför vill ingen hålla i yxan.

Eller?

Det finns en hypotes, den är inte mer än så, och den handlar om tystnaden. Det har varit så anmärkningsvärt mycket tjatter från de lättviktiga och så märkligt tyst från tungviktarna. Och just nu verkar inget hända. Så det är nog tvärtom. De gamla ministrarna och partiledarna och partisekreterarna sitter nog i detta nu och lägger ihop sitt pussel. Lyder teorin.

Kurt Beck var partiledare för de tyska socialdemokraterna från 2006. Det fanns strukturella förutsättningar som är intressanta ur ett svenskt perspektiv. Sedan Gerhard Schröder och Göran Persson käkade korv ihop på Harpsund har en del hunnit hända i europeisk socialdemokrati. Framför allt har man haft svårt att hitta ledare.

I Kurt Beck trodde de tyska socialdemokraterna att de funnit sin man. Han kom från provinsen, hade ansiktsbehåring och mage och förstod partifolket. Han valdes med förkrossande majoritet av kongressen.

Problemet var bara att planen inte gick hem. När valet 2009 närmade sig fungerade Kurt Beck inte alls hos mannen på gatan. Inte kvinnan heller för den delen. Så han blev ytterligare en av parenteserna och avgick. Eller avgick och avgick, det var inte så frivilligt. Efteråt sa han att han varit utsatt för hemligt internt maktspel, att någon velat skada honom.

Låter det bekant?

Sedan julhelgen har Dagens Industri med talföra källor hävdat att det var Håkan Juholt själv som sent i processen att ta fram en skuggbudget i höstas krävde att en kostsam satsning på a-kassan skulle strykas – tvärtemot vad han ska ha sagt internt. Riksdagsledamöter ifrågasätter i samtal delar av Dagens Industris beskrivning, men utan att på något sätt kunna ge en mer trovärdig bild av vad som hände. Tvärtom. Den ekonomisk-politiska talespersonen Tommy Waidelich har gått ut och sagt att det var han själv som fattade beslutet. Det låter, tycker många, som om han tar en kula för chefen.

Nu sägs det att detta ska utredas av verkställande utskottet. Det sägs också att det finns en kvinnopakt mot Håkan Juholt. Eller ja, Expressen säger det. Det intressanta är nog ändå att det är ett av partiledningens försök till politiska vägval som vänds mot den. Och att det är just det förslaget.

Håkan Juholt valdes för att han inte kom från Stockholms läns partidistrikt. För att han inte var en del av den elit som satt i de innersta rummen under Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och faktiskt också lantisen ­Göran Persson. Denna önskan sprängde gamla strukturer – geografiska och politiska band – och en koalition av vänstersossar från Skåne och Stockholms stad och högersossar från bland annat Kalmar och Dalarna förmådde valberedningens tunga gestalter Berit Andnor och Göran Johansson att inte nöja sig förrän de fått fram en kandidat som koalitionen gillade och som ville ha jobbet. Den enda som ville var Håkan.

Från delar av koalitionen fanns förhoppningar att han skulle svänga rejält till vänster, och det har han gjort retoriskt. Det är också ett av skälen till att många i partiet fortfarande tycker om honom. Sakpolitiskt däremot har han gömt undan skattefrågorna och försökt sig på den där svängen i a-kassan, som också mittensossar finner dåraktig. För att inte tala om LO, historisk huvudman för föreningen.

Relevant fråga: Exakt hur kära är skåningarna i Håkan Juholt nuförtiden? Egentligen?

Skåne är socialdemokraternas största partidistrikt. Det leds av Heléne Fritzon, och dess främste riksdagsledamot heter Morgan Johansson. Skåne drev fram Juholt, de har ett ansvar för honom, men också en ny maktposition att försvara. För en gångs skull fick de ju vara med och bestämma. Ska de slarva bort det om han ändå är dömd att misslyckas? Eller se till att inte vara sist när avgångskravsbollen börjar rulla och därmed ha en chans att påverka efterträdaren?

Det finns ett scenario, eller kopplingsschema, på hur det skulle kunna gå till. För att förmå Håkan Juholt att avsäga sig uppdraget måste ett enigt verkställande utskott ställa honom inför hot om extrakongress. För att detta ska ske måste åtminstone Skåne och Stockholms stad och kanske också Göteborg ändra sig. För att det ska ske måste de – och antagligen också Stockholms län, Mälardalsdistrikten och Norrbotten – enas om en efterträdare eller åtminstone komma en bit i sådana diskussioner. Och för att det ska kunna ske krävs det partiveteraner som driver fram den sortens samtal. Ska det ske snyggt måste de också få Juholt att inse allvaret.

Ringer man söderut för att ta tempen på Skåne får man höra en del försvar av Håkan Juholt. De tycker att han fram till höstens problem har varit lyckad som partiledare. En ny ton och en förhoppning om en ny politik. En dröm om en annan värld. Men de suckar där också. Och precis som i Stockholms stad låter försvarstalen tunnare och mind­re entusiastiska nu än för två månader sedan.

Det finns trots allt internationella jämförelser.

Ed Miliband hade varit partiledare i ett halvår när han reste till Oslo. Han skulle besöka tankesmedjan Policy Networks årliga konferens för socialdemokratiska toppolitiker. Det var i maj förra året och klubbens historiskt mest framgångsrika spelare hade just fått ett nytt ansikte – Håkan Juholt.

Hos svenska socialdemokrater fanns en viss nervositet: Hur skulle kalmariten klara sig i sådana här sammanhang? Alldeles utmärkt, visade det sig eftersom yngre herr Miliband sken upp som hade han fått en ny storebror när Håkan Juholt pratade. Love was in the air. På kvällen försvann paret ut på en balkong och stängde dörren efter sig.

Några månader senare berättade Håkan Juholt i Aftonbladet att han efter den värsta krisen fått ett sms från en »engelsk kollega«. Det stod: »Håkan my friend, remember that heat tempers steel. And you will be the next prime minister of Sweden.«

Frågan är hur mycket stålarbetarreferenser Ed Mili­band kan kosta på sig dessa dagar. Kritiken mot hans yviga partiledarskap och svängiga politiska besked har varit långvarig. Strax före jul tog Guardian-journalisten James Macintyre – tillika Eds entusiastiske biograf – ledsamt avsked. Ed har inte lyckats begrava striden från den interna valprocessen, inte klarat av oppositionsrollen och fått de flesta socialdemokratiska parlamentsledamöter att ge upp förhoppningen om en valvinst. Enligt Macintyre.

Känns det igen?

I måndags gick ledaren för fackförbundet Unite, det socialdemokratiska partiets största sponsor, ut i en generalattack. Från vänster. Samma fack som fått Ed vald.

Jaja, säger ni, det är väl ändå till höger som ­Håkan Juholts värsta fiender i partiet finns? Jo, men det är oklart hur stort just det politiska motståndet är. Många angrepp har kommit från personer med koppling till Stockholms län, människor som önskade en Östros eller en Damberg, men handlar det primärt om politisk inriktning?

En värdemätare skulle kunna vara välfärdsdebatten. Avgår Juholt i morgon kommer eftermälet handla om katastrofsiffror men faktiskt också om att han lyckats etablera en ny politisk kurs i partiet. I dag är det inte bara skåningar som tycker att man måste ändra förutsättningarna för privata företag i den ­offentligt ­finansierade välfärden. I högerdistrikt säger de samma sak. Något måste göras. Det landar kanske inte i vinstförbud men i bättre upphandlingar eller nya bolagsformer. Stefan Stern, Mona Sahlins tidigare rådgivare, sällade sig till en krympande skara i partiet när han på DN Debatt häromveckan lovsjöng kapitalisters rätt att agera lika fritt på välfärdsmarknaden som i dag.

I maktspelet är detta relevant. Hur rädda har vänster­falangen anledning att vara för att en ny partiledare ska riva upp den nya inriktningen? Kanske inte så rädda. Retoriken lär nog tonas ner utan Juholt, men inte lika säkert sakpolitiken. Det går att hitta höger­sossar som sakpolitiskt på välfärdsområdet vill gå längre till vänster än vad Juholt hittills gjort. Verkligheten – och socialdemokratin – ser annorlunda ut än för två år sedan.

Sanningen är den att socialdemokraterna är trötta på sin partiledare. Att han inte kan vara bättre.

Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant?

Det finns några öppna mål inför 2014. Om det nu är så att socialdemokraterna fortfarande vill vinna ett val i Sverige.

Sanningen är också den att ingen vill ta ansvar för att peta Håkan Juholt. I Australien och i Tyskland klev det fram människor och tog på sig den rollen. I Storbritannien tycks det vara på väg. I Sverige är det oklart vem eller vilka som ska göra det. Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här. På fredag, när verkställande utskottet träffas för andra dagen i rad, kan saken vara beseglad. Redan nu är Håkan Juholt en lam anka, en politisk ledare vars beslut få tar på riktigt allvar. Eftersom de inte tror att han klarar det.

Före Mona Sahlin – eller ska man säga Håkan ­Juholt, eftersom det var han och några till som gjorde det – fanns ingen tradition av att avsätta socialdemokratiska partiledare. Andra partier har det så: moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet. Därför säger folk runt om i landet nu, att det som krävs är det som hände mot Mona.

Att det krävs en Håkan för att avsätta Håkan.

Artikeln bygger på ett 20-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Fakta | Veckan med Juholt

Den socialdemokratiska partiledaren har i veckan ifrågasatts av både socialdemokrater och politiska kommentatorer.

Söndag 15 januari
Juholt återvänder från julledigheten och säger till TT: »Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december.«

Måndag 16 januari
Juholt gör uttalanden om regeringens försvarspolitik som han nästan genast behöver korrigera. Flera s-bloggare önskar partiledarens avgång.

Tisdag 17 januari
På ett, enligt rapporter, lugnt gruppmöte ifråga­sätts Juholts förslag att utnämna Urban Ahlin till gruppsekreterare. Juholt håller fast vid att partiet ska säga nej till europakten.

Onsdag 18 januari
Under riksdagens partiledardebatt viftar Reinfeldt bort Juholt med argumentet att socialdemokraterna saknar konkret oppositionspolitik.

Torsdag 19 januari
En mindre del av verkställande utskottet, enligt uppgifter de ordinarie ledamöterna och ersättarna, sammanträder i LO:s lokaler i Stockholm.

Fredag 10 januari
Hela verkställande utskottet, inklusive adjungerande, sammanträder på partikansliet på Svea­vägen 68 i Stockholm.

– Jobben blir en stor fråga. Vi ser hur arbetslösheten ökar och hur ökningen fortsätter under året.

De senaste siffrorna visar att arbetslösheten sjunker…

– Jo, men alla prognoser visar att arbetslösheten kommer att stiga fram till 2013. Vid sidan av jobben blir utbildningen den stora frågan. Vi talar då om hela frågans vidd; från den växande skolsegregationen, att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund får allt större betydelse för barnens skolresultat, via vinstuttagen i skolsektorn och lärarnas villkor till situationen inom universitet och högskolor.

Så jobben och skolan är det som kommer att dominera svensk inrikespolitik 2012?

– De frågorna kommer att kompletteras med den folkliga vreden kring det faktum att politiken inte förhindrar stora vinstuttag i den skattefinansierade välfärdssektorn. Krav kommer att ställas på alla riksdagspartier att säkra så att de skattepengar vi sätter av för äldreomsorg, sjukvård och skola går till just det.

Fredrik Reinfeldt kommer att jaga dig i regeringsfrågan ända till september 2014, med vem ska du regera?

– Beskedet är att socialdemokraterna är ett sam-arbetsparti. Det är allmänt känt att jag som partiledare och hela mitt parti har opinionsmässig motvind just nu, å andra sidan visar den senaste väljarbarometern från SCB att bara tre av allianspartierna är riksdagspartier. Det är för tidigt att under det här året diskutera hur en kommande regering ska se ut. Hela 2012 och 2013 kommer att handla om sakpolitik.

Men hur går dina tankar i regeringsfrågan, en av de viktigaste frågorna för svenska väljare.

– Först och främst; diskussionen är för tidigt väckt. Ser vi tillbaka kan vi konstatera att 2006 blev ett »time for a change-val« och att 2010 blev ett regeringsalternativsval – det är få väljare som kommer ihåg vilka de politiska valfrågorna var då. Jag tror att 2014 blir ett val av den typ som vi varit vana vid tidigare, ett politiskt val som kommer att handla om vilka partier som står upp för en fungerande välfärdssektor, som klarar jobben och pensionerna.

Men regeringsfrågan har ju varit dominerande ända sedan enkammarriksdagen infördes, varför skulle det bli annorlunda 2014?

– Det är klart att regeringsfrågan är tung, men 2010 handlade allt om regeringsfrågan och det kommer inte att hända 2014. Vi ska komma ihåg att vid det valet så är det uppemot 900 000 medborgare i vårt land som går och röstar för första gången och som aldrig har upplevt något annat än en moderatledd regering. Det bäddar för sakpolitisk debatt.

Hur påverkar krisen den svenska ekonomin under 2012?

– Vi ska vara förberedda på att de stödåtgärder som nu görs inte är tillräckliga. Vi ska rusta oss för att ansträngningarna som görs inte räcker till – och att vi redan under våren får ett försämrat läge. Vi är extremt beroende av vår export till euroländerna, bromsar de länderna in så kommer det att drabba oss väldigt hårt.

Vad innebär det?

– Det är allvarligt och kommer att få konsekvenser för svensk tillväxt om detta inträffar, då måste det finnas en beredskap. Men vi har ett bra utgångsläge med ordning och reda i vår ekonomi, vi har betalat av otroligt mycket av vår statsskuld, vi har ett finanspolitiskt ramverk som partierna har en samsyn kring och som har fungerat väl under lång tid. Vi har ett gynnsamt läge för att komma ur krisen bättre rustade än många andra länder i Europa om vi gör rätt saker. Som att investera i utbildning, forskning, teknisk utveckling och infrastruktur.

Men du nämnde just att exporten drabbas, att tillväxten drabbas – då minskar väl också utrymmet för reformer?

– Det kommer sannolikt att kunna påverkas också, och därför får vi diskutera vilka metoder vi ska använda för att möjliggöra investeringar och satsningar framöver.

Innebär det att den socialdemokratiska politiken måste anpassas till den här situationen?

– Det är klart att den måste anpassas efter situationen, det måste all politik göra.

Så en del av de reformer som du har talat om kan komma att läggas på is.

– Nej, det tror jag inte, här handlar det om styrning väldigt mycket. Ta investeringarnas andel av BNP; hade vi legat kvar på 1970 års nivå hade vi haft nästan 50 miljarder mer per år att använda till investeringar som rustar oss för morgondagen. Vi har i stället valt att stimulera privat konsumtion – men jobbskatte-avdragen rustar oss inte, restaurangmomssänkningen rustar oss inte, rot och rut rustar oss inte. Vi har en väldig tyngdpunktsförskjutning kring att använda det utrymme som kan finnas till konsumtion. Vi njuter av konsumtion i dag, men vi rustar oss inte för våra barns och barnbarns välfärd.

Med den situation som du målar upp; har vi råd med sänkt pensionärsskatt, utrotad barnfattigdom och andra saker som du har talat om då?

– Ja, det har vi. Men inget av detta görs i ett alexanderhugg. Barnfattigdomen kräver ett omfattande arbete och det handlar om politisk vilja …

Och om en kostnad på mellan 15–17 miljarder.

– Ja, men har vi kunnat sänka skatter för 120 miljarder ska vi nog klara det. Jag har noterat att statsministern förnekar att vi har någon barnfattigdom i Sverige, det är väldigt provocerande när det finns ungefär 220000 barn i vårt land som lever i fattiga familjer. Men det är klart att det går att utrota barnfattigdomen om man vill.

Håller du med om att det kan låta motsägelsefullt att å ena sidan måla upp en dyster bild av verkligheten och å andra sidan säga att vi ändå har råd med stora och dyra satsningar.

– Jo, men då vänder vi på det och säger: vi har ju råd med att sätta fem miljarder kronor på att få fram något tusental jobb på krogen genom sänkt restaurangmoms, vi har råd med stora jobbskatteavdrag, vi har till och med råd att ge miljonärer jobbskatteavdrag och vi har råd med att bygga om våra hem för hundratusen om året som staten är med och finansierar. Vi har råd med väldigt många saker och det är klart att jag vill lägga tak på rut och rot, jag säger nej till sänkt restaurangmoms, jag säger nej till jobbskatteavdrag för miljonärer och jag vill i stället använda de pengarna till att rusta oss så att vi kommer ut ur risken starkare än andra.

Du aviserar alltså skattehöjningar; restaurang-momsen ska höjas och delar av jobbskatteavdraget ska bort.

– Att säga nej till en skattesänkning har i dagens -politiska klimat blivit det samma som att säga ja till en skattehöjning, det ställer jag inte upp på.

Men är du beredd att lägga sådana förslag?

– Restaurangmomsen är en felaktig reform, ja. Vi måste självfallet ha en skattepolitik som syftar till tillväxt, stärka landet långsiktigt, välfärdens finansiering. Och det som bekymrar mig mycket just nu när vi sitter här du och jag, det är att Sverige är ett land där staten minskar alltmer av sitt åtagande och lägger över ansvaret på kommunerna. Inom kort kommer nu listan på alla de kommuner som tvingas höja skatterna, det blir en moderat skattechock som för med sig ett ojämlikare samhälle.

Har du avgett något nyårslöfte?

– Ja, ett politiskt nyårslöfte; att utmana de starka intressen som försvarar marknadens försök att förvandla oss till kunder i stället för att se oss som medborgare i ett samhälle.

Hur ser dina förhoppningar ut inför det nya året?

– Att det blir utrymme för mer politiska samtal. För mig handlar politik om värderingar och ideologi, därför tycker jag om att prata med Göran Hägglund. Han är en person som jag ofta inte är överens med, men som i alla sammanhang pratar om värderingar och ideologi. Det högaktar jag.

Vilka är de viktigaste lärdomarna som du tar med dig från 2011 in i det nya året?

– Det är otroligt många. Jag tror att det är få medborgare kanske som har lärt sig så mycket som jag har gjort på alla nivåer under det gångna året. Det viktigaste är uthållighet, övertygelse och lugn. I den för mig mest turbulenta perioden hade vi en partiledardebatt där jag var lugn fast det var ett ganska tufft läge. Jag har visat den gångna hösten att jag klarar en storm, att jag står i en storm. Jag måste nu visa att jag har en färdriktning i politiken och att jag inte behöver definiera problemen och i samma mening presentera lösningen. Jag kan ta tid på mig.

Är det en annan Håkan Juholt som leder socialdemokraterna 2012 än den som ledde partiet 2011?

– Det är en helt annan Håkan Juholt som kommer ut ur den turbulenta perioden. Ingen som inte själv har varit i en sådan kris vet hur mycket man förändras – jag har förändrats som människa men jag har också hittat ytterligare en nivå av styrka och lugn som jag inte visste att jag hade. Jag har kommit ut ur krisen som en annan människa, jag är mer ödmjuk men jag är också säkrare.

Hur kan du vara säkrare efter att ha blivit ifrågasatt och hudflängd?

– Jag är säkrare därför att jag har svårt att föreställa mig en politisk situation som är mer besvärlig än den jag varit med om. Jag får söka rejält för att hitta samtalspartners som gått igenom något liknande och som jag kan utbyta erfarenheter med.

Är det kris i socialdemokraterna så här i inledningen av 2012?

– Ja, det är det. I den meningen att människor undrar om vi som parti och jag som partiledare orkar, vill och kan – om vi räcker till. Under min turné i 24 län, med fler än 50 större framträdanden under två -månader, har jag mött så många människor som vill att vi ska prestera bättre. Krisen är att vi inte förmår att prestera bättre.

En del anser att det är den värsta krisen i partiets historia, håller du med om det?

– Det går inte att jämföra. Jag kommer ihåg när Ingvar Carlsson kom och gick på stoppaketet 1990, eller när Göran Persson var fullkomligt uträknad. Det är klart att det går upp och ner för socialdemokraterna, men politiskt är vi inte sargade. Vi är inte sargade politiskt, men vi har en förtroendekris som till en del beror på att vi har varit utanför regeringsställning under en lång period.

Jag talade nyligen med Jan Nygren, tidigare s-minister, som poängterade att socialdemokraternas kris började för flera år sedan och att valet av dig till partiordförande var ett symptom på den krisen – att du inte hade blivit vald om det inte varit kris i partiet.

– Ja, det kan jag mycket väl tänka mig. Samtidigt har jag stor respekt för partiets val. Man gjorde inte någon fokusgrupp eller anställde någon som skulle styla mig, det var partiets val.

Hade du blivit vald av partiet om det inte varit kris?

– Jag tror att jag blev vald för att jag var parti-medlemmarnas och partiorganisationens kandidat. Och jag känner efter att ha rest runt nu att jag är ord-förande för hela det socialdemokratiska partiet och min uppgift är ju att också få andra att tycka om den -socialdemokratiska politiken. Mitt mandat som social-demokraternas ordförande känner jag väldigt, väldigt starkt. Samtidigt är min uppgift att vinna val, därför räcker det inte att vara respekterad och omtyckt av partimedlemmarna.

Känner du att det faktum att du var kompromisskandidat har gått ut över din auktoritet eller ditt ledarskap?

– Nej, det har ju inte det. Och det fantastiska var att jag inte var någon kompromisskandidat, det säger jag inte bara för att förneka det. Det fanns säkert en eller två som skulle ha kunnat bli socialdemokraternas ordförande om de hade varit intresserade, men det var de inte. De andra kandidaterna blev prövade av valberedningen men var inte tillräckligt attraktiva och därför valde partiet den som fick medlemmarnas stöd.

Har du själv någon gång under det gångna året tvivlat på din förmåga att gå i land med uppdraget?

– När jag fick frågan av valberedningen, när jag förstod att de övervägde mig, då tvivlade jag starkt på min förmåga. Det har jag också gett uttryck för. Men när de sa att vi väljer bort de andra kandidaterna, vi vill ha dig, så meddelade jag att då ska jag göra det bra. Då ska jag ge er tid, energi och kraft så att jag lyfter mitt parti och det gjorde jag under ett halvår lite drygt. Över kongresstalet, Almedalen, sommartalet i Västertorp och budgetarbetet – efter det var vi uppe på 35 procent. Under den tiden tvivlade jag inte någon gång på min ideologiska övertygelse eller på min förmåga. Sedan kom den enorma turbulens där många saker blandades; mina tillkortakommanden, mina felaktigheter, men också alldeles uppenbart en del av ett inbördeskrig i mitt eget parti. Och i ett läge uppstod ett tillstånd där alla fick tycka och säga precis vad som helst om mig. Jag var i princip fredlös.

Det kan man väl inte vara opåverkad av?

– I det ögonblicket, och här kommer svaret på din fråga; i det ögonblicket bestämde jag mig för att: ja, jag är ju kvar. Alltså det fick den reaktionen; jag stannar kvar. Jag går väl inte i ett drev.

Men du kan väl ändå ha tvivlat på din förmåga?

– Nej, då samlade jag kraft. Jag har lyft upp partiet till denna nivå, jag har presenterat en politisk linje som medborgarna börjar tycka om och som väcker nyfikenhet. Jag utmanar Fredrik Reinfeldt och vi är åter det största politiska partiet. Nej, jag ska inte gå på denna fråga där det målas upp att jag är en bedragare för att två räkningar av 758 är felaktigt ifyllda möjligen. Nej aldrig, och där fick jag en styrka i att jag är rätt person och jag ska stå upp.

Så trots att du hade tvivlat på din förmåga innan så tvivlade du aldrig under krisen när du var som mest ifrågasatt?

– Nej.

Det låter paradoxalt.

– Ja, ja. Men jag ska också säga att jag hittade ett djup till, jag hittade en inre styrka som jag i februari, mars inte hade en aning om att jag hade. Jag har pratat med en del företagsledare om detta, också med ledande idrottsmän, väldigt ledande idrottsmän. -Tidigare tyckte jag att det var lite otäckt när någon skrev en kritisk insändare om mig i Oskarshamnsnyheterna, då ville jag svara på den snabbt, rätta till eftersom det var lite läskigt att gå på Domus och känna att någon kanske läst den där insändaren. Jag fick ett helt annat perspektiv på det politiska uppdraget och jag kände: nej, jag är faktiskt starkare än vad jag trodde.

Har du läst allt, tagit del av allt som rapporterats om dig i medierna?

– Nej, det har jag inte gjort.

Valde du bort tidningarna under någon period?

– Jag försökte följa till en början, men sedan valde jag bort när rapporteringen tappade alla proportioner – det gjorde för ont. Sedan var det ett läge där min yngste son läste allting så vi fick koppla bort honom elektroniskt. Han läste kommentatorsfält och annat på nätet, det tog honom hårt.

Det måste ha tagit dig hårt också?

– Ja, det gjorde det. Att jag inte kunde fungera som pappa tog mig hårt. Jag försökte göra allt för att fungera som människa och som partiordförande men jag kunde inte fungera som pappa under några veckor och till slut kom pojkarna upp till mig. Det var inte jag som kunde åka till dem, utan de tog tåg upp till mig och flyttade in.

När du talar om dina barn låter det som att du har betalat ett för högt pris.

– Nej, jag vet om att det är på det här sättet. Men jag är överraskad över att jag hade den nivån i mig själv och jag tror faktiskt att det var många som var förvånade över att jag genomförde den omtalade onsdagsdebatten på det sätt jag gjorde. Det var ett uttryck för att jag hade den nivån som jag inte trodde att jag hade.

Är du en politikens John McEnroe, som tar fram dina effektivaste sidor när du är som mest trängd.

– Ja, jag har aldrig funkat riktigt bra i medvind. När jag satt i försvarsberedningen var det alltid roligast när UD ville lägga ner oss, försvarsdepartementet ville lägga ner oss, försvarsministern ville lägga ner oss och utrikesministern ville lägga ner oss – då var det roligast att arbeta och göra upp med de andra partierna. Så det ligger kanske någonting i din jämförelse.

Intervjun med Håkan Juholt gjordes före hans uttalanden under Folk & försvars konferens i Sälen.

Läs mer: I morgondagens tidning berättar Torbjörn Nilsson om socialdemokraternas kris i reportaget »Så avsätts en partiledare«.

Det värker i Göran Perssons kropp när han skriver om tiden runt millennieskiftet.

»Vår organisation, såväl i partiet som i regeringskansliet, var stundtals helt fixerad vid vad vänsterpartiet tänkte eller tyckte.«

Det är uppenbarligen inte lätt för honom att få ner det på pränt.

»Allt gjordes i relation till vänsterpartiet eller, som man sa, ›Gudrun‹.«

I kategorin ärlighet är passagen självbiografins höjdpunkt.

»Det var förödande.«

När Gudrun Schyman och vänsterpartiet i valet 1998 fick tolv procent och i maj 1999 började tala om att nå tjugofem i nästa val befann sig socialdemokraterna i sitt uslaste läge sedan 1991. Väljarna flydde vänster­ut. Det är intressant så här i efterhand, med den enorma förändring av det politiska landskapet som skett, att tänka att Göran Persson inte var rädd för Bo Lundgren. Utan för Gudrun Schyman.

Tesen har dykt upp igen, de senaste veckorna. När socialdemokraternas väljar­territorium har blivit ett Polen som ska delas. Då har det blivit populärt att säga att ett vänsterparti under Jonas Sjöstedt skulle bli Håkan Juholts definitiva död.

Delvis har det väl med mediernas bild av vänsterpartiet att göra. I helgen presenterade valberedningen sitt förslag till ny ordförande – Jonas Sjöstedt, precis som journalister tänkt sig.

Något har det också med synen på social­demokratin att göra. Partiet anses så inkompetent att det kan hotas av en gammal EU-parlamentariker.

Men mest handlar det nog om vill­farelse.

Det är länge sedan vänsterpartiet och socialdemokraterna var kommunicerande kärl för väljare. För femton år sedan växte det ena partiet när det andra minskade, men sedan 2002 har socialdemokraterna tappat runt femton procentenheter vid val. Och de har knappast gått till vänsterpartiet.

Vänsterpartiets succé i slutet av 1990­-talet var en unik händelse. En social­demokratisk regering hade sanerat ekonomin genom hårda neddragningar i offentlig sektor. Besvikelsen och missnöjet – särskilt bland kvinnor – fångade vänster­partiet. Nu styr socialdemokraterna knappt över sig själva.

Dessutom är vänsterpartiets handlingsutrymme begränsat. Sjöstedt blir nog vald i någon form – kongressen kan addera det ena namnet till det andra, till ett dubbelt ledarskap. Men alla kandidater har signalerat mer välfärdspolitik. Ett av få områden socialdemokraterna fortfarande är starka i.

Socialdemokraternas utmaning är en annan, blottad i veckans opinionsmätning från Statistiska centralbyrån. Det är inte till vänsterpartiet eller sverigedemokraterna som Juholts parti förlorar. Utan till miljöpartiet och moderaterna. Samt till gruppen av osäkra. Väljarna går högerut nu eller väljer bort socialdemokraterna även om bättre alternativ saknas. Det är en ny spelplan, där både socialdemokraterna och vänsterpartiet tappar även bland offentligt anställda.

Precis som på 1700-talet när stormakten Polen delades mellan forna fiender handlar det om tidsandan. Vänstern i bred definition har förlorat så länge i opinionsbildningen. Juholt är mer lobbyist än statsman, men ändå heter det växande vänster­alternativet i dag miljöpartiet. Som inte agerar särskilt vänster. Och snart väl sitter i regeringen.

Att nästan hälften av de socialdemokratiska väljarna har vänsterpartiet som näst bästa parti säger mer om hur isolerad den gamla maktpakten har blivit. Den medie­kritiskt sinnade skulle kunna uttrycka det så här: en ny vänsterledare spelar ingen roll när tidningarna fylls av högerledare.

Säga vad man vill, men stormtålig har den nya partiledaren visat sig vara.

Förra helgen, exempelvis, skrev chefen för Dagens Nyheters ledarredaktion ­Peter Wolodarski en text där den förbjudna frågan både ställdes och besvarades. Styrs socialdemokraterna av en person som regel­mässigt skarvar sanningen? Svar ja. Att döma av tidningens ambitiösa sammanställning.

Den här helgen samlas socialdemokraternas förtroenderåd på Stockholms universitet för att prata om det de inte lyckats få ur sig under hela hösten: politiskt innehåll. Förtroenderådet är ett märkligt organ som ses en gång om året. Det består av 120 ombud från partidistrikten och har position under partikongress i besluts­hierarkin. Riksdagsledamöter, distriktsordföranden och ombudsmän saknar rösträtt men lär kretsa som orosmoln i lokalen, så det liknar en minikongress.

På dagordningen står partiets ekonomiska politik. Eller mer bestämt ett tresidigt dokument som Tommy Waidelich med vänner presenterade för två veckor sedan. Texten andas ­socialdemokrati till höger och levererar två förslag. Dels att införa ett mål om syssel­sättning och antal arbetade timmar i landet – som på Göran Perssons tid. Dels att vid sidan av de vanliga budgetreglerna införa ett mål om nivån på de offentliga ­reala tillgångarna. Särskilt detta det sista är något så unikt i dagens samhälle som konkret politik byggd på en självständig ekonomisk analys helt fri från Anders Borgs inflytande. Ur socialdemokratisk synvinkel kan minimikrav på investeringar i så prosaiska system som elnät och järnvägar på sikt bli ett skarpt vapen.

Så mycket debatt om förslaget lär det väl inte bli nu. Allt handlar om Juholt. Nästa vecka kommer Statistiska central­byråns stora opinionsmätning.

Under den där veckan när Juholts hyra var landets stora samtalsämne drev några socialdemokrater till vänster tesen att allt elände berodde på krypskytte inifrån. Från höger. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att belägga uppgifterna. Ändå fick de fäste. Det tjatades länge om läckor.

Men de senaste veckorna har något hänt. Plötsligt har flera personer i och omkring den gamla partiledningen framfört kritik mot dagens partitopp. Först ut var Sven-Erik Österberg som till TT fredagen den 18 november sa att »förtroende har vi tills vi säger något annat«. Något annat sa Thomas Östros i »Agenda« två dagar senare, då han inte alls ville svara på om han hade förtroende för Juholt.

Måndagen den 21 november satt Liza Marklund – inte en del av den förra parti­ledningen men väl av Mona Sahlins innersta krets och hennes nätverk Kräkklubben – i »Studio ett«.

– Man kan inte ha en statsminister som marknadsför sig som Åsa-Nisse, sa hon.

»Pack är de båda två«, fortsatte Michael Bindefeld – kändisfixare och kompis till Sahlin – på tisdagen i ett märkligt Facebookinlägg om Juholt och journalisten Lasse Anrell. Sahlin själv passade på frågan om Juholt är parti­ledare 2014, i musiktidningen Novell.

Från kretsen kring Sahlin är det egentligen bara Stefan Stern och Thomas Bodström som inte varit ute. Något som fått en teori att flyga i rörelsen; nämligen den att det är Bodström som man vill satsa på som ny partiledare och att det var därför Östros och de andra fått uppdraget att agera blodhundar.

Hur det nu än är med det så säger existensen av ryktet något centralt. Hur bra det än går för Waidelichs dokument i helgen sitter inte Juholt säker. Efter Lill-Berit kommer Stor-Berit.

Men på 1930-talet insåg partiledningen att de behövde locka även näringslivet och klassiska högerväljare för att skapa det statsbärande parti de hade ambitionen att bli, och tonade ned sin vänsterbakgrund. Mönstret känns igen från dagens moderater. För att få makten måste man erbjuda ett alternativ, men för att hålla sig kvar vid den är det klokt att visa att man bygger vidare på tidigare traditioner.

I kulturskribenten och historikern Åsa Linderborgs doktorsavhandling om socialdemokraternas historieskrivning kom hon fram till att det var just det partiet insåg.

– På 1930-talet ville socialdemokratin visa att de var ett parti som alla, inklusive näringslivet, kunde lita på. Det kunde de inte göra genom att framställa sig som alltför bångstyriga, säger Åsa Linderborg.

Så i stället för att som tidigare lyfta fram upprorsmakare som Nils Dacke som förebilder började politikerna att tala om riksbyggaren Gustav Vasa. En man som byggde upp Sverige, precis som det socialdemokratiska partiet skulle göra. Tidigare hade de betonat upprorslustan som ett framträdande drag bland svenskarna, men nu var det i stället samarbetsviljan som poängterades. Och istället för att som tidigare trycka på att det demokratiska genombrottet i Sverige kom med socialdemokraterna sa man nu att man byggde vidare på en demokratisk tradition sedan vikingatiden.

På många sätt liknar det vad moderaterna gör i dag. Nyligen sa Fredrik Reinfeldts statssekreterare Per Schlingman till Fokus att Sverige aldrig har varit ett socialdemokratiskt land. Han och resten av partiet vill nu beskriva svenskarna som klassiska individualister. I det nya partiprogrammet står det att man ska »bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska«.

– För socialdemokraterna var det här ett sätt att närma sig näringslivet. Nu är det ett sätt för moderaterna att sträcka ut en hand mot socialdemokraternas väljare, säger Åsa Linderborg.

Socialdemokraterna lyckades onekligen. Under i stort sett den resterande delen av 1900-talet har de haft monopol på att skriva den politiska historien och för den stora allmänheten har den setts som en sanning.

– Det var först när deras historiska ställning upphörde för kanske tjugo år sedan som man började ifrågasätta deras historiebeskrivning. Det var till exempel först då man på ett annat sätt började ifrågasätta den svenska neutraliteten och samarbetet med Nato under kalla kriget, säger Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola.

Han menar att en anledning till att socialdemokraterna varit så framgångsrika med sin historieskrivning är att de, till skillnad från exempelvis moderaterna, har stått för värden som i dag är de allmänt accepterade – ökad jämlikhet, lika rösträtt och en utbredd välfärd.

Numera sysslar socialdemokraterna inte med historieskrivning på samma sätt. Det är något ett parti satsar på när det är framgångsrikt och enigt. Att skriva sin historia är också att skriva sin nutid och då måste man veta vilka frågor, beslut och personer man ska lyfta fram för att stärka sina nuvarande ställningstaganden. Som Åsa Linderborg uttrycker det:

– Socialdemokraterna kan inte skriva historia om EU-inträde, privatiseringar och förlorade val. Det är omöjligt.

Läs mer: Propagandaministerns plan

Nu när stormen bedarrat är det uppenbart att Juholt har behandlats orättvist. Andra riksdagsledamöter har begått samma misstag utan att hudflängas, och hur lätt vår utrikesminister verkar komma undan de riktigt svåra frågorna ska vi inte ens prata om.

Men oavsett hur man ser på Juholts försyndelser och mediebehandling kvarstår att han verkar ha varit ett dåligt val för socialdemokraterna. Från partiledningens håll har det stönats en del om att skuggbudgetens innehåll drunknade i uppmärksamheten kring Juholtaffären, men frågan är om det inte var lika bra. De nya idéerna lär inte bli några röstmagneter.

För egen del kan jag häpet konstatera att socialdemokraterna verkar ha dragit i gång ett klasskrig mot mig personligen. Först kom förslaget om ytterligare femtusen i straffskatt på så kallade stadsjeepar. Jag betalar redan elvatusen om året i skatt för min tio år gamla jeep – fyrhjulsdrift är mer nödvändighet än lyx när snön ligger halvmeterdjup i dagar utan att plogas bort här på landet. Några dagar senare förkunnades att rot-avdraget ska halveras och att rut-avdraget (som också ska halveras) dessutom ska tas bort helt om man inte är pensionär eller har barn.

Enbart dessa tre förslag skulle under de gångna två åren ha kostat vårt hushåll omkring 135 000 kronor. Det vill säga det skulle de inte, eftersom vi inte skulle ha dragit i gång några renoveringsprojekt överhuvudtaget, inte ha bytt bil och inte ens ha kommit på tanken att anlita städhjälp två gånger i månaden. Vi har nämligen den oerhörda fräckheten att varken vara pensionärer eller barnfamilj.

Jag förespråkar absolut inte att man röstar efter plånboken. Jag ifrågasätter ständigt mina egna politiska motiv och har ofta satt en ära i att rösta emot mina egna ekonomiska intressen. Jag säger inte att ett förslag är fel bara för att det råkar drabba mig; alla förslag drabbar alltid någon, och jag kan gott ställa upp på att bli lite drabbad om det finns ett gott syfte. Min poäng är att det parti som en gång brukade gå till val på att stärka välfärden för breda löntagargrupper numera mest är en dåliga nyheter-maskin för arbetande människor med genomsnittliga inkomster.

Det fanns en gång, på 60- och 70-talen, ett parti som bedrev politik på det viset. De föreslog slopade barnbidrag, urgröpta pensioner och skrotad anställningstrygghet. De hette moderaterna och var ett femtonprocentsparti. Ett gnälligt, befängt, förvirrat parti som först sa nej till allting och sedan motvilligt anpassade sig lite halvdant när samhällsutvecklingen rusade ifrån dem; ett parti som en klar majoritet av väljarna på goda grunder misstänkte för att vilja sabotera deras privatekonomi. Så bisarrt har det alltså blivit i Sverige: de nya socialdemokraterna börjar påminna om de gamla moderaterna.

Och det är ett recept på en riktigt lång ökenvandring, med eller utan skandaler. För oss som försöker tro på kärnan i den socialdemokratiska visionen är det plågsamt att se hur världens en gång skickligaste parti nu leds av en samling fullblodsklåpare.