Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

– Ni fick ju dra ut på tiden, det är inte rättvist!

– Ja, men ni fick ju dagisfrågor, svarar Emma Milder Borg, som lugnt sitter kvar vid bordet där sju personer uppdelade i tre lag har samlats runt Trivial Pursuits spelplan, pepparkakor och glögg.

– Men vinn på fusk ni, säger Joakim Lindén.

– Jag har inget att skämmas för, kontrar Jonas Hullegard.

Stämningen lugnar sig. Senare handlar en fråga om varför vinnaren i maraton under de olympiska spelen 1904 diskades.

– Han tog en genväg? föreslår Hampus Lindqvist.

Svaret meddelas: han liftade med sin manager.

Emma är känd för sin vinnarskalle, men hon håller tillbaka en aning inför de relativt nya bekantskaperna. Anton, Joakim, Hampus och Jonas är också de frekventa sällskapsspelare. Så sent som för ett par dagar sedan avslutade de en utekväll med ett parti Med andra ord.

– I Trivial Pursuit och andra frågespel får man användning av sin allmänbildning och all annan fakta man lyckats komma ihåg. Och man får nytta av onödiga kunskaper som är totalt meningslösa, som att fotbolls VM -94 hölls i USA, säger Jonas.

Frågesport har varit en trend de senaste 30 åren och fascinationen fortsätter. Det räcker med att fördjupa sig i »På spåret«-vurmen eller tittarsiffrorna för det dagligt sända »Vem vet mest?« på SVT för att inse det.

För 30 år sedan kom Trivial Pursuit, en modern klassiker och en viktig punkt i sällskapsspelens historia. Sedan dess har det amerikanska spelföretaget Hasbro lanserat ett otal varianter på TP för att fortsätta hålla sig på toppen. I år har de valt att gå tillbaka till grundkonceptet och gav för ett par månader sedan ut det ursprungliga spelet, men med uppdaterade frågor. Ett smart grepp i rådande retrovänliga tider. I USA och Storbritannien har Monopol och Risk kommit ut i nyutgåvor som de såg ut på 30-talet, i träaskar och allt.

Spelens högtid är vintern. Då sker 80 procent av sällskapsspelens försäljning. Vi samlas i mörkret kring bordet, spelplanen och värmeljusen.

Så var det också i december år 1979, när kanadensarna Chris Haney och Scott Abbott satt och spelade ett parti scrabble. ­Haney arbetade vid tillfället som bildredaktör på the Montreol Gazette och Abbot var sportjournalist på Canadian Press.

Där och då kom de båda journalisterna på en egen spelidé. De första pusselbitarna lades för Trivial Pursuit. Spelkonstruktörerna, som snabbt fick anslutning av Chris bror John, satsade alla sina besparingar och till en början såldes vartenda spel med förlust. Abbot och bröderna Chaney försökte samla in pengar till lanseringen genom att erbjuda vänner och kollegor andelar i bolaget. Många sa nej – något de ångrade bittert i efterhand. För till slut fick ett stort leksaksföretag nys om dem och köpte rättigheterna att marknadsföra och publicera spelet.

Fem år senare hade TP sålt i 20 miljoner exemplar. I dag ligger siffran på 100 miljoner, spelet har översatts till drygt 20 språk och finns i över 30 länder. En otrolig framgångssaga som också skildrats i dokumentären »A Million to One – Trivial Pursuit« av Susan Ferrier. Hon var en av dem som i ett tidigt skede gick in med en summa pengar och blev tusenfalt belönad.

Människan har i princip alltid spelat spel. Det började redan på Afrikas slätter för hundra tusen år sedan, när vi försökte förutspå framtiden. Våra förfäder kastade föremål och beroende på hur de ordnade sig på marken berättade de huruvida det skulle komma regn eller om jaktlyckan skulle bestå.

Schamanernas religiösa och magiska ­ritualer utvecklades till att människor slog vad om hur föremålen skulle falla – hasardspelen föddes.

Journalisten och historikern Björn Höglund skildrar i sin bok »Alla spelar spel« ett antal sällskapsspel som lika gärna hade kunnat uppfinnas i dag men som har flera tusen år på nacken. Ett av de populäraste spelen i Egypten var kapplöpningsspelet Senet som bland annat hittats i Tutankhamuns grav.

Det indiska spelet Pachsi som speglade den buddistiska världsbilden är föregångaren till Fia med knuff.

Vissa spel kom till för att uppmärksamma människor på de religiösa lärorna, medan exempelvis schack (Indien på 500-talet) användes för att drilla i militär taktik och strategi.

På 1700-talet spred sig spelandet till en bredare allmänhet. Industrialismen gav möjlighet för massproduktion, och den växande och köpkraftiga medelklassen var en viktig målgrupp.

Nästa genombrott kom vid mitten av 1900-talet. Efter krisåren fanns en ny optimism och det stora fokuset låg på familjen. Nu kunde trenderna spridas snabbare tack vare medierna och de unga kom att bli en köpstark målgrupp. USA:s populärkultur var förebilden. Många tv-program omvandlades snabbt till sällskapsspel.

I Sverige skulle folkhemsdrömmarna gå i uppfyllelse. Samhällets framåtskridande avspeglades tydligt i sällskapsspelen. ­Moderniseringen av lägenheterna, med kylskåp, centralvärme, vattenklosetter och radiogrammofon, följde med i spelet »Sätta bo«. Där handlade det om att samla ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa ett hus och fylla det med innehåll som tydligt markerade ekonomisk framgång. Tre veckors lagstadgad semester och förkortad arbetsvecka under 1950-talet, gav svenskarna mer fritid. De nya spelen hade namn som Bilcamping och Medelhavs-resan.

Spelexperten Dan Glimne menar att vi kan lära mycket om vår samtid från spelen.

– De har sociala och politiska dimensioner. Litteraturhistorien är självklar för människor att känna till. Spelhistorien speglar samhället lika mycket, men den kunskapen har inte folk. Det tycker jag är synd, säger han.

Men varför spelar människan ständigt spel? Driften finns helt enkelt i våra gener. Den naturliga instinkten kan märkas hos alla däggdjur, förklarar Ioannis Tsoukalas, socialantropolog på Stockholms universitet. Ungarnas lek och tävlan om vem som är starkast, de vuxna djurens kamp om mat och sexuella partners.

Viljan till spel och tävling har sociologiska och psykologiska aspekter.

– I mötet med andra uppstår en sorts tävling och förhandlingar av olika slag. Vi väljer hur vi ska presentera oss i ett visst sammanhang, döljer vissa saker och visar upp andra för att få ut det mesta av mötena. Om man accepterar den teorin så förstår man att mycket i vårt liv har spelmomentet i sig, säger Ioannis Tsoukalas.

En psykologisk förklaringsmodell till spelandets ständiga närvaro är att människan får utlopp för aggressivitet, svartsjuka och tävlingslusta, fast under kontrollerade former. Sällskapsspelandet blir en reningsprocess, eller en katarsis, som de gamla grekerna sa.

– Man kan säga att hela livet är ett spel, sammanfattar Ioannis Tsoukalas.

Häri går det att spåra orsaken till att vi vill briljera över våra vänner. Kunskap är som bekant en statusmarkör, vilket kan vara en av förklaringarna till att Trivial Pursuit blivit en sådan succé. Besserwisser-mentaliteten blev också skickligt uppfångad av dansken Jesper Bülow som med hjälp av det amerikanska spelföretaget Mattel lanserade frågesportspelet Bezzer­wizzer 2008. Det blev utsett till »Årets vuxenspel« året efter av Sveriges Leksakshandlares riksförbund.

I år har Popkult lanserats, beskrivet som »ett Trivial Pursuit med bara de rosa frågorna«. Här finns de nördigaste av de nördiga populärkulturella frågorna. Alexander Kandiloros, som ligger bakom Popkult, insåg att han och vännerna spelade alltmer och upplevde att det var ett fint sätt att umgås. Men att han ville skapa en egen variant.

Och visst verkar det som om spelkvällarna har kommit tillbaka. Inte bara för att det är vinter och kallt, utan också som ett tecken i en tid där det signalerar status att slänga ut tv:n till förmån för radion. En oberoende undersökning på uppdrag av spelföretaget Alga bekräftar bilden; nästan 70 procent av 20–29-åringarna spelar sällskapsspel med sina vänner. Till den ­åldersgruppen hör också spelarna för kvällen.

De har druckit upp glöggen, samlat ihop plupparna och kommer till samma slutsats.

– Jag tror att sällskapsspelen har fått en revival, eller så är det vi som har fyllt 25 år som har fått det, säger det vinnande lagets Anton.

– Ja, men jag spelar ändå bara de gamla vanliga, säger Joakim, den något missnöjda förloraren. Som ändå var nära.

Två av de tre lagen lyckades fylla tårtorna, det var bara kapplöpningen mot mitten som skiljde dem åt.

När Emma Milder Borg kommer hem lägger hon upp en bild av sin fullbordade plupptårta på Facebook, och gottar sig i vinsten. Hon får genast en inbjudan till revansch-match.

Fakta | Julefrid är speletid

De tio bästa sällskapsspelen enligt Fokus. Förutom Trivial Pursuit.

•Kort. Kan varieras i all oändlighet och anpassas till spelarnas mognads- eller begåvningsnivå. Säkra kort: plump, poker, skitgubbe, apa och president, bridge.

• Alfapet. Det heter ju Scrabble numera men det låter så töntigt och Wordfeud i all ära – i sällskapsspel sitter man tillsammans och klurar ord. Tips för julfriden: låt generositet och snabbhet gå före strategi och optimering

•Jenga. Kul men plågsamt nervdrama i plockepinn-form fast med lite större klossar som formar ett torn som blir högre och rangligare för varje varv.

•Bräde. Spelet som hittades i regalskeppet Vasa, och som sägs ha givit upphov till uttryck som »jag blev brädad av någon« och »att komma på kant med någon«. Spelas på backgammon-bräde, men är roligare och mer taktiskt avancerat.

•Risk. Slå tärningar, flytta arméer och bli osams med dina vänner i ­kampen om världsherravälde. Klassiskt strategispel för den krigiskt lagde.

•Tabu. På tid beskriva så många ord som möjligt för dina lagkamrater. Kruxet är att de mest självklara beskrivningarna är tabu.

•Yatzy. Enkelt och genialt tärningsspel som är fullt uthärdligt även om medspelarna är minderåriga med begränsad intellektuell kapacitet. Lär alla barn att räkna plus och gånger – åtminstone 1–6. Dessutom minimalt med utrustning.

•Rappakalja. Vansinnigt spel där det gäller att veta eller gissa betydelsen av ett svårt ord, samtidigt som man hittar på en felaktig betydelse att lura på medspelarna. Ordbajsarfest och prestigeparad.

•Monopol. Det finns en anledning till att Mono­pol är det mest sålda sällskapsspelet genom åren. Intresset för handel och uthyrning med
tomter och fastigheter har knappast dalat.

•Pictionary. Utlopp för konstnärs­ambitionerna samtidigt som ­associationsförmågan testas till fullo. Allt under tidspress.

Scenkonsthuset heter Spira. Det är ritat av Gert Wingårdh, har en fasad av 6 000 kvadratmeter glas, fyra scenrum och kostade 450 miljoner kronor att bygga. Under många år har det vållat infekterad diskussion och debatt i lokalpressen.

Det är den stora dagen för invigningen. I kväll ska kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och kändis-smålänningarna Ola Salo och Charlotte Perrelli stå på scenen, liksom 2 000 barn från kultur- och musik­skolor runt om i Jönköpings län.

Spira är Smålands Musik & Teaters nya hjärta, ett hem för scenkonst i landstingets regi. Ända sedan drömmarna om Spira föddes för mer än tio år sedan har tanken varit att bygga ett scenkonsthus där alla är välkomna. Det ska rymma drama och komedi, gå från klassiskt till jazz, från skratt till gråt, har det sagts.

Debatten och motståndet har delvis handlat om att använda så mycket av landstingets pengar till en kultur som kanske ändå inte kommer alla länets invånare till godo. Kritik har också riktats mot innehållet i det 15 000 kvadratmeter stora huset. Det kostar mycket att driva, och för att få in pengar krävs bredd och kommersiella toppar. Kommer Spira att ha plats för den smala, experimentella konsten?

2008 kostade Smålands Musik & Teaters verksamhet cirka 60 miljoner kronor, hälften utgjordes av statsbidrag och ­publikintäkter. Landstingets nettokostnad för musik och teater var alltså 30 miljoner kronor. Nu, med flytten in i Spira, ligger budgeten kvar på samma nivå trots att huset i sig kräver mer resurser.

– Den ekvationen går inte ihop. Vi har fått ett ökat intäktskrav på 200 procent för att kunna driva huset. Då finns inte mycket pengar kvar för att hitta på det lilla extra, till att utveckla nya saker. Och intäkterna får vi av betalande vuxenpublik, exempelvis barn och ungdomsteater lönar sig inte. Så visst är det ett problem, säger den store, skådespelarbullrige och nu avgående teaterchefen Bernt Lindquist.

Spira ger arbete till omkring 100 personer på heltid och Bernt Lindquist hoppas kunna locka till sig kulturarbetare och ­artister från hela landet. Han vill ha kvalitet, men ser samtidigt risken för att Spira upplevs som ett Dramaten i Jönköping.

– Och vilka går på Dramaten? Ja, i Stockholm säger man att det är Östermalms­kärringarna. Från politiskt håll vill man att tröskeln på Spira ska vara nedslipad så att alla kan och får komma in, säger han.

Det är med repertoaren som verktyg man kan locka den breda publiken.

– När Staffan Valdemar Holm var teater­chef i Malmö sa man att »Det är höjden av förföljelsemani att sitta på första raden på teatern och tro att någon sitter bakom«. De gjorde rasande bra teater som hyllades i DN, men det angick fan inte skåningarna, konstaterar Bernt Lindquist och skrynklar ihop ansiktet i en grimas.

Men den nya teaterchefen, göteborgaren Lars Melin, är mån om att Spira ska bli ett utropstecken inte bara i Småland utan i hela Sverige.

– Spira är en fantastisk satsning på kulturen i dessa kulturfientliga dagar, menar Lars Melin och fortsätter:

– Jag vet ju att man måste anpassa repertoaren efter trakten. Pjäser som funkar i Stockholm funkar inte automatiskt här. Men om vi bara ska tänka på att få så mycket folk som möjligt, kan vi ju be Zlatan signera sin bok på scenen. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att få i gång ett samtal, säger Lars Melin.

Att måna om kulturellt nyskapande verksamhet, samtidigt som man har stora ekonomiska krav på sig är inte alldeles enkelt. Verksamheten måste gå runt för att få fortsätta existera. I Uppsala finns en storsatsning som påminner om Spira. År 2007 invigdes Uppsala Konsert & Kongress efter en ännu mer infekterad debatt än den som pågått i Jönköping. UKK är ett kommunägt bolag till skillnad från Spira som har landstinget som huvudman, men också där är ambitionen ett hus med plats för alla former av scenkonst.

Förra året gick verksamheten i Uppsala 14 miljoner back och kommunen fick skjuta till mer än 30 miljoner kronor, trots att det på fyra år har genomförts fler än 750 evenemang och 1 800 konferenser och kongresser.

I Jönköping är de kulturella målen ännu högre ställda. Ambitionen är 800 konserter och föreställningar varje år. Jönköping har 128 000 invånare, så det gäller att en stor del av dem köper biljetter.

En annan kulturarrangör som länge agerat utanför storstadsområdena, är privatteatermannen Peter Flack i Örebro. Han menar att det är besökarna i närområdet som är viktigast, men att även uppmärksamhet utanför regionen behövs. Inte minst för skådespelare och andra kulturarbetares självförtroende, för att de vill bli bedömda och sedda av en så stor publik som möjligt.

I samband med det officiella öppnandet av Spira dyker inte en enda notis upp i riksmedia. Trots att centrala Jönköping stängs av och hela staden stannar upp en kylig fredagskväll när 25 000 personer samlas kring Munksjön.

Läget är liknande för många andra målmedvetna kulturinstitutioner ute i landet. Som Norrbottensteatern i Luleå, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Avesta Art och så vidare. De erbjuder spännande, nyskapande och ifrågasättande kultur, men får väldigt lite uppmärksamhet i riksmedia. Liksom Spira har de en svår balansgång att hantera; Hur bred och hur smal kan man vara när befolkningen och därmed den möjliga publiken inte är så stor?

Medan inför-Spira-debatten har pågått har Jönköpings kommun vuxit så det knakar. Det byggs nytt och inflyttningen är stor. Och trots att den ekonomiska satsningen på Spira är utan like i stadens historia, tycker vissa att kulturutbudet inte motsvarar stadens ekonomiska tillväxt. Johanna Linder och Maria Friedner är två radiojournalister som dragit i gång en debatt om kulturlivet i Jönköping.

De ser ett problem i att exempelvis barn och unga vuxna inte har särskilt mycket att se fram emot under Spiras tak. Liksom att kulturhuset saknar egenproducerade före­ställningar med ungdomligt tilltal i sitt program. De menar att Smålands ­Musik & Teater riskerar att slarva bort den yngre publiken, inte minst de 10 000 högskolestudenterna. När Linder och Friedner kallade till första mötet höll de inte igen utan manade till en »akutinsats för att rädda ett döende kulturliv«.

– I den här staden har alla kulturintresserade varit så upptagna med att försvara kulturens existens, att vi aldrig har börjat diskutera dess innehåll. Attityden har liksom varit: »Vad ska vi med kulturen till, när vi har HV71?«, säger Johanna Linder som i och med det manifest som skrevs i oktober, trampade på ett antal ömma tår, bland annat Bernt Lindquists. En debatt har i alla fall fötts, en debatt som på sikt vill skapa ett bredare kulturutbud i Jönköping.

Mörkret har lägrat sig över staden och en frusen Lena Adelsohn Liljeroth har precis invigt Spira genom att hålla ett tal på taket. Hon svarar ganska vagt på frågan om vad man kan kräva för kulturutbud när man bor i en normalstor svensk stad. Nämner saker som människor brukar efterfråga i undersökningar: bibliotek, en biograf och ett rikt föreningsliv. Och att en stad utan offentlig konst är en väldigt tom stad.

Jönköpings kritiska kulturdebattörer pratar om en utlokalisering av statliga museer, för att få ett mer mångfacetterat utbud. Kanske kan staten bidra med något som inte kommunen klarar av. Till exempel skulle Musikmuseet kunna hamna i Småland lika väl som någon annanstans. Kulturministern är inte avig i frågan.

– Det har vi absolut ingenting emot, snarare tvärtom. Men i och med den nya kulturpolitiken med samverkansmodellen, är det en fråga som ägs av regionerna. Jag skulle tro att många av de statliga museerna skulle välkomna ett sådant initiativ, säger Lena Adelsohn Liljeroth och hänvisar frågan vidare.

Kulturministern tror mycket på den nybildade Myndigheten för kulturanalys, att deras verksamhet på sikt ska ge Sverige ett rättvisare kulturliv.

– Då kommer vi att kunna se hur kulturlivet är fördelat, både vad gäller genrer och mellan offentligt och privat. Och om de offentliga stöden går till rätt saker och hur det ser ut över hela landet, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon deltar denna dag i en mycket stor lokal händelse. Dimman som legat över Jönköping flera kvällar i rad är som bortblåst, himlen klar och luften kall när Ola Salo sjunger »The Worrying Kind«, The Arks gamla melodifestivallåt. Ljuset spelar från huset medan det flirtas med Astrid Lindgren, och de många trumslagarna i ungdomsgruppen Komodo tar i sitt yttersta så det ekar i Vätterns mörka yta. Nu står dörrarna till kulturhuset Spira på vid gavel.

– Vi har tjatat på Basketbollförbundet om att våra matcher alltid ska läggas på lördagar. Vi är det enda laget i Stockholm som kan bjuda på show och stämning och så lägger de den här matchen på en onsdag, säger Popov och skakar på huvudet.

– Dessutom firar många serber ett helgon i dag. Det gör också att det kommer mindre folk, fortsätter han.

De 200–300 människorna på läktaren, merparten med rötterna i Serbien, går dock inte därifrån besvikna. Blackeberg gör matchens två första poäng – och sedan är spänningen över. När slutsignalen går har Stockholm Eagles vunnit med 104–54. Precis som vanligt. Stockholm Eagles vinner alla sina matcher med mellan 40 och 60 poäng och är obesegrade i basketens ­division ett, landets näst högsta serie.

– Vi är för bra för den här serien. Vi vann den i fjol, ska vinna den i år igen och sedan ska vi avancera till nästa säsong, säger ­Goran Popov, men tillägger snabbt:

– Men att spela i den högsta serien i Sverige är bara ett delmål för oss. Ja, vi får väl se om vi ens gör det. Vi kanske går ut i Europa direkt.

Den svenska idrotten är byggd kring den ideella föreningen. Trots att de stora elit­idrotterna i dag är mångmiljonindustrier, där en ishockeyförening kan omsätta närmare 150 miljoner och ge sina spelare löner som får folk att tappa hakan, är det fortfarande föreningen, med årsmötet och medlemskorten, som står i centrum, även inom elitidrotten (om än mest på papperet i många fall). De idrottsföreningar som lagt sin verksamhet i idrottsaktiebolag, och släppt in riskkapitalister och andra investerare, kontrollerar fortfarande verksamheten; den ideella föreningen måste äga minst 51 procent av aktierna i ett idrotts-bolag.

I Stockholm Eagles hymlar man dock inte med att föreningen är en affärsmodell mer än en renodlad förening.

På hemsidan går det att läsa att Stockholm Eagles »bildades i december 2007 av Stockholmsföretagen Touch Clean och Macserien samt av ett antal basketentusiaster« och på nätverkstjänsten Linked In titulerar sig föreningens starke man, Goran Popov som »owner« av Stockholm Eagles.

– Vi är en förening, inget snack om det, men det är klart att vi ska göra om det till ett aktiebolag så småningom. Vi var en grupp företagare som drog i gång det här och vi vet hur vi ska sälja in koncept och skapa mervärde.

– En del lägger pengar på att spela golf, vi investerar pengar i Eagles, säger Popov.

Och pengar finns det i Stockholm Eagles. Basketen är ingen stor sport i Sverige; långtifrån alla lag i den högsta serien, Basket­ligan, har råd att ha alla spelare heltidsanställda. I serien under Basketligan är spelare som försörjer sig på sin idrott sällsynta – med undantag för i Stockholm Eagles. När laget möter Blackeberg mönstrar man både svenska, serbiska och amerikanska spelare med rutin från betydligt bättre serier än svenska division ett. De spelar inte gratis.

– En av våra killar spelade i den serbiska högstaligan i fjol. Då tjänade han 9 000 euro i månaden. Han tjänar inte lika mycket här, men jag tror inte att han klagar, säger Popov, samtidigt som Eagles amerikanske stjärna Joseph Taylor dunkar i två nya poäng.

– Mina företag betalar för Taylor. Jag har gått in med ungefär en miljon i Eagles.

När ett lag, oavsett idrott, marscherar genom seriesystemet, brukar referenser göras till Åshöjdens BK, Max Lundgrens ungdomsböcker om landsortslaget med bygdens pojkar som vann serie efter serie på rekordtid. Några sådana liknelser görs inte när det gäller Stockholm Eagles.

De stora resurserna, kopplingarna till Serbien – de har bland annat sponsorer från Belgrad – och det närmast absurt snabba avancemanget genom basketens seriesystem – om laget spelar i Basketligan 2012 har man gått från ingenting till högsta ­serien på mindre än fem år – gör att det pratas. Mycket och ofta.

– Jag hör allt det där. Vi är juggemaffia, vi är rasister, vi betalar svarta löner, vi är brottslingar. Kom med något nytt. Ni kommer inte att hitta någonting. Vi sköter allt ärligt, säger Goran Popov.

Stockholm Eagles omsättning matchar dock inte den verksamhet som föreningen har, något Goran Popov förklarar med att spelarna inte är anställda av föreningen, utan av sponsorerna.

– Det är en typisk modell för basketklubbar i Serbien och Kroatien.

Några officiella klagomål har heller aldrig lämnats in mot föreningen, enligt Svenska Basketbollförbundets generalsekreterare Lena Wallin Kantzy.

– Om de ansöker om att få gå upp i Basket­ligan kommer granskningen att bli hårdare. Då kommer vi att gå igenom deras årsredovisningar, ställa krav på auktoriserade revisorer och liknande. I dagsläget gör vi inte det, säger hon.

– Men vi har ingen anledning att tro något annat än att det är en klubb som sköter sig och vill uppåt, fortsätter hon.

Förra säsongen fördes diskussioner inom klubben om att helt sonika hoppa över spel i Sverige och anmäla sig till den gränsöverskridande baltiska basketligan i stället, ett sätt att snabbt komma ut i internationellt spel och få mäta krafterna med europeiska topplag. Men enligt Goran Popov blir det nog trots allt spel i Sveriges högsta serie, Basket­ligan, nästa år.

– Basketligan är bara ett steg på vägen för oss, det är viktigt att betona. Vi ska ut i Europa och bli Sveriges stora lag i internationella sammanhang. Vi har affärsnätverk både i Sverige och i Serbien som backar upp oss, säger han.

Ett samarbete med KK Hemofarm, som spelar i den serbiska högstaligan och den adriatiska ligan, är också etablerat, något som ska ge Stockholm Eagles tillgång till serbiska toppspelare.

– Vi ser gärna ett utbyte av spelare, både på ungdoms- och seniornivå, säger Hemofarms general manager Dusan Bozovic på telefon från staden Vrsac i nordöstra Serbien.

– Serbien är ett basketland, ett av de bästa i världen, men det är inte Sverige. Vårt utbyte med Beli Orlovi kan kanske hjälpa er.

Beli Orlovi betyder »Vita örnar« på serbiska. White Eagles var också det namn som Stockholm Eagles hade då föreningen bildades 2007 och som fortfarande hänger med på hemsida och affischer. Det är inget okontroversiellt namn. Under krigen på Balkan opererade den para­militära styrkan Beli Orlovi både i Kroatien och Bosnien-Hercegovina och 2010 tog en terrorist­grupp som kallade sig Beli Orlovi på sig ansvaret för mordet på den bosniske ledaren Sefko Salkovic i Kosovo. »Vita örnar« – som det serbiska basketlandslaget också kallas – må vara lika okontroversiellt för serber som Tre Kronor för svenskar, men det är ett namn som väcker obehag hos många andra folkgrupper från det forna Jugoslavien.

Stockholm Eagles koppling till Serbien är heller inte bara tydlig via klubbens funktionärer, spelare, sponsorer och fans – den syns tydligt i alla sammanhang. Klubbmärket, med den tvåhövdade vita örnen, en variant av det så kallade »serbiska korset« och färgerna rött, blått och vitt, visar tydligt var rötterna finns. Goran Popov vill dock hellre lyfta fram de andra delarna av klubbmärket.

– Den tvåhövdade vita örnen har funnits i många nationers symboler, inte bara Serbiens. I vårt klubbmärke finns det även tre kronor och gult och blått. Vi vill att det ska symbolisera att det här inte är en serbisk basketförening. Vi är svenskar, med rötterna i Serbien, säger Goran Popov.

– I vårt lag har vi både svenskar, serber, amerikaner, muslimer, turkar… När vi ska ut i Europa ska vi betona att vi är från Stockholm. Vi ska representera Sverige och föra ut den blågula fanan.

Nere i Belgrad är det dock kopplingarna till Serbien som gör Stockholm Eagles intressant. Enligt SVT-profilen Jovan Radomir, som följer matchen ihop med Popov, är det så intressant att den serbiska statstelevisionen rapporterar om division I-lagets framgångar.

– Den serbiska statstelevisionen har varit här i Brännkyrkahallen fler gånger än SVT, säger Radomir och ler.

Han är enligt egen utsago bara en supporter, men har också hjälpt Stockholm Eagles i samband med olika evenemang.

Goran Popov arbetar också för att bygga ut Stockholm Eagles verksamhet. Förhandlingar förs bland annat med en fotbollsklubb som ska gå in under Eagles-paraplyet, och planer finns på att utöka verksamheten med fler idrotter. Basketen är dock fortfarande grunden.

– Vi har något andra inte har och det är ett affärskoncept. Vi behöver inte bidrag, vi får in pengar från sponsorer som dessutom vill engagera sig i föreningen och bygga vidare på den här klubben. Jag vill att Eagles ska vara en förebild; vi ska visa att vi kan få hit de stora basketlagen till Stockholm, säger Goran Popov.

Till nästa hemmamatch, mot Täby, ska de bygga upp sidoläktare, köra pyroteknik och »visa hur en riktig basketshow går till. Det är bara vi som kan det i Stockholm.« En lördagsmatch, ska tilläggas.

Inte för att tidpunkten stoppar de mest hängivna fansen, som den äldre mannen med skägg som stillsamt hejar fram Stockholm Eagles till seger mot Blackeberg.

– Det är Dositej, biskopen för den serbisk-ortodoxa kyrkan i Storbritannien och Skandinavien. Han kommer hit när han kan, säger Goran Popov.

– Det finns inte en person i den serbiska diasporan som inte känner till oss. Nu ska vi se till att det blir ännu fler som vet vilka vi är.

– Det där är mammas pojke, utbrast hon när Kjell Isaksson hoppade stav eller Håkan Wickberg tekade. När Ricky Bruch hivade iväg sin diskus eller Frank Andersson brottades mot någon ryss satt mamma tyst.

Allra mest mammas pojke var Kjell »Hammaren« Johansson. Han var snygg och trevlig, en charmig gentleman både i och utanför pingishagen. Framför allt var han en kämpe. EM-gulden i singel 1964 och 1966 har jag inget eget minne av, men under VM 1967 i Stockholm såg jag honom live. Det var där han blev min största idol. Han må ha varit en mammas pojke, men jag imponerades av att han kunde vara så lång och samtidigt så snabb vid bordet. Han vann guld i dubbel med Hans Alsér och jag fick hans autograf. Efter det höll jag på honom i varje match. Kjells otur med kantbollarna under singelfinalen VM 1973 och magsjukan i Calcutta två år senare, smärtade som om de drabbat mig själv. Men en gång höll jag inte på honom. Det var i min allsvenska debut för Ängby SK. Då blottade han en tävlingsinstinkt utan gräns. Mitt lag låg i botten och Kjells var ett topplag. Kjell hade varit skadad och comebacken gick på kryckor. Han som inte förlorade två matcher ens mot Kina hade förlorat mot båda mina lagkamrater. Inför sista singeln hade vi sensationellt poängchans. Det var jag mot Kjell. Jag mot min store idol, som var chockad som ett skadeskjutet djur över sin miserabla insats. Under inslagningen var jag uppfylld av att få uppleva »Hammaren« – smashen som liknade ett skott ur en gevärsmynning. Och den kom, utan förvarning. Jag upplevde bara ett vinddrag och en dov duns i den tygförsedda gröna barriären några meter bakom. Jag lommade efter bollen. När jag gick fram till bordet igen var det min tur att bli chockad. Kjell ossade! Diskret men tydligt knöt han näven mot mig. Det var något oerhört. Kjell ossade knappt under en VM-final och där stod jag, 16 år. Jag fattade genast att jag skulle få sota för förlusterna som mina lagkamrater åsamkat honom. Det fick jag också.

1977 i Birmingham gjorde Kjell sitt sista VM. Hans kropp var sliten. Han fick inte ut max av vad han hade men stod ändå för det starkaste minnet när han gjorde en fenomenal duell mot kinesen Li Shenshi, en bollväxling som aldrig tycktes ta slut och som fick åskådarna runt centercourten att resa sig i ett långt hänfört och skrikande jubel, sånt som bara händer när en publik får vara med om något extremt sällsynt.

Något år senare, under Nordiska mästerskapen, lärde jag känna Kjell lite närmare. Han hade megastjärnestatus och ändå var han där med hela sitt hjärta i varje möte människor emellan. Utanför hagen var han uppmärksam, intagande, en resonerande jämlike. Som förbundskapten för junior­laget fick han oss att växa. Dessutom var han rolig. Replikerna satt lika träffsäkert som hammaren. Som när det var sammandrag i allsvenskan. I Ängby passade lagledningen på att suga ut mesta möjliga erfarenhet av situationen och satte ett stort gäng unga lovande spolingar på bänken. När vi satt där på en lång rad i våra gulröda overaller sa Kjell: »Har Ängby ­träningsläger?«

Idrotten gick hårt åt Kjell Johansson. Under sin aktiva tid tränade han mer och hårdare än någon annan. Han var lång, hade en krävande spelstil vid bordet och blev skadad i rygg, knä och höft. Viljan att slita under träning och längtan tillbaka till de stora matcherna i rampljuset var emellanåt för stark för att han skulle vila länge nog. Han tränade och tävlade trots smärta. Kanske var det därför som sviterna av hans idrottsliga insats förföljde honom under resten av livet.

Jag och många i Pingis-Sverige minns Kjell Johansson med djup tacksamhet. Han gjorde bordtennisen stor. Han inspirerade generationen som under 1980-talet förde Sverige till världstoppen igen. Han var en ovanligt ödmjuk och snäll världsstjärna.

Jens Fellke är frilansjournalist och författare till fyra böcker om bordtennis.

Han skriver att han närmade sig henne försiktigt den gången, för en gång tidigare hade en av gungstolens medar råkat krossa hans högra stortå, så att han därefter alltid hade en vanlig och en jättestor tå, som han stolt brukade visa upp och tänka: »Jag är unik!«

Henning Sjöströms egna historier är fulla av sådana märkliga utvikningar. Han var en mästare i att iscensätta sin egen person, och det är inte alltid lätt att veta vad som är sant och vad som är skröna. Om detta var hans mors bedömning av hans karaktärsegenskaper verkar hon i alla fall ha haft rätt. Han började arbeta i skogen, liksom många av sina bröder, och flyttade så småningom till Fagersta för att jobba i gruvan. Det var på en friidrottstävling där som hans talanger som spjutkastare upptäcktes, och det skulle med tiden göra honom till landslagsman i sporten. När han drabbades av tennisarmbåge och var tvungen att lägga ner spjutkastningen sörjde han inte. Enligt honom själv hade han inte ägnat sig åt idrott för att det var kul, utan för att få möjligheter, vilket han fick i form av ett handlån av Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér. De pengarna räckte till ett års studier, precis vad han behövde för att bli behörig att plugga juridik.

Målet var hela tiden att skaffa en egen byrå. Men med Hennings klassmässiga och geografiska bakgrund fick han ingenting gratis i form av nätverk och kontakter. Det tycks snarast ha sporrat honom. Han tyckte om att se sig själv som en fighter.

Han blev Sveriges första kändisadvokat. Han tog sig tidigt an uppmärksammade mål som Haijbyaffären (Kurt Haijby dömdes för utpressning sedan han påstått att han haft en sexuell relation med kung Gustav V) och Neurosedynrättegången (där Sjöström stämde läkemedelsföretaget Astra på uppdrag av dem som blivit skadade av läkemedlet Neurosedyn). För sin lojala rättshjälp till finansmannen Torsten Krueger fick han en egen spalt i Aftonbladet, som Krueger vid den här tiden ägde, vilket gav honom ytterligare exponering.

Genom sitt sätt att ständigt synas i medierna bröt han tydligt mot de diskreta sociala koder som dittills hade gällt för advokater. En del av kollegerna misstyckte naturligtvis, men Henning ansåg att han behövde uppmärksamheten för att kunna presentera sig för presumptiva kunder. Till Legally yours säger han i en intervju:

»När man startar en byrå ska man vara som Wagner. Han inte bara komponerade utan skrev hela librettot, satte belysning och visste precis hur färgerna skulle vara. Han kom med en enmansshow.«

Han tyckte om att leva på stor fot och han tyckte om att göra väsen av det. När man inte kunde beställa champagne i pauserna på Kungliga Operan lejde han någon att köra upp hans Rolls-Royce framför porten och servera kyld champagne och rysk kaviar.

Han var ständigt på kant med Advokatsamfundet, som tyckte att han tog alltför lättsinnigt på yrkesetiken. 1990 blev han utesluten och förlorade sin advokattitel, sedan han hjälpt en klient som satt häktad anklagad för skalbolagsaffärer att förflytta pengar mellan olika banker. Under några år i början av nittiotalet satt han i utlänningsnämnden som representant för Ny Demokrati, trots att han hävdade att han inte sympatiserade med partiet. Efter fem år i kylan fick han tillbaka sin advokattitel, men med åren överlät han alltmer åt andra att driva processer. Själv ägnade han sig, bland mycket annat, åt att sjunga operaarior.

Henning Sjöström var också en av Sveriges första offentligt bekännande buddhister, vilket inte hindrade att han drevs av en inre oro. Han visste att livet var kort. I intervjun med Legally yours 2004 fick han frågan om han hunnit med tillräckligt. Han svarade: »Nej, men med de resurser jag haft, med den utgångspunkten och den omgivningen, så anser jag att jag gjort ett gott dagsverke.«

Stefan Westrin är frilansjournalist.

Nu, en krispig höstdag mindre än två år senare, erkänner Annika Billstam att hon var nära att lägga av.

– Jag var tvungen att acceptera beslutet för att gå vidare. Själv trodde jag ju att jag kunde bli bättre än vad jag var då, men visst var jag sårad av att de ansvariga inte trodde på mig.

Så hon tog nya tag. Utan förbundskaptenen och förbundets stöd. Ett år senare tog Håkan Carlsson och Anneli Östberg över förbundskaptensrollerna och Annika Billstam var tillbaka i elitgruppen. Den sjuttonde augusti i år blev hon världsmästare i orienteringens långdistans i den franska skidorten La Féclaz. Men vägen dit har varit krokig.

Från början var hon rädd när hon orienterade. Rädd för mörkret och rädd för att springa vilse. Så när hon följde med sin hängivna orienteringsmamma på hennes träningar var den största drivkraften att komma tillbaka hem … Orientering blev inte roligt förrän hon som åttaåring tävlade första gången, och i O-ringen i Bräkne-Hoby 1984 vände det. Då kände hon att hon faktiskt var duktig och fick en otrolig kick av den känslan.

Men under några år efter gymnasiet växlade hon ned. Annika Billstam fikade, läste konst- och arkitekturhistoria, tittade på smala filmer och gick på filmfestival. Hon flyttade till Uppsala från Stockholm och träffade andra människor. Som tjugofyraåring bestämde hon sig ändå för att satsa på allvar.

– Nu hoppas jag att jag kan vara ett föredöme för andra, som börjar satsa ganska sent. När jag väl började springa igen var det ju inte med funderingar på att springa VM. Däremot blev jag snabbt väldigt mycket bättre och fick tidigt vara med på mindre internationella tävlingar. Men resan hit är det häftiga, det är bättre än en guldmedalj även om ingen någonsin kan ta ifrån mig den. Jag kommer alltid vara världsmästare.

Världsmästare eller ej; Annika Billstam får välja bort mycket, som att ha bil, på grund av den skrala ekonomin. Men en del träningsbidrag får hon, och det ger möjligheter att resa iväg och träna. Hon förklarar på sitt lugna och metodiska sätt att hon har mindre utgifter än »vanliga människor«.

– Att vara i skogen är inte så dyrt.

Om VM-guldet kommer att märkas i plånboken, i form av sponsorpengar eller mer förbundsbidrag, vet hon inte ännu. Men hon hoppas att förutsättningarna kommer att bli bättre och att hennes egen jakt på sponsorpengar ska lyckas. Nästa års VM i Schweiz är det närmaste och viktigaste målet. Att orienteringen inte är särskilt högprioriterad av Riksidrottsförbundet, det irriterar henne. Liksom att olympiska idrotter är så mycket mer gynnsamma att utöva.

– Skillnaden mellan olika sporter är oerhörd. Vi tränar lika mycket som skidskyttar och skidåkare men det är en helt annan värld. De har i alla fall möjlighet att heltidssatsa.

Själv har hon hittills dels jobbat halvtid i Lidingöloppets organisation, dels utbildat sig till sjukgymnast parallellt med träningen, och förra vintern blev hon färdig med sin kandidatuppsats i landskapsarkitektur.

Hon skrev om hur vi ska forma vår utomhusmiljö för att göra det enkelt för barn att utöva fysiska aktiviteter nära där de bor.

– Det är ett perspektiv som kommunerna inte ens tänker på. Man tänker på buller, kostnader, säkerhet men har inte med det fysiska perspektivet, säger Annika Billstam bekymrat.

I sitt arbete för Lidingöloppet, där hon har varit ansvarig för skolstafetten, har hon noterat att samtidigt som det stora tremilsloppet bara blir mer och mer populärt, sjunker anmälningsantalet år efter år för barn- och ungdomsklassen. Hon ser det som en allvarlig signal, ett tecken på att allt färre barn rör sig tillräckligt.

Nu har hon sagt upp sig från tjänsten på Lidingöloppet för att satsa på VM 2012. Hon älskar skogen och gemenskapen i orienteringsvärlden. Det var så hon träffade sin pojkvän Thierry Gueorgiou som tog sitt åttonde VM-guld bara timmen efter att Annika Billstam sprungit hem sitt första guld i Frankrike. Han, som funderar på en tränarkarriär, har hjälpt det svenska landslaget precis som han hjälpt flera andra landslag med förberedelserna inför VM, det säger mycket om hur annorlunda orienteringen är. När klubb- och landslag i andra idrotter allt oftare tränar inför stängda dörrar hjälper orienterare i världseliten varandra.

Att de två var tillsammans, det var det nästan ingen som visste något om.

– Inte ens våra närmaste visste om vårt färska förhållande så vårt gemensamma firande var ju ett effektivt sätt att sprida nyheten!

I mars nästa år fyller Annika Billstam 36 år. Hur länge till hon kommer fortsätta elitsatsningen vet hon inte.

– Jag vet att jag vill ge tillbaka till orienteringen, jag vill dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter. Men hur, det vet jag inte. Det mesta är oklart och det känns rätt bra!

Ett annat skämt fick Södertäljespelaren Leif Andersson vara med om när Tre Kronor spelade VM i Colorado. Leif ville att en städerska skulle bädda hans säng, och bad Tumba ringa receptionen. Det gjorde han, och upp till rummet kom sedan – en rörmokare. »Bädda sängen, bädda sängen«, sa Leif, som inte hade förstått att Tumba skojade med honom.

Sven Tumba hade alltid många projekt på gång. Genom dem stötte han på kungligheter och kändisar så väl som vanliga Svenssons – han bemötte alla likvärdigt, oavsett status. Sven Tumba var sig själv.

En del av projekten tilltalade hans kall som entreprenör, bland annat sålde och marknadsförde han hockeyhjälmar, kalsonger och swimmingpooler. Som entreprenör måste man vara social och utåtriktad, och den förmågan hade han, det märks inte minst i alla intervjuer han gett genom åren. Det var ingen slump att Sven Tumba var programserien »Här är ditt livs« allra första gäst när det sändes i svensk tv 1980.

Men det var som idrottsman han slog igenom hos svenska folket. Åtta gånger blev han svensk mästare i ishockey med Djurgården. Tillsammans med Tre Kronor tog han tre VM-guld: 1953, 1957 och 1962. Han spelade i fyra OS-turneringar, med OS-debuten i Oslo 1952 som sitt internationella genombrott. Förutom framgångarna på isen var han med i Djurgården IF:s elitfotbollslag, där han 1959 blev svensk mästare. Och så spelade han en match med svenska landslaget.

NHL fick han också prova på. Efter en träningssejour med Boston Bruins 1957 blev han som förste svensk erbjuden proffsspel i NHL. Han tackade nej, främst eftersom hans svenska rådgivare varnade honom för att han aldrig mer skulle få representera Tre Kronor om han blev proffs. Att han stannade i Sverige och Tre Kronor bidrog till att han blev än mer folkkär.

Sven Tumba föddes 1931 och döptes till Sven Olof Gunnar Johansson. Smeknamnet Tumba fick han av sina vänner när familjen flyttade från Tumba till Viggbyholm. Han tog sig efternamnet officiellt 1965.

Redan när han avslutade sin hockeykarriär i Malmö FF, som laget då hette, hade han fastnat för ett nytt intresse – golf. Han representerade Sverige även i den sporten, men är framför allt ihågkommen som den som spred intresset för golf till allmänheten, bland annat genom att bjuda in världsstjärnor att spela i Sverige. Han skapade den vackra golfbanan Ullna norr om Stockholm, och startade tävlingen Scandinavian Enterprise Open. Vintertid drev han Tumbatältet, där stockholmare kunde nöta sitt golfspel.

Sin golfteknik byggde han upp genom att titta på hur de mer erfarna slog till bollen och sedan kopiera. På samma sätt hade han som ung ishockeyspelare spanat in Djurgårdens a-lagsspelare.

Tumba gifte sig med Mona 1960 och tillsammans fick de fyra söner: Tommie, Johan, Stefan och Daniel. Han gav sina söner mycket kärlek, många kramar och pussar. Han var väldigt allmänbildad, speciellt i natur och geografi, och kunde förbluffa sina söner genom att namnge alla fåglar i Sverige.

Han fick sju barnbarn – även alla dessa pojkar – och först när äldsta barnbarnet blev pappa dök en dotter upp i familje­ledet.

Varje gång någon kom på middag, höll han ett kort tal: »Alla som äter middag hemma hos familjen Tumba blir medlemmar i familjen, som numera består av många tusen. Detta innebär ingen extra service, där ligger kylskåpet!«

Han tränade mycket på egen hand och slipade på detaljer. För att bli en bättre fotbollsspelare sprang han upp och ner för en kulle. Så höll han på en hel sommar och när vintern kom spolade han en brant backe hemmavid och körde samma träning – med skridskor på fötterna.

Den ishockeyspelare som Sven Tumba själv såg upp till mest var Nisse Nilsson, som trots detta alltid fick höra »Är det näst bäst jag pratar med?« när Tumba ringde honom. Med glimten i ögat, så klart.

Torbjörn Hallgren är frilansjournalist.

Och lite förvirrat är det onekligen.

Det har nämligen funnits två Starke Arvid inom svensk idrott. Båda hette Arvid Andersson. Den första var tyngd­lyftare och brottare i framför allt slutet av 1800-talet, den andre var Arvid Andersson från Kristinehamn.

Världsmästare i Paris 1946.

Folkkär världsmästare bör kanske tilläggas. Sverige var en stark tyngdlyftarnation och kraftkarlar har en förmåga att bli populära. Ändå är Starke Arvid faktiskt den ende tyngdlyftaren som fått Svenska Dagbladets bragdguld.

Fast bragden där i Paris höll sånär på att inte bli av. Arvid, som hade VM i Frankrike som sitt stora mål, bröt nämligen benet året innan under sin militärtjänst. Länge pratades det på sjukhuset om den atletiske Arvid som gick på händerna i korridoren »för att åtminstone hålla överkroppen i form«.

Hård träning och envishet tog honom tillbaka,  men ärligt talat var det få som trodde på honom i 60-kilosklassen, fjädervikt. Det var ryssar, amerikaner och en egyptier det snackades om före mästerskapet.

Egyptiern hette Fayad och var storfavorit. Tre moment skulle de lyfta – press, ryck och stöt – och det sammanlagda resultatet gällde.

Inför det avgörande stötmomentet ledde Arvid överraskande efter 90 kilo i press och 100 kilo i ryck och överträffade nu sig själv genom att ta 130 kilo i stöt.

Det tvingade Fayad att klara 135 kilo. Innan han gick fram till stången bad han flera gånger, men inte ens det hjälpte. Varpå någon fyndig rubrikmakare fick till det i tidningen: »Starke Arvid – starkare än Allah«.

Arvid Andersson föddes i Västerrottna i Fryksdalen i Värmland 1919. Han var kortare än de flesta men brukade imponera på kompisar genom att lyfta tunga kärrhjul på gården. När han hörde talas om ett junior-DM i tyngdlyftning för Värmland tog han cykeln tre mil till Gräsmark för att vara åskådare. Men på plats testade han en skivstång. En ledare såg det och undrade om inte Arvid ville vara med. Och, jo, det kunde han väl tänka sig.

Behöver jag säga att han vann?

Eller nästan vann, rättare sagt. En ledare i en grannklubb kom nämligen fram före prisutdelningen och frågade om den där Arvid hade licens. Eftersom pappans jaktlicens var den enda typ av licens han hört talas om svarade han ärligt nej, och diskvalificerades därmed. Men en kärlek till sporten var född.

Arvid flyttade till Kristinehamn och fick jobb på Albin Motor på Västerlånggatan. Något som visade sig vara perfekt för den träningsvillige Arvid eftersom hans nya klubb hade sin träningslokal intill.

Där byggde han den form som ledde till VM-titeln i Paris. Efter den erbjöds han, som många av de bästa idrottarna på den tiden, jobb inom brandkåren. Det innebar stora träningsmöjligheter, utan att de behövde kalla sig proffs, och tanken var att OS i London 1948 skulle bli Starke Arvids stora mästerskap.

Men, som så ofta i idrottens värld, är det svårt att vinna på beställning.

VM-titeln blev – tillsammans med ett VM-brons, tre EM-segrar, sex NM-guld och 21 svenska rekord – därför kronan i hans imponerande facit. Han var ett par år i slutet av 50-talet förbundskapten och satt även i Svenska tyngdlyftningsförbundets styrelse.

Arvid Andersson bodde hela sitt vuxna liv i Kristinehamn med sin hustru. Jakt var det stora intresset – och motion. Som 90-åring tränade han fortfarande på motionscykel flera gånger i veckan.

Eftersom hans namn var ett begrepp var många intresserade av honom långt efter att karriären tagit slut. Själv var han måttligt förtjust i uppmärksamheten och tackade ofta nej till intervjuer och föredrag.

Men när han pratade var han rolig och lite stolt – framför allt över det faktum att han nått sina idrottsframgångar på egen hand, utan idrottsbakgrund i familjen och utan egentlig hjälp.

Ola Liljedahl är frilansskribent.

»Sagohästen« Legolas hade orsakat travfeber i landet. Ingen häst har någonsin betytt så mycket för svensk travsport som Legolas gjorde, och för det skulle han långt senare belönas med mat för resten av livet av Aktiebolaget Trav & Galopp. Det här var svenskt travs största kändis. Bara att ledningen på Dannero travbana lyckats få dit honom för att tävla var en stor bedrift.

Till Dannero kom han obesegrad av en svensktränad häst. Han inledde sin karriär med hela 19 raka segrar, innan han ställde upp i VM-loppet på Roosevelt Raceway i New York 1983. Där tog han en heroisk andraplats, slagen endast av franske Ideal du Gazeau, av många ansedd som den bästa travhästen genom alla tider. Veckan efter tävlingen på Dannero skulle han ta hem Åby Stora Pris, men tränaren Thomas Nilsson tyckte att han kunde få ett lopp i kroppen först, och så kom det sig att han flögs till Kramfors den här höstdagen. Att han också skulle vinna sitt lopp sågs av alla som en ren formalitet, han stod under 1,00 i odds.

Inte heller travkusken Lars Lindberg hade en tanke på att han skulle kunna rå på Legolas, har han sagt i efterhand. Men han märkte att Legolas bara hade träningsskor och därför slirade lite på det blöta underlaget. Hade det varit en annan häst hade det varit en självklarhet för Thomas Nilsson att sko om den före loppet, men Legolas var besvärlig att sko, och under en tävlingsdag var han extra omöjlig. Kanske var det lite hybris också. Det här skulle ju bli en enkel promenad.

Men Lars Lindberg fick en bra start på sin tioåriga häst Speedboat och gjorde en manöver som tvingade Legolas att gå upp i täten. Legolas försökte variera tempo, men Speedboat höll sig hela tiden i ryggen på honom. Där låg han kvar till sista halvan av upploppet, då Lars Lindberg gjorde en legendariskt sen attack med bara hundra meter kvar till mål. Legolas hann inte svara.

Tystnaden sänkte sig över Dannero travbana. Men Lars Lindberg var nöjd. »Fördelen med den där segern var att det var en jädra massa priser till vinnaren, fint täcke och en massa grejer«, kommenterade Lars Lindberg det legendariska loppet senare, väl medveten om vem priserna egentligen var ämnade åt.

Det var nog tur att det var just Lars Lindberg som lyckades snuva Legolas på vinsten i Dannero. Han beskrivs som en travsportens hedersman, som en person som inte kan ha haft några ovänner. Och redan då var han dessutom veteran.

Han vann inte de riktigt, riktigt stora loppen, och med sina 3 616 vinster genom karriären är han visserligen en av de mest vinnande travkuskarna i Sverige, men det finns de som är bättre. Desto mer speciellt är att han höll sig på topp under så oerhört lång tid. Redan 1960 vann Lars Lindberg sin första travtävling med familjens häst Myrpojken.

Han hade ett öga för hästar och en känsla i händerna som travexperter menar måste vara medfödd. Förr var det svårare att få hästar att trava än vad det är i dag, de hade inte hunnit avla fram de egenskaperna lika bra. Därför var det en tränares uppgift att »balansera« hästen, att genom olika tyngder och skor på olika ben få hästen att falla in i travrytmen. Lars var en mästare på balansering, och löste ofta problemen också på sina konkurrenters hästar, väl medveten om att det skulle kunna innebära att han fick stryk av samma hästar ute på banan sedan. Men Lars Lindberg var en prestigelös natur.

I slutet av förra året blev han akut sjuk och lades in på sjukhus. Läkarnas diagnos var att Lindberg drabbats av en elakartad tumör i bukspottskörteln. Bara några dagar dessförinnan hade han, som 69-åring, vunnit ett lopp med stjärnstoet Charlotte Stone på Bollnästravet.

Det blev hans karriärs sista seger.