På anrika brickmatsalen Blå porten, inklämt mellan Liljevalchs konsthall och vinterstängda nöjesfältet Gröna Lund, sitter Petra Mede och försöker hämta andan. Under förmiddagen har hon presenterat årets Guldbaggenomineringar på nöjespalatset Cirkus. Nu har den 41-åriga komikern skyndat tvärs över gatan, tätt följd av en stressad SVT-medarbetare som förgäves försöker få Mede att följa tidsschemat. Vi får beställa mat åt henne medan hon tar igen sig i den skramlande matsalen. Både kraften och röstresurserna börjar sina:

– Jag har nog blivit lite mer på min vakt. Jag blir fortfarande väldigt glad för all uppmärksamhet, men jag är kanske inte i lika stort behov av den längre. Eller så handlar det om att jag har fyllt 40.

Petra Mede ger ett eftertänksamt intryck. Hennes självbetitlade tv-alter ego, den gapiga och gränslösa primadonnan, lyser med sin frånvaro. Den verkliga Petra Mede suger länge på svaren. I samband med förra årets Guldbaggegala – hon har fått förtroendet att leda filmgalan för andra året i rad – pratade komikern om uppdraget som en nystart. Petra Mede var trött på bilden av sig själv. Hon strävade efter att visa upp en lugnare och tryggare, en lite sannare, version av sig själv. Det var »läskigt« men välbehövligt.

– I början av karriären sa jag ja till allting. Nu tackar jag nej till väldigt, väldigt mycket och fokuserar på ett jobb i taget. Jag behövde ta några steg tillbaka efter de här två-tre intensiva åren när karriären tog fart. Nu går jag runt och tänker på existensen i stället, säger hon och skrattar.

I sitt sommarprat för några år sedan berättade Petra Mede om ryggskadan som på några sekunder förvandlade den då 20-åriga, lovande balettdansösen till en långtidssjukskriven skugga av sitt forna jag. Olyckan följdes av ett decennium kantat av morfintabletter och kompakt mörker. Men ryggen blev långsamt bättre. Mede gick en ABF-kurs för sjukskrivna kvinnor och vann en amatörtävling för stå upp-komiker. Ett och ett halvt år senare, 2009, ledde hon Melodifestivalen.

Sedan dess har Petra Mede deltagit i mängder av tv- och teaterproduktioner. I sommarpratet konstaterade Petra Mede nyktert att »det var på tiden att det kom en handikappad, medelålders kvinna och tog lite plats«. Nu har hon plats så det räcker och blir över.

– Jag har haft otrolig tur och lite skicklighet. Ska jag vara kaxig har jag redan uppnått vad man kan uppnå. Jag behöver inte bevisa något längre. Hej, jag är hemma liksom, säger hon och skrattar så att det ekar i hela lokalen.

– Den här karriären kan vara slut i morgon, men jag orkar inte gå runt och vara rädd. Jag menar, jag har redan haft en karriär som har gått åt helvete.

Hur ofta tänker du tillbaka på den tiden?

– Jag är alltid beredd på att det kan gå åt helvete igen. I dag är en hyfsat bra dag, men jag har mina krämpor. Jag kan mycket väl bli sämre och sjukskriven igen. Samtidigt hade jag väldigt ont i ryggen när jag skulle leda Melodifestivalen. Jag vet hur motivation kan påverka. Alla sjukskrivna borde få leda Melodifestivalen, det borde vara en mänsklig rättighet.

Dansen lever vidare inom henne. Inte bara genom den gamla »arbetsskadan« – Petra Mede säger sig fortfarande vara fixerad av andra människors kroppar. Men hon kan inte se många beröringspunkter mellan nu och då.

– Dansen kräver så mycket disciplin, komiken kräver så mycket lekfullhet. Det är många motsatsförhållanden. Även om jag saknar dansen tror jag att min personlighet passar bättre i komiken. Jag är ganska frisläppt. Jag är gapig. Inget av det uppmuntras inom dansen. Och där är du helt utbytbar. Om någon vill anlita mig som komiker är det verkligen mig de vill åt. Jag är mer oumbärlig nu och det är ju härligt.

Petra Mede säger att hon har insett att hon, trots att hon länge var övertygad om motsatsen, var rolig redan som barn. Samtidigt har hon alltid haft ett vemodigt drag över sig. »Livet är oerhört svårt«, skrev hon i en krönika i Aftonbladet i höstas. Den inställningen märks i det mesta hon gör. Till och med i rollen som den där ettriga, högljudda primadonnan. Petra Mede sneglar på sin halvt uppätna pajbit.

– Den karaktären är ju väldigt sorglig. Jag tycker att den hör ihop med hur jag ser på livet. Den tomhet man kan känna, att man letar efter någon känsla av mening. Det finns något både sorgligt och vackert i en primadonna som gör livet större än vad det är. Det är något slags rop på hjälp. Men det är klart att det finns folk som bara tänker »åh, vad är det för jobbig, skrikig typ?«.

Hur viktig är melankolin för dig?

– Det är en stor del i mig. Hade jag varit mer förnöjsam hade jag säkert inte haft samma behov av att höras. Jag hade gärna varit mer nöjd och mindre känd.

Petra Mede har utlovat en blandning av humor och tragik på Guldbaggegalan. Det är tveksamt om någon annan svensk komiker kan leverera just det med lika stor tyngd som hon.

Jag säger att jag kan känna igen mig i detta. Men på kvällen samma dag inser jag att jag hellre gör på ett annat sätt. Jag låter inte byxan bara falla till golvet. Jag håller i stället plagget i ett förhållandevis stadigt grepp medan jag försiktigt trampar med höger foten på baksidan av nederdelen av vänster byxben för att kunna dra vänster fot ur detsamma.

Att böja sig ned för att med handen fatta detta vänster byxben och resolut avlägsna detta från foten vore alltför äventyrligt eftersom det skulle kräva stående på ett ben. Det bör män i en viss ålder försöka undvika.

I sin nya monolog »Morsning & Goodbye« tänker Magnus Härenstam handgripligt visa hur han tar av sig byxorna på sitt gentlemannamässiga sätt. Han ska också bland annat demonstrera hur man sover i offentliga miljöer.

– Det är en monolog om konsten att åldras med behag. Jag försöker hitta allt det komiska i det gradvisa sönderfall som vi får i de här åldrarna.

Nej, det är inte bara behagfullt att åldras, erkänner mannen som är mest stolt över myrorna och elefanterna i sin långa karriär som underhållare.

– Men allt det andra får vi ordentligt besked om i tidningarna, det där om blöjvägning och Carema och dålig mat och att lägga sig klockan fyra. Jag tycker att det kan vara roligt att se det från den andra ­sidan också, alla dessa dråpligheter.

Vad tillhör då det behagfulla, frågar jag, lämpligt nog precis efter det att vi smakat av vår riesling. Magnus Härenstam svarar med ett kort smakprov ur den kommande monologen:

– Massor med saker, massor med saker. De värsta åren är mellan 10 och 70, sedan lättar det och det finns så oändligt mycket som blir bättre. Man får äntligen rynkor. Äntligen får ansiktet lite karaktär, framför allt kinderna, som har varit två ointressanta pajer i många år. Man får tid att ägna sig åt sina hobbies, man får komma med goda råd utan att tillfrågas, man har rätt att klaga, man kan köra bil mitt på vägen hur långsamt som helst och när polisen kommer visar man upp Ica-kortet i stället för körkortet. Man behöver inte vara charmerande. Vid närmare eftertanke är man ju inte heller så charmerande …

Den något äldre damen i vårt sällskap ler förstående. En stund senare fäller hon en intressant och beundrande kommentar om mönstret på insidan av både krage och manschett på Magnus Härenstams trendriktiga skjorta. Det föranleder mig att visa mönstret på insidan av ärmen på min kavaj, ett mönster som ytterst få kan ha en chans att ens notera och som, märk väl, inte är samma mönster som i resten av kavajen.

Magnus Härenstam blir imponerad. Det är ju ett tartanmönster, noterar han. I vissa lägen blir äldre gentlemän som vilka pojkspolingar som helst. Damen ler förstående under sin chica och tidlösa rosa basker.

Innan vi fortsätter till väsentligheter hinner vi också utbyta erfarenheter om hur man bäst tar av sig sina strumpor, sittande eller stående. Vi enas om att vi ännu i och för sig kan göra detta stående på ett ben. Men detta brukar leda till ett visst ograciöst hoppande. Vi sitter hellre ned när vi tar av oss våra strumpor.

Magnus Härenstam fick idén till denna långa monolog om åldrandets behag när han höll ett anförande på samma tema i Lasse Berghagens revy på Chinateatern för åtta år sedan. Nu har han skrivit till, med lite hjälp från några vänner och författare och lämpliga lån från andra stå­uppare här och där.

I somras drabbades Magnus Härenstam av en blodpropp i benet. Han spelade då med Eva Rydberg i »Viva la Greta!« på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Läkaren ville sjukskriva honom i två veckor för att han skulle återfå konditionen. Han övertygade läkaren om att han fick kondition nog av att röra sig på scenen och framför allt vifta med armarna. Han missade bara fyra föreställningar.

Men det var väl ändå en tankeställare? Kanske är livet trots allt ändligt?

– Alla säger att livet ser helt annorlunda ut när man blivit äldre. Men jag vet inte. Jag ser det som en ny erfarenhet … Och dessutom, jag har en benägenhet att dra upp mungiporna när jag går ut ur porten på Kommendörsgatan, för jag vet att folk tittar på mig hela tiden. Hemma på kammaren kan jag väl vara lite sur ibland, men när jag går ut är det faktiskt som att ta på sig Magnus Härenstam.

Tänker du någon gång på döden?

– Nej. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att det inte ska låta övermaga …  Men jag har varit med om så mycket roligt så att jag tycker nästan att jag skulle kunna ställa av tofflorna i vilket ögonblick som helst och vara fullt nöjd.

Ja, lite grand är han väl som strutsen i sanden, säger han.

Men sedan citerar han en annan underhållare, Woody Allen: »Jag är absolut inte rädd för döden. Jag tycker bara att det är onödigt att vara där när den inträffar.«

Kvinnan bakom alla mord och annat elände heter Cilla Börjlind och är manusförfattare. Tillsammans med maken Rolf Börjlind utgör hon svensk kriminalfilms hemligaste stjärnpar.

I julhelgen kommer deras dramatisering av Arne Dahl-deckaren »Misterioso«. Och nästa höst blir de riktiga författare.

Det är tisdag på restaurang Pelikan på Blekingegatan, en av Stockholms äldsta krogar. Cilla Börjlind har knappt hämtat sig efter en vecka med feber och hosta. Sjalen är virad tre varv kring halsen.

– Jag är jättenöjd med att inte stå i rampljuset. Det är bara om en film blir dålig som man uppmärksammar manuset – genom att skälla ut det. Blir filmen bra, hyllar man regissör och skådespelare, säger Cilla Börjlind.

Hon skrattar.

– Fast riktigt så illa är det inte. Vi har fått vår beskärda del av beröm också.

Tillsammans med maken har hon skrivit manus till 26 Beckfilmer. Karaktärerna är hämtade från Sjöwall & Wahlöös deckarklassiker, men historierna är nya.

Nu har Börjlinds dramatiserat fem av Arne Dahls (pseudonym för författaren Jan Arnald) elva böcker om A-gruppen; »Rikspolisens specialenhet för våldsbrott av internationell art«.

– Det var historien om A-gruppens ­karaktärer som gjorde att vi hakade på . Det är bra karaktärer som man får följa även på ett privat plan, säger Cilla Börjlind.

Vad är det som fascinerar med kriminalgenren?

– Jag vill lösa gåtan! När vi skrev serierna »Graven« 2004 och »Morden« 2009 direkt för SVT, så utgick vi från en situation: Vad händer om någon hittar en massgrav i Sverige? Men vi hade inte löst gåtan själva. Det gjorde vi medan vi skrev. Det är ett roligt sätt att jobba på!

Makarna Börjlind bor och arbetar i en röd villa i Nacka. De skriver hela dagen, på var sin sida om skrivbordet. När det var som mest hektiskt skrev de åtta Beckmanus parallellt. När manus ett var färdigt, var man halvvägs in i manus två, och hade nyss påbörjat manus tre. Samtalet om idéerna, uppslagen, pågår även på gymmet och vid middagsbordet. Parets 17-åriga dotter tycker det är »halvkul«, säger Cilla Börjlind.

Blir ni inte trötta på varandra?

– Nej, faktiskt inte. Jag kan inte tänka mig något annat än att vi skulle jobba ihop. Och vi är nästan aldrig oense om någonting. Låter det tråkigt?

Hon skrattar.

Cilla Börjlind, född 1961, växte upp i Sollen­tuna, mamma var hemmafru och pappa ingenjör. Hon utbildade sig till tv-scripta, och blev så småningom manus­redaktör på »Rederiet«. Under inspelningarna av humorserien »Lorry«, i slutet av 80-talet, träffade hon Rolf Börjlind, en av Lorry- författarna.

Rolf Börjlind hade skrivit några Beck-manus när Cilla Börjlind sa upp sig från SVT och de började jobba tillsammans.

– Jag har lärt mig mycket av Rolf, han har ett väldigt bra språk och är en driven manusförfattare.

Även framgångsrika manusförfattare är ofta doldisar. Varför?

– Att skriva manus har alltid haft lägre rang än att skriva romaner vilket anses finare. Riktiga författare skriver böcker, inte manus. Men jag tror det håller på att ändra sig. Dramatikerförbundet kämpar för detta, att höja statusen för manusförfattare.

Hur står sig svensk kriminalfilm i världen?

– Bra, mycket är mer välgjort än vad som görs ute i Europa. Och danskarna är duktiga. Kriminalserien »Brottet«, som det också gjorts en amerikansk remake på, var oerhört bra.

Privat är Cilla Börjlind blödig, låser ytterdörren när hon sitter ensam på övervåningen och skriver. Hon mår illa när hon läser i morgontidningen om barn och djur som far illa, men som manusförfattare vet hon hur ­effektivt det är att slå an de strängarna.

Vilka uppslag går bort?

– Vi hade en historia om en skolmassaker, men vi la ner den. Man vet aldrig vilka som i värsta fall kan inspireras. En gång skrev vi ett Beckmanus om en polisskjutning, det var före morden i Malexander, det var obehagligt.

Men nu blir det inga fler Beckmanus signerade paret Börjlind, och Arne Dahls återstående fem böcker om A-gruppen får också nya manusförfattare.

Författarduon har skrivit kontrakt med Norstedts om att ge ut tre kriminalromaner, den första kommer ut hösten 2012.

Författarna Alexander och Alexandra Ahndoril, Michael Hjort och Hans Rosenfeldt, med flera, får alltså ge plats för ännu en duo på den svenska deckarhimlen.

– Det finns enorma fördelar med att skriva tillsammans. Att ha någon att rådfråga är otroligt värdefullt, säger Cilla Börjlind.

Trots att privatliv och jobb glider samman plockar hon hellre svamp än går på bio när hon är ledig. På tv är det skidskytte som gäller, och i somras provade hon själv på i Torsby-tunneln. Det gick över förväntan – bommade bara två av 40 skott.

I jul knäcker hon nötter vid granen. Kanske blir det också en och annan deckar­gåta vid tangentbordet.

Lolo Amble

På Falkbergsskolan går 300 elever i årskurs 6–9. En tredjedel av dem har musik som »elevens val«, och de gör flera föreställningar varje år. Just den här blev välmatad – en timme och fyrtiofem minuter – och försenad.

Morgonen kan tyckas lite för tidig för både rock och skräck, men stämningen infinner sig, med hjälp av scendekor, sminkning och bra ljud och ljus – allt skött av elever. När Ida Tufvesson Puronne glider genom lokalen och sjunger »Monster« av Meg and Dia, får hon applåder och visslingar. Efteråt berättar hon att låten går lite högt, hon har inte satt den på övningarna. Men nu, på konserten, fick hon extra energi och nådde ända upp på de översta tonerna.

Ida är representativ för något nytt, berättar läraren och musikern Pontus Larsson efter showen.

– Förut var det bara grabbar som var med, de hade band och lirade rock. Nu har det vänt, vi lärare får kompa enskilda tjejer som vill sjunga, och som tänker mer på helheten i uppträdandet, hur man ser ut och rör sig.

Vad det beror på? »Idol.«

»Idol« har ibland fått det att verka som om Sverige fortfarande bara har en tv-kanal. Sångtävlandet i teve har under 2000-talet svämmat över alla bräddar, med »Popstars«, »Fame Factory«, »True Talent« och en melodifestival som gör att artister som inte medverkar låter bli att släppa skivor under de månader den pågår. Men progemmet har varit i särklass under sina åtta säsonger. De höga siffrorna handlar inte bara om tittare. De senaste tre åren har 36 720 personer kommit till provspelningar, ett hundratal av dem har varje år gått vidare. Processen har skildrats i höstarnas intensiva säsongsstarter med tolv avsnitt på tre veckor. Nervösa och hoppfulla, talangfulla och tondöva sångare och sångerskor har fladdrat förbi i tv-rutan. Sedan: kvalvecka.

Kvalen kan vara svåra. Det är en askungedröm. Tänk att bli upptäckt! Att lyftas upp, få vara fantastisk. Nyss hemma framför spegeln, nu Idol-Jag med världen.

De elva unga finalisterna – i år var snittåldern bara drygt 17 år – åkte mellan arenor och mötte livepublik runtom i landet. Framför tv-apparaterna följde mellan 1,5 och 1,9 miljoner tittare varje finalavsnitt. Runt 250 timmar har sänts genom åren, däremellan kvällstidningar och webb-tv. Robin gråter, Moa berättar hur det kändes, Amanda tänker satsa på sitt band efteråt.

Idol påverkar. Unga ser och lär och får förebilder där, påpekar Pontus Larsson. När nu Moa sjungit till akustisk gitarr blir fler tjejer sångare och låtskrivare.

Ida Tufvesson Puronne håller med, hon har en favorit och en egen dröm om framgång, som handlar om att stå på scen och att bli känd.

Programmet har visat en väg in i musiken för tjejer. Fast när eleverna gått ut Falkbergsskolan verkar det mest vara rockgrabbar som fortsätter aktivt med musik, säger Pontus. Det handlar om former, killarna har replokalen och varandra, solotjejerna har svårare att hitta forum.

En del av tjejerna kommer till kommunernas musik- och kulturskolor. Där blir köerna till typiska rock- och popinstrument längre medan allt färre vill spela blåsinstrument, men framför allt vill fler än någonsin ha sångundervisning. Det är också en effekt av Idol, säger man på flera kultur- och musikskolor. Några musiklärare berättar om att fler elever tar sånglektioner eftersom de drömmer om bli kända, ett motiv som ofta bleknar när de upptäcker glädjen i själva musiken. Till kommunala musikskolan kommer man inte för att få jurybedömning och skivkontrakt – tvärtom har många elever i enkäter sagt att de är med i kulturskolornas verksamhet för att slippa krav och utröstningar.

I replokaler landet runt finns rock- och popband, fler för varje år, som med en studiecirkel som utgångspunkt får stöd av Studiefrämjandet, Sensus eller något annat studieförbund. Också från den världen är avståndet långt till Idols värden. I studiecirkeln är en demokratisk idé inbyggd, det är do-it-yourself och alla får vara med, och vad som är kvalitet och framgång definierar man själv.

Det betyder inte att folk som spelar i band inte ser Idol. En del gillar det dessutom, andra inte – men alla måste förhålla sig. Det är i sig ett mått på progammet status att det blivit en symbol, som många använder för att tydliggöra vad man inte är. Motstånd är en motor: vi hatar Idol, vi gör vår egen grej. Musik som inte vill vara underhållning och fredagsmys.

Kandidater och andra som vill bli soloartister kommer sällan till studieförbunden. Gör de det har de oftast inte så mycket att hämta. Framför allt beror det på formerna, en studiecirkel är per definition en grupp på minst tre personer och studieförbunden är inkörda på bandformatet. Strax under 15 procent av rockcirkeldel­tagarna är tjejer.

På Helges sångstudio i gävlestadsdelen Andersberg är det tvärtom. Här dominerar tjejer, solosång och närkontakt med artistdrömmarna.

– Jag hade Alice Svensson med i Idol för några år sedan, och Frida Josefsson är också en av våra, säger Johan Jämtberg, huvudansvarig för sångstudion.

Den är en del av Helges aktivitetshus, en fritidsgård där man länge jobbade med rockband i replokaler.

– När alla popstarsprogrammen kom var det många som inte hade ett band, utan bara ville sjunga. Vi började köra med färdiginspelade musikbakgrunder, det förenklade för dem.

Det här är ingen popstjärnefabrik, betonar Johan Jämtberg. De har 250 deltagare mellan åtta och arton år, alla får vara med, jobba med sin röst och spela in, oavsett talang. Det ska vara roligt, kompiskänslan är viktigare än konkurrens.

Men i den separata verksamheten »Helges artister« skyltar man med dem som är riktigt duktiga. Det handlar om att ge talangfulla unga sångare som vill satsa möjlighet att utvecklas mer och sjunga på större scener. 13-åriga Alva Brodin är en av dem.

– Sjungit har jag gjort hela livet, och hemma sjunger jag hela tiden, men jag började mer seriöst med sånglektioner för tre fyra år sedan.

Att sjunga är bara det bästa som finns, säger hon, och har svårt att förklara varför. Glädjen i att sjunga hänger i alla fall tätt ihop med att få stå på scenen, kanske i något tv-program.

Johan Jämtberg håller lite distans till Idols form – varför ska vuxna män toksåga nittonåringar? – och skulle inte rekommendera vem som helst att söka.

– Men branschen kan vara väldigt tuff ibland. Tack vare program som Idol kommer det fram i ljuset. Och jag tror inte det är värre än hockey.

Kanske är det ganska likt hockey. Kval, final och utslagning. I Idols mixade zon har de unga finalisterna mött sportjournalistiska frågor, kommenterat framgång och försökt förklara nederlagen.

Idol är musik som bedömningssport. Showbiz öppnar sin hårda famn för glada amatörer som direktbedöms med både röstsiffror och recensioner av jury och i tv-soffor. Bedömningen handlar mycket om själva konkurrenskraften hos sångaren, att vara bra är att vara bäst. »Musikbranschen är kallare än någonsin, det finns inte plats för andra än dem som kan resa sig vad som än händer«, sa en jurymedlem förra året. En och annan tittare frågade sig nog om juryn inte var med och skruvade ner termostaten.

Djara Erlandsson Sow är femton år och bor utanför Ljusdal. Hon sjunger och uppträder i olika konstellationer, »för att jag mår bra av det«. Idol har hon levt med halva sitt liv.

– Jag tittar, fast jag inte riktigt vill. Jag hatar konceptet. Man utvecklas fel där eftersom de formar en och det handlar bara om att synas. Men jag känner mig tvungen att se hur det går, och så ser alla mina kompisar på det.

Finalen är som julafton, två veckor innan jul.

Och sedan? Sony Music ger ut vinnarens skiva – hela höstens program har gjort reklam för den. Kompositören bakom den specialskrivna vinnarlåten kan också se fram emot bra ekonomisk utdelning. Förnamnsartisterna från den sista säsongen sällar sig till sina föregångare: någon kanske biter sig fast i musikbranschen som Darin eller Agnes, någon gör musikal som Sebastian eller följer Eriks exempel och hoppar in i något band som får en stunds uppmärksamhet.

Glädjen i att spela och sjunga musik kan förstås finnas på Idolscenen likaväl som i ett popband eller ett spelmanslag, men många skulle säga att Idol i grunden handlar mer om tävling och underhållning än musik. Att det säger mer om samhället än om musiken.

Djara Erlandsson Sow påpekar att juryn inte bara talar till deltagarna i programmet. Många lyssnar och tror på dem, om hur man ska röra sig och vilken musik man ska sjunga.

– Jag tänker också att det vore kul att söka, och blir avundsjuk på dem som är med, att de syns så mycket för något de tycker om. Men … jag skulle vilja söka till Idol, komma vidare, riva sönder den där guldbiljetten och gå därifrån.

Djara får inte chansen. Med Idol är det slut: TV4 börjar med ett annat format för sångtävling i stället, »The X Factor«. Nya förhoppningsfulla sångare, nya bedömningar, mer tävling.

Han öppnade nyfiket. Ut föll en blond hårtofs, en bit balsaträ, en pappersremsa med en rebus bestående av ett antal djur, och frågan: »Says what?« Det var obegripligt. Han kände igen rebusdjuren från gruppen Iamamiwhoamis musikfilmer som hade lanserats på Youtube. Men vilka stod bakom den pseudonymen?

Länge hade Iamamiwhoamis suggestiva korta videoklipp med elektronisk musik förbryllat journalister. I en av videorna, titulerad »9.1.13.669321018«, älskar den svartmålade frontpersonen med ett träd. Det enda som avtecknar sig mot det mörka ansiktet är hennes blonda hårsvall och ljusrosa slickande tunga. När två tredjedelar av filmen har passerat dyker en skissad uggla fram.

Ryktet om detta hemlighetsfulla spreds via bloggar och medier. Filmerna blev succéer.

En video som läggs upp på Youtube kan bli en snackis och ge den ofta okända artisten uppmärksamhet. I dag är förloppet ingen ovanligt. Men det var inte länge sedan tv och främst MTV var den huvudsakliga distributionskanalen för musikvideor och därmed kunde deklarera vad som var inne för stunden. Den självklara underhållningen och bakgrundsmusiken på hemmafesten.

För 30 år sedan, mer exakt en minut efter midnatt den 21 augusti 1981, hade MTV premiär i USA. Äran att inleda hade popgruppen The Buggles med den passande videon och låten »Video Killed the Radio Star«.

Kanalen var dock förbehållen vit rockmusik. Det dröjde ända till mitten av 1980-talet innan MTV accepterade svart musik, efter att Michael Jacksons skivbolag hotat med att dra in all sin musik om inte »Billie Jean« fick visas. Orsaken till både Michael Jacksons och Madonnas respektive succéer som artister kan delvis förklaras med deras smarta användning av musikvideomediet under MTV:s guld­ålder i början och mitten av 1980-talet.

Sedan dess har nästan alla artister använt sig av musikvideor. Det finns främst tre olika typer: den konsertbaserade, kollaget och den konceptorienterade. Konsertbaserad består som namnet antyder av bilder från spelningar, kollaget är just ett hopkok med svag röd tråd. Men högst konstnärlig status har alltid koncept­videon haft.

Den hade sin storhetstid på 1980-talet parallellt med MTV:s guldår. Typiskt för genren är ett visuellt koncept som bärande idé. Som exempel kan nämnas John Fogertys »The Old Man Down the Road« från 1985. I en och samma sekvens följer kameran en sladd tillhörande en elgitarr genom olika scener.

I början av 1990-talet stagnerade musik­videon som konstnärlig genre. Kritik om likriktning, feghet och kommersialism präglade branschen. Men i slutet av decenniet, efter att teknikutvecklingen gjort ordentliga framsteg, började ett gäng nya kreativa regissörer göra avtryck. Konceptvideon kom tillbaka.

I spetsen gick bland andra Michel Gondry, Spike Jonze och svenska Jonas Åkerlund, som fick sitt internationella genombrott 1998 med Madonnas »Ray of Light«. Det var konstnärernas renässans. En viktig markering blev den uppsamlande dvd-serien »The Director’s Series« från 2003 med verk av Spike Jonze, Chris Cunningham och Michel Gondry.

Men samtidigt som musikvideons status och konstnärliga seriositet höjdes, sänktes MTV:s ställning. Kanalen började prioritera ner musiken till förmån för tv-serier. Allt blev lite mer städat och musikvideon fick hitta alternativa vägar. När MTV firade 20-årsjubileum 2001 skrev Henrik Arvidsson i Dagens Nyheter: »Den uppkäftiga tonåringen som skrek ›fuck you‹ åt hela samhället har tagit på sig en kostym, klippt sig och skaffat ett riktigt jobb.«

Den svenska stjärnregissören Jonas Åkerlund förutspådde tidigt den oundvikliga utvecklingen. Och såg fram emot den. Under 2001 uttryckte han i Dagens Industri: »Det äckliga MTV-monopolet måste brytas. Det ska inte göras genom tv utan via nätet.«

Och så blev det. Förra året lades den en gång så stolta svenska musikkanalen ZTV ned. Tidigare samma år kom MTV till insikt om vad publiken begripit långt tidigare och tog bort meningen »Music Television« från logotypen. Samtidigt slog Lady Gaga rekord på Youtube över mest sedda musikvideo med fler än 180 miljoner visningar. Skiftet hade slutligen hamrats in.

Även om själva musikvideon aldrig inneburit reella pengar, har den varit tätt sammankopplad med skivförsäljningen. Skivbolagen visste hur de skulle förhålla sig till tv-kanaler med fast tablå som sände rakt in i målgruppens vardagsrum.

När det handlar om något så mång­dimensionellt som internet är svaret inte lika givet.

Frågan är vad skiftet har betytt för musik­videons form och funktion? »Mediet är budskapet«, som massmedieteoretikern Marshall McLuhan sa. Många spådde musikvideons död i och med att tv byttes ut mot internet som kanal. Snarare har den fått ett uppsving, och utbudet har breddats.

Filmaren Dagny Veinberg, som bland annat producerat årets Pridefestivalvideor, beskriver en betydelsefull brytpunkt i och med att det inte längre är produktionsbolagen eller skivbolagen som bestämmer vad publiken lyssnar på.

– Vem som helst kan nå fram. Samtidigt hänger massmedia inte riktigt med. Det finns ingen som recenserar vad som händer på Youtube i dag, påpekar hon.

Närheten mellan sändare och mottagare har vissa tagit väl vara på. Otaliga är de hyllningsvideor till artister som producerats av fans. Den svenska hiphop-gruppen Looptroop utannonserade en tävling på sin hemsida för sina fans där den bästa videon sedan publicerades. Den elektroniska musikgruppen Koop slutade att göra videor för att de ansåg att ingen brydde sig längre. Samtidigt märkte de att fans producerade videor med nästan lika många visningar på Youtube som deras egna.

Videobudgeten har gått från att ligga på fem till femton procent av den totala artistbudgeten till att i dag handla om maximalt en procent. Små resurser begränsar möjligheterna men kan också vara en kreativ katalysator. Svenska indieartisten Promise and the Monster klippte helt sonika ihop ett antal polska konstfilmer och släppte till sin nya singel. Samtidigt som små och medelstora artisters musikvideobudgetar är minimala, om de ens finns, gjorde Lady Gaga i år världens genom tiderna dyraste musikvideo till sin låt »Judas«. Produktionskostnaden var över 10 miljoner dollar. Beastie Boys och Kanye West har prioriterat upp videon på respektive håll. Båda har släppt halvtimmeslånga filmer och gett ut som specialutgåvor.

Men fortfarande handlar det om att någon ska få tillbaka pengarna i slutändan. Eftersom det inte går att sälja skivor på samma sätt i dag, har bolagen tvingats leta alternativa vägar. När det gäller musikvideor stavas det samarbeten. Det kan handla om att videon spelas in på ett hotell som får synas, eller att produkter visas upp för att få ihop budgeten. Jonas Åkerlund ser trenden, och tror att den kommer fortsätta växa.

– Jag tror att den unga generationen artister har ett öppet sinne på ett helt annat sätt. En skivrelease kommer alltid att lanseras ihop med något annat. Det är samarbeten som är framtiden, att hitta tillfällen där alla är nöjda.

Jonas Åkerlund känner sig hemma i det nya klimatet. Under en lång tid upplevde han arbetet som meningslöst, berättar han. Antingen visades inte videorna eller så var han för hårt styrd i sin producentroll. Nu har han fått arbetslusten tillbaka.

– Det finns ju en hel uppsjö av yngre artister som har fötts på nätet. De skiter i normerna och hur det förväntas vara. Jag håller med, innehållsmässigt kan man strunta i det gamla. Jag har alltid varit dålig på att göra säljvideor, men kom tidigt på hur man kunde väcka uppmärksamhet. För mig personligen passar det syftet mycket bättre, säger han.

Och vad gäller Iamamiwhoami, vars musikvideor snarare kan beskrivas som musiksatta konstverk, gav den virala kampanjen resultat. På årets slutsålda Way Out West-festival i Göteborg hade de sin första konsert och vid Grammis-galan blev de tilldelade priset för »Årets Innovatör«. Just nu har deras videor visats drygt nio miljoner gånger. Det har också kommit fram att det är en krets personer runt svenska artisten Jonna Lee som är Iamamiwhoami.

Innan musikjournalisten James Montgomery hade fått klarhet i vem som stod bakom projektet, bönade och bad han dem i ett öppet brev att ge sig tillkänna: »Jag försummar mitt jobb, kollar in er Youtube-kanal femton gånger om dagen, spenderar nätterna med att koka ihop osannolika teorier om vilka ni är och försöka lösa era bisarra numeriska koder. Det börjar bli ohälsosamt. Och det behöver få ett slut.«

Musikvideon fick precis det genomslag den önskade.

Fakta | Europe Music Awards

Trots MTV:s nedprioritering av musikvideor håller de fast vid sin gala-tradition. MTV Europe Music Awards etablerades 1994. Årets gala äger rum i Belfast, Irland, den 6 november. Robyn, Veronica Maggio, Eric Amarillo, Mohombi och Swedish House Mafia är nominerade i kategorin Bästa svenska artist.

– Jag tycker det första programmet var roligt och gulligt. Innan jag såg det var jag lite tveksam, för jag var rädd för vilken ton man skulle ha. Jag trodde att det skulle vara mer raljant än vad det var.

Vad var det som gjorde att du inte uppfattade det som raljant?

– Jag tycker att det var på de medverkandes egna villkor. Programmet var med glimten i ögat och humorn var väldigt tydlig. Det var olika typer av par och deras kärlek, bortanför det pråliga och bling-blingiga bröllopet, var väldigt fint skildrad.

Vilken detalj kunde du mest känna igen dig i?

– Jag kunde känna igen mig i miljöerna och att bröllopet är något stort och viktigt. Men på mitt bröllop hade vi kanske hundra pioner, inte 14 000 rosor.

Det har varit en del diskussioner kring programmet – hur uppfattar du att det togs emot?

– På Facebook fylldes mitt flöde av kommentarer och diskussioner, främst från syrianer och assyrier som bor i Södertälje. Där fanns det starka motreaktioner mot programmet – de tyckte det var skämmigt och pinsamt. De var rädda att alla syrianer skulle dras över en kam efter det här.

Fanns det några överdrifter eller stereo­typer som kändes onödiga?

– Nej, det var det jag befarade innan. Jag tycker det framgick att programledaren hade självdistans, han var rolig och hade ett eget språk. De som var med drev med alla fördomar som finns och med sig själva.

Tror du att det här programmet motverkar eller skapar fördomar?

– Både och. Det beror på hur öppen tittaren är inför att få sin bild utmanad och hur väl tittarna förstår att alla är olika även om man har samma bakgrund. Men, det är just det här som är kärnan i diskussionen inom gruppen. För mig är det inget problem för jag känner inte att jag behöver stå till svars för vad folk gör i programmet. Vissa människor kanske tar det här som en sann skildring av en hel grupp människor, men då tror de också att alla bönder är som i »Bonde söker fru«.

En av Aftonbladets tv-krönikörer skriver att hans första, som han själv säger fördomsfulla, tanke innan han såg programmet var att »Räcker det inte att visa serien lokalt över Södertälje?«. Vad tänker du om det?

– Att det var väl en otroligt onödig kommentar. Det här är ändå en stor grupp på över 100 000 människor i hela Sverige. Men det är bra att han är medveten om sina fördomar och förhoppningsvis tänkte han om efter programmet.

Du kommer själv från Södertälje, som serien kretsar mycket kring, och den mediala bilden av staden och de assyriska/syrianska grupperna där har ofta präglats av våld och brottslighet. Håller du med om det och har den bilden i så fall varit skev?

– Jag håller med om att det är den bilden som många har och den stämmer ju inte. Förhoppningsvis kan den här serien förmedla en annan bild. Det är människor som jobbar, tjänar pengar, köper hus, gifter sig, drömmer och reser. Som har ett helt vanligt liv.

En helt annan, något allvarligare, fråga. Hur skulle du säga att diskussionen går bland svenska assyrier/syrianer om situationen i Syrien?

– Det handlar just nu om vilken sida som vinner slaget om bilden av vad det är som egentligen händer. Vissa säger att det pågår ingenting alls, att allt är riggat. Andra förmedlar en bild där släktingar blivit skjutna och att det pågår stora demonstrationer. Jag upplever det som att man befinner sig väldigt långt ifrån varandra.

Fotbollslaget Syrianska ligger på kvalplats i allsvenskan inför sista omgången. Kommer de att klara sig kvar?

– Jag hoppas det!

Detta har hänt

Serien »Mitt stora feta syrianska bröllop« kommer att sändas i åtta delar i TV 3. Tittarna får följa syrianska par i och omkring Södertälje som lägger otroliga summor på att ha ett fantastiskt bröllop. Reaktionerna har varit många och skilda. På programmets hemsida finns allt från hyllningar, till kritik om att det skulle vara vinklat och framställa assyrier/syrianer i dålig dager.

Fredrik mejlar genast till Filip Hammar och frågar om han tror att det är »the Peter Englund?«.

Filip svarar: »Jag hoppas det!«

Några timmar senare sitter de på Sturehof och har kommit fram till att det inte är Svenska Akademiens ständige sekreterare som har skickat ett beundrarbrev.

– Fan, det är så jävla typiskt oss att gå i gång på en sån grej. Man vill så gärna kunna säga att det inte spelar någon roll om ens beundrare är vanliga människor från Borås eller någon kulturell gigant, men så är det ju inte …

Filip Hammar fyller i:

– … det är klart att vi hellre hade velat att Peter Englund gillat oss.

Helt omöjligt är det inte att Peter Englund skulle ha uttryckt sitt gillande. För i skuggan av duons nya tv-satsning »Breaking News« har deras källarproducerade podcast hittat ett format som lockat osannolikt många lyssnare. Antalet nedladdningar på Itunes gick för ett tag sedan om de mest populära sommarpratarna i radion.

För den som följt deras karriär är mycket bekant: det uppspeedade tempot, kärleken till oväsentligheter och en retorisk skärpa som stundtals inbjuder till övermod.

Men någonting är ändå helt nytt. I de svårt ostrukturerade samtalen blandas anekdoter från Henrik Berggrens Palmebiografi med historier från skådespelaren Rob Lowes självbiografi. De dissekerar semantiken bakom Båstadsbratsens nyord »sillatoast« och funderar på varför en amerikansk politiker som Rick Perry utstrålar mer karisma när han talar om sport i fem minuter än vad Fredrik Reinfeldt utstrålat under sina fem år som statsminister.

– Det bästa är när man förberett sig, tänkt länge, och kanske har fyra ämnen att avhandla. Sist hade vi bara två: vi skulle snacka om att Patti Smith ser ut som att hon har dålig andedräkt och att Dick Cheney bara var 34 år gammal när han blev Vita husets stabschef.

Att folk vill lyssna på det är ju egentligen lite underligt, funderar Fredrik Wikingsson.

– Det är ju sjukt narcissistiskt. Eller nej, ändå inte. Vi snackar aldrig om oss själva, vi snackar hellre om Miles Davis, Kenny Rogers eller Bobby Fischer. Det där är något som svenska kändisar inte har fattat. Om man säger något intressant om politik, schack eller film eller vad som helst kan man vara i mediebruset utan att ens privatliv blir utfläkt.

De är inne på det kanske mest framträdande temat i podcasten: svenska medie­personligheters oförmåga att vara det minsta fascinerande.

– Att folk är intresserade av oss två är egentligen ett gravt underbetyg till hela den svenska kändismyllan. Den är besudlad av ointressanta människor. Vem fan var det som bestämde att Måns Zelmerlöv skulle bli Sveriges mest viktigaste person?

Att vara född i Sverige, menar Filip Hammar, är ett handikapp som varje svensk tvingas lära sig att leva med. Det är ett delvis avhjälpt handikapp för hans del, eftersom han numera bor i Los Angeles. Men Fredrik bor kvar, och känner likadant.

– Jag kan känna en frustration av att bo här. Och om man ska analysera sig själv är det nog det som de här don Quijote-vevningarna kommer ur.

De vet att det är lite motsägelsefullt. De finner det mesta med Sverige – svenska journalister, svenska politiker, svenska filmer – totalt intetsägande. Ändå åtrår de ett godkännande från just denna kultur: recensioner på de fina kultursidorna, Kristallenutmärkelser, fanbrev från lyssnare och allra helst välrenommerade lyssnare?

– Nåt jävla finkulturkomplex har man uppenbarligen, suckar Filip.

– En gång satt vi på en bar i nån amerikansk håla, minns Fredrik. Så fick jag plötsligt ett sms från en flyktig bekant vid namn Fredrik Strage, som skrev att vi hade gjort den bästa skildringen av Hollywoood sedan Werner Herzogs dokumentär om Klaus Kinski. Då jävlar togs det in drinkar … men det är fanimig tragiskt.

– Det är liksom klart att det är kul när rätt människor gillar det man gör. Men samtidigt hatar jag de människorna. Jag blir så förbannad på den där belåtna kulturjournalistiken. Jag kan läsa en tv-recension av Nils Schwarz, även om den inte handlar om oss, och känna att jag vill åka hem till honom och sparka in hans dörr.

Filip Hammar tar en kort paus som möjligen är omärklig för dem som vanligtvis inte lyssnar på podcastens eller tv-programmens rasande tempo. Men en paus är det.

– Men jag förstår inte varför jag känner så.

Kanske är de ändå – nästan tio år efter sitt stora genombrott – på väg att få sitt smala genombrott. Häromdagen fick de ett mejl från en viss Jonas Hassen Khemiri.

Den här gången kunde de vara säkra. Det är inte så många som heter just så. Det var författaren Jonas Hassen Khemiri

– Han skrev att podcasten var helt beroendeframkallande. Han tyckte att vi bara skulle göra den, att det bara blev grus i maskineriet när vi hade gäster. Så då blev jag såklart stolt.

Nu väntar de bara på att rätt Peter Englund ska mejla.

När höstkylan kryper in under tweedkavajen, varför inte värma sig med lite svensk balearisk pop? Duon Korallreven ger med sin nya singel »As Young as Yesterday«, med Victoria Bergsman som inlånad röst, en fin försmak om gruppens debut­album som släpps i november.

»As Young as Yesterday« (Acéphale/Hybris).

Tv

Den 23 september har Dawit Isaak suttit fängslad i tio år i Eritrea. Och ändå, på diplomatifronten intet nytt. Frustrationen växer. I helgen sändes en tv­dokumentär om den svenska samvetsfången som är värd ett besök på SVT Play.

»Fången – Dawit Isaak och tystnaden« visas på SVT Play.

Film

Med de första delarna i Befrielsetrilogin – »Om jag vänder mig om« och »Mun mot mun« – har Björn Runge briljerat i psykologi och mörker. Räkna inte med mindre i relationsdramat »Happy End«.

»Happy End«, med bland andra Ann Petrén och Gustaf Skarsgård, har biopremiär i dag fredag. (Läs en intervju med regissören på Björn Runge.)

Tv

New Orleans efter orkanen Katrina. I spillrorna kämpar de som valt eller tvingats stanna för ett värdigt liv. En skildring av en stad som är så bra att man vill anklaga den för att vara en pastisch. Men eftersom teamet bakom »The Wire« har gjort tv-serien kan man vara trygg.

»Treme« startar på SVT2 i dag fredag klockan 22.45.

Gemensamt för de två pjäserna och filmmanuset i »Realism«, är att de vill få det som sägs mellan orden att dallra. Lyckas man ta sig förbi det kluriga i att läsa dramatik bjuder Stig Larsson på en själslig käftsmäll, via familjerådgivningssoffan till en svensk statsminister i upplösning. (Läs »Sanningssägaren Stig« på Fokus.se)

»Realism« ges ut på Albert Bonniers Förlag.

Tv

Kocken Niklas Ekstedts praoande på världens bästa krogar är årets mest oväntade kvalitetsupplevelse på tv. Välgjort, kunnigt och befriande elitistiskt för att vara SVT.

»Niklas Mat«, SVT1 torsdagar klockan 20:05, samt på SVT Play.

Bok

En sorgesång över post-11-september-samhället, har det sagts om Jonathan Franzens »Frihet«, nu utgiven på svenska. Torhända. Men ännu mer en relationsroman i vår digitaliserade tid: splittrade jag, vilsna jag, uppmärksamhetstörstande jag. Väldigt väl berättad.

»Frihet« ges ut på Brombergs förlag.

Film

En av romankonstens mest filmatiserade berättelser har fått ännu en nyputsning. Överflödigt? Kanske. Men samtidigt har »Jane Eyre« nog aldrig gjorts så här bra. Den lågmälda tonen och det realistiska skådespeleriet lyfter fram den »urfeministiska« delen av berättelsen. Det här handlar inte om Jane Eyres väg till kärlek, utan om friheten att välja kärleken.

»Jane Eyre«, med Mia Wasikowska i huvudrollen, har biopremiär i dag.

Dov musik. Ett kontorsrum, kallt ljussatt med en inredning i utbrända jordfärger. På ett jakaranda­skrivbord en 1970-talstelefon. På var sin sida av bordet, två män i tredelad kostym.

Och så berättarrösten, djup och släpig.

»There is a mole, right at the top of the Circussss.«

Aaargh! Jag stänger av, det är för plågsamt. Vad har Tomas Alfredson gjort? Vad är det här för film?

Klickar i gång igen, med ena ögat stängt. Det andra kisande. Klipp efter klipp med samma dramatiska musik. Samma dramatiska röst. ­Colin Firth, Gary Oldman, John Hurt. Den manliga brittiska skådespelareliten flimrar förbi. Ihop med bland andra David »Lasermannen« Dencik.

Det är hårdkokt och snyggt paketerat. Men helhetsintrycket av trailern till Alfredsons filmatisering av John le Carrés klassiska spionroman »Tinker, Tailer, Soldier, Spy« är ändå nedslående. Pretentiöst­ och uppblåst. Och framför­allt, all den smakfulla mildhet som fanns i BBC:s första inspelning av romanen från 1970-talet verkar helt försvunnen.

Allt ovan är naturligtvis en total över­reaktion från min sida. Omöjligen kan man analysera en film genom att titta på en trailer på en minut. Världspremiären sker ju först på måndag, under filmfestivalen i Venedig. Och ytterst få i filmvärlden har sett helheten än.

Dessutom har ju faktiskt Le Carré själv sagt att han tycker filmen är bra.

Så jag får nog stilla mina första impulser och hålla igen omdömet tills jag faktiskt också har sett filmen. Egentligen kan den ju inte vara dålig. Med den historien i botten, den regissören och de skådespelarna.

Problemet är vad Alfredson har att tävla emot. År 1979 spelade BBC in sju entimmesavsnitt av historien om mullvaden, den ryska spionen i toppen av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 (av le Carré kallad The Circus). Serien blev tv-historia. Alec Guinness gestaltning av ­romanens huvudperson, den gamle spion­chefen George Smiley, var helt enkelt magnifik. Den tystlåtne, rundlätte och mycket moraliske antihjälten var själva kärnan till framgången för Le Carrés bokserie. Guinness fångade Smiley på kornet.

I Tomas Alfredsons film spelar Gary Oldman George Smiley. En lysande skådis, men … Smiley? Gary – psykopat­mördande polis i »Leon« – Oldman. Gary – »Dracula« – Oldman? I trailern ser den nye spionjägaren mycket riktigt ut som att han snarare vill begrava hörntänderna i halsen på mullvaden, än att låta sin intellektuella förmåga att inse människors svaghet göra jobbet.

Nu hoppas jag bara att trailern ljuger, och att det går att lita på Le Carrés eget omdöme. Att filmen i sin helhet åtminstone innehåller en skärva av den lågmäldhet som gjorde BBC-serien till ett sådant mästerverk.

»Tinker, Tailor, Soldier, Spy« har Sverigepremiär den 25 december. Tills dess: beställ BBC-boxen på nätet. Nu finns en utgåva som även innehåller uppföljaren »Smiley’s People«.