Angela Merkel mötte Nicolas Sarkozy i Élyséepalatset, de njöt av den kulinariska sidan av Paris, och de kom ut med en gemensam plan för att räd­da ­euron: Skriv om fördraget!

Därmed var agendan satt redan innan Europas ledare skulle sätta sig vid förhandlingsbordet. Som så många gånger tidigare i historien.

Redan i det papper där idén om en ­europeisk union först formulerades – Schumandeklarationen från maj 1950 – står det svart på vitt:

»Enandet av Europas nationer kräver att den långvariga motsättningen mellan Frankrike och Tyskland undanröjs. Varje åtgärd som vidtas måste i första hand avse dessa två länder.«

När projektet med en gemensam europeisk valuta fastslogs, för exakt 20 år ­sedan, var det under ett frukostmöte mellan den tyska förbundskanslern Helmut Kohl och den franska presidenten François Mitterrand i en stenvilla i holländska Maastricht.

Denna gång föll ödet på Merkel och Sarkozy. Eller Merkozy som den dynamiska duon kallas i pressen. Likt många superhjältar vilar något schizofrent över Merkozy. En personlighetsklyvning som lätt döljs bakom deras samstämmiga vision om »ett nytt Europa«.

Å ena sidan har vi en stressad och pressad Nicolas Sarkoy. Som ser sitt land som offer för den oreglerade globala finansmarknaden. Som vet att Frankrike står näst på tur att förlora sitt högsta AAA-kreditbetyg, och nu desperat försöker förhindra att landet hamnar i samma situation som Grekland och Italien.

För Sarkozy är kampen personlig. I april nästa år är det presidentval i Frankrike och han har varken råd med en recession på hemmaplan eller de impopulära åtstramningspaket som marknaden vill se.

Å andra sidan har vi en bestämd Angela Merkel. Som inte tänker kasta mer pengar på oansvariga problemländer eller ge sitt tysta medgivande till Europeiska centralbanken, ECB, att starta sedelpressarna, så länge hon inte får mandat att omforma Europasamarbetet. Trots omgivningens panik råder ett märkligt lugn i Berlin, rapporterar tidningen Der Spiegel. Tyska folket känner knappt av den ekonomiska oron och två tredjedelar av väljarna stödjer Merkels krishantering.

Linjen är tydlig: ingen europeisk solidaritet utan nationellt ansvar. För Merkel innebär det att hela unionen ska underkasta sig budgetdisciplin enligt tysk modell – där regler följs, politiken övervakas och överträdelser bestraffas.

Då behöver det nödvändigtvis inte vara negativt att tidningen The Economist skriver att det bara återstår veckor innan euron kollapsar om inget drastiskt görs. Eller att till och med EU:s egna representanter, som ekonomikommissionären Olli Rehn, säger att krisen måste lösas inom tio dagar. Tidigare var det onämnbart, nu talas det öppet om eurons kollaps.

– Man kan notera att även Berlin har tagit orden i sin mun. Men om det är ett sätt att skapa ett externt tryck på andra länder för att snabbare driva igenom förändringar låter jag vara osagt, säger Henrik Sikström, som är utredare på Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

Finanstidningen Financial Times är mindre diplomatiska när de beskriver Tysklands strategi med orden: »Endast genom att låta länder dingla över avgrunden kommer de att förstå behovet av reform.«

Och skrämseltaktiken tycks fungera. Inför valet mellan ett ekonomiskt sammanbrott eller ökad överstatlighet verkar de flesta länder böja sig. Det muttras på toppmötena om den »tyska inflexibiliteten«, men, som Polens utrikesminister Radek Silkorski uttrycker det: ett paralyserat Tyskland skrämmer i dag mer än ett mäktigt Tyskland.

Frankrike, som normalt fungerar som motvikt, har i dagsläget inte mycket att sätta emot. I den situation Nicolas Sarkozy befinner sig är han beredd till stora eftergifter – till och med att acceptera den förhatliga europeiska överstatligheten – så länge krisen hålls på en armlängds avstånd från den franska gränsen och han fortfarande får framstå som (en av) Europas härförare.

Merkozy-överenskommelsen skedde på fransk mark, men innehållet var helt klart tyskt.

– Den tyska finanspolitiska modellen kommer att bli modellen för Europa. Och det är helt naturligt. Den europeiska penningpolitiken i ECB är en kopia av Bundesbanks låginflationspolitik. Och bedriver man en tysk penningpolitik måste man kombinera det med en tysk finanspolitik. Den insikten håller nu Tyskland på att driva igenom i Europa, säger Lars Jonung, som är ordförande i Finanspolitiska rådet och i tio år var forskningsrådgivare åt EU-kommissionen i Bryssel.

När Angela Merkel står i Bundesdagen och säger att »vi är i början av att skapa en finanspolitisk union i Europa« så är det Tysklands eget politiska system hon har som mall – en federalism styrd av regler och fristående institutioner som begränsar politikernas makt. Vilket står i skarp kontrast till den politiska elitklubb som Sarkozy vill ha. Helst av allt vill Merkel att Europeiska kommissionen ska få vetorätt över nationella budgetar och att länder som bryter mot budgetreglerna ska kunna dras inför EU-domstolen.

Vissa säger att detta är starten för Europas förenta stater. Ord som ingen politiker med självbevarelsedrift har tagit i sin mun sedan Storbritanniens legendariska premiär­minister Winston Churchill gjorde det ett år efter krigsslutet.

Jämförelsen med USA är egentligen inte så dum.

Det fanns nämligen en tid när Nordamerika bestod av stater med egna valutor, egna skattesystem och egna arméer. Den federala regeringen i vad som skulle bli Amerikans förenta stater var i huvudsak begränsad till att bedriva utrikespolitik och ingå handelsavtal. Förhållandena kom dock att ändras med det amerikanska frihetskriget 1775–1783. Kriget gav upphov till stora skulder, och den federala regeringen – som saknade möjligheten att ta upp egna skatte­inkomster – tvingades snart ställa in sina betalningar.

Uppdraget att få den nya republiken på fötter gick till Alexander Hamilton, USA:s första finansminister. Steg för steg lade han, som senare skulle dö i en duell med vicepresidenten Aaron Burr och till sist hamna på 10-dollarsedlarna, grunderna för en gemensam finanspolitik. Han inrättade en centralbank som fick monopol på sedelutgivning, precis som skedde i eurozonen 200 år senare. Han lånade upp pengar genom att ge ut statsobligationer och finansierade räntorna och amorteringarna med tullavgifter och skatter, inte helt olikt de euroobligationer som diskuteras i dag.

Det dröjde dock till ännu en ekonomisk kris, den stora depressionen på 1930-talet, innan USA:s federala finanspolitik som vi känner den i dag växte fram. De enskilda staterna klarade inte av att hantera den kraftiga konjunkturnedgången på egen hand och president Franklin D. Roosevelt lanserade reformprogrammet »New Deal«, som påtagligt utökade den federala regeringens roll i ekonomin. På staternas bekostnad.

Före krisen hade regeringen haft som princip att gå med överskott i statsbudgeten i fredstid, för att betala av på sina skulder, och låna pengar när krig bröt ut. Nu började de i stället betrakta statsskulden som ett makroekonomiskt verktyg. Utgifterna fick skena, för att få fart på ekonomin, och acceptansen för underskott i tider av recession blev dominerande.

Utvecklingen är inte unik för USA. Samma mönster går igen hos i stort sett alla federala statsbildningar. Vid stora ekonomiska kriser utökar den centrala regeringen sina finanspolitiska befogenheter – för att sedan behålla den nyvunna makten. Likadant har i olika perioder skett i länder som Kanada, Brasilien, Argentina och Tyskland.

I Europa hade rörelsen redan påbörjats innan Merkozy lanserade sitt förslag till en finanspolitisk union för Europa. Bara året efter finanskrisen 2008 genomgick EU mer ekonomisk integration än under hela eurons historia dessförinnan, som ECB:s Erkki Liikanen har formulerat det. Allt från räddningsfonden till det så kallade sexpacket – sex lagar som nyligen antogs för att stärka övervakningen av euroländernas ekonomi – har cementerat den tendensen.

Det pågående toppmötet i Bryssel – det fjärde krismötet i år – kommer att visa hur mycket av sin suveränitet länderna är beredda att ge upp. Går det att kringgå krångliga fördragsförändringar som snarare brukar ta tio år än tio dagar att ratificera?

Kommer förändringarna att omfatta EU:s 27 medlemsländer – som Tyskland vill – eller bara eurons 17, som Frankrike föredrar för att på så sätt hålla rivalen Storbritannien utanför?

Det kommer att bli ett köpslående. Men en sak är säker:

– Färdriktningen är utstakad. Exakt vilken juridisk fördragsdräkt som används för att stötta upp det här får vi se. Det är en öppen fråga. Men det är klart att Tyskland får ett starkare politiskt inflytande i och med att den tyska finanspolitiska modellen är den som stått emot de ekonomiska störningarna bäst, säger Lars Jonung.

Vilket är precis vad Berlin vill. Belåtenheten går knappast att uttrycka tydligare än vad gruppledaren för Angela Merkels konservativa kristdemokrater nyligen gjorde när han stolt deklarerade:

– Nu talar Europa tyska.

Fakta | Tre dagar av förhandlingar

Veckan innan helgens toppmöte har kantats av överenskommelser, hot och nya förslag.

Måndag 5/11
Angela Merkels och Nicolas Sarkozys gemensamma förslag inför fredagens topp­möte presenteras. Det innehåller bland annat att automatiska sanktioner ska sättas in mot euroländer som har ett budgetunderskott överstigande
3 procent av BNP.

Tisdag 6/11
Kreditvärderingsföretaget Standard & Poor’s hotar att sänka kreditbetyget för eurozonens krisfond EFSF. Samtidigt hålls ett möte mellan USA:s och Tysklands finansministrar, ECB-chefen och Bundesbankschefen. Det spekuleras i att USA:s centralbank tillsammans med eurozonens centralbanker och IMF ska vara redo att bidra med 100 miljarder euro till en krisfond.

Onsdag 7/11
Enligt uppgifter till Financial Times är ett förslag inför fredagen att euro­zonens nuvarande krisfond EFSF blir kvar när den nya krisfonden, ESM, införs i juli 2012. Det skulle fördubbla eurozonens räddningskraft. I Marseille hålls ett möte med toppolitiker från Europas borgerliga partier inför fredagen.

Så krass var Sony Kapoors analys av läget i eurozonens skuldkris när Fokus talade med honom i veckan.

Kapoor är grundare av Londonbaserade tankesmedjan Re-Define. Tillsammans med ekonomer som nobelpristagaren Chrisopher Sims och Citigroups chefekonom Willem Buiter, har Kapoor under en längre tid argumenterat för att ECB är alldeles för passivt. Genom att vara en »lender of last resort« – en reservationslös skuldgarant som kan trycka egna pengar – är banken den enda institution som har möjlighet att betvinga osäkerheten.

– Ju mer högljutt och entydigt en centralbank talar om att den tar på sig skuldansvaret, desto mindre pengar tvingas den i allmänhet lägga bakom orden. ECB har hittills gjort tvärt om och stödköpt stats­obligationer, men samtidigt sagt att man gjort det ogärna och att man inte kommer att fortsätta. När alla äntligen börjar inse att ECB borde byta strategi kan det redan vara för sent.

Att Kapoor låter desperat beror på att det efterlängtade tredje räddningspaket som lades fram för två veckor sedan inte blev mer än ännu en vitlök hängd ovanför valutaområdets dörr. En besvärjelse som håller finanskaos på armslängds avstånd, men som inte gör slut på besten en gång för alla. Visst försökte euroledarna ta i – ett erbjudande till fordringsägarna om 50 procents nedskrivning av grekiska skulder, 106 miljarder euro till banksystemet, och räddningsfonden EFSF:s garantikraft uppväxlad till en biljon euro. Ända har det inte varit nog.

Regeringsomvandlingen i Grekland och Berlusconis utannonserade avgång har visserligen tolkats som små ljuspunkter. Men strax efter varje nyhet har marknaden åter handlat upp räntorna på de drabbade staternas skulder. Budskapet är tydligt: fortfarande saknas den åtgärd från eurozonens ledare som en gång för alla övertygar alla om att problemen hanteras.

Så länge den inte presenteras, blir det bara dyrare för de drabbade staterna när de måste låna. Och behovet är stort. Bara fram till slutet av april nästa år förfaller italienska skulder till ett värde av nära 125 miljarder euro, som måste täckas av nya lån. Den totala lånesumma som Spanien och Italien måste lägga om före slutet av år 2012 uppgår till dryga 400 miljarder euro, enligt tidningen Economist. Räntorna för Italien ligger i dag på över 7 procent. En nivå som om den består med stor sannolikhet kommer att försätta landet i en ond räntecirkel där man måste låna för att betala räntorna. Vilket försämrar statsfinanserna ytterligare och gör det ännu dyrare att låna.

Räddningsfonden EFSF är skapad för att hjälpa euroländerna att låna billigare, genom olika former av garantier. Men EFSF har i dag bara har runt 250 miljarder euro kvar att spendera när de pengar som redan lovats bort har betalats ut, enligt Kapoor. För att den biljonsumma man talar om i det senaste räddningspaketet ska materialiseras, krävs först att länder som Kina och Brasilien visar sig villiga att investera. Dessutom är de nya medlen bara tänkta att utgöra partiella lånegarantier, ett slags »sköld«. Som det ser ut uppfattar marknaden EFSF som gravt otillräcklig.

– ECB är den enda institutionen som har »fire-power« att trycka ner räntorna. En stor del av kraften är psykologisk – investerare kalkylerar med värdet av alla sedlar som centralbanken förväntas trycka de närmaste tusen åren. Om förtroendet för valutan som sådan undermineras, till exempel på grund av oförsiktiga uttalanden från Merkel och andra, så försvinner den psykologiska effekten omedelbart, säger Sony Kapoor.

Professor Paul De Grauw vid Leuven- universitetet i Belgien, jämför med Storbritannien.

– De betalar en lägre ränta på sin statsskuld än Spanien, trots att finanserna är i sämre skick. Förklaringen är att den som lånar ut pengar till England vet att i värsta fall kommer Bank of England alltid att skjuta till medel. Skulderna är i den meningen säkra. Enskilda nationer i en valutaunion däremot, lånar ut pengar i en valuta de inte har kontroll över och kan därmed inte garantera tillbakabetalningen, säger De Grauwe, som varnar för dominoeffekter utan en centralbank i ryggen.

– ECB:s ovilja att ta på sig skuldansvaret är den absolut viktigaste förklaringen till varför spridningseffekter på eurozonens obligationsmarknader inte har kunnat stoppas. Räddningsfonden EFSF är ett dåligt surrogat som varken har tillräckliga medel eller ett fungerande styre, säger han.

För mer långsiktiga krisinsatser må EFSF fungera bra, men för att direkt motverka obligationsmarknadernas snabba rörelser menar både Kapoor och De Grauw att bara ECB är kraftfullt nog. Med rätt mandat i ryggen (och en ideologisk omvändelse av bankens styrande »inflationshökar«) skulle den kunna agera som en nationell centralbank vars ekonomi hamnat i kris i stället för att tvehågset »dutta runt« som de gör nu med enklare återköpslån, så kallade repokontrakt.

Men den typ av åtgärder som nu efterfrågas innebär också en ökning av penningmängden, vilket innebär risk för inflation.

Professor Paul De Grauw avfärdar dock helt inflationen som argument mot ökad ECB-inblandning. Han hävdar att dagens banksystem törstar efter säkerhet och kommer att hålla hårt i pengarna. Då sipprar inte den extra likviditeten ut i det allmänna omloppet och höjer konsumentpriserna och inflationen.

Ekonomerna vid ECB däremot, tillsammans med Tysklands politiker, är mycket rädda för vad en aktiv centralbank kan ställa till med i form av både inflation och eroderat förtroende för bankens självständighet. De å sin sida finner stöd i historiska skeenden, som hyperinflationen under Weimarrepubliken 1919-1933.

Alltför generösa räddningsaktioner från ECB kan också uppmuntra till framtida vårdslöshet, samt det faktum att medlemsländerna blir gemensamt ansvariga för valutazonens skulder. Hittills har de argumenten varit tillräckliga för att förbjuda ECB att göra mer omfattande interventioner på marknaden.

Möjligheten att göra stödköp med så kallade repokontrakt har man däremot utnyttjat under krisen, fram till i dag i storleksordningen 183 miljarder euro. Av dessa beräknas 45 miljarder bestå av grekiska skuldpapper, medan över 100 miljarder, som köpts sedan augusti, skulle motsvaras av italienska och spanska obligationer, enligt International Business Times.

– Det är omfattande köp, men eftersom ECB envist hävdar att de är kortfristiga och att de helst vill stoppa programmet, underminerars effekten av dem alltmer, säger Sony Kapoor.

De senaste dagarna har det dock skett en svängning i attityden till en ECB-lösning bland flera euroländers politiker. Dock inte i Tyskland. Financial Times citerar en diplomat som säger att ECB inte kommer att få en utökad roll med mindre än att tyskarna släpas in sparkande och skrikande till förhandlingsbordet.

Sony Kapoor håller med.

– Jag tror det starka motståndet beror på att tyska företag och konsumenter helt enkelt inte känt smärtan av krisen på hemmaplan, säger han.

Med unionens största ekonomi sittande på bakhasorna kan en väg framåt vara att placera EFSF mellan ECB och medlemsstaterna. ECB skulle på så vis garantera EFSF:s skulder, medan fonden får ökade medel och trovärdighet att agera.

Men frågan är om man har tid att fila på en diplomatisk lösning som passar alla. Och om inte den också uppfattas som ännu en otillräcklig halvmessyr. Kanske tvingas den nytillträdde ECB-presidenteten Mario Draghi lägga om kursen mycket snarare än så. I ett öppet brev skriver ekonomen Martin Wolf i Financial Times:

»Jag är ledsen, Mario, men du står i valet mellan att tillfredsställa de monetära hökarna och att rädda eurozonen. Välj det senare. Förklara varför du gör det valet. Och kom ihåg att lyckan belönar de modiga.«

Läs mer om eurokrisen och de svenska krisexperterna i Fokus på fredag.

Olofsson hade en bekymmersam fråga hon måste dryfta med statsministern. Det gällde Sveriges största företagsaffär genom tiderna. Statliga Vattenfall hade lagt ett bud på holländska Nuon och prissumman var över 100 miljarder kronor. Skulle regeringen godkänna köpet?

Näringsministerns relation till Vattenfall var inte den bästa. Ett år tidigare hade Maud Olofsson sagt nej när bolaget ville köpa gamla kärnkraftverk från British Energy i England. En av hennes tjänstemän på ägarenheten hade varnat för att prislappen på Nuon var alldeles för hög. Men Maud Olofsson tyckte inte att hon kunde gå emot bolaget igen.

Och Fredrik Reinfeldt och de andra parti­ledarna hade inga invändningar; »finns ej skäl att säga nej till affären«, var den korta noteringen i diariet dagen därpå.

Nuonaffären blev kulmen på Vattenfalls Europaäventyr som på dryga tio år förvandlade det forna statliga affärsverket till ett av Europas största energibolag. I dag, två och ett halvt år senare, är Vattenfall ett bolag under hård press. Motgångarna har avlöst varandra. Expansionen har avbrutits och tillgångar säljs ut på löpande band för att rädda den raserade ekonomin. Under andra kvartalet i år rapporterade bolaget till och med en förlust med 3 miljarder, och när resultatet för nio månader redovisades i förra veckan hade omsättningen sjunkit kraftigt och vinsten nästan halverats. På bara två år har statens vinstrikaste bolag blivit en krishärd. Hur står det egentligen till med Vattenfall?

När Lars G Josefsson år 2000 fick jobbet som Vattenfalls vd hade hans företrädare Carl-Erik Nyquist redan köpt 25 procent i Hamburgs energibolag HEW. Det var Eon som tvingades sälja när avregleringarna i Tyskland inleddes.

– Det är rätt att gå in i Europa, men hur man ska tjäna pengar har jag ingen aning om, kommenterade Nyquist till sin efterträdare när han lämnade över.

För de tyska politikerna som ville ha en konkurrent passade Vattenfall utmärkt. Ett bolag från Sverige och dessutom med svenska staten som ägare gav den trygghet och stabilitet de ville ha. Att Lars G ­Josefsson dessutom pratade flytande tyska var en stor fördel när han skulle komma på god fot med tyska lokalpolitiker.

I början av 2000-talet köpte Lars G Josefsson tyska ­energibolag på löpande band. Det var brunkolsgruvor och kolkraftverk i östra Tyskland, energibolag i Berlin och Hamburg, och dessutom andelar i ett antal av Tysklands äldsta kärnkraftverk. Därefter fortsatte uppköpen i Polen, Danmark, Belgien, Finland och även i Storbritannien, där det till slut blev en satsning på vindkraft.

Till en början var Europa­satsningen framgångsrik. Vattenfall växte så det knakade och drog in tiotals miljarder till statskassan. Det var den socialdemokratiska regeringen som hade gett grönt ljus för Europa­investeringarna och Göran Persson gav Vattenfallsdirektörerna fritt spelrum. Men i takt med att fler kolkraftverk köptes växte också kritiken hemma i Sverige. Vid bolagsstämman 2005 infördes därför en portal­paragraf i bolagsordningen: »Bolaget ska inom ramen för kravet på affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning.«

Kritikerna i riksdagen ville att Vattenfall skulle ta vinsterna och investera dem i förnyelsebar vindkraft hemma i Sverige. Men Lars G Josefsson visste bättre. Han ansåg att Vattenfall mycket väl kunde satsa i gammal kolkraft, eftersom bolaget samtidigt utvecklade en ny teknik, CCS kallad. Genom Carbon Capture and Storage – »kolinfångande och lagrande« – skulle man kunna ta hand om kol­dioxidutsläppen och pumpa ner dem under jord. Med CCS som garant för att kolkraften skulle bli miljövänlig fortsatte Josefsson att åka skytteltrafik till Europa för att köpa bolag.

Den ekonomiska boomen på 2000-­talet gjorde att energipriserna steg och gav stora inkomster till energibolagen. Handeln med utsläppsrätter fick elpriset att stiga ytterligare, och eftersom Vattenfall har stora mängder fossilfri vattenkraft och kärnkraft som inte kräver några utsläppsrätter, kunde bolaget ta in rejäla övervinster.

Vid finanskrisen hösten 2008 rasade dock energipriserna och dessutom sjönk elförbrukningen i Europa med tio procent. Det var första gången på många decennier som elkonsumtionen minskade och det innebar radikalt nya förutsättningar för energi­branschen. Vattenfall fortsatte ändå sin tillväxtstrategi. Hösten 2008 köptes 18 procent i den polska kolkraftproducenten Enea, och några månader senare stod alltså holländska Nuon på tur – för rekordpriset 104 miljarder kronor.

Också Nuon var ett fossildominerat energibolag, men med mer gas än kol. Anläggningarna var ålderstigna och en fjärdedel skulle behöva skrotas efter 2015. Det bokförda värdet på Nuons anläggningar var inte högre än 57 miljarder kronor, och resten av köpeskillingen, 47 miljarder, fick därför bokföras i balansräkningen som »goodwill« – en »immateriell« tillgång, utan säljbart värde.

I bokslutet motiverade Lars G Josefsson goodwillposten med »förväntade ökade intäkter från energihandel och liknande verksamhet samt framtida kund­relationer«. Så länge Vattenfall fortsatte att expandera kunde denna jättelika goodwillpost säkerligen hanteras och sakta skrivas av mot framtida vinster. Men om Vattenfall i stället tvingades krympa verksamheten och dra sig ur marknader skulle värdet på posten sjunka drastiskt och tvinga fram stora nedskrivningar.

Dessutom hade Vattenfall fördubblat sin skuldsättning för att finansiera Nuon-köpet. Vattenfall tog stora lån mitt under brinnande finanskris, vilket bara var möjligt med staten som garant. Följden blev ändå att Standard & Poor’s under 2009 sänkte utsikterna för Vattenfalls kreditbetyg från stabila till negativa. De ekonomiska problemen tornade upp sig och plötsligt hade Vattenfalls expansiva strategi blivit en återvändsgränd. Radikala besparingar infördes och nyinvesteringarna drogs ner till ett minimum.

Samtidigt hade Vattenfall blivit en av de största miljöbovarna i Europa vad gäller koldioxidutsläpp. Köpet av Nuon ökade utsläppen till 91 miljoner ton koldioxid per år, nästan dubbelt så mycket som Sveriges totala utsläppsmängd. Lars Josefsson hade satsat allt på att utsläppen skulle lösas med CCS. Men än så länge var tekniken bara på experimentstadiet, och dessutom skulle det krävas miljardinvesteringar för att få den på plats. Pengar som Vattenfall inte längre hade. Nu, vid årsskiftet 2009/2010, riskerade bolaget i stället sitta fast med alldeles för många kolkraftverk och alldeles för höga utsläpp. Den situationen skulle bli ohållbar, om inte förr så från 2013 då Vattenfall inte längre skulle få 65 procent av sina utsläppsrätter gratis.

Hösten 2009 växte kritiken mot Vattenfall upp till orkanstyrka. Uppgifter framkom att bolaget var på väg att sälja det fasta el­nätet i Sverige, trots att ägarna staten motsatt sig det. Det var uppenbart att näringsdepartementet inte hade någon kontroll över bolaget. Våren 2010 fick Lars G Josefsson lämna sin post. Han ersattes av norrmannen Öystein Löseth, som kommit in i bolaget från Nuon. En tid därefter fick även ordföranden Lars Westerberg gå, efter att det framkommit att han gett en fallskärm till ­Josefsson – trots att denne formellt sett aldrig fått sparken.

Sent omsider kom näringsdepartementet även med en ny formulering till bolags­ordningen; Vattenfall skulle nu vara » ett av de företag som leder utvecklingen mot miljömässigt hållbar energiproduktion«.

Efter valet 2010 flyttade förvaltningen av de statliga företagen till finansdepartementet, vilket innebär att det numera är finansmarknadsminister Peter Norman som ansvarar för Vattenfall. Men den energi­politiska styrningen har knappast blivit tydligare.

Den nya strategi som Öystein ­Löseth infört innebär dock en omsvängning. Två mål tycks nu vara överordnade. Vatten­fall ska återta sin roll som kassa­ko till statskassan även om kravet på avkastning är sänkt. ­Bolaget ska också klara de miljö­mål som EU ställt upp för 2020. Koldioxid­utsläppen ska därför sänkas till 65 miljoner ton fram till 2020. Just nu ligger Vattenfall långt efter sina konkurrenter i Europa. I genomsnitt släpper de europeiska energibolagen i dag ut 350 gram koldioxid per producerad kilowattimme, men Vattenfall släpper ut 450 gram.

Hur Vattenfall ska komma ur sitt kolberoende och satsa på mer förnyelse­bar energi när man dessutom måste banta investeringsbudgeten, det är frågan. Så sent som i förra veckan sänktes investeringsplanerna ytterligare med 15 miljarder och ligger nu på 150 miljarder för perioden 2012–2016.

Expansionen i Europa har avbrutits och Vattenfall lämnar ett antal av de marknader bolaget nyss gett sig in i. Anläggningarna i Polen, Danmark och Finland är redan sålda eller till försäljning. I Belgien säljer Vattenfall den belgiska delen av Nuon. Det är bara Sverige, Tyskland och Holland som fortfarande ska vara kvar som Vattenfalls »kärnmarknader«. Den stora frågan är dock vad som nu ska hända i Tyskland sedan den tyska regeringen bestämt att på tio år avveckla kärnkraften.

Öystein Löseth som själv åker Vasaloppet gör gärna jämförelser med skidåkning (Vattenfall sponsrar svenska skidlands­laget). Löseth är en drygt femtioårig norrman som kommit in i det svenska Stockholmsetablissemanget. Härom veckan umgicks han med Carl-Henric Svanberg, BP:s styrelseordförande, och tillsammans med Vattenfalls nya styrelseordförande Lars G Nordström är han regelbundet uppe på finansdepartementet och träffar Peter Norman och dennes statssekreterare Erik Thedéen. Och alla tycks förstå hans sjungande norska.

– Målet att nå ner till 65 miljoner ton koldioxid till 2020 är vårt överordnade mål, säger han när vi pratas vid efter en folktom presskonferens där Fokus utsända är de enda närvarande. Samma morgon har euroländerna presenterat ett nytt krispaket och Ericsson sålt sina mobiltelefoner.

Löseth berättar att det är han själv som satt upp målet 65 miljoner ton och att det i första hand dikteras av merkostnaden på dryga 7 miljarder kronor som det från 2013 kommer att kosta att köpa alla utsläppsrätter Vattenfall behöver.

– Vi kan bli tvungna att stänga eller sälja ett par kolkraftverk i Tyskland för att nå våra utsläppsmål. Om verken är lönsamma försöker vi sälja dem, om de är olönsamma lägger vi dem i malpåse, säger han.

Kärnkraftsbeslutet i Tyskland innebär att anläggningarna i Brunsbüttel och Krümmel läggs ner permanent, vilket gav Vattenfall en extra förlust på 10 miljarder i somras. Avvecklingen av kärnkraft är en komplicerad process och därför är det inte uteslutet att det kommer mer kostnader längre fram. Vattenfall undersöker möjligheterna att driva skadeståndsprocess mot den tyska staten.

Men om kärnkraften inte blivit någon lyckad affär i Tyskland så hoppas Öystein Löseth nu på brunkolen, som utgör lejon­parten av Vattenfalls tyska kolkraftsanläggningar. Brunkolsverken i östra Tyskland kommer att bli än viktigare när kärnkraften ska avvecklas.

– Brunkolen behövs för att ge Tyskland baskraft, säger Öystein Löseth.

Brunkol, lignit, är en sämre energikälla än stenkol. Endast en tredjedel av energin tas till vara, resten försvinner när vattnet tas bort. Koldioxidutsläppen är dessutom högre, ett ton brunkol ger ett ton koldioxid vid förbränning. Vattenfalls brunkolsgruvor producerar i dag 60 ton, vilket innebär att nästan hela koldioxidmålet fylls upp av bara brunkol, om CCS-tekniken inte blir verklighet. Det lokala politiska motståndet mot att pumpa ner koldioxid under mark är dock kompakt och Vattenfall har därför fått lägga sina CCS-planer på hyllan.

Tyskland kommer nu att alltmer gå över till förnybar energi. Det kan mycket väl innebära att också kolkraftverken får stå tillbaka, tror Sven Teske från Greenpeace International i Tyskland.

– Vattenfalls investeringar i stora kolkraftverk kan komma att bli olönsamma om de kopplas bort när elbehovet täcks av vindkraft som är billigare att producera, säger Sven Teske.

De verk han framför allt syftar på är Boxberg och Moorburg där Vattenfall nu investerar 40 miljarder, en tredjedel av hela sin investeringsbudget. Verken har dessutom blivit flera år försenade och är antagligen redan förlustprojekt som Vattenfall bygger färdigt i brist på bättre alternativ.

– Vattenfall i Tyskland har ingen strategi för att satsa på förnybart, säger Sven Teske.

– En hel del vindkraftssatsningar har gjorts i östra Tyskland men Vattenfall har inte varit med. Eon är mer framme nu, Vattenfall tycks bara sitta och vänta.

Tysklands totala omsvängning har satt den svenska energijätten, med en så stor kolkraftsnärvaro i landet, i en prekär situation. Och bidrar även till politiska problem för bolaget på hemmaplan.

– Det är viktigt att Sverige hänger med Tyskland, det är ett tillfälle som vi inte får missa, säger socialdemokraternas näringspolitiske talesman Lars Johansson.

– Vi vill att Vattenfall ska vara ett näringspolitiskt instrument för energiomställningen.

Eva Flyborg från folkpartiet ser dock förändringarna i Tyskland från ett annat perspektiv.

– Om Tyskland lägger ner sin kärnkraft ger det oss en utmärkt möjlighet, säger hon.

– Om vi bygger ny kärnkraft kan vi exportera kärnkraftsel till Tyskland.

Kärnkraften är fortfarande den främsta huvudvärken i svensk energipolitik. Och frågan är naturligtvis vilken väg Vattenfall väljer, och om politikerna kommer att kunna styra.

Ett antal av Sveriges storföretag inom basindustrin under namnet Industrikraft AB har i flera år tryckt på för att få i gång bygget av en ny reaktor i Sverige. Vattenfall och Industrikraft har haft ett gemensamt samarbetsprojekt och vd:n Mats Gustavsson och pr-konsulten Niklas Nordström har även besökt närings­departementet för att få i gång en kampanj. Diverse möten var också planerade, men så kom olyckan i ­Fukushima i Japan den 11 mars i år och allt ställdes in. Några månader senare drog sig Vattenfall ur samarbetet eftersom ledingen inte hittat de rätta kommersiella förutsättningarna.

Frågan är naturligtvis vem som ska ta risken vid en sådan jätteinvestering på 50–70 miljarder kronor (prislappen på den finska reaktorn beräknas bli 70 miljarder). Och går det att få lönsamhet? Uppenbarligen är åsikterna delade om detta.

– Räknar vi på den kapacitet som i dag byggs eller planeras i Norden så kommer vi att få ett elöverskott på 40–50 TWh i början på 2020-talet. Samtidigt ser vi ingen ökning av elanvändningen. Sedan elförbrukningen gick ner tio procent hösten 2008 har den inte kommit tillbaka. Vi tror att det kommer att dröja fram till 2020, säger Öystein Löseth.

Han är osäker på om det är lönsamt att bygga ny kärnkraft.

– Det är det vi nu ska ta reda på genom den analys vi satt i gång. Vi måste veta vad det kostar i Sverige, och innan vi kommer fram till ett investeringsbeslut så kan det ta upp till tio år. Först då kan vi säga om det är lönsamt.

Vattenfall investerar under perioden 2004–2014 cirka 50 miljarder kronor i effekt­höjning i befintlig kärnkraft i Sverige. Därmed förlängs drifttiden med ­ytterligare femton år, och innan dess är det därför inte troligt att någon ny reaktor byggs i Sverige.

– Om det ska byggas ny kärnkraft i ­Sverige så ska vi vara med, säger Löseth.

Men Mats Gustavsson på Industrikraft är inte nöjd:

– Ena dagen säger Vattenfall att de vill bygga, nästa dag vill de inte vara med, suckar han. Vi jobbar fortfarande för att bygga en reaktor i Sverige, men vi tycker att det är fel att låsa frågan till de nuvarande ägarna.

Folkpartiledaren Jan Björklund har inte varit sen att kritisera Vattenfall för oligopolfasoner. I somras slapp det även ur honom att energiöverenskommelsen borde omförhandlas för att få in nya ­aktörer på nya platser. Men det tog han sedan tillbaka. Eva Flyborg tycker ändå att förändringar behövs.

– Den nya centerledningen behöver väl lite tid, men eftersom verkligheten förändras behöver vi också ändra överenskommelser som inte längre håller, säger hon.

Mats Gustavsson vill också ändra på det beslut som är fattat:

– Vi vill inte riva upp energiöverenskommelsen utan bara göra smärre justeringar.

Uppgörelsen bygger dock på att en eventuell ny reaktor måste ersätta en redan befintlig. Hur en ny reaktor ska kunna startas utan att blanda in de nuvarande ägarna är därför svårt att förstå.

Antagligen kommer allt landa i frågan om subventioner. Riksdagsbeslutet att tillåta ny kärnkraft var nämligen villkorat med att investeringen ska ske utan statliga subventioner. Regeringen har lovat komma tillbaka till riksdagen med en precisering av vad man anser vara subventioner till kärnkraft.

– Vi jobbar med frågan men jag kan inte säga när vi är klara, säger Daniel Johansson, centerpartistisk statssekreterare på närings­departementet.

Han utesluter att kärnkraften ska kunna få kreditgarantier eller skattelättnader som i Finland. Men frågan om det obegränsade skadeståndsansvaret vid olyckor skjuter han över på miljödeparte­mentet. Olyckan i Fukushima uppskattas kosta mer än 1 000 miljarder kronor, vilket de japanska skattebetalarna får betala. I Sverige är kärnkraftsföretagens skadeståndsansvar begränsade till 12 miljarder kronor. Resten av risken tas av statskassan. Är det en subvention? Daniel Johansson vill inte ge något svar:

– Vi kommer att precisera dessa frågor när vi återkommer till riksdagen.

Vilken väg kommer Vattenfall att gå? Förutom en havsbaserad vindpark tillsammans med Stadwerke München i Nordsjön har Vattenfall inte gjort några investeringar i vindkraft på land i Tyskland. Totalt ska företaget satsa 26 miljarder på vindkraft fram till 2015, en siffra som kan dras ner nu när investeringsbudgeten krymper ytterligare. Investeringarna i den fossil­beroende kraftproduktionen är fortfarande totalt dominerande, men Öystein Löseth lovar att den fossilbaserade kraften ska ner till 30 procent redan 2015. För att nå dit finns antagligen ingen annan väg än en massiv utförsäljning av de kraftverk Lars G Josefsson en gång köpte.

Den ansvariga ministern Peter Norman vill inte svara på hur Vattenfall ska bli »ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion«. Frågan hamnar i stället på ordföranden Lars G Nordströms bord. Han har, trots sina 68 år, nyligen entusiastiskt tagit sig an jobbet i problemtyngda Vattenfall. Han var senast vd i svensk-danska Posten, och tidigare ledde han framgångsrikt Nordea under många år. Där fick han dock kritik från Greenpeace för att banken lånade ut pengar till finsk kärnkraft.

Han vill inte själv betrakta sig som någon kärnkraftsvän utan värdesätter att Vattenfall arbetar med inte mindre än sex energislag (biobränsle, vindkraft, naturgas, vattenkraft, kärnkraft, kolkraft). Men när det gäller stoppet av kärnkraften i Tyskland är han bestämd.

– Tyskland är en rättsstat. Vattenfall måste stänga sina anläggningar, och därmed lider vi ekonomisk skada. Därför undersöker vi nu möjligheterna att få kompensation, och jag utgår ifrån att det är möjligt.

I Tyskland har Vattenfall ett obegränsat skadeståndsansvar vid en eventuell kärnkraftsolycka, och genom ett avtal mellan dotterbolaget och Vattenfall har även ­moderbolaget detta obegränsade ansvar. Vill Vattenfall ta bort detta avtal?

– Det är klart vi vill, och vi arbetar med hur det ska gå till. Jag kan tänka mig att vi lägger ihop denna fråga med kravet på skadestånd av tyska staten alla sakerna hänger ju ihop«.

Vattenfall har nästan bara kolkraft kvar i Tyskland. Lars G Nordström medger att bolaget måste investera mer i förnybara energikällor i landet.

– Jo, vi måste göra nåt mer i Tyskland, annars uppfyller vi inte vår målsättning att bli ledande i omställningen till förnybart.

Enligt Lars G Norström är det inte ens säkert att bolaget blir kvar i Tyskland.

– När betingelserna ändras måste man naturligtvis fundera på om vi ska vara kvar i området. Det hänger på om vi kan hitta fortsatt lönsamhet. Tyskland är mycket svårare än man tror. Detta inte sagt för att förringa mina företrädare, men hur många svenska storföretag har egentligen tjänat bra med pengar i Tyskland?

Vattenfall har faktiskt gjort stora vins­ter där. Men den tiden är över, det säger Nordström själv.

– Jag tror att guldåren är över, och det gäller inte specifikt Vattenfall utan hela branschen. Energiföretagen tjänade mycket pengar i mitten av 2000-talet. Men nu har flera av energijättarna tappat halva sitt börsvärde, inte minst i Tyskland. Fukushimaolyckan i Japan är naturligtvis en orsak.

I veckan aviserade regeringen att Vattenfall och de andra statliga bolagen att de får sänkta avkastningskrav. Lars G Nordström anser att det befintliga målet var orealistiskt.

– Hur många bolag levererar i dag 15 procent avkastning på eget kapital? Det är inte många.

Frågan är då om det går att tjäna pengar om alla sänker sin energiförbrukning.

– Energieffektivisering är vi gärna med på. Faktum är att den traditionella modellen för tillväxt inte längre fungerar, eftersom tillväxten avstannar så fort energipriserna stiger. Då blir energieffektivisering viktigt inte bara för Greenpeace och miljörörelsen. Utifrån hårda kommersiella villkor måste vi bli effektivare för att vi ska få tillväxt.

Lars G Nordström säger sig inte veta exakt varför samtalen med industrin om ny kärnkraft avbröts.

– Det var före min tid, men vad jag har hört rådde oenighet om de kommersiella villkoren. Vattenfall kan inte heller vara det enda energiföretaget i ett sådant konsortium. Vi har inte råd att investera själva. Men Vattenfall vill gärna ha i gång en ny dialog med näringslivet.

– Kanske måste vi lyssna bättre än förra gången, och det kanske industrin också måste göra.

En faktor som kan ändra regeringens styrning av Vattenfall är den utredning som Nordströms förre chef på Nordea­, Hans Dalborg, just nu håller på med. En uppgift gör gällande att staten vill lägga bolagen i ett investmentbolag utanför riksdagens kontroll. Det skulle i så fall kunna innebära att den politiska drivkraften för att bolaget ska ställa om till en miljömässigt hållbar produktion minskar i stället för att öka.

Men enligt Lars G Nordström är det inte på agendan.

– Nej, riksdagens inflytande över de statliga bolagen kommer inte att förändras. Men vi får väl se vad utredningen kommer fram till. Den ska vara klar i början av nästa år.

Under tiden får Vattenfall fortsätta att hantera sina många krishärdar.

Skulderna och räntekostnaderna för felköpet Nuon. En finansiell situation som gör det hart när omöjligt att genomföra tillräckliga investeringar i både nya och befintliga anläggningar. De eskalerande kostnaderna i EU för koldioxiutsläppen. Fortsatta eventuella utgifter för den avvecklade kärnkraften i Tyskland. Liksom rävsaxen, både med politiker och stor­företagsledare, när det gäller den svenska kärnkraften.

Den här krönikan ska handla om gentrifiering, tror jag. Fast jag har inte bråttom med att komma till saken. Jag börjar så smått inse att jag verkligen kan skriva vad som helst här. Till exempel att jag är avundsjuk på de andra som delar detta utrymme. På Thomas för att han har ett temperament, på Katarina för att hon har ett ämne, och på Johanna för att hon är så professionell. Just nu har jag svårt att ens hålla deadline, för att jag ägnat för mycket tid åt att skriva om Tranströmer för en spanskspråkig tidskrift. (Och med anledning av det funderat på den tranströmerska tillförsiktens förhållande till efterkrigstidens svenska välfärdsoptimism. Om ett kilo väger 700 gram, är det efter skatt, eller?)

Dessutom har jag flyttat till Berlin. Det har också tagit tid. Tio år eller så.

Ovan nämnda krönikörer har för övrigt åsikter. När jag själv ger uttryck för åsikter måste jag ofta först leva mig in i rollen av någon som har åsikter – tänka efter: »Om jag var en sån som tyckte något, vad skulle jag tycka då?« Måste jag till exempel bry mig om Juholts bostadsbidrag? Min moraliska kompass är en aning rostig, men jag har en bra estetisk. Jag tycker att det tyder på god smak att Juholt bor i den fina och ännu inte komplett gentrifierade femtiotalsförorten Västertorp. Ett lite tranströmerskt ställe, tänker jag; dock för närvarande hotat av bostadsrättsombildarideologer. Beträffande vår (eller oljebolagens?) utrikesminister Bildt har jag länge hävdat att han på heltid borde göra det han är bäst på: att skriva memoarer.

Ändå tycker jag att jag är en bättre kulturskribent än många andra. Jag kan exempelvis skilja på »varken« och »vare sig«, och generaliserar aldrig om »medelklassen«.

Sa jag att jag flyttat till Berlin? Det är hemskt klichémässigt, därtill dåligt tajmat, eftersom Berlin slutligen börjar bli dyrt. I min tillfälligt hyrda lägenhet i hippa stadsdelen Neukölln inser jag att jag fysiskt landat mitt i en gentrifieringsdebatt. På ett skyltfönster på andra sidan gatan står det »hipsters from the US not welcome« och på ett elskåp: »Gentrify this!«

Man kan raljera över detta, precis som man kan raljera över dem som idealiserar Berlins kulturliv. Kulturen är beroende av att konstnärer lockats hit av låga hyror; de låga hyrorna är beroende av hög arbetslöshet och låga inkomster för folk med vanliga jobb. Berlin är en hårt subventionerad stad – om amerikaner med pengar vill flytta hit, har den verkligen råd att tacka nej? Samtidigt finns det en högst rimlig rädsla för att den logiska slutpunkten är något i stil med Stockholm: sterilt, segregerat, stereotypt och svindyrt.

Gentrifiering är en direkt följd av vissa grundläggande ekonomiska principer. De kan inte upphävas, men de kan bromsas politiskt. I vart fall behöver man inte, som alliansen gör i Stockholm, aktivt driva på dem. Någon mer bestämd åsikt än så har jag inte.

Här är jag, i alla fall. Allt jag har att hålla är en viss stilistisk nivå. Samt deadlines.

I eurokrisens hetta har Merkel skällts ut för att vara obeslutsam, profillös och långsam. Men hon har genom sin karriär visat sig vara uthållig och utrustad med mycket starka nerver. Sakta manövrerade hon sig upp genom leden inom kristdemokratiska CDU, ända till kanslerposten. En taktiker?

– På hemmaplan har hon i princip gjort sig av med alla konkurrenter till partiledarposten genom att ge dem upphöjda positioner. Till exempel placerade hon Niedersachsens starka delstatschef Christian Wolff i en gyllene bur som Bundespräsident (ceremoniellt statsöverhuvud). Och delstatschefen för CDU-fästet Baden-Württemberg, Günther Oettinger, blev EU-kommissionär i Bryssel.

Så sa Gerd Langguth, tidigare parlamentsledamot och numera professor i politik, i en intervju med Deutschlandradio Kultur för en månad sedan.

Till dessa namn kan läggas Roland Koch, framgångsrik ledare för delstaten Hessen. Med en taktik hon lärt sig av sin tidigare mentor Helmuth Kohl, lät Merkel konkurrenten sitta i Wiesbaden och förgäves vänta på ett erbjudande från Berlin ända tills han tröttnade och gick över till näringslivet. Att aldrig låta sig hetsas eller knuffas i någon riktning, är mottot.

Andra starka personligheter har hon i stället knutit till sig. CDU:s mest populära politiker under 1990-talet, Wolfgang Schäuble, fungerar nu som erfaren och kompetent finansminister. Detta trots att han ursprungligen var Helmuth Kohls kronprins och blev utmanövrerad av Merkel själv i den partifinansieringsskandal som skakade CDU kring millennieskiftet.

– Hon höll sig cool i utkanten av tumultet och steg fram med svidande kritik när Schäuble och Kohl i princip redan var slagna. Taktiskt nog bjöd Merkel sedan tillbaka Schäuble in i toppolitiken och nu skyddar de varandra i ömsesidigt beroende, säger en politisk rådgivare till regeringskansliet som vill vara anonym.

Efter avgången avfärdade Kohl enligt Westdeutsche Zeitung sin tidigare gunstling som »den där östtyskan«. Media ställer dem gärna emot varandra och senast i somras ska gammel-kanslern, som han kallas, enligt berlinska Tagesspiegel kritiskt ha frågat »vad hon egentligen vill med Europa«.

Det är inget oväntat tjuvnyp från en man som gått till historien som den tyska återföreningens arkitekt och som en av Europabyggets visionärer. Kohls ideologiskt grundade ledarskap var väsensskilt från Merkels mindre publikfriande metod att leda trupperna bakifrån och agera med kraft först efter att hon känt av alla vindar.

– Kohl bollade alltid årtal och satte in skeenden i historiska sammanhang. Det är svårare för människor att orientera sig i Merkels pragmatism. Därför anklagas hon för att sakna idéer och övertygelser. Däremot har Kohl, som ju är över 80 år nu, inte någon konkret maktbas kvar i partiet som kan hota henne, säger Gerd Langguth vidare i radiointervjun.

Var tid har sina utmaningar, är Merkels eget svar på kritiken. Kohls vädjande till väljarnas nationalistiska känslor fungerade i återföreningens tid, men för att med dagens trepartikoalition lyckas navigera genom en utdragen och komplex finansiell kris krävs rationella argument. Det är Merkels åsikt, och någon annan politiker med ett tydligt alternativ finns inte.

När programledaren Günt­her Jauch i glaskupolen pressar henne om att man borde slänga ut finanssyndarna i Sydeuropa ur euron, upprepar Angela Merkel flera gånger:

– Vi bör bara vidta åtgärder som vi kan kontrollera resultatet av.

Och så nämner hon Lehman-kraschen 2008 med en rysning. Då lät den amerikanska regeringen den stora investmentbanken falla. Det var tänkt som en politisk maktdemonstration, i stället blev det ett bevis på politikernas maktlöshet när hela västvärldens ekonomi störtades i recession. Merkel ogillar den typen av experiment.

Dessutom, påpekar hon, behöver Tyskland det europeiska samarbetet för att spela i den högsta politiska divisionen tillsammans med USA och Kina. 80 miljoner tyskar eller 500 miljoner enade européer – det gör hela skillnaden på det geopolitiska schackbrädet. 62 procent av Tysklands export går också till grannarna i EU. Det som skadar Europa, skadar Tyskland.

Så visst är hon för euro-projektet. Men det finns reservationer, samarbetet är för henne en finansiell kalkyl snarare än en vision: Merkel vill inte ha euroobligationer som skulle tillåta alla länders banker att återfinanisera sig på vad som kan bli Tysklands bekostnad. Hon vill inte ha ett delat ansvar för EU:s skulder inskrivna i något fördrag. Och hon vill inte gå snabbt fram.

– Steg för steg, upprepar hon.

Sanningen är dessutom att även om Merkel ville så skulle hon inte egenhändigt kunna svinga ett svärd genom den gordiska knuten. Nyligen beslutade författningsdomstolen i Karlsruhe att budgetutskottet från och med nu måste godkänna alla transfereringar av större summor till EU. Det gör en redan komplex federal beslutsprocess ännu mer tungrodd.

Om räddningspaketen lugnar finansmarknader och euroförespråkare så försöker Merkel och finansminister Schäuble vinna skeptikernas och tandgnisslande skattebetalares förtroende genom att kräva »Durchgriffmöglichkeiten« mot länder som inte sköter sig – ett kraftfullt men angenämt nebulöst uttryck för möjligheten att komma in och styra och ställa i andra länders finanspolitik.

– De som inte sköter sig måste räkna med att ge upp en del av sin nationella suveränitet, säger Merkel i tv-interjvun.

För som finansmannen George Soros nyligen sa till Der Spiegel: »I en kris är det alltid kreditgivaren som dikterar utgången.« På så sätt har Merkel blivit EU:s viktigaste och mest inflytelserika ledare.

I och med det senaste beslutet i förbundsdagen att godkänna en ökning av EU:s räddningsfond EFSF till 780 miljarder euro, har Tysklands riskkapital stigit till 211 miljarder, vilket motsvarar en fjärdedel av potten. Det är en summa som inte bara fått den allmänna opinionen i Tyskland att dra djupt efter andan, utan även CDU:s liberala koalitionspartner FDP (Freie Demokratische Partei). Men det skrämmer inte Merkel.

– Hon vet att koalitionen hänger på ett hår, men också att det går väldigt dåligt för FDP i opinionsundersökningarna och att de kanske inte kommer att vara den mest attraktiva partnern efter valet 2013. Många tror därför att hennes nyliga kovändning i kärnkraftsfrågan, där hon efter Fukushimakatastrofen plötsligt stödde en total avveckling, egentligen handlade om att vinna poäng hos de gröna. Det skulle öppna möjligheter för henne att regera tillsammans med dem i stället för liberalerna, säger den politiska rådgivaren i Berlin.

Liksom de flesta bedömare anser han att Merkel redan nu agerar med siktet inställt på att vinna nästa val, 2013. Inrikespolitiskt brottas hon nu med sitt folks motstridiga önskemål: de gillar inte euron, men vill ändå rädda den.

Tyskarna har alltid varit delade när det gäller eurosamarbetet. Rudolf Augstein, grundare av tidskriften Spiegel, var skeptisk till Maastrichtfördraget redan när det skrevs under för knappt 20 år sedan. Han menade att man inte så lätt kan bringa olika nationers psykologi under samma tak, och att »romantiska idéer« inte bör styra i utrikespolitiken.

– De problem som inte löses nu kommer tyskarna att få städa upp efter i framtiden, när dagens Maastricht-ivrare redan lämnat scenen och sitter tillbakalutade i sina bersåer, sa han när andra firade fördraget.

Framtiden har nu infunnit sig och där sitter Angela Merkel under kupolen hos programledaren Günther Jauch. Efter en sammanbiten inledning slappnar hon av och resonerar kring sina vägval, men utan stora åthävor. Lyckas hon övertyga om varför Tyskland borde ställa upp med 211 miljarder euro för att rädda valutaunionen? Det beror på vem man frågar. Efter framträdandet får hon blandade recensioner, några är lysande, andra vänder tummen ner.

Men den viktiga omröstningen i förbundsdagen om räddningspaketet vann hon med egen majoritet för en vecka sedan, några dagar efter tv-framträdandet.

Angela Merkel är ingen karismatisk ledare som skapar magiska ögonblick, men hon verkar sitta både säkrare och bekvämare i rampljuset än många förleds att tro. Om omvärlden har misstagit hennes kyla för saktfärdighet kan hon gå till historien som ledaren som styrde Europa ur krisen genom att behålla lugnet.

Det värsta scenariot vore om politikerna inte lyckas stoppa en ny bankkatastrof, och flera länder lämnar euron trots de enorma räddningspaketen. Ingen europeisk ledare har så mycket att förlora på det som Angela Merkel.

Fakta | Tidsplan

3 oktober Ursprunglig deadline för nästa utbetalning till Grekland, har nu flyttats fram.
9 oktober Nicolas Sarkozy och Angela Merkel möts och diskuterar Grekland.
14–15 oktober Finansministrarna inom G20 möts i Paris, krisen toppar agendan.
17 oktober Slovakien röstar om att utvidga EU:s krisfond, mycket talar för att koalitionsregeringen säger nej.
17–18 oktober EU-möte i Bryssel.
3–4 november G20 möte i Cannes, USA kommer kräva bevis på att EU tagit kontrollen över skuldkrisen.
13 november Greklands facit ska utvärderas – följer de planen?

Grekland och Italien försvagade

Kreditvärderingsinstitutet Moody’s sänkte på tisdagen Italiens kreditbetyg tre steg från Aa2 till A2. Det gör det svårare och dyrare för landet att låna.

Grekland uppgav också i början av veckan att landet inte kommer lyckas pressa ned sitt budgetunderskott så mycket som EU har krävt för att betala ut lånen.

Krisfonden

European Financial Stability Facility bildades maj 2010 av alla 27 EU-länder och hade initialt 440 miljarder euro till sitt förfogande, utlovade av de 17 eurozonländerna. Fonden ligger under ECB och blir kreditvärderad som vilken annan bank/fond som helst. Just nu är kapitalet på väg att ökas till 780 miljarder eftersom risken har ökat i euroområdet.

Genom att ge ut obligationer ska fonden kunna ge lån till länder i knipa, kapitalisera banker, eller köpa statsobligationer av krisande länder. Hittills har fonden använt 10 procent av kapitalet. 2013 ersätts EFSF av en permanent räddningsfond, European Stability Mechanism.

Det är sorterat i mindre lådor och avhämtas av södermalmare som vill veta exakt var maten kommer ifrån.

Om de har tid – vi talar om upptagna storstadsmänniskor – tar de ett steg in i butiken som är mellanhand och kompletterar med tillbehör från småproducenter. Ljuset från en enorm kristallkrona i betongtaket kastar reflexer i det grönstrimmiga kaklet och de buktande glasburkarna med etiketter som liknar handskrift.

Juice av syrade morötter och palsternackor, kråkbärssaft, öländskt lantvete och till och med stora, runda, gula gryn av pollen (användning oklar), yoghurt från antroposofernas Järna och så skogshonung »från Astrid Lindgrens hembygd«. Sånt som är mums för nollåttor, två generationer från landet.

I detta valdistrikt, Katarina 18 Nytorget, fick miljöpartiet över 18 procent i valet och blev större än socialdemokraterna. Men miljöpartisuccén i Stockholm sträcker sig en bra bit utanför SoFo – kvarteret »South of Folkungagatan«. Stora delar av Stockholm – särskilt söderut – är statt i förgröning och stockholmarna röstar dubbelt så ofta på mp som svensken i gemen. Tendensen är likartad i Göteborg.

Inget ältades mer vid förra veckans s-kongress än s-krisen i storstäderna, särskilt Stockholm. Till slut exploderade bloggare och twittrare. »Fixering vid rut«, sa många om journalisternas vinklar. Faktum är att rut-avdraget var en stor fråga för de stockholmsväljare som bytte från rödgrönt till alliansen i höstas, men den detaljen överskuggas egentligen av den stora trenden – röda väljares rörelse mot grönt.

Förra helgen blev den gröna vågen i Europa särskilt tydlig, när Die Grüne vann en historisk seger i den tyska delstaten Baden-Württemberg. I vissa delar av staden Freiburg, ungefär dubbelt så stor som Uppsala, var den gröna röstandelen över 70 procent.

Storstädernas gröna trend växer, och det svenska miljöpartiet gör för sin del allt för att förvalta den. Om sina väljare vet de redan mycket, eftersom de har kartlagt dem med verktyget Mosaic Livsstil.

Många har påpekat betydelsen av att miljöpartiet släppte sitt EU-motstånd. Plötsligt blev det ett möjligt alternativ för fler väljare.

Och justeringarna av kursen fortsätter, nu med sikte på borgerliga väljare. I februari sa miljöpartiet upp det rödgröna samarbetet i Stockholm för att säkra sitt handlingsutrymme – och vidga sin målgrupp. När Åsa Romson i veckan föreslogs som nytt kvinnligt språkrör och parhäst till Gustav Fridolin var det främst för att hon är miljöpolitiker, men samtidigt slog valberedningen fast att hon »är en person som många av våra medlemmar och våra kärnväljare kan identifiera sig med«. Och det stämmer bokstavligen. Akademiker och söderortstjej ut i fingerspetsarna. Uppvuxen i Salem, bosatt i Hägersten.

– Stockholm är en fantastisk stad för att den är så öppen och accepterande, säger Åsa Romson.

Ungefär samma sak säger Per Bolund, miljöpartiets nya oppositionsborgarråd i Stockholm, som har vuxit upp i Solna, varit ung i Vasastan och på Söder och nu landat i en villa i Älvsjö, söder om stan. Han brukar då och då leda sin cykel till platser som miljöpartiet räknar som »sina« framgångar, exempelvis gångstråken vid Bastugatan och Götgatsbacken.

Men inget slår trängselskatten som miljöpartistisk storstadsseger.

Trängselskatten är intressant, eftersom den i dag huvudsakligen ses som klimatpolitik. Men trängselskattens »pappa«, den tidigare riksdagsledamoten Lars Ångström (mp), hade främst tröttnat på att själv sitta i bilköer genom finkvarteren i Bromma.

Åsa Romson är trängselskattens »mamma« och vill än i dag inte acceptera den underjordiska motorvägen Förbifart Stockholm, trots att den är beslutad sedan ett och ett halvt år och ska börja byggas 2012.

På frågan om den fortfarande kan stoppas svarar hon »Ja«. Eftersom det är långt till nästa val kan man undra hur Åsa Romson menar. Kanske tror hon att stockholmarna ska byta åsikt, som de gjorde om trängselskatten.

Om man kan doktorera i mittfältstaktik och dölja det, så har miljöpartiet gjort precis det. Sedan de fick chansen till politiska huvudroller i 2002 års val har de utvecklat taktiken till ren konst. Med miljöfrågorna högt på medborgarnas dagordning har mp blivit hippt – och gjorts hippt. Maria Wetterstrands bok »Den nya gröna vågen« som utkom i höstas är en katalogaria för grön livsstil, där konsumentvalen  – inte politiken – är ledmotivet.

Just betoningen av konsumentmakt och valfrihet gör troligen miljöpartiet attraktivt specifikt för storstadsväljarna, eftersom socialdemokraterna plågas av just de frågorna, just där.

Rut eller inte Rut? Friskolorna, som Stockholm kryllar av, liksom privata utförare i den offentliga vården, hur ska det bli med dem? Det rödgröna samarbetet sa en sak, den nya mp-politiken något annat. Låt oss titta på Stockholms högsta mp-företrädare, Per Bolund, tidigare näringspolitiker i riksdagen.

SvT:s databas Valpejl, gjord i höstas, placerar Per Bolund sammantaget till vänster på den politiska skalan, trots att han varken vill kalla sig höger eller vänster.

Men när man närmare granskar hans inställning i storstadsfrågorna blir bilden annorlunda. Befriad från det rödgröna samarbetet gör Per Bolund dessutom en del positionsförflyttningar. Rut tyckte han var dåligt i höstas, i dag säger han till Fokus:

– Jag är inte emot det systemet.

Förmögenhetsskatt var han emot redan i höstas. Då tyckte han däremot, enligt Valpejl, att höjd fastighetsskatt var ett »ganska bra förslag«.

I dag låter det helt annorlunda:

– Stockholm har ett speciellt förhållande i och med att vi har väldigt höga boendekostnader. Höga priser om man ska köpa sina fastigheter vilket gör att man lätt kommer upp i de höga nivåer där fastighetsskatten verkligen börjar ta fart. Och det är ju ett problem ur den synvinkeln att man då måste tjäna mycket mer pengar. Om boendekostnaderna blir så höga så blir det ju inte helt rättvist om man dessutom ska ha en fastighetsskatt på den fastighet man äger.

Att privata utförare i den offentliga vården kan göra vinst tycker han är »ganska bra«, enligt Valpejl, medan begränsning av antalet friskolor vore »mycket dåligt«. Så öppnar han famnen för stockholmare som går till privatdrivna vårdcentraler med blessyrer och barnmorskemottagningen Mama Mia med graviditeter och ställer barnen i kö till Kunskapsskolan när de väl är födda.

Till exempel.

Vem miljöpartiet ska liera sig med i Stockholm inför nästa val är en helt öppen fråga, enligt Per Bolund – och kanske river han här ner staketen för ytterligare några borgerliga väljare.

En ny rödgrön allians är inte alls utesluten – även om socialdemokraterna kan sura över att miljöpartisterna har trängt ut dem ur tre ståtliga arbetsrum i fil i Stockholms stadshus på grund av valresultatet i höstas.

Men blågrönt är inte heller uteslutet, inför och efter 2014. Per Bolund tar inte ställning.

Och likadant låter det på riksnivå. Avgående partisekreteraren Agneta Börjesson säger pass. Partistyrelsen har slagit fast att inget ska bestämmas om valsamarbete före 2013.

– Håkan Juholt har gjort ett misstag när han så tydligt går ut och kritiserar det rödgröna samarbetet, säger Agneta Börjesson och låter arg, uppenbarligen mest för att det inskränker miljöpartiets manöverutrymme. Hon anser att ett samarbete måste preciseras ett år i förväg för att utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ.

Samtidigt konstaterar hon att mp mycket noga observerar utvecklingen för alliansen. Om de borgerliga småpartierna blir ännu mindre framöver så är alliansen »as we know it« i röstmatematisk mening inte ett trovärdigt regeringsalternativ 2014. Och då – ja, då får man se.

Men att känna för det gröna i största allmänhet räcker förstås inte. En väljare måste ju faktiskt förstå och acceptera vad politiken innebär också.

Åsa Gadestam som driver butiken invid Nytorget där ekoköttet levereras hoppas att svenskarnas miljöengagemang ska gå från livsstil till handling. Där är vi inte än, säger hon luttrat.

– Många människor vill se det ekologiska som en snygg inramning bara. Litegrann mamelucker, systrarna Voltaire, folk vill förknippas med det. Men de vill inte betala för det.

Och vill folk inte betala måste politikerna antingen tvinga dem att ändra beteende, tvinga dem att betala, eller göra beteendet billigare, vilket är betydligt svårare än vad det låter.

– Varför ska det vara så fruktansvärt administrativt krångligt att bli Krav-producent? Varför inte se till att det blir standard för företag och hushåll att ha avfallskvarnar? Sånt undrar jag verkligen, säger Åsa Gadestam.

Det enda som är helt säkert är att miljöpartisterna tar allt större portioner av storstadsväljarna – och är långt ifrån mätta.

***

Fakta

Miljöpartiets starka fästen:
Stockholm 13,8 %
(distrikt Södermalm-Enskede 16,8%)
Lund 12,9 %
Uppsala 12 %
Göteborg 10,7
(distrikt Majorna 13,1%)
Kalix 16,6%
(Peter Erikssons hemkommun).

Att Juholt faktiskt kunde lyfta sig till att hålla ett första brandtal, av den typ han i princip aldrig förr hållit i sitt liv, tog skeptikerna på sängen. Någon opinionsmätning visar att socialdemokraterna återigen är större än moderaterna, vilket numera räknas som en bedrift. Det har räckt för att skapa en liten »Juholt-effekt« på s-märkta ledarsidor. Juholt är den första partiledare sedan Palme som godkänts av Göran Greider.

Men låt oss för en kort stund minnas de ganska uppenbara orsakerna till varför socialdemokraterna för ett drygt halvår sedan gjorde sitt sämsta val i modern tid.

1. Reinfeldt och Borg har vridit det gamla s-vapnet regeringsduglighet och koll på statsfinanserna helt ur händerna på arbetarepartiet genom att framstå som ännu mer trovärdiga och ekonomiskt kunniga.

Responsen: Välj ytterligare en statsministerkandidat med låg kunskap och trovärdighet i ekonomiska frågor. Som dessutom, unikt för partiet, har noll regeringserfarenhet. Som Göran Persson påpekade, förste ledaren sedan Branting som aldrig varit minister.

2. Socialdemokraterna är på väg att bli helt utkonkurrerade i städerna, där medelklassen hellre väljer moderater och miljöpartiet. Förvisso behåller och rentav förstärker socialdemokraterna greppet om landsbygden och Norrland, men det räcker inte.

Respons: Välj en konservativ småstadsperson till ledare som gör narr av storstadsmentaliteten.

3. Socialdemokraterna har förlorat mittfältet i svensk politik, som de alltid ockuperade, till moderaterna. De har slutat förnya sig i takt med tiden. Detta var vad Mona Sahlin, när hon väl förlorat, stakade ut i sitt avskedstal.

Respons: Välj en »retro-ledare« som ägnar sitt installationstal åt att bädda in partimedlemmarna i den bekväma tanken att det traditionella egentligen är modernt. Samtidigt, rensa bort alla tunga förnyare och nytänkare från partiledningen.

4. Socialdemokraterna har saknat en begriplig politik för att skapa jobb, lämnat walkover till Borgs »arbetslinje«.

Respons: Den nye ledaren har fortfarande ingen jobbpolitik, förutom allt som ska bort (rut-avdrag, jobbskatteavdrag) och »påregleras« (vårdföretag, friskolor, elmarknaden). Hans tal var en sådan dimma av generaliseringar att Sahlin i efterhand framstår som både kameral och modig i utmanandet av partiets ombudsmannakår.

Det är nästan lite vemodigt att se gamla socialdemokraterna utveckla det Freud kallade »Todestrieb« – dödsdrift, det som förr om åren brukade känneteckna folkpartiet och Labour före Tony Blair.

S-kremlologerna påpekar att Juholt skapar harmoni genom att flytta ledarskapet närmare »tyngdpunkten« inom partiet. Problemet är att det flyttar tyngdpunkten bort från svenska folket. Partiet är fortfarande alltför upptaget av interna falanger för att förstå varför svenskarna två gånger underkänt deras avlagda politik.

Mot allt detta invänds två saker.

Det ena är Håkan Juholts lovvärda humor och självdistans (i kontrast till Reinfeldts tråkighet). Jättetrevligt, men som Göran Hägglund fått erfara räcker det inte.

Det andra är att just därför att Håkan Juholt är okänd och oprövad kan han överraska, destabilisera nya moderaterna. Men så fungerar det inte i politiken, lika lite som i någon annan bransch. Juholt är okänd men knappast oprövad efter 35 år i politiken. Han kommer inte plötsligt bli en Ingvar Carlsson, lika lite som Pelle Prestberg vid 36 kommer bli vår nye »Foppa« Forsberg (även om både Juholt och Pelle kan samla poäng).

Det finns faktiskt en kuslig parallell till fallet Juholt i tysk politik.

Efter att Angela Merkel 2005 nedkämpat Gerard Schröder (f ö ganska lik Göran Persson) började anrika SPD söka efter en efterträdare. Några kortvariga ledare senare valdes en lokal andraplansfigur. Han hotade ingen och utmärkte sig för spontanitet, fryntlighet, traditionell vänsterpolitik, inte borstmustasch men väl kransskägg. En rund man i sina bästa år. Kurt Beck, SPD-chef i Rheinland-Pfalz.

Eftersom Tyskland har täta delstatsval fick inte Beck likt Juholt njuta av sin ledarroll hela vägen till nästa allmänna val. Efter klavertramp, opinionsras och delstatsförluster avgick han två år senare. In kom SPD:s motsvarighet till Pär Nuder, Frank-Walter Steinmeier, som förlorade något mindre än väntat. I höstas visade en mätning att SPD låg jämsides med de gröna på 20 procent.

***
FÖR ÖVRIGT tycks vi i Sverige inte behöva jordbävningar för att reaktorerna ska stå stilla och vara snuddande nära haveri.

Även om Angela Merkels och Nicolas Sarkozys promenad i Deauville i måndags ledde fram till en uppgörelse, så har de senaste veckornas diskussioner om EU:s budgetregler tydliggjort den växande konflikten mellan Paris och Berlin. Muskelflexandet har handlat om hur EU ska strama upp euroländernas ekonomi för att rädda den gemensamma valutan.

Kommissionen vill ha större överstatligt inflytande över nationella budgetunderskott, statsskuld, obalanser och konkurrenskraft och tvingande sanktioner i form av böter. Samtidigt har den aktionsgrupp, som inrättats direkt under EU:s permanenta ordförande Herman von Rompuy för att hantera euro­krisen, avgett en rapport som ännu inte är offentlig.

I vid mening står striden mellan Europas nord- och sydstater. På ena sidan »Club Med« med Frankrike i spetsen omgiven av flera stora, men alla svaga, ekonomier som Italien, Spanien, Grekland och Portugal som motsätter sig hårdare budgetbestämmelser med tydliga siffermål och tuffa sanktioner.

På den andra, Tysklands »Ordnungsgrupp« med Österrike, Holland och de nordiska länderna som i stället vill ha just sådana klara mål och tvingande sanktioner för länder som inte lever upp till dem.

Efter merkels och Sarkozys tête-à-tête i början av veckan tycks eurosamarbetet – åtminstone tillfälligt – ha räddats. Enligt uppgörelsen fick Paris bort tvingande sanktioner, och in större nationellt inflytande, medan Berlin fick in ett åtagande om att öppna upp nya fördragsförhandlingar för att kunna bestraffa ekonomisk misskötsel med minskat politiskt inflytande och indragen rösträtt. Tanken är att bestämmelserna ska börja gälla för euroländerna först, för övriga på sikt.

Det kan tyckas normalt att två stora europeiska länder som Tyskland och Frankrike inte är överens i en fråga, men motsättningarna blottar en klyfta mellan dem som går djupare än den gjort på många decennier.

Sedan kol- och stålunionen har de båda länderna utgjort både motor och bränsle i den europeiska integrationen. Bara genom den franska presidentens storsinthet och den tyska kanslerns ödmjukhet har unionen kunnat fördjupas och utvecklas, makten gå från statlig till överstatlig nivå, från huvudstäderna till Bryssel. Radarparen är kända; Kohl och Mitterand, Schröder och Chirac, Adenauer och de Gaulle. Men på senare tid har något hänt.

Den ekonomiska krisen blottade sprickor i unionen som kan sätta djupa spår i samarbetet framöver. Det är ett ekonomiskt djup som i dag skiljer de bäst fungerande ekonomierna från dem som drabbats värst av krisen. Bara inom euro­gruppen återfinns å ena sidan Spanien, Grekland och Portugal vars ekonomier fortfarande knappt växer alls, och å den andra Tyskland, vars tillväxt inte varit starkare sedan andra världskriget och som drar med sig Österrike och Holland i uppgången.

Samtidigt jäser missnöjet över hela Europa över besparingar och åtstramningspaket. I juni protesterade man i Tyskland, hela sommaren handlade det om storstrejker i Grekland, i september var det Spanien och Irland, de senaste veckorna har Frankrike lamslagits av strejker och demonstrationer, och de senaste dagarna hotar samma sak i Portugal.

Så länge som den folkliga ilskan är så utbredd är det få ledare som vill axla manteln som Europas ansvarstagare och oväldige förgrundsgestalt. Alla har fullt upp på hemmaplan – de har varken energi, tid eller politiskt kapital för att lösa europeiska frågor – och ingen är beredd att ta risken i Bryssel för att få stryk på hemmaplan.

En del av de slitningarna i unionen hade nog kunnat överbryggas om förhållandet mellan Angela Merkel och Nicolas Sarkozy hade präglats av ömsesidigt förtroende och förståelse. Men de båda har i stället kommit att personifiera en allt djupare spricka i kärnan av Europa. Det finns en rad olika anledningar till att det har blivit så.

För det första har ingen av dem något starkt politiskt mandat på hemmaplan. Angela Merkel leder en koalitionsregering som misslyckats med reformer och hennes parti har tappat mark i regionval och folk i partitoppen. När det gäller EU handlar Merkels mandat snarare om att befria Tyskland från den europeiska bördan. Tyskarna anser att de lurades in i eurosamarbetet mot löften om en självständig centralbank, stränga budgetkrav och inga bailouts.

– Det här var avgörande krav för att tyskarna skulle ge upp D-marken och nu är de trötta på att vara Europas bank, säger Mats Persson, direktör vid den euroskeptiska tankesmedjan Open Europe, tidigare professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Nicolas Sarkozy å sin sida har gått från glamorös wonderboy till korruptions­besudlad kontrollgalning med utspelskatarr, oförmögen att genomföra utlovade reformer och med rekordlåga opinionssiffror.

För det andra visar eurokrisen hur olika Paris och Berlin ser på ekonomi. Medan fransmännen traditionellt tror på den stora staten, med ingående statlig kontroll och politiskt styrd ekonomi, har tyskarna låtit marknaden styra och gett privata sektorn stort utrymme. Frankrikes ekonomi är konsumtionsdriven och efter krisen i ganska dåligt skick, medan tysk ekonomi är exportdriven och återigen går som tåget.

– Även om hon inte säger det öppet, så är Angela Merkel mycket kritisk till Frankrikes hantering av krisen. Hon ser Frankrike som en del av problemet, säger Europaredaktören Paul Taylor vid nyhetsbyrån Thomson Reuters i Paris.

De olika filosofierna leder till olika slutsatser om formen och innehållet i de åtgärder som bör vidtas. Merkel och Sarkozy är överens om att det behövs en gemensam »euro­peisk ekonomisk politik« för att närma euroländerna varandra och för att kunna genomdriva de begränsningar på budgetunderskott och statsskuld som alla euroländer utom Luxemburg har brutit emot de senaste åren. Hur den här politiken ska se ut är de dock inte alls överens om.

Sarkozy vill utöka det politiska mandatet för de 16 medlemsländerna i eurogruppen och i princip skapa ett gemensamt finansdepartement. Den idén tycker Merkel genuint illa om – hon vill inte ha någon eurogrupp som dikterar villkoren för Tyskland och som dessutom proportionellt skulle minska det tyska inflytandet. I stället vill hon ha beslut av alla 27 medlemsländer och tuffare ekonomiska krav på länderna – inklusive möjlighet att låta en stat gå bankrutt utan ­räddningspaket. Det tyska mantrat om att EU:s länder måste göra sin hemläxa retar gallfeber på de andra – särskilt Frankrike.

För det tredje handlar sprickan om personkemi. Tyska och franska politiker har ofta haft olika syn på ekonomi och politik men i slutänden kunnat enas för att ledarna respekterat varandra. Så är det inte längre. Merkel och Sarkozy har fått allt svårare att jämka samman de personliga motsättningarna. De är inte bara olika – de är varandras motsatser. Där Angela Merkel är eftertänksam, metodisk och konsensusorienterad, är Sarkozy en känslomänniska som agerar impulsivt på allt, hela tiden och vill ta djärva beslut.

– De litar inte på varandra, det är den avgörande skillnaden. Mitt intryck är att Sarkozy slänger ur sig saker och Merkel står bredvid och undrar »Va? Vart kom det ifrån?«. Hon tål inte att bli sidsteppad på det viset, säger Katinka Barysch, direktör vid tankesmedjan Centre for European Reform.

Till sist handlar det om att en ideologisk tafatthet har brett ut sig i Europa i krisens kölvatten. Det krackelerande euro-samarbetet berövade visionärerna ett mål, och en motvillig europeisk befolkning har redan krävt omfattande övertalning för att acceptera ett nytt fördrag. Det är inte längre inne med EU.

– Det är verkligen dystert. Ingen vet riktigt vart Europa är på väg, ingen har ens någon idé. Det blir mest krishantering, säger Annika Ström Melin på Dagens Nyheter.

Hon anser att Angela Merkels politik inneburit ett skifte där Tyskland numera fokuserar på sina egna intressen, inte Europas.

Så är vi tillbaka i Tyskland. Den europeiska integrationen tycks vara beroende av en osjälvisk, hängiven tysk ledning och frågan är hur en växande EU-kritisk tysk opinion kommer att påverka utvecklingen. En majoritet av tyskarna var emot det grekiska räddningspaketet och numera tycker de flesta tyskar att euron missgynnar Tyskland. Räddningspaketet har hittills inneburit att tyskarna sitter med 120 miljarder euro i potentiella lån till euroområdet. Skulle en ny, ännu djupare kris inträffa inom eurosamarbetet och ett land ställer in betalningarna – då är det frågan om inte tyskarnas tålamod skulle tryta.

– Då kan det bli fråga om seriösa utträdeskrav från valutaunionen från Tyskland. Det blir omöjligt att motivera för tyska väljare varför de ska betala för att greker ska pensionera sig tio år före dem, säger Mats Persson.

Tysklands nya syn på Europa må innebära ett icke ohälsosamt brott med den historiska tyska skuldbeläggningen, men frigörelsen lär ske på bekostnad av det europeiska samarbetet.

Fakta | Krisen i Europa

Tyskland: Ordning på budgeten
Budgetunderskott: 3%
Statsskuld: 73,2%

Frankrike: Budget utan kontroll
Budgetunderskott: 7,5%
Statsskuld: 77,6%

Italien: Berlusconis skuldbomb
Budgetunderskott: 5,3%
Statsskuld: 115,8%

Spanien: Farligt budgethål
Budgetunderskott: 11,2%
Statsskuld: 53,2%

Belgien: Skulden oroar
Budgetunderskott: 6%
Statsskuld: 96,7%

Grekland: Värst i klassen
Budgetunderskott: 13,6%
Statsskuld: 115,1%

Nederländerna: Hyfsat välstädat
Budgetunderskott: 3,8%
Statsskuld: 69,1%

Portugal: Också illa ute
Budgetunderskott: 9,4%
Statsskuld: 76,8%

Irland: Farligt underskott
Budgetunderskott: 14,3%
Statsskuld: 64%

Jämfört med:

Sverige 1993
Budgetunderskott: 15,9%
Statsskuld: 72%

Sverige 2009
Budgetunderskott: 1%
Statsskuld: 38,9%

Källa: Eurostat, ESV, SCB, Ekonomifakta

De goda fäller muren, de onda faller med den, de två tyska staterna återförenas, det andra världskriget tar äntligen slut.

Men det är något i den extra stora upphetsningen inför detta jubileum som tyder på att det inte är så enkelt. Det finns ett par frågor kvar att besvara. Hur goda var de goda, hur onda de onda i DDR, landet som försvann men lämnade männi­skorna kvar?

I november 1961 är Jutta Voigt 20 år. Hon är student och socialist. Hon ser DDR och Östberlin försvinna genom avfolkning, rent matematiskt skulle landet upphöra 1987 om inte utflödet stoppas. Murbygget kommer lika överraskande för henne som för alla andra, men det skapar också ett slags lugn. Hon ger muren fem år. Sen kan de riva den igen, underförstått: då har vi byggt den socialism som människor vill stanna kvar i. Med vemodig självironi berättar hon om detta i sin nya bok »Westbesuch«.

Den 7 oktober 1989 firar DDR-regimen landets 40-årsjubileum. En historia, möjligen för bra för att vara sann, säger att antalet frivilliga till paraderna framför politbyrån var så få att man lät dem passera tribunerna flera gånger för att inte oroa den åldrade och på alla sätt svagsynta partiledningen. På andra håll i Berlin demonstrerar framför allt unga, och polisen möter med hårda tag. Rolf D, strax över 20, har rest in från en stad i landsorten och grips under demonstrationerna. Han får tillbringa en vecka i fängelse och får stryk. »För första gången i mitt liv kände jag att jag hade gjort något bra.«

En månad senare faller muren. Rolf D igen: »Lycklig? Nej, jag var inte alls lycklig. Nu förstod jag att vi aldrig skulle få chansen att förverkliga socialismen i DDR.«

Rolf D var inte ensam om att ta avstånd från DDR-regimen utan att därför ta ställning för vare sig den ordning som fanns i Västtyskland eller i något annat kapitalistiskt land. Den unge Ingo Schulze, numera en av Tysklands ledande författare, men då bara en ung dramaturg på en landsortsteater, demonstrerade några dagar senare i Leipzig för samma sak. Att begripa hur denna dröm kunde hållas vid liv är att begripa sig på dagens ännu pågående tysk-tyska relationskris. Det är lika nödvändigt som det är komplicerat.

En viktig pusselbit är den stora demonstrationen i Berlin den 4 november, alltså bara dagar innan allt tog slut.

Sedan en knapp månad stod det då klart att partiets makt- och våldsmonopol var brutet. De så kallade måndagsdemonstrationerna hade växt för varje vecka och spridit sig över nästan hela landet. När polisen lät bli att öppna eld mot de 70 000 som samlats i Leipzig den 9 oktober, då innebar det att partiet uteslutit en »kinesisk lösning«, då skulle man inte skjuta mot sina egna medborgare någon annanstans heller.

Den 15 oktober samlades teaterarbetare från hela landet i Berlin. Teatrarna utgjorde ofta, tillsammans med kyrkorna, ett slags motståndsfickor i DDR, där medborgarrättsrörelsen generellt sett var mycket svagare än i många grannländer. I Polen till exempel, där delade kommunisterna regeringsmakten med den demokratiska oppositionen sedan de första, halvt fria valen i juni samma år. Men nu på hösten var alltså östtyskarna i gång på allvar och förslaget kom från teaterfolket att kalla till demonstrationer över hela landet den 4 november.

Redan på förmiddagen strömmade människor mot Alexanderplatz, och när mötet började hade nära en miljon människor samlats. Demonstrationen, som var den första tillåtna någonsin i landets historia, sändes direkt i östtysk tv. Listan med talare var imponerande och märklig. Där fanns ledande medborgarrättskämpar och företrädare för den starka och modiga oppositionen inom kyrkan. Där fanns några av DDR:s allra främsta skådespelare och dramatiker. Tre av de mest betydande tyska författarna, Christa Wolf, Stefan Heym och Christoph Hein, var bland talarna. Men det som fortfarande i dag framstår som närmast obegripligt, det var att där talade också en politbyråmedlem, Günter Schabowski, och andremannen i Stasi, Markus Wolf. De två senare blev nära nog nertystade av burop och visselkonserter, men hur kunde det komma sig att de alls fick vara med? Christa Wolf och Markus Wolf, medlemmar av samma opposition?

Svaret ligger i det faktum att fortfarande denna 4 november levde drömmen om den goda, den sanna, den riktiga, den obefläckade socialismen kvar hos stora delar av den östtyska intelligentian. Politbyråmedlemmen Schabowski föreställde sig uppenbarligen, där han stod framför en miljon människor som anade regimens fall, att han inte skulle förknippas med den politiska och ekonomiska katastrof som DDR hade utvecklat sig till. »Detta är vårt land«, vrålar han medan buropen tilltar, »partiet håller på att omorganisera sig för en ny början.«

När man ser bilderna från demonstrationen i dag gör de ett närmast kusligt intryck. Och Markus Wolf, mästerspion och son av den tyska kommunistiska adeln, nomenklaturan, såg uppenbart förvånad ut över att människorna på torget förknippade honom med det Stasi han visserligen tjänat så troget i decennier, men enligt egen utsago aldrig riktigt trott på. För vad sökte han egentligen nytt förtroende? Ett bättre inrett fängelse?

Man skulle kunna kalla dem kallhamrade cyniker. Men det vore att göra det för lätt för sig. Frågan är i stället: Hur kunde dessa östtyska intellektuella, som ju åtminstone officiellt delade så mycket av den knappa vardagen med sitt eget folk, ändå fatta så lite av vad som pågick? Kommunismen må ha misslyckats med det mesta den företog sig inom ekonomi och politik, men greppet om de intellektuella behöll den in i det sista.

Ännu en av talarna från den 4 november skulle komma att spela en viktig roll inte bara den här hösten utan än i dag. Gregor Gysi, ung och munvig advokat som var känd för att försvara oppositionella, sedermera själv anklagad för alltför intimt samarbete med Stasi, är i dag en av ledarna för Die Linke, den märkliga förening av gamla östtyska kommunister och missbelåtna vänstersossar i väst som bär vidare arvet från den 4 november.

Murens fall, den 9 november, har hamnat på museum. Drömmen om den tredje vägen, oavsett om man tolkar den som en gammal (ö)känd variant av socialismen, eller en ny (o)känd, spelar en allt viktigare roll i tysk politik i dag.